Etikettarkiv: samhälle

Rasismen i vardagssamtalet

Yttrandefrihetsgrundlagen syftar till att säkerställa att vi har rätten att uttrycka våra åsikter oavsett vad våra åsikter är. Samma grundlag innehåller dock undantag för vad vi får uttrycka. Vidare menar jag att vårt sunda förnuft måste kunna reglera vad vi låter oss uttrycka i samtal och inte.


Vad hände med det allmänna sunda förnuftet som vi alla en gång besatt?

Efter ett samtal fick jag höra att det inom sjukvården är ett vardagligt problem bland personal att man börjat uttala sig i rasistiska ordalag om sina kollegor och till och med fått personal avskedade för att någon av de svenska kollegorna bestämt sig för att det inte går att samarbeta med någon kollega av en viss ursprunglig nationalitet.

Idag har rasismen vuxit sig starkare och mer synlig i vardagen och tidigare ‘snyggt’ paketerad smygrasism har blommat ut i regelrätt förakt mot vissa folkgrupper. Man tror att åsikter om andra människor får uttryckas fritt enligt yttrandefriheten och att inga inskränkningar i yttrandefriheten finns. Man pratar om censur av åsikter som att det vore något helt främmande med inskränkningar i vår yttranderätt. Jag känner därför att det är på sin plats att berätta om yttrandefriheten och åsiktsfriheten samt skillnaderna mellan dessa.

Yttrandefrihetsgrundlagsstiftningen

Mer om yttrandefrihetsgrundlagen kan du läsa här. I grundlagen går bland annat att läsa vad lagen ämnar att säkerställa.

Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Dock finns i vår grundlag, i detta fall i yttrandefrihetslagstiftningen, undantag för vår yttrandefrihet, bland annat om man yttrar åsikter som kan utgöra hets mot folkgrupp.

Justitiekanslern får överlämna åt allmän åklagare att vara åklagare i yttrandefrihetsmål om ansvar eller konfiskering på grund av olaga våldsskildring, hets mot folkgrupp, brott mot medborgerlig frihet, olaga hot, hot mot tjänsteman eller övergrepp i rättssak i tekniska upptagningar. Rätten att väcka allmänt åtal får dock inte överlämnas när det gäller yttrandefrihetsbrotten hets mot folkgrupp eller brott mot medborgerlig frihet.

Man får alltså inte uttrycka vilka åsikter som helst om andra folkgrupper med hänvisning till yttrandefriheten, vidare reglerar yttrandefriheten relationen mellan individen och staten och inte mellan människor. I ett samtal mellan två personer kan inte den ena parten hävda sin rätt enligt yttrandefriheten att få stå oemotsagt.

Vidare för att leda min text in mot åsiktsfriheten så är skillnaden mellan en åsikt och att få yttra densamma diametralt åtskild, jag har givetvis rätt att tycka att en folkgrupp är underlägsen en annan men jag äger inte rätten att yttra den åsikten och det är här min ursprungliga fråga om det sunda förnuftet kommer in. Tidigare, tycker jag att vi hade en bättre förförståelse för vad man får säga och inte i samtal. Idag verkar inga spärrar finnas för vad man tror sig få uttrycka i samtal med andra.

imagesVardagsrasismen

Vi har den senaste tiden översköljts av artiklar om den tilltagande vardagsrasismen. Exempelvis har vi situationen med apotekspersonal som bland annat avkrävs att ta av sig sin slöja för att tillfredsställa kunders perversa behov av att förnedra andra människor, men även hotfulla situationer har uppstått som i flera fall lett till polisanmälan. Mer om detta går att läsa hos Sveriges Radio.

PK-samhället dödar inte det fria ordet

Vidare gör Alex Schulman en analys i sin text rörande Peter Dalles utspel i Skavlan där Dalle säger att han hatar PK-samhället som effektivt dödar det fria ordet. Alex Schulman säger med några väl valda ord vad jag och många med mig också känt länge.

Jag tänker att detta är det nya Sverige. Vi lever inte i det politiskt korrekta tidevarvet längre. Vi lever i avhumaniseringens tid.

Det är en tid där människor tillåts att använda sina minst smickrande sidor mot medmänniskor där de utan att skämmas kan säga till en annan människa ”att han äcklas av sådana som hon”, att hon som slöjbärare ska ”ta av sig skiten på huvudet” och att hon skulle sluta stirra på honom med sina ”äckliga svarta ögon”. Artikeln finner du här.

Vardagsrasismen som begrepp

Vardagsrasismen är inget nytt fenomen, men den har tilltagit drastiskt. Begreppet ”vardagsrasism” introducerades inom forskarvärlden under 1990-talet och har sedan dess debatterats flitigt där en del menat att ett dylikt begrep riskerade att urvattna begreppet rasism. Idag råder det dock mer eller mindre konsensus kring vikten av begreppet och man har ändrat fokus inom forskningen från att ha handlat om intention från förövaren till att handla om hur den drabbade upplever situationen och vilka konsekvenser det får i vardagen. Mer om detta finns att läsa på SVT.

Vardagsrasismen i samtalet

Rösterna är många kring den tilltagande vardagsrasismen och många svenskar förstår nog inte ens att de gör sig skyldiga till att få en annan människa att tvivla på att hen hör hemma i vårt samhälle. Det kan vara ständigt återkommande frågor om var man kommer från, trots att man är född i Sverige men råkar ha en mörkare hudfärg, eller att man tvingas att välja ett mer svenskklingande namn för att inte direkt bli avvisad i ett telefonsamtal, men det kan också handla om att man blir utvald för ett specifikt projekt inte på sina meriter utan som representant för det multikulturella Sverige. Här kan du läsa mer om människors vittnesmål om vardagsrasism under hashtagen #nostranger.

NamnlösMin fråga är än en gång, vart tog det sunda förnuftet vägen som en gång hindrade oss från att uttrycka sådana värderingar? Samhället har idag kommit till en punkt där det är offrets tolkning av vad som upplevs som är rasism ska vara vägledande och inte uppsåtet i det sagda, men människors tolkning är att det är fritt fram att uttrycka minsta missaktning man må känna mot en annan människa eller folkgrupp och att allt annat är censur och en inskränkning av dennes yttrandefrihet.

Fler artiklar om yttrandefriheten finns att läsa här.

Praktika för den svenska yttrandefriheten

Rasism och yttrandefrihet


Källor

Yttrandefrihetsgrundlagen

SVT, Apotekspersonal utsätts för rasism

Expressen, Skavlan, Dalle av Alex Schulman

SVT, Vardagsrasism

SVT, #nostranger

Låt barn uppfostras som individer – och hjälp dem att förstå tillvaron

Kan barn och ungdomar analysera och diskutera, oavsett vad de själva har för kön? Ja, givetvis kan de det: Debattören och psykiatern David Eberhard är snett ute när han i biologins namn diskvalificerar pojkar.


Varje barn som växer upp behöver förstå vår tillvaro, behöver lära sig analysera den och behöver lära sig att diskutera den på ett konstruktivt sätt. Varje växande barn behöver även bli bemött som en individ med sina egna personliga förutsättningar och behov – inte som ett kollektiv där alla med samma kön eller hudfärg eller annan kategoritillhörighet förväntas ha dels samma förutsättningar och dels samma behov. Därför är det djupt problematiskt att som David Eberhard i Expressen dra upp skarpa linjer mellan barn av olika kön och kräva att barnen skall uppmuntras till tävlingsmentalitet istället för att uppmuntras till att analysera och diskutera.

boy child clouds kid
Photo by Porapak Apichodilok on Pexels.com

Under rubriken ”Tänk om – låt pojkar uppfostras som pojkar” påstår Eberhard att pojkar skulle vara av naturen oförmögna att analysera och diskutera.

Denna förmodade oförmåga påstår Eberhard att den skulle vara en omtvistlig biologisk sanning, och utmålar det som om alla som inte håller med honom skulle vara någon sorts knäppa flummisar utan verklighetsförankring. De båda förankringar som han själv använder för sin ståndpunkt är dock allt annat än verkliga till sin natur: Den ena utgör en total förvrängning av en artikel om forskaren Fredrik Zimmerman, och den andra är ett mycket tveksamt påstående om att skolan skulle ha fungerat bättre för pojkar förr i tiden. Här bör vi sålunda ta oss en titt på fyra saker:

1. Forskningsläget och vad Zimmerman faktiskt säger
2. Biologistiska generaliseringar utifrån kön
3. Ogrundat att skolan skulle ha varit bättre för pojkar förr
4. Fördelar och faror med tävlingsmentalitet

1. Forskningsläget och vad Zimmerman faktiskt säger

Härom veckan hade Svenska Dagbladet en artikel om forskaren Fredrik Zimmerman, som förespråkade att vi dels bör motverka antipluggkultur och dels ge pojkar utrymme att prata om känslor.

Det mesta av det som Zimmerman tar upp är känt sedan tidigare. Att pojkar nuförtiden har lägre genomsnittsbetyg än flickor förklarade redan SOU-rapporten ”Könsskillnader i skolprestationer – idéer om orsaker” från 2010 med en kombination av två faktorer: å ena sidan en machokultur som pressar killar till att vara ”coola” och till att undvika sådant som anses ”omanligt”, och å andra sidan en antipluggkultur där det ses som coolt att inte plugga och inte bry sig. En intressant sak som rapporten tar upp är hur könsstereotyperna har förvandlats över tid. Förr i tiden ansågs det manligt med ”ordning och reda, logik och förnuft, driftskontroll och självdisciplin”, och på den tiden var det också så att den genomsnittliga pojken gjorde bättre ifrån sig i skolan än vad den genomsnittliga flickan gjorde. Att de nämnda dygderna nuförtiden ses som kvinnliga snarare än som manliga bör enligt rapporten vara en bidragande orsak till att den genomsnittliga. Zimmerman i sin tur lyfter fram en studie som kom fram till att det lönar sig att lära pojkarna studieteknik och att uppmuntra dem att se skolans ämnen som någon man BLIR bra i genom att träna sig, snarare än något som man i sig själv ÄR antingen bra eller dålig i. Kloka råd.

Något som borde vara självklart för alla är att det är mänskliga individer som går i skolan och lär sig saker. När vi pratar om ”pojkar i skolan” och ”flickor i skolan” bör vi mena ”de individer som går i skolan och som vi kategoriserar som pojkar” respektive ”de individer som går i skolan och som vi kategoriserar som flickor”. Om vi istället får för oss att det är själva kategorierna som går i skolan, då blir våra resonemang snabbt väldigt snurriga. Det som Zimmerman pratar om är helt uppenbart att bemöta individer på ett juste sätt, utifrån deras personliga förutsättningar. Den rubrik som SvD har valt går dock med lite obetänksamhet eller illvilja att tolka i en annan riktning: SvD:s rubriksättare pratar där om att ”Fostra pojkar som flickor”. Just denna rubrik tar Eberhard stenhårt fasta på, men då inte som kritik mot SVD:s sätt att formulera sig utan istället som om det vore relevant kritik mot Zimmerman personligen.

Det förefaller som att Eberhard egentligen inte är intresserad av att bemöta Zimmerman, utan endast intresserar sig för att göra reklam för sin senaste bok och för den egna världsbilden: Zimmerman blir här endast intressant i egenskap av att vara en person som kan användas till förevändning för den egna monologen. Detta förklarar i så fall varför Eberhard inte bemöter, eller ens nämner, någon av Zimmermans faktiska ståndpunkter eller något av hans faktiska argument.

En trist detalj i sammanhanget är att den nyanserade artikeln om Zimmerman inte bara kräver mer av läsaren utan dessutom ligger bakom en betalvägg, medan Eberhards raljanta rallarsvingar inte bara är mer lättlästa utan även är fritt tillgängliga att klicka sig in på. Denna typ av dynamik är tyvärr blott alltför vanligt i dagens samhälle.

2. Biologistiska generaliseringar utifrån kön

Idag är det förhoppningsvis självklart för de flesta att varje människa har växt upp under påverkan av både samhälle och biologi – inte bara det ena eller det andra. Våra förmågor är en fråga både om träning och om biologiska förutsättningar, inte bara det ena eller det andra. Visst är det så att barns mognad i hög utsträckning är en biologisk process, vilken inte kan hastas fram hur som helst. All skolundervisning behöver läggas upp på sätt som är anpassade för att olika elever har kommit olika långt i sin mognadsutveckling. Och visst är det så att den genomsnittliga pojken ligger efter den genomsnittliga flickan i sin utveckling av personlig mognad, detta är en av de statistiska könsskillnader som lyfts fram i SOU-rapporten ”Biologiska faktorer och könsskillnader i skolresultat” (även denna från 2010). Detta innebär dock inte att pojkar generellt skulle vara omogna, utan att av de individer som ligger sämre till i sin mognadsutveckling så är det fler som är pojkar än som är flickor. Varje enskilt barn utvecklas hela tiden, och behöver få uppmuntran i detta. Att ensidigt framhäva det biologiska skapare en illusion av att vi inte kan förbättras, att vi inte kan utveckla oss. Denna illusion är förödande, eftersom den så lätt blir självuppfyllande: Precis som Zimmerman påpekade så blir elever bättre endast när de tror på att de KAN bli bättre.

adorable baby balloons birthday
Photo by Pixabay on Pexels.com

Det bör även påpekas att en biologisk kropp med en genetisk kod är något som en enskild människa har. Kategorier som till exempel en uppdelning ”män” och ”kvinnor” är något som vi människor gör, en uppdelning som existerar i våra egna huvuden snarare än i naturen. Att förstå detta är nödvändigt för att förstå evolutionen, eller i det här fallet för att förstå barns utveckling. Precis som det inte finns någon nedärvd ras-essens så finns det inte heller någon nedärvd köns-essens.

När en person har sämre biologiska förutsättningar för något viktigt så behöver hen i de flesta fall extra träning för att kompensera för de sämre förutsättningarna. Det är inte alls konstruktivt att istället ge hen en förevändning för att ge upp och strunta i alltihop. Detta oavsett om förevändningen är individuell eller utifrån kategoritillhörighet, men sistnämnda för dessutom med sig ytterligare problem.

Den diskvalificering av pojkars kognitiva förmåga som Eberhard helt utan belägg presenterar som om den vore oomtvistad biologisk sanning ligger helt i linje med den förändring av könsstereotyper som den tidigare nämnda SOU-rapporten lyfte fram: Förr i tiden förutsatte folk att det bara är pojkar som är rationella och ordentliga, nuförtiden förutsätter personer som Eberhard att det istället bara är flickor som har dessa egenskaper. De nämnda SOU-rapporterna lyfter fram forskning som indikerar att de relevanta statistiska skillnaderna mellan pojkars och flickors kognitiva förmåga är små eller obefintliga: Vissa studier tyder på att pojkar i genomsnitt har bättre spatial förmåga än flickor, medan andra studier pekar mot att det inte är någon egentlig skillnad på det området heller. Att en del elever (varav de flesta pojkar) är mindre mogna än andra elever innebär inte att de skulle vara oförmögna att analysera och diskutera. Däremot innebär det att de kan behöva mer struktur och uppmuntran för att komma igång, och att de kan behöva extra träning med sådant de ligger efter i.

Idén att pojkar i allmänhet skulle sakna förmåga att analysera och diskutera förefaller sakna stöd i relevant forskning. Tvärtom pekar forskningen mot att barn oavsett kön i allmänhet besitter dessa förmågor, samtidigt som det definitivt är förmågor som alla blivande vuxna behöver utveckla efter bästa förmåga. Om det nu är Eberhards personliga livserfarenhet att pojkar i allmänhet inte klarar av att analysera och diskutera så motsägs denna livserfarenhet i så fall av min egen livserfarenhet: I de barn- och ungdomsgrupper som jag lett respektive deltagit i brukade både pojkar och flickor vara duktiga på att analysera och diskutera.

3. Ogrundat att skolan skulle ha varit bättre för pojkar förr

Är det så att en genomsnittlig pojke idag klarar sig sämre i skolan jämfört med en genomsnittlig pojke för femtio eller hundra år sedan? Kanske, kanske inte: Tyvärr finns det väldigt ont om förutsättningar för att göra någon vettig jämförande studie, även om vi bortser från att skillnaderna mellan världen då och nu innebär helt olika kunskapslägen att förhålla sig till. Att könsstereotyperna förr uppmuntrade pojkar att plugga men idag uppmuntrar dem att strunta i skolan är helt klart en faktor som gjorde det lättare för pojkar förr, men det finns också många andra faktorer. Här är det i vilket fall Zimmermans resonemang som pekar mot att pojkar hade det lättare förr, inte Eberhards.

Det resonemang som Eberhard använder begränsar sig egentligen till att pojkar förr i tiden klarade sig bättre än vad flickor förr i tiden gjorde, medan flickor nu för tiden klarar sig bättre än vad pojkar gör nuförtiden. Denna förändring skulle lika gärna kunna betyda att både flickor och pojkar lär sig mer nu än vad de gjorde förr, bara att ökningen är större för flickorna än för pojkarna. Dessutom låter det på Eberhard som om ”pojkarna” vore en enhet som antingen vinner eller förlorar. Men i själva verket så är det enskilda barn som klarar sig bättre eller sämre i skolan, och ser man det i stort så är de individuella skillnaderna i skolresultat oändligt mycket större än de små statistiska variationer som kan uppmätas utifrån till exempel könstillhörighet.

I själva verket var det förr i tiden väldigt många pojkar som for väldigt illa i skolan, och som fick väldigt dåliga förutsättningar för att lära sig och utvecklas. Allt talar för att pojkar idag har det mycket bättre än vad pojkar hade det förr, och att flickor idag har det mycket bättre än vad flickor hade det förr. Det vore grymt mot pojkarna att dra ner dem i ett system som skadar dem, och otillständigt att rättfärdiga en sådan förändring med att den skadar flickorna ännu mer och därmed medför att gruppen pojkar klarar sig bättre än gruppen flickor.

close up of woman working
Photo by Pixabay on Pexels.com

4. Faror och fördelar med tävlingsmentalitet

Ebenhard sparar det värsta till sist: Hans slutpoäng är ett krav på att skolan ska sluta uppmuntra ungdomarna till att analysera och diskutera, att den i stället ska ha dem till att tävla mot varandra. Detta är problematiskt på flera plan. Skolans syfte måste vara att hjälpa våra barn att förstå tillvaron. Barnen bör lära sig att de har ett ansvar att analysera och försöka förstå. Det vore förödande att ta bort analysmomenten för att istället lära dem att kunskap skulle vara en fråga om att vinna över de andra eleverna. Sådant fostrar lydiga auktoritetstrogna undersåtar snarare än fritänkande kritiskt tänkande medborgare. Även om det nu vore så att pojkar i allmänhet skulle få högre betyg i ett sådant system så skulle förlusten i personlig utveckling vara ett på tok för högt pris att utsätta dessa pojkar för.

Därmed inte sagt att tävlingar i sig skulle behöva vara något dåligt. Det går utmärkt att låta analysmoment och tävlingsmoment samexistera med varandra, att ha båda utan att den ena ska behöva vara på bekostnad av det andra. Men frågan är då vilka fördelar och faror det finns med tävlingsmentalitet i sig.

En rimlig hypotes är att tävlingar i allmänhet å ena sidan är kul för de som vinner och för de som oavsett resultat väljer att delta för att ta det som en utmaning, men å andra sidan betydligt mindre kul eller rentav direkt destruktivt för de som blivit tvingade eller pressade att med sin stolthet och sociala position som insats delta i en kamp som de inte har någon ärlig chans att vinna.

Det finns väldigt lite som talar för att tävlingsmentalitet skulle gynna de flesta av de personer som är pojkar. Förvisso nämner den tidigare nämnda SOU-rapporten om biologiska könsskillnader att Idrott och hälsa (även känt som gymnastiken eller gympan) dels har mer tävlingsmoment än skolans övriga ämnen, och dels är det enda ämne där pojkar har högre snittbetyg. På köpet nämner den då även en spekulation om att detta skulle kunna tänkas bero på att fler pojkar känner sig mer utmanade av tävlingsmoment, men denna spekulation gör inte anspråk på att vara mer än just en spekulation. En annan möjlig förklaring är att den tävlingsmentalitet som är utbredd inom Idrott & hälsa missgynnar en stor andel av pojkarna, ja kanske det stora flertalet av pojkarna, och samtidigt även missgynnar en ÄNNU större andel av flickorna. Sistnämnda medför då att pojkar i snitt klarar sig bättre än flickor, trots att många eller rentav de flesta pojkar klarar sig sämre än vad de annars skulle ha gjort.

En sak vet vi, och det är att på tok för många pojkar går ut både grundskolan och gymnasiet utan att ha lärt sig något vettigt på gymnastiktimmarna: Det enda de har fått lära sig är att de inte duger och att de bör hålla sig borta från fysisk träning eftersom de ändå bara gör bort sig om de försöker. Kanske är det i själva verket så att överdriven tävlingsmentalitet inom ämnet Idrott & hälsa utgör ett hot mot folkhälsan, eftersom tävlingsmentaliteten endast uppmuntrar de pojkar och flickor som redan är bra på idrott medan de pojkar och flickor som verkligen hade behövt komma igång med att träna bara blir avskräckta?

Jimmie Åkesson (SD): ”Om man försöker göra en kvinna till en man, så kommer det förmodligen inte att sluta särskilt väl”


I Sveriges Radios Valpodd 2018, där partiledarna frågats ut inför valet 9 september uttryckte Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson sig på följande sätt: “Om man försöker göra en kvinna till en man, så kommer det förmodligen inte att sluta särskilt väl.


Vad menar Jimmie Åkesson egentligen med detta uttalande? Han kan mena två saker, antingen att könsbyten alltid är ett misslyckande eller att vi inte kan motarbeta könsnormerna i samhället. Att ett könsbyte faller utanför den konservativa normen och inte välkomnas, eller att kvinnan ska behålla den status och roll hon har i samhället – precis som mannens ska behålla sin.

En man kan inte byta kön till en kvinna, och en kvinna kan inte sitta med i ett bolags ledningsgrupp.

De senaste åren har antalet ansökningar om ändrad könstillhörighet ökat, samtidigt som både svensk och internationell forskning visar att få ångrar sitt könsbyte och att de flesta som får behandling upplever en förbättrad livskvalitet (Källa: Socialstyrelsen). Hur kan man då påstå att det “inte slutar särskilt väl” när vi har så mycket underlag för att ett könsbyte just gör det? Rimligen kan man anta att detta faller utanför Sverigedemokraternas ideal. Allt ska se ut som det alltid har gjort, och gärna som det gjorde förr.

Sverige kan stoltsera med att vara det första landet i världen att tillåta byte av juridiskt kön. Vi har en lag i Sverige som heter Könstillhörighetslagen. Könstillhörighetslagen reglerar under vilka omständigheter man får lov att byta kön, och ger tillstånd för medicinska ingrepp som annars är förbjudna. Kraven för att genomgå denna har varit flitigt debatterad under 2018 med anledning att man inte längre kräver tvångssterilisering i samband med könsbytet.

Frågan  bör ställas tillbaka till Jimmie Åkesson. För vem slutar det “inte särskilt väl”? För Jimmie Åkesson och hans partikamrater när de möter en transperson? För att han inte vet om det är en man som har blivit en kvinna eller tvärtom? Frågan är också – hur kan det vara intressant och viktigt att påpeka? Är inte det att verkligen göra en inskränkning i den personliga integriteten?

Det vi vet idag är att öppenheten kring HBTQ har haft en betydande påverkan på samhället och vården, och skapat ett mer inkluderande samhälle. Vi har gett och skapat möjligheter som har gjort människor lyckliga, att få känna sig hela, vara den de är. Att försöka begränsa denna rätt, är att anse att lycka och individuell frihet inte ska vara något för alla.

Det vi också vet idag, är att kvinnor i många fall börjar springa om männen vad gäller utbildning och betyg. Fler kvinnor är på väg uppåt i och in i styrelserna. Lönegapen mellan män och kvinnor minskar (Källa: SCB). #Metoo-rörelsen gjorde även en kraftig markering att kvinnan äger rätten till sin egna kropp. Det är inte längre männen som ensamma står för karriär och ekonomisk trygghet, kvinnorna gör det med. Upprepar man påståendet “Om man försöker göra en kvinna till en man, kan det inte sluta särskilt väl”, så kan man se att för kvinnorna så gör det också just det.

adult business career clean

Det slutar faktiskt väl, väldigt väl för väldigt många. Eftersom vi har föräldraförsäkring, barnomsorg, särbeskattning och mycket mer som gör det möjligt för kvinnor att finnas kvar i arbetslivet även efter att hon har fått barn. Kvinnorna kan också välja att arbeta, följa sina drömmar världen runt – precis som männen. Men om man anser att en kvinna som gör anspråk på det som faller inom den manliga normen inte kan “sluta särskilt väl”, då faller vi farligt nära gränsen för att ta bort de rättigheter och möjligheter vi skapat för ett jämlikt och tillåtande samhälle.

Med andra ord, enligt Sverigedemokraternas politik och uttalanden, är din frihet begränsad så länge du inte kan uppfylla ett visst antal kriterier. Så länge du inte är “vit”, född i Sverige och har svenska föräldrar, helst född man och kvar i det manliga könet har du inte samma rättigheter och möjligheter som andra. Denna summering är inga nyheter – asylsökande, HBTQ-personer och feminister gör sig i regel inga besvär med att vare sig kräva eller visa behov för något som inte faller inom nämnda norm.

Att en partiledare som aspirerar på statsministerposten uttalar sig på detta sätt år 2018 är skamligt och osmakligt. Det är obildat. Att värdera personliga egenskaper och begränsa en människas frihet efter äggstockar och testiklar hör inte hemma i detta sekel.

SD stänger Sverige


Så här knappt två veckor före valet ser SD nu en möjlighet att förverkliga sin nollvision på invandring. Partiet föreslår nu att helt stoppa mottagandet av kvotflyktingar.


Sverigedemokraterna slår in på en ny linje i migrationspolitiken i slutskedet inför valet. I det valmanifest som ska offentliggöras på onsdag kommer partiet att lansera ytterligare åtstramningar. Enligt Paula Bieler, SD:s migrationspolitiske talesperson anser man att situationen i Sverige nu gör att vi måste stoppa mottagandet av kvotflyktingar via FN.

Kvotflyktingar är människor som befinner sig på flykt och är i särskilt behov av skydd. Kvotflyktingar väljs ut av UNHCR, FN:s flyktingorgan, och är människor som inte har möjlighet att ta sig till Europa över huvud taget. Sedan 1950 har Sverige tagit emot kvotflyktingar.

I en intervju med Aftonbladet använder sig Bieler av systemkollapsargumentet:

”Principiellt tycker vi att kvotflyktingsystemet är något bra. Men vi har också varit tydliga med att det här förutsätter att vi har möjlighet att ta emot i Sverige. Det förutsätter att vi har ordning och reda i våra system. Under ett eller ett par års tid framöver ser inte vi att den möjligheten finns.”

I den budgetmotion som SD presenterade i april 2016 kan vi läsa följande om kvotflyktingar:

”Sverigedemokraterna menar att det är av största vikt att antalet kvotflyktingar baseras på Sveriges möjlighet till ett värdigt mottagande, vilket omöjliggörs med den senaste tidens höga asylnivåer. Beaktas bör vilka förutsättningar som finns för en kvotflykting att komma in i det svenska samhället och anpassa sig. Sverigedemokraterna avsätter därför resurser för ett mottagande av 4 000 kvotflyktingar per år genom FN:s vidarebosättningssystem under förutsättning att Sverigedemokraternas politik på asylområdet blir verklighet.”

Totalstopp på kvotflyktingar slår mot de allra mest utsatta

SD har fram till igår använt kvotflyktingar som ett alibi för att kunna föra en kraftigt åtstramad migrationspolitik. Man har de senaste åren talat om en utökning av antalet kvotflyktingar. SD:s förslag, som offentliggörs med mindre än två veckor före valet, verkar vara en medveten strategi för att visa på att man är det enda riksdagspartiet som verkligen tänker på invandringen. I och med Socialdemokraternas och Moderaternas tuffare hållning i migrationspolitiken ser SD sig tvungna att ytterligare stärka sin invandringskritiska profil.

Mot bakgrund av att Migrationsverket uttryckt att kvotflyktingsystemet är en ”allt viktigare insats”, är detta ett beklagligt förslag. Många människor drunknar idag på Medelhavet och systemet med kvotflyktingar via FN är ett sätt att minska antalet dödsoffer.

I samband med den migrationspolitiska uppgörelsen under flyktingkrisen 2015 ökades antalet kvotflyktingar till 5 000 per år. Tidigare har siffran legat på ungefär 1 900 per år. 2017 tog Sverige emot 3 400 kvotflyktingar och i år har antalet nått de 5 000 man beslutade om 2015.

Om man ska se till de opinionsundersökningar som presenterats senaste tiden så kan man se en nedåtgående trend för SD i opinionen. Partiet ser nu att de blir utmanade av såväl S som M, men också av Alternativ för Sverige (AfS), ett än mer högerextremt parti som består av uteslutna och avhoppade f d sverigedemokrater. S och M har tuffat till sig i migrationspolitiken i förhoppning om att vinna tillbaka röster som förlorats till SD, och AfS har genom tuff retorik angående återvandring marknadsfört sig som det enda parti som verkligen värnar den svenska nationen.

Förslaget om totalstopp på mottagande av kvotflyktingar är en markering från SD att de är Sveriges enda ”invandringskritiska” parti.

Systemkollapsargumentet som kollapsade


Det finns gott om kollapsteoretiker på internet. Uppfinningsrikedomen är stor när det gäller att föra fram budskapet att vi står inför en systemkollaps med fallerande välfärd, kriminalitet, fallande tillit till vitala institutioner i samhället och en ekonomi som tar stryk av så kallad massinvandring.


Ett sådant exempel är Erik Wiklunds debattinlägg på sajten Newsvoice.se den 6:e augusti i år. Rubriksättningen avslöjar ambitionerna: ”Fakta som krossar de som romantiserar massinvandringen”. Bortsett från att man i debatter vanligen riktar sig mot att krossa argument och inte personerna bakom argumenten så haltar Wiklunds framställning betänkligt. Tesen att ”Sverige brottas med enorma samhällsproblem på grund av massinvandringen” håller helt enkelt inte för en närmare granskning.

En bärande idé hos Wiklund är att de flesta invandrare som kommit till Sverige sedan år 2000 är ute efter att leva på bidrag. Den viktiga länken i beviskedjan är att ”svensk personal” som arbetar med nyanlända säger att den första frågan invandrarna ställer är ”hur mycket bidrag kommer jag att få?”. Wiklund anger ingen källa. Wiklund talar inte ens om var denna ”svenska personal” arbetar.

Wiklund hävdar också att dessa invandrare inte har flytt krig och elände utan kommer till Europa endast för dessa bidrags skull. Detta resonemang är så absurt att det är svårt att ta på allvar. Tänk på hur hemmakär och hemmavan du sannolikt är själv. Vad skulle krävas för att välja att lämna allt för att resa till andra sidan jorden?

I en debattartikel skriver psykologen och tidigare verksamhetschefen för Kris- och traumacentrum i Stockholm, Luis Ramos Ruggiero, att flyktingar inte flyr till Sverige utan framför allt från helvetet i exempelvis Afghanistan, Syrien eller Irak.
Det är alltså inte hoppet om socialbidrag utan hoppet om att slippa att leva i helvetiska förhållanden som driver flyktingarna att lämna sina hem.

Har Sverige blivit ett ”råare land”?

Wiklund gör en stor poäng av att ”många svenskar upplever helt enkelt att Sverige blivit ett råare land” på grund av alla flyktingar som kommit hit. Återigen finns ingen källa angiven. Återigen är Wiklunds argument så absurda att det är svårt att ta dem på allvar. Vad värre är, det stämmer helt enkelt inte. Mer än 8 av 10 svenskar känner sig bekväma med att ha en invandrare som vän, enligt Special Eurobarometer 469, 2017, sidan 38. Om invånarna ansåg att invandrarna har orsakat ett ”råare land” så verkar det inte rimligt att man skulle vara så positivt inställd till att ha en invandrare som vän.

Och tittar vi på samhällsnivån finner vi fler saker som motsäger Wiklunds tes om ett ”råare land”. Endast sex procent av svenskarna oroar sig för korruption inom politik- och finansvärlden, enligt What Worries the World, Ipsos Public Affairs, juli 2018, sidan 17. Sverige utmärker sig år efter år som ett högtillitsland i vilket medborgarna både litar på sina grannar och på staten. SOM-institutet vid Göteborgs universitet gör regelbundet den här typen av mätningar. Svenskar är också nöjda med demokratin i sina kommuner. Andelen nöjda var 70 procent 2017.

Det finns också skäl att tro att många människor har en alltför dyster bild av Sveriges läge på grund av hur sociala medier fungerar. Social medier tycks underblåsa faktaresistens. Professor Per Ödling lyfter fram det perspektivet i en intervju i Veckans Affärer.

Tillgänglig statistik visar att Sveriges BNP ökar mer än i övriga EU, rapporterar Bloomberg, och har lyfts av invandringen. Visserligen kan man invända att detsamma inte gäller BNP per capita, men den produktivitetsavmattningen kommer å andra sidan efter många år av mycket stark produktivitetsökning i Sverige. Det har med andra ord knappast så mycket med invandringen att göra.

Poängen vi bör minnas är inte att Sverige är ett mönsterland på alla sätt, det vore att likt Pangloss i Voltaires Candide från 1759 utbrista att vi lever i den bästa av världar. Det finns kriminalitet som ökar oroväckande, till exempel gängrelaterade skjutningar, och integrationen av nyanlända kan utan tvekan bli bättre.

Men Sverige är inte på avgrundens rand. Och invandrarna är inte problemet. Konfliktlinjen går mellan oss som är laglydiga – det vill säga de flesta svenskar och invandrare – och de som begår brott. Inte mellan invandrare och infödda svenskar.

SD är ett rasistiskt parti


För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.


Detta är den åttonde och sista delen av Motarguments artikelserie om SD:s rasism. I de sju föregående delarna har vi systematiskt redovisat argument för att SD är ett rasistiskt parti.

Varför valde vi att göra detta projekt?

Vi på Motargument är en del av den antirasistiska rörelsen och ser det som en del av vårt ideella arbete att bemöta rasism, intolerans och främlingsfientlighet i vårt samhälle med sakliga argument. Vi ser att det finns ett behov av att belysa politiska aktörer som går i polemik med det som vi står för.

I debatten när man tar upp att SD är ett rasistiskt parti så kommer ofta motfrågor som ‘Var i principprogrammet hittar du rasism?’, ‘Var står det att Sverigedemokraterna är mot olika raser?’ och ‘Är islam en ras?’ Givetvis skriver inte SD rakt ut att de är mot olika ‘raser’, och givetvis är principprogrammet skrivet på ett medvetet sätt för att undvika rasismanklagelser. Denna artikelserie är till för att visa upp SD:s rasism på flera olika områden och ge en så komplett bild som möjligt, inte bara i principprogrammet.

Det största hotet mot demokratin i Sverige är inte mer eller mindre högerextrema småpartier som NMR, AfS eller MED. Det största hotet mot demokratin i Sverige är SD. De är ett riksdagsparti med historia, principprogram, företrädare och politik som har rasism och främlingsfientlighet som främsta vapen.

Denna artikelserie har som syfte att på punkt efter punkt förklara varför SD är ett rasistiskt parti. För oss på Motargument är detta nödvändig information att ha med sig då det är dags för oss att lägga vår röst.

Den 9 september är det val.

Mot bakgrund av det parlamentariska läge som med all säkerhet kommer att uppstå är det allas vår skyldighet att noggrant fundera över vilka vi väljer och vad vi får på köpet, förutom våra hjärtefrågor.

Det är ditt val. Du bestämmer vad du vill göra med det.

SD är ett rasistiskt parti.


Del 1: Vad är rasism?

Del 2: Historia

Del 3: Principprogrammet

Del 4: Motionerna

Del 5: Uttalandena

Del 6: Politikerna som fått stanna

Del 7: Muslimhatet

SD är ett rasistiskt parti – 3. Principprogrammet


För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.

I förra delen av artikelserien om SD:s rasism tittade vi på SD:s historia och dess kopplingar till nazistiska och rasistiska rörelser. Nu är det dags att följa tråden vidare för att se hur denna bakgrund avspeglas i deras principprogram.


I denna del tittar jag närmare på SD:s principprogram för att ge exempel på hur partiet genomsyras av rasism redan på ideologisk nivå. Vi menar nämligen att en central byggsten i deras ideologi är just rasism och att denna rasism går att finna i principprogrammet.

I den första delen av vår artikelserie definierade jag begreppet ”rasism” mer utförligt. Kärnan i begreppet kan sammanfattas som uppfattningen att det finns en inneboende, oföränderlig ”essens” i människor som gör det möjligt att särskilja dem i distinkta grupper och som förklarar såväl som försvarar en samhällelig över- och underordning mellan dessa grupper. Detta är rasismens kärna och en av de ideologiska plattformar från vilken SD:s politiska arbete utgår.

I nedanstående genomgång av principprogrammet kan jag mycket riktigt konstatera att där finns en starkt rotad rasism som framförallt stammar ur partiets nationalism. Den visar sig i en syn på människan som i grunden styrd av en mänsklig essens ”som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser” (principprogrammet, s. 8). De vidare implikationerna av denna människosyn uttrycks genom idéer om bl a segregation, assimilering och rangordning i såväl värde och rättigheter som inflytande. Allt i en aura av upplevd objektivitet tack vare den mänskliga essensen. Hur denna rasistiska grundsyn kan ta sig praktiska uttryck ger jag därefter exempel på genom att bl a beskriva SD:s syn på invandring, religion, familjepolitik, sjukvård/omsorg, ekonomi och arbetsmarknadspolitik.

Men jag går händelserna i förväg. Låt oss börja med att reda ut vad det här ”principprogrammet” egentligen är för något och varför det är så viktigt att analysera.

Principprogrammet

SD:s principprogram, ibland felaktigt hänvisat till som ”partiprogrammet”, är ett åsiktsdokument där de beskriver sin politiska inriktning och i 21 punkter ger generella beskrivningar av hur denna politik kan komma att bedrivas i praktiken. Den senaste versionen, som är den som ligger till grund för min granskning, antogs vid partiets landsdagar 2011 och reviderades våren 2014.

Principprogrammets huvudsyfte är inte att beskriva detaljer, utan syftar mer till att skapa en bild av vad man i stora drag bör kunna förvänta sig av en sverigedemokratisk regering. Förutom detta skildrar principprogrammet även den ideologiska världsbild som ligger till grund för denna politiska inriktning.

Orlando-Ferguson-flat-earth-map_edit
Källa: Wikimedia

Man kan säga att den uppfattning någon har om hur världen och människan är beskaffad dikterar villkoren för dennes slutsatser om hur världen och människan bör förvaltas eller styras. Med utgångspunkt i detta sätt att tänka om förhållandet mellan ideologi och politik kommer denna artikel att inleda med att synliggöra rasismen i SD:s ideologiska grund för att därefter titta närmare på de politiska visioner som blir resultatet av denna grund. Det är i denna mylla vi finner rasismen.

Rasism ♥ nationalism

Jag kan dock inte ge mig i kast med att lyfta fram SD:s rasism utan att först nämna det här med nationalismen. Dessa två ideologiska aspekter lever i ett närmast symbiotiskt förhållande till varandra. Frågan om folket (vilka är folket?) är central för SD och principprogrammets första punkt – om demokratibegreppet – slutar i ett resonemang om just vilka detta ”folk” i begreppet folkstyre egentligen är, eller bör vara.

”Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk(…)” -SD:s principprogram, s. 6

Riksdag_assembly_hall_2006
Källa: Wikimedia

Många blandar ihop nationalism med patriotism: Fosterlandskärlek. Men nationalism utgör en ideologisk världsbild som bygger upp helt andra premisser för vår mellanmänskliga samvaro än vad den icke-ideologiska patriotismen gör. Istället för att utgå från kärleken till en stat (Sverige) bebodd av medborgare (svenskar), utgår nationalismen från troheten till en nation (Sverige) bebodd av ett folk (svenskar). Det är en viktig, om än lite förvirrande, distinktion.

Nationen är alltså den känslomässiga aspekten av statsbildningen snarare än den formella, på samma sätt som folket kan beskrivas som medborgarskapets upplevda gemenskap snarare än dess juridiska realitet. Begreppsligt kan både nationen och folket tolkas positivt och t o m konstruktivt. Utan en nationell gemenskap att luta sig mot kan man hävda att det finns en risk att samhället faktiskt börjar krackelera och spricka i sömmarna; rentav kollapsa. Men nationen som ideologisk trossats, som nationalism, går längre än så. Den förutspår systemkollapsen likt religiösa undergångssekter förutspår jordens undergång.

Det är också i nationalismen människors olikheter blir ett dilemma. Det är i nationalismen som frågan om man kan vara både jude och svensk endast kan besvaras med ett ”antingen eller” istället för ett ”självklart kan man det”. Det är i nationalismen en stat kan upplevas som bebodd av mer än ett folk, och att detta är ett problem. Det är i nationalismen frågan om vilka som utgör det rätta folket (och vilka som inte gör det) ställs. I nationalismen – då den används som föresats – hittar vi incitament för såväl rasism som fascism. En skulle, för att låna lite av SD:s egna sätt att uttrycka det, kunna säga att rasism och fascism är en naturlig följd av att driva en nationalistisk politik.

Nationalismen är nämligen beroende av möjligheten att på ett objektivt, förment neutralt sätt, definiera den svenska folkstam som ska räddas. Och eftersom nationalismen i sig handlar om känslor – om upplevelsen av att vara svensk i Sverige, med sillamackor på Malmöfestivalen, skolavslutningar i kyrkan, pepparkaksgubbar i luciatåget, Tomas Ledin i högtalarna på skärgårdsfesten eller vad det nu är som får just mig att nå den här upplevelsen – kan rasismen kliva in som en räddande ängel. För rasismen har alltid varit mån att omge sig med ett vetenskapligt skimmer. Den, om något, kan ge nationalismen den illusion av objektivitet som krävs för att bli tagen på allvar.

Skärgård
Foto: Johannes Jansson/norden.org

Rasen – den mänskliga essensen

Principprogrammets andra punkt, om människan, sätter fingret på en central fråga. Här introduceras vi nämligen för idén om den mänskliga essensen. Den brukar i debatten nämnas som ett av de tydligaste exemplen på Sverigedemokraternas rasism, och det är lätt att förstå varför:

”Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst. Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen.” -SD:s principprogram, s. 8

Det finns förstås inga som helst vetenskapliga belägg för att en dylik essens skulle existera i människan och göra det möjligt att särskilja grupper och individer från varandra på relevant grund, men det hindrar inte SD:

”Med nedärvda egenskaper som förenar en viss grupp av människor, men inte hela mänskligheten menar vi framförallt, att det (…) finns biologiska skillnader mellan de flesta kvinnor och de flesta män, som sträcker sig bortom det som kan observeras med blotta ögat. I ett samhälle där människorna är fria att själva forma sina liv kommer dessa skillnader med största sannolikhet att leda till olikheter i preferenser, beteende och livsval.” -SD:s principprogram, s. 8

Viktigt att notera i citaten ovan är hur miljö, biologiskt arv och t o m den fria viljan alla väger lätt inför den nedärvda ”essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst”. Vi kan inte välja vilka vi är eller styra vilka vi vill vara i större utsträckning än den mänskliga essensen tillåter oss. SD har därmed i sin politiska idéförklaring formulerat en central princip för rasism: att individer eller grupper av människor är åtskilda genom förkroppsligade (‘biologiserade’), oföränderliga egenskaper.

Human_races_according_to_Coon_(collage)
Källa: Wikimedia

Det fortsatta resonemanget kring detta handlar om hur ”en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle” (principprogrammet, s. 8). För att tala klarspråk är SD:s lösning att ju mer homogen en nation är; språkligt, kulturellt, religiöst, desto tryggare och stabilare blir den. Det handlar om att bevara den svenska folkstammens nedärvda essens.

Det är ett gammalt, rasistiskt argument som ger ekon varhelst rasistiska idéer tillåtits utvecklas och som ger oss ytterligare en rasistisk princip att lägga till den första. De sedan tidigare förment biologiska/essentiella skillnaderna mellan människor – som gör dem oöverbryggbart olika – kan nämligen bara kompenseras för genom segregation och/eller assimilering. Slutmålet, oavsett metod, är upprättandet av ett i möjligaste mån homogent samhälle; mätt i kultur, etnicitet, språk, religion o s v; men oavsett vilket, möjligt att förklara med hjälp av den mänskliga, biologiska essensen. Det vill säga ”rasen”.

”Samhället bör naturligtvis uppmuntra individen att bli så bra som det är möjligt inom ramen för sina medfödda förutsättningar, men samtidigt bereda plats för de individuella olikheterna och beakta det faktum att alldeles oavsett vilka stödfunktioner samhället sätter in så kan inte alla individer nå lika långt inom alla områden.” -SD:s principprogram, s. 9

Den som väljer att läsa de nästan fyra sidorna om SD:s syn på människan i principprogrammet kommer att se hur det biologiska perspektivet genomsyrar hela texten. Den mänskliga essensen har kraften att förklara hur preferenser, beteende och livsval förmår skapa naturgivna ordningar (t ex mellan könen), för att inte tala om en i princip predestinerad plats på samhällsstegen.

Världen, dikterad av den mänskliga essensen, är ordnad, trygg och förutsägbar. Där förekommer ingen diskriminering, inget förtryck, eftersom naturen i sig är neutral och vare sig kan diskriminera eller förtrycka. Det är därför det i SD:s värld inte heller förekommer någon rasism, eftersom det i deras ögon inte är annat än naturens gång, kanaliserad genom den mänskliga essensen: ”Jag är inte rasist, jag är realist.”

A_treatise_on_astronomy,_in_which_the_elements_of_the_science_are_deduced_in_a_natural_order,_from_the_appearances_of_the_heavens_to_an_observer_on_the_earth;_demonstrated_on_mathematica
Källa: Wikimedia

Över- och underordnade kulturer och folk

Vi återvänder till nationen för ett ögonblick. ”Folket” som nationalistisk idé bygger på möjligheten att kunna identifiera skillnader mellan de som tillhör och inte tillhör detta folk. Jag har ovan redogjort för hur den mänskliga essensen beskrivs som den kanske viktigaste indikatorn för detta. Men…

”Sverigedemokraternas nationalism är öppen och ickerasistisk. Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer.” -SD:s principprogram, s. 13

Jaha, ”öppen och ickerasistisk” skriver de. Kan jag verkligen ha så fel om SD:s rasism? Förvisso; sant är att det inte är rasism i sig att helt enkelt ordna människor utifrån termer om kultur, språk eller identitet, men nu är det inte så enkelt som att SD i sitt principprogram bara definierar människor utifrån olika gruppmarkörer. De ställer också kravet på dessa grupper av Andra att assimileras in i en för dem extern kultur och identitet samt lära sig ett annat språk för att få åtnjuta samma rättigheter som oss som redan har privilegiet att anses vara svenskar.

Därtill slår de fast att vissa människors grupptillhörighet gör det svårare för dem att assimileras:

”Det faktum att vi ser assimilering som möjlig och eftersträvansvärd är inte detsamma som att vi också ser den som okomplicerad. Assimileringsprocessen är ofta lång och problemfylld och (…) i vissa fall lyckas den inte överhuvudtaget, utan leder istället till uppkomsten av segregerade och särkulturella samhällen. Ju mer en invandrares ursprungliga identitet och kultur skiljer sig ifrån den svenska nationens och ju större gruppen av invandrare är, desto svårare blir assimileringsprocessen. ” -SD:s principprogram, s. 15

Det här är inte en artikel om assimileringskravet. Det kravet är en fråga som snarare handlar om SD:s nationalism. Det behöver dock nämnas, eftersom citatet ovan visar hur assimileringskravet även har en rasistisk dimension. Svårigheten att ”bli svensk” ökar med skillnaden mellan vår och de Andras kultur eller identitet, hävdar SD. Minns Martin Strids tal under SD:s landsdagar om hur muslimer enligt hans resonemang aldrig kan bli 100% människor och jämför med ovanstående citats avslutande konstaterande om assimileringens ibland oöverkomliga utmaningar. Vilka specifika kulturer/identiteter som avses i texten är oklart, men desto klarare är det att alla inte är välkomna i SD:s version av Sverige.

anatomy-high-tech
100% människa? (Public Domain)

Assimilering har även andra rasistiska aspekter än den ovan nämnda. SD skriver vidare i principprogrammet om det de kallar mångkulturalismen, som på många sätt är en motpol till assimileringstanken. Här är nyckelordet istället integration, vilket implicerar ett givande och ett tagande i ett slags skapande av en gemensam, svensk kultur. För SD innebär detta förlusten av en överordnad majoritetskultur (den svenska) ”som inom
sig rymmer en begränsad mängd invandrade individer av annan kulturell bakgrund som ännu inte är fullt ut assimilerade och som hyser ytliga utländska kulturimpulser i form av till exempel mat, kläder och dans, som den infödda befolkningen tagit till sig och uppskattar” (Principprogrammet, s. 21. Min understrykning.).

Behovet av en majoritetskultur som skild från övriga kulturer stammar förstås ur uppfattningen om att svenskarna är ett folk, som är möjligt att klart definiera genom förekomsten av en inneboende mänsklig essens, och att en blandning av olika folk riskerar att degenerera detta speciella folk – denna svenska eller nordiska folkstam. Positiva och/eller harmlösa inslag från andra kulturer (t ex kebab, tacos eller pizza) som anammats av den svenska räknas inte ens som mångkultur enligt SD:s logik. Och det andra? Ja, det som inte är värt att införliva i det svenska, det ska bort.

”Kärnan i assimilationstanken är att slå fast att den svenska staten inte är ett kulturellt vakuum och att den svenska nationens kultur i kraft av sin historia, med undantag endast för de nationella minoriteterna, är överordnad andra nationers kulturer inom den svenska statens område. Som en logisk konsekvens av detta skall allt statligt och kommunalt stöd som syftar till att invandrare skall bevara och stärka sina ursprungliga kulturer och identiteter dras in. Parallellt med detta skall stödet till bevarandet och levandegörandet av det svenska kulturarvet öka.” -SD:s principprogram, s. 21

En av rasismens viktigare definitionsmässiga aspekter är det hierarkiska rangordnandet av de grupper man identifierat. D v s att man utser en grupp (den egna) att – på förment objektiva grunder, förstås – vara överordnad de andra. Ovanstående är ett tydligt exempel på hur denna aspekt av rasism är närvarande i SD:s ideologi.

Invandringsfrågan

Invandrare_utvandrare_Sverige_1851-2008_procent.svg

Det brukar sägas att invandringen är SD:s enda sakfråga och att den blir svaret – eller orsaken – oavsett vad som avhandlas. Jag skulle vilja hävda att det är en sanning med modifikation. Även om frågan om invandring är central för SD (nedanstående citats inledande mening är nästan ordagrant bevarad från 2005 års principprogram) är den samtidigt bara ett symtom och en tydlig, nästan pedagogisk, illustration av hur det kommer sig att nationalism och rasism är två sidor av samma mynt.

” Tendensen i modern tid har varit en oerhört omfattande invandring från avlägsna länder och kulturkretsar. Trots att det inte saknas exempel på enskilda individer som på ett positivt sätt anpassat sig och bidragit till det svenska samhället under senare tid, så är ändå den sammanlagda nettoeffekten av massinvandringen från avlägsna länder starkt negativt, såväl ekonomiskt som socialt.” -SD:s principprogram, s. 23

Jag har redan visat hur den rangordning mellan kulturer/folk som beskrivs beträffande assimileringsfrågan bygger på en rasistisk princip. Här får vi en god redogörelse för de praktiska implikationerna av denna princip. På samma sätt som Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz uttryckte det nyligen, menar SD att ditt värde som invandrad till Sverige är intimt förknippat med var du kommer ifrån. Vissa länder/kulturer är sämre än andra, lyder den rasistiska sensmoralen. SD målar alltså upp en tänkt cirkel som omger nationen (Sverige) och dess grannländer och säger att om du befinner dig innanför cirkeln är du möjlig att assimilera. Du är välkommen. Men står du utanför cirkeln är du av en annan sort och därmed inte lika välkommen.

Det här skulle få efterverkningar för den asylrätt SD motsägelsefullt nog säger sig vilja värna. Individuella prövningar av de individer som kommer hit från utanför cirkeln skulle utifrån deras resonemang kunna ersättas med omedelbara, summariska nekanden av deras asylansökningar. För det handlar inte om varför du flytt, utan varifrån. Och om du mot förmodan slinker igenom nätet, kommer du att skickas tillbaka så snart det blir möjligt, eftersom ”flyktinginvandringen bör vara begränsad till en mindre mängd flyktingar som uppfyller kraven i FN:s flyktingkonvention och som endast beviljas tillfälliga uppehållstillstånd under den period som de livshotande konsekvenserna av den konflikt eller naturkatastrof man har flytt ifrån varar” (Principprogrammet, s. 23).

I klarspråk säger SD att de vill stoppa invandringen, stoppa flyktingmottagandet och repatriera de invandrare och flyktingar som redan befinner sig här. Återigen en påminnelse om deras strävan om ett Sverige åt svenskarna och att Bevara Sverige Svenskt. Och inte minst påminner det oss om den rasism som existerar intimt införlivad i deras politiska praktik.

Samhälleliga värden

Vi har nu kommit ungefär halvvägs in i principprogrammet. SD:s ideologiska grund och förutsättningarna för deras världsbild slås i princip fast i dess första hälft och många slutar därför läsa ungefär här. Samtidigt är det i de följande programpunkterna vi ges möjlighet att – i likhet med den just avhandlade – skapa oss en uppfattning om hur ett parti som drivs av bl a nationalism och rasism kommer att föra sin politik, i den händelse de ges tillräckligt med inflytande.

Frågan om familjen och jämställdheten står näst på tur i principprogrammet. Ur ett rasismperspektiv kan vi nöja oss med att konstatera hur den heterosexuella kärnfamiljen inte bara är ett ideal för SD, utan även uppfattas som en naturgiven ordning eller norm. Denna naturgivna ordning bör därför – i likhet med hur SD förhåller sig till andra kulturer – åtnjuta fördelar gentemot de som av onaturliga (?) anledningar lever som homo-, bi- trans- eller någon annan variant av sexualitet.

Igen spökar den mänskliga essensen som delar in människor efter medfödda/nedärvda sexuella preferenser, där den ena (i det här fallet den heterosexuella människan) är av naturen och SD:s politiska ideologi överordnad. Och samtidigt som man vänder sig starkt emot att någon skall behöva trakasseras eller förföljas på grund av sin sexuella läggning, är man lika starkt emot att låta samkönade par adoptera eller inseminera. Hur den ekvationen går ihop lämnar jag till läsaren själv att lösa.

Garpebring_pride
Montage: Daniel Garpebring

När det kommer till frågan om religion visar sig SD vara något så unikt som ett icke-konfessionellt parti som hävdar att den svenska staten bör stå på konfessionell grund, och att kristendomen bör ”inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige” (Principprogrammet, s. 27). Framförallt då islam, som ”visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen” (Ibid.).

Den särställning SD ger kristendomen kommer sig av att de väljer att beskriva det mer som kultur än religion. De skriver att ”känna till och förstå det svenska kristna kulturarvet är en viktig nyckel till att förstå vårt lands historia, kultur och samtid. Bevarandet av detta kulturarv är således en angelägenhet för alla svenskar, troende såväl som icke-troende”. (Principprogrammet, s. 27)

Kristendom är alltså en religion som tar sig uttryck i (konstruktiv, svensk) kultur, medan islam beskrivs som en religion, vilken tar sig uttryck som en destruktiv och främmande politisk ideologi. Det är vitt och det är svart. Enkelt att välja. Och det hänger förstås intimt samman med det tidigare talet om länder/kulturer som är lite sämre, vars folk är svårare att assimilera och som är, enligt den Mänskliga Essensens Doktrin, för annorlunda för att någonsin kunna bli tillräckligt lika oss.

”Ekonomin bärs inte upp av likriktade, anonyma produktionsenheter utan av tänkande, kännande och kulturellt präglade människor. Vanor, seder, normer och värderingar har stor inverkan på ekonomin och skiftar från kultur till kultur och från nation till nation. Stora kulturella och befolkningsmässiga förändringar inom en stat påverkar således alla aspekter av ekonomin och förmågan att skapa tillväxt.” -SD:s principprogram, s. 31

Det tål att upprepas: En behöver läsa hela principprogrammet för att kunna göra sig en samlad bedömning av partiet och dess ideologiska grunder (det finns en länk till principprogrammet i slutet av artikeln). På ett sätt plockar jag russinen ur kakan när jag på detta sätt framförallt lyfter fram de aspekter som signalerar rasism. Å andra sidan vill jag hävda att jag genom att systematiskt plocka fram just de rasistiska russinen och koppla dem samman, bidrar till en ökad tydlighet vad gäller just den aspekten.

Ta citatet ovan, t ex. Det kommer från punkten om SD:s tankar om ekonomin. I sig självt kan det framstå som odramatiskt, men satt i sitt sammanhang, där de ”tänkande, kännande och kulturellt präglade” människorna, med sina ”vanor, seder, normer och värderingar”, inte bara är olika, utan så olika att de genom sin blotta existens förmår påverka ett lands ekonomiska förutsättningar. Ja, då är det den mänskliga essensen som än en gång dyker upp, inte sällan i sällskap av sin tvilling nationalismen. Således kan vi alltså konstatera att Sverigedemokraternas fokus på området ekonomi kanske mer än något annat handlar om etnicitet och hur mångkulturen är roten till en dålig ekonomisk politik.

Welcome_To_Unemployment
Foto: Andres Rueda

SD vänder sig även mot arbetskraftsinvandring, då en ”ökad kulturell heterogenitet, via stora, långväga folkomflyttningar, som regel får betydande negativa konsekvenser för det sociala kapitalet i invandringslandet” (Principprogrammet, s. 33) och förespråkar därför ”en modell med gästarbetare, där utländsk arbetskraft kan få tillfälligt uppehållstillstånd knutet till arbetsmarknadens behov” (Ibid.).

Inte ens när de gör rätt för sig genom att arbeta, är de Andra välkomna i SD:s Sverige, annat än tillfälligt. Ingen torde vara förvånad vid det här laget.

”Alla människor ska bemötas likvärdigt i landstingens och regionernas verksamheter. Man ska känna trygghet och tillit till vårdgivaren. Detta innebär bland annat att ingen särbehandling av människor får ske utifrån ovidkommande kriterier och att landstingen ska tillhandahålla evidensbaserad vård.” -SD:s principprogram, s. 35

Det här är ett vackert formulerat stycke. Är det någon som inte håller med? Nej, tänkte väl inte det. Självklart ska alla bemötas likvärdigt inom vård och omsorg och ingen ska särbehandlas utifrån några ”ovidkommande” kriterier.

Nya_Karolinska_akuten,_2016
Foto: Holger Ellgaard

Det är bara det att om vi backar bandet lite, så ser vi klart och tydligt att vare sig nationalitet, religion, kultur eller sexuell läggning (har jag missat något?) är ovidkommande för SD. Tvärtom är de omöjliga för dem att bortse från. Vi ser också argument för att skillnader i tillgänglighet vad t ex samhällsfunktioner beträffar inte anses vara särbehandling, då skillnaderna är utlopp för den mänskliga essensen, d v s ”naturgivna”. Så vad betyder det i praktiken att ”ingen särbehandling av människor får ske utifrån ovidkommande kriterier” när det är SD som säger det?

Svaret på den frågan ges av förklarliga skäl inte i principprogrammet. Dock kommer vi i de följande delarna av denna artikelserie bl a att titta närmare på det faktiska, politiska arbete SD bedriver idag, i egenskap av riksdagsparti. Kanske får vi några klargörande svar angående de praktiska implikationerna av principprogrammets rasistiska formuleringar där?

Den påstått icke-rasistiska aspekten av SD:s nationalism är byggd på en mycket lös grund. Min läsning av deras principprogram beskriver snarare motsatsen; hur kampen för att Bevara Sverige Svenskt har pågått sedan slutet av 1970-talet, via SD:s bildande 1988 och vidare till hur den skall föras idag, 2018. Detta är i sig självt ett oerhört starkt argument för att var och en av oss, inte minst de som av olika anledningar röstade på SD i det senaste valet, sätter sig ner med principprogrammet och en stor kopp kaffe och läser  – och tänker – på vad som faktiskt står skrivet där. Helst innan den 9 september.

SD är ett rasistiskt parti.

I seriens nästa del kommer vi att få ta del av hur SD:s rasism tar sig uttryck i deras arbete i riksdagen.

Källor i urval

Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.

SD är ett rasistiskt parti – 1. Vad är rasism?


För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.


För att kunna slå fast ett påstående som ”SD är ett rasistiskt parti” behöver vi inleda med att klargöra vad begreppet rasism egentligen innebär, gärna med exempel på hur just rasism är en av de bärande pelarna i deras ideologi. Det inledande påståendet brukar bemötas av SD:s försvarare som kategoriskt och onyanserat. Det händer också att det beskrivs som ett för debatten kontraproduktivt påstående, då det finns röster som hävdar att en sådan svepande beskyllning bidrar till bilden av ett martyrskap som snarare gynnar SD än skadar dem och att det därför är bättre att angripa dem med sakfrågor.

Men SD:s rasism är dock en sakfråga och därför är det inledande påståendet även det en sakfråga, då rasismen är så djupt impregnerad i partiets ideologi att den är omöjlig att göra sig av med – alla fina ord om ”nolltolerans mot rasism” till trots.

SD är ett rasistiskt parti

Sverigedemokraterna bildades 1988, framförallt ur resterna av Bevara Sverige Svenskt [BSS]; en rasistisk, högerextrem och nationalrevolutionär kampanjrörelse som upplösts strax tidigare. Partiets ideologi kan beskrivas som framförallt nationalistisk, uppblandat med en dos socialkonservatism. Eller som de själva beskriver det:

”Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn, som betraktar värdekonservatism och upprätthållandet av en solidarisk välfärdsmodell som de viktigaste verktygen i byggandet av det goda samhället.” -SD:s principprogram, s. 3

SD-sympatisörer_inför_EU-valet_2014.jpg
Foto: Frankie Fouganthin

Rasism ingår alltså inte formellt sett i partiets ideologiska beskrivning, men den finns alltså där ändå. Outtalat. Och vi kommer snart att bli varse både varför och hur det förhåller sig på det sättet. Men först måste vi reda ut vad rasism egentligen är och hur den kan ta sig uttryck.

Vad är rasism?

Begreppet ”rasism” förknippas fortfarande med det förra århundradets fokus på människoraser, vilket kan resultera att olika utspel från SD – t ex om muslimer eller samer – inte tas på tillräckligt stort allvar, då det inte är självklart för alla att det handlar om rasism. Jag beskriver i en tidigare artikel på ämnet hur rasism idag beskrivs i alternativa termer, som t ex antiziganism, islamofobi eller antisemitism. Dessa termer, som beskriver olika diskriminerande fenomen, innehåller aspekter som motiverar egna beteckningar. Men skrapar vi på ytan till dessa blottlägger vi snart den rasism som utgör en grund i dem alla.

De byggs upp enligt samma struktur; ett ideologiskt skelett som utgörs av teorier, världsåskådningar, rörelser, processer, samhällssystem och/eller handlingar, som bygger på föreställningen att det finns grupper av människor (beskrivna i termer om t ex raser, etniciteter, kulturer, religioner, sexuella identiteter m m) med förkroppsligade – essentiella – egenskaper som är specifika för just dem.

Det är en på många sätt abstrakt definition, trots sin enkelhet. Och ny fråga uppstår: Hur kan rasism rikta sig mot t ex både människor med viss hudfärg och människor med en sexualitet som avviker från heteronormen? Är det verkligen samma sak?

Frågan måste förstås besvaras med både ”ja” och ”nej”. Det är inte samma sak, men båda två kan vara rasism. Det handlar egentligen inte så mycket om de diskriminerande handlingarna i sig, även om de negativa konsekvenser som drabbar medlemmar av de utsatta grupperna självklart har betydelse och i sig behöver motverkas. Framförallt ligger svaret på frågan i den bakomliggande människosynen; att en given grupp delar en slags mänsklig essens som dikterar deras beteenden, deras värderingar, deras position i samhället. Att din hudfärg eller sexualitet gör dig till en speciell sorts människa; att du tillhör en annan ”ras” och bör behandlas därefter.

”Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen.” -SD:s principprogram, s. 8, min understrykning)

Rasism är alltså ett komplicerat begrepp som spretar åt många håll samtidigt. Docent Anders Hellström, som på uppdrag av Forum för Levande Historia har sammanställt en förteckning över olika rasismer, väjer inte ens för att tala om en förvirring kring rasismbegreppets natur och påminner i och med det om vikten av att ständigt reflektera över vad rasism är och hur dess uttryck ständigt förändras. Det tidiga 2000-talets rasism ser inte likadan ut som det tidiga 1900-talets rasism: den talar hellre om etnicitet och kultur, än om raser (inte minst då den medicinska vetenskapen idag är enad i uppfattningen att det inte är möjligt att dela in människor i olika raser). Men rasism är det, trots allt. Och sättet att avgöra huruvida det är rasism eller inte handlar till stor del om hur den tar sig sina uttryck och vilka premisser man bygger sina resonemang på.

Man kan säga att när beskrivningar av olika grupper av Andra tar sig uttryck som beskriver etnicitet eller kultur som något i människan nedärvt och essentiellt, så är man ute på mycket tunn is.

Sverigedemokraterna och rasismen

Så var det det här med SD. De har en uttalad nolltolerans mot rasism och skriver t o m följande i sitt principprogram:

”Sverigedemokraternas nationalism är öppen och ickerasistisk. Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer.” -SD:s principprogram, s. 13 (min understrykning)

Almedalsveckan_Sverigedemokraterna_flaggor_20140701_0103_(14550393991)
Foto: News Øresund – Johan Wessman

Trots ovanstående hävdar jag alltså motsatsen. Och det torde faktiskt var och en som visat minsta nyfikenhet på – och genomfört ett minimum av kritisk granskning av – detta enligt uppgift nationalistiska, socialkonservativa parti. Faktum är att redan i det citerade stycket, som kommer från principprogrammets avsnitt om nationalism avslöjar SD en människosyn som bygger på kulturrasistiska föreställningar, där just ”kultur, språk, identitet och lojalitet” har avgörande betydelse för din möjlighet att vistas – och röra dig – i det offentliga, svenska rummet.

Den nationella gemenskap som åsyftas i ovanstående citat utesluter redan i Sverigedemokraternas egna definition grupper av i Sverige boende människor – medborgare – av annan kultur, som talar annat språk, identifierar sig – eller identifieras – med något annat än det (nationalistiskt) ”svenska” och/eller är illojala (mot Sverige och svenskarna, kan förmodas). Du kan i SD:s värld inte vara svensk jude eller svensk same. Du måste välja, eller åtminstone rangordna dina identiteter, samhörigheter, lojaliteter. Och du måste sätta Sverige först.

Att på det här sättet utestängas enbart på premissen att man tillhör en annan kultur, att diskrimineras för att man talar ett annat språk än svenska, att förlora en eller flera av sina medborgerliga rättigheter för att man identifierar sig som t ex same och/eller kritiserar aspekter av svensk politik eller svenskt samhälle – vad är det, om inte rasism?

Att Sverigedemokraterna i samma mening dessutom lyckas med konststycket att hänvisa till förra seklets rasistiska flaggskepp ”genetisk grupptillhörighet” lägger ytterligare sten till bevisbördan. Förvisso, utropar kanske den SD-vänlige läsaren, säger de ju att de inte erkänner det som en särskiljande faktor. Och mycket riktigt, det säger de. Men ingen annanstans än i en mörkbrun, rasistisk mylla lever myten om ”genetisk grupptillhörighet” kvar i sådan styrka att det måste uttryckas explicit, i t ex ett politiskt principprogram, att man inte tillerkänner den någon större betydelse. Fråga dig själv: Vilka talar Sverigedemokraterna till i just den bisatsen, om inte kärnan i sin väljarbas – de som följt med sedan det tidiga 80-talet och ”Bevara Sverige Svenskt?

Sverigedemokrater_hyllar_Jimmie_Åkesson.jpg
Foto: Frankie Fouganthin

Det är vetenskapligt fastslaget sedan snart 70 år tillbaka att de genetiska skillnader man kan identifiera mellan människor inte är tillräckliga för att på ett relevant sätt kunna dela in människor i avgränsade grupper (för att inte tala om biologiska raser). Ändå uttrycker sig Sverigedemokraterna som om man vore progressiva när man, nästan storsint, säger att din ”genetiska tillhörighet” inte ska behöva vara ett hinder för din strävan att ingå i den svenska nationen. Det blir t o m ett av deras argument när de försöker beskriva sig som ett ickerasistiskt parti; deras gemenskap begränsas inte av ”genetisk tillhörighet”, ergo är de ickerasistiska. Men det är ett argument som ekar tomt mellan de murar av kulturella och etniska ras-substitut SD byggt upp.

De rakade skallarna har fått hår. Bomberjackor och kängor har ersatts av kostymer och lågskor. Argumenten har vässats från brölandet om n***er som smittar våra svenska flickor med dödlig AIDS till att med orolig röst säga sig vilja värna vår bräckliga svenskhet mot böneutrop och halalslaktat kött. På ytan är SD 2018 något helt annat än SD 1988. Men deras politik är densamma. Och vissa grupper av människor kommer aldrig att vara helt välkomna i SD:s Sverige, helt enkelt för att de är födda av – enligt SD – fel föräldrar.

SD är ett rasistiskt parti.

I seriens nästa del kommer vi att gå närmare in på hur SD:s rasism har sett ut historiskt.

Källor

Bildkällor:

1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.

Varför vi envisas med att säga emot Janouch och Lamotte


Det kom ett brev till redaktionen. En läsare av Motargument menade att vi målar upp en alltför rosenröd bild av Sverige. Vi svarade brevskrivaren personligen. Här följer en artikel baserad på vårt svar.


Motargument fick frågan varför vi lägger så stor vikt vid att ”förneka sanningen och försköna bilden av Sverige”. Det är en relevant fråga och vi ska svara så gott vi kan.

En del föreslår också att vi ska prata med vanligt folk för att få fram ”sanningen” om hot, våld och kriminalitet i de utsatta områdena som ibland kallas ”no go-zoner”. Det är naturligtvis aldrig bra att det förekommer hot och våld i samhället men det är viktigt att fråga sig hur man kan vara säker på hur vanligt detta egentligen är, och om angrepp mot blåljuspersonal bara sker i vissa områden.

Göteborgs utsatta områden har kallats ”no go-zoner” av bland annat Katerina Janouch. Vi har inom redaktionen personer med kopplingar till Göteborg med släkt och vänner även i utsatta områden och vi kan självsäkert säga motsatsen, att Katerina Janouchs bild av ”no go-zoner” är överdriven eller till och med falsk.

Det är lätt att det blir pajkastning där den ena säger si och den andre säger så baserat på vilka ”vanligt folk” som man har frågat. Upplevelser kan som sagt skifta. Ett sätt att undvika pajkastning är att hitta fakta som inte bygger på enstaka personers upplevelser.

En bra metod är att räkna det man kan observera för att få siffror som bevis. Så gör samhällsvetenskapliga forskare och en del journalister. Ett bra exempel på det är Dagens Nyheters studie om de så kallade ”no go-zonerna”.

I Sverige finns 61 områden som är ”utsatta” varav 23 är ”särskilt utsatta”. Studien handlar om de sjutton senaste inrapporterade månaderna. Under denna tidsperiod inträffade 419 allvarliga händelser om hot eller våld mot blåljuspersonal. Endast 27 av dessa händelser (6,4%) skedde i de ”särskilt utsatta” områdena. Blåljuspersonal säger dessutom att de numera inte längre behöver poliseskort när de arbetar i de utsatta och särskilt utsatta områdena. Tydligen har ökad polisnärvaro och föräldrapåverkan gjort sitt. Dagens Nyheter tar betalt för att läsa artikeln om studien men du kan läsa en sammanfattning här.

Det är naturligtvis ett problem att hot och våld mot blåljuspersonal överhuvudtaget sker i Sverige men det verkar inte vara korrekt att tala om ”no go-zoner” som Katerina Janouch gör. Fakta säger något annat och att vi på Motargument envisas med att argumentera för en annan bild än bloggare som Katerina Janouch och Joakim Lamotte är inte att försköna verkligheten, snarare ser vi det som att vi försöker visa att fakta – om man gräver lite djupare – faktiskt visar en mer hoppfull bild.

Ett konkret exempel från Göteborg är Gårdsten där ett tioårigt projekt nu visar goda resultat. Området är på väg ifrån sin stämpel som utsatt område eftersom problemen har minskat. Om du vill läsa mer om Gårdsten kan du göra det här.

Vilka är ”vanligt folk”?

Vi är alla ”vanligt folk” och har självklart rätt till våra egna upplevelser och åsikter men när man ska bilda sig en uppfattning om vad som verkligen sker i samhället måste man även använda sig av fakta som t ex DN-studien om utsatta områden. Det blir än viktigare att använda fakta när det finns politiska partier som Sverigedemokraterna som tjänar på att situationen i Sverige målas i mörkare färger än nödvändigt.

Vår uppfattning är att det vore dumt att försöka förneka att det finns problem i Sverige, men vi kan inte acceptera den tolkning som Katarina Janouch gör eller de dåligt underbyggda påståenden hon kommer med. Vi menar att när det gäller kriminalitet, gängvåld och de utsatta områdena så går inte konfliktlinjen mellan oss svenskar och invandrarna utan mellan vanligt folk som är laglydiga och de – både svenskar och invandrare – som begår brott.

De allra flesta svenskar är trots allt laglydiga liksom de allra flesta invandrare är laglydiga. Tillsammans är vi – svenskar och invandrare – vanligt folk. Det är brotten vi måste vara hårda mot, inte mot någon viss grupp i samhället.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

 

 

SD, ”sverigevännerna” och Breivik – Great minds think alike?


Det kan verka kontroversiellt och hårdsmält. Men faktum kvarstår: det finns många likheter mellan Sverigedemokraterna, ”sverigevännerna” och terroristen  och massmördaren Anders Behring Breivik. Likheterna ligger i samhällssyn, (politisk) åsikt och världsuppfattning.


De allra flesta av oss är överens om att Breiviks massmord på Utöya för snart 7 år sedan var vidrigt, iskallt och uttryck för en enskild (?) galnings sjuka fantasier. Eller? Var fantasierna egentligen så sjuka? Och är Breivik så ensam om att hysa dessa fantasier? Om vi dissekerar Breiviks manifest och kikar lite närmare på hans människosyn, (politiska) åsikter, syn på omvärlden och samhället så ser vi en övertygelse. På många punkter tangerar Breivik den politik, människosyn och samhällssyn som Sverigedemokraterna, och de s k ”sverigevännerna”, står för.

Denna artikel syftar till att på ett tydligt, och pedagogiskt, sätt klä dessa likheter i ord. Here goes:

Religionen används för att dela in människor i kristna och icke-kristna
  • Att vara kristen innefattar inte nödvändigtvis ett krav på en gudstro. Däremot används kristendomen som en kulturell företeelse som delar upp människor i kristna och icke-kristna. Detta är ett politiskt verktyg.
  • Radikal sionism, vilket innefattar förespråkande av en judisk nation (Israel). Myten om att den israeliska staten är ett ”bålverk mot islam”, att judar och kristna genom religiös och kulturell gemenskap är allierade i en konflikt mot muslimer och/eller araber (huvudfåran inom sionismen är till övervägande del sekulär och staten Israel har religionsfrihet, samt ger omfattande ekonomiska bidrag till såväl muslimska som alla andra religiösa församlingar).
SD:s och Breiviks syn på islam och muslimer är näst intill identisk
  • Den mäktiga och inflytelserika konspirationsteorin Eurabia, en myt som i korta drag går ut på att Europa, och Sverige, håller på att tas över av muslimer. Vi ”islamiseras” pga ”massinvandring” och högt uppsatta politiker ingår i konspirationen eftersom de tillåter (underförstått verkar för) folkutbytet.
  • Etablissemanget är ”islam-apologeter” som förnekar, bagatelliserar och ignorerar fakta: Islam ska ta över världen.
  • Jihad betyder ”heligt krig” och etablissemanget säger att jihad betyder ”personlig kamp”.
  • Etablissemanget beskyddar fienden: muslimerna.
  • Islam likställs med nazism. Det finns SD-företrädare som anser att islam är värre än nazism.
  • Kollektiv skuldbeläggning som tar sig uttryck i åtgärder som att varje muslim kan ses som en potentiell terrorist.
  • Den radikala islamismen (t ex wahhabism och salafism) är det ”riktiga” islam.
  • Islam är enligt muslimer och etablissemanget ”fredens religion”. Counterjihad-rörelsen (där delar av SD och Breivik ingår) förkastar detta.
  • Förnekelse/relativisering kring hur kristendomen har sett ut historiskt vad beträffar mission, erövring och utrensning. Islam däremot, är en annan femma.
  • Etablissemanget är budbärare och sändebud för den muslimska invasionen och ockupationen.

Politiska motståndare är naturliga fiender
  • Kulturmarxister, kommunister, vänsterextremister och PK-människor (”kärt barn har många namn” – i stora drag alla de som inte är nationalister eller ingår i ”sjuklövern”) är naturliga fiender. Retoriken hos Breivik och SD sammanfaller på många punkter. Den s k Frankfurtskolan anses ansvarig för hur västvärlden ser ut idag. Kulturmarxister och PK-människor ställs skyldiga till det onda vi ser i dagens samhälle.
  • (Radikal) feminism är ett stort hot i samhället. Den ses som en maktfaktor och stora delar av den europeiska kulturen är ”feminiserad”. SD:s kvinnosyn är, liksom Breiviks, förlegad.

SD:s syn på ”folkhemmet” är att det är en mall för ett bra Sverige, en samhällsvision. I begreppet ”folkhemmet” innefattas trygghet, socialkonservativa värderingar och en tydlig skillnad mellan könen. Den förlegade samhälls- och kvinnosynen har mycket gemensamt med hur Breivik ser på idealsamhället.

SD:s övertygelse om att västvärlden står under ständig islamisering (utdrag ur Kent Ekeroths blogg och uttryckt av såväl Jimmie Åkesson som Richard Jomshof och Mattias Karlsson) är väldokumenterad.

Det är viktigt att poängtera att SD officiellt tar avstånd från Breiviks handlingar. Mot bakgrund av det jag presenterat i denna artikel samt uttalanden av mer eller mindre framträdande SD-politiker är det svårt att ta avståndstagandet på allvar. Till skillnad från våra grannländers ”islamkritiska” partier är avståndstagandet inte lika kraftfullt. SD sänder ut dubbla budskap. Detta kan ha sin förklaring i att SD trots allt inte ska jämföras med Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet eller Sannfinländarna, som alla är populistiska partier i grunden. SD talar om terrorattentaten 2011 som  en ”enskild galnings verk”.

Konspirationen om Eurabia bygger på samma mekanismer och samma retorik som de klassiska antisemitiska konspirationsteorierna.

Att inse att de (politiska) åsikterna, människosynen och världsuppfattningen mellan SD, och i förlängningen ”sverigevännerna”, och Breivik må vara smärtsamt. Samtidigt går det inte att blunda för att alltför mycket sammanfaller mellan de två. Den gemensamma faktorn är den envetna tron på att de egna tankarna är sanningen. Den bistra sanningen för SD och ”sverigevännerna” är att det som tagits upp i denna artikel är baserade på klassiska konspirationsteorier.

Några citat från Breiviks manifest som tangerar SD:s (politiska) åsikter, samhällssyn och världsuppfattning:

As we have seen, contrary to the widespread insistence that true Islam is pacific even if a handful of its adherents are violent, the Islamic sources make clear that engaging in violence against non-Muslims is a central and indispensable principle to Islam. Islam is less a personal faith than a political ideology that exists in a fundamental and permanent state of war with non-Islamic civilisations, cultures, and individuals. The Islamic holy texts outline a social, governmental, and economic system for all mankind. Those cultures and individuals who do not submit to Islamic governance exist in an ipso facto state of rebellion with Allah and must be forcibly brought into submission. The misbegotten term ”Islamo-fascism” is wholly redundant: Islam itself is a kind of fascism. (Citat från Breiviks manifest, sid. 103-104)

”The ideology that has taken over Western Europe goes most commonly by the name of “Political Correctness.” Some people see it as a joke. It is not. It is deadly serious. It seeks to alter virtually all the rules, formal and informal, that govern relations among people and institutions. It wants to change behaviour, thought, even the words we use.

To a significant extent, it already has. Whoever or whatever controls language alsocontrols thought. Who dares to speak of “ladies” now?

[…] The parallels between the old, economic Marxism and cultural Marxism are evident. Cultural Marxism, or Political Correctness, shares with classical Marxism the vision of a
“classless society,” i.e., a society not merely of equal opportunity, but equal condition. Since that vision contradicts human nature – because people are different, they end up unequal, regardless of the starting point – society will not accord with it unless forced. So, under both variants of Marxism, it is forced. This is the first major parallel between classical and cultural Marxism: both are totalitarian ideologies. The totalitarian nature of
Political Correctness can be seen on campuses where “PC” has taken over the college: freedom of speech, of the press, and even of thought are all eliminated.” (Citat från Breiviks manifest, sid. 19-20)

”Today, the feminisation of European culture, moving rapidly since the 1960s continues to intensify. Indeed, the present-day radical feminist assault through support for mass Muslim immigration has a political parallel to the their anti-colonial efforts. This current assault is in part a continuation of a century-old effort to destroy traditional European structures, the very foundation of European culture.

[…] Indeed the feminisation of European culture is nearly completed. And the last bastion of male domination, the police force and the military, is under assault.” (Citat från Breiviks manifest, sid. 36)

”We, the patriotic Europeans, will continue to effectively revolt against the “Nazis of our time”; the cultural Marxist/multiculturalist elites, who are leading us to the cultural slaughterhouse by selling us into Muslim slavery. (Citat från Breiviks manifest sid. 801)

”Multiculturalism is an anti-European hate ideology. As such, they are the Nazis of our time…” (Citat från Breiviks manifest sid 1 356)

Lästips:

The Breivik Manifesto: 2083 – A European Declaration of Independence

De farliga konspirationsteorierna

Newsweek: Dispelling the Myth of Eurabia