Etikettarkiv: minoriteter

Finns rasism mot svenskar i Sverige?

Inledningsvis vill jag bara poängtera att det populära begreppet ”omvänd rasism” skulle innebära motsatsen till rasism vilket jag antar att det inte syftas till. Termen är rasism oavsett åt vilket håll och mot vilken grupp den riktas. Inom begreppet rasism ingår en samhällelig struktur som verkar förtryckande mot en minoritetsgrupp. Det kan inte påstås att så kallade etniska svenskar är en minoritet i Sverige, inte ens med den bästa av vilja.

Begreppet rasism, så som det används inom dagens diskurs avser kulturrasism, det är alltså inte fråga om någon idé om ”raser”, vilket är ett begrepp inom svenskan som vi inte använder för människor. Detta skiljer sig dock runt om i världen där exempelvis USA använder sig av rasbegreppet på människor enligt SOU 2004:048 Kategorisering och integration.

I Sverige är användningen av begreppet ”afrosvenskar” begränsat och syftar inte till att kategorisera utifrån ett ”rasbegrepp”.  T ex är begreppet ”African Americans” gängse uttryck i USA.

Strukturell rasism. För att det ska röra sig om strukturell rasism måste det förekomma samhälleliga strukturer som fungerar diskriminerande och/eller nedvärderande av en folkgrupp, så som begreppet används och definieras idag. Begreppet folkgrupp omfattar alltså etnicitet, sexualitet och även religiös tillhörighet enligt åklagarmyndigheten.

Det finns idag inga strukturer som fungerar diskriminerande mot svenskar på det sätt som det finns mot invandrare som exempelvis har svårare att få arbete på grund av sitt namn, de sållas ofta bort redan vid det första urvalet.

Kulturell rasism. När dessa samhälleliga strukturer existerar omfattas även uttryck och agerande som rasism då de fungerar diskriminerande och/eller nedvärderande mot aktuella folkgrupp enligt ovan givna definition. Exempel på sådana uttryck kan vara användande av ”n-ordet” eller uttryck som ”blatte” eller ”bög”. Det är viktigt att förstå att dessa diskriminerande samhällsstrukturer kan vara svåra att se och identifiera för den dessa inte drabbar.

Det kan förvisso förekomma en form av rasism mot svenskar på individnivå som exempelvis att någon kallar en person för ”svenne”, som är de gamla raggarnas och kåkfararnas slangord för ”Svensson”. Ordet ”svenne” saknar uppenbarligen den negativa värdeladdningen som ”n-ordet” har och den rasism som avses här är den samhälleliga och strukturella rasism som är väl inarbetad i vårt sätt att tänka och fungera.

Pankhurst-familjen, här Sylvia och Emmeline, var viktiga för suffragettrörelsen i början av 1900-talet. WSPU (Women’s Social and Political Union) grundades i Manchester, England.

Diskriminerande samhälleliga strukturer. Att ha ett utländskt klingande namn har ofta en negativ effekt då man söker arbete till exempel, att vara ung kvinna kan också ha en negativ effekt då arbete söks eftersom en arbetsgivare kan misstänka framtida barnledigheter och graviditeter som påverkar utförandet av arbetet och närvaron negativt. För att bättre förstå hur dessa strukturer kan verka diskriminerande och hur de dessutom kan samverka rekommenderar jag att man läser Nina Lykkes teori om intersektionalitet.

Samhället fungerar alltså diskriminerande på flera olika nivåer mot den rasifierade och tillhör man dessutom flera av dessa olika diskriminerade kategorier får man därför utstå den strukturella rasismen på flera olika sätt. Detta är något man som svensk aldrig ens kan föreställa sig.

Kategorisering. Det är upp till var folkgrupp men framför allt var individ att själv avgöra vilken form av kategorisering eller epitet som upplevs som kränkande och/eller diskriminerande, men personen ska inte själv bjudit in till kränkningen.

Som rasifierad äger man rätten att själv få tala om när man blivit kränkt, det är aldrig upp till någon annan att definiera om man som person blivit kränkt eller inte.

Sammanfattande ord. När en svensk utsätts för glåpord från en person med utländskt ursprung, eller från någon annan för den delen kan detta möjligtvis klassas som trakasseri om det sker i såna former i lagens mening. Om en svensk person skulle bli ofördelaktigt behandlad vid val av person för en anställning eller en annan liknande situation, kan det möjligtvis vara fråga om diskriminering. Det kan däremot aldrig handla om rasism mot denna svensk i landet Sverige.

Jag hoppas i och med detta att vi en gång för alla kan släppa argumentet att det i Sverige råder rasism mot svenskar.


Jag blev för några år sedan indragen i en kortare debatt där jag blev anklagad för att vara en rasifierad rasist. Eftersom det fortfarande tycks råda en viss förvirring kring begreppen tänker jag att det vore passande att lyfta in även begreppet rasifierad i denna artikel och utförligt förklara det.

Begreppet rasifierad eller etnifierad ska förstås utifrån begreppet rasism sådant det redogörs för ovan. En rasifierad person är en sådan som utifrån fördomar och/eller stereotyper kategoriseras. En rasifierad person är alltså, förenklat den person som utsätts för stereotypa fördomar. Om man utgår från Nationella sekretariatet för genusforskning så står det att läsa att en rasifierad person är den som av någon annan kategoriseras utifrån exempelvis hudfärg eller hårfärg. Förvisso är även vita människor rasifierade, men då som personer med normativa och överlägsna drag istället för som begreppet normalt används för en person som utsätts för rasistiska fördomar baserade på en föreställning om en etniskt sämre arvsmassa.

Rasister är på så vis absolut motsatsen till rasifierade, dels på grund av sin hierarkiska särställning som den högre stående normen i samhället men även på grund av sitt dikotomiska förhållningssätt mot den person mot vilken den sagda rasismen riktas.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

SOU 2004:048 Kategorisering och integration

Åklagarmyndigheten: Hets mot folkgrupp

Nina Lykke: Intersektionalitet – ett användbart begrepp för genusforskningen

Lagen.nu: Kränkning

Nationella sekretariatet för genusforskning: Rasifiering

Folkhälsan hos Sveriges nationella minoriteter

År 2000 införde Sverige en minoritetspolitik, vilket innebar att de fem nationella minoriteterna erkändes som nationella minoriteter. Detta gjordes mot bakgrund av att den svenska regeringen ratificerade Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter och minoritetsspråkskonventionen (SOU 1997:193; SOU 1997:192; prop. 1998/99:143, s. 10–28; prop. 2008/09:158, s. 28).

Sverige har fem erkända nationella minoriteter

De fem nationella minoriteterna i Sverige är:

Motargument har tidigare gjort djupdykningar i var och en av minoriteterna. Om du följer länkarna på var och en ovan genom att klicka på ordet kan du läsa de artiklarna.

Den romska flaggan, O styago le romengo på romani, skapades 1933 av Uniunea Generala a Romilor din Romania, den romska generalförsamlingen, men godkändes inte förrän så sent som 1971 av representanter på den första kongressen i London 1971. Flaggan som är delad i blått och grönt, vilket står för himlen och jorden, är belagd med ett rött hjul (chakra) med 16 ekrar. Detta hjul symboliserar den kringresande traditionen hos romer.

En av de mänskliga rättigheterna är rätten till hälsa, vilken innefattas i den svenska minoritetspolitiken. Den 1 januari 2010 började lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk gälla.

Syftet med den nya minoritetspolitiken var:

  • att ge skydd för de nationella minoriteterna
  • att stärka de nationella minoriteternas möjligheter till inflytande
  • att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande

Vid tiden för ratificeringen av Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter och minoritetsspråkskonventionen erkändes samiska, meänkieli, finska, romani chib och jiddisch som nationella minoritetsspråk.

I artikel 5 av ramkonventionerna kan vi lära oss att nationella minoriteter har en identitet baserad på religion, språk, traditioner och kulturarv.

I Svenska Dagbladet 15 januari 2005 lanserades ett förslag på en flagga som skulle kunna representera svenska judar. Flaggan är designad av Natan Zlotnik. I tidningsrtikeln uttrycker han sin önskan om att kunna hissa en flagga under judiska högtider, men han kände att den svenska flaggan, med korset, inte passade för det ändamålet. Initiativet verkar ha kommit från konstnären själv och flaggan har än idag inte officiell status.

Kriterier för att erkännas som nationell minoritet

Vad krävs då för att en minoritet ska erkännas som nationell minoritet? Enligt proposition 1998/99:143, ”Nationella minoriteter i Sverige”, ska följande fyra kriterier uppfyllas:

  1. Grupp med uttalad samhörighet som till antalet i förhållande till resten av befolkningen har en icke dominerande ställning i samhället. Gruppbestämningen kan inte enbart göras efter gruppens numerära antal utan här måste också gruppens struktur och sammanhållning vägas in och belysas.
  2. Religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell tillhörighet. Endast ett av de uppräknade särdragen måste föreligga men de särdrag som gruppen uppvisar måste i något väsentligt avseende skilja den från majoriteten.
  3. Självidentifikation. Den enskilde såväl som gruppen ska ha en vilja och strävan att behålla sin identitet.
  4. Historiska eller långvariga band med Sverige. Regeringen anser inte att det är möjligt att dra någon absolut gräns i år mätt. Regeringens bedömning är att endast minoritetsgrupper vars minoritetskultur har funnits i Sverige före sekelskiftet uppfyller kravet på historiska eller långvariga band.
Det samiska folket bor i fyra länder och har ingen egen nationalstat, men den samiska flaggan har vajat i Norge, Finland, Ryssland och Sverige ända sedan 1986. Den gemensamma flaggan är från 1986. Då godkändes den av av det Nordiska Samerådet vid en konferens i Åre.

Då den nya minoritetspolitiken bl a innefattar folkhälsopolitik utformade Folkhälsomyndigheten en ny rapport. I den går det att läsa följande om de nationella minoriteterna:

Resultaten visar att hälsosituationen är olika för de nationella minoritetsgrupperna och urfolket även jämfört med majoritetsbefolkningen. Den judiska gruppen beskriver till exempel ökande av oro och rädsla inför hot och våld. Romerna nämner utanförskap, ojämlika livsvillkor och dåliga levnadsvanor som stora ohälsofaktorer. Tornedalingarna ser ohälsa bland annat kopplat till att språket meänkieli håller på att försvinna. Samerna beskriver en oro för den psykiska ohälsan hos de unga samerna, särskilt renskötande unga män. Även i den sverigefinska gruppen finns en oro för den psykiska ohälsan.

Rapporterna om de nationella minoriteters hälsa visar på att hälsofrämjande arbete är livsviktigt

I rapporten, kallad ”Samråd och dialog med nationella minoriteter och urfolk i syfte att förbättra förutsättningarna för gruppernas hälsa”, framförs förslag på hur man ska arbeta med att förbättra hälsoutvecklingen hos de fem nationella minoriteterna.

På uppdrag av regeringen 2015 påbörjade Folkhälsomyndigheten arbetet med att skapa förutsättningar för att skapa en lika god och jämlik hälsa hos de fem nationella minoriteterna som hos majoritetsbefolkningen. För att få bästa möjlighet till ett gott resultat arbetar Folkhälsomyndigheten i samråd med representanter för minoriteterna.

Sverigefinländarnas delegation beslutade i söndags om att ha en egen flagga. Det var under Sverigefinländarnas delegations årsmöte 29 mars som man valde vinnaren i den tidigare flaggtävlingen. Det blev densamma som fick flest röster i folkomröstningen till sverigefinnarnas flagga. Flaggan är designad av Andreas Jonasson.

Hälsan, och ohälsan, ser olika ut för de nationella minoriteterna

Rapporten berättar att hälsosituationen för minoritetsgrupperna är olika, även i jämförelse med majoritetsbefolkningen.

Ur arbetet, som utförs i samråd med representanter för minoriteterna, har Folkhälsomyndigheten tagit fram förslag för hur hälsosituationen hos minoriteterna kan förbättras och följas upp. Karin Junehag Källman, utredare och projektledare för uppdraget på Folkhälsomyndigheten säger:

Vi ser också ett stort behov av forskning och utveckling för att öka kunskapsläget om hälsosituationen bland minoritetsgrupperna.

Tornedalsflaggan, eller Meänmaan flaku på meänkieli, hissades officiellt för första gången 15 juli 2007 på flaggstänger vid de före detta tullstationerna i svenska respektive finländska Övertorneå kommuner. Flaggan, som är ritad av Herbert Wirlöf, antogs av föreningen Meänmaa vid bildandet den 5 juni 2007.

Slutrapporten från Folkhälsomyndigheten, ”Samråd och dialog med nationella minoriteter och urfolk i syfte att förbättra förutsättningarna för gruppernas hälsa”, publicerades den 20 november 2017.


2014 års rapport och åtgärdsförslag

I rapporten 2014, ”Samråd med Sveriges nationella minoriteter” föreslogs bl a följande åtgärder i syfte att främja hälsoutvecklingen hos de nationella minoriteterna:

Romer:

  • Bilda ett samrådsforum.
  • Lära av pågående arbeten och undersöka samarbetsmöjligheter.
  • Synliggöra hälsofrämjande faktorer och förankra hälsobegreppet i den egna romska kulturen.
  • Sätta ett särskilt fokus på barn och unga.

Judar:

  • Bilda en referensgrupp för fortsatt dialog och arbete. Under de senare åren har samrådet inom ramen för uppdraget skett löpande med företrädare från judiska församlingen.
  • Utveckla rapporteringen utifrån den judiska gruppens behov. I utformningen av enkät- och intervjufrågor har Folkhälsomyndigheten löpande haft samråd med företrädare för de judiska organisationer som tilldelats statsbidrag.

 Samer:

  • Utreda frågan om ett samiskt kunskapscentrum.
  • Bilda ett samrådsforum.

Sverigefinnar:

  • Bilda ett samrådsforum.
  • Synliggöra hälsofrämjande faktorer och förankra hälsobegreppet i den egna kulturen.
  • Ha särskilt fokus på barn och unga.

Tornedalingar:

  • Bilda en referensgrupp för fortsatt dialog och arbete.
  • Utveckla ett förslag till en pilotstudie.

2017 års rapport och åtgärdsförslag

I slutrapporten från november 2017 antogs följande åtgärder för att driva det hälsofrämjande arbetet med de nationella minoriteterna framåt:

Romer:

  • Genomföra en pilotenkät till ett romskt nätverk eller organisation.
  • Fortsätta samråden vilket för de romska organisationerna är en primär tillits- och förtroendefråga.
  • Genomföra en kvalitativ uppföljning av hälsosituationen, i form av intervjuer med romer, vilket kan genomföras i samband med Stockholms länsstyrelses lägesrapport om romsk inkludering som ska publiceras hösten 2018.

Judar:

  • Fortsätta samråden utifrån relevanta områden.
  • Fördjupa problemanalysen inför eventuellt kommande enkäter och intervjuer.
  • Under 2018/2019 genomföra enkäter och intervjuer med den judiska gruppen med analyser, förslag till åtgärder och rapporter om resultaten.

Samer:

  • Samråden mellan Folkhälsomyndigheten och Sametinget fortsätter, en gång per år, och om möjligt gemensamt med Socialstyrelsen. Om det behövs kan ytterligare möten arrangeras.
  • Det behövs arenor för att möta fler grupper och organisationer bland samerna. Syftet är att öka förankringen av myndigheternas arbete generellt, och av en eventuell enkät som följer upp hälsan hos samerna.
  • Processen med förslag till enkät fortsätter och håller samrådsprocessen mellan myndigheterna levande.
  • Olika myndighetsinitiativ bör samordnas. Sametinget ansvararför detta och Folkhälsomyndigheten kan underlätta där det behövs
  • Folkhälsomyndigheten följer arbetet med samisk hälsa i de fyra nordligaste regionerna.
  • Fortsatt dialog med Umeå universitet, tillsammans med Sametinget, om den föreslagna hälsostudien, Haldi.
Sverigefinnar:
  • Samordna samråden med flera myndigheter, till exempel Socialstyrelsen.
  • Skapa möjlighet att delta i samrådsmöten med flera myndigheter eller aktörer samtidigt, antingen tillsammans eller i separata möten på samma dag.
  • Förslagsvis ha samrådsmöten med ett föru tbestämt ämne inom området hälsa och mötena skulle kunna genomföras två gånger per år (vår och höst).
  • Utreda möjligheten att samordna dialogen med andra aktörer till exempel Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), landsting, regioner och kommuner.
Tornedalingar:
  • Försöka samordna dialogen med Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och tornedalingarna där det är möjligt.
  • Fortsätta utveckla metoder för uppföljning av hälsan i minoriteten.

Off topic, kuriosa och en självklarhet: Till skillnad från Björn Söder anser jag att det går finfint att vara jude, same, rom, sverigefinne eller tornedaling OCH svensk samtidigt.


För den som vill fördjupa sig i Folkhälsomyndighetens rapport finns den här.

För den som är intresserad av att läsa om Folkhälsomyndighetens tidigare uppdrag som berör nationella minoriteter och minoritetsspråk går det att finna här.

Ytterligare läsning om nationella minoriteter och minoritetsspråk:

Om nationella minoriteter

www.minoritet.se

Institutet för språk och folkminnen

Om nationella minoriteter hos Regeringskansliet

Diskrimineringsombudsmannen (DO)

Sametinget

DN:s Nathan Shachar vill ha sin rasism ifred (del 2)

Gästartikel av Emir Selimi

Denna artikel är ett svar på Nathan Shachars ledare ”Mobbningens ordförråd”, publicerad i Dagens Nyheter 171010. Motargument har författat ett svar tidigare, på den delen av ledaren som berör ”N-ordet”.

Det är en skam och förnedrande att DN tillåter Nathan Shachar skriva ner sina tankar som inte har någon förankring med verkligheten. Han borde som minoritet förstå att ord är det som har använts för att trycka ner oss minoriteter.

Enklast förklarat är om du inte använder ordet ”rom” då är det direkt rasism! ”Z-ordet” härstammar från grekiskans xenos som betyder främling. Oavsett vart jag åker i världen så kallar icke-romer mig och mitt folk för nåt vi inte heter! I Serbien kallar dom oss för ”cigan”, i Turkiet kallar dom oss för ”chingene”, i Albanien kallar dom oss för ”majup”, i Tyskland ”Zigeuner”, i Spanien ”gitano” och i England kallar dom oss för ”gypsy”. Hur kan vi ha så många namn när vi säger ”rom” oavsett grupp eller dialekt? Trots att  det finns 60 olika romska grupper med olika dialekter så säger vi följande när vi ses: ”Rom san?” – ”Är du rom?”. Även i senaste filmen ”Thor: Ragnarok” görs det narr av oss genom att filmen innehåller en karaktär som spelar en stereotypisk romsk tiggare och genom att vi kallas för ”gypsy”! Och SF väljer att göra översättningen av ”gypsy” till ”z*genare” och inte ”rom”.

Icke-romer har systematiskt använt ”Z-ordet” för att trycka ner och belägga oss romer med ett lägre människovärde. Nathan Shachar kan åka till vilket land han vill och be alla romer som kan prata någon variant av romani chib, det romska språket, och be dom översätta
Jag är z*genare”. Alla som kan prata någon varierat av romani kommer att översätta på följande sätt: ”Me hijum Rom”. ”Z-ordet” finns inte i det romska språket. Det är ett påhitt av icke-romer och de enda som inte förstår detta är icke-romer som ivrigt inte vill ge sig.

Jag behöver inte få någon förklaring att ordet ”z*genare” inte är någonting illa menat. Ordet är en mild fetisch för en icke-rom som önskar ha ett romantiserat fritt liv som romer som reser och åker överallt, utan några bekymmer.

Här kommer lite fakta som kommer ta dig ner på jorden!

  1. De första romerna ska ha kommit till Sverige i början av 1500-talet. Samtidigt var det vid den tiden belagt med dödsstraff för manliga romer att uppehålla sig i landet.
  2. Gustav Vasa, som var kung i Sverige mellan 1523–1560, ville utvisa alla romer från landet. Han kallade romerna för spioner och tjuvar. De som vägrade lämna landet dödades.
  3. Drottning Kristina, som var drottning under åren 1632 till 1654, gav order om att alla romer skulle avrättas och det blev skottpengar på romer.
  4. År 1617 beslutades det i riksdagen att alla ”t*ttare och z*genare” i Sverige skulle utvisas. Romska kvinnor och barn skulle fördrivas ur landet samtidigt som man skulle ha rätt att döda alla romska män. Lagen kom att gälla ända in på 1800-talet.
  5. År 1959 fick romerna, efter omkring 450 år i Sverige, rätt till fast bostad och skolgång. Innan dess hade romerna inte rätt att bo mer än tre veckor på en och samma plats.
  6. Rumänien förslavar romer i över 500 år från ca 1300-talet.
  7. Efter 70 år erkänner Europa romernas förintelse.

Listan är lång och kommer bli längre tills vi säger stopp till den sista accepterade rasismen, den mot romer!

Och förresten: ordet ”rom” betyder ”människa”! Vi är alla romer! Vi är alla människor!

Emir Selimi
Grundare och Ordförande av
Swedish Human Rights Project och föreningen Save the Roma Children

För djupare studier av romsk kultur och historia:

1. Hemsidan ”Vår romska historia”, framtagen av Göteborgs stadsmuseum.

2. Regeringens webbplats ”Minoritet.se”, om Sveriges nationella minoriteter

Är du rasist, eller bara lite främlingsfientlig?

De allra flesta av oss vill hävda att de hyser en sund människosyn och att alla, oavsett bakgrund eller förutsättningar, har samma värde. Men hur står det egentligen till med din människosyn? Är du rasist, eller bara lite främlingsfientlig?

Du som säger dig ingå i den antirasistiska kampen och hyser en övertygelse om allas lika rättigheter och värde borde, då och då, titta dig själv i spegeln. Har du rent mjöl i påsen? Lever du som du lär? Att hävda din antirasism, icke-rasism eller icke-främlingsfientlighet är inte särskilt svårt, men att faktiskt efterleva det är desto svårare.

I det oantastliga konceptet ingår nämligen att acceptera, anse och uttrycka att alla människor har samma rättigheter och värde, oavsett. Oavsett bakgrund och förutsättningar.

Som en sann antirasist, som en människa som hävdar att du inte är rasist, osunt fördomsfull eller främlingsfientlig så finns inga undantag. Du är inte trovärdig i din icke-rasism om du samtidigt undantar något av följande:

  • etnicitet
  • nationalitet
  • hudfärg
  • ursprung
  • kultur
  • religion
  • sexuell läggning
  • könsidentitet
  • könsuttryck
  • kön
  • ålder
  • funktionsvariation

Jag vill hävda att inom anti- och ickerasismens ramar ryms alla nyss nämnda punkter. I samma stund som du undantar någon av nyss nämnda punkter diskvalificerar du dig själv, och konsekvensen blir att din anti- eller ickerasism är förbrukad.

Att diskriminera, särbehandla, generalisera, stigmatisera, kränka, hata, bruka våld eller hota människor mot bakgrund av en, eller flera, av dessa kriterier är rasism, främlingsfientlighet, diskriminering, intolerans eller tecken på orimlig fördomsfullhet.

Att du själv ingår i en utsatt minoritet betyder inte att du har ”rätt” att uttrycka dig, eller handla, rasistiskt, främlingsfientligt eller fördomsfullt mot bakgrund av att du själv är en del av den utsatta minoriteten.

Du har inte heller frikort från rasism, främlingsfientlighet och intolerans bara för att du har en faster som är lesbisk, en granne som är funktionsvarierad, en medspelare i fotbollslaget som är rom, en kollega som är muslim, en föreningskamrat som är jude, en bror som är icke-binär eller en fru som är svart. Uttryck som ”jag har inget emot homosexuella, bara jag slipper se det”, ”romer är tjuvaktiga” eller ”du är inte som andra muslimer” är ytterligare exempel på hur människor inte tar ansvar för sin rasism eller främlingsfientlighet.

När du hävdar din goda människosyn samtidigt som du uttrycker homofobiska, transfobiska, antiziganistiska, afrofobiska, antisemitiska, islamofobiska, funkofobiska eller sexistiska åsikter är du inkonsekvent.

Så när du tittar dig själv i spegeln nästa gång, ställ frågan till dig själv om huruvida du är ”home free”, eller om du kanske har en del att jobba med. Åsikter är föränderliga, men du gör klokt i att inse att dina åsikter ligger till grund för hur du formar din människosyn. Din människosyn ligger till grund för huruvida du är, eller inte är, rasist, främlingsfientlig, osunt fördomsfull eller intolerant. Det är du som avgör, det är du som bestämmer om du vill vara konsekvent eller inkonsekvent.

Jag är medveten om att många som säger sig ingå i den antirasistiska rörelsen, eller bara säger sig vara för allas lika värde, faktiskt brister på en, eller flera, punkter.

Som exempel på människor som diskvalificerar sig kan nämnas f d muslimer som hyser islamofoba åsikter och män som hyser sexistiska åsikter. Antiziganism är tyvärr en form av rasism som löper som en röd tråd även inom antirasismen, då rasismen mot romer är den sista ”accepterade” rasismen. Homofobi, sexism och funkofobi är andra former av osund fördomsfullhet och intolerans som inte har några egentliga gränser.

Så vad är då rasism och främlingsfientlighet? När du, genom uttryck eller handling, diskriminerar, särbehandlar, nedvärderar, generaliserar, kränker, hotar eller brukar våld mot bakgrund av någon av tidigare nämnda punkter begår du rasism, främlingsfientlighet, diskriminering eller ger uttryck för osunda fördomar. Svårare än så är det inte.

Vi gör klokt i att vara försiktiga med att slå oss för bröstet och utropa oss till antirasister och icke-rasister. Innan vi kan göra det måste vi rannsaka oss själva, eftersom vi alla bär på någon form av fördomar om andra människor. Fördomar är sällan av godo, och det farliga med dem är att de lätt kan glida över till att handla om diskriminering, intolerans, främlingsfientlighet och/eller rasism.

Ett ord på vägen till dig som är osäker på om du hyser rasistiska åsikter eller inte: ”Jag är inte rasist, men…” är en fras som till varje pris ska undvikas, eftersom den alltid efterföljs av rasism. Håll tillbaka tanken, fundera ett varv till på den och se om du kommer fram till en annan output än den du först hade tänkt dig.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Terminologi – rasism
Terminologi – antisemitism
Terminologi – islamofobi
Terminologi – antiziganism
Terminologi – afrofobi
Terminologi – heterosexism (homofobi)
Terminologi – funkofobi
Terminologi – sexism
Forum för Levande Historia: Homo-, bi-, transfobi
Generaliseringar och dess konsekvenser
”Det har ju alltid hetat så!”

Apropå den eviga diskussionen om ”allas lika värde” rekommenderar jag följande text:

Dagen: Värde eller värdighet?

Blev Sverige mångkultur år 1975?

1975 blev Sverige en mångkultur. Detta påstående cirkulerar mycket på rasistiska webbsidor, och för en gångs skull måste man ge dem rätt. Ja, 1975 blev Sverige en mångkultur. Men till skillnad från rasisterna anser jag att det var något bra.

Det finns få riksdagsbeslut som är så hatade som 1975 års ”riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken”. Så här lät det när riksdagen 1975 ersatte den tidigare assimileringspolitiken med mångkultur:

”Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten. Politiken bör även inriktas på att skapa samverkan mellan svenskar och invandrare för att öka solidariteten mellan dem liksom möjligheterna för invandrarna och minoriteterna att påverka beslut som rör deras egen situation.”

Frihetsrevolutionen på 70-talet

Beslutet 1975 var en seger för individens frihet!

På 70-talet började man bejaka människors olikheter mer och mer. Idéer om att minoriteter och avvikare måste ASSIMILERAS, d v s bli som alla andra, eller stötas ut, försvann gradvis.

Svensk ”handikappolitik” på 60-talet präglades ännu av att funktionshindrade skulle bli så lika icke-funktionshindrade som möjligt, om det inte gick skulle de gömmas undan. Homosexuella skulle stanna i garderoben. Katoliker ansågs farliga. Samer skulle sluta vara ”lappar” och bli svenskar och invandrare skulle bli ”som alla andra”.

Ännu på 70-talet tvingade man polioskadade barn att lära sig ”gå” med kryckor och metallskenor. Trots mycket smärta skulle de lära sig gå. Rullstol var fel. Döva fick lära sig att de skulle läsa på läpparna och försöka prata.

Fram till ca 1975 fick hallåor och nyhetsuppläsare på TV och radio inte prata skånska. Skolan hade i uppgift att lära folk ”rikssvenska” och vänsterhänta barn skulle läras bli högerhänta.

Detta gällde även i enskilda föreningar. Svenska kyrkan var extremt likriktad långt in på 60-talet. Det första steget för att luckra upp detta togs då de första kvinnliga prästerna vigdes. Idag diskuteras ”marxismen” i Svenska kyrkan på 70-talet en hel del. Denna s k ”marxism” var att kyrkan öppnades för mångfald.  Det var kontroversiellt när prästen Ludvig Jönsson öppet stödde homosexuella med orden: ”överallt där kärlek inträffar sker ett under”.

Samma år som beslutet om mångkultur togs, 1975, avvecklades Rasbiologiska institutet (SIFR) och man slutade att exkludera personer med funktionsvariationer, man skulle nu istället inkludera och integrera dem i samhälle. Några år senare upphörde man att betrakta homosexualitet som en sjukdom, olikheter skulle bejakas, inte bestraffas bort. Den öppna diskrimineringen av samer i skolan började avvecklas.

Istället för att bekämpa rockkulturen och ”ungdomens långa hår” började man tolerera det. Man slutade att förfölja vänsterhänta barn. Människors egna initiativ i grupp och privat började bejakas. Så sent som 1980 sågs min mamma som en farlig rebell som målade sin brevlåda röd i en by där alla brevlådor skulle vara svarta eller mörkblå: ”Tänk om alla fick göra vad de ville med sina brevlådor”. Nåt år senare släppte terrorn. Den röda brevlådan ansågs inte längre farlig.

Nu växte idén fram om att demokratin kunde bygga på mångfald och olikheter!

Folkhemmet

Om man studerar svensk politik före 70-talet ser man att man hade folkhemmet som ideal. Det likformiga var att eftersträva.

Herbert Tingsten lär ha sagt detta en gång: ”Skälet till vår stabila demokrati är att det inte finns några språkliga, religiösa eller etniska skiljelinjer i Sverige.” Det är inget unikt uttalande. Att människor skulle vara ganska lika, och inte sticka ut, ansågs viktigt i bygget av det jämlika folkhemmet Sverige.

Den politiken gick igen i allt från sexualpolitik till integrationspolitik till Konsums blåvita varor.

David Schwarz

På 60-talet insåg fler och fler att Sverige måste börja bejaka olikheterna kulturellt sett. En pionjär var David Schwarz. 1966 skrev han en artikel (som ni kan läsa här som PDF).

I den artikeln påpekade han att utvecklingen gick mot ett enat Europa, med många kulturer inom dess gränser, och en värld med mer kontakt mellan folken. På sikt skulle det inte gå att hålla Sveriges gränser stängda. Den dåvarande assimileringspolitiken skapade problem, menade han. Och ledde till att parallellsamhällen, isolerade från resten av Sverige växte fram. Alternativet för invandrarna var att utplåna sin kultur och bli helsvenska  eller att isolera sig, skrev han, Istället för assimilering bör man satsa både på sådant som svenskundervisning och hemspråksundervisning, för att bejaka både det svenska och den ursprungliga kulturen.

Schwarz skrev:

”Hur mycket andligen rikare skulle inte gemenskapen inom minoriteterna, och därigenom landets kulturliv bli om man i stället försökte få dessa människor att trivas och accepterade deras kulturella och konfessionella särart som normala inslag i det svenska samhället enligt maximen: ”Rätten att vara lika innebär först och främst rätten att vara olika!””

Ni kan läsa tre andra av Schwarz artiklar i DN här: från 1964 och 1966 och 1980.

70-talet

Schwarz och många andras arbete ledde fram till mångkulturpropositionen 1975.  Åren efter ändrades svensk politik. Hemspråksundervisning tilläts och invandrares kulturella föreningar fick stöd på lika villkor med ”svenska” föreningar.

Denna utveckling kan inte isoleras från vad som hände i samhället i stort på 70-talet. Det var en frihetsrevolution som skedde. Likriktning ersattes med mångfald. Homosexuella, muslimer, katoliker, funktionsvarierade, etc, började tolereras och inkluderas mer och mer.

Det betyder inte att allt som skedde gick till på rätt sätt. Det är legitimt att prata om problem som fanns och finns.

David Schwarz själv var intill slutet av sitt liv kritisk till svensk migrationspolitik.  Han själv, som var sekulär ortodox jude, välkomnade mångkulturen, men han ansåg att Sverige inte gick tillräckligt långt. Vi försökte prata över huvudet på invandrarna, menade han, som om vi vore deras förmyndare, och borde börja behandla dem mer som jämlikar, ansåg han. Det var för mycket ”ta hand om” och bidrag och för lite möten mellan jämlikar.

Dessutom ansåg han att vi blundade för strukturella problem, främst barnfattigdomen och arbetslösheten och risken för permanent utanförskap på grund av bristande språkkunskaper. Han var dessutom en kritiker av asylsystemet som han menade missgynnade fattiga.

Att vara glad att olikheterna började bejakas, betyder inte att man måste acceptera allt som gjorts i svensk migrationspolitik sen 1975. Respekten för människors olikheter betyder inte att man behöver blunda för strukturella problem som fattigdom, arbetslöshet och segregering.

Onekligen tog Sverige några steg framåt mot individuell frihet på 70-talet.

Hatbrott – hur mår den utsatta?

Vad händer när en person blir utsatt för ett hatbrott? Vilka symptom kan man drabbas av – fysiska som psykiska? Att bli utsatt för hatbrott är ett budskapsbrott som sprider sig till inte bara den utsatta utan även till hela den ”grupp” denne anses tillhöra. Studier har visat på att rörelsemönstret för personer som blivit drabbade anpassar sitt rörelsemönster i staden efter var de känner sig trygga, allt för att slippa bli trakasserade, vilket i sin tur leder till en ytterligare segregation. Att bli utsatt innebär en ständig rädsla – en ständig påminnelse om att du inte är önskad.

Det som gör hatbrott speciellt är att angrepp riktas inte mot brottsoffret som individ utan mot den grupp som individen tillhör eller anses tillhöra. Offret är således enligt Barbara Perry professor i sociologi och Kellina Craig professor i psykologi en representant för en hel grupp människor som förövaren har fördomar mot. Tyvärr drabbas offer för hatbrott särskilt hårt, hårdare än vad man tidigare trott. Detta visades för första gången när homosexuella i Kalifornien som fallit offer för hatbrott under en femårsperiod, där flera som drabbats av såväl depression som PTSD än bland andra brottsoffer. Gregory Herek (professor i psykologi) menar att återhämtningen från flera sådana problem tog längre tid för dessa offer (Borell 2012:18).

Vidare, Paul Iganski, professor i kriminologi (2001) menar att vi vet väldigt lite om hatbrottsoffer, deras respons till händelsen, påverkan och viktimiseringen i deras liv.  Att vara utsatt för hatbrott både liknar och skiljer sig från de som faller till offer för ”slumpvisa brott”. Känslorna som uppkommer efter ett hatbrott är vanliga gällande brottsoffer rent generellt, såsom ilska, rädsla, utsatthet/sårbarhet. Många brottsoffer upplever psykologiska omställningsproblem, rädsla, hjälplöshet och depression.

Att vara offer för ett brott leder ofta till rädsla för framtida viktimisering vilket ofta leder till ändringar i ens  beteende. En liknande bild ges från en studie i London där effekterna av hatbrott bland brottsoffer rapporterades flera fall av panikattacker, depressioner och sömnlöshet än bland andra offer. Då hatbrott riktas mot en persons identitet påverkar det i stor utsträckning känslan av kontroll och säkerhet. Offer till hatbrott kan inte till skillnad från andra brottsoffer tänka att de råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Det är således inte enbart de direkt utsatta individerna som drabbas.

Jack Levin professor i sociologi och kriminologi och Jack McDevitt Phd  förespråkar, att hatbrott är ett budskapsbrott med indirekta effekter av olika slag. ”Övergrepp mot enskilda medlemmar av en minoritet som bildar samtidigt symboliska meddelanden till dem som delar offrets tillhörighet” – även de är föraktade och ej önskvärda (Borell 2012:18). Således fungerar brotten som en påminnelse om minoriteters utsatthet och om de risker som det medför att tillhöra den. Hatbrott har alltså ännu vidare konsekvenser och kan som bland andra grupper vilket Iganski (2001) föreslår påverka förhållandet mellan olika grupper i samhället, likaså samhällsklimatet.

I en annan studie gjord av Whaiba Abu-Raz & Zulema Suarez uppges att mer än hälften av respondenterna är ovilliga att lämna sina hem och undviker offentliga platser. Detta gäller främst kvinnor som bär huvudduk eftersom att de blir lättare att identifiera som muslimer. Detta resultat återfinns i flera kvalitativa studier, bland annat professorn i stadsbyggnad Carina Listerborns (2010) intervjuundersökning som är genomförd i Malmö. I denna studie berättas det att en del av de kvinnor som bär huvudduk har anpassat sitt rörelsemönster efter risken att bli trakasserad eller på annat sätt bli bemött negativt. Rosengård upplevs således som tryggt medan centrum kan uppfattas som riskfyllt. Hatbrott och den rädsla som det skapar kan alltså förstärka samhällets sociala och geografiska gränser och dess rumsliga segregation (Borell 2012:32f).

 

Nationella minoriteter: judar

Motargument publicerar en artikelserie om Sveriges nationella minoriteter. Detta är den fjärde och sista delen i serien. Läs gärna tidigare artiklar i serien: Nationella minoriteter: romer, Nationella minoriteter: sverigefinnar och tornedalingar och Nationella minoriteter: samer.

Sverige har fem nationella minoritetsspråk: romani chib, samiska, finska, meänkieli och jiddisch. Det svenska teckenspråket är inte klassat som ett minoritetsspråk men har i språklagen samma status som minoritetsspråken. All offentlig förvaltning har skyldighet att följa språklagen. Den statliga myndigheten Språkrådet har i uppgift att bevaka hur samhället följer dessa skyldigheter.

Jiddisch

Jiddisch har talats i Sverige sedan slutet av 1700-talet, då judar tilläts bosätta sig i Sverige. Omkring 4.000 svenskar talar och förstår i dag jiddisch i olika utsträckning. För många jiddischtalande i Sverige är det inte förstaspråk, men det är starkt förknippat med familjeliv och judisk kultur. Det används bland släkt och vänner och i samband med förenings- och kulturaktiviteter. I dag finns ett nyväckt intresse för jiddisch, också bland svenska judar.

Jiddisch är ett germanskt språk med inslag av hebreiska och slaviska språk, ett språkligt arv från den tid då judarna, under tidig medeltid, bosatte sig på den europeiska kontinenten . En jiddischtalande förstår nästan alltid tyska, men det är inte säkert att det omvända gäller. Jiddisch skrivs med hebreiskt alfabet, även om det idag också skrivs med latinskt alfabet.

Jiddisch är ett extraterritoriellt minoritetsspråk i Sverige, vilket innebär att språkets användare inte kan knytas till något avgränsat geografiskt område. Som ett resultat av jiddischs ställning som minoritetsspråk har Lunds universitet fått regeringens uppdrag att bedriva undervisning och forskning i språket. Det finns även en intresseorganisation för jiddisch, Sveriges Jiddischförbund.

Historia

bild judar 1När flera östeuropeiska städer under 1600- och 1700-talen utvecklades till centra för judiskt liv blev jiddisch det dominerande språket för en stor del av Östeuropas judar. Det betraktades som ett vardagsspråk, till skillnad från hebreiskan som förblev språket för religiösa studier. Antalet jiddischtalande ökade fram till andra världskriget, och under 1930-talet talades språket av omkring 12 miljoner människor världen över. Under Förintelsen försvann praktiskt taget hela den sammanhängande jiddisch-världen, så när som på mindre ortodoxa grupper och invandrarsamhällen utanför Europa.

Judarnas situation i Sverige idag

EU:s organ för grundläggande rättigheter, FRA, har med rapporten Discrimination and hate crime against Jews in EU Member States: Experiences and perceptions of antisemitism lämnat det hittills tyngsta bidraget till vår förståelse av hur den judiska minoriteten i åtta medlemsländer – däribland Sverige – uppfattar sin situation när det gäller antisemitism.

Undersökningens resultat pekar på att judar i de undersökta länderna överlag uppfattar antisemitismen som ett allvarligt problem, men de visar också upp en bild med tydliga skillnader länder emellan. I Sverige uppfattas antisemitismen som ett ”mycket stort” eller ”ganska stort” problem av 60 % av respondenterna. På frågan huruvida antisemitismen under de senaste fem åren uppfattas ha ökat, legat på samma nivå eller minskat var siffran hela 80 % för Sveriges del.

I studien ställdes även frågan om respondenterna någonsin undvek att bära eller uppvisa föremål eller symboler, till exempel kippa, Davidsstjärna eller mezuza, som skulle kunna identifiera dem som judar. Sverige var det land som hade den högsta andelen, 34 %, som ”alltid” undvek detta.

bild judar 2Jag känner mig ibland chockerad över att mina barn, som är tredje generationens svenskar, inte känner sig trygga.
Man, 50–54 år, Sverige
Jag skulle vilja bära en Davidsstjärna som smycke, men jag är rädd för att jag skulle angripas och ställas till ansvar för Israels politik.
Kvinna, 35–39 år, Sverige

I Länsstyrelsens samrådsmöten med Judiska Centralrådet och Sveriges Jiddischförbund är en återkommande fråga säkerhetsproblemen för den judiska minoriteten. Trots tillfälliga extra bidrag ansträngs den judiska församlingens ekonomi då man finansierar en stor del av säkerheten med egna medel. Säkerhetsproblemen leder till att många väljer att inte öppet visa sin judiska identitet vilket är särskilt allvarligt utifrån barns och ungas lagstadgade rättigheter att utveckla sin identitet och minoritetskultur.

I samråden framkommer kontinuerligt ett missnöje med att lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk ger olika rättigheter till minoriteterna. Judiska Centralrådet förordar att Stockholm blir ett förvaltningsområde för den judiska gruppen. Då mycket av judiska institutioner finns i regionen utgör Stockholm en bas för service och kultur för en stor mängd judar inom hela Stockholms län och även nationellt.

/Andrea Daleflod

Nationella minoriteter: samer

Motargument publicerar en artikelserie om Sveriges nationella minoriteter. Detta är den tredje delen i serien. Läs gärna den första delen ”Nationella minoriteter: romer” och den andra delen ”Nationella minoriteter: sverigefinnar och tornedalingar.

Sverige har fem nationella minoritetsspråk: romani chib, samiska, finska, meänkieli och jiddisch. Det svenska teckenspråket är inte klassat som ett minoritetsspråk men har i språklagen samma status som minoritetsspråken. All offentlig förvaltning har skyldighet att följa språklagen. Den statliga myndigheten Språkrådet har i uppgift att bevaka hur samhället följer dessa skyldigheter.

Samiska

Samiska talas i de norra delarna av Norge, Sverige och Finland samt i Ryssland, på Kolahalvön. I Sverige talas någon typ av samiska av ungefär 6.000 personer. De samiska språken tillhör den finsk-ugriska språkfamiljen och är närmast besläktade med de östersjöfinska språken, som finska och estniska. De största samiska språken är sydsamiska, lulesamiska och nordsamiska. Gränserna mellan de olika varieteterna är inte skarpa, men skillnaderna kan vara stora. En sydsame och en nordsame kan knappast förstå varandra, medan lulesamiska och nordsamiska ligger mycket nära varandra. Samisktalande har rätt att använda samiska i kontakt med myndigheter och domstolar i de förvaltningsområden som har ansvar för samiska. Det finns även samiskspråkiga skolor och förskolor.

Rennäringen

Archangel reindeer3
Detroit Publishing Co. / Foter / Public Domain Mark 1.0

Renskötseln är en stark samisk näring som i Sverige är förbehållen samerna, enligt Sveriges grundlag 2 kap. 17 § regeringsformen. Rätten till renskötseln bygger på urminnes hävd, vilket innebär att någon använt mark så länge och i så stor utsträckning att det uppstått en rättighet att använda den. Renskötselrätten kan bara utövas av en same som är medlem i en sameby. En sameby är en ekonomisk och administrativ förening som enligt lag för medlemmarnas gemensamma bästa ska leda renskötseln på ett visst geografiskt område. Det finns 51 samebyar i Sverige och renskötsel bedrivs på ungefär 52 % av Sveriges yta. Det finns runt 4.600 renägare, varav 85 % bor i Norrbottens län. Inom en sameby finns flera renskötselföretag. Rennäringen är beroende av stora betesarealer eftersom renarna rör sig efter årstidsväxlingarna. Renskötseln idag är framför allt inriktad på köttproduktion. Tämjda renar används ofta i turismen eller för ”renrace”. Renskötseln spelar fortfarande stor roll i den samiska kulturen som en traditionsbärare med stort symbolvärde. Som renskötare är man en bärare och förmedlare av den samiska renskötselkulturen.

Sametinget och samernas ställning

Sametinget, som funnits sedan 1993, är ett folkvalt organ och en myndighet som bildades i syfte att förbättra de svenska samernas möjligheter, som ursprungsfolk, att bevara och utveckla sin kultur. Sametinget verkar också för att stimulera intresset för samiskt deltagande i samhällsfrågor och politik och bidrar långsiktigt till att stärka den samiska identiteten. 1977 fastslog Sveriges riksdag att samerna är ett urfolk i Sverige. Ett urfolk har kulturella rättigheter medan ett folk även har politiska rättigheter. Det övergripande målet för samepolitiken är att verka för en levande samisk kultur byggd på en ekologiskt hållbar rennäring och andra samiska näringar.

 

/Andrea Daleflod

 

 

%d bloggare gillar detta: