Moderaterna i Lidingö kommun påstår att tiggarna har försvunnit i och med det lokala tiggeriförbudet som hösten 2019 klubbades igenom med knapp marginal, 26-25. Kommunstyrelsens ordförande Daniel Källenfors (M) säger:
”Det har varit väldigt bra. Tiggarna har försvunnit. Så det är väldigt tryggt och trivsamt på gatorna, samtidigt som exploateringen av de här människorna har minskat.” (Källa: SR.se)
Lidingö styrs sedan 2018 av en koalition bestående av Moderaterna, Lidingöpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna. Liberalerna valde att rösta nej till ett lokalt tiggeriförbud, medan Sverigedemokraterna röstade ja.
Den nya svenska regeringen med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna med stödpartiet Sverigedemokraterna har i det s k Tidöavtalet lovat att utreda ett nationellt tiggeriförbud. Redan idag har ett antal kommuner i bl a Stockholms län, nämligen Lidingö, Täby, Danderyd, Ekerö och Nynäshamn, lokala tiggeriförbud. Det är förbjudet att tigga på torg och i centrum. Brott mot förbudet kan ge böter från polisen.
Lidingö har inte utrett effekterna av förbudet, men enligt kommunen har tiggarna försvunnit nästan helt och hållet.
Vi på Motargument har flera gånger tidigare berört ämnet tiggeri och tiggeriförbud. Vi har berört konsekvenser av eventuella förbud och vad de kan komma att innebära för individen och för det svenska samhället.
Det finns tre saker som jag vill ifrågasätta i uttalandet från Källenfors:
”Tiggarna har försvunnit”.
”Det är väldigt tryggt och trivsamt på gatorna”.
”Exploateringen av dessa människor har minskat”.
För det första: Har tiggarna verkligen försvunnit? Eller har de bara flyttat på sig? Det kan vara så att de har ”försvunnit” från de platser där det råder tiggeriförbud. Om de inte har flyttat sig från dessa platser riskerar de att få böter, dvs de bryter mot ett förbud. Jag vill å det bestämdaste hävda att det inte någonstans kan vara brottsligt att be om hjälp. Enligt tiggeriförbudsförespråkare ska det vara så.
För det andra: Har det, i och med att tiggarna anses ha ”försvunnit”, blivit väldigt tryggt och trivsamt på gatorna? Uttalandet insinuerar att det inte sker några brottsliga handlingar i Lidingö kommun. Det stämmer naturligtvis inte. Så länge det finns människor, begås också brott. Jag undrar också hur ett tiotal tiggare utanför butiker, utspridda i Lidingö kommun kan skapa ”otrygghet och otrivsel”?
För det tredje: Har exploateringen av tiggarna minskat? Vi vet inte hur många människor som ”exploateras”, dvs tigger mot sin vilja eller åt någon annan. Vi vet att många tiggare samarbetar, men att det inte behöver innebära att någon far illa. De tiggare som utnyttjas av kriminella aktörer kommer att tvingas fortsätta tigga någon annanstans. Så nej, exploateringen av utnyttjade tiggare har knappast minskat.
Jag välkomnar Källenfors att styrka sina påståenden.
Förbud sparkar på dem som redan ligger
Tiggeriförbud utgår ifrån att man kan förbjuda fattigdom. Det är en omöjlighet att förbjuda fattigdom så länge världen ser ut som den gör med diskriminering, rasism, fördomar och ojämlikhet. Målet ska vara att utrota fattigdom, inte förbjuda den. Idag känns det som en utopi. Salig Hans Roslings värv ger oss hopp om att det blir bättre och bättre: fattigdomen minskar.
Tiggeriförbud är fel väg att gå för att bekämpa fattigdom. Det behövs andra insatser och resurser. Mycket resurser. Vi vet att det sker en utveckling, men vi vill naturligtvis se att den utvecklingen går snabbare. Arbetet med att stärka fattigas rättigheter i EU måste intensifieras. ”Vägen framåt är inte förbud utan hårt arbete och samverkan mellan hemländernas regeringar, EU-parlamentet, svenska och andra länders många biståndsorganisationer och kyrkor.” (Källa: Dagen)
Vidare kan vi konstatera att förbud inte gör att tiggeriet försvinner. Däremot kommer situationen för tiggare att försämras, i och med att hetsjakt och tvång legitimeras mot tiggare för att de ska tvingas upphöra med att be om hjälp. Utifall att de ändå väljer att fortsätta tigga kommer de framöver att begå brottsliga handlingar. Många kommer att begå annan brottslighet för att finansiera sin försörjning eller sitt missbruk.
Redan idag, då tiggeriförbud är verklighet på vissa utvalda platser i vissa utvalda kommuner, är tiggeri ytterst stigmatiserat. Denna stigmatisering ökar vid ett nationellt tiggeriförbud. Det finns även en stor risk för att hat och hot kommer öka emot de utsatta grupper som räcker ut en hand.
Tiggeriförbud är att sparka på den som redan ligger, och strider mot den oantastliga tanken om människovärdet och allas lika värde.
De resurser som krävs för att efterleva ett tiggeriförbud är oändliga och orimliga. Vidare kan vi konstatera att tiggeriförbud eliminerar (i viss mån) ett lokalt symptom, men orsaken består.
Resurserna som måste läggas vid ett eventuellt nationellt tiggeriförbud skulle istället kunna användas till flera så mycket bättre saker: vi kan använda de pengarna till att bekämpa, och utrota, fattigdom. Att poliser ska bedriva hetsjakt på människor som räcker ut en hand är slöseri med skattepengar.
Vän av ordning undrar om välgörenhetsorganisationer, politiska partier, enskilda bloggar, idrottsföreningar och andra organisationer ska tillåtas fortsätta be om donationer? Är inte detta tiggeri? Är inte detta organiserat tiggeri?
Att be andra människor i offentligheten om hjälp kan i grunden inte kriminaliseras.
Det finns en allmän föreställning om att Sverige har haft allmän rösträtt i över 100 år. Det stämmer INTE. Vi fick allmän rösträtt för alla myndiga först 1989, i bemärkelsen alla över 18 års ålder. När vi firar 1918 som året då medborgarna ”fick” allmän rösträtt så osynliggör vi alla de grupper, som fattiga, romer och funktionsnedsatta, som inte ansågs fina nog att få rösträtt 1918.
Den allmänna rösträtten firar i år 30 år. 1989 fick vi allmän rösträtt för alla över 18 års ålder. I historieböckerna framställs året 1918 som det år då vi fick allmän rösträtt.
1989 fick intellektuellt funktionsnedsatta rösträtt. Fysiskt funktionsnedsatta (de s k ”rörelsehindrade”) fick den rätten 1964/65. Båda grupperna fick för övrigt rätt att gå i skola först på 60-talet. Det stämmer alltså inte som det står i våra historieböcker att alla barn fick rätt att gå i skola 1845. De ”rörelsehindrade” fick rätt att gå i skola i och med lagändringar 1962 och 1965, och de intellektuellt funktionsnedsatta fick rätt att gå i skola först 1969.
Ungefär samtidigt avvecklades institutionerna där ”rörelsehindrade” och personer med intellektuella funktionsnedsättningar hållits fängslade. Först med datorrevolutionen på 90-talet och 1993 års LSS-lag fick personer med funktionsnedsättningar en möjlighet till liv på lika villkor som andra.
Att grupperna med funktionsnedsättningar fick rösträtt 1964/65 respektive 1989 beror på att omyndighetsförklaringen togs bort då.
Det betydde även att funktionsnedsatta fick rätt att gifta sig med vem de ville.
Dessutom sänktes myndighetsåldern till 18 år 1974. Runt 1920 fick de flesta kvinnor (1918) och de som vägrat värnplikt (1922) rösträtt. År 1937 infördes rösträtt för fängelseinterner eller f d fängelseinterner. De flesta män fick rösträtt 1909 och de flesta rika män fick rösträtt 1866. (Källa: Riksdagens historia)
Den allmänna rösträtten har vi alltså bara haft i 30 år. Då, 1989, fick den sista gruppen rösträtt. Det handlar om en grupp som tvångssteriliserats, internerats och förtryckts under efterkrigstiden: de med funktionsnedsättningar. 1991 var första gången de kunde utöva sin nya rättighet och rösta i valet.
Grupper som var diskriminerade eller i utanförskap fick alltså sin rösträtt senare än 1918. Kvinnor var diskriminerade och fick rösträtt efter män. Fattiga var diskriminerade och fick det efter de flesta kvinnor och män. Romer, renskötande samer, resande saknade i regel en folkbokföringsadress, vilket medförde att de inte gavs rösträtt. I romernas fall gavs de rätten till fast bostad 1959, varpå de först då i praktiken beviljades rösträtt. och fysiskt funktionsnedsatta var bespottade och fick rösträtt efter fattiga till och med. Sist kom den mest diskriminerade gruppen, intellektuellt funktionsnedsatta.
Vi fick allmän rösträtt 30 november 1988
Ska vi fira något datum så är det den 30 november 1988 vi ska fira. Det var då riksdagen klubbade igenom den allmänna rösträtten. Ingvar Carlsson var statsminister och regeringen socialdemokratisk, men beslutet togs av en enig riksdag.
Laila Freivalds (S) var utrikesminister och öppnade debatten med dessa ord:
”Herr talman! En människa som har blivit omyndigförklarad har blivit fråntagen i stort sett allt inflytande över sitt liv. Hon förlorar så gott som helt rätten att bestämma över sin ekonomi. Men inte nog med det: omyndigförklaringen rör också hennes personliga rättigheter. Den allmänna rösträtten tas ifrån henne, och hon får inte heller gifta sig utan förmyndarens samtycke. En omyndigförklaring uppfattas vidare ofta som nedvärderande, både av den omyndigförklarade själv och av omgivningen.
Det är hög tid att ändra på detta. I stället för alt ta ifrån en utsatt grupp dess rättigheter skall vi tillföra den något positivt. I ett demokratiskt och människovärdigt samhälle är det en självklarhet att stötta de svaga i stället för att stämpla dem.
Institutet omyndigförklaring har sina rötter i en förgången tid. Då rådde en helt annan syn på den enskilda människan och hennes förmåga att klara sig själv. Vad som bör vara utgångspunkten för dagens lagstiftning är respekten för varje enskild människa och tilltron till hennes möjligheter att på egen hand klara sina angelägenheter. I dagens samhälle har vi andra möjligheter än tidigare att ge hjälp och stöd utan att behöva ta till en så ingripande åtgärd som en omyndigförklaring…
Avslutningsvis vill jag säga att detta är en betydelsefull reform som sätter begrepp som demokrati och människovärde.i centrum. Genom åtskilliga brev och andra kontakter med regeringskansliet har människor genom åren redovisat de känslor av förnedring och mindervärdighet som en omyndigförklaring väckt hos dem. Det är hög tid att nu visa dessa människor och deras omgivning att samhället har respekt för deras människovärde och deras förmåga att själva styra sina liv.” (Källa: Riksdagen.se)
Martin Olsson från Centerpartiet sa detta:
”Herr talman! Alla människor skall ha lika värde och rättigheter. Detta måste vara en viktig grundsats i värt demokratiska samhälle. Så långt det är möjligt skall alla tillförsäkras samma medborgerliga rättigheter. Samhället skall emellertid samtidigt garantera att den enskilde ges det stöd och det skydd han eller hon är i behov av.
Genom att riksdagen i dag skall fatta ett beslut om avskaffande av systemet med omyndigförklaring och införa en ny form av hjälp och stöd till dem som inte kan vårda sig själva eller sin egendom tas ett viktigt steg i riktning mot att uppnå denna grundsats. Motivet för avskaffande av systemet med omyndigförklaring är bl.a. att det anses att både den omyndigförklarade och dennes omgivning kan uppleva omyndigförklaringen som en nedvärdering. Det anses även kunna inträffa att den enskildes psykiska tillstånd påverkas negativt av en omyndigförklaring, liksom att vederbörandes sociala anpassning försvåras. Mot bakgrund av strävandena att så långt som möjligt respektera allas självbestämmanderätt och integritet är det naturligt att vi nu avskaffar systemet med omyndigförklaring. Från Centerns sida har vi med hänsyn till våra grundläggande värderingar slött denna utveckling och föreliggande förslag.” (Källa: Riksdagen.se)
Rösträtten är viktig att försvara! Men rätt ska vara rätt. Vi fick inte allmän rösträtt 1918, utan först då alla grupper i utanförskap erhöll den rätten, och det var långt senare!
Debatten om tiggeriförbud tycks aldrig ta slut. Vad är det som får en majoritet av svenskarna att vilja se ett nationellt tiggeriförbud? Motargument har kikat lite på en mängd orsaker. Slutsatsen är tyvärr att rasismen mot romer är den huvudsakliga orsaken till att vi vill förbjuda människor att räcka ut en hand.
Tiggeridebatten har pågått i många år. Den har intensifierats de senaste åren eftersom det på många ställen i Sverige har blivit en del av stadsbilden. Utanför livsmedelsbutiker, intill bankomater och utmed gågator sitter människor och räcker ut en hand. Varför gör de det, tänker ni? Borde de inte ”klippa sig och skaffa ett jobb?”.
Om det ändå vore så enkelt.
Det finns massor av anledningar till att människor inte har möjlighet att på egen hand försörja sig själva eller sina familjer. Det finns också människor som pga missbruk, social utsatthet och psykisk ohälsa tvingas att be andra människor om hjälp. Jag tänker inte gå in på orsaker till vad som driver människor att komma till Sverige och tigga. Jag kommer inte heller att försöka bena ut varför missbrukare, socialt utsatta och psykiskt sjuka har valt att tigga.
Det jag vill att vi funderar över är varför en majoritet av svenskarna vill förbjuda tiggeri, och varför jag anser att ett tiggeriförbud av så många anledningar är fel.
Förbud sparkar på dem som redan ligger
Tiggeriförbud utgår ifrån att man kan förbjuda fattigdom. Det är en omöjlighet att förbjuda fattigdom så länge världen ser ut som den gör med diskriminering, rasism, fördomar och ojämlikhet. Målet ska vara att utrota fattigdom, inte förbjuda den. Idag känns det som en utopi. Salig Hans Roslings värv ger oss hopp om att det blir bättre och bättre: fattigdomen minskar.
Tiggeriförbud är fel väg att gå för att bekämpa fattigdom. Det behövs andra insatser och resurser. Mycket resurser. Vi vet att det sker en utveckling, men vi vill naturligtvis se att den utvecklingen går snabbare. Arbetet med att stärka fattigas rättigheter i EU måste intensifieras. ”Vägen framåt är inte förbud utan hårt arbete och samverkan mellan hemländernas regeringar, EU-parlamentet, svenska och andra länders många biståndsorganisationer och kyrkor.” (Källa: Dagen)
Vidare kan vi konstatera att förbud inte gör så att tiggeriet försvinner. Däremot kommer situationen för tiggare att försämras, i och med att hetsjakt och tvång mot tiggare att upphöra att be om den hjälp de behöver legitimeras. Utifall att de ändå väljer att fortsätta tigga kommer de framöver att begå kriminella handlingar. Många kommer att begå annan brottslighet för att finansiera sin försörjning eller sitt missbruk.
Redan idag, då tiggeriförbud är verklighet på vissa utvalda platser i vissa utvalda kommuner, är tiggeri ytterst stigmatiserat. Denna stigmatisering ökar vid ett nationellt tiggeriförbud. Det finns även en stor risk för att hoten och hatet mot de utsatta grupper som fortsatt räcker ut en hand kommer att öka.
Tiggeriförbud är att sparka på den som redan ligger, och strider mot den oantastliga tanken om människovärdet och allas lika värde.
De resurser som krävs för att efterleva ett tiggeriförbud är oändliga och orimliga. Vidare kan vi konstatera att tiggeriförbud eliminerar (i viss mån) symptomen, men orsaken består.
Resurserna som måste läggas vid ett eventuellt nationellt tiggeriförbud kan användas till så mycket bättre saker: vi kan använda de pengarna till att bekämpa, och utrota, fattigdom. Att poliser ska bedriva hetsjakt på människor som räcker ut en hand är slöseri med skattepengar.
Vän av ordning undrar om välgörenhetsorganisationer, politiska partier, enskilda bloggar, idrottsföreningar och andra organisationer ska tillåtas fortsätta be om donationer? Är inte detta tiggeri? Är inte detta organiserat tiggeri?
Att be andra människor i offentligheten kan i grunden inte kriminaliseras.
Varför vill vi förbjuda människor att räcka ut en hand?
Det finns siffror på att en majoritet av folket är för tiggeriförbud(Källa: SR). 62 % är för ett nationellt förbud, medan 20 % är mot. Hur kan det komma sig att de politiska partierna inte håller med folket i denna fråga? I dagens läge är det Moderaterna och Sverigedemokraterna som är för ett nationellt tiggeriförbud. Jag är rädd att människor inte har funderat särskilt mycket på varför de ställer sig positiva till tiggeriförbud.
På folklig nivå tror jag att anledningen till att så många är för ett tiggeriförbud har sina orsaker i en rad olika faktorer:
rasism mot romer, dvs antiromism/antiziganism
vi stör oss på tiggarna (i logikens namn: ska vi då förbjuda allt och alla som vi stör oss på?)
kriminalitet – vi utgår ifrån att tiggarna är kriminella och utsatta för människohandel, trots att de flesta inte är det
estetik – vi vill inte se misären individerna befinner sig i, och det ”ska inte finnas i Sverige”
egoism – ”det är mina pengar”
dåligt samvete – vi har svårt att acceptera att människor är tvingade att räcka ut en hand och be om finansiell hjälp samtidigt som man själv är på väg in på ICA för att handla det där lilla extra.
”Polisens bedömning är att de flesta av de utsatta EU-medborgare som kommer till och befinner sig i Sverige för att tigga gör det frivilligt, utan kriminella syften och utan koppling till organiserad brottslighet. De flesta samarbetar i mindre grupper av familjemedlemmar, släktingar eller vänner som gemensamt organiserar resan till Sverige och boendet under vistelsen här.”
Är DU för tiggeriförbud? Kan du förklara för mig varför du vill kriminalisera tiggeri?
Och om du anser att tiggeriförbud enbart ska gälla EU-migranter och inte ”våra egna”: DU HYSER RASISTISKA ÅSIKTER.
Jag vill hävda att de flesta som vill se ett tiggeriförbud menar att det enbart ska gälla icke-svenska medborgare. Nästan alla av dessa är romer från andra EU-länder, framför allt Rumänien och Bulgarien. Det finns en (1) accepterad rasism kvar i Sverige, och det är den mot romer. Den baserar sig på fördomar, generaliseringar och rädsla. Fördomar om romer som kriminella, generaliseringar om att ”alla vet hur romer är”, och rädsla för främlingar – dvs de som är annorlunda. Det är rasism. Och det är det som till största del orsakar svenskars vilja att förbjuda tiggeri.
Tiggeriförbud har obehagliga historiska konnotationer. Det vi upplever idag är dessa historiska konnotationer på ”repeat”. Motargument rekommenderar de lästips som jag länkar i slutet av denna krönika. Där kan vi förstå hur dessa historiska konnotationer ser ut, och varför det är en farlig utveckling vi står inför.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument nyanserar: Siffran på 750 miljoner världen över som vill flytta är påhittad av Samhällsnytt och ingen annan. I praktiken är den att betrakta som 48 miljoner. Siffran 9 miljoner för Sverige är i praktiken drygt 500 000. Alla enskilda länders lagstiftning gör att denna siffra sjunker ytterligare. Av de som vill flytta permanent till ett annat land är de allra flesta högutbildade och kvalificerad arbetskraft.
Människor har i alla tider migrerat i hopp om att få ett bättre liv. Detta är varken nytt eller sensationellt.
Frågan i en undersökning utförd av Gallup mellan 2015 och 2017 utförd i 453 122 personer i ”152 länder och områden” är:
Ideally, if you had the opportunity, would you like to move PERMANENTLY to another country, or would you prefer to continue living in this country?
Resultatet av undersökningen är, enligt Samhällsnytt som gärna vill skapa sensation och bilda opinion i slika frågor, tillräckligt uppseendeväckande för att man ska skriva en artikel om det. När Dagerlind et al skriver har man alltid ett syfte. Så också denna gång.
Gallup (tidigare American Institute of Public Opinion Gallup Organization), grundades av George Gallup i New Jersey 1935 och har sedan 2010 gjort dessa undersökningar i tre omgångar. Således är det ingen ”ny undersökning”. Resultatet av den senaste undersökningen säger att 15 % av världens befolkning (ca 750 miljoner) skulle ta chansen och flytta permanent till ett annat land om de gavs möjlighet.
Länder som människor vill lämna är hårt drabbade
På Gallups hemsida får vi mer information: De länder som de flesta vill lämna permanent är länder som är drabbade av fattigdom, torka, förtryck, brist på mänskliga rättigheter, naturkatastrofer, krig, svält, brist på rent vatten, sjukdom och tortyr.
Framför allt handlar det om länder söder om Sahara, Sydamerika inklusive Karibien samt länder i Europa som inte är EU-länder. På fjärde plats över länder från vilka människor vill flytta hamnar Mellanöstern och Nordafrika (MENA), tätt följt av EU-länderna.
En observation är att regionen Nordamerika har ökat mest av alla över regioner som människor vill flytta från.
Siffran för Nordamerika 2013-2016 visade att 10 % av befolkningen skulle flytta permanent om de fick möjlighet. Samma siffra för 2015-2017 ligger på 14 %. Kan detta vara ett uttryck för en s k ”Trump-effekt”? Ja, ökningen ligger nästan helt och hållet på USA.
Illustration by Ashley Goodall
Siffran rörande hur många som vill lämna sitt land permanent ligger alltså på 15 % för perioden 2015-2017. 2013-2016 var samma siffra 14 % och 2010-2012 låg den på 13 %.
Från vilka länder vill människor främst flytta permanent? I topp finner vi Sierra Leone (71 % vill flytta härifrån), Liberia (66 %) och Haiti (62 %). Albanien (60 %) och Kosovo (46 %) är de europeiska länder som tar sig in på topp 13. Inget av dessa länder är medlemmar i EU.
Sverige hamnar på 14:e plats över favoritländer att flytta till
Favoritländerna att flytta till är USA (21 % vill flytta hit), Kanada (6 %) och Tyskland (6 %). Sverige (1 %) hamnar på 14:e plats på listan över favoritländer att flytta till. Omräknat i antal människor skulle 158 miljoner vilja flytta till USA, 47 och 42 miljoner till respektive Kanada och Tyskland.
9 miljoner skulle vilja flytta till Sverige om de fick möjlighet. Siffran för Sverige har stått stilla i de tre undersökningar som Gallup gjort sedan 2010. Tyskland och Australien har ökat med 2 respektive 1 % sedan den senaste undersökningen.
En annan observation är att Storbritannien har tappat 3 % sedan den senaste undersökningen. Kan detta vara uttryck för en s k ”Brexit-effekt”?
48 miljoner planerar en flytt
Gallup vill nogsamt poängtera att siffrorna i undersökningarna inte tillnärmelsevis korrelerar med antal människor som har planer på att flytta permanent till ett annat land. Kikar vi på siffran från 2012 över hur många som planerar att flytta permanent till ett annat land så ligger den på 48 miljoner. Denna siffra korrelerar väl med FN:s statistik över migrationsflödet i världen. För de allra flesta är alltså viljan att flytta till ett annat land en ouppnåelig dröm, en önskan som inte kommer att uppfyllas.
Bland dessa 48 miljoner återfinner vi framför allt människor som vi betraktar som kvalificerad arbetskraft och högutbildade. De som kan flytta är de som planerar att flytta. Siffran 750 har inte förändrats nämnvärt sedan 2010. Det är rimligt att anta att inte heller siffran 48 har förändrats nämnvärt.
En överslagsräkning ger oss en siffra på drygt 500 000 som planerar att flytta till Sverige permanent. Inte 9 miljoner. 500 000 människor som är högutbildade och att betrakta som kvalificerad arbetskraft.
Siffrorna i Gallups undersökning är tänkta att fungera som viktig information för ledare i olika länder så att de kan få en överblick över vilka som potentiellt kan utvandra och vilka som potentiellt kan invandra. Beslutet som FN:s medlemsstater tar i Marocko denna vecka kan vara avgörande för huruvida resan blir säker, lugn och laglig för de människor som faktiskt tar beslutet att lämna sitt hemland. Mer om avtalet, som inte är bindande, går att läsa på regeringens hemsida och på FN:s hemsida.
Att människor vill lämna hemländer sargade av krig, fattigdom, förföljelse, orättvisor, förtryck, tortyr, naturkatastrofer, svält, torka, sjukdom och brist på rent vatten är inte anmärkningsvärt. Varje människa önskar, och är värd, ett bra liv. Det är varken en nyhet eller en sensation. Det är en självklarhet.
Det är viktigt att påminna oss om att de allra flesta svenskar kan flytta utomlands. Det är en rätt som varje människa har. Verkligheten är att det finns många människor som vill, men de kan inte.
Förändringarna i de tre undersökningarna som Gallup har gjort är relativt små. Samhällsnytt vill göra en poäng genom att skapa en rubrik som andas sensation och ”nyhet”: ”Öppna gränser: Fler än 750 miljoner vill migrera”. Detta är ytterligare ett kvitto på att bloggen vill bilda opinion och polarisera i debatten. Siffran 750 miljoner används av Samhällsnytt för att skapa ilska och polarisering. Att siffran snarare handlar om att 48 miljoner (2012) har konkreta planer på att flytta nämns inte i deras artikel. Inte heller nämner man att av dessa 48 miljoner är största andelen människor att betrakta som kvalificerad arbetskraft och högutbildade. Siffran för Sverige sjunker i en överslagsräkning till drygt 500 000 människor som vill flytta hit, merparten är alltså kvalificerad arbetskraft och högutbildade. Formaliteter och byråkrati gör att denna siffra sjunker ytterligare. Att plocka fakta selektivt är en medveten och beprövad strategi. Det skulle nämligen ta udden av artikeln.
Människor flyr och migrerar. Det har man gjort i alla tider. Det är naturligt att människor strävar efter att få ett bättre liv.
Samhällsnytt ställer i en krönika upp 26 påståenden som ska fungera som argument för att vårt land skulle befinna sig vid avgrundens rand. De 26 påståendena består mestadels av lögner och halvsanningar.
Det retoriska greppet i krönikan ”Den politiska skrattspegeln”, signerad Rolf Malm den 31 oktober, förtjänar en alldeles egen artikel, så vi kommer inte att närmare gå in på det. Vi vill istället fokusera på de påståenden som Malm ställer upp och belägga dem med korrekt fakta. I krönikan finner vi såväl lögner som halvsanningar. Vi finner också en del som stämmer överens med verkligheten.
Vi kommer här och nu att punkta upp Malms påståenden och bena ut dem med korrekt fakta. Here goes:
PÅSTÅENDE: ”Hur kan en stor del av svenska folket annars acceptera att antalet våldtäkter de senaste åren ökat med 600 %!”
FALSKT. Det har cirkulerat siffror om 700 %. Under de senaste tio åren har våldtäktsanmälningarna ökat från 69 till 86 per 100 000 på tio år – vilket ger 25 %. (Källa: BRÅ)
PÅSTÅENDE: ”250 000 kvinnor lever under hedersförtryck här i detta påstått sekulariserade land med sin feministiska regering.”
DELVIS SANT. Hedersförtryck drabbar såväl pojkar som flickor, kvinnor som män. Särskilt utsatta är hbtq-personer och funktionsnedsatta. Det finns ingen officiell statistik att tillgå vad gäller hedersförtryck. 2011 gjordes en bedömning i en statlig utredning att antalet människor som lever under hedersförtryck i Sverige. Enligt en bedömning 2017 av Astrid Schlytter, docent i rättssociologi, ligger denna siffra idag på ungefär 240 000. I denna siffra räknar man inte in unga med en eller ingen utlandsfödd förälder, och inte heller hedersförtryckta i kristna svenska församlingar eller vuxna. Det vi med säkerhet kan konstatera är att mörkertalet är stort. (Källa: Aftonbladet)
PÅSTÅENDE: ”Det byggs moskéer på snart sagt varje ort så att landet blir en avspegling av den brutala, kvinnoförtryckande arabvärlden.”
FALSKT.Enligt SCB:s rapport publicerad 2020-03-24, med statistik från år 2019, fanns drygt 2 000 tätorter i Sverige.
SCB definierar en ”tätort” som en ort med minst 200 invånare. Till tätorter räknas såväl våra storstäder som mindre orter. (Källa: SCB)
Det byggs inte och har inte byggts 2 000 moskéer i alla eller nästan alla tätorter i Sverige.
För övrigt kan nämnas att det enligt Sveriges Radios ekoredaktion fanns det år 2005 ungefär 120 så kallade ”källarmoskéer” i Sverige. En källarmoské är en befintlig lokal som modifierats och används som moské, alltså inte en moské som byggs för att fungera som moské. De ska inte räknas in i Malms påstående. (Källa: SR)
PÅSTÅENDE: ”Eller att antalet bilbränder har ökat med 75 %.”
FALSKT. 2009 låg antalet insatser vid avsiktliga bilbränder på 1 280. 10 år senare, 2019, låg siffran på 1 030. Det innebär en minskning på 20 %. Om man kikar på antalet insatser per 1 000 invånare är siffrorna 0,14 för 2009 och 0,10 för 2019. (Källa: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB)
PÅSTÅENDE: ”Över 500 000 står i bostadskön i Stockholm och oräkneliga i övriga Sverige.”
SANT.Vid årsskiftet 2020/21 stod 706 632 personer i bostadskö i Stockholm. (Källa: Bostadsförmedlingen) Som jämförelse stod 248 473 personer vid årsskiftet 2020/21 i bostadskö i Göteborg. (Källa: Boplats)
PÅSTÅENDE: ”Vi har Europas längsta vårdköer.”
FALSKT. I ett Facebook-inlägg 23 april 2018 påstår SD att Sverige har Europas längsta vårdköer. Med vårdkö menar man i politisk debatt väntetiden inför en operation. SD har två ”belägg” för sitt påstående:
1). Den lagstadgade vårdgarantin säger att en behandling/operation ska påbörjas inom 90 dagar efter att beslut om åtgärden tagits. SD hänvisar till IHP:s undersökningar utförd av amerikanska stiftelsen Commonwealth Fund. Undersökningarna grundar sig på enkätundersökningar gjorda bland patienter i elva länder (sju i Europa inklusive Sverige) som snarare handlar om att det upplevs vara svårt att få kontakt med sjukvården på kvällar samt att det tar lång tid att få tid hos läkare eller sjuksköterska. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys hävdar att dessa rapporter inte kan användas för att belägga påståendet.
2). Timbrorapporten ”Vårdköer och väntetider” från 2 mars 2018, som påstår att Sverige, Irland och Polen har ”sämst väntetider i Europa”. Påståendet grundas på en undersökning gjord förra året av analysföretaget Health Consumer Powerhouse. Företagets styrelseordförande säger att analyserna inte kan användas för att belägga att Sverige har längst vårdköer i Europa? Han säger också att rubriken på den debattartikel på ämnet skriven av styrelseordföranden och en kollega på företaget som publicerades i Aftonbladet 25 januari 2016 är felaktig. (Källa: SvD)
PÅSTÅENDE: ”Vi har världens dyraste bensin näst Hong Kong.”
FALSKT. Hong Kong har världens dyraste bensin, där 1 liter kostar 19,96 SEK. Sverige hamnar på 11:e plats över bensinpriser i världen enligt en rapport från 8 februari 2021. Då kostade 1 liter bensin 15,05 SEK. Billigast är Venezuela med 0,17 SEK per liter bensin. (Källa: Globalpetrolprices.com)
PÅSTÅENDE: ”667 skolor brann under 2017.”
SANT.2017 brann det i 667 skolor. 64 % av dessa bränder var anlagda. 2010 var siffrorna 556 och 49 %. (Källa: MSB)
PÅSTÅENDE: ”Nu finns 230 000 fattigpensionärer.”
DELVIS SANT. Eurostat, OECD och andra använder sig av begreppet ”risk för fattigdom” för hushåll med en inkomst under 60 % av medianinkomst. Pensionsmyndigheten använder inte ordet ‘fattigdom’, utan använder begreppet ”relativ låg ekonomisk standard”. Det finns två saker att betänka här:
1). Måttet innefattar inte förmögenhet, vilket innebär att ett hushåll, trots ekonomiska tillgångar, kan räknas som ”relativ låg ekonomisk standard”.
2). Måttet påverkas av vilken boendekostnad ett hushåll har: en högre boendekostnad ger högre bostadstillägg.
2017 låg 245 000 människor (162 000 kvinnor och 83 000 män) i gruppen 65 år och äldre under gränsen för ”relativ låg ekonomisk standard”. Kvinnor, ensamstående och de äldsta inom åldersgruppen över 65 år samt utrikesfödda är de grupper som har störst risk att hamna under inkomstgränsen för ”relativ låg ekonomisk standard”. Detta beror framför allt på jämförelsevis låga inkomstgrundade pensioner samt låga boendekostnader. (Källa: Pensionsmyndigheten)
PÅSTÅENDE: ”Det sker 4 gånger fler skjutningar i Sverige jämfört med Tyskland.”
DELVIS SANT. I påståendet nämns ”skjutningar”. Att hitta statistik på det är inte möjligt. Däremot är det möjligt att finna statistik på skjutningar med dödlig utgång. År 2015 var antalet skjutningar med dödlig utgång 4 gånger fler i Sverige jämfört med Tyskland. Vid sökning på länken är det siffran för ”Gun homicide” man ska beakta. (Källa: Gunpolicy.org)
Sammanställning av skjutningar med dödlig utgång i Tyskland och Sverige 2010-2015. (Källa: Gunpolicy.org)
PÅSTÅENDE: ”Våldsbrotten ökar katastrofalt.”
FALSKT. Siffror från Socialstyrelsen visar att våldet i Sverige har minskat. Detta avspeglas i hur många som erhåller vård, såväl öppen som sluten, efter våld. Den totala minskningen är på 24 % de senaste tio åren. (Källa: Socialstyrelsen)
Vad gäller utsatthet för våldsbrott ligger siffran enligt NTU någorlunda konstant. 2007 uppgav 2,9 % att de hade blivit misshandlade och 0,7% att misshandeln var allvarlig (den krävde någon form av sjukvård. Samma siffror 10 år senare (2016) var 2,7 % och 0,7 %. Uppgifterna från NTU väcker dock allvarliga frågor. (Källa: NTU)
Medan den avgörande källan från Socialstyrelsen uppger att knappt 15 000 personer fick vård efter att ha utsatts för våld 2008 och drygt 12 000 år 2017 så var det enligt NTU:s intervjusvar 93 000 som skulle ha sökt vård 2007 och 153 000 år 2016. Skillnaden är så stor att den väcker legitima frågor och kräver en särskild granskning. (Källa: NTU)
PÅSTÅENDE: ”Nu finns 200 utanförskapsområden där blåljuspersonal måste ha poliseskort.”
FALSKT. Först måste vi definiera begreppen:
1). Ett ”utsatt område” är geografiskt avgränsat, karaktäriseras av låg socioekonomisk status där kriminella påverkar lokalsamhället. Påverkan är snarast knuten social kontext i området än kriminellas vilja att ta makten och kontrollera lokalsamhället. Läget anses allvarligt.
2). Ett ”särskilt utsatt område” har en social problematik och kriminell närvaro som leder till en utbredd ovilja att delta i rättsprocesser samt svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses akut.
3). Ett ”riskområde” befinner sig i riskzonen att bli ett ”särskilt utsatt område”. Ett eller ett par av de fastställda kriterierna saknas. Läget anses alarmerande.
2019 fanns 28 ”utsatta områden”, 10 ”riskområden” samt 22 ”särskilt utsatta områden” i Sverige. Totalt rörde det sig om 60 områden 2019. Antalet områden har ökat sedan senaste rapporten, vilket tros bero på att polisen har fördjupat sin kunskap genom ökad närvaro, fördjupad kartläggning och samverkan. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)
PÅSTÅENDE: ”Eller att det trots den ”restriktiva invandringspolitiken” ändå kommer minst 300 000 nya invandrare de närmaste åren”
SANT. Prognosen (från 5 februari 2021) sträcker sig över 4 år och ligger på ca 125 000 personer per år. Av dessa 125 000 är ungefär 1/6 asylinvandrare och deras anhöriga. Resterande är arbetskraftsinvandrare, studerande, EES-medborgare och anhöriga till dessa samt till svenskar. Observera också att en del av uppehållstillstånden för arbetskraftsinvandrare rör säsongsarbetare (bärplockare, skogsplanterare), och är alltså tidsbegränsade till några få månader. (Källa: Migrationsverket)
PÅSTÅENDE: ”Kanske upp mot 100 000 papperslösa invandrare lever laglöst och farligt i Sverige”.
FALSKT.Siffran 100 000 är möjligen hämtad från Rebecca Weidmo Uvells uträkning på den egna bloggen 2016. Uträkning är gjord på ett osammanhängande hopkok av olika uppgifter. Det går inte att finna statistik över antalet papperslösa, eftersom det inte finns registrerat. Följaktligen är siffror enbart spekulation. I betänkandet av återvändandeutredningen läser vi: ”Ett problem i det sammanhanget är det inte obetydliga antal personer som i den situationen ‘går under jorden’, det vill säga stannar kvar i landet, trots att beslutet om utvisning innebär en skyldighet att inom viss kortare tid lämna landet. Det har beräknats att mellan 20 000 och 50 000 sådana tillståndslösa personer för närvarande vistas i Sverige och berörda myndigheter gör bedömningen att den gruppen ökar”. (Källa: SOU 2017:93, sid. 63)
PÅSTÅENDE: ”Sverige kan försvaras militärt i högst en vecka.”
SANT. Det har successivt gjorts neddragningar i försvarsbudgeten. 1975 avsattes 3,1 % av BNP för försvaret. 2019 låg samma siffra på 1,1 % av BNP. Svenskt försvar är byggt för fredstid – inte för krig. (Källa: Försvarsmakten)
PÅSTÅENDE: ”Att vi inte har skyddsrum för mer än halva befolkningen.”
FALSKT. På MSB.se, dvs Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps hemsida läser vi att ”I Sverige finns cirka 65 000 skyddsrum med plats för ungefär sju miljoner människor”. Denna siffra (ca 70 % ) motsvarar långt mer än halva befolkningen. (Källa: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB)
PÅSTÅENDE: ”Eller att vår krisberedskap numera är så usel att vi bara klarar oss några dagar vid avspärrning.”
SANT.Den svenska krisberedskapen är föremål för utveckling. Det behövs ett nationellt grepp med tydligt politiskt ledarskap för att det ska skapas förutsättningar på alla nivåer i samhället. Sverige är inte rustat för krig, naturkatastrofer eller drivmedelsbrist.
Det är svårt att precisera hur Sverige skulle klara sig vad gäller livsmedelsförsörjning vid störningar. Störningens omfattning och karaktär är det avgörande. En uppskattning från Livsmedelsverket är att det inom dagligvaruhandeln och storköksgrossisterna finns mat för mellan en och två veckor. Tillgången till drivmedel, elektricitet och IT kommer vid en störning att försämras relativt snabbt. (Källa: LandLantbruk)
I försvarsberedningens rapport ska Sverige uthärda en säkerhetspolitisk kris i tre månader och individen klara sig utan stöd i en vecka. Idag ser det inte ut så. Vi lever efter devisen ”just in time”. (Källa: Försvarsdepartementet – Motståndskraft)
PÅSTÅENDE: ”Eller att Sverige har den sämsta gränskontrollen i Europa.”
FALSKT. En opublicerad EU-rapport riktar kritik mot svenska gränskontroller. Gränskontrollanterna skriver i rapporten följande:
”Brådskande åtgärder bör vidtas av myndigheterna för att ta itu med de eftersläpningar och luckor som identifierats på såväl strategiska som operativa nivåer.”
I rapporten framförs kritik mot Sveriges uppbyggnad och organisation kring hur gränskontrollerna sköts. EU-inspektörerna menar att det saknas en gemensam struktur och enlighet mellan de olika myndigheterna. Det framkommer också att Sverige på ett antal punkter bryter mot Schengenregelverket och att kunskaps- och utbildningskraven för personal är ”not sufficient” och ”non-compliant”. (Källa: SR)
Däremot är det, trots en opublicerad rapport, inte möjligt att dra slutsatsen att Sverige skulle ha Europas sämsta gränskontroller.
PÅSTÅENDE: ”Eller att mer än varannan invandrare fortfarande är utan jobb efter 8 år.”
SANT.Det finns stora variationer kring siffrorna beroende på när personen invandrade och vilken utbildningsnivå hen har. Generellt sker en positiv utveckling. (Källa: SVT)
PÅSTÅENDE: ”Skattebetalarna betalar 30 miljoner kronor för varje konstgjort invandrarjobb – som ändå inte leder till riktiga jobb.”
FALSKT. När det gäller ”konstgjorda invandrarjobb” är påståendet uppenbart orimligt. Det finns tre typer, med olika grad av subvention:
Nystartjobb (60% av lönekostnaden)
Instegsjobb (80% av lönekostnaden)
Extratjänst (100% av lönekostnaden + handledning)
Instegsjobb och extratjänst kan man få max 2 år. Nystartjobb kan man få hela arbetslivet. Hur man än räknar, kan inte ”varje konstgjort invandrarjobb” kosta 30 miljoner i skattemedel. (Källa: Arbetsförmedlingen)
För den som vill kika på ekonomiska prognoser och utfall kan göra det på Arbetsförmedlingen.se.
PÅSTÅENDE: ”Eller att upp till 70% av invandrarelever i utsatta områden inte klarar godkända betyg.”
FALSKT.Siffran 70 % är cherry-picking. Det finns områden i t ex Göteborg där siffran nästan kommer upp i den nivån, men det är ett medvetet selektivt urval. Vad gäller elever som invandrat vid 13 års ålder eller senare klarar 80 % inte grundskolan med godkända betyg. Däremot så klarar sig barn som invandrat före 7 års ålder nästan lika bra som infödda: 20 respektive 10 % klarar inte godkända betyg. Vad gäller barn som invandrat mellan 7 och 12 års ålder så klarar 35 % inte godkända betyg. (Källa: Ekonomifakta)
PÅSTÅENDE: ”Eller att Sverige genom främst invandring snart har över 10 miljoner invånare.”
SANT. Sveriges folkökning beror till största del på invandring just nu. 70 % av folkökningen under 2019 grundade sig i att fler personer invandrar än utvandrar. Resterande 30 % berodde på att det föds fler än det dör. I slutet av 2019 bodde 2 miljoner personer i Sverige som är födda utomlands. Det motsvarar 19 % av den svenska befolkningen. I slutet av 2019 bodde 10,3 miljoner personer i Sverige. (Källa: SCB)
PÅSTÅENDE: ”Alla dessa nya svenskar ska kommunerna enligt lag sörja för. För det tvingas de låna – snart är deras låneskuld 1000 miljarder kronor (en biljon).”
SANT. Enligt det kommunala låneinstitutet Kommuninvest, med ett stort antal av Sveriges 290 kommuner som medlemmar, beräknas de sammanlagda kommunala skulderna fördubblas mellan 2015-2024.
Den kraftigt ökande befolkningen, bland annat beroende på stora flyktingströmmar, uppges vara en av orsakerna. Kommuninvest påtalar även att kommunernas ökande skulder blir ett problem genom att de statliga bidragen till kommunerna minskat.
”Institutets VD Tomas Werngren menar dock att ökningen måste ses i ljuset av att den svenska ekonomin fortsätter att växa.
– Kommunernas skulder i förhållande till BNP är låga och ökar på tio år från 13 till 17 procent, vilket är hanterbart. Dessutom ser vi att kommunernas pensionsåtaganden kommer att minska på längre sikt, vilket ökar det ekonomiska utrymmet.” (Källa: Kommuninvest låneskulder)
PÅSTÅENDE: ”När räntan höjs, statens stöd för invandrarna snart upphör och lågkonjunkturen slår till lär de tvingas höja kommunalskatterna drastiskt – trots att vi redan har världens högsta skatter.”
FALSKT. På listan över OECD-länders skattetryck hamnar Sverige på delad 4:e plats med 43,9 %. (Källa: Ekonomifakta skattetryck)
PÅSTÅENDE: ”Eller att Sverige nu har EU:s lägsta BNP per capita.”
FALSKT. Sverige ligger på sjunde plats vad gäller BNP per capita. EU innefattar 28 länder. (Källa: Eurostat)
PÅSTÅENDE: ”Eller att ett litet s.k. Miljöparti bestämmer att Sverige ska bli fossilfritt.”
FALSKT.Regeringen genomför energiöverenskommelsen som slöts mellan regeringspartierna, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna 2016. (Källa: Regeringen.se)
Det är i lögnerna och myterna som splittringen i samhället får sitt bränsle. Det är splittringen som folkvalda politiker (läs sverigedemokrater) och alternativ media vill uppnå. Det är denna eskalerande och farliga utveckling vi är skyldiga att stoppa.
”Invandringskritiker” väljer inte sällan att bortse från vedertagen forskning och fakta vad gäller invandrare och brottslighet. Att generalisera och stigmatisera människor som mer brottsbenägna mot bakgrund av etnicitet, religion, kultur eller ursprung är inget annat än rasism.
Vi vet sedan länge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistik, men att det inte har med ovan nämnda parametrar att göra. Det finns däremot andra faktorer som har inverkan på varför vissa människor väljer en kriminell bana i livet. Vi på Motargument har nämnt dessa förr, och vi kommer att fortsätta nämna dem:
Socioekonomisk status – denna faktor har via nyare forskning visat sig vara av underordnad betydelse. Dock är den socioekonomiska statusen i kombination med andra faktorer en bidragande orsak till kriminalitet. Uppväxtförhållandena och dess betydelse för individen är i många fall avgörande för huruvida en människa faller i kriminalitet.
Fattigdom – att leva på, eller under, existensminimum, i bidragsberoende är ett avgörande kriterium vad beträffar brottsbenägenhet.
Arbetslöshet/sysselsättning – att vara arbetslös skapar en lägre nivå av KASAM* och socialt kapital hos individen. Detta plussat med den ekonomiska statusen det innebär att vara arbetslös, ofta i kombination med dålig kunskap om, och utnyttjande av, det sociala skyddsnätet (bidragsberoende) är inte försumbara faktorer vad gäller brottsbenägenhet.
Utbildning – utbildningsnivå hos såväl individen som hos dennes umgängeskrets är vedertagna orsaksfaktorer till kriminalitet.
Neuropsykiatriska funktionsvariationer – människor med olika varianter av neuropsykiatriska funktionsvariationer, såsom ADHD, autism, Aspergers syndrom och Tourettes syndrom har en högre tendens till att falla i kriminalitet. En orsak till detta kan vara dålig impulskontroll.
Psykisk ohälsa – människor med psykisk ohälsa, t ex PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom), bipolaritet och schizofreni, löper en större risk att hamna i kriminalitet.
Riskfaktorer:
Fattigdom
Socioekonomisk klass
Socialt och genetiskt arv
Neuropsykiatriska funktionsvariationer
Psykisk ohälsa
Missbruksproblematik
Uppväxtförhållanden
Integration och segregation
Begåvning
Utbildning
Arbetslöshet
Traumatiska erfarenheter
Diskriminering
Kön
Ålder
Begåvning – låg begåvning är en riskfaktor för individen att hamna i kriminalitet.
Missbruksproblematik – missbrukare begår brott för att finansiera sitt missbruk. Människor med missbruk kommer sällan in på arbetsmarknaden. 94% av missbrukande män i 30-årsåldern är kriminellt belastade. Missbruksproblematik är således en riskfaktor för att falla i kriminalitet.
Integration och segregation – människor som lever i s k utanförskapsområden har en större benägenhet att ägna sig åt brottslighet. Det krävs större resurser för att bedriva socialt arbete och integration. KASAM är återigen ett nyckelord som beskriver segregationsproblematiken vi har i Sverige. Att bryta segregation och stärka den undermåliga integrationen är essentiella pusselbitar i det förebyggande arbetet kring kriminalitet. Detta arbete ansvarar hela samhället för. Rasism är ett integrationsproblem, vilket bl a kan ses på den rasistiska diskriminering som invandrare utsätts för på arbetsmarknaden. (Se vidare punkt ”Diskriminering”)
Socialt och och genetiskt arv – det finns en del ärftliga faktorer som i kombination med den miljö man växer upp i kan leda till en större sårbarhet och löper större risk att falla i grov kriminalitet. Samspelet mellan genetik och sociala faktorer leder till att vissa människor begår många brott, att de begår grova brott och att de hamnar i fängelse.
Uppväxtförhållanden – en dålig uppväxt är en riskfaktor för att falla i kriminalitet. Barn till skilda föräldrar och barn som växer upp i våldsam familjemiljö, kanske med alkohol och droger inblandat, löper större risk att hamna snett. Övergrepp, misshandel och tidiga debuter vad gäller tobak, alkohol och droger samt ”fel” umgänge och mycket frånvaro i skolan är ytterligare riskfaktorer. Brist på kärlek, tillsyn och omsorg under uppväxtåren kan också spela roll för individens framtid.
Förhållanden kopplade till ursprungslandet – traumatiska händelser (krig, förtryck, våld, tortyr, naturkatastrofer etc) som ligger till grund för varför människor flyr sina hemländer är icke försumbara faktorer att ta hänsyn till vad gäller brottsbenägenhet.
Diskriminering – statistiken är talande och ger bevis på att människor som är föremål för rättsprocess diskrimineras utifrån faktorer som etnicitet, ursprung, kultur och religion. Statistiken brukar gälla registrerade för misstanke om brott. Strukturell diskriminering påverkar sannolikheten för personer med olika ursprung att rapporteras och registreras som misstänkta för brott – både skyldiga och oskyldiga.
Kön – statistiken visar att män är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken (endast var femte misstänkt brottsling är kvinna). Det finns också tydliga indicier på att kvinnor begår mindre andel våldsbrott än vad män gör. Stöld, snatteri, mened och falskt åtal är typiskt ”kvinnliga” brott. Narkotikabrott, rån, sexualbrott samt hot- och våldsbrott är typiskt ”manliga” brott.
Ålder – unga människor begår brott i större utsträckning än äldre. Även brottsutsattheten är större bland unga.
Det förekommer ständigt diskussioner om huruvida kulturkonflikter mellan kultur i ursprungsland och ankomstland är en förklaring till brottslighet. Det är viktigt att poängtera att den svenska forskningen inte har funnit något samband mellan kulturkonflikter och kriminalitet.
Det finns forskning som visar på att invandrare, och framförallt utomeuropeiska invandrare, i högre grad anmäls för brott och dessutom döms hårdare. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, menar att särbehandlingen inte har sin bakgrund i medveten diskriminering, men att det finns fördomar och ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Dessutom finns det belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta sina resurser mot områden där det ger utdelning. Dessa områden är utanförskapsområden, där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. Detta får till följd att svenskar i större utsträckning än invandrare undkommer anmälningar och förundersökningar. Att vara invandrare är dessvärre en belastning såväl när man misstänks som utsätts för brott. Diesen utvecklar sitt resonemang:
Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen
Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering
I forskarrapporten Likhet inför lagen har man gått igenom flera tusen fall. Resultatet av studien visar på att invandrare oftare blir anmälda för brott. Vi kan också se att invandrare utreds mer ingående och under längre tid. Det finns bevis för att invandrare, jämfört med ”svenskar”, häktas oftare och att häktade invandrare sitter häktade längre tid än ”svenskar”. Människor med invandrarbakgrund åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än ”svenskar”.
Majoriteten av människor begår inte brott. Det finns mängder av riskfaktorer när det kommer till att finna orsaker till kriminalitet hos individer. Det är viktigt att ha i åtanke att etnicitet, religion, och ursprung INTE utgör någon av riskfaktorerna. Forskning har inte heller funnit belägg för att kultur skulle utgöra en riskfaktor.
Tyvärr är det fakta att invandrare oftare uppfyller flera av kriterierna för de ovan nämnda riskfaktorerna. Att invandrare dessutom bedöms annorlunda än ”svenskar” bidrar naturligtvis också till överrepresentationen.
*KASAM = Känsla Av SAMmanhang – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är viktiga ingredienser i begreppet KASAM
”Man riskerar att bli skjuten om man går dit, eller rånad, av kriminella element. Det är områden dit polisen knappt själva vågar gå och folk som är där är annorlunda.” Så lät det om Gamla Stan och Söder i Stockholm, Haga i Göteborg och Ängö i Kalmar fram till andra världskriget. Idag är det andra områden som myter sprids om, som är farliga s k ”no go-zoner”. Alla som bor där är kollektivt misstänkliggjorda..
Polisen importerade uttrycket ”no go”-zoner, och använde det ibland som intern polisslang, för att beskriva orter med mycket problem med utanförskap och där kriminella nätverk håller hus. De menade ursprungligen zoner där polisen måste se upp lite extra eftersom det KAN bli gängbildning och en aggressiv stämning mot dem där.
Polisen själva pratar inte om no go-zoner officiellt sett utan om ”områden där lokala kriminella nätverk anses ha negativ påverkan på lokalsamhället” (2014) eller ”ett område med låg socioekonomisk status där kriminella har en inverkan på lokalsamhället.” (2016)
Områden med stort utanförskap är inget nytt i svenska historien, sådana områden har funnits förr. Förr gick de under benämningen ”farliga områden”.
Söder i Stockholm var en sådan plats för inte så länge sen, vilket speglas i gamla svenska filmer som t ex Söderkåkar.
Gamla stan var värre, rena slummen. Mycket skräck spreds om Gamla Stan så sent som för 80-90 år sedan. De rikas chock över att beblandas med kreti och pleti från ”no go-zonen” Gamla Stan har skickligt beskrivits i filmen Greven från Gränden med Nils Poppe i huvudrollen.
Skräcken bland en del i över- och medelklassen var reell. Den tidens rasister utmålade gärna Gamla Stan som ett ”farligt område” fullt med judar och ”zigenare” och ryssar och andra suspekta typer.
Joseph Goebbels ansåg att Gamla Stan i Stockholm var en farlig ”no go-zon” full av judar och polacker och andra läskiga människor. Nej, det är inte en ”godwin”, Goebbels älskade den svenska filmen Pettersson och Bendel (1933) som utspelades i Gamla Stan. Den var en motsvarighet till dagens skräckpropaganda om Tensta eller Nordborg, och Goebbels beundran för filmen visar hur nazisterna såg på detta med ”no go-zoner” på den tiden. Filmen var den tyska nazistiska propagandaministern Joseph Goebbels favoritfilm.
Pettersson: ”Du är jude, va?”
Bendel (ivrigt): ”Nej visst inte! Bara till hälften. Min far var polack och jag är kristen. Jag har varit i Sverige micket, i sammanlagt sju år. Jag har blivit utvisad två gånger men nu ska jag stanna och bli en rik man. Jag älskar Sverige och svenskarna!”
Pettersson: ”Är det för att dom är så lätta att skoja med?”
Filmen med Nils Poppe var en av en lång rad filmer som försökte nyansera bilden av utanförskapsområdena. En annan betydande film var Edvard Perssons film om Klockorna i Gamla Sta’n.
Albert och Herbert i ”no go-zonen”
Haga i Göteborg och Ängö i Kalmar är två andra före detta ”no go-zoner”, och samma sak med dem som Gamla Stan. Det var zoner som i skräckpropagandan beskrevs som ”farliga” men som inte var det.
Ängö i Kalmar var t ex en fattig arbetarförort med mycket utanförskap och elände och därmed en hög kriminalitet. Men det var inget livsfarligt område att bo i eller vistas i.
Haga var så förknippat med kriminalitet och fattigdom att serien Albert och Herbert kunde göras med de myterna som grund.
Har du besökt en ”no go-zon”!
Du har säkert besökt en s k ”no go-zon” nyligen. Låt oss kika på vilka områden polisen pratar om.
Stockholm
Göteborg
Kalmar
Livsfarliga områden, eller hur?
De som sprider begreppet ”no go-zoner” antyder att det blivit som i USA, ghetton där det är livsfarligt för en vit att vistas. De myterna spreds om Gamla Stan också på 30-talet fast då var det en del i medelklassen och överklassen som var rädda att bli överfallna av fattig underklass.
Myterna om ”no go-zoner” förhindrar oss att se och lösa de verkliga problemen. Utanförskap skapar lidande för de i utanförskapet.
När man tror att situationen i förorterna idag är något unikt och speciellt i svensk historia har man fel, mycket fel. Det enda unika med dagens situation är att det är många med utländsk bakgrund som bor där, resten, rubbet, är sånt vi sett innan.
Numera är Söder och Gamla Stan och Haga och Ängö platser där folk bor med hög medelinkomst, och barnbarnsbarnen till dem i utanförskap lever idag som alla andra. Utom om de är lyckliga nog att ha ärvt något hus i den f d slummen, för då är de med all sannolikhet stenrika idag. Problemen går att lösa. Vi har gjort det förr och vi kan göra det igen.
Till sist SvD 1941 0930. Myterna om ”no go-zonernas” farlighet fick man bemöta redan 1941. Nej det var inte livsfarligt att strosa runt i Gamla Stan eller Klarakvarteren, skrev Centralförbundet för Socialt arbete.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Jag har sett att folk undrar varför de syriska flyktingarna har mobiler/inte ser fattiga ut/inte verkar ha samma nöd som bilder vi sett från fattiga delar i Afrika. Nåväl.
Syrien är inte lika rikt som Sverige men de som flyr (och tar sig ända hit) är de som har haft råd att fly. Det kan vi ju tycka vad vi vill om men det är liksom så det funkar med migration. De som är absolut fattigast har inte råd att betala flyktingsmugglare eller har andra möjligheter att förflytta sig på annat sätt än med sina ben (kanske utan mat och rent vatten långa sträckor).
De som flyr från Syrien flyr alltså inte från fattigdom. Ser vi på 2010 så låg Syriens BNP på $5040/capita (mycket lägre än Sverige $38 171/capita). Länder som låg på ungefär samma nivå var ex. Indien ($3419), Georgien ($5064) och Paraguay ($5208).
De som flyr från Syrien gör alltså det på grund av krig, inte på grund av att de var fattiga i sina hemländer och ”söker lyckan” i kalla Norden där de blir föremål för försmädelser av ”invandringskritiker” och tvingas sova i gymnastiksalar…
Vad orsakerna till kriget är kan ju gå isär beroende på vem en frågar med de som styr idag var inte så sugna på att se landet demokratiseras, speciellt inte i anslutning till den Arabiska våren som påbörjades året innan inbördeskriget bröt ut. Läs gärna mer om du är intresserad: http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Syrien/Fordjupning-Syrien/
När det gäller människor som väljer att ansluta sig till diverse extremistgrupper så är det rätt så ofta för att finna en väg ut ur misär och vara en del av makten istället för att bli utnyttjad av den… Afghanistan, Irak, Kongo, Pakistan etc. har styrts väldigt hårt och folket har sett extremister som en väg bort från det som nu råder – i utbyte mot vad som helst. Det är lätt för mig att sitta med fredagsvinet i glaset och smaska Naturchips samtidigt som jag fördömer alla som gör elaka saker i ondskans namn. I efterhand kan jag ju förstå hur ryssen sågs som positiv av vissa när det gäller krigsslutet 1945, även om vi idag vet hur det gick när de väl fick mer stabil makt över sitt rike, världen och ekonomin. Stalin är ju inte någon som vanligt folk förknippar med något positivt… Även om Ryssland var en av de mest bidragande faktorerna till att Hitler förlorade kriget…
När det gäller fattigdom och de som flyr därifrån så är bistånd såklart en del av lösningen. En annan del av lösningen är ju att västvärlden ger fan i att exploatera fattigare länder för att kunna götta sig i överflöd och konsumtion (ja, en mycket förenklad generalisering, men den är inte direkt FEL).
Självfallet behöver vi prata om lösningar på de storpolitiska frågorna. Vilket ansvar har vem och vad bör de nationer/organisationer med makt agera mot världens orättvisor. Men att ta ut sin frustration på människor som flyr av en eller annan anledning är utanför min begreppsvärld. Ilskan finns hos oss alla. Krig bör inte få finnas och de som är ansvariga för detta bör naturligtvis få stå till svars internationellt.
Men människor är inte så olika varandra. Se gärna klippet som gjordes för att visa ”om kriget kommer till England” (1:34 min):
Detta är del sex i en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer.
MYT:
”Det är ju knappast mitt fel att de inte klarar av att ha samma standard som vi!”
I och med att de länder som hade kolonier började bli starkare och påbörjade effektivisering av industrier (den industriella revolutionen) så krävdes mer resurser för att kunna befinna sig i framkant när det gällde utveckling och ekonomi. En tävlan om resurser och utveckling gjorde att de mest utvecklade länderna började kriga mellan varandra i större skala, mycket för att få behålla kolonier (resurser) och för att behålla sina egna gränser.
Nationerna blev starkare och starkare och var tvungna att förhandla så långt det gick, vilket inte alltid lyckades så bra. De nationer som menade att de blivit orättvist behandlade ville ha en större del av kakan, vilket i sin tur banade väg för världskrigen. De båda världskrigen innebar att de kostnader som det faktiskt innebar att behålla kolonierna blev för stora, eftersom kolonisatörerna var tvungna att ansvara för att kolonin var så välmående att det fortfarande gick att utnyttja den, samt att de var tvungna att kunna stävja uppror från den inhemska befolkningen.
Under tiden som västmakterna slogs i världskrigen så intensifierades upproren och kampen för frihet för de olika kolonierna. Några av de stater som det än idag migreras ifrån är relativt nya som suveräna stater (om beroendet av hjälp och lån, som jag återkommer till, kan klassas som suveränt):
Somalia: självständigt 1960, men med ett inbördeskrig som pågått sedan 1991 ända fram till idag.
Irak: var brittiskt fram till 1958 men har sargats av krig och konflikter ända fram till idag.
Iran: Var inte styrt av någon annan nation även om operation Ajax innebar att USA avsatte den folkvalde ledaren i Iran, år 1953. Konflikt om resurser är alltid närvarande här.
Syrien: Bildades 1922 efter att Osmanska riket delats, då som underlydande till Frankrike. Frankrike ville dock inte behålla landet utan lämnade det 1946.
Flertalet av de stater som har fyllt på västmakterna med migranter är alltså relativt unga stater, med brokigt förflutet som har varit lydriken till väst under västs uppbyggnad. Länder i södra och östra Asien har inte varit föremål för kolonialister, vilket också visar sig i att det är en helt annan syn på de migranter som kommer därifrån. De som har koloniserat de länderna är främst Kina och Japan, där Kina fortfarande har makten över de gamla kolonierna – de är numera en del av riket. Konflikter finns fortfarande där, som Tibet och Nepal. Under 1900-talet blev alltså flertalet stater självständiga. Det var något de hade arbetat för, men stora problem fanns för invånarna.
De nu fria kolonierna hade inte bara hamnat efter när det gäller utveckling, eftersom kolonisatörerna inte hjälpte till att bygga upp länderna, för mer än att skeppa ut naturresurser som kunde förädlas hemma, så det fanns inte mycket till infrastruktur. Skattesystem, budget, stabilitet var något som alla ville ha men som inte var tillgängligt för dessa nya stater.
Västvärlden kunde dock andas ut efter världskrigen, med undantag för ”det kalla kriget” mellan väst och öst. Tanken på globalisering föddes och i det ett samarbete mellan de gamla kolonisatörerna. NF (FN), WTO (World Trade Organisation), IMF (International Monetary Fund), Världsbanken och liknande organisationer började bildas. De bildades av dem som var inblandade i, främst andra världskriget. Vinnarna (USA, UK, Frankrike) och förlorarna (Tyskland, Japan och Italien) kom överens om hur de skulle försöka lösa frågan med resursfördelningen på fredlig väg. Genom dessa organisationer skulle de kunna lösa konflikter och se till att trygga handeln mellan varandra. USA, EU och Japan kallas fortfarande för Triaden, när det gäller ekonomi, eftersom det är mellan dessa tre som de mest fördelaktiga handelsfördragen finns.
Men vad hände med de stater som släpptes under tiden? Från WWII till slutet av 1900-talet? Någon form av humanism måste ju finnas, de kunde ju inte lämnas vind för våg? Självfallet kunde de inte ingå i Triadens handelssystem men någonting måste ju göras för dessa stater. Även om en stor del av uppbyggnadsarbete gjordes från utomstående makter så var de stora investeringarna förlagda till lån. Det som numera kallas för IMF-lån (vi i Sverige är inte så bekanta med det eftersom vi, som privatpersoner inte är så berörda av dessa lån) hjälpte till att bygga upp flertalet av ”utvecklingsländerna” (u-länderna i dagligt tal).
Till en början fungerade det väldigt bra. På många håll i alla fall. Pengarna från lånen kom in och tanken var att de skulle kunna återbetalas i en takt som landet skulle kunna klara av i och med att struktur och stabilitet infann sig. Vissa lån försvann dock genom korruption, där en diktator såg till att få pengarna, som denne använde enligt sin egen agenda (Khadaffi, Hussein, etc.). Men det fungerade. Länderna började byggas upp, dock gick inte den ekonomiska tillväxten så fort som långivarna hade hoppats på, vilket gjorde att hårdare krav ställdes – speciellt i anslutning till oljekrisen på 1970-talet.
Räntorna på IMF-lånen gjorde att de i stort sett blev omöjliga att återbetala. I Jamaica, som har ett dåligt fungerande skattesystem (vilket innebär att det är svårt att bygga upp landet), där drygt 50 % av den skatt som kommer in betalas i ränta till IMF (än idag). Av de pengar som har lånats så har hela summan och lite till återbetalats, trots det har landet drygt 7 miljarder US dollar i IMF-skuld. En skuld som tack vare den höga räntan växer istället för att sjunka. Detta är något som är genomgående för många länder som blev beviljade lånen, som var en goodwill för att bygga upp ett land från de spillror som koloniseringen hade inneburit.
Motargument 