Etikettarkiv: fattigdom

Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?

”Invandringskritiker” väljer inte sällan att bortse från vedertagen forskning och fakta vad gäller invandrare och brottslighet. Att generalisera och stigmatisera människor som mer brottsbenägna mot bakgrund av etnicitet, religion, kultur eller ursprung är inget annat än rasism.

Vi vet sedan länge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistik, men att det inte har med ovan nämnda parametrar att göra. Det finns däremot andra faktorer som har inverkan på varför vissa människor väljer en kriminell bana i livet. Vi på Motargument har nämnt dessa förr, och vi kommer att fortsätta nämna dem:

Socioekonomisk status – denna faktor har via nyare forskning visat sig vara av underordnad betydelse. Dock är den socioekonomiska statusen i kombination med andra faktorer en bidragande orsak till kriminalitet. Uppväxtförhållandena och dess betydelse för individen är i många fall avgörande för huruvida en människa faller i kriminalitet.

Fattigdom – att leva på, eller under, existensminimum, i bidragsberoende är ett avgörande kriterium vad beträffar brottsbenägenhet.

Arbetslöshet/sysselsättning – att vara arbetslös skapar en lägre nivå av KASAM* och socialt kapital hos individen. Detta plussat med  den ekonomiska statusen det innebär att vara arbetslös, ofta i kombination med dålig kunskap om, och utnyttjande av, det sociala skyddsnätet (bidragsberoende) är inte försumbara faktorer vad gäller brottsbenägenhet.

Utbildning – utbildningsnivå hos såväl individen som hos dennes umgängeskrets är vedertagna orsaksfaktorer till kriminalitet.

Neuropsykiatriska funktionsvariationer – människor med olika varianter av neuropsykiatriska funktionsvariationer, såsom ADHD, autism, Aspergers syndrom och Tourettes syndrom har en högre tendens till att falla i kriminalitet. En orsak till detta kan vara dålig impulskontroll.

Psykisk ohälsa – människor med psykisk ohälsa, t ex bipolaritet och schizofreni, löper en större risk att hamna i kriminalitet.

Riskfaktorer:

Fattigdom
Socioekonomisk klass
Socialt och genetiskt arv
Neuropsykiatriska funktionsvariationer
Psykisk ohälsa
Missbruksproblematik
Uppväxtförhållanden
Integration och segregation
Begåvning
Utbildning
Arbetslöshet
Traumatiska erfarenheter
Diskriminering
Kön
Ålder

Begåvning – låg begåvning är en riskfaktor för individen att hamna i kriminalitet.

Missbruksproblematik – missbrukare begår brott för att finansiera sitt missbruk. Människor med missbruk kommer sällan in på arbetsmarknaden. 94% av missbrukande män i 30-årsåldern är kriminellt belastade. Missbruksproblematik är således en riskfaktor för att falla i kriminalitet.

Integration och segregation – människor som lever i s k utanförskapsområden har en större benägenhet att ägna sig åt brottslighet. Det krävs större resurser för att bedriva socialt arbete och integration. KASAM är återigen ett nyckelord som beskriver segregationsproblematiken vi har i Sverige. Att bryta segregation och stärka den undermåliga integrationen är essentiella pusselbitar i det förebyggande arbetet kring kriminalitet. Detta arbete ansvarar hela samhället för. Rasism är ett integrationsproblem, vilket bl a kan ses på den rasistiska diskriminering som invandrare utsätts för på arbetsmarknaden. (Se vidare punkt ”Diskriminering”)

Socialt och och genetiskt arv – det finns en del ärftliga faktorer som i kombination med den miljö man växer upp i kan leda till en större sårbarhet och löper större risk att falla i grov kriminalitet. Samspelet mellan genetik och sociala faktorer leder till att vissa människor begår många brott, att de begår grova brott och att de hamnar i fängelse.

Uppväxtförhållanden – en dålig uppväxt är en riskfaktor för att falla i kriminalitet. Barn till skilda föräldrar och barn som växer upp i våldsam familjemiljö, kanske med alkohol och droger inblandat, löper större risk att hamna snett. Övergrepp, misshandel och tidiga debuter vad gäller tobak, alkohol och droger samt ”fel” umgänge och mycket frånvaro i skolan är ytterligare riskfaktorer. Brist på kärlek, tillsyn och omsorg under uppväxtåren kan också spela roll för individens framtid.

Förhållanden kopplade till ursprungslandet – traumatiska händelser (krig, förtryck, våld, tortyr, naturkatastrofer etc) som ligger till grund för varför människor flyr sina hemländer är icke försumbara faktorer att ta hänsyn till vad gäller brottsbenägenhet.

Diskriminering – statistiken är talande och ger bevis på att människor som är föremål för rättsprocess diskrimineras utifrån faktorer som etnicitet, ursprung, kultur och religion. Statistiken brukar gälla registrerade för misstanke om brott. Strukturell diskriminering påverkar sannolikheten för personer med olika ursprung att rapporteras och registreras som misstänkta för brott – både skyldiga och oskyldiga.

Faktorer som INTE är risker:

Etnicitet
Religiositet/ateism
Geografisk bakgrund
Föräldrarnas födelseort

Kön – statistiken visar att män är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken (endast var femte misstänkt brottsling är kvinna). Det finns också tydliga indicier på att kvinnor begår mindre andel våldsbrott än vad män gör. Stöld, snatteri, mened och falskt åtal är typiskt ”kvinnliga” brott. Narkotikabrott, rån, sexualbrott samt hot- och våldsbrott är typiskt ”manliga” brott.

Ålder – unga människor begår brott i större utsträckning än äldre. Även brottsutsattheten är större bland unga.

Det förekommer ständigt diskussioner om huruvida kulturkonflikter mellan kultur i ursprungsland och ankomstland är en förklaring till brottslighet. Det är viktigt att poängtera att den svenska forskningen inte har funnit något samband mellan kulturkonflikter och kriminalitet.

Majoriteten av människor begår inte brott. Det finns mängder av riskfaktorer när det kommer till att finna orsaker till kriminalitet hos individer. Det är viktigt att ha i åtanke att etnicitet, religion, och ursprung INTE utgör någon av riskfaktorerna. Forskning har inte heller funnit belägg för att kultur skulle utgöra en riskfaktor.

Tyvärr är det fakta att invandrare oftare uppfyller flera av kriterierna för de ovan nämnda riskfaktorerna.

*KASAM = Känsla Av SAMmanhang – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är viktiga ingredienser i begreppet KASAM

Fördjupning:

Kriminalvården: Orsaker till kriminalitet (Sammanfattningsrapport från 2014)

Kriminalvården: Begåvning och brottslighet bland svenska män

Karolinska Institutet: Känsla av sammanhang påverkar upplevelsen av livskvalitet

Karolinska Institutet: Forskare försöker bryta onda cirklar

Missbruket boven bakom kriminalitet

BRÅ: Brottslighet bland personer födda i Sverige och utlandet

Jerzy Sarnecki: Är rättvisan rättvis?

”No go-zoner” förr och nu

”Man riskerar att bli skjuten om man går dit, eller rånad, av kriminella element. Det är områden dit polisen knappt själva vågar gå och folk som är där är annorlunda.” Så lät det om Gamla Stan och Söder i Stockholm, Haga i Göteborg och Ängö i Kalmar fram till andra världskriget. Idag är det andra områden som myter sprids om, som är farliga s k ”no go-zoner”. Alla som bor där är kollektivt misstänkliggjorda..

Polisen importerade uttrycket ”no go”-zoner, och använde det ibland som intern polisslang, för att beskriva orter med mycket problem med utanförskap och där kriminella nätverk håller hus. De menade ursprungligen zoner där polisen måste se upp lite extra eftersom det KAN bli gängbildning och en aggressiv stämning mot dem där.

Polisen själva pratar inte om no go-zoner officiellt sett utan om ”områden där lokala kriminella nätverk anses ha negativ påverkan på lokalsamhället” (2014) eller ”ett område med låg socioekonomisk status där kriminella har en inverkan på lokalsamhället.” (2016)

Områdena har givetvis problem. Det är områden där inte bara kriminalitet växer utan även med mycket utanförskap och arbetslöshet. Men det är inga farliga zoner där man blir dödad om man sätter sin fot, som antyds i rasistisk media över hela världen.

”No go-zonen” Gamla Stan

Områden med stort utanförskap är inget nytt i svenska historien, sådana områden har funnits förr. Förr gick de under benämningen ”farliga områden”.

Söder i Stockholm var en sådan plats för inte så länge sen, vilket speglas i gamla svenska filmer som t ex Söderkåkar.

Gamla stan var värre, rena slummen. Mycket skräck spreds om Gamla Stan så sent som för 80-90 år sedan. De rikas chock över att beblandas med kreti och pleti från ”no go-zonen” Gamla Stan har skickligt beskrivits i filmen Greven från Gränden med Nils Poppe i huvudrollen.

Skräcken bland en del i över- och medelklassen var reell. Den tidens rasister utmålade gärna Gamla Stan som ett ”farligt område” fullt med judar och ”zigenare” och ryssar och andra suspekta typer.

Joseph Goebbels ansåg att Gamla Stan i Stockholm var en farlig ”no go-zon” full av judar och polacker och andra läskiga människor. Nej, det är inte en ”godwin”, Goebbels älskade den svenska filmen Pettersson och Bendel (1933) som utspelades i Gamla Stan. Den var en motsvarighet till dagens skräckpropaganda om Tensta eller Nordborg, och Goebbels beundran för filmen visar hur nazisterna såg på detta med ”no go-zoner” på den tiden. Filmen var den tyska nazistiska propagandaministern Joseph Goebbels favoritfilm.

Pettersson: ”Du är jude, va?”
Bendel (ivrigt): ”Nej visst inte! Bara till hälften. Min far var polack och jag är kristen. Jag har varit i Sverige micket, i sammanlagt sju år. Jag har blivit utvisad två gånger men nu ska jag stanna och bli en rik man. Jag älskar Sverige och svenskarna!”
Pettersson: ”Är det för att dom är så lätta att skoja med?”

Filmen med Nils Poppe var en av en lång rad filmer som försökte nyansera bilden av utanförskapsområdena. En annan betydande film var Edvard Perssons film om Klockorna i Gamla Sta’n.

Albert och Herbert i ”no go-zonen”

Haga i Göteborg och Ängö i Kalmar är två andra före detta ”no go-zoner”, och samma sak med dem som Gamla Stan. Det var zoner som i skräckpropagandan beskrevs som ”farliga” men som inte var det.

Ängö i Kalmar var t ex en fattig arbetarförort med mycket utanförskap och elände och därmed en hög kriminalitet. Men det var inget livsfarligt område att bo i eller vistas i.

Haga var så förknippat med kriminalitet och fattigdom att serien Albert och Herbert kunde göras med de myterna som grund.

Har du besökt en ”no go-zon”!

Du har säkert besökt en s k ”no go-zon” nyligen. Låt oss kika på vilka områden polisen pratar om.

Stockholm

nogo

Göteborg

nogo2

Kalmar

nogo3

Livsfarliga områden, eller hur?

De som sprider begreppet ”no go-zoner” antyder att det blivit som i USA, ghetton där det är livsfarligt för en vit att vistas. De myterna spreds om Gamla Stan också på 30-talet fast då var det en del i medelklassen och överklassen som var rädda att bli överfallna av fattig underklass.

Myterna om ”no go-zoner” förhindrar oss att se och lösa de verkliga problemen. Utanförskap skapar lidande för de i utanförskapet.

När man tror att situationen i förorterna idag är något unikt och speciellt i svensk historia har man fel, mycket fel. Det enda unika med dagens situation är att det är många med utländsk bakgrund som bor där, resten, rubbet, är sånt vi sett innan.

Numera är Söder och Gamla Stan och Haga och Ängö platser där folk bor med hög medelinkomst, och barnbarnsbarnen till dem i utanförskap lever idag som alla andra. Utom om de är lyckliga nog att ha ärvt något hus i den f d slummen, för då är de med all sannolikhet stenrika idag. Problemen går att lösa. Vi har gjort det förr och vi kan göra det igen.

Till sist SvD 1941 0930. Myterna om ”no go-zonernas” farlighet fick man bemöta redan 1941. Nej det var inte livsfarligt att strosa runt i Gamla Stan eller Klarakvarteren, skrev Centralförbundet för Socialt arbete.

19410930-kriminalitet2

19410930-kriminalitet

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Läs mer här

Motarguments artikel om Folkpartiets rapport om Utanförskapsområden

Motarguments artikel ”No go-zoner för dummies”

Sluta skuldbelägga krigets offer!

Jag har sett att folk undrar varför de syriska flyktingarna har mobiler/inte ser fattiga ut/inte verkar ha samma nöd som bilder vi sett från fattiga delar i Afrika. Nåväl.

Syrien är inte lika rikt som Sverige men de som flyr (och tar sig ända hit) är de som har haft råd att fly. Det kan vi ju tycka vad vi vill om men det är liksom så det funkar med migration. De som är absolut fattigast har inte råd att betala flyktingsmugglare eller har andra möjligheter att förflytta sig på annat sätt än med sina ben (kanske utan mat och rent vatten långa sträckor).

De som flyr från Syrien flyr alltså inte från fattigdom. Ser vi på 2010 så låg Syriens BNP på $5040/capita (mycket lägre än Sverige $38 171/capita). Länder som låg på ungefär samma nivå var ex. Indien ($3419), Georgien ($5064) och Paraguay ($5208).syrien bnp

De som flyr från Syrien gör alltså det på grund av krig, inte på grund av att de var fattiga i sina hemländer och ”söker lyckan” i kalla Norden där de blir föremål för försmädelser av ”invandringskritiker” och tvingas sova i gymnastiksalar…

Vad orsakerna till kriget är kan ju gå isär beroende på vem en frågar med de som styr idag var inte så sugna på att se landet demokratiseras, speciellt inte i anslutning till den Arabiska våren som påbörjades året innan inbördeskriget bröt ut. Läs gärna mer om du är intresserad: http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Syrien/Fordjupning-Syrien/

När det gäller människor som väljer att ansluta sig till diverse extremistgrupper så är det rätt så ofta för att finna en väg ut ur misär och vara en del av makten istället för att bli utnyttjad av den… Afghanistan, Irak, Kongo, Pakistan etc. har styrts väldigt hårt och folket har sett extremister som en väg bort från det som nu råder – i utbyte mot vad som helst. Det är lätt för mig att sitta med fredagsvinet i glaset och smaska Naturchips samtidigt som jag fördömer alla som gör elaka saker i ondskans namn. I efterhand kan jag ju förstå hur ryssen sågs som positiv av vissa när det gäller krigsslutet 1945, även om vi idag vet hur det gick när de väl fick mer stabil makt över sitt rike, världen och ekonomin. Stalin är ju inte någon som vanligt folk förknippar med något positivt… Även om Ryssland var en av de mest bidragande faktorerna till att Hitler förlorade kriget…

När det gäller fattigdom och de som flyr därifrån så är bistånd såklart en del av lösningen. En annan del av lösningen är ju att västvärlden ger fan i att exploatera fattigare länder för att kunna götta sig i överflöd och konsumtion (ja, en mycket förenklad generalisering, men den är inte direkt FEL).

Bland annat har vi våra frihandelsavtal att tacka för att vi kunnat utnyttja billig arbetskraft eller förflytta våra problem till fattigare länder.

Självfallet behöver vi prata om lösningar på de storpolitiska frågorna. Vilket ansvar har vem och vad bör de nationer/organisationer med makt agera mot världens orättvisor. Men att ta ut sin frustration på människor som flyr av en eller annan anledning är utanför min begreppsvärld. Ilskan finns hos oss alla. Krig bör inte få finnas och de som är ansvariga för detta bör naturligtvis få stå till svars internationellt.

Men människor är inte så olika varandra. Se gärna klippet som gjordes för att visa ”om kriget kommer till England” (1:34 min):

6. Myter om varför vissa länder har sämre levnadsstandard än vi

Detta är del sex i en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer.

MYT:

”Det är ju knappast mitt fel att de inte klarar av att ha samma standard som vi!”

I och med att de länder som hade kolonier började bli starkare och påbörjade effektivisering av industrier (den industriella revolutionen) så krävdes mer resurser för att kunna befinna sig i framkant när det gällde utveckling och ekonomi. En tävlan om resurser och utveckling gjorde att de mest utvecklade länderna började kriga mellan varandra i större skala, mycket för att få behålla kolonier (resurser) och för att behålla sina egna gränser.

Nationerna blev starkare och starkare och var tvungna att förhandla så långt det gick, vilket inte alltid lyckades så bra. De nationer som menade att de blivit orättvist behandlade ville ha en större del av kakan, vilket i sin tur banade väg för världskrigen. De båda världskrigen innebar att de kostnader som det faktiskt innebar att behålla kolonierna blev för stora, eftersom kolonisatörerna var tvungna att ansvara för att kolonin var så välmående att det fortfarande gick att utnyttja den, samt att de var tvungna att kunna stävja uppror från den inhemska befolkningen.

Map of Africa 1910

Under tiden som västmakterna slogs i världskrigen så intensifierades upproren och kampen för frihet för de olika kolonierna. Några av de stater som det än idag migreras ifrån är relativt nya som suveräna stater (om beroendet av hjälp och lån, som jag återkommer till, kan klassas som suveränt):

Somalia: självständigt 1960, men med ett inbördeskrig som pågått sedan 1991 ända fram till idag.

Irak: var brittiskt fram till 1958 men har sargats av krig och konflikter ända fram till idag.

Iran: Var inte styrt av någon annan nation även om operation Ajax innebar att USA avsatte den folkvalde ledaren i Iran, år 1953. Konflikt om resurser är alltid närvarande här.

Syrien: Bildades 1922 efter att Osmanska riket delats, då som underlydande till Frankrike. Frankrike ville dock inte behålla landet utan lämnade det 1946.

Flertalet av de stater som har fyllt på västmakterna med migranter är alltså relativt unga stater, med brokigt förflutet som har varit lydriken till väst under västs uppbyggnad. Länder i södra och östra Asien har inte varit föremål för kolonialister, vilket också visar sig i att det är en helt annan syn på de migranter som kommer därifrån. De som har koloniserat de länderna är främst Kina och Japan, där Kina fortfarande har makten över de gamla kolonierna – de är numera en del av riket. Konflikter finns fortfarande där, som Tibet och Nepal. Under 1900-talet blev alltså flertalet stater självständiga. Det var något de hade arbetat för, men stora problem fanns för invånarna.

De nu fria kolonierna hade inte bara hamnat efter när det gäller utveckling, eftersom kolonisatörerna inte hjälpte till att bygga upp länderna, för mer än att skeppa ut naturresurser som kunde förädlas hemma, så det fanns inte mycket till infrastruktur. Skattesystem, budget, stabilitet var något som alla ville ha men som inte var tillgängligt för dessa nya stater.

Västvärlden kunde dock andas ut efter världskrigen, med undantag för ”det kalla kriget” mellan väst och öst. Tanken på globalisering föddes och i det ett samarbete mellan de gamla kolonisatörerna. NF (FN), WTO (World Trade Organisation), IMF (International Monetary Fund), Världsbanken och liknande organisationer började bildas. De bildades av dem som var inblandade i, främst andra världskriget. Vinnarna (USA, UK, Frankrike) och förlorarna (Tyskland, Japan och Italien) kom överens om hur de skulle försöka lösa frågan med resursfördelningen på fredlig väg. Genom dessa organisationer skulle de kunna lösa konflikter och se till att trygga handeln mellan varandra. USA, EU och Japan kallas fortfarande för Triaden, när det gäller ekonomi, eftersom det är mellan dessa tre som de mest fördelaktiga handelsfördragen finns.

Men vad hände med de stater som släpptes under tiden? Från WWII till slutet av 1900-talet? Någon form av humanism måste ju finnas, de kunde ju inte lämnas vind för våg? Självfallet kunde de inte ingå i Triadens handelssystem men någonting måste ju göras för dessa stater. Även om en stor del av uppbyggnadsarbete gjordes från utomstående makter så var de stora investeringarna förlagda till lån. Det som numera kallas för IMF-lån (vi i Sverige är inte så bekanta med det eftersom vi, som privatpersoner inte är så berörda av dessa lån) hjälpte till att bygga upp flertalet av ”utvecklingsländerna” (u-länderna i dagligt tal).

Till en början fungerade det väldigt bra. På många håll i alla fall. Pengarna från lånen kom in och tanken var att de skulle kunna återbetalas i en takt som landet skulle kunna klara av i och med att struktur och stabilitet infann sig. Vissa lån försvann dock genom korruption, där en diktator såg till att få pengarna, som denne använde enligt sin egen agenda (Khadaffi, Hussein, etc.). Men det fungerade. Länderna började byggas upp, dock gick inte den ekonomiska tillväxten så fort som långivarna hade hoppats på, vilket gjorde att hårdare krav ställdes – speciellt i anslutning till oljekrisen på 1970-talet.

Räntorna på IMF-lånen gjorde att de i stort sett blev omöjliga att återbetala. I Jamaica, som har ett dåligt fungerande skattesystem (vilket innebär att det är svårt att bygga upp landet), där drygt 50 % av den skatt som kommer in betalas i ränta till IMF (än idag). Av de pengar som har lånats så har hela summan och lite till återbetalats, trots det har landet drygt 7 miljarder US dollar i IMF-skuld. En skuld som tack vare den höga räntan växer istället för att sjunka. Detta är något som är genomgående för många länder som blev beviljade lånen, som var en goodwill för att bygga upp ett land från de spillror som koloniseringen hade inneburit.

/Andreas Meijer
Läs även: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8