Etikettarkiv: samhälle

SD: ”Tack för allt, men nu är det dags att åka hem”

Det finns de som trodde att en åtstramning av asylmottagandet skulle få SD att nöjt lägga sig till ro. Andra varnade för att det bara skulle få dem att lägga i nästa växel. SD ser möjligheterna att nu växla upp och bli största parti vid riksdagsvalet 9 september.

I en intervju med TT påpekar Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson att Socialdemokraterna och Moderaterna skamlöst har ”snott” deras förslag inom migrations- och kriminalpolitiken.

SD aktualiserar frågan om återvandring

Åkesson menar att SD inte har något att vinna på att dra åt tumskruvarna och istället ska arbeta för att skapa trovärdighet. Det blir motsägelsefullt när SD nu ändå ser det politiska klimatet som en möjlighet att på allvar marknadsföra frågan om repatriering, dvs återvandring av flyktingar, som egentligen inte är något nytt i SD:s politik. I intervjun säger Åkesson bl a:

Jag tror inte ett dugg på att vi vinner något på att bli tuffare eller hårdare. Vi ska fortsätta agera blåslampa på de andra. Men att börja lägga mer eller mindre ogenomtänkta förslag för att nå medial effekt, det bygger vi inte trovärdighet på.

SD har ju redan en nollvision vad gäller asylmottagande och det är svårt att driva den frågan längre. Nästa steg blir då att se till att flyktingar bereds möjlighet att återvända hem. Åkesson utvecklar resonemanget om att repatrieringsfrågan är nästa stora strid i migrationspolitiken:

Vi ska tvinga fram de andra partierna på den banan, sade Åkesson och tillade att partiet har många förslag hur människor ska återvända till länder ”där de bör bo”.

Åkessons retorik i allmänhet, och det dräpande ”där de bör bo” i synnerhet, avslöjar på ett transparent och kärnfullt sätt hela SD:s grundideologi. De fyra orden utgör essensen i SD:s politiska utspel.

Hur ska de lyckas ”tvinga fram de andra partierna på den banan”?

I takt med att andra partier stramar åt flykting- och migrationspolitiken – om än av helt andra orsaker än Sverigedemokraterna – ser Åkesson en chans att på allvar driva frågan om repatriering. Tidigare har frågan ansetts så kontroversiell att man inte velat vara öppna med den. Men nu är det dags. Nu vågar man ta bladet från munnen.

Gammalt tankegods

För oss som följer den politiska debatten och ständigt synar de politiska partiernas positionering i flykting- och migrationsfrågor är detta utspel ingen nyhet. SD har, sedan partiets grundande för 30 år sedan, talat om att flyktingar och invandrare måste repatrieras.

Som flykting, eller ättling till flyktingar, ses du inte som fullvärdig svensk, trots att du kan vara född i Sverige, ha bidragit multum till Sverige och välfärden. Du ÄR, och förblir, en främling. Det förefaller oviktigt hur länge du har bott och verkat i landet, det som fäller avgörandet i sammanhanget är att du inte är etnisk svensk. Det är obehagligt att den politiska debatten, och åsikterna hos gemene man har förändrats så att man inte längre anser utspelet vara kontroversiellt.

Paula Bieler, SD:s starkaste kvinna och migrationspolitiska talesperson, pratar om att man vill se att Migrationsverket blir ett ”återvandringsverk”. Hon utvecklar resonemanget:

Utanförskapet är varken nytt eller en fråga om ekonomi och trösklar till arbetsmarknaden. Många som lever i vårt land identifierar sig inte med Sverige och vill inte heller leva här, utan längtar till det land de fortfarande kallar hemland. Både för deras skull och för vårt samhälles skull måste vi bättre på att erbjuda reella möjligheter för personer att återvända.

Det är återigen intressant att ställa sig frågan om hur SD kan vara säkra på sin sak (i detta fall att många flyktingar vill åka till hemlandet) utan några egentliga belägg. Jag har vid två tillfällen ställt frågan till Bieler på Twitter, men hon har valt att inte svara.

Vilka flyktingar ska svikas?

Ponera att SD tänker sig att invandrare, som en gång flytt från länder där det numera är tryggt och säkert att leva och bo, är de som borde vara föremål för repatriering. Ex-jugoslaver, finländare, iranier, ungrare, balter, latinamerikaner och judar har alla varit med och bidragit till välfärdssverige och till att vårt land alltjämt är ett av världens bästa länder att leva i.

Anser SD tiden vara mogen för att säga: ”Tack för den här tiden, men nu tycker vi att ni ska åka tillbaka dit där ni bör bo”? Vore det värdigt att man i så fall sviker dem man en gång tagit under sina vingar för att de så illa behövde det? Skulle faktumet att de har integrerats och kämpat för att stå på egna ben, inte längre betyda något? Dessa människor har etablerat sig genom att bygga ett liv med familj, arbete och umgänge i Sverige. Det känns i sammanhanget nödvändigt att påpeka att dessa människor, likt alla medborgare, fyller en viktig funktion som samhällsbärare och ingår i det svenska s k samhällskontraktet.

För det kan väl omöjligen vara så att SD anser Sydsudan, Irak, Afghanistan, Eritrea, Syrien eller Somalia vara ”säkra” länder mogna för att återta människor som en gång flytt landet av en anledning? Vän av ordning vill påminna om att dessa länder alltjämt är krigshärjade, att människor förföljs och förtrycks samt att de är presumtiva offer för terror och brott mot mänskliga rättigheter. Det är otydliga direktiv angående vilka det egentligen är som kan tänkas vara de som ska ”åka hem”. Det finns så många frågor som måste besvaras.

Frågor kräver svar

Då detta är ett taktiskt och politiskt utspel som kommer under ett valår anser jag att SD är skyldig väljarna att ge klara besked över hur man tänker sig finansiera repatrieringen, hur omfattade den ska vara och vilka flyktingar som inte är värdiga att stanna kvar i det Sverige som de varit en del av och byggt. Frågan är om vi får besked, eller om SD tänker att detta ”avslöjande” i all sin kontroversialitet är tillräckliga besked inför valet i höst. Dessa frågor kräver svar:

  • Vad innebär repatrieringen i praktiken?
  • Vem kommer att beröras av repatrieringen?
  • Vart ska människorna skickas?
  • När kommer repatrieringen att ske?
  • Hur ska kalaset finansieras?
  • Varför ska människor återvända till sina hemländer?

Jag är medveten om att det finns människor som, av olika anledningar, gärna återvänder till sina hemländer. Men dessa människor behöver inga påtryckningar, inga incitament. De flyttar ändå. De har möjligheter, resurser och förutsättningar. Att svepande peka ut flyktingar som föremål för repatriering bidrar enbart till polarisering. Det går inte att komma ifrån att förslaget kan komma att uppfattas som ett tvång, oavsett hur SD väljer – om de nu gör det – att svara på frågorna.

Vi ska vara på det klara med att det redan idag finns ett s k ”återetableringsstöd” (Förordning (2008:778) om återetableringsstöd för vissa utlänningar), vilket innebär att Migrationsverket har möjlighet att söka statligt bidrag åt människor som fått avslag på asylansökan och som självmant vill återvända (t ex efter att personen återkallat sin asylansökan) under förutsättning att det bedöms sannolikt att landet i fråga kommer att ta emot den som återvänder. Återetableringsstöd kan inte ges till människor som fått uppehållstillstånd eller svenskt medborgarskap.

Detta politiska utspel strax före ett riksdagsval kommer att skapa stark oro hos människor som är direkt berörda. Frågor som ”är det min tur nu?”, ”får jag stanna?” eller ”vad kommer att hända i hemlandet?” kommer att ställas. Utspelet får den ofrånkomliga konsekvensen av att människor, som bott, levt, verkat och till och med fötts i Sverige ändå pekas ut som främlingar. Vi vet ännu inte vad förslaget kommer att få för verkning om det blir verklighet, och människor har rätt att få veta.

Vi pratar om människor, och människors livsöde.

Detta är, för alla er som inte har förstått det innan, fundamentet i SD:s människosyn och politiska värv:

”Vi och dom”.

Svenskar och främlingar.

Etnicitet och ”nedärvd essens”.

Kristna och icke-kristna.

Tack och hej.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Politism: Nu börjar SD prata om ”återvandring”

SvD: Åkesson vill inte göra SD radikalare nu

Sveriges riksdag: Förordning (2008:778) om återetableringsstöd för vissa utlänningar

Myt: ”Vi har fullt, vi kan inte ta emot fler”

I flyktingdebatten höjs inte sällan röster om att Sverige antingen borde minska invandringen kraftigt eller stoppa den helt. Argumenten som saluförs av dessa röster baserar sig på myter, som i sin tur bygger på lögner.

Myten jag tänker bemöta i denna artikel är denna:

”Vi har fullt, vi kan inte ta emot fler”.

Sverige är glesbefolkat. Tillväxten av den infödda befolkningen i Sverige, liksom i andra i-länder, är negativ, vilket innebär att utan invandring hade Sveriges befolkning minskat. Migrationen är nödvändig för att förhindra den negativa trenden.

Inflödet av människor till Sverige kan bidra till att befolkningsnivåerna upprätthålls samt se till att tillhandahålla en bas av människor i arbetsför ålder, vilket i sin tur krävs för att stödja det växande antalet pensionärer i Sverige.

Joakim Ruist, nationalekonom vid Göteborgs universitet, skriver följande på Migrationsinfo:

Ett större problem som västvärlden står inför kommande decennier är en ökande andel äldre i befolkningen. De stora barnkullar som föddes tiden närmast efter andra världskriget börjar nu gå i pension. Arbetsmarknadens påfyllnad i form av unga som når vuxen ålder är jämförelsevis mager och därför kommer en arbetstagare om 15 år att i genomsnitt via skatteinbetalningar behöva försörja betydligt fler äldre än idag. I Sverige beräknas kvoten mellan äldre personer och personer i arbetsför ålder i befolkningen – den så kallade äldreförsörjningskvoten – öka från dagens 0.31 till 0.34 om 15 år och 0.39 om 30 år, under antagande om ingen invandring alls. Det motsvarar ett behov av omfördelning av en avsevärt större andel av arbetsinkomsterna än idag.

Det vi inte tänker på i sammanhanget är att fördelningen av flyktingar inte är jämn mellan kommuner. Om vi bara ser till att fördela människorna jämnt över landet så kan Sverige ta emot betydligt fler flyktingar. Enligt Per-Arne Andersson, avdelningschef på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är det krisartat i ett 40-tal kommuner i landet. Detta skulle kunna avhjälpas om anvisningarna sprids ut på ett mer hållbart sätt.

Den 1 mars 2016 kom den nya bosättningslagen. På Migrationsverkets hemsida kan vi läsa följande om lagen:

Från 1 mars i år ska alla kommuner kunna anvisas att ta emot nyanlända som har beviljats uppehållstillstånd. Totalt kommer 21 702 personer att omfattas av anvisningar för bosättning till kommuner i år. Den nya lagen avser att ge en mer rättvis fördelning av nyanlända i landets kommuner och samtidigt förbättra nyanländas möjligheter att komma in i samhället och på arbetsmarknaden.

Vissa nyanlända med uppehållstillstånd ordnar sitt boende på egen hand. De som inte gör det blir kvar i Migrationsverkets boenden medan de väntar på anvisning, något som fördröjer en etablering på arbetsmarknaden och i samhället.

Mängden nyanlända som en kommun ska ta emot beror på:

  • kommunens befolkningsstorlek
  • arbetsmarknadsläge
  • det sammantagna mottagandet av nyanlända och ensamkommande barn
  • hur många asylsökande som redan vistas i kommunen

Anvisningar av nyanlända görs av Migrationsverket. Kommuner med goda förutsättningar för integration kommer att anvisas fler nyanlända än kommuner med sämre förutsättningar. Detta medför att fler människor kommer att anvisas till kommuner med goda förutsättningar för etablering.

I förordning 2016:40 om fördelning av anvisningar till kommuner kan vi i detalj läsa oss till hur länstalen och kommuntalen för 2017 såg ut. Länstalen fastställdes av Arbetsförmedlingen (fram till januari 2017 då Migrationsverket tog över hela ansvaret) och Länsstyrelsen i respektive län har fått i uppdrag att föreslå kommuntal, vilka senare har fastställts av regeringen i en av förordningarna. Antalet nyanlända som ska omfattas av anvisningar till kommuner var 23 600 för 2017. Antalet nyanlända som ska omfattas av anvisningar till kommuner ska vara 15 200 för 2018.

Tyvärr är det så att den nya lagen delvis har misslyckats med sitt syfte, vilket var att stärka det kollektiva ansvaret så att alla kommuner får ansvar för att ta emot nyanlända. På sikt skulle detta medföra en bättre integration. Kommunernas ansträngningar har ändå gett resultat. Merparten av Sveriges kommuner har klarat att ta emot de nyanlända som anvisades under 2016 och 2017.

Fördelningen på anvisningarna är trots den nya bosättningslagen fortsatt skev. Som exempel kan nämnas toppkommunen Ljusnarsberg med 129,2 anvisningar per 1 000 invånare och bottenkommunen Staffanstorp med 3,6 anvisningar per 1 000 invånare. Dessa kontraster mellan kommuner visar på att det finns massor att göra vad gäller anvisningar och flyktingmottagandet.

För att kunna ge Sverige förutsättningar att hantera integrationen av nyanlända krävs att fördelningen på anvisningar skärps upp, och troligtvis behöver bosättningslagen ses över ytterligare. Det finns plats, det finns resurser. Det finns ett 40-tal kommuner som är överbelastade, men om andra kommuner tar sitt ansvar och avlastar de kommuner som har det tufft, så finns alla möjligheter för att Sverige skulle kunna ta emot fler flyktingar.

Ännu ett argument för att bemöta myten om att Sverige skulle vara fullt är att kika på hur många nätannonser om bostäder som finns ute till försäljning och uthyrning. Det finns ett icke försumbart antal kommuner där bostadsbristen är överhängande, men det finns också kommuner där motsatsen råder. Även i kommuner där trycket på bostadsmarknaden är stort finns det möjligheter att finna någonstans att bo, oavsett ursprung. Regeringen genomför en kraftfull satsning på nybyggnad av bostäder i Sverige. Mer om detta går att läsa om här. Argumentet att flyktingarna tar våra bostäder håller inte.

Debattera gärna, men jag ber er som deltar att göra det sakligt och utan att sprida lögner och myter.

Så, nej, vi har inte fullt, och vi kan ta emot fler. Sverige behöver invandring, eftersom befolkningstillväxten bland infödda är negativ. Den ökande andelen pensionärer kräver också en större mängd människor i arbetsför ålder. Där är invandringen en viktig faktor.

P.S. Jag vill påminna om att Sverige har ratificerat Flyktingkonventionen, vilket innebär att vi har internationella förpliktelser vad gäller flyktingar, non-refoulement och vilka som inte innehar flyktingstatus. Mot bakgrund av detta kan argumentet ”vi har fullt” inte bedömas vara relevant.

Källor:

Migrationsinfo: Invandring och en åldrande befolkning

SR: ”Sverige kan ta emot fler flyktingar”

Sveriges Riksdag: Lag (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning

Sveriges Riksdag: Förordning (2016:40) om fördelning av anvisningar till kommuner

Migrationsverket: Bosättningslagen

Nyanlända i din kommun 2018

Enorma skillnader i flyktingmottagandet

Ny tillgänglighetslag revolutionerande för funktionsvarierade

Är det ett modernt, jämställt och demokratiskt samhälles skyldighet att vara inkluderande? Det anser våra beslutsfattare och därför har gamla lagstiftningar kring tillgänglighet med åren försvunnit och nya har tillkommit. De nya lagstiftningarna syftar till att samhället ska bli tillgängligt för alla.

Fram till 1 juli 2018 omfattas inte företag med färre än tio anställda av kravet på tillgänglighet. Många aktörer kan alltså, lagligt, fram tills dess stänga ute vissa människor från sina etablissemang. Inom ett halvår kommer alltså den nya tillgänglighetslagen, som berör 65 000 företag, att träda i kraft.

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 12 c § diskrimineringslagen

(2008:567) ska ha följande lydelse.

Förbudet mot diskriminering i form av bristande till gänglighet i 12 § första stycket 1 gäller inte

1. i fråga om bostäder,
2. för privatpersoner,
och
3. om det i fråga om tillhandahållande av varor och tjänster krävs åtgärder i fråga om fastigheter och byggnadsverk som går utöver de krav på tillgänglighet och användbarhet som har ställts i bygglov eller startbesked för den aktuella fastigheten eller byggnadsverket enligt plan- och bygglagen (2010:900) eller äldre motsvarande bestämmelser och enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser.

Den punkt som i den nya lagen är bortplockad är följande:

3. för företag som vid det senaste kalenderårsskiftet sysselsatte färre än tio arbetstagare

Enligt SCB:s statistik för 2013 (prop. 2013/14:198) har 92 procent av företagen inom handel, 89 procent inom hotell och restaurang, 99 procent inom kulturen och 90 procent inom transport färre än tio anställda.

Den nya tillgänglighetslagen kommer att träda i kraft 1 juli 2018. Förändringen i lagstiftningen är efterlängtad och välkommen, och den lär få stor betydelse.

Mot bakgrund av att så många etablissemang hittills har kunnat stänga ute en stor grupp människor är förändringen närmast revolutionerande. Först nu kan vi börja tala om anpassning för funktionsvarierade utöver myndigheter och storföretag.

En annan bra sak som propositionen till lagförslaget tar upp, är att den beräknar att både funktionsvarierade och företagen gör ekonomiska vinster på förändringarna, då lagändringen beräknas öka konsumtionen av varor och tjänster genom att funktionsvarierade nu lättare kan ta del av dem.

Vi talar gärna och ofta om diskriminering av alla möjliga grupper, men den här stora gruppen av beräknat hundratusentals personer är oftast osynlig. Nu är tiden för upprättelse.

Den nya tillgänglighetslagen innefattar som synes inte bostäder och privatpersoner. Nästa steg torde vara att inkludera även bostäder i lagstiftningen om tillgänglighet. Hur länge ska vi behöva vänta på att kampen mot diskriminering av funktionsvarierade tar nästa steg?

Skärpning IFIS (Islamiska Förbundet i Sverige)!

SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) har under flera år i rad riktat kritik mot IFIS (Islamiska Förbundet i Sverige), mest p.g.a. inbjudna föreläsare som har uppträtt med ett kroniskt judehat.

Alla dessa uppenbara antisemitiska konspirationer kritiserades av en rad opinionsbildare: Vänster som höger, politiker och journalister.

Hur många gånger som helst har vi undrat: ”Kommer det någon gång någonsin att ta slut?”

Trots upprepade kritikvågor så fortsätter vi att se ett och samma scenario:IFIS bjuder in en föreläsare – SKMA upptäcker grov antisemitism i föreläsarens CV – sedan börjar kritiken att darra och eka – och på slutet kommer en IFIS-företrädare och ber om ursäkt.

Det känns som en ond cirkel. En repris som alla har tröttnat på.

Men vad är det som pågår?

Varför händer det och varför upprepas det?

Sluta bjuda in föreläsare från etablerade politiska partier i Mellanöstern och Nordafrika tills vidare

Enda sättet att bryta den här onda cirkeln är att IFIS slutar att bjuda in föreläsare från de etablerade politiska partierna i länder i Mellanöstern och Nordafrika. Anledningen till det är många, bl a faktumet att det idag är svårt att finna etablerade partier (i betydelsen tillåtna av det politiska etablissemanget) i någon av  dessa länder som är fritt från judehat, kvinnoförtryck eller homofobi.

Inget etablerat politiskt parti är utan religiös inblandning och påverkan.

Alla etablerade partier i dessa länder använder några valfria delar av islam att grunda sin politiska ideologi på. Det saknas fortfarande en inspirationskälla för att skapa samhällssystem utanför religiösa grunder.

När IFIS bjuder in en föreläsare från länder i Mellanöstern eller Nordafrika så är det ofta en auktoritet inom något av dessa religiös-politiska partier i vilka man fortfarande vinner massor av poänger genom frågor om hur en kvinna ska vara och inte vara för att duga, och hur man ska hantera ”judefrågan”.Med tanke på den låga graden av yttrandefrihet som utmärker de flesta av dessa länder, så är det enbart tillåtet att propagera för religion i den färg och form som lönar sig i diktaturen. Därför är det helt omöjligt att en etablerad och accepterad föreläsare uppnår sina framgångar utan att bli erkänd och belönad av diktaturen där han (eller hon) är verksam. Kravet är ofta tydligt när de flesta föreläsare och imamer har i uppdrag att stärka diktaturen i landet genom den islamformen som diktaturen har lagt in som giltig.

Den dagen Mellanösterns och Nordafrikas regimer tillåter kunniga och väl utbildade föreläsare att fritt tala om islam som uppmanar till kunskap och respekt mellan människor, då är det dags för alla arabiska årstider och inte bara våren.

Islamistiska diktaturer och deras egna idéer

Dagens diktaturer i alla dessa länder har, tvärtom, sågat bort kunskaper och levererar istället ständigt propaganda för sina egna idéer. Hatet mot någon annan etnisk eller religiös grupp blev liksom ett utrymme, en soptipp, att tömma ut sin vrede på. Stora och starka män som kan vända upp och ned på samhället känner mindre förtryck av systemet så länge de har möjlighet att förtrycka kvinnor: egna fruar, systrar och mammor.

Det är ofta från den här typen av miljöer som IFIS bjuder in föreläsare.

Kastar man blickar på t ex på Saudiarabien, kan man se flera olika samhällssystem i ett och samma land; monarki, slaveri, feodalism, en diktatorisk regim och kapitalism. I andra länder i området ser man andra kombinationer av samhällssystem som på olika sätt rättfärdigas med hänvisning till islam.

Man använder islam som grundsten för alla dessa kombinationer för samhällssystem även om det krockar totalt och skapar en absurd obalans.

Naturligtvis är det svårt — nästan omöjligt — att boka in en av regimen accepterad föreläsare från en sådan miljö, utan att det dyker upp problem med föreläsarens uttalande om kvinnor, judar eller homosexuella.

Det är nästan omöjligt att en föreläsare, som accepteras av regimen, åker till Sverige med syfte att tala om religion, andlighet och gudstro, utan att ta upp politiska frågor som är aktuella i hans land eller hur hans favoritparti (som han själv röstar på) ser på religionen.

Därför är det omöjligt för bröderna i IFIS att både bjuda in etablerade föreläsare från Mellanöstern eller Nordafrika, och samtidigt undgå kritikstormar som får konsekvenser för alla muslimer i Sverige.

Nästan alla dessa föreläsare är i regimens/diktaturens tjänst, med uppdrag att tala om islam som formats av något judehatiskt och kvinnofientligt politiskt parti. IFIS styrelse är säkert mer medvetna om det än jag.

Därför blir man, som muslim, gång på gång ledsen och besviken över att se en banad väg för föreläsare som enbart kan skada och förringa muslimer i Sverige, samtidigt som IFIS styrelse vägrar att se andra alternativ.

Fortfarande så förstår jag inte:  Varför måste de boka sådana föreläsare, vilkas livsstil totalt krockar med livet som svenska muslimer lever här och nu?

Detta är två olika dimensioner.

Islam ser ut på olika sätt

Religion är anpassningsbar. Hur en religion ska se ut beror på landets system, livsstil, mentalitet, historia, geografiska läge m.m. Vi vet mycket väl att islam i Afghanistan inte är densamma som islam i Turkiet, och att varken turkisk eller afghansk islam kan jämföras med islam i Bosnien. Islam i Saudiarabien och i Indonesien är två olika världar.

Detsamma gäller Sverige.

Islam i Sverige kommer förr eller senare att formas efter det svenska systemet, efter våra livsrutiner, sättet att leva och tänka. Allt annat vore helt surrealistiskt.

Så vad är det man föreställer sig att islamistiska föreläsare från diktaturer kan lära muslimer i Sverige? Deras syn på islam står i total kontrast med tanken på att muslimer i Sverige och muslimer i Mellanöstern lever i två olika dimensioner, med olika vanor, rutiner, plikter och livstempo.Därför är det en motsägelse i sig att IFIS överhuvudtaget bjuder in etablerade föreläsare från diktaturer och islamistiska regimer, samtidigt som de bedyrar att organisationen vill bygga upp ett svenskt islam för svenska muslimer.

Det är inte bara SKMA:s kritik gällande judehat som är relevant i det hela. HBTQ-personer har också riktat sin kritik mot IFIS, liksom även feministiska organisationer har gjort.

De flesta muslimer, liksom jag själv, troende eller kulturella, vill inte ens se IFIS som representativa för dem.

Det är omöjligt att vi alla har fel i vår kritik.

På slutet måste jag säga att det finns en rad fantastiska föreläsare i Sverige och runt om i världen som IFIS hela tiden missar och hoppar över, och istället går direkt till regimskurkarnas auktoritära imamer och talare, som naturligtvis framstår som UFO:n i varje demokratiskt samhälle.

Helt spontant så undrar man …

Vad är det för islam som IFIS vill kalla för ”svensk islam” med hjälp av regimskurkarnas teorier?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

SKMA: Bra att Islamiska förbundet avbokar antisemitisk talare, men inbjudningarna följer ett oroande mönster

Att ha eller inte ha: Tolkningsföreträde

Denna krönika kommer att handla om ord, och hur vi väljer våra ord. Vem avgör egentligen vilka som är OK, och vilka som inte är det?

För en del av oss är det orimligt, ologiskt, onödigt, ointelligent, obehagligt, osunt, oacceptabelt och obegripligt.

För vissa av oss är det rimligt, logiskt, nödvändigt, intelligent, behagligt, sunt, acceptabelt och begripligt.

För några av oss är det både och. Några av oss står i mitten av skalan och vet inte riktigt var vi ska ta vägen. Det är vi som tycker att ”har det inte gått lite för långt med hur mycket de klipper i Kalle Anka?” eller rör inte våra heliga kor Pippi och Tintin. Oavsett. Man rör ju inte skriven litteratur!

De sistnämnda är vi som går halva vägen, vi som har förstått att det finns betänkligheter, men vi tar dem inte på det fullaste allvar som de faktiskt förtjänar. För mig är det svårt att acceptera tankebanan, det är som om att vi som är ”halvvägare” inte riktigt har förstått, men som ändå väljer våra ord för att inte stöta oss med andra som antingen ingår i den grupp som utsätts eller med de av oss som är mer insiktsfulla, och osjälviska.

Varför så självisk?

Själviskhet, eller egoism, är för mig ett nyckelord. Egoism är en mekanism som styr vår vilja att fortsätta använda oss av uttryck som vi alltid har gjort. Det vi tappar bort på vägen är att det finns en motpart i alla sammanhang där vi använder uttryck, accepterar samma uttryck, inte reagerar då vi bevittnar dessa uttryck, vill behålla rasistiska stereotyper samt fasar över hur ”det har gått för långt”. Det håller inte. Det är inte ett giltigt argument någonstans överhuvudtaget. Det är själviskt och det tar ingen hänsyn till vad våra medmänniskor känner, tycker eller protesterar mot.

Här vill jag passa på att flika in en anekdot, som jag känner är talande för hur många av oss faktiskt tänker. Följande är hämtat från en Facebook-status jag skrev härförleden:

Vardagsrasismen. En pigg och glad kvinnlig representant för Maglarpsbullen AB – Chokladbollsfabrik stod och gjorde reklam för företagets godsaker när jag var och handlade på ICA. Två äldre kvinnor går långsamt framför mig och stannar till, medan jag med något raskare steg försöker ta mig mot kassorna. Den ena av kvinnorna frågar den andra: ”Vill du ha lite n****bullar? Fast så får man ju inte säga”. Maglarpskvinnan svarar högt och glatt: ”Jo, det får man visst det! Men inte när jag står här. Men det heter ju så!”.

Den tragiska egoismen hos oss lyser igenom och den följs av en obehaglig eftersmak såväl i anekdoten som när vi hävdar att det har gått för långt när Disney väljer att plocka bort rasistiska stereotyper i ”Jultomtens verkstad” – den svarta dockan och den äldre judiske mannen som båda figurerar i filmen – för övrigt det enda i filmen som klippts bort av humanistiska skäl. Vi ska inte tappa bort att den heliga kon ses av alla, inkluderat barn som har svårt med att vara kritiska och inte känner till den vidriga historiska kontexten. Jag är av uppfattningen att ingenting går förlorat av att dessa rasistiska nidbilder är borttagna. Jag är också av uppfattningen att det inte spelar någon som helst roll om Pippis pappa är söderhavskung eller om jag inte, som barn, har tillgång till kontroversialismen i Tintin i Kongo. Återigen, det är vår egen vilja, vår egen önskan som styr att det är viktigt att vi får fortsätta läsa om, och föra vidare, rasism. Inte barnens.

Tolkningsföreträdets fällor

Om vi skulle ta och kika lite på vad vi faktiskt diskuterar här, nämligen fenomenet tolkningsföreträde, så kan vi bl a komma fram till följande tankar:

  • När vi tycker att ”det är inte så farligt”.
  • När vi fasar över att språket förändras till att bli mer inkluderande.
  • När vi tar oss rätten att avgöra vad som är rasistiskt eller kränkande för en annan människa.
  • När vi inte tänker på våra medmänniskor.
  • När vi är själviska.
  • När vi är arga över att inte få lov att kränka andra människor.

Faktum är och kvarstår: Vi som inte ingår i den utsatta gruppen, oavsett vilken, kan ALDRIG ge oss själva tolkningsföreträde – utan att samtidigt vara egoister. Vi som ändå väljer att göra det, för att ”hävda vår rätt” och behålla vår ”det heter faktiskt så”-mentalitet, förefaller likgiltiga inför att uttrycken och accepterandet av rasistiska stereotyper, överförs till nästa generation. Vi medverkar till att samhället fortsätter att vara exkluderande, när vi istället ska sträva efter att samhället ska vara inkluderande.

För vilka är det viktigt att behålla rasistiska nidbilder och uttryck?

I den eviga diskussionen om huruvida barnlitteratur ska vara fri från rasism vill jag väcka en tanke: Förlorar historien om Pippi något på att pappa Efraim är ”söderhavskung” istället för ”n****kung”? Om svaret är nej, vad är då argumentet för att behålla rasismen?*

I böckerna om Lilla Hjärtat kunde vi se hur, medvetet eller omedvetet, ”Blackface”-traditionen fördes vidare på ett klumpigt och obehagligt sätt. Författarinnan valde senare att dra tillbaka böckerna 2012. Ett bra beslut, i mina ögon.

Jag vill också väcka tanken om huruvida Tintin i Kongo är en nödvändig del av våra barns barndom? Är detta oomtvistat rasistiska seriealbum – betänk den belgiska kolonialismen – oumbärligt och tar till vara på alla viktiga funktioner som vi tycker att barnböcker bör ha?Kan våra barn klara sig utan Jan Lööfs rasistiska stereotypiska skildringar av andra kulturer? Jag vill hävda att de kan det.

Det är inte våra barn som går miste om den ”fantastiska” litteraturen, det är vi i äldre generationer som reagerar, fasar och går man ur huse för att ge vår egen själviskhet näring. Våra barn kunde inte bry sig mindre.

För oss som vill läsa böckerna så finns de fortfarande och är för evigt bevarade vid Kungliga biblioteket.

Att ge oss själva tolkningsföreträde för vad som uppfattas som kränkande, nedvärderande, rasistiskt eller stigmatiserande är själviskt. Vi kan inte fortsätta göra det om vi samtidigt hävdar alla människors lika värde och vill verka för ett inkluderande samhälle.

Det lirar inte.

Det är orimligt, ologiskt, onödigt, ointelligent, obehagligt, osunt, oacceptabelt och obegripligt.

* Astrid Lindgren gav redan 1970 uttryck för att OM hon hade skrivit böckerna om Pippi  senare hade hon aldrig gjort pappa Efraim till ”n****kung”.

Tillägg 1: Redigeringarna i ”Jultomtens verkstad”, Tintin i Kongo, Pippiböckerna och andra ”drabbade” kulturskatter har gjorts av de företag som äger rättigheterna till böckerna och filmerna.

Tillägg 2: Antisemitiska barnböcker från 30- och 40-talen är sedan lång tid tillbaka bortplockade från bibliotekshyllorna.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Motarguments årskrönika 2017

Nu när året sjunger på sista versen tycker jag att det är dags att titta på yttrandefriheten och vad den innebär. Ofta möts vi av åsikten att det ”goda hatet” tystar röster av åsikter som står i bjärt kontrast med de konventionella eller ”PK”-åsikterna. Vidare menar man ofta att det innebär censur när ett företag inte tillhandahåller en lokal eller liknande forum för att framföra sina åsikter.

Vi hör alltför ofta argument att vi censurerar oliktänkande eller att det är ett brott mot yttrandefriheten när ett hotell eller skola vägrar Sverigedemokraterna ett forum att framföra sina åsikter på. Vi får också höra att vi genom ”det goda hatet” tystar andra åsikter än våra egna och på detta sätt det inte går att framföra dessa åsikter samt att åsikter som faller under hets mot folkgrupp får framföras med skydd av yttrandefriheten.

Jag är innerligt trött på att denna debatt ständigt blossar upp och att jag varje gång ska behöva undervisa i grundläggande kunskaper som tillhör grundskolans samhällskunskap. Det borde tillhöra allmän kunskap att veta vad en av våra mest betydande grundlagar innebär och vad man får eller inte får uttrycka.

yttrandefrihetJag ska börja med att bena ut begreppet yttrandefrihet och hur denna lagstiftning är formulerad. Yttrandefrihetsgrundlagen innebär med andra ord inte att man har rätt att stå oemotsagd. Andra människor har all rätt att bemöta det du säger med egna åsikter eller fakta. Vidare finns det inget i yttrandefrihetsgrundlagen som säger att andra aktörer måste ställa ett forum till förfogande för alla som har åsikter att yttra.”.

Något som också ofta hörs i debatterna är att åsikter censureras genom att de inte får stå oemotsagda, men med censur avseende yttrandefrihetsgrundlagen menas att staten eller någon annan myndighet inte får gå in och redigera bort någon information i en uttryckt åsikt.

Yttrandefriheten har dock några få inskränkningar och dessa rör lagen om hets mot folkgrupp, och med folkgrupp menas exempelvis hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, sexuell läggning eller liknande omständigheter. Även våldsskildringar mot människor eller djur utgör en sådan inskränkning av yttrandefrihetsgrundlagen.

Det finns med andra ord inget stöd i yttrandefrihetsgrundlagen för att man inte får säga emot en åsikt eller möta en åsikt med fakta eller en egen åsikt. Vidare finns det inget i yttrandefrihetsgrundlagen som säger att man måste ställa ett forum till förfogande för att framföra denna åsikt och ingen censur förekommer då en åsikt möts med fakta eller annan åsikt.

Kan vi enas om att inte hävda att man har grundlagstiftad rätt att uttrycka kränkande och nedsättande åsikter kring hudfärg, religiös övertygelse, nationell eller etniskt ursprung eller mot människor av en specifik sexuell läggning? Kan vi vidare enas om att bli motsagd inte innebär att du blivit censurerad och att ingen har skyldighet att tillhandahålla forum för att uttrycka dina åsikter?

Jag hoppas och önskar att 2018 ska bli det år som vi kan börja debattera sakfrågor istället för sådant som är enkelt att leta upp fakta kring och som inte är öppet för eget tyckande som våra grundlagar. En fråga jag ofta ställer, men som jag aldrig har fått svar på är vilka lösningar Sverigedemokraterna har på de problem de menar att Sverige dras med. Kanske kan denna fråga debatteras med framgång 2018 då vi inte längre behöver återuppfinna hjulet om och om igen genom att vi tvingas lägga fram samma fakta i frågor som är så lätta att kolla upp själv.

Ha nu ett gott nytt år och förhoppningsvis även ett bättre och vänligare debattklimat under 2018.

Källor:
Yttrandefrihetslag
Polisen
Grundlagarna

Om ordet ”handikapp” och varför vi ska sluta använda det

Häromdagen när jag var ute på en löprunda passerade jag, som så många gånger förr, den där skylten som stavas ”Handikappbad”. Jag har ofta funderat över den där vita skylten med den svarta texten och varför den inte har ersatts av en skylt med ett modernare, mindre stigmatiserande, uttryck för att benämna den där badplatsen.

Skylten jag pratar om fungerar som en vägledning till ”Ribersborgs handikappbad”. Vid ett tillfälle har jag mailat kommunen och ställt frågan om det inte vore på tiden att ta steget in i nutiden, och lämna dåtiden därhän. Jag fick inget svar.

Om vi tar och kikar lite på hur språkbruket beträffande gruppen funktionsvarierade har förändrats över tid kan vi på Nordiska Museets hemsida läsa följande:

Idiot, imbecill, sinnesslö, efterbliven, dåre, vanför, krympling, invalid, kroniker, handikappad. Orden har skiftat och orden har också signalerat att problemen legat hos individen själv. Numera talar man om funktionshinder, funktionsnedsättning eller nedsatt funktionsförmåga.

Det gammalmodiga och nedvärderande ”handikapp” har, sedan länge, sorterats bort, via mer accepterade ”funktionshinder” och ”funktionsnedsättning” till de nyare ”funktionsvariation” och ”funktionsskillnader”. För övrigt är ”funktionshinder” och ”funktionsnedsättning” två olika saker. I officiella sammanhang lever inte alltför sällan de förlegade, kränkande och stigmatiserande begreppen ”handikapp” och ”handikappad” kvar. Vi kan se det på skyltar, men också i gamla föreningsnamn som inte orkat, eller velat, byta namn till något fräschare och mindre unket.

Vi kan se det på kommuners hemsidor, vi kan se det i utbildningsbeskrivningar och i uttryck som ”handikappanpassning” och ”handikappomsorg”.  Vi kan se det i idrottsföreningar som FIFH (Föreningen Idrott för Handikappade) och på portalen där de olika ”handikappförbunden” i Sverige beskrivs. Vi kan läsa om ”handikappersättning” på Försäkringskassan och på Riksdagens hemsida i samband med en motion skriven för två år sedan. Vi kan se det i dagspressen som t ex i artikeln ”Handikapptoa med larmknapp till SOS” i Sydsvenskan och vi kan se det på diverse varuhus hemsidor.

Jag reagerar reflexmässigt då media använder sig av benämningen, och har många gånger mailat och ifrågasatt. Jag har då även bifogat min artikel Note to self: Sluta säga ”handikappad”! för upplysnings skull, vilket jag anser att man inte ska behöva göra för journalister. Det borde vara en självklarhet. Svaret blir alltid att de ska editera artikeln. Men skadan är redan skedd: Internet glömmer aldrig och den fysiska utgåvan av tidskriften eller dagstidningen är redan ute och har lästs av alltför många.

Begreppet ”handikapp” är på väg att försvinna ur Svenska Akademiens Ordlista och på Socialstyrelsens hemsida kan vi läsa följande om begreppet ”handikapp”:

Handikapp tas bort som uppslagsterm och termen avråds som synonym till såväl funktionsnedsättning som funktionshinder.

Det finns en vilja till förändring: istället för ”handikapp” och ”handikappanpassad” rekommenderas definitionerna ”funktionsnedsättning” och ”tillgänglig”. Vi kan hos Socialstyrelsen också läsa oss till att det handlar om en rekommendation, och inte ett tvång.

Vad är det då som är så farligt med att använda sig av begreppet ”handikapp”? Vi menar ju inget illa med det, tänker vi. Ja, så tänker många om andra nedvärderande, föråldrade och stigmatiserade benämningar på människor. ”Det har ju alltid hetat så!”, ”Det heter ju så!” eller ”Jag har alltid sagt så, så varför ska jag ändra på mig nu?” kommer ofta reflexmässigt hos dem som till varje pris vill behålla sin ”rätt” att kränka utsatta minoriteter. Så varför ska vi ändra på oss?

För mig räcker det med att den enskilda minoriteten inte vill bli kallad för det vi envisas med att benhårt hålla fast vid. Det finns ytterligare argument till att vi ska byta ut det förlegade ”handikapp”. T ex för att de nyare benämningarna på ett neutralt och pedagogiskt sätt berättar för oss vad vi faktiskt har att förhålla oss till.

Damon Rose, redaktör på ”Ouch!”, en tidskrift om och för funktionsvarierade ger sin syn på begreppet:

”Handicapped” is a word which many disabled people consider to be the equivalent of nigger. It evokes thoughts of being held back, not in the race, not as good, weighed down by something so awful we ought not to speak of it

I en artikel jag skrivit tidigare här på Motargument har jag rett ut begreppets ursprung:

Ordet ”handikapp” kommer från engelskans ”hand in cap”, ett spel där insatser lades i en mössa, eller hatt. På 1700-talet började man använda begreppet om kapplöpningshästar som belades med extra tyngder, i syfte att jämna ut spelet. I samband med dessa kapplöpningar fick ordet sin moderna betydelse. ”Handikapp” är ett uttryck för att det förutsätts att någon har svårare att klara sig, oavsett om det rör sig om sport, då regler styr ”handikappet”, eller i livet, där funktionsnedsättningen ligger till grund för ”handikappet”.

Att medvetet, eller omedvetet, hålla fast vid begreppet ”handikapp” är funkofobiskt. Funkofobi är fördomar mot människor med funktionsvariationer.

Historiskt sett har funktionsvarierade fått stå vid sidan av samhället: man har omyndigförklarats, man har ansetts obildbara, man har tvingats in på anstalter och institutioner, man har utsatts för tvångssteriliseringar och andra övergrepp (Vipeholmsexperimentet, Willowbrook-experimenten och STD-studien). Hur ska vi komma ifrån de hierarkiska strukturerna i samhället, och skapa inkludering och delaktighet, om vi inte ens kan lära oss att bemöta människor på ett respektfullt och sakligt sätt?

Vi ska vara medvetna om att det, precis som vid utfasning av andra förlegade uttryck, handlar om att förändringen måste få lov att ta tid. Men om inte samhället, och officiella instanser och organisationer, byter synsätt och benämningar, hur ska vi då få enskilda individer att göra det? Vi kan göra jämförelser med andra uttryck som sorteras bort, t ex ”N-ordet”, ”Z-ordet” och ”L-ordet” (som är det föråldrade ordet för ”samer”), där vi har kommit mycket längre.

Vad är det som gör att det är så svårt just med gruppen funktionsvarierade?

Och nej, argumentet att ”det alltid har hetat så” eller att vissa i den utsatta gruppen använder benämningen är inte legitima argument.

*Funkis ett ord för framtiden?

(Det finns betänkligheter kring L-ordet också. Jag återkommer till detta i en annan artikel)

Civilisationism – det nya konceptet för islamofobi

Historiskt sett har sekularismen som process att separera religionen (kyrkan) från staten,  inneburit framgångar för större delar av Europa. Den som inte ville tro på Gud fick det bättre. Den som ville kunna välja sitt sätt att tro på Gud fick det också bättre. Statskyrkor kom att ifrågasättas och fick med tiden lämna sina positioner. Sekularism innebar på flera sätt en progressiv utveckling som gick ihop med krav om demokratisering, mänskliga rättigheter och vetenskapliga framsteg. Det formades också krav på mer inkluderande samhällen, som för olika kristna och judiska samfund.

På ett sätt är det idag paradoxalt att nationalistiska aktörer med religion på agendan har vuxit sig så starka i de delar av Europa som anses vara de mest sekulariserade världsdelarna. I Sverige brukar människor ofta uppfatta sig själva som samhällsmedlemmar i ett av världens mest sekulära och toleranta samhällen. Komikern Magnus Betnér sa en gång om Sverige att ”ingen tror på Gud, men alla tror på något”. Samtidigt är stödet för Sverigedemokraterna stort. För ett parti som vill återinföra statskyrkan och blandar sin syn på kristendom med nationalism och kulturell rasism.

Att utvecklingen varit sådan i norra och västra Europa, så som i Danmark eller Frankrike, har sin förklaring i hur nationalpopulismen har förändrat sig. Populismen vilar både på en vertikal dimension som ”folket vs eliten” och på en horisontal dimension som ”hoten mot oss”.  Dagens nationalpopulistiska aktörer som i norra Europa har dock mer än nationalism på agendan, nämligen – ”civilisationism”. Rogers Brubaker, en av de mer kända experterna på nationalism, menar att konstruktionen är likadan som när nationalpopulistiska partier agerade antisemitiskt och hade judarna som en föreställd fiende nummer ett. ”Fienden” har med tiden kommit att ersättas med muslimer och islam, men det politiska beteendet är detsamma.

Civilisationism handlar att kombinera kristendom, sekularism och liberalism i den politiska kommunikationen där islam och muslimer presenteras som samhällets problem eller hot. Kristendomen presenteras inte som en religion i sig utan mer som civilisatoriskt motstånd till islam. Sekularismen används som ett sätt att minska muslimernas närvaro på offentliga platser som gator och torg genom till exempel krav på burkaförbud. Medan liberalismen presenteras i form av aspekter som yttrandefrihet och jämställdhet, där muslimer likställs som människor som inte har liberala värderingar och som därför måste tvingas bort eller tvingas att acceptera ”vårt sätt att leva”.

Hur återspeglas civilisationismen i praktiken? Under valen i Frankrike och Nederländerna har det till exempel förekommit att nationalistiska aktörer säger sig vilja skydda homosexuella ifrån muslimer trots att dessa i sin tur ser Ryssland, med sina anti-gaylagar, som förebildssamhälle. Svenska nationalister som tillsammans med SD ser islam som ett hot mot demokratin men själva är emot den liberaldemokratiska modellen med ett konstitutionellt skydd för individen och de oberoende centrala institutioner som en rättsstat innebär. Det har blivit ett sätt för populistiska partier att locka till sig nya väljare genom en retorik om skydd och hot.

Nationalistiska aktörer förespråkar ofta kristna samhällen och stater men även använder sig av kommunikation om sekularism. Den ”identitära kristenismen” som Brubaker menar handlar om att sekularism inte står i strid med kristendomen utan till med går ihop med det kristna. Kvinnors rättigheter och yttrandefrihet presenteras vara gamla kristna värderingar från början och som nu hotas av islam och muslimer. Civilisationism handlar alltså även om att vilja exkludera muslimer som en del av de nationella eller europeiska kollektiva identifikationerna.

Business Leader

Och fler är nationalpopulistiska aktörer hänger på mer eller mindre liknande sätt. Som i fallet med åsikter hos Ann Heberlein och Thomas Gür i texter om islam och jämställdhet, när Moderaterna kommunicerar om ”svenska värderingar”, när Liberala Kvinnor föreslår slöjförbud på barn eller när företrädare för Liberalerna vill sätta stopp för nya religiösa (muslimska) friskolor. Sedan 2015 har allt fler politiska aktörer i Sverige mer eller mindre raderat skillnaden mellan vad som är politiskt och vad som är kulturellt.

Politiska aktörer med civilisationism på agendan är ute efter identitetsmonopol och de drivs av en vilja att på långsikt ta över centrala institutioner. Ett sätt att förhindra en sådan utveckling är att titta på nästa steg för samhället, att erbjuda en möjlighet för identifikationer med svenska samhället som är friare och öppnare, med fokus på en konstitutionell sekularism. Grundlagen kan de flesta i samhället sluta sig bakom på ett tydligare sätt än tanken om ett religiöst eller humanistiskt samhälle. I vårt samhälle behöver vi titta på nästa steg och se över skillnaderna mellan det religiösa och det sekulära liksom det politiska och det kulturella – för framtidens samhällsgemenskap.

Referenser

Brubaker, Rogers. Between nationalism and civilizationism: the European populist moment in comparative perspective

 

 

 

Integration på orimliga villkor

Aldrig förr har så många människor varit inskrivna i Arbetsförmedlingens etableringsprogram. Det har resulterat i allt mindre tid och resurser för respektive deltagare. Detta samtidigt som ett arbete aldrig har varit viktigare för den som vill stanna i Sverige, och få hit sin familj.

2010 fick Arbetsförmedlingen uppdraget att ansvara för etableringsreformens implementering. En reform där flyktingar och skyddsbehövande med familjer under två års tid har rätt till en individuellt anpassad etableringsplan som ska föra dem närmare antingen ett arbete eller högre studier. Syftet var att tidigt komma in med resurser för att korta tiden det tar att etablera sig på arbetsmarknaden.

I uppdraget ingår att ha djupgående kartläggningssamtal där individen tillsammans med arbetsförmedlare ska lägga upp en planering för att föra denne närmare arbetsmarknaden. Ofta innefattar etableringsplanen översättning och bedömning av utländska betyg, svenskastudier och olika typer av praktikplatser. Samtalen handlar både om att kartlägga tidigare erfarenheter och att blicka framåt:

Hur ser du på din nya tillvaro i Sverige? Vad vill du arbeta med? Eller vill du titta på möjligheten att fortsätta studera? Kanske har du praktiska yrkeskunskaper vi behöver validera för att på bästa sätt matcha dig mot arbetsmarknaden?

I och med den nya lagen om tillfälliga uppehållstillstånd som trädde i kraft den 20 juli 2016 förändrades uppdraget drastiskt. Det var också något som Arbetsförmedlingen var tydliga med skulle hända i sitt remissvar till regeringen under våren samma år. I och med den nya lagen blev tillfälliga uppehållstillstånd regel där möjligheten att få återförenas med familjen i Sverige avgörs av individens möjlighet till försörjning. Ett arbete möjliggör också förlängning av uppehållstillståndet.

Styrkan i etableringsuppdraget är att deltagaren tillåts tänka både långsiktigt och kortsiktigt vilket ett permanent uppehållstillstånd skapar utrymme för. Långsiktigheten möjliggör att läkare ges den tid som krävs för att få sin legitimation och arbeta just som läkare. Hantverkare tillåts genom validering ute på arbetsplatser få yrkesbevis för att kunna fortsätta inom sin bransch. Studenter ges möjligheter att komplettera sina universitetsstudier för att få ett arbete där deras kompetenser tas tillvara på bästa sätt. Något som givetvis berikar både individen och hela samhället.

När människorna som nu hör till etableringsuppdraget ska upprätta en etableringsplan är det med vetskapen om att de eventuellt inte kommer att få stanna kvar när uppehållstillståndet löper ut. Det är också med vetskapen om att en snabb anställning kan innebära ett förlängt uppehållstillstånd och därmed möjlighet till familjeåterförening.

Vad finns då för incitament att försöka få läkarlegitimation som tar lång tid? Varför skulle en då satsa på en valideringsprocess för att få yrkesbevis om det riskerar att dra ut på tiden? Varför inte rikta allt fokus mot branscher utan några krav på förkunskaper om det kan ge ett anställningsavtal för att ersätta det tillfälliga uppehållstillståndet med ett permanent?

Risken är stor att det är just där vi kommer att hamna. Kompetens kommer gå till spillo och vi får ett ännu tydligare klassamhälle där människor som flytt till Sverige är överrepresenterade i osäkra anställningar med låga krav på förkunskaper och låga löner. Den nya lagen tvingar människor att lära sig ett nytt språk, ett nytt samhälle och ta sig in på arbetsmarknaden under mycket osäkra och pressade förhållanden. Detta med stöd av en myndighet som aldrig förr arbetat under så hög press. Det är inhumant för individen, och förkastligt ur ett samhällsperspektiv.

Myt: Asylsökande och bidrag

På Motargument är vi extra glada för mytknäckare, gärna sådana som ger motargument mot falska, vinklade, rasistiska och fördomsspäckade myter om invandrare och bidrag. Faktum är att just den sortens artiklar är de mest lästa och delade på Motargument. Mot bakgrund av att lögnerna aldrig upphör, den totala bristen på källkritik och att hetspropaganda kring invandrare sprids som en löpeld på Internet, så kommer vi på Motargument aldrig att sluta skriva dessa mytknäckare.

I samhället, på bloggar och i sociala medier sprids falska och extrapolerade uppgifter om invandrare och bidrag. Hur mycket i ersättning får egentligen asylsökande?

Asylsökande har rätt till dagersättning

Människor som har flytt till Sverige och har lämnat in en asylansökan har möjlighet att söka ekonomiskt bistånd från Migrationsverket i väntan på att asylansökan behandlas. Det ekonomiska biståndet kallas dagersättning. Denna dagersättning upphör så snart uppehållstillstånd ges eller när personen lämnar Sverige.

Tanken med denna dagersättning är att det ska täcka utgifter för ”sjukvård, medicin, tandvård, hygienartiklar, kläder, skor, andra förbrukningsvaror och fritidsaktiviteter”.

Ett kriterium för att få denna dagersättning är att den sökande kan uppvisa eventuella tillgångar och på så sätt kan man avgöra om personen har behov av ersättning. Det är nämligen brottsligt att undanhålla uppgifter om eventuella tillgångar eller inkomst.

Rätten till ekonomiskt stöd är normalt förbrukad då den asylsökande erhåller arbete och uppbär lön, då uppehållstillstånd ges eller då personen lämnar Sverige. Den rätten kan dock fortlöpa om den asylsökande:

  • har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd
  • har beviljats uppehållstillstånd efter att ha haft tillfälligt skydd, med stöd av bestämmelserna i utlänningslagen och som inte är folkbokförda i Sverige
  • eller fortsätter att vistas på förläggning och inte anvisats eller kunnat utnyttja en anvisad plats i en kommun

Under en månads tid efter att uppehållstillstånd beviljats har den asylsökande rätt till ekonomiskt bistånd.

Hur mycket får asylsökande?

Storleken på dagersättning varierar beroende på familjekonstellation – om den asylsökande är ensamstående, delar hushållskostnader med annan vuxen samt antal barn – och huruvida mat ingår i boendet eller inte. Och alla människor har väl rätt att slippa gå hungriga?images

Utöver dagersättningen finns en möjlighet för den asylsökande att söka ”särskilt bidrag” om denne kan uppvisa starka skäl till extra ersättning.

När den asylsökande erhåller arbete och uppbär lön förloras rätten till dagersättning.

Om den asylsökande erhållit arbete kan denne söka bostadsbidrag.

Det finns omständigheter som kan ligga till grund för sänkt dagersättning:

  • du inte medverkar till att klarlägga din identitet
  • du försvårar utredningen av din asylansökan genom att hålla dig undan
  • du samarbetar inte till förberedelserna rörande din hemresa om du har fått ett beslut om avvisning eller utvisning

Denna ersättning kan endast erhållas om Migrationsverket inte har några bostäder att erbjuda i orten den asylsökande har blivit erbjuden arbete och anställningstiden är längre än 3 månader.

Om vi skulle drista oss till att räkna på några exempel (jag räknar på att en månad innehåller 30 dagar):

  • Ensamstående där mat ingår i boendet erhåller 720 kronor per månad. Ensamstående där mat inte ingår i boendet erhåller 2 130 kronor per månad
  • Ensamstående med tre barn (2, 7 och 12 år gamla) där mat ingår i boendet erhåller 1 620 kronor per månad. Samma familj erhåller 5 475 kronor per månad om mat inte ingår i boendet
  • Två vuxna som delar hushållskostnader med tre barn (2, 7 och 12 år gamla) där mat ingår i boendet erhåller 2 040 kronor per månad om mat ingår i boendet och 7 005 kronor per månad om mat inte ingår i boendet

Ponera att någon av de asylsökande i endera familjekonstellation börjar jobba: vi plussar då med bostadsbidrag om 850 kronor per familj och månad respektive 350 kronor per ensamstående och månad. Bostadsersättningen kan bara utbetalas om Migrationsverket inte kan bistå med bostad i orten den asylsökande erbjudits arbete och anställningstiden är längre än 3 månader.

”Lyxflyktingar” tar våra pengar

Det kan verka som att människor får väldigt mycket pengar, om man inte räknar med hur många personer det är som behöver socialt bistånd till mat och nödvändiga omkostnader under sin första tid i Sverige.

Att ett hushåll får socialens ekonomiska bistånd innebär inte att samma hushåll kommer få det permanent under 12 månader per år under all evighet… Socialstyrelsen har statistik för hur många månader per kalenderår som samma hushåll får ekonomiskt bistånd… och det är långt från 12 månader per år. Vi kan däremot, ur statistiken utläsa att 60% av alla hushåll som uppbär ekonomiskt bistånd under ett år, får det kortare tid än 10 månader per år.

Alltså är det hela tiden nya hushåll som söker, och andra hushåll som slutar få bistånd, eller delar därav, eftersom någon i hushållet börjar jobba osv.

I Socialstyrelsens statistik över ekonomiskt bistånd 2015 kan vi läsa följande:

Drygt 226 500 hushåll fick ekonomiskt bistånd någon gång under 2015, vilket motsvarar ungefär vart tjugonde hushåll i Sverige. Totalt betalade kommunerna ut 10,6 miljarder kronor under 2015, vilket i stort sett är oförändrat jämfört med föregående år.

I Sverige finns drygt 10 miljoner invånare. Är det en principsak att vissa som, av olika anledningar, är fattiga inte ska få leva ens på existensminimum? Eller handlar det om var personen ifråga är född, vilken religion denne tillhör, utseende eller vilket språk denne talar – kort sagt: beror det på att man ogillar främlingar?

Bland ”sverigevänner”, folkvalda och i alternativ media finns en fäbless för att extrapolera, siffertrixa, vinkla och fara med osanning vad gäller bidrag och invandring. I grund och botten är detta förfarande en väl medveten taktik: skrämselpropaganda får vanliga människor att bli upprörda och förbannade samt ställa utsatta grupper mot varandra medelst en vidrig polarisering. Alternative facts och fake news blir verklighet i den ständiga hetsjakten på dem man väljer att benämna ”lyxflyktingar”.

Att Sverige bidrar med ekonomiska medel så att asylsökande kan leva på åtminstone existensminimum är inga konstigheter och är uttryck för att alla människor har rätt till ett drägligt liv.

När du hör människor extrapolera och uttrycka ”worst-case-scenario”-siffror när det kommer till flyktingar och bidrag så dela gärna med dig av denna artikel.

Det är skillnad på att vara asylsökande och nyanländ.

Statistik för de som vill ha siffror på belopp och antal bidragsmottagare och biståndshushåll:

Socialstyrelsen: Ekonomiskt bistånd årsstatistik 2014

Socialstyrelsen: Ekonomiskt bistånd 2015 (se sidan 3)

Migrationsverket: Statliga ersättning till kommuner

Ett urval av mytknäckare och artiklar som ger motargument mot rasistiska myter om invandring och bidrag:

Myt: Invandrare får barnbidraget och föräldrapenningen retroaktivt
Hur var det nu med bidragen?
Invandrare får inte mer i bidrag än svenskfödda
Myt: ”Varför får ensamkommande mer än svenskar?”
Gäller äldreförsörjningsstöd bara för invandrare?
Myt: Invandrare får full pension efter ett år
Guldregnet över invandrerskan
Myt: SFI-Bonus (uppdaterad september 2014)
Hur mycket ersättning får invandrare i etableringsreformen?
Gratis busskort till asylsökande

Källor:

Migrationsinfo: Hur mycket pengar får flyktingar?
Migrationsinfo: Ekonomiskt stöd till asylsökande
Migrationsverket: Ekonomiskt stöd för asylsökande

Socialstyrelsen: Statistikdatabas för ekonomiskt bistånd – årsstatistik