Motargument har gjort en översyn av de motioner som SD i Skurups kommun lagt fram i kommunfullmäktige. Den röda tråden är svår att missa. Det handlar om signalpolitik på bekostnad av minoriteters grundläggande rättigheter. Samtidigt signalerar de att majoritetsbefolkningen skulle få det bättre.
Flera av förslagen baseras på faktaresistens och en förenklad bild av hur ett samhälle byggs. Ett exempel är förslaget om att inga andra språk än svenska ska få talas i korridorer och klassrum i kommunens skolor. Utöver det opraktiska och även obehagliga i hur förbudet ska följas upp och kontrolleras vilar förslaget på en felaktig föreställning om att flerspråkighet skulle hindra elevernas inlärning av svenska. Motargument har tidigare skrivit artiklar om modersmålsundervisning och dess positiva effekter på inlärning i övriga ämnen. Forskningsrapporterna om de kognitiva fördelarna med flerspråkighet är många. Trots tydliga studier som talar emot föreställningen om att bättre resultat skulle uppnås genom inskränkning av språk envisas partiet om att driva frågan.
Varför lägga så mycket tid och kraft på att ta fram motioner som bygger på direkta felaktigheter? De motioner som argumenterar för att pengar skulle sparas, som begränsning av rätt till tolk och specialkost, skulle också i praktiken innebära en förhållandevis liten ekonomisk vinning.
Det handlar om signalpolitik. Genom att lägga fram politiska förslag som så tydligt inskränker minoriteters rättigheter skickar partiet signaler till majoriteten om att denne skulle få det bättre. Det är givetvis förödande för minoriteten som skulle få sina rättigheter kraftigt begränsade, men förslagen saknar också positiva fördelar för majoriteten.
Frågan som väljarna i Skurups kommun, men också i landet i stort, behöver ställa sig är – hur påverkar det mig? Hur påverkar det mig att mina barns klasskamrater ges möjlighet att äta den kost som dennes religion tillåter? Eller tillåts tala med sin syster i korridoren på familjens modersmål? Hur påverkar det mig som medarbetare att min kollega avviker en stund för att tillbe den Gud som denne tror på?
Allas människors lika värde och rättigheter innebär inte att mina rättigheter blir färre.
Den 9 december 2019 röstades den nya biblioteksplanen i Sölvesborg igenom. Det innebär att det nu står klart att skolbiblioteken inte är tvingade att köpa in böcker på andra modersmål än svenska. Dessutom innebär det att samarbetet mellan modersmålslärare och skolbibliotek upphör och att skrivelsen om integration via samarbete med studieförbund tas bort.
Samstyret i Sölvesborg, en koalition bestående av Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och lokalpartiet Sölvesborg och Lister, har återigen tagit ett beslut som väcker uppmärksamhet. Denna gång handlar det om att det inte kommer att finnas tillgång till böcker på andra modersmål än svenska på skolbiblioteken. Detta strider mot bibliotekslagen, och eventuellt också mot en av grundlagarna.
Under förra året köpte Sölvesborgs kommun in ca 150 böcker på andra språk än svenska. Louise Erixon (SD), kommunalråd i Sölvesborg, motiverar Samstyrets beslut om att sluta köpa in böcker på andra modersmål än svenska:
”Vissa elever kan inte, eller vill inte, prata sina modersmål. Då kan det bli ansvarslösa investeringar i böcker som bara samlar damm. Vi har bytt ut den skrivelsen mot att biblioteken ska köpa in böcker på andra språk än svenska. På sätt öppnar vi upp för en behovsprövning.” (Källa: VT.se)
Vän av ordning undrar vad denna slutsats grundar sig på. Förvisso finns det säkert barn som inte vill, eller kan, prata sina modersmål. Men det finns säkert lika många barn som vill och kan prata sina modersmål. Erixon ägnar sig åt spekulationer. Spekulationer är inte fakta. Vidare så drar hon slutsatser utifrån sina spekulationer. Slutsatser som inte heller går att fastställa.
Den officiella anledningen till att Samstyret i Sölvesborg gör ändringar i biblioteksplanen är, enligt Erixon, ekonomi. En intressant aspekt i sammanhanget är att SD varje år, alltsedan 2011, har lagt motioner i riksdagen om att ta bort modersmålsundervisningen i skolan. Ändringarna i biblioteksplanen som det SD-ledda styret i Sölvesborg beslutat om går hand i hand med motioner om slopad modersmålsundervisning.
Förutom att man vill sluta köpa in böcker på alla elevers modersmål innehåller den nya biblioteksplanen ytterligare ändringar som försämrar integration och gemenskap.
Inte alla elevers modersmål: I kommunens ursprungliga biblioteksplan står det att ”På skolbiblioteken ska finnas litteratur på alla elevers modersmål”. Samstyret har valt att ändra formuleringen till ”På skolbiblioteken ska finnas litteratur på andra språk än svenska”.
Inte söka upp grupper som talar minoritetsspråk: Andra ändringar i planen innefattar exempelvis en strykning av tidigare mål att biblioteken som en metod att få mer delaktighet från allmänheten rörandet (sic!) utbudet ska ”särskilt söka upp prioriterade grupper som t ex barn och unga och representanter för minoritetsspråken”.
Nej till samarbete: Samarbetet mellan modersmålslärare och bibliotek stryks i nya planen.
Bort med integration: Den tidigare ambitionen att få till samarbeten med studieförbund för att få till verksamhet som ”främjar gemenskap, förståelse och integration” ändras till ”främjar gemenskap, förståelse för varandras olikheter”. (Källa: VT.se)
På punkt efter punkt urholkar Samstyret i Sölvesborg förutsättningarna för integration och gemenskap.
Karin Linder, generalsekreterare för Svensk biblioteksförening, utvecklar resonemanget om att den nya biblioteksplanen diskriminerar minoriteter:
”Biblioteken är för alla. Sen finns prioriterade grupper i bibliotekslagen och det är dessa grupper man försöker komma undan i Sölvesborg.” (Källa: SR.se)
Oppositionen riktar stark kritik mot beslutet och Sofia Lenninger, kulturchef i Sölvesborg, menar att det SD-ledda styret eventuellt kan ha beslutat något som inte ryms inom lagens ramar. Hon säger:
”Egentligen skulle jag vilja driva en verksamhet där vi utgår från bibliotekslagen och sedan gör så mycket som möjligt. I det här fallet är det tvärt om. Vi ska göra så lite som möjligt, men bara inom vissa områden.” (Källa: SR.se)
Jag vill poängtera att Samstyrets beslut om att sluta köpa in böcker på andra modersmål än svenska strider mot svensk lag. Vi läser följande i Bibliotekslagen (2013:801) 1§ och 5§:
1 §I denna lag finns bestämmelser om det allmänna biblioteksväsendet. Det allmänna biblioteksväsendet består av all offentligt finansierad biblioteksverksamhet och utgörs av:
5 §Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska ägna särskild uppmärksamhet åt de nationella minoriteterna och personer som har annat modersmål än svenska, bland annat genom att erbjuda litteratur på 1. de nationella minoritetsspråken, 2. andra språk än de nationella minoritetsspråken och svenska, och
3. lättläst svenska. (Källa: Sveriges riksdag)
(Fetstilen i citaten är gjorda av mig)
Modersmål är nyckeln till fler språk
Att få utveckla sitt/sina modersmål är en förutsättning för att lära sig fler språk.
22 språkforskare skriver i en debattartikel i SvD 21 februari 2019 att det finns forskning som visar att möjligheterna till att utveckla ett starkt modersmål främjar utvecklingen av andra språk.
Forskarna påpekar att modersmålsundervisningen har en positiv påverkan på flerspråkighet och personlig utveckling, samt att det skapar framtidsmöjligheter.
Forskarna betonar vikten av flerspråkighet och att det innebär såväl en personlig som samhällelig resurs. Flerspråkighet har stöd i svensk språklag och i svensk partipolitik.
”Modersmålet har stor betydelse för barns språk, identitets-, personlighets- och tankeutveckling. Ett välutvecklat modersmål ger bra förutsättningar att lära sig svenska, andra språk och andra ämnen.” (Källa: Skolverket)
”För att det ska bli möjligt att leva upp till läroplanens skrivningar är det viktigt med ett klimat där olika språk ses som en tillgång och där elevernas intresse för och nyfikenhet på olika språk uppmuntras. Det kan innebära att det finns tillgång till litteratur på olika språk i fritidshemmet eller att gruppen arbetar med att undersöka vardagliga ord och uttryck på olika språk.” (Källa: Skolverket)
En regnbåge är ett spektrum. Den är en mångfald av ljus. Priderörelsen, med regnbågsflaggan som sin symbol, står även den för mångfald. Tyvärr är det dock allt annat än enkelt att skapa en miljö där så många som möjligt får vara med på så justa villkor som möjligt. Eftersom vissa idéer utestänger vissa människor så blir det oundvikligen en kamp om vilka personer och idéer som ska få vara med. Vem skall ingå i Prides målgrupp, och enligt vem?
Utstötningsförsök mot transpersoner
Nyligen väcktes både i Sverige och i England frågan om huruvida transpersoner bör få vara med i Pride. I båda fallen lyftes frågan av personer som själva positionerar sig som homosexuella.
I Englands huvudstad London blev Prideparaden stoppad av ett gäng anhängare av en totalitär könsideologi vars anhängare kallar sig för ”gender critical” och vars motståndare kallar dem för ”TERF” (Trans Excluding Radical Feminist). Drivna av en idé om att varje människa måste räknas som det kön de blev tilldelade vid födseln medan människors självupplevad könsidentiteter bara ska ses som någon form av bedrägeri så protesterade dessa aktivister mot att transpersoner tillåts ingå i Pridefestivalen. En av aktivisterna lät sina slagord gå långt bortom att framställa det som att om en person som identifierar sig som kvinna är ‘assigned male at birth’ så är hon per definition man: Hon fastslog även att om en sådan transkvinna blir sexuellt attraherad av CIS-kvinnor så gör detta henne (av aktivisten kallad ”honom”) per definition till en våldtäktsman. ”One of the activists shouted: ‘A man who says he’s a lesbian is a rapist’” Aktivisterna blev snabbt bortlyfta så att Prideparaden kunde fortsätta.
I Sverige var det istället ”Medborgerlig Samling” (MED), ett av de invandringsfientliga småpartier som uppstått i svansen från SD:s valframgångar, som började göra märkliga utspel mot inkluderingen av transpersoner och av ickehomosexuella queerpersoner, samtidigt som partiet saknar officiell HBTQ-politik. Sålunda valde Stockholm Pride att utestänga själva partiet MED (men däremot inte enskilda partimedlemmar) från årets Pridefestival. Något som en av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter snabbt kom att använda som ursäkt för att i Riksdagen försöka få igång en diskussion om att dra in allt ekonomiskt stöd till Priderörelsen. Detta då utifrån den mycket märkliga förevändningen att MED:s ordförande själv är homosexuell, som om det skulle ha med saken att göra. Observera att partiledaren fortfarande är välkommen som privatperson på Pride, ”exkluderingen” innebär enbart att han inte välkomnas att använda Pride som plattform för att kampanja mot transpersoner och/eller mot invandrare.
B, T & Q: Bisexuella, Transpersoner & brett spektrum av Queerpersoner
Bisexuellas och transpersoners plats i Priderörelsen är rent språkligt inte förhandlingsbar, eftersom B och T står just för dem. Även sadomasochister, fetischister, polyamorösa, ickebinära, intersexuella och asexuella är sedan länge en integrerad del av Priderörelsen. Att vi gick över från begreppet ”HBT” till ”HBTQ” var just för att inkludera de relevanta minoriteter som inte ingår i just HBT.
Queer står just för den mångfald av sexualitet och könsidentitet som går bortom en eller annan traditionell norm för hur sexualitet och kön anses fungera. Men queerbegreppet är omstritt, så för den som vill fiffla bort dessa minoriteters rätt att delta i Pride går det alltid att hävda att queer ska begränsas till att bara betyda HBT – så att HBTQ därmed inte skulle betyda något mer än HBT. Att vidareutveckla det befintliga HBTQ-begreppet ökar utrymmet för den som vill slira med tecknen.
På sikt skulle en lösning däremot kunna vara att etablera begreppet GSRM som synonymt med queer och HBTQ, fast med en tydligare definition: G står för Genus & kön, S för Sexualitet & Sensualitet, R för Romantik & Relationsformer, M för Minoriteter och Mångfald. Att försöka bortdefiniera ickebinära från genus eller att bortdefiniera sadomasochister från sexualitet/sensualism/romantik/relationsformer är mycket svårare än att hitta på godtyckliga begränsningar av det förhållandevis komplicerade queerbegreppet.
Vem är Queer?
I den akademiska offentligheten existerar det så vitt jag vet inte någon egentlig diskussion om att exkludera någon av de nämnda minoriteterna. När folk som vill exkludera till exempel ickebinära eller sadomasochister från Pride försöker komma med en akademisk referens så tenderar de att dra till med Fanny Ambjörnssons bok ”Vad är Queer?”, men det resonemang som framförs i denna bok handlar om huruvida sexköp ska ses antingen som något i stil med tvång/övergrepp eller snarare ses som ett ömsesidigt men udda (och därmed queert) utbyte mellan tillräckligt jämbördiga människor. Ambjörnsson redogör för ett resonemang från vardera sidan, utan att ta ställning för eller emot något av dem.
Att sexuella övergrepp inte bör räknas som queer torde så gott som alla vara överens om: Problemet med ett övergrepp är kränkningen av offret, inte att handlingen skulle bryta mot en eller annan godtycklig föreställning om sexualitet. Om en man våldtar en kvinna så handlar det inte om heterosexualitet utan om våldtäkt, om han våldtar en man så handlar det inte om homosexualitet utan om våldtäkt, och om våldtäkten är sadistisk så handlar det inte om sadomasochism utan om våldtäkt: Heterosexualitet, homosexualitet och sadomasochism kan levas ut i ömsesidighet på justa villkor – att acceptera heterosexualitet, homosexualitet och sadomasochism handlar just om att acceptera den justa och ömsesidga utlevnaden. Däremot anser de flesta på goda grunder att trafficking och utlevd pedofili inte bör accepteras, utan ses som övergrepp. Detta utifrån att barn och kidnappningsoffer inte är kapabla att ge relevant samtycke.
Det är bra att ha en konsensus om att övergrepp inte skall accepteras. För den som vill hetsa till exempel mot transpersoner eller mot invandrare eller mot muslimer så innebär denna konsensus dock ett kryphål: Ett utrymme för att försöka få folk att betrakta den aktuella minoriteten som om de vore en form av övergrepp. Detta är den bakomliggande dynamiken när en engelsk TERF-aktivist respektive en av MED:s riksdagskandidater framställer det som om transsexualism respektive invandring vore lika med våldtäkt.
Pride för allas lika värde och rättigheter
Pride bör vara en öppen miljö där såväl alla Genus/könsidentiteter som alla sexualiteter/relationsformer bör vara välkomna. En öppen miljö där alla personer som beter sig juste ska ha en plattform att leva och utveckla genus, sexualitet och relationsformer som är i minoritet och/eller bidrar till mångfald. Men kravet är just att bete sig juste. I detta ingår att inte hetsa mot utsatta grupper som till exempel transpersoner eller invandrare. Detta handlar inte enbart om att värna om transpersoner och om de HBTQ-personer/GSRM-personer som har sitt ursprung i andra länder. I förlängningen handlar det även om att värna om hela rörelsens möjlighet att alls ha en meningsfull existens:
Sverigedemokraternas utspel i riksdagen utgör ett enkelt men tydligt exempel på att de krafter som gärna använder rättigheter för (vita medborgarskapsinnehavande) homosexuella som slagträ mot invandrare även lätt kan vrida debatten till att försöka marginalisera även dessa homosexuella.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Är det ”rätt” att en majoritet stoppar och tystar en minoritet i demokratins namn? Allt oftare hör man svaret att det är ”rätt”. Som så ofta är det minoriteten muslimer som bör stoppas, ena dagen är det böneutrop som inte bör höras, och andra dagen är det moskéer som bör förbjudas.
Vilken rätt har en minoritet i en demokrati? Och vilken rätt har man att försöka stoppa eller tysta en minoritet i en demokrati? Det är en ganska komplicerad fråga. Det de flesta experter och statsvetare är överens om är att staten bör ingripa så lite som möjligt i demokratin och yttrandefriheten, eftersom det är farligt att låta majoriteter bestämma om minoriteter ska få existera.
Men inte alla har tänkt igenom saken totalt innan de yttrar sig.
Malcom Kyeyune skrev en artikel i Göteborgs-Posten den 2 juli, ”Demokratin är inte döende”. Den handlar om ett av GP:s favoritämnen numera, nämligen att politikerna bör lyssna mer på Sverigedemokraterna och de invandringskritiska väljarna.
Kyeyune gör gällande att svenska politiker länge ignorerat majoriteten till förmån för minoriteterna. Det är i samband med det han skriver rakt upp och ned att vi borde lyssnat mer på de som vill förtrycka minoriteten.
”[…] författaren Lionel Shriver att modern litteratur älskar att behandla invandraren och dennes perspektiv, samtidigt som den är totalt ointresserad av perspektivet hos de personer vars hembygd transformeras. Tycker de om detta? Ville de ha detta? Vem fan bryr sig? Deras perspektiv spelar ingen roll; om de har en åsikt så är den antagligen rasistisk […].
Allt detta i ett demokratiskt system där en skalle, en röst gäller. Det mest fascinerande med vår tid är faktiskt hur otroligt förvånade våra politiker verkar vara över att deras värld nu faller sönder. Bygg en moské, baby! Ni som inte gillar moskéer kan dra åt helvete; alla de rättrådiga och goda skäms över att dela land med er.
Tänkte verkligen ingen på att man inte bara delar land utan också delar valurnor med dessa människor? Det är galet, men svaret verkar faktiskt ha varit nej. Tänkandet lyste med sin frånvaro. Att förhärliga minoriteter och snäsa åt majoriteter att göra bot för alla sina privilegier kanske tillfredsställer ideologiskt, men det är usel praktik.”
Idag ser vi i Sverige att denna majoritet kräver att få sin röst hörd. Det är bra, skriver han, och det är förenligt med demokratin och visar att demokratin inte är döende, som en del i debatten varnat.
”Man kan lyssna på majoriteten, eller så kan man få sparken och bli ersatt av politiker och partier som lyssnar. Att detta sker är inte ett tecken på att demokratin är döende.”
Kyeyune anser alltså att vi bör lyssna på de som inte vill ha moskéer, dvs muslimerna. Att vi lyssnar på de rasister som vill förtrycka minoriteten anser han vara demokratiskt, om det är en majoritet som står bakom rasisterna.
Men är det demokratiskt att stoppa minoriteter i namn av majoritetens makt och rätt?
Minoritetens rättigheter
Vad sker om denna majoritet inte vill bygga moskéer? Det är här det förrädiska i Kyeyunes resonemang visar sig. Utan skydd för minoriteternas rättigheter kommer minoriteterna att trampas på. Det kommer med andra ord inte att byggas några moskéer.
Att lyssna på majoriteten och att låta majoriteten styra betyder INTE att majoriteten har rätt att göra vad de vill. Det är INTE demokrati om en majoritet trampar på, eller tystar, en minoritet.
Det är inte demokratiskt om ett parti med 51% av rösterna förbjuder ett parti med 20% av rösterna. Det är inte heller demokrati att en majoritet förbjuder sådant som moskéer eller synagogor.
Kyeyune är svart. Om Kyeyune hade tänkt efter lite mer innan han skrev det han skrev hade han kanske insett att exakt samma argument som han för fram, har använts av rasister och personer med fördomar om just svarta.
Jag vet själv hur personer i min barndoms Höganäs frynte näsan åt svarta de såg och sa att det var galet att politiker inte brydde sig om majoritetssvenskarnas åsikter om att ”importera” en massa svarta till Sverige.
Borde man lyssnat på dessa fördomsfulla? Borde vi gjort det om de var en majoritet?
Men så långt tänkte inte Kyeyune.
Demokrati är något komplicerat, inte något enkelt.
Alla sunda demokratier skyddar minoriteters rättigheter, till och med rätten för grupper och organisationer man själv ogillar eller anser vara ett hot mot t ex demokratin. Det enda undantaget till detta som kan finnas är de som rör skyddet av medborgarnas liv och frihet. Men till och med där måste staten vara restriktiv. Så sent som på 60-talet ansågs sexualupplysning om homosexualitet hota medborgarnas liv och frihet och var förbjudet i Sverige.
Svaret jag fick då jag skickade denna krönika till Kyeyune (jag publicerade den på min egen blogg samma dag som GP publicerade).
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Förtryck, underordning och hierarkier kopplas ofta ihop med uttrycket ”minoriteter”, trots att det varken finns ett sådant automatiskt samband och trots att det ofta är majoriteterna som förtrycks av minoriteter.
Har du hört talas om begrepp som ”förtryckta minoriteter”? Eller marginaliserade minoriteter eller minoriteter som stigmatiseras eller minoriteter som är underpriviligerade?
Ganska säkert så har du det. Ganska så säkert hör du det återkommande. År efter år efter år.
Kanske ser du i den politiska debatten hur det överhuvudtaget refereras till olika grupper som minoriteter och att det automatiskt, utan att ens förklaras eller motiveras, kopplas ihop med någon form av underordning.
Ganska säkert så har du det.
Kanske har du också hört talas om begrepp kring människor som anses utgöra ”normen” och att den eller de grupperna är i majoritet?
Kanske har talet om makt, underordning, hierarkier, förtryck och normer nästan blivit synonymer till en minoritet i underläge och en majoritet i överläge? Som om det närmast automatiskt handlade om en matematisk kalkyl i bemärkelsen att de färre inte kan försvara sig och än mindre rå på de fler. Att de färre automatiskt påverkas av de fler?
Låt mig då svara att situationen dels är betydligt mer komplicerad och att den utifrån ett globalt och historiskt perspektiv oftast är och har varit omvänd.
Särskilt utanför dagens västvärld och än mer utanför Sverige, blir situationen den omvända.
Världens förtryckta majoriteter
Inledningsvis kan vi däremot se att kvinnor under hela mänsklighetens historia och över hela världen har varit underordnade, marginaliserade och inte utgjort normen i något samhälle, även om de var och är en majoritet i de absolut flesta länder i världen.
Utifrån ett ekonomiskt perspektiv kan vi se att rika människor närmast av nödvändighet alltid utgör en liten minoritet i alla slags samhällen. Rika människor brukar oftast, även i demokratier med allmän rösträtt, ha ett oproportionerligt inflytande på makt i samhället och i stor utsträckning få utgöra normer för socialt och kulturellt beteende.
Det samma gäller ofta etniciteter. Även om det finns massor av exempel på etniska minoriteter som på olika sätt marginaliseras, tas det motsatta förhållandet sällan upp, även om det finns gott om sedan länge välkänd fakta som kan påvisa det förhållandet.
Svarta människor utgjorde inte bara en socialt, politiskt, ekonomiskt och kulturellt underordnad majoritet i de av europeiska stater grundade kolonialsamhällen. Det samma gäller även merparten av övriga före detta europeiska kolonier, som exempelvis Indien, Indonesien och stora delar av Sydamerika, där brittiska, nederländska, spanska och portugisiska kolonisatörer utgjort en socialt, politiskt och ekonomiskt dominerande grupp.
Svarta människor förblev även underordnade i de hänseendena i ett flertal afrikanska stater efter avkolonialiseringen. Exempel på det är Sydafrika under apartheid, det dåvarande Rhodesia (nuvarande Zimbabwe) och Namibia.
Såväl dagens som historiens exempel är nästan oändliga. Förtryck och hierarkier mellan olika grupper finns och har alltid funnits, men tro inte att det vanligaste förhållandet är en förtryckt minoritet.
Och använd inte ordet minoritet som synonym till underordnad i någon form. Det är lätt att bli ”hemmablind” och när du analyserar och talar om förtryckta minoriteter eller för den delen något annat, ha inte bara Sverige, Europa eller västvärlden som utgångspunkt.
Det finns absolut ingen som helst poäng eller vetenskapligt stöd idag för att dela in mänskligheten i olika ”raser”, den vetenskapliga rasismen är förkastad. Faktiskt är det så att man sett att det är större variation inom en så kallad ”ras” än mellan ”raser”. Detta menar bland andra antropologen Thomas Hylland Eriksen. Däremot hindrar inte detta människor från att tänka i sådana termer, det vill säga att man har en föreställning om att olika ”raser” existerar. Dessutom är det så att idag pratar man inte enbart om en form av rasism utan om rasismer.
I Sverige talar vi sällan om ”ras”, varken som begrepp eller kategori. Inte heller diskuteras ”ras” i det offentliga eller i det privata. Däremot används begreppen etnicitet och till viss del kultur och religion flitigt. Begreppen har nästan kommit att ersätta och i praktiken innefatta ”ras”.
När det inte talas om ”ras” blir det också svårare att komma till bukt med olika former av samhällsproblem. Här syftar man på olika typer av problem som vi ser i samhället – segregation, vardagsrasism och diskriminering. Den inställningen som finns till ”ras” idag i Sverige är vad man kallar ”färgblindhet” enligt Tobias Hübinette. Den ”åberopas med vad man kan kalla utopiskt argument, att utseendet inte spelar någon roll, eller åtminstone inte ska spela någon roll”.
Ras – att synliggöra ett normsystem
I ”Om ras och vithet i ett samtida Sverige” resonerar man kring rasbegreppet utifrån att man vill synliggöra betydelsen av, men också dess påverkan och effekter i samhället. Man ser alltså inte på rasbegreppet som
en essensialistisk och biologisk – medicinsk kategori som på något sätt skulle vara fast, evig eller medfödd.
Om man osynliggör raskategorins betydelse och hur den inverkar på icke-vita samt vita, leder det i sin tur till att vi inte har förmågan att förstå grupper eller individers inkludering och exkludering utifrån ”ras” i olika sammanhang i Sverige.
Ras definieras här som ett sätt att dela in människor utifrån visuella och fysiska markörer som går tillbaka till kolonialismen och det ’vetenskapliga’ rastänkandets tid som kopplar vissa kroppar till vissa regioner och kontinenter, och ibland också förser dem med vissa egenskaper och läggningar.
När man väljer att tala om vithet och ”ras” kan man på en och samma gång synliggöra ett normsystem. Normsystemet reglerar i sin tur relationerna mellan olika ”raser”, och vithet skapas som den privilegierade och överordnade positionen. Detta kan jämföras med hur maskulinitet skapar en överordnad position gentemot femininitet. På samma sätt som det också finns olika former av maskuliniteter finns det också olika vitheter, där andra är mer dominerande än andra – hegemoniska vitheter kallas det.
Den som räknas som ”vit” eller ej är beroende av tid som plats. Med detta menas att det är skillnad på om du räknas som vit i Sverige, Guatemala eller i Grekland. Utifrån samma logik blir vissa kroppar rasifierade i Sverige men inte i andra länder. Gränsdragningen och uppdelningen mellan vita och olika grupper samt minoriteter av icke-vita ser olika ut beroende på sammanhang.
Att vita eller icke-vita skulle utgöra en homogen grupp är inte riktigt. Individer likt grupper är inte enbart vita eller icke-vita. De härbärgerar även andra identifikationer och positioner. De ingår i många andra sammanhang och kategorier, samtidigt som det är vita och icke-vita. Raskategorin står aldrig ensam, den ställs alltid i relation till andra kategorier, det vill säga kön, sexualitet, klass, plats, generation, nationalitet osv.
Olika former av vithet
Det finns också olika former av vithet, likaså olika typer av heteronormer – historiskt som geografiskt. Därför är den svenska vitheten inte som den amerikanska vitheten. Vithet kan också vara en närvarande norm i länder och i sammanhang där vita inte ens är av majoritet. Detta visar sig bland annat genom den popularitet man kan se gällande vita skönhets- och kroppsideal i icke- västerländska länder och bland icke-vita minoriteter.
Den svenska vithetens exklusivitet visar sig också genom att majoritetssvenskar som är kortväxta eller har mörkt hår kan bli rasifierade. De misstas för att vara ”invandrare” och får frågor som ”var kommer du ifrån” eller varför en ser så osvensk ut. Det ljusa, blonda och ”nordiska” utseendet har också kommit att bli ett globalt skönhetsideal.
Finländare som tidigare varit rasifierade, precis som öst- och sydeuropéer har kommit att blivit mer och mer inkluderade i svenskheten, vilket har att göra med deras vita kroppar. Detta innebär att gränserna för den vita svenskheten är dels föränderliga, dels skapar utrymme för att vara förhandlingsbara.
Runt om i världen har röster höjts mot att polisen ägnar sig åt etnisk profilering. Vissa menar att det är ett ändamål som helgar medlen, men frågan är om man åstadkommer det man egentligen avser? Etnisk profilering, menar jag kan vara ett symptom på strukturell rasism.
Equality and Human Rights Commission rapporterar att en svart person i Storbritannien löper fyra och en halv gång större risk för att bli stoppad och visiterad av polisen.
Vidare rapporterar Amnesty international att svarta män i åldrarna mellan 14-24 år har en ökad risk med 38,6% att stoppas av polisen i New York. Problemet återfinns även i EU där man gjort en enkät på 28 500 personer som visat att människor tillhörande någon av minoritetsgrupperna löper en högre risk att stoppas av polisen.
Många gånger innebär etnisk profilering en ineffektiv utredningsmetod för polisen där resurser läggs på fel håll och spår utesluts eftersom de pekar åt ett håll som inte passar den bias som polisen har.
Detta var fallet med exempelvis bombningen av en byggnad i Oklahoma där 168 människor omkom. Då valde polisen att leta efter arabiska terrorister medan den egentliga gärningsmannen en vit krigsveteran med rasistiska sympatier vid namn Timothy McVeigh kom undan polisen.
Även i Sverige har vi etnisk profilering, vi är många som med ilska minns 2013 när information om det så kallade romregistret publicerades i tidningarna, ett register som bland annat omfattade 1 104 barn vars enda skuld låg i att vara barn till föräldrar med romsk bakgrund. I detta fall dömdes staten i såväl tingsrätten som hovrätten och alla romer i registret tilldömdes ett skadestånd om 35 000 kr vardera.
Att sorteras ut på enda grund av sin hudfärg för att stoppas av polisman eller i tullen är en diskriminering och ett ingrepp i en människas fri- och rättigheter och många gånger går diskussionen som så att ”om man inget har att dölja så har man inget att frukta”.
REVA-projektet ska enligt lagstiftningen inte syfta till etnisk profilering där man på enda urval ska utföra utlänningskontroller baserat på deras namn, utseende eller språk. I praktiken är resultatet dock annorlunda där papperslösa blivit stoppade i tunnelbanan just på urval av sitt utseende, något som även polisen vittnat om.
De som vi kommer på exempelvis här, som är utländska, kontrollerar vi id och om de får vara i landet, sa polisinspektör Patric Josefsson till SVT Nyheter i går, när vi träffades vid T-centralen.
Ett annat problem är att det i USA stoppas svarta och latinska män och ofta med övervåld från polisen med obegripliga gripanden som följd och dödsfall i vissa fall. I Sverige blir romer uppförda i register enbart på urval att de tillhör en minoritetsgrupp.
I Sverige har säkerhetspolisen kontakt med svenska muslimer och ungdomar ur den muslimska befolkningen enbart i syfte att ha samtal kring radikalisering, något som ofta uppfattas som stigmatiserande.
Etnisk profilering är ett strukturellt problem som leder till att grupper av människor förlorar tron på vår polis och som bygger på en systematisk problematik hos polisen men även samhället i stort, ett synsätt som delas av Civil Rights Defenders.
Etnisk profilering kan vara ett symptom på strukturell rasism, vilket gör det viktigt att vara uppmärksam på förekomsten av densamma. Eftersom det kan vara svårt att upptäcka strukturella problem i samhället är det därför viktigt att bevaka och uppmärksamma de eventuella indikationer vi kan identifiera.
Använder du ”N-ordet”? Kanske ”Z-ordet”? Säger du ”handikapp”?
De flesta av oss är i alla fall medvetna om hur kontroversiellt det är med såväl ”N-ordet” som ”Z-ordet”. En del av oss är också på det klara med att begreppet ”handikapp” är förpassat till historien. Många tar sig rätten att, med en dåres envishet, fortsätta nedvärdera och kränka utsatta minoriteter, trots att det finns så många argument för att begagna de modernare, mer neutrala begreppen. Det enda argument de har för att fortsätta kränka andra människor är att ”Det har alltid hetat så”, ”Det heter så” och ”Jag har alltid sagt så, så varför ska jag ändra på mig nu?”.
Vad många inte vet är att ”lapp” är ett nedvärderande och kränkande uttryck. I fortsättningen av artikeln kommer jag att använda mig av ”L-ordet”.
Vad är det nu med ”L-ordet” då, tänker ni? Ska man inte kunna säga någonting nuförtiden? För mig räcker det med att individen själv inte vill bli kallad ”L-ordet”. Och vad är anledningen till att begreppet anses nedsättande? Jo, samer har historiskt sett blivit benämnda med ”L-ordet”. ”L-ordet” finns inte i det samiska språket och många samer vill idag inte bli kallade ”L-ordet”. ”L-ordet”härrör troligen från finskans ”lappalainen” som i sig betyder ”lapsk/från Lappland”, och det finns tolkningar som gör gällande att ”L-ordet” kan ha betydelsen av ”en som bor långt borta/avsides” eller ”dom andra” – alltså ett ord för att särskilja människor*.
Ordet har, med andra ord, inte heller sitt ursprung i samernas egna sinnevärld. ”L-ordet” är föråldrat, stigmatiserande och kränkande. Samer kallar sig själva för ”samer” och inget annat och de bör själva bli kallade så som de kallar sig själva. Ordet ”same” kommer från samiskans ”sápmelas” och betyder ”människa”. Tänka sig, människor vill bli kallade för vad de är.
Samer har genom historien varit utsatta för övergrepp i form av rasbiologiska experiment och rashygien. Undersökningar, fotografering och skallmätningar (utförda med speciella verktyg) utgjorde viktiga pusselbitar i s k ”Lappundersökningar” (bok utgiven 1941).
”L-ordet” hänger kvar i massvis av ordsammansättningar, namn på djurarter och ortsnamn. Är det dags att tänka om och finna nya ord? Det är inte första gången man, i så fall, byter namn på en ort, eller djurart. Eller är behovet av att vi ”måste” hålla oss kvar vid de gamla, kränkande benämningarna större än respekten för våra medmänniskor?
Exempel på ordsammansättningar med ”L-ordet” är:
lappkast
lappsjuka
Exempel på namn på djurarter med ”L-ordet” är:
lapphund
lappuggla
Exempel på ortsnamn med ”L-ordet” är:
Lapporten
Lappträsk
Lappland
Så länge ”L-ordet” lever kvar i ortsnamn, namn på djurarter och i diverse ordsammansättningar blir det svårt att kräva av gemene man att man inte ska använda sig av ”L-ordet”. För att vi ska komma dithän måste det förmodligen till förändringar i attityder kring vedertagna uttryck.
Vem har egentligen tolkningsföreträde för vad som är rasistiskt eller kränkande? Är det du, eller är det den historiskt utsatta minoriteten?
Se dig själv i spegeln och fråga dig om det är viktigt för dig att fortsätta hävda din rätt att svänga dig med det (för dig) ”riktiga” ordet och samtidigt kränka medmänniskor. Eller är det kanske så att det är en självklarhet att lämna de föråldrade, stigmatiserande och nedvärderande uttrycken åt historien, så att vi kan få ett samhälle som inkluderar alla, oavsett?
Och nej, argumentet att ”det alltid har hetat så” eller att vissa i den utsatta gruppen använder benämningen är inte legitima argument.
On topic, kuriosa och en självklarhet: Till skillnad från Björn Söder anser jag att det går finfint att vara same OCH svensk samtidigt.
* Uppgift om etymologin för ”L-ordet” är inhämtad från kommunikatör på Sametinget.
Inledningsvis vill jag bara poängtera att det populära begreppet ”omvänd rasism” skulle innebära motsatsen till rasism vilket jag antar att det inte syftas till. Termen är rasism oavsett åt vilket håll och mot vilken grupp den riktas. Inom begreppet rasism ingår en samhällelig struktur som verkar förtryckande mot en minoritetsgrupp. Det kan inte påstås att så kallade etniska svenskar är en minoritet i Sverige, inte ens med den bästa av vilja.
Begreppet rasism, så som det används inom dagens diskurs avser kulturrasism, det är alltså inte fråga om någon idé om ”raser”, vilket är ett begrepp inom svenskan som vi inte använder för människor. Detta skiljer sig dock runt om i världen där exempelvis USA använder sig av rasbegreppet på människor enligt SOU 2004:048 Kategorisering och integration.
I Sverige är användningen av begreppet ”afrosvenskar” begränsat och syftar inte till att kategorisera utifrån ett ”rasbegrepp”. T ex är begreppet ”African Americans” gängse uttryck i USA.
Strukturell rasism. För att det ska röra sig om strukturell rasism måste det förekomma samhälleliga strukturer som fungerar diskriminerande och/eller nedvärderande av en folkgrupp, så som begreppet används och definieras idag. Begreppet folkgrupp omfattar alltså etnicitet, sexualitet och även religiös tillhörighet enligt åklagarmyndigheten.
Det finns idag inga strukturer som fungerar diskriminerande mot svenskar på det sätt som det finns mot invandrare som exempelvis har svårare att få arbete på grund av sitt namn, de sållas ofta bort redan vid det första urvalet.
Kulturell rasism. När dessa samhälleliga strukturer existerar omfattas även uttryck och agerande som rasism då de fungerar diskriminerande och/eller nedvärderande mot aktuella folkgrupp enligt ovan givna definition. Exempel på sådana uttryck kan vara användande av ”n-ordet” eller uttryck som ”blatte” eller ”bög”. Det är viktigt att förstå att dessa diskriminerande samhällsstrukturer kan vara svåra att se och identifiera för den dessa inte drabbar.
Det kan förvisso förekomma en form av rasism mot svenskar på individnivå som exempelvis att någon kallar en person för ”svenne”, som är de gamla raggarnas och kåkfararnas slangord för ”Svensson”. Ordet ”svenne” saknar uppenbarligen den negativa värdeladdningen som ”n-ordet” har och den rasism som avses här är den samhälleliga och strukturella rasism som är väl inarbetad i vårt sätt att tänka och fungera.
Pankhurst-familjen, här Sylvia och Emmeline, var viktiga för suffragettrörelsen i början av 1900-talet. WSPU (Women’s Social and Political Union) grundades i Manchester, England.
Diskriminerande samhälleliga strukturer. Att ha ett utländskt klingande namn har ofta en negativ effekt då man söker arbete till exempel, att vara ung kvinna kan också ha en negativ effekt då arbete söks eftersom en arbetsgivare kan misstänka framtida barnledigheter och graviditeter som påverkar utförandet av arbetet och närvaron negativt. För att bättre förstå hur dessa strukturer kan verka diskriminerande och hur de dessutom kan samverka rekommenderar jag att man läser Nina Lykkes teori om intersektionalitet.
Samhället fungerar alltså diskriminerande på flera olika nivåer mot den rasifierade och tillhör man dessutom flera av dessa olika diskriminerade kategorier får man därför utstå den strukturella rasismen på flera olika sätt. Detta är något man som svensk aldrig ens kan föreställa sig.
Kategorisering. Det är upp till var folkgrupp men framför allt var individ att själv avgöra vilken form av kategorisering eller epitet som upplevs som kränkande och/eller diskriminerande, men personen ska inte själv bjudit in till kränkningen.
Som rasifierad äger man rätten att själv få tala om när man blivit kränkt, det är aldrig upp till någon annan att definiera om man som person blivit kränkt eller inte.
Sammanfattande ord. När en svensk utsätts för glåpord från en person med utländskt ursprung, eller från någon annan för den delen kan detta möjligtvis klassas som trakasseri om det sker i såna former i lagens mening. Om en svensk person skulle bli ofördelaktigt behandlad vid val av person för en anställning eller en annan liknande situation, kan det möjligtvis vara fråga om diskriminering. Det kan däremot aldrig handla om rasism mot denna svensk i landet Sverige.
Jag hoppas i och med detta att vi en gång för alla kan släppa argumentet att det i Sverige råder rasism mot svenskar.
Jag blev för några år sedan indragen i en kortare debatt där jag blev anklagad för att vara en rasifierad rasist. Eftersom det fortfarande tycks råda en viss förvirring kring begreppen tänker jag att det vore passande att lyfta in även begreppet rasifierad i denna artikel och utförligt förklara det.
Begreppet rasifierad eller etnifierad ska förstås utifrån begreppet rasism sådant det redogörs för ovan. En rasifierad person är en sådan som utifrån fördomar och/eller stereotyper kategoriseras. En rasifierad person är alltså, förenklat den person som utsätts för stereotypa fördomar. Om man utgår från Nationella sekretariatet för genusforskning så står det att läsa att en rasifierad person är den som av någon annan kategoriseras utifrån exempelvis hudfärg eller hårfärg. Förvisso är även vita människor rasifierade, men då som personer med normativa och överlägsna drag istället för som begreppet normalt används för en person som utsätts för rasistiska fördomar baserade på en föreställning om en etniskt sämre arvsmassa.
Rasister är på så vis absolut motsatsen till rasifierade, dels på grund av sin hierarkiska särställning som den högre stående normen i samhället men även på grund av sitt dikotomiska förhållningssätt mot den person mot vilken den sagda rasismen riktas.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
År 2000 införde Sverige en minoritetspolitik, vilket innebar att de fem nationella minoriteterna erkändes som nationella minoriteter. Detta gjordes mot bakgrund av att den svenska regeringen ratificerade Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter och minoritetsspråkskonventionen (SOU 1997:193; SOU 1997:192; prop. 1998/99:143, s. 10–28; prop. 2008/09:158, s. 28).
Motargument har tidigare gjort djupdykningar i var och en av minoriteterna. Om du följer länkarna på var och en ovan genom att klicka på ordet kan du läsa de artiklarna.
Den romska flaggan, O styago le romengo på romani, skapades 1933 av Uniunea Generala a Romilor din Romania, den romska generalförsamlingen, men godkändes inte förrän så sent som 1971 av representanter på den första kongressen i London 1971. Flaggan som är delad i blått och grönt, vilket står för himlen och jorden, är belagd med ett rött hjul (chakra) med 16 ekrar. Detta hjul symboliserar den kringresande traditionen hos romer.
En av de mänskliga rättigheterna är rätten till hälsa, vilken innefattas i den svenska minoritetspolitiken. Den 1 januari 2010 började lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk gälla.
att stärka de nationella minoriteternas möjligheter till inflytande
att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande
Vid tiden för ratificeringen av Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter och minoritetsspråkskonventionen erkändes samiska, meänkieli, finska, romani chib och jiddisch som nationella minoritetsspråk.
I artikel 5 av ramkonventionerna kan vi lära oss att nationella minoriteter har en identitet baserad på religion, språk, traditioner och kulturarv.
I Svenska Dagbladet 15 januari 2005 lanserades ett förslag på en flagga som skulle kunna representera svenska judar. Flaggan är designad av Natan Zlotnik. I tidningsrtikeln uttrycker han sin önskan om att kunna hissa en flagga under judiska högtider, men han kände att den svenska flaggan, med korset, inte passade för det ändamålet. Initiativet verkar ha kommit från konstnären själv och flaggan har än idag inte officiell status.
Kriterier för att erkännas som nationell minoritet
Vad krävs då för att en minoritet ska erkännas som nationell minoritet? Enligt proposition 1998/99:143, ”Nationella minoriteter i Sverige”, ska följande fyra kriterier uppfyllas:
Grupp med uttalad samhörighet som till antalet i förhållande till resten av befolkningen har en icke dominerande ställning i samhället. Gruppbestämningen kan inte enbart göras efter gruppens numerära antal utan här måste också gruppens struktur och sammanhållning vägas in och belysas.
Religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell tillhörighet. Endast ett av de uppräknade särdragen måste föreligga men de särdrag som gruppen uppvisar måste i något väsentligt avseende skilja den från majoriteten.
Självidentifikation. Den enskilde såväl som gruppen ska ha en vilja och strävan att behålla sin identitet.
Historiska eller långvariga band med Sverige. Regeringen anser inte att det är möjligt att dra någon absolut gräns i år mätt. Regeringens bedömning är att endast minoritetsgrupper vars minoritetskultur har funnits i Sverige före sekelskiftet uppfyller kravet på historiska eller långvariga band.
Det samiska folket bor i fyra länder och har ingen egen nationalstat, men den samiska flaggan har vajat i Norge, Finland, Ryssland och Sverige ända sedan 1986. Den gemensamma flaggan är från 1986. Då godkändes den av av det Nordiska Samerådet vid en konferens i Åre.
Då den nya minoritetspolitiken bl a innefattar folkhälsopolitik utformade Folkhälsomyndigheten en ny rapport. I den går det att läsa följande om de nationella minoriteterna:
Resultaten visar att hälsosituationen är olika för de nationella minoritetsgrupperna och urfolket även jämfört med majoritetsbefolkningen. Den judiska gruppen beskriver till exempel ökande av oro och rädsla inför hot och våld. Romerna nämner utanförskap, ojämlika livsvillkor och dåliga levnadsvanor som stora ohälsofaktorer. Tornedalingarna ser ohälsa bland annat kopplat till att språket meänkieli håller på att försvinna. Samerna beskriver en oro för den psykiska ohälsan hos de unga samerna, särskilt renskötande unga män. Även i den sverigefinska gruppen finns en oro för den psykiska ohälsan.
Rapporterna om de nationella minoriteters hälsa visar på att hälsofrämjande arbete är livsviktigt
På uppdrag av regeringen 2015 påbörjade Folkhälsomyndigheten arbetet med att skapa förutsättningar för att skapa en lika god och jämlik hälsa hos de fem nationella minoriteterna som hos majoritetsbefolkningen. För att få bästa möjlighet till ett gott resultat arbetar Folkhälsomyndigheten i samråd med representanter för minoriteterna.
Sverigefinländarnas delegation beslutade i söndags om att ha en egen flagga. Det var under Sverigefinländarnas delegations årsmöte 29 mars som man valde vinnaren i den tidigare flaggtävlingen. Det blev densamma som fick flest röster i folkomröstningen till sverigefinnarnas flagga. Flaggan är designad av Andreas Jonasson.
Hälsan, och ohälsan, ser olika ut för de nationella minoriteterna
Ur arbetet, som utförs i samråd med representanter för minoriteterna, har Folkhälsomyndigheten tagit fram förslag för hur hälsosituationen hos minoriteterna kan förbättras och följas upp. Karin Junehag Källman, utredare och projektledare för uppdraget på Folkhälsomyndigheten säger:
Vi ser också ett stort behov av forskning och utveckling för att öka kunskapsläget om hälsosituationen bland minoritetsgrupperna.
Tornedalsflaggan, eller Meänmaan flaku på meänkieli, hissades officiellt för första gången 15 juli 2007 på flaggstänger vid de före detta tullstationerna i svenska respektive finländska Övertorneå kommuner. Flaggan, som är ritad av Herbert Wirlöf, antogs av föreningen Meänmaa vid bildandet den 5 juni 2007.
Lära av pågående arbeten och undersöka samarbetsmöjligheter.
Synliggöra hälsofrämjande faktorer och förankra hälsobegreppet i den egna romska kulturen.
Sätta ett särskilt fokus på barn och unga.
Judar:
Bilda en referensgrupp för fortsatt dialog och arbete. Under de senare åren har samrådet inom ramen för uppdraget skett löpande med företrädare från judiska församlingen.
Utveckla rapporteringen utifrån den judiska gruppens behov. I utformningen av enkät- och intervjufrågor har Folkhälsomyndigheten löpande haft samråd med företrädare för de judiska organisationer som tilldelats statsbidrag.
Samer:
Utreda frågan om ett samiskt kunskapscentrum.
Bilda ett samrådsforum.
Sverigefinnar:
Bilda ett samrådsforum.
Synliggöra hälsofrämjande faktorer och förankra hälsobegreppet i den egna kulturen.
Ha särskilt fokus på barn och unga.
Tornedalingar:
Bilda en referensgrupp för fortsatt dialog och arbete.
Utveckla ett förslag till en pilotstudie.
2017 års rapport och åtgärdsförslag
I slutrapporten från november 2017 antogs följande åtgärder för att driva det hälsofrämjande arbetet med de nationella minoriteterna framåt:
Romer:
Genomföra en pilotenkät till ett romskt nätverk eller organisation.
Fortsätta samråden vilket för de romska organisationerna är en primär tillits- och förtroendefråga.
Genomföra en kvalitativ uppföljning av hälsosituationen, i form av intervjuer med romer, vilket kan genomföras i samband med Stockholms länsstyrelses lägesrapport om romsk inkludering som ska publiceras hösten 2018.
Judar:
Fortsätta samråden utifrån relevanta områden.
Fördjupa problemanalysen inför eventuellt kommande enkäter och intervjuer.
Under 2018/2019 genomföra enkäter och intervjuer med den judiska gruppen med analyser, förslag till åtgärder och rapporter om resultaten.
Samer:
Samråden mellan Folkhälsomyndigheten och Sametinget fortsätter, en gång per år, och om möjligt gemensamt med Socialstyrelsen. Om det behövs kan ytterligare möten arrangeras.
Det behövs arenor för att möta fler grupper och organisationer bland samerna. Syftet är att öka förankringen av myndigheternas arbete generellt, och av en eventuell enkät som följer upp hälsan hos samerna.
Processen med förslag till enkät fortsätter och håller samrådsprocessen mellan myndigheterna levande.
Olika myndighetsinitiativ bör samordnas. Sametinget ansvararför detta och Folkhälsomyndigheten kan underlätta där det behövs
Folkhälsomyndigheten följer arbetet med samisk hälsa i de fyra nordligaste regionerna.
Fortsatt dialog med Umeå universitet, tillsammans med Sametinget, om den föreslagna hälsostudien, Haldi.
Sverigefinnar:
Samordna samråden med flera myndigheter, till exempel Socialstyrelsen.
Skapa möjlighet att delta i samrådsmöten med flera myndigheter eller aktörer samtidigt, antingen tillsammans eller i separata möten på samma dag.
Förslagsvis ha samrådsmöten med ett föru tbestämt ämne inom området hälsa och mötena skulle kunna genomföras två gånger per år (vår och höst).
Utreda möjligheten att samordna dialogen med andra aktörer till exempel Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), landsting, regioner och kommuner.
Tornedalingar:
Försöka samordna dialogen med Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och tornedalingarna där det är möjligt.
Fortsätta utveckla metoder för uppföljning av hälsan i minoriteten.
Off topic, kuriosa och en självklarhet: Till skillnad från Björn Söder anser jag att det går finfint att vara jude, same, rom, sverigefinne eller tornedaling OCH svensk samtidigt.
För den som vill fördjupa sig i Folkhälsomyndighetens rapport finns den här.
För den som är intresserad av att läsa om Folkhälsomyndighetens tidigare uppdrag som berör nationella minoriteter och minoritetsspråk går det att finna här.
Ytterligare läsning om nationella minoriteter och minoritetsspråk:
I Sverige har 
Motargument 