Etikettarkiv: samhälle

Myter

Myt: ”Invandrare integrerades snabbt och lätt förr i tiden”

Många tror felaktigt att invandrare förr integrerades snabbt och problemfritt. Historisk forskning visar dock att integration alltid har varit en långsam och utmanande process, präglad av oro, oavsett tidsperiod.

I en diskussion på Facebook fick jag en kommentar som jag vill dela med er:

”ja, vi har ju aldrig tagit emot folk ifrån andra länder förr, för tänk om dom hade lyckats integreras ändå trotts att dom inte fick några bidrag!”

Personen anser att invandrare förr i tiden snabbt och enkelt integrerade sig i samhället utan ekonomiskt stöd. Denna syn är dock en grov förenkling som lätt kan ifrågasättas.

Hög- och lågkonjunkturer, ursprungsland och rådande politik har alltid påverkat integrationsprocessen. Varje tidsperiod har bjudit på unika utmaningar, och definitionen av lyckad integration har förändrats avsevärt genom historien.

Historiska utmaningar

Även under tidigare omfattande flykting- och arbetskraftsinvandringar var det en process att lära sig språket och få fasta anställningar.

De sociala klyftorna blev tydliga då ”nysvenskar” ofta hamnade i mindre attraktiva bostadsområden, samtidigt som majoritetsbefolkningen ofta uttryckte skepsis mot invandrarna.

Barnen till tidigare invandrare har oftast fullt ut integrerats språkligt och socialt, medan den första generationen har haft det betydligt tuffare.

Varför fortlever myten?

Vårt selektiva minne får oss att glömma historiska konflikter och istället minnas en förenklad och harmonisk version av det förflutna.

Dagens arbetsmarknad kräver formell utbildning. Under arbetskraftsinvandringens tid (1940- till 1970-talen) behövde svensk industri arbetskraft och ställde inga krav på formell utbildning. Detta gjorde det möjligt för invandrarna att börja arbeta direkt. Även om den ekonomiska integrationen gick snabbt, tog den sociala integrationen lång tid och präglades ofta av utanförskap.

Sveriges invandringspolitik skiftade från arbetskraftsinvandring till asylsökande under 1970-talet och framåt, vilket förändrade förutsättningarna för integration. Att integreras utan ett direkt jobb på en föränderlig arbetsmarknad visade sig vara både svårare och mer tidskrävande.

Fram till 1970-talet byggde svensk integrationspolitik på “assimilering”, där invandrare förväntades anpassa sig helt och bli “svenska”.

År 1975 beslutade riksdagen att invandrare skulle behandlas lika, ges möjlighet att samarbeta och uppmuntras att bevara sitt språk och sin kultur.

Sedan 1990-talet har integrationspolitiken fokuserat på just integration, snarare än assimilering. Detta innebär en ömsesidig process, även om utmaningar som segregation och långa tider till självförsörjning kvarstår.

Vad är bra integrationspolitik?

Integration delas vanligtvis in i fyra samverkande processer av forskare.

  • Strukturell integration omfattar arbetsmarknad, utbildning, bostad och hälsa.
  • Social integration omfattar sociala relationer, broar till majoritetsbefolkningen och andra grupper, samt länkar till myndigheter, samhällsinstitutioner och politiska strukturer.
  • Kulturell och identitetsmässig integration: Värderingar och språk.
  • Politisk och rättslig integration syftar till att tydliggöra individens rättigheter och skyldigheter, vilket inkluderar permanent trygghet, medborgarskap och möjlighet att delta i den politiska processen.

Modern forskning betonar att framgångsrik integration är en tvåvägsprocess.

  • Individens starka vilja och drivkraft.
  • Samhällets förmåga att integrera utlänningar, inklusive arbetsgivares och bostadsmarknadens inställning, samt förutsättningar för mänskliga möten.

Tanken att invandrare historiskt i Sverige har integrerats enkelt och smärtfritt är en idyllisk samhällsbild som bygger på vårt selektiva minne, förändrade krav och strukturella faktorer.

Källor:

EFN: En annan berättelse om integration

SO-rummet: Invandring till Sverige under 1900-talet

Vänstra stranden: Den misslyckade integrationen är en myt

SVT: Invandrarmyter skapar fördomar

Tidningen Syre: Alla måste räknas för att integrationen ska fungera

Handelsbanken Foundations: Ny forskning: Integrationen går åt rätt håll

Delmi: Integration av unga ur ett flerdimensionellt perspektiv

Omni: Forskare: Integration kräver mer än bara tid i Sverige

Forskning: Migration och integration

Riksdagen: Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m. m.

Krönikor

Var saklig i argumentationen mot SD:s antimuslimska politik

Sverigedemokraternas alltmer uppskruvade retorik om islam och muslimer, samt konkreta, antidemokratiska förslag förtjänar ännu hårdare granskning.

Att sakligt kritisera religiösa idéer eller migrationspolitik är en sak – att generalisera om en hel grupp människor är något helt annat.

När muslimer gång efter gång utmålas som ett kollektivt problem riskerar det att öka misstänksamhet mot och fördomar om människor som bara vill leva sina liv som alla andra.

Skärmdump från Aftonbladet 260817.

Sverige behöver en politisk debatt där vi kan diskutera integration, religion och migration öppet, men utan att kollektivt skuldbelägga människor på grund av deras tro.

Skärmdump från SvD 260817.

Svensk demokrati bygger på att medborgarskap och rättigheter inte ska graderas efter etnisk eller religiös bakgrund. De grundläggande positiva friheterna i grundlagen, t ex religionsfriheten, gäller alla invånare i Sverige. SD har med obehaglig uppriktighet klargjort att de anser att det inte ska gälla den muslimska minoriteten.

En nationell identitet kan bygga på språk, historia, kultur och gemensamma demokratiska institutioner. Etnonationalism – som SD förespråkar, utifrån politiska förslag och uttalanden – riskerar däremot att göra människors härkomst till ett mått på hur ”svenska” de anses vara.

Skärmdump från Richard Jomshofs officiella X-konto 260817.

Demokrati innebär inte bara majoritetsstyre. En fungerande liberal demokrati innebär också att majoriteten inte fritt kan ta ifrån minoriteter deras grundläggande rättigheter. Detta är en helt avgörande faktor när debatten handlar om muslimer, invandrare eller andra minoriteter.

När någon, politiker eller vanliga människor, talar om ”muslimer”, ”invandrare” eller andra stora grupper som om de vore homogena, kan det vara effektivt att be dem precisera vilka människor och vilka problem de faktiskt menar. Det flyttar diskussionen från svepande generalister till konkret politik och argumentation.

Skärmdump från Dagens Nyheter 260817.

Jag vill egentligen inte tro att alla som röstar på SD är rasister, muslimhatare eller antidemokrater. Däremot anser jag att väldigt mycket av partiets politik och retorik ska kritiseras stenhårt. Med en sådan inställning blir det svårare för motdebattörer att vända debatten till en pseudodiskussion om huruvida vi förolämpar sverigedemokratiska väljare.

Det är helt nödvändigt att vi inte tröttnar på att kritisera SD:s politik, som är såväl antidemokratisk som etnonationalistisk. Kritiken bör vara saklig och syfta till att argumentera mot partiets konkreta förslag och medvetet spetsiga uttalanden. Det är när vi glömmer bort att vara sakliga och börjar misskreditera SD-väljare som grupp som vi dribblar bort möjligheten att kunna påverka just dem som väljer att lägga sin röst på SD.

På vår hemsida www.Motargument.se finns massor av artiklar som ger oss fakta och motargument som kan hjälpa oss att fortsätta vara sakliga i debatten mot Sverigedemokraterna.

#svpol #SDhaveri #val2026

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar, Krönikor

Svensk nog att köra Sverige till jobbet – men inte att kalla Sverige sitt hem

Det finns en gammal föreställning i svensk politik om att alla riksdagspartier i grunden är jämförbara. De vill olika saker, använder olika slogans och bråkar om skatter, vård, skola, kriminalitet och migration. Sedan går väljarna hem och röstar. Det är en behaglig föreställning. Problemet är bara att den ibland inte stämmer.

Det blev tydligt i Skaraborg när Sverigedemokraterna satte upp valreklam på bussar med budskapet:

”Saknar du Mogadishu? Återvandringsbidraget hjälper dig hem.” (Källa: Aftonbladet)

Ett tjugotal bussförare med somaliska rötter sjukskrev sig i protest. Västtrafik beslutade därefter att ta ner reklamen och konstaterade att man inte hade förutsett den arbetsmiljörisk som uppstod.

Och där borde diskussionen egentligen börja. För det här handlar inte om att någon blev upprörd över en valaffisch. Människor blir upprörda över valaffischer varje dag. Det tillhör demokratins enklare nöjen. Det handlar om någonting annat. Bussen är förarens arbetsplats och arbetsredskap. Föraren kan inte byta kanal, bläddra vidare eller lägga reklamen åt sidan. Han ska köra den, timme efter timme.

Om föraren själv har somalisk bakgrund blir situationen närmast absurd. Han förväntas utföra sitt arbete i ett fordon som samtidigt meddelar människor med hans bakgrund att det finns ekonomisk hjälp att få om de vill åka ”hem”. Det är svårt att föreställa sig en motsvarande situation med något annat riksdagsparti. En moderat kan naturligtvis tvingas köra en buss med socialdemokratisk reklam och tycka att budskapet är fullständigt fel. En socialdemokrat kan på motsvarande sätt köra omkring med moderata budskap om skattesänkningar. Men ingen av dem behöver fundera på om reklamen samtidigt ifrågasätter deras rätt att betrakta Sverige som sitt hem.

Det är skillnaden, och det är därför den vanliga invändningen – ”alla partier annonserar ju” – är så ointressant. Ja, alla partier annonserar. Men alla partier gör inte människors ursprung och tillhörighet till en del av själva budskapet.

Det är dessutom inte första gången SD:s reklam i kollektivtrafiken skapar problem för dem som arbetar där. Under valrörelsen 2022 protesterade tunnelbaneförare i Stockholm mot ett helt tåg täckt av SD-reklam. Fackförbundet Seko krävde riskbedömning och pekade både på personalens mående och på risken för konflikter och säkerhetsproblem. Fyra år senare har budskapet blivit betydligt mindre diskret. Nu står det Mogadishu på bussen.

Nästan samtidigt uppstod en annan konflikt kring SD:s valreklam, denna gång på Stockholms centralstation. Där hade partiet placerat delar av sin kampanj på stationens dörrar. Budskapet byggde på en så kallad ”två dörrars politik”, där vissa människor markerades som icke önskvärda. Jernhusen tog ner delar av kampanjen och uppgav bland annat att reklamen kunde uppfattas som att vissa resenärer inte var välkomna på stationen. SD invände mot den beskrivningen och mot hur godkännandeprocessen hade hanterats.

Det intressanta här är inte att fallen är identiska, för det är de inte. Det intressanta är mönstret. På Centralstationen kunde budskapet uppfattas som att vissa människor inte var välkomna. På bussarna erbjuds människor med koppling till Somalia ekonomisk hjälp för att åka ”hem”. Samtidigt går SD till val under det betydligt mjukare huvudbudskapet ”Vi gör Sverige till Sverige igen.”

Det är skicklig reklam. Lite nostalgi, lite folkhem, en antydan om att någonting har gått förlorat och nu ska återställas. Men slogans av det slaget fungerar bara så länge ingen ställer den uppenbara frågan: När slutade Sverige vara Sverige? Vad var det som gjorde landet mindre Sverige? Och vilka människor förknippas med denna förändring?

Frågan blir särskilt intressant med tanke på Sverigedemokraternas historia. I partiets politiska förhistoria finns Bevara Sverige Svenskt, BSS. Dagens slogan är naturligtvis inte densamma. ”Bevara Sverige Svenskt” och ”Vi gör Sverige till Sverige igen” är två olika formuleringar och det vore ohederligt att påstå något annat. Men tankefiguren har en påfallande familjelikhet: Sverige har förändrats, någonting har gått förlorat och landet måste återställas.

Sedan kommer de andra kampanjerna och hjälper till med tolkningen. På den stora valaffischen finns nostalgin. På bussen står Mogadishu.

SD:s idéer om återvandring är inte nya. De har funnits länge. Det som har förändrats är hur öppet och konkret delar av politiken kommuniceras. Det handlar inte längre bara om migrationsvolymer, integration eller hur många människor Sverige kan ta emot. Budskapet riktas till människor som redan bor och arbetar här. ”Saknar du Mogadishu?”

Det är där ordet ”hem” blir så viktigt. För vem avgör var en annan människas hem ligger? En person kan vara född i Somalia och ha sitt hem i Skövde. Han kan arbeta här, betala skatt här, ha sina barn här och köra tusentals andra människor till jobbet varje vecka. Ändå placerar den politiska reklamen hans tänkta hem i Mogadishu.

Det är etnifierande politik. När människors tillhörighet till Sverige på detta sätt görs beroende av ursprung blir det rasistisk politik i praktiken. Och när samma människa dessutom förväntas köra omkring med budskapet under sin arbetsdag blir den politiska teorin plötsligt en arbetsmiljöfråga.

Det är därför bussförarnas protest är mer avslöjande än många timmars partiledardebatt. Den gör den abstrakta diskussionen om nationalism konkret. En människa sitter bakom ratten och gör exakt det som politiker ständigt säger att invandrare ska göra: arbetar, försörjer sig, håller samhället igång och kör resten av oss till jobbet. På sidan av hans buss står samtidigt ett politiskt budskap som pekar mot ett annat land och kallar det ”hem”.

Där finns hela motsägelsen. Svensk nog för att köra Sverige till jobbet, men tydligen inte självklar nog för att kalla Sverige sitt hem.

Det är inte en vanlig konflikt mellan höger och vänster. Det är inte en strid om några procentenheter i kommunalskatten. Det handlar om vem som anses höra till.

SD vill gärna betraktas som ett parti bland andra. De sitter i riksdagen, förhandlar med regeringen och köper reklamplats precis som alla andra. Men parlamentarisk normalisering förändrar inte innehållet i politiken. Ibland räcker det med en buss för att påminna oss om det.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa:

Aftonbladet: SD:s valreklam tas ner efter protest

I fokus

Åkesson (SD) vill ”lägga exakt noll kronor på integrationen”

Inför valet 13 september har Sverigedemokraterna, i en intervju med partiledare Jimmie Åkesson (SD) i SR Ekot, aviserat att de vill lägga noll kronor på integration. Att helt strypa resurserna i integrationspolitiken skulle få allvarliga konsekvenser: stora samhällskostnader, ökd segregation och en skadad ekonomi. Kritiker menar att integration inte sker automatiskt utan kräver aktiva statliga insatser.

Att SD inte vill ha någon integrationspolitik är i sig ingen nyhet, men att de intensifierar valkampanjen med skarp retorik är ingen slump. Det är ett tämligen riskfritt vallöfte, då inget annat parti är av åsikten att Sverige inte ska ha någon integrationspolitik. Däremot sänder budskapet en viktig signal till väljarna.

I en intervju med SR Ekot utvecklar Åkesson resonemanget:

”Jag skulle vilja lägga exakt noll kronor på integration, det är inte en pengafråga, det är en fråga om ett individuellt ansvar att anpassa sig till samhället eller inte”. (Källa: Dagens industri)

Åkesson är tydlig med att orsaken till att SD anser att Sverige inte bör ha någon integrationspolitik i grunden är en principfråga för partiet och att det inte egentligen inte har något med att spara i budgetutgifter att göra.

I samma intervju säger Åkesson att han inte ser några nya reformer komma vad gäller integrations- och migrationspolitik, eftersom nuvarande mandatperiod inneburit många repressiva reformer på två av SD:s favoritområden.

De viktigaste motargumenten mot SD:s nollkronevision för integrationen är:

Ekonomi

  • Högre långsiktiga kostnader: Att dra in stöd till språkutbildning (SFI) och arbetsmarknadsåtgärder förlänger tiden till självförsörjning, vilket ökar statens utgifter för försörjningsstöd.
  • Förlorade skatteintäkter: Utan integrationsinsatser tar det längre tid för utrikes födda att komma i arbete, vilket minskar skattebasen som finansierar välfärden.
  • Arbetskraftsbrist: Många sektorer (exempelvis vård, omsorg och transport) är helt beroende av att nyanlända snabbt validerar sin kompetens och kommer ut i jobb.

Sociala aspekter, välfärd, arbete och säkerhet:

  • Ökad segregation och utanförskap: Att lämna hela ansvaret på individen riskerar att cementera parallellsamhällen där nyanlända isoleras utanför det svenska majoritetssamhället.
  • Kriminalitet och gängrekrytering: Utan fungerande skolgång och vägar till lagliga jobb ökar risken för att unga i s k utsatta områden dras in i kriminalitet.
  • Sämre språkinlärning: Språket är nyckeln till samhället. Att dra in resurser till riktad svenskundervisning försvårar kommunikation med myndigheter, skola och arbetsgivare.
  • Systemfel i välfärden: Skolor, socialtjänst och sjukvård drabbas hårt om nyanlända inte får grundläggande samhällsorientering och stöd tidigt.
  • Individen behöver verktyg: Även om individen har ett eget ansvar krävs det strukturella verktyg (såsom validering av utländska betyg) för att anpassningen överhuvudtaget ska vara praktiskt möjlig.
  • Skapar en permanent underklass: Förslaget riskerar att skapa en permanent underklass av människor som befinner sig i Sverige lagligt men saknar reella chanser att bli en del av samhället.

Varför vill SD satsa noll kronor på integrationen?

Officiellt säger de att integration är ett individuellt ansvar som inte bör belastas staten. I själva verket går uttalandet hand i hand med SD:s nollvision på asylinvandring, och det uttalade målet för nettoinvandringen är att den ska vara kraftigt negativ, vilket innebär att betydligt fler personer ska lämna Sverige än som flyttar hit.

Utspelet om att Sverige bör avsätta noll kronor på integrationspolitik är såväl valstrategiskt som symbolpolitiskt.

#val2026

Källor:

Aftonbladet: Åkesson: Vill lägga exakt noll på integration

Dagens industri: Åkesson: Vill lägga exakt noll på integration

Sverigedemokraternas hemsida

Krönikor

”Den andre” som politiskt verktyg

Partier som Sverigedemokraterna behöver någon som kan fylla rollen som ”den andre” för att vinna röster och motivera sin egen existens. Erfarenheter från andra delar av världen, liksom partiets egen historia, visar att det kan vara mindre viktigt vem som för tillfället fyller denna roll. Bakom de olika grupper som tillfälligt får fungera som ”den andre” finns SD:s och andra rasistiska och etnonationalistiska partiers långsiktiga ambition att etablera en vit, heteronormativ och patriarkalisk maktordning där kvinnor och minoriteter är underordnade.

Det är cyniskt och samvetslöst, men samtidigt logiskt, att muslimer för tillfället har fått spela rollen som ”den andre”. Judar och sexuella minoriteter är sedan länge inkluderade i den bredare samhällsgemenskapen på ett sätt som innebär att de i högre grad försvaras av majoritetssamhället.

Det är sannolikt att rasistiska och nyliberala krafters val av vem som ska få spela rollen som ”den andre” baseras på mätningar och undersökningar som identifierar vilka grupper som är mest sårbara och lättast att exploatera politiskt.

Sådana analyser kan bland annat bygga på hur fördomsfulla föreställningar och påståenden får fäste bland majoritetsbefolkningen på digitala plattformar och i kommentarsfält.

Många kan tycka att det är märkligt att arbetare och lågutbildade röstar på ett parti som gör muslimer till huvudfiende i en samhällskontext präglad av växande ekonomiska klyftor och social ojämlikhet.
Man skulle kunna tänka sig att partier som gjort fattigdom, exploatering och usla arbetsvillkor till sina huvudmotståndare borde vara dessa gruppers naturliga val.

Men erfarenheter från andra länder visar att människor kan fås att prioritera begränsningar av minoriteters rättigheter om man lyckas skapa en stark känsla av akut hot och övertyga människor om att minoriteter utgör ett hot mot arbetare och andra mindre privilegierade grupper.

Några tydliga exempel på hur denna mekanism fungerar återfinns i boken The Sum of Us av Heather McGhee. I boken använder McGhee berättelsen om de offentliga simbassängerna i USA som ett kraftfullt exempel på hur rasism inte bara skadar den grupp som diskrimineras, utan hela samhället.

Hon beskriver hur många amerikanska städer efter avskaffandet av rassegregeringen under 1950- och 60-talen valde att stänga eller förstöra offentliga pooler i stället för att låta svarta och vita bada tillsammans. McGhee kopplar detta till det hon beskriver som ett slags ”zero-sum”-tänkande: föreställningen att om afroamerikaner får tillgång till samma offentliga resurser som vita, så förlorar vita någonting.

Det upplevda hotet från ”den andre” blev alltså starkare än viljan att bevara gemensamma samhällsinstitutioner. Poolerna hade tidigare varit symboler för det offentliga välfärdssamhället — platser där familjer samlades, barn lärde sig simma och människor möttes över klassgränser. Men eftersom poolerna också var sociala rum präglade av fysisk närhet mellan kroppar blev de särskilt laddade i den rasistiska föreställningsvärlden. Rädslan handlade inte bara om själva badandet, utan om social jämlikhet, intimitet och upplösningen av den vita segregationen. McGhee beskriver hur vissa kommuner bokstavligen fyllde igen poolerna med cement eller sålde dem till privata klubbar.
Genom att privatisera eller förstöra dem kunde man fortsätta utestänga svarta amerikaner. Resultatet blev att alla förlorade tillgången till offentliga bad och gemensamma mötesplatser.

Exemplet illustrerar ett av bokens centrala argument: att rasism ofta leder till politiska beslut där människor är beredda att avstå från kollektiva nyttigheter bara för att slippa dela dem med grupper som uppfattas som hotfulla eller mindre värda.

Berättelsen fungerar därför som en metafor för bredare samhällsprocesser — inte bara i USA. McGhee menar att samma logik har påverkat motståndet mot offentlig sjukvård, utbildning, kollektivtrafik och andra gemensamma investeringar. När välfärdssystem kopplas samman med att även minoriteter får del av resurserna undermineras stödet för systemen bland delar av den vita befolkningen.

I boken används poolerna också för att visa hur segregationen förändrade själva idén om det offentliga. Före segregationsstriderna investerade många amerikanska städer i gemensamma anläggningar.
Efter konflikterna växte i stället privata lösningar fram — privata poolklubbar, gated communities och selektiva medlemskap — vilket försvagade tilliten och känslan av gemenskap i samhället.

McGhees poäng är alltså inte bara historisk, utan också moralisk och politisk: rädslan för ”den andre” skapade ett samhälle där människor hellre förstörde något gemensamt än delade det jämlikt. Det blev ett konkret uttryck för hur rasism kan få destruktiva konsekvenser långt utanför själva diskrimineringen av minoriteter. Det är värt att reflektera över de erfarenheter McGhee beskriver i sin bok.

Sätt dem i relation till Tidöregeringens retorik om ”hotet” från blandade bostadsområden eller skolor där elever från olika samhällsklasser och bakgrunder möts. Många människor som skulle kunna gynnas av en politik för ökad social och ekonomisk jämlikhet har i stället låtit sig förföras — eller kanske snarare ”förhäxas” — av Tidöregeringens föraktfulla och fördomsfulla föreställningar om muslimer. Låt oss hoppas att människor kan ta sig ur denna ”förhäxning” så att vi återigen kan börja tala om frågor som faktiskt har betydelse för vanliga människors livsvillkor.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Tidö: Politik som bygger på en berättelse om ”dom andra”

Inför det senaste svenska valet såg vi ett tydligt mönster: nyhetsrapportering om brott, sociala problem och otrygghet kom allt oftare att kopplas till människors bakgrund. Genom rasifiering och kulturifiering skapades en berättelse där minoriteter, särskilt muslimer och människor med invandrarbakgrund, gång på gång placerades i centrum för negativa nyheter.

Det handlade inte bara om vad som rapporterades, utan hur.

Enskilda händelser lyftes fram som representativa för hela grupper.

Brott blev inte bara brott, de blev uttryck för “kultur”, “ursprung” eller “misslyckad integration”. Samtidigt osynliggjordes majoritetssamhällets roll i olika sociala problem.

Resultatet blev en kraftfull förenkling där komplexa samhällsfrågor reducerades till en fråga om “dom andra”.

Syftet med denna typ av rapportering, och hur den utnyttjades politiskt, var tydligt: att få människor att associera minoriteter med negativ information.

När samma koppling upprepas tillräckligt ofta sker något psykologiskt:
Minoriteter börjar automatiskt förknippas med kriminalitet eller otrygghet, enskilda fall uppfattas som typiska, negativa stereotyper känns som “sunt förnuft” snarare än konstruktioner.

Genom att spela på rädsla och oro kunde politiska aktörer förstärka ett “vi och dom”-tänkande.

I denna berättelse blev minoriteter inte individer utan samhällshot och problem.

Det är svårt att bortse från att detta var en framgångsrik metod. Opinionsläget förändrades, och frågor om migration, kriminalitet och “ordning och reda” kom att dominera valdebatten.

Politiska krafter som drev en hårdare linje i migrationspolitiken stärkte sina positioner.

Att koppla känsloladdade nyheter till specifika grupper visade sig vara ett effektivt sätt att påverka väljare. När människor upplever rädsla söker de enkla lösningar och det är just sådana lösningar som erbjöds.

Efter valet har samma politiska intressen gått vidare från retorik till konkret politik. Flera lagförslag har lagts fram under senare tid, i syfte att göra det lättare att utvisa personer med invandrarbakgrund.

Ett av de mest bisarra exemplen är det nya vandelskravet. Regeringen vill att uppehållstillstånd ska kunna nekas eller återkallas på grund av “brister i levnadssätt”, begreppet omfattar inte bara brott, utan även exempelvis skulder, bidragsfusk eller andra former av misskötsamhet. Syftet är uttryckligen att skapa större möjligheter att avlägsna personer ur landet. Särskilt kontroversiellt, diskriminerande och rasistiskt är att lagen föreslås få retroaktiv effekt vilket innebär att tidigare beteenden ska kunna vägas in vid beslut om utvisning. Förslaget kan därmed påverka människor som redan lever i Sverige sedan länge.

Parallellt med detta föreslås också skärpta regler för utvisning vid brott, där fler brott ska leda till utvisning och kraven sänks, samt att det finns möjligheter att återkalla permanenta uppehållstillstånd.

Tillsammans innebär detta ett tydligt skifte från att skydda människors grundläggande rättigheter att stanna, till att aktivt öka möjligheterna att utvisa.

Det är en politik som bygger på rasistiska föreställningar.

Här blir kopplingen mellan tidigare strategier och den politik regeringen bedriver nu tydlig. Den bild av minoriteter som byggdes upp genom selektiv och vinklad rapportering, där vissa grupper framställdes som problematiska, kriminella eller “misskötsamma”, återkommer nu i lagstiftningen.

När lagar formuleras kring begrepp som “bristande vandel”, som kan inkludera allt från brott till sociala eller ekonomiska problem, speglar det samma logik, dvs att vissa människor ses som mindre önskvärda och lättare kan göras av med.

Det vi ser är inte isolerade fenomen, utan en sammanhängande utveckling. Nyhetsrapportering som kopplar minoriteter till problem, politisk exploatering av dessa associationer, en förändrad opinion och lagförslag som institutionaliserar samma synsätt.

När berättelser om “dom andra” får forma både opinion och lagstiftning, Vad händer då med något av det mest svenska man kan tänka sig, principen om likhet inför lagen?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

När flödet förväxlas med folkviljan

Det har blivit ett återkommande påstående: att Sverigedemokraternas styrka i sociala medier visar vad ”vanligt folk egentligen tycker”. Att partiet bara säger det andra inte vågar säga. Men den slutsatsen bygger på en missuppfattning – inte om människor, utan om systemen som styr våra flöden.

Sociala medier är inga neutrala torg. De är kommersiella maskiner, byggda för att hålla oss kvar så länge som möjligt. Det som belönas är inte eftertanke eller kunskap, utan reaktion. Ilska. Oro. Förargelse. Sådant som får oss att stanna, dela och kommentera.

Algoritmerna bryr sig inte om vad som är sant, rimligt eller proportionerligt. De bryr sig om vad som fungerar. Ett inlägg som förenklar, spetsar och pekar ut en fiende sprids längre än ett som försöker reda ut samband eller erkänner osäkerhet. Det är därför konflikt alltid går före förklaring i flödet.

Med tiden formar detta också bilden av verkligheten. När hot, kris och förfall ständigt lyfts fram skapas en känsla av att allt är på väg att gå förlorat – även när samhället i många avseenden är mer komplext än så. Algoritmerna förstärker inte bara vissa budskap, utan också ett visst sätt att se på världen.

Det är i den miljön som Sverigedemokraterna har hittat sin form. Partiets kommunikation i sociala medier bygger ofta på starka känslor, tydliga motsättningar och ett återkommande budskap om hot: från invandring, från medier, från politiska motståndare. Det är effektivt. Inte nödvändigtvis för att det är sant – utan för att det passar systemet.

Men synlighet är inte samma sak som stöd. Ett kommentarsfält kan domineras av ett fåtal mycket aktiva röster. Ett viralt klipp säger ingenting om hur majoriteten av svenskarna faktiskt tänker eller röstar. Ändå får det konsekvenser. Samtalet förskjuts. Tonläget höjs. Gränser flyttas.

Demokratisk politik har svårt att konkurrera på de här villkoren. Den kräver ansvar, kompromisser och ett språk som inte alltid låter bra i ett 30-sekundersklipp. När den trängs undan i flödena är det därför inte ett tecken på att den saknar förankring – utan på att spelplanen lutar.

Det verkliga problemet är alltså inte att Sverigedemokraterna är skickliga i sociala medier. Det är att sociala medier allt oftare tas för verkligheten själv.

Flödet är inte folket.

Det är ett system som förstärker det som låter mest.

Krönikor

Tidö: Hundtricket

Tidöregeringens återkommande utspel där man kopplar samman invandring och kriminalitet ska inte tolkas som ett uttryck för en ambition om att göra Sverige tryggare. Snarare bör de förstås som en politisk kampanj som använder sig av det som inom psykologin kallas ”klassisk betingning” för att påverka människors politiska uppfattningar.

Begreppet klassisk betingning blev känt genom Ivan Pavlovs experiment med hundar. Pavlov ville visa hur inlärning kan ske genom associationer, det vill säga hur både människor och djur lär sig att koppla samman olika stimuli.

Han observerade bland annat att hundar började salivera när de fick mat. För att undersöka associationernas kraft ringde han en klocka varje gång hundarna skulle få mat. Efter att detta upprepats tillräckligt många gånger började hundarna salivera redan vid ljudet av klockan, trots att ingen mat serverades. Klockan hade då blivit en inlärd signal som associerades med mat. Detta fenomen kallas klassisk betingning.

Pavlovs experiment används i dag som en grundmodell och ett analytiskt verktyg för att förstå hur människor kan påverkas av associationer, ofta utan att vara medvetna om det. Kunskaperna tillämpas i många både teoretiska och praktiska sammanhang.

Inom psykologi och beteendevetenskap används de för att förklara hur automatiska känslor och reaktioner lärs in. Inom pedagogik används de för att förstå hur elever kopplar känslor till skolan, olika ämnen eller specifika situationer, till exempel provrädsla. Inom sociologi och medievetenskap används de för att analysera hur normer, attityder och fördomar formas genom upprepade budskap.

Klassisk betingning används också i praktiken, bland annat inom reklam och marknadsföring, där produkter systematiskt kopplas till positiva känslor som glädje, status eller trygghet. Inom politisk kommunikation och propaganda används upprepning för att skapa starka känslomässiga reaktioner som kan tränga undan rationella överväganden. Inom terapi och behandling används metoden för att bryta negativa inlärda associationer, och i vardagslivet kan den förklara hur ljud, platser eller rutiner utlöser stress, lugn eller olika former av begär utan att vi reflekterar över det.

Kunskaperna om klassisk betingning används även i politisk påverkan. När partier gång på gång kopplar invandrare och muslimer till kriminalitet, hot, extremism eller samhällsproblem, fungerar det på ett sätt som liknar Pavlovs signaler. Gruppen blir då själva ”signalen”, medan känslor som rädsla, misstänksamhet och ilska blir den inlärda reaktionen.

Precis som vid klassisk betingning sker processen ofta omedvetet, men konsekvenserna är verkliga. Med tiden kan människor börja reagera automatiskt med negativa och hotfulla föreställningar om ”den andre”. Målet är att skapa snabba, känslomässiga associationer som påverkar hur människor tänker, röstar och agerar.

Tidöpartiernas strategi kan därför förstås som ett försök att få människor att utveckla fördomsfulla och negativa associationer till invandrare och muslimer, vilka sedan utlöser automatiska reaktioner.

Till skillnad från hundar är människor dock inte helt bundna till sina instinktiva reaktioner. Vi har förmåga till reflektion och medveten självkontroll. Vi kan ställa oss frågan: *Varför reagerar jag så här? Vi kan resonera, väga argument och föreställa oss konsekvenser. Vi kan också välja att inte agera på en känsla när vi förstår att den är orättvis, överdriven eller olämplig.

En annan avgörande skillnad är människans förmåga till empati och mentalisering. Vi kan känna med andra människor och påverkas av deras glädje, rädsla och lidande. Genom mentalisering kan vi föreställa oss hur världen ser ut ur någon annans perspektiv och förstå att andra har egna tankar, känslor och motiv.

Det gör att vi kan bryta igenom generaliseringar och möta människor som individer snarare än som symboler eller ”signaler”. Även om vi har lärt oss att reagera med rädsla eller misstänksamhet kan empati få oss att stanna upp och fråga oss: *Hur skulle jag själv vilja bli bemött?

Hundar kan associera och reagera, men de saknar den mänskliga förmågan att empatiskt och medvetet reflektera över andras inre liv. Det är just denna förmåga som ger människor möjligheten och ansvaret att stå emot manipulation genom rädsla och förenklade associationer.

Låt inte Tidöpartierna behandla dig som en hund.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

En text till män

Jag är pappa till en son.

Det finns vissa saker som jag är noga med i hans uppfostran.

Bland annat att han ska uppföra sig på ett anständigt sätt.

Jag är inte så fokuserad på det man brukar kalla för etikett, såsom bordsskick och liknande det viktigaste är etiken.

Stå upp för människor som är utsatta, oavsett om det handlar om mobbning eller andra former av utsatthet.

Stå upp för andra barn som har svårt att stå upp för sig själva

Det kan handla om barn som befinner sig i någon form av underläge, som behandlas illa eller är påverkade av negativt grupptryck osv.

Bete dig schysst, jag accepterar inte skitsnack om andra barns utseende, hudfärg eller liknande.

Jag har varit noga med att han dels ska stå upp för sig själv, men inte bara sig själv.

Han är mentalt och fysiskt stark vilket gör att han har kraft och ansvar att säga ifrån när han exempelvis märker att flera går ihop för att försöka köra över något annat barn.

Han vet att jag kommer skälla på honom om han beter sig illa mot någon annan, vilket kommer att hända eftersom han trots allt är ett barn.

Samtidigt vet han att jag inte släpper sådana saker, ett dåligt beteende mot någon annan kommer med konsekvenser.

En av hans finaste egenskaper är att han är empatisk, vilket jag är otroligt tacksam för.

Mina stoltaste ögonblick som förälder har inte varit när han gjort bra ifrån sig i skolan, inte heller inom idrotten, trots att det funnits en del tillfällen där som stått ut.

Det har istället varit när han visat att han kunnat stå emot grupptryck, när han ställt sig upp för någon som behövt det och försvarat någon som behövt hans hjälp.

Det finns ett tillfälle som jag alltid kommer vara oerhört stolt över.

Det var när en mamma till en annan elev på hans skola ringde mig och var uppenbart rörd och oerhört tacksam för att min son ställt sig upp mot en grupp av elever som hade behandlat hennes son illa vid flera tillfällen.

Det är förmodligen mitt stoltaste ögonblick som förälder.

Jag tänker mycket på dessa och liknande frågor.

Tankarna går ofta till hur många män beter sig idag.

När man läser olika inlägg på nätet som skrivits av män, kan man se att dom dryper av förakt, rädsla och bitterhet.

Man hånar och förminskar människor som står upp för anständiga värderingar.

Förlöjligar människor som står upp för schyssta värden och försöker göra samhället bättre.

Ser ner på människor för att de har en annan tro eller etnicitet.

Det är svårt att komma från en känsla av att många vuxna män har svikit vissa grundläggande ideal.

Man står inte upp för de som skulle behöva det.

Istället ansluter man sig till den grupp som står på mobbarens sida.

Det är en besvikelse.

Vi kan inte klaga på att unga människor förlorar respekt och skiter i vuxna, om vi inte kan leva upp till vår roll som förebilder.

Hur ska bittra, konflikträdda vuxna som sparkar på människor som de upplever som svagare, kunna lära unga människor något om heder och respekt?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Korta motargument

Hokus pokus från SD-Samnytt

SD-propagandaorganet Samnytt har hybris. Många gånger genom åren har den högerextrema nätbloggen tagit åt sig äran för sakers tillstånd och skeenden i svensk politik och i samhället. Med rubriker som ”Efter Samnytts artiklar” och ”Efter Samnytts avslöjande” insinuerar Dagerlind, Ekeroth och resten av grabbarna att de, som genom upprepade trollslag, är med och påverkar skeenden i samhället.

Skärmdumpar från Samnytt 260127.

Att slå sig för bröstet och ta kredd för saker de inte har något att göra med är naturligtvis en strategi hos Samnytt för att ge sig själva legitimet, makt och existensberättigande. En bidragande, aktuell, orsak kan vara desperation över att de tappat mark gentemot Fria tider som största alternativa högerextremmedia i Sverige, samt att de riskerar att gå i konkurs.

Att Samnytt skulle ha något som helst inflytande på den svenska politiken och det svenska samhället är naturligtvis nonsens, och ett tecken på alltför höga tankar om de egna personerna. Ingenstans finns belägg för att de har något som helst inflytande.