Varje dag hör vi våra politiker prata om hur språk är nyckeln till samhället. De säger att nyanlända måste lära sig svenska. Ja, språk är viktigt, våra politiker har rätt då de säger att språk är en nyckel. Men bara för att man har en nyckel så behöver den inte passa alla lås. Tänk om ord kan ge precis den motsatta effekten och exkludera individer som lärt sig god svenska men som bedöms utifrån andra parametrar eller utifrån helt felaktiga definitioner och referenser?
Engelskan har cirka sextio olika ord för idiot varav ett är specifikt kopplat till folkslag och att dessa skulle ha lägre intelligens. Psykologen och ”rasforskaren” Henry H. Goddard myntade begreppet ”moron” i början av 1900 talet, oftast förekommande bland migranter från Europa och i segregerade områden. Det blev samtidigt en ursäkt att sterilisera många individer och därmed tillämpa någon form av populationskontroll bland de fattiga europeerna som sökt sig till det förlovade landet Amerika.
Helt ärligt, visst kan någon bete sig ”idiotiskt” även med IQ över 70? Alltså i definitionen att vara klantig eller uttrycka sig i ord och handling på ett kränkande och förnedrande sätt.
Ord betyder alltså ingenting är om vi inte har etablerat gemensamma referensramar och definitioner kring dessa.
Svenska språket har, under flera hundra år blivit kompletterat med tyska, franska och engelska ord och uttryck. Vad bra att vi ändå bara har ett ord med homogen innebörd då någon som beter sig som ovan beskrivet.
Idiot!
Alltså borde det rimligen vara den faktiska personen och/eller en konkret handling som du refererar till gällande ett ord, inte ett abstrakt uttryck.
Vem bestämmer vad som inkluderas i ett ord? Hur mycket av innebörden försvinner i ett ord under tidevarven och utifrån olika agendor?
Vad är definitionen på de nya modeordet islamisering? När du läser eller hör ordet, vem/vad ser du framför dig och varför gör du det?
Många har bestämt sig för definiera islamisering utifrån att ett antal individers, inte nödvändigtvis boende i Sverige, personliga ganska strikta tolkning av Koranen, islams heliga skrift.
Man hänvisar till islam som en antidemokratisk religion/ideologi som innehåller såväl kvinnoförakt som uppmaningar till kamp och våld mot dem som inte följer islam.
En sådan generalisering av troende muslimer är inte bara hets mot folkgrupp utan även, i religiöst sammanhang, att förakta troende katoliker, protestanter, judar, hinduer och eventuellt andra trosuppfattningar som tolkar sina heliga texter på mycket olika sätt även inom samma religiösa inriktning.
Hur påverkar historien de texter vi förr använde som moraliska rättesnöre, juridiskt verktyg och för att hitta tröst och försoning i en brutal värld?
Hur påverkar dagens värld maktförskjutning mellan de olika samhällsklasserna och den ständigt närvarande kampen mellan könen?
Att bara hänvisa till ”islamisering” som en fara är, i ordets rätta bemärkelse, idioti eftersom vi lever i ett land med juridisk rättvisa, med Förenta Nationernas Mänskliga Rättigheter som en del av vår grundlag, inte vår Heliga Skrift eller liknande.
När någon bryter mot svensk lag så är vederbörande en förbrytare och brottsling enligt lag, inte enligt religiös tolkning.
Att brottslingar har olika tro är inget vi kan/ska förneka dem.
Vi kan däremot förneka idioter att stå oemotsagda när de har en agenda i strid med våra mänskliga rättigheter, och bedriver hatkampanjer.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Påståendena att begreppet ”alla människors lika värde” skulle vara en felöversättning från engelska originalet, bortser från att det är inte ordet ”dignity” som ska översättas, utan det är en hel text som bland annat innehåller: ”all human beings are equal in dignity”.
I tusentals diskussioner om allt möjligt kan man stöta på ett argument att begreppet ”alla människors lika värde” skulle vara en felöversättning av en förklaring i FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter.
Det är inte ordet ”dignity” som ska översättas, utan hela texten i alla artiklar och i förordet till FN-konventionen om mänskliga rättigheter.
Översättning mellan olika språk är inte så enkelt.
Och skulle det verkligen vara så jobbigt och ansträngande om vi alla erkänner alla nu levande medmänniskors likvärdiga värde OCH värdighet OCH människovärde?
Exakt vad skulle vara så enormt fel och skadligt för dig eller någon annan, att svenska staten och svenska myndigheter betraktar alla svenska medborgare och alla invånare i Sverige på likvärdigt sätt och tillerkände dem alla liknande beaktande för varje persons värde, människovärdighet, rättigheter OCH rätten att slippa bli diskriminerade eller utsatta för rasism?
En seglivad myt och lögn roterar runt i sociala medier, år efter år. Den går ut på att någon skulle ha felöversatt ett ord i FN:s allmänna konventioner om mänskliga rättigheter på ett avsiktligt missvisande sätt.
Argumenten lyder oftast att det skulle vara orimligt att vi måste älska varje annan människa exakt lika mycket som våra egna barn, och att det inte går att ”värdera” alla människor exakt lika mycket.
FN:s juridiska och lingvistiska experter har formulerat FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och de sju centrala FN-konventionerna och alla andra dokument i FN.
FN:s lingvister och översättare är de som har översatt FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och alla andra FN-dokument till medlemsländernas språk. (officiella FN-översättningar av mänskliga rättigheterna finns just nu till cirka 508 olika språk)
Det är inte något elakt ”PK-troll” eller någon ”batik-häxa” i Sverige som översatt ordet ”dignity” till ”värde” med syfte att ställa till något problem för de som tycker att man INTE bör tillerkänna alla medmänniskor något jämförbart människovärde.
Påståendet att begreppet ”alla människors lika värde” skulle vara en felöversättning från engelska originalet, bortser från att det är inte ordet ”dignity” som ska översättas, utan hela begreppet ”all human beings are equal in dignity and rights”.
I diskussioner om allt från jämlikhet och välfärd till flyktingars rättigheter och tiggare, stöter man på påståendet att begreppet ”alla människors lika värde” skulle vara en svensk felöversättning av den inledande meningen i första artikeln i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.
Artikel 1
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.
Article 1
All human beings are born free and equal in dignity and rights.
Argumentet brukar användas för att ifrågasätta att det finns ett inneboende människovärde, och för att hävda att det är orimligt att prata om alla människors lika värde. Det används ofta för att rättfärdiga att ställa olika grupper mot varandra.
Uppfattningen att den engelska versionens formulering ”equal in dignity” borde översättas med ”lika i värdighet” istället för ”lika i värde” bygger på en syn på att översättningar ska vara ordagranna, utan hänsyn till sammanhang och innebörd i begreppet som ska översättas.
Och eftersom ”värde” inte den vanliga bokstavliga översättningen av ”dignity”, så skulle det alltså vara fel, och den vanligare översättningen ”värdighet”, skulle vara en ‘riktigare’ översättning.
Ibland dras till och med det etymologiska ursprunget av ”dignity” (från latinets ”dignitas”, som i sin tur kommer av ”dignus”, som betyder ”värdig, förtjänt av, lämplig”) fram för att bevisa att ”värdighet” är den enda riktiga översättningen.
Men översättning är inte så enkelt. ”Värdighet” får bara med delar av innebörden i det engelska begreppet – det är inte alls en självklar översättning i det här sammanhanget.
Merriam-Webster definierar ”dignity” som the quality or state of being worthy, honored, or esteemed — och både ”worthy” och ”esteemed” är ord som beskriver att något har ett värde.
Norstedts engelsk-svenska ordbok listar följande översättningar av ”dignity”; värdighet, [sant] värde, höghet och ädelhet.
Och det romerska begreppet ”dignitas” betecknade en (manlig) romares samlade sociala status och inflytande — hans värde, snarare än hans värdighet.
På svenska täcker alltså varken värde eller värdighet in hela innebörden av ”dignity”. När man översatte ”equal in dignity” var man väl medvetna om detta, och valde ett alternativ som speglade andemeningen i begreppet ”human dignity”, snarare än att eftersträva en bokstavlig överensstämmelse som inte finns.
Om man jämför hur ”human dignity” tolkas på engelska med hur ”människovärde” tolkas på svenska, när det gäller lagar som berör mänskliga rättigheter, blir det uppenbart att begreppen har samma innebörd, och att ”värde” är en både riktig och rimlig översättning i sammanhanget.
När man hävdar att ”dignity” bara kan översättas med ”värdighet”, bortser man från att den filosofiska innebörden i begreppet ”human dignity” handlar om människans status och värde i mycket större utsträckning än vad som ryms i svenskan ”värdighet”.
Det är inte ordet ”dignity” som ska översättas, utan hela begreppet ”all human beings are equal in dignity”.
Att bortse från begreppet och fokusera på ordet är ordvrängeri. Inte översättning.
Nu har en av domedagsprofeterna på Avpixlat än en gång, tvångsmässigt, kräkt ur sig ännu en ”sverigevänlig” sanning. I en vad som känns som en oändlig krönika, osande av ilska och konspirationer, målas Sverige i vanlig ordning upp som ett land i fritt fall. Denna gången har tongångarna skruvats upp ytterligare några snäpp, då Avpixlat drar paralleller mellan dagens Sverige och det som ägde rum under medeltida inkvisitioner.
I krönikan som skrevs häromdagen slår Avpixlat på den största trumma de kan uppbåda. Retoriken är densamma men positionerna i argumentationen flyttas ideligen framåt och tonläget höjs. Krönikören är övertygad om att Sverige i detta nu håller på att vakna ur den ”masspsykos” som hållit Sverige i ett järngrepp de senaste åren.
Vi vaknar ur masspsykosen
Vi ”meningsmotståndare” är en ”vänstervriden häxbrännarkader” och har fram till nu gjort allt som står i vår makt för att frenetiskt puffa på ”masspsykos”-glöden, men NU, nu är vi i uppvaknande och anpassar oss efter vad folket egentligen tycker. Det är lovvärt, och hoppfullt, att ”sverigevänner” invaggas i en försäkran om att man tror sig veta vad meningsmotståndare och folket faktiskt tycker och hur vi har ändrat oss till att följa den nationalistiska och fascistiska agendan. Inget kan nämligen vara mer fel än att vi som står för en human människosyn skulle ha förändrat vår människosyn.
Grundmantrat i Avpixlats värv är dock det samma:
mångkulturen söndrar och sår split
”sanningssägarna” är utsatta för en häxjakt där ”PK-eliten” står för förföljelsen
invandringens kostnader förklarar den krackelerande välfärden
kultur- och journalisteliten hålls ansvarig för att Sverige står på ruinens brant
den galopperande kriminaliteten förnekas av förståsigpåare som exempelvis kriminolog Jerzy Sarnecki (som liknas vid Bagdad-Bob)
Vi blir i domedagskrönikan också tilldelade några ”nyheter” som förstärker ”argumenten” i det pågående Armageddon vi befinner oss i:
vi kommer snart att få bevittna ”den största feministiska regeringen” som falskeligen stöttar förtryckta muslimska kvinnor
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har skrämts att lägga ner sin granskning av Muslimska Brödraskapet
ärkebiskopen skall kräva att för varje moské som byggs i Sverige ska en kyrka byggas i en ”muslimsk” stad
ministrar stoppar fingret i hålet i havsdammen Sverige likt Haarlems hjälte Peter (mer att läsa om detta längre fram i denna krönika)
Avpixlat och sakfelen
Krönikan innehåller ett antal rena sakfel, vilka jag ämnar redogöra för här och nu.
Trots världens högsta skatter kan staten inte leverera välfärd. Försvar, polis, sjukvård, åldringsvård, skola, boende, kommunikationer – på område efter område tvingas medborgarna hitta egna, privata lösningar. Staten har brutit skattekontraktet med medborgarna. Trots den stora lögnen om invandringens lönsamhet tvingas man nu höja skatterna ytterligare för att bekosta dess ofattbart stora direkta och indirekta kostnader. Dess totala kostnader är förmodligen Sveriges bäst bevarade statshemlighet. Vi borde påminna dagens ansvariga om socialdemokraten Gustav Möllers ord om att ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”.
Sverige har inte världens högsta skatter. Då man beräknar skattetrycket, eller skattekvoten, räknar man ut kvoten mellan de totala skatteintäkterna och BNP. Sverige hamnar på sjätte plats bland länder med högst skattetryck och hade 2014 inte haft ett lägre skattetryck på 40 år. Danmark är det land som har högst skattetryck, följt av Frankrike och Belgien. Inte nog med att krönikören (medvetet?) använder sig av det direkta sakfelet, han väljer dessutom att storvulet spinna loss med högtflygande konspirationsteorier.
Debatten om huruvida invandringen är lönsam eller inte har lika många åsikter som det finns forskare, nationalekonomer och statsvetare. Beroende på vem du frågar får du olika svar, avhängiga de siffror och den fakta experten väljer att belysa. Det finns inga givna mallar på hur man ”ska” räkna på invandringens lönsamhet och, ärligt talat, gör vi oss inte en björntjänst när vi prompt vill värdera människors ekonomiska likviditet? Givetvis är det enklast för våra domedagsprofeter att anamma den invandringsfientliga faktan som avslöjar den enorma förlustaffär ekonomiska sanningssägare som exempelvis nationalekonomen Tino Sanandaji ihärdigt försöker slå i oss vanliga medborgare.
När vi börjar värdera människor i kronor och ören är vi ute på tunn och hal is. Samtidigt väljer vi att underminera hela den humanistiska värdeidén. Är människor som bidrar till välfärden medelst skatter viktigare eller bättre än människor som av olika anledningar inte har den möjligheten?
Epitet med obehaglig historisk konnotation
Hur länge ska personer som kommunisten Rossana Dinamarca få göra riksdagen till lekstuga med sina mot väljarna respektlösa barnsligheter. Hur länge ska ansvariga ministrar få åka slalomtävling mellan halvsanningar och lögner.
Påståendet att den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Rossana Dinamarca skulle vara kommunist är lika uttjatat som felaktigt. I alternativ media är det ett oantastligt faktum att Dinamarca är kommunist.
Epiteten kring meningsmotståndare är en historisk paradgren bland högerpopulister och högerextremister, och epiteten är lika många till antalet som de är konspiratoriska. Enligt ”sverigevänner” och ”invandringskritiker” är det en självklarhet att alla vi som inte talar ”sverigedemokratiska” också är ”kommunister”, ”islamistkramare” och ”vänsterextremister”. Det är näst intill omöjligt att hålla reda på alla fantasifulla epitet och nedvärderande vokabulär som cirkulerar i cyberspace. Magasinet Paragraf har satt samman två ordlistor som redovisar en del av en uppfinningsrikedom, som i stora stycken består av en smutsig retorik redan använd i en fascistiskt historisk kontext.
Den ”sverigevänliga” offerkoftan
Sverigedemokraterna må vara politiskt bannlysta, men när de nu vuxit till näst största parti går det inte längre att trovärdigt avfärda dess miljoner sympatisörer som nazister och rasister. Särskilt inte när den mångkulturella verkligheten på punkt efter punkt visar sig överträffa dessa bespottade och förföljda Sverigepatrioters värsta katastrofvarningar. I efterhand kommer man att jämföra denna politiska häxjakt på oliktänkande med medeltidens inkvisition. Dåtidens kättare och häxor dömdes av en maktfullkomlig, vidskeplig kyrka med i stort sett totalt informationsmonopol och ett välorganiserat nätverk av avlönade eller beroende medlöpare.
Är SD verkligen ”politiskt bannlysta”? Moderaternas Anna Kinberg Batra har ju nyligen brutit den, vad vi alla trodde, oskrivna regeln att inte förhandla med SD. Om detta trendbrott är rätt eller fel tänker jag inte gå in på här. Men att hävda att SD är isolerade eller ”politiskt bannlysta” är en direkt felaktighet.
Är det en retorisk fint, eller en inbillad föreställning, att uttrycka att SD har ”miljoner sympatisörer”? Vid valet 2014 erhöll SD 801 178 röster. Fram till nästa valresultat förkunnas är det den siffran som gäller. Drygt 800 000 är inte ”miljoner”.
Det där eviga tjatet om att ”PK-eliten” skulle kalla alla sverigedemokratiska väljare nazister och rasister är uttryck för att den ständigt för trånga offerkoftan sitter som gjuten på den ”sverigevänliga” kroppen, och har ingen reell täckning i verkligheten.
De som faktiskt kallar sverigedemokratiska väljare för nazister och rasister hänfaller åt samma meningslösa metoder som de som väljer att kalla meningsmotståndare för ”kommunister” och ”vänsterextremister”. Personligen väljer jag sällan att kalla folk rasister, fascister eller nazister, däremot har jag inga problem med att säga att någon uttrycker sådana åsikter. Det är viktigt att poängtera att åsikterna är föränderliga.
Diktaturen Sverige
Avpixlat-krönikören fortsätter att mässa, och jämför Sverige med svunna och nutida diktaturer:
Den nya religionens välbeställda elit förfäktar ”allas lika värde” som mantra i sin kamp för att rädda sina privilegier i form av höga riksdagslöner, välbetalda mediajobb, prestigefyllda ämbeten och säkrad ålderdom. Likt eliten i diktatursamhällen lever de ett skyddat liv i de exklusiva kvarteren, reser med de dyra flygen, kör de bästa bilarna och går före i egna gräddfiler. Inte en enda medlem av denna nya överklass av politiker, skribenter, kändisar och politiskt godkända experter lever ett vanligt Svenssonliv.
Det är väldigt enkelt att hänfalla åt att gotta in sig i enkla poänger som inte någonstans går att belägga, men som man vet går hem hos det ”arga folket”. Det är ju ”sanningen”, och samtidigt en ytterst medveten taktik och retorik från krönikören. Men belägg får vi inte, det skulle vara för mycket begärt.
Seriositeten i krönikan illustreras avslöjande då skribenten väljer att kalla Mona Sahlin ”översteprästinnan”, i ett försök att förringa hennes politiska gärning.
Gänget Anders Lindberg, Fredrik Virtanen, Åsa Linderborg och Lena Mellin på Aftonbladet nedvärderas genom att tilldelas epitetet ”välbetalda häxjägare”.
Dagens Nyheters Peter Wolodarski sägs ”sprida sina bakterier i samhällskroppen”. Komiker som Magnus Betnér, Özz Nûjen, Henrik Schyffert och Soran Ismail är i krönikörens värld hovnarrar som hånar ”sverigevänner”.
Journalisterna/författarna Henrik Arnstad och Täppas Fogelberg framställs som faktaresistenta idioter.
Som seden bjuder har även denna domedagsprofet dåligt med idéer och förslag på vad som ska göras för att vända det förlisande fartyget Sverige på rätt köl.
Hur vi stoppar översvämningen
Krönikören på Avpixlat gör slutligen en liknelse mellan Anders Ygeman och Morgan Johansson och sagan om den holländske pojken Peter som räddar staden Haarlem från översvämning genom att stoppa fingret i det hål i havsdammen som hindrar havet från att skölja över staden.
Skribenten raljerar över att nämnda ministrar anammar samma ‘quick fix’ som Haarlems hjälte och hävdar i nästa andetag att Sverige kommer att utplånas medelst att det ruskiga, mörka och iskalla havet sköljer över oss så att vi alla hamnar under vattenytan och drunknar (eller?). Liknelsen är märklig och sammanfattar på ett beskrivande sätt hur ”sverigevänner”, nationalister och sanningssägare ser på hur vi ska förhålla oss till verkligheten. De enkla och ihåliga argumenten dominerar. Nivån är patetiskt låg.
Konspirationsteori-eländet kan inte beskrivas på något annat sätt än tragikomedi. Tragiskt eftersom domedagsprofetiorna redan påverkar alltför många av oss, något som kan få ödesdigra konsekvenser – och komedi eftersom att tillvägagångssättet på vilket krönikören väljer att saluföra argumentationen är skrattretande i sin maniska ansats.
Som avslutning vill jag gärna bjuda på detta klipp från Monty Python:
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Inom kritiska vithetsstudier uppmärksammas det att forskare (läs vita) måste ta ansvar för, men också kritiskt granska de normer som ligger till grund för ett rasistiskt samhälle. Genom att analysera och synliggöra vithet som en norm är det en politisk men även en kunskapsmässig strategi.
I följande text kommer vi bekanta oss med vithet och dess gränsdragning, som inte alltid är alldeles enkel. Det kan också tyckas obekvämt att prata om ”vithet” i förhållande till att vara svensk – varför jag finner det relevant och högst aktuellt att tänka i termer av vithet och att vara svensk.
Vithet som perspektiv
Vithet utgör ett perspektiv där ”vita människor” får en överordnad status, det är detta som medför ett specifikt perspektiv på samhället. Vithet innebär kulturella praktiker som inte benämns som specifikt ”vita”. Det utgör en måttstock där andra kulturella praktiker mäts, bedöms och benämns mot. Detta kan visa sig genom exempelvis att man benämner musik och konst som svart musik och svart konst. Det i sig markerar att det är ett synligt avsteg från den vita normen.
Vidare betonar man att rasism formas kring maktrelationer. Vithet blir till norm och förutsätts, samt skapas i relation till de som är ”icke-vita”. Värt att nämna i detta sammanhang är att vithet är en social och historiskt uppkommen idé, vilket har formats av dels sociala, dels politiska processer. Med detta menas att det inte finns någon naturlig, eller för den delen stabil grupp av ”vita människor”. Inte heller finns något självklart sätt att avgränsa de som kallas vita.
Dock finns det vissa grupper som utifrån specifika historiska situationer omdefinierats och gjorts ”vita” . Exempel på detta är irländare, mexikaner och judar. Dessa i sin tur fungerar som en buffert mellan de föreställt motställda grupperna ”vita” och ”svarta”. Detta innebär att rassystemets och föreställningar om vithet är instabila och föränderliga.
Rasbegreppet ser man som en historisk konstruktion som förkroppsligas i tre olika diskurser. Dessa består av teorier om ”raser”, kristendomen och diskurser om företagande i form av imperialism. Diskurserna är centrala för att man ska förstå vithet, de vilar på en uppfattning om kroppen, vilket möjliggör vithet som maktposition.
Föreställningarna om vithet formades under moderniteten och byggde då vidare på de innebörder av blekhet som symbol för aristokratin, men även för renhet samt religiositet vilket fanns i Europa sedan antiken och medeltiden. Traditioner som dessa var sammanvävda med kristna, vithet associerades till dels gudomlighet, dels kyskhet. Kristendomen och vithet går hand i hand, genom större delen av historien men även utifrån ett flertal sätt.
Tankegången om människor som vita
När det kommer till vithet menar Katarina Mattson, kulturgeograf, att det är viktigt att klargöra tankegången gällande människor som ”vita”. Även om hudfärg, ögonfärg och utseende har en biologisk grund handlar det om en idé som skapats i sociala och kulturella sammanhang vilket gör att biologi har ytterst lite med detta att göra. I ett samhälle som är rasistiskt blir individers utseende av stor betydelse för hur denne kommer att uppfattas av sin omgivning.
Gällande den generella idén om raser har biologin således liten eller ingen relevans, snarare är det så att innehållet kommer från politiska samt sociala processer. Dessutom har det även varit så att de som ansetts ”vita” har varierat från olika tider och platser. Vithet i Sverige är något som kan tas för givet, troligtvis mer än vad man gör i Storbritannien och USA. Därför kan det även tyckas svårsmält att resonera kring vithet som norm utifrån en svensk kontext.
Vithet bör alltså ses som ”ett ideal som genomsyrar båda symboliska och materiella dimensioner av samhällsprocesser, inte minst i människors vardag”. Katarina Mattsson beskriver vidare att vithet kan ses som en praktiserad relation, man intar en vithetsposition som i förhållande till andra människor och platser som kategoriseras som icke-vita. Vithet refererar till en praktik som skapar och upprätthåller en gränsdragning till den rasifierade andre. Detta sker när personer intar en ”vithetsposition” och agerar i enlighet med den makt som denna position skapar utrymme för.
Utifrån ett sådant synsätt sammankopplas vithet med en situation och handling istället för till enskilda individer. Denna maktposition som vithet skapar upprätthållas genom ett oavbrutet upprepande av rutinmässiga praktiker och handlingar.
När det gäller gränsdragningen kring vithet är även den av betydelse eftersom vit rasism även kan drabba de som förefaller som ”vita” grupper om de inte anses uppleva och vara värdiga vitheten. Eftersom gruppens ”positiva värden måste hållas intakt” kommer det finnas de som försvarar vita privilegier och kommer exkludera och inkludera människor efter behov.
Hur rasism bör definieras är inte självklart. Det finns en mångfald av definitioner när det kommer till rasism. Det är ett omtvistat begrepp såväl internationellt som i Sverige.
Kulturgeografer bland andra menar att det inte bara finns en rasism – det finns olika former av rasism vilka uppträder i olika rumsliga och tidsmässiga sammanhang. Den ”vita rasismen” nämns sällan som just vit rasism – det är högst aktuellt att bekanta oss med detta begrepp. Vi kommer bekanta oss med detta begrepp utifrån en rapport från ett forskarseminarium ”Rasismer i Europa – kontinuitet och förändring”.
I artikeln ”Rasist? Inte jag” får vi läsa om att statsvetaren Anders Hellström delar in rasismen i fem huvudgrupper; biologisk rasism, nyrasism (kulturell rasism), postkolonial rasism, institutionell rasism samt vardagsrasism. För definitioner av ovanstående rasismer läs hela artikeln här.
Utifrån hela artikeln är man inne på vad kulturgeografen Katarina Mattson lyfter – nämligen vit rasism. Jag vill dock lyfta den vita rasismen vidare, som en av de mest aktuella rasismerna i Sverige idag, bland annat då den haft en särställning bland andra rasistiska ideologier. Den har legitimerats och rationaliserats av vetenskapliga teorier.
Den svenska rasismen som existerar under 2000-talet menar Stefan Jonsson, forskare och kulturjournalist, grundar sig först och främst i ”föreställningen om en oöverbryggbar värdekonflikt, en motsättning mellan universella, frihetliga och jämlika värden – som ”vi” anses stå för – och patriarkala, traditionella, etniskt särpräglade värden som tillskrivs ”de andra” och som inte passar i ”vårt” land eller ”vår” värld”.
I Europa har rasismen genom historien tillskrivit ”vita” människor en viss rasifierad position som är ”bortom all jämförelse”. Således har detta gett denna grupp privilegier och makt och den för givet tagna koppling som finns mellan begrepp som svensk, västerländsk, europé, kristen och vit, får en avgörande betydelse för hur man inkluderas eller exkluderas från dels ekonomiskt, dels politiskt betydelsefulla sammanhang i Sverige.
Katarina Mattson använder begreppet ”vit rasism” för att avgränsa och definiera den specifika form av maktstrukturer som formats kring vithet i Europa och europeiska bosättarsamhällen sedan 1500-talet”. Den här formen av rasism upprättades inom ramen för kapitalismens expansion – därför bör den också förstås i relation till framväxten av modernitet, upplysningen och vetenskap.
När det kommer till vit rasism är det viktigt att påpeka att denna form av rasism knappast är den enda rasismen som funnits, vit rasism är en specifik typ av rasism. Utifrån den ”vita rasismen får de symboler, värden och maktpositioner som sammankopplas med vithet på en rad sätt strukturerar europeiska samhällen, så även det svenska”. Vithet utgör en för givet tagen norm när det kommer till föreställningar om svenskhet, men också vem som är svensk, samt den föreställda gemenskapen som ”det europeiska” och västerländska.
Vithet och vit rasism har genom historien och fortsätter än idag att skapat utrymme för att ge ”företräde, tillträde, möjlighet till kontroll, möjlighet till att ge tillsägelser, ifrågasätta, misstänkliggöra, möjlighet att uttala sig, fatta beslut osv”. Man kan se vit rasism som ett privilegieupprätthållande system. Detta system drivs genom dess specifika logik som sker genom bevarandet och försvaret av dels en särskild grupps självskrivna förmåner, dels deras maktpositioner. Det finns alltså en drivkraft hos individer, likaså samhällsgrupper att ideologiskt vidmakthålla systemet.
Källor:
Mattson, Katarina, i Mattson, Katarina & Lindberg Ingemar (red.) 2004, Rasismer i Europa ─ kontinuitet och förändring, Danmark, Agora.
Motargument 