Etikettarkiv: kvinnor

Myt: Politikerna gör inget mot hedersvåldet

I invandringsdebatten hör vi ofta alarmistiska uttryck om att svenska politiker inte vågar stöta sig med ”mångkulturens värderingar” och därför inte tar tag i problemen. I soppan av ”sverigevänliga” argument för att stoppa den s k ”massinvandringen” finner vi det hedersrelaterade våldet och förtrycket. Det är direkt felaktigt att hävda att politikerna inte gör något för att komma åt hedersvåld och förtryck.


Det finns en myt som florerar i debatten om att politikerna inte gör något för att komma åt hedersvåldet. En del av myten är att det är religion, och framför allt islam, som ligger till grund för hedersproblematiken. ”Sverigevänner” menar att orsaken till den påstådda flatheten är att man inte vill gå i clinch med ”mångkulturens värdegrund”, och att det ingår i hela konceptet om ”massinvandring” och ”islamisering”.

Men det stämmer inte. Varför det inte stämmer återkommer vi till lite senare i denna artikel.

Hedersrelaterat våld och förtryck innebär kulturella, och kollektiva, mönster som tar sig uttryck i psykiska och fysiska verktyg för att styra, manipulera, skrämma, hota och i värsta fall döda. Det kan vara såväl kvinnor som män som utsätts. En särskilt utsatt grupp är HBTQ-personer. Förövarna är oftast familjemedlemmar, släktingar eller någon som på annat sätt ingår i den kollektiva gemenskapen. Ofta handlar våldet och förtrycket om att den enskilde inte följer gemenskapens åsikter om val av partner. Gruppens ord är lag.

Polisens hemsida läser vi följande beskrivning av begreppet:

”Hedersrelaterade brott är ofta riktade mot en släkting som enligt gärningspersonen, familjen, släkten eller annan liknande grupp riskerar att vanära eller redan har vanärat gärningspersonens, familjens, släktens eller gruppens heder.

Hedersrelaterade brott kan exempelvis handla om frihetsberövande, tvång, äktenskapstvång, vilseledande till tvångsäktenskapsresa, hot, kränkande fotografering, ofredande, misshandel, mord eller mordförsök.

Många unga utsätts idag för kränkningar och begränsningar av sin frihet och integritet som ibland, men inte alltid, utgörs av brottsliga handlingar. Oavsett om handlingarna är brottsliga eller inte får de enorma konsekvenser för den som drabbas i de sammanhang och med den systematik som de utförs.”(Källa: Polisen.se)

Varje fall av hedersrelaterat våld och/eller förtryck i Sverige är ett fall för mycket. Det är ett komplext arbete att förebygga, förhindra och stoppa hedersvåldet. Men att påstå att ingenting görs, eller att använda hedersvåldet som ett argument mot invandring, är i första fallet direkt felaktigt, och i andra fallet generaliserande och en form av kollektiv skuldbeläggning.

Vad innebär då hedersförtryck i praktiken?

Hedersrelaterat våld och förtryck kränker de mänskliga rättigheterna, då det får till följd att individen begränsas i sin frihet, sin rätt till liv och personlig säkerhet. Här är exempel på hur hedersförtrycket kan ta sig uttryck:

  • Att inte få klä sig som man vill – eller tvingas bära vissa plagg mot sin vilja
  • Att inte få gå ut
  • Att inte få umgås socialt med de man vill
  • Att inte få gifta sig med den man vill
  • Att inte få bestämma över sin egen kropp, sitt liv eller sin sexualitet
  • Att vara alltid bevakad och kontrollerad
  • Att inte få studera vidare, eller studera vidare bara på samma ort som familjen bor på
  • Att styras av de i familjen/släkten som har mer makt än man själv

Det finns olika sätt att angripa hedersbegreppet. Vissa hävdar att det handlar om ett könsperspektiv, andra att det handlar om ett kulturperspektiv. Båda perspektiven, och sannolikt flera, är nödvändiga för att angripa problemet.

Eftersom Sverige är ett av världens mest jämställda länder hamnar ibland människor från andra kulturer och med annan syn på könsroller, i polemik med den rådande samhällsnormen då de invandrar till Sverige. Det kan vara svårt att förändra beteenden och normer, och inte sällan hamnar individen i ett livsfarligt dubbelliv, då man å ena sidan lever enligt familjens normer, och å andra sidan enligt samhällets normer.

Heder i kulturens och traditionens namn

Hedersnormer är inte specifikt kopplad till en etnicitet, eller religion. Hedersnormer kan vara kultur i ett helt land, eller så kan det vara en subkultur där vissa grupper använder sig av det. Det är viktigt att poängtera, för att undkomma alla anklagelser om generalisering, att inom grupper finns de som förespråkar, men också de som tar avstånd ifrån, hedersnormer. Traditioner är hos de allra flesta av oss starka.

Hedersnormer har funnits långt innan våra moderna religioner bildades. Hedersvåld är inte kopplat till religion, vilket illustreras av att det förekommer i såväl kristna, som muslimska och judiska samhällen.

Hedersnormer är alltid kopplat till klanstrukturer, alltså en syn på samhället där klanen/familjegruppen/intressegruppen är den enda garantin för individens fysiska och ekonomiska trygghet, och där klanens status (och därmed förmåga att garantera individen trygghet) hänger på klanens ”heder”, som avgörs av individernas beteende. Det är därför det blir så viktigt för klanen att kontrollera och begränsa hur individerna beter sig.

Motsatsen till klanstrukturen är den individualistiska samhällssynen i rättsstaten (lagsamhället), där staten, genom rättsväsendet och välfärdssystemet, är garanten för individens trygghet.

Man måste förstå det här, för att förstå skillnaden mellan hedersförtryck och förtryck som bottnar i svartsjuka eller en vidrig kvinnosyn.

Men det är en svår balansgång att förklara att klansamhället är ett kulturmönster som kan finnas i alla länder, religioner, kulturer – utan att diskussionen spårar in i ”kulturella skillnader” som genast kopplas till etnicitet och religion.

En gemensam nämnare för mäns våld i nära relationer och hedersvåld är patriarkalt förtryck. För att angripa båda formerna är det viktigt att vi ser skillnaderna. En viktig skillnad är att hedersvåldet är kollektivt sanktionerat. I mäns våld i nära relationer är förövaren ensam, ofta sker brottet oplanerat och det fördöms av människor i förövarens närhet. Vad gäller hedersrelaterad brottslighet är förövarna ofta flera personer, oftast sker brottet planerat och förövarna har stark lojalitet från resten av gruppen.

FN och Sverige bekämpar hedersvåld

FN arbetar kontinuerligt med att uppmärksamma och förebygga, samt förhindra, förekomsten av hedersvåld. United Nations Population Fund (UNFPA) uppskattar att 5 000 kvinnor världen över varje år mördas mot bakgrund av hedersnormer. FN har, i enlighet med Human Rights Council resolution (14/12) från 2010, utformat krav på att medlemsländer vidta åtgärder för att eliminera kvinnovåld, då det inskränker såväl på mänskliga rättigheter som kvinnorättigheter.

Vad gör då våra svenska politiker för att angripa hedersnormer, hedersvåld och förtryck? På den frågan vill jag svara ”massor”. Häng med.

I ”Regeringens arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck” får vi en inblick i hur man tänker:

”Regeringen satsar på kraftfulla åtgärder mot hedersrelaterat våld och förtryck. Kvinnor och män är lika mycket värda. Jämställdhet är inte något som är villkorat, gäller vissa, på särskilda platser eller på vissa tider. Jämställdhet och mänskliga rättigheter är något som gäller alla, överallt, hela tiden. Svensk lag gäller alla som lever i Sverige, säger jämställdhetsminister Åsa Regnér.” (Källa: Regeringen.se)

Regering och riksdag arbetar ständigt med den komplexa frågan om mäns våld mot kvinnor, vilken inkluderar hedersvåld och förtryck. Det görs en flerårig satsning med stora resurser (100 miljoner kronor 2018 och 57 miljoner såväl 2019 som 2020). Arbetet syftar till att flickor, pojkar, kvinnor och män ska ha rätt till sin kroppsliga integritet och att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Man är av uppfattningen att ökad segregation i utsatta områden kan bidra till att förstärka hedersnormer. Därför behövs resurser för att stödja jämställdhetsarbete och specifikt de våldsförebyggande insatserna gentemot pojkar och män i en hederskontext. Att arbetet mot hedersvåldet är tvärpolitiskt blir tydligt då ”Satsningen är inom ramen för regeringens tioåriga nationella strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor”. (Källa: Regeringen.se)

I den nationella strategin mot våld och förtryck (som startade 1 januari 2017 och planeras pågå i tio år) ingår följande punkter:

  • Ett utökat och verkningsfullt förebyggande arbete mot våld
  • Förbättrad upptäckt av våld och starkare skydd och stöd för våldsutsatta kvinnor och barn
  • Effektivare brottsbekämpning
  • Förbättrad kunskap och metodutveckling
    (Källa: Regeringen.se)

Våren 2017 gav regeringen Socialstyrelsen ”i uppdrag att stödja genomförande och uppföljning av den nationella strategin för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor”. I uppdraget ingår att göra en nationell kartläggning av hedersrelaterat våld och förtryck samt barn- och tvångsäktenskap.

Syftet med Socialstyrelsens uppdrag är:

  • att förbättra kunskapen om förekomsten av mäns våld mot kvinnor och insatser på nationell, regional och lokal nivå,
  • att specifikt förbättra kunskapen om förekomsten av mäns våld mot kvinnor och våldsrelaterade insatser inom socialtjänst och hälso- och sjukvård på kommunal respektive regional nivå,
  • att förstärka kompetensstödet till vård- och omsorgspersonal, samt
  • att utveckla bedömnings- och behandlingsmetoder i socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med våldsutövare samt våldsutsatta kvinnor och barn
    (Källa: Regeringen.se)

Slutredovisningen av Socialstyrelsens nationella kartläggning står att läsa i ”Ett liv utan våld och förtryck” som publicerades i april 2019. Rapporten riktar sig till ”beslutsfattare, tjänstemän, verksamhetschefer på olika nivåer, yrkesverksamma som möter våldsutsatta och personer som har erfarenheter av våldsutsatthet”.

Socialstyrelsens rapport är uppdelad i en kvalitativ intervjustudie (235 personer med kunskap om hedersrelaterat våld och förtryck intervjuades i 95 intervjuer) och en kvantitativ enkätstudie (6 002 niondeklassare i Malmö, Göteborg och Stockholm besvarade en enkät om relationer, begränsningar och olika former av utsatthet i hemmet, skolan och på fritiden).

Vi läser följande om resultatet i den kvantitativa enkätstudien:

”Utifrån de definitioner som används i studien så beräknas andelen av de undersökta ungdomarna i Göteborgs stad som lever med hedersrelaterade normer och förtryck till 8–13 procent. Motsvarande intervall beräknas vara 9–20 procent för Malmö och 7–10 procent för Stockholm. Omfattningen beskrivs befinna sig inom det intervall som redovisats i tidigare enkätstudier genomförda bland ungdomar i Sverige. På den lägre sidan av intervallet ligger den grupp individer som utsatts för någon form av kollektivt (familjen eller släkten) legitimerad våldsanvändning, och på den högre sidan av intervallet ligger den grupp individer som lever med normer som begränsar sexualitet och det fria utövandet av denna. Dessa två grupper överlappar endast i begränsad omfattning varför slutsatsen dras att studien fångar två olika hedersutsatta grupper.” (Källa: Socialstyrelsen)

Vi läser följande om resultatet i den kvalitativa intervjustudien:

”Den kvalitativa delen visar på ett stort antal mönster och faktorer som har betydelse för olika former av våld i hederskontexter: Hedersrelaterat våld och förtryck beskrivs exempelvis näras av minoritetsskap, särskilt i kombination med statslöshet, krig, migration och segregation. Social, ekonomisk och politisk rörlighet däremot, tycks urholka våldsnormerna och minska våldsanvändandet.” (Källa: Socialstyrelsen)

18 juli 2019 beslutade regeringen om direktiv för straffrätten vad gäller hedersbrott. I dokumentet ”Straffansvar för hedersrelaterat våld och förtryck” läser vi att utredaren ska

  • analysera och ta ställning till om det bör införas en särskild straffbestämmelse, med en egen brottsbeteckning, som uttryckligen tar sikte på hedersrelaterat våld och förtryck,
  • lämna förslag på en sådan reglering oavsett ställningstagande när det gäller frågan om huruvida ett särskilt hedersbrott bör införas,
  • om utredaren bedömer det ändamålsenligt, lämna förslag på hur ett effektivare straffrättsligt skydd mot hedersrelaterat våld och förtryck kan åstadkommas på något annat sätt,
  • överväga hur preskriptionstiden för sådan brottslighet bör beräknas och ta ställning till om särskilda preskriptionsregler bör gälla om brott har begåtts mot en person under 18 år,
  • analysera svensk domstols behörighet att döma över sådan brottslighet begången utomlands, samt
  • lämna förslag på nödvändiga författningsändringar
    (Källa: Regeringen.se)

Det finns en företeelse som går ut på att unga människor tvingas stanna kvar i utlandet mot sin vilja. Det kan handla om tvångsgifte eller s k ”uppfostringsresor”. I samband med skollov noterar Utrikesdepartementet (UD) att dessa ärenden ökar. Mot bakgrund av detta lanserar UD tillsammans med Skolverket en annonskampanj mot hedersförtryck. Kampanjen riktar sig till ungdomar som riskerar att drabbas samt till yrkesverksamma. Den hänvisar till hedersförtryck.se och uppmanar skolor att vara observanta och agera då det finns misstanke om att en elev ska föras ut ur landet. Skolverket erbjuder stödmaterial. Kampanjen pågår under veckorna 48-51 2019 (dvs inför jullovet) och syns i kollektivtrafiken i Malmö, Göteborg och Stockholm.

Lokala och nationella aktörer i kampen mot hedersförtryck

Det finns en uppsjö speciella verksamheter som erbjuder stöd och hjälp till personer som är hedersutsatta. Exempel på dessa verksamheter är Origo, ett resurscentrum mot hedersrelaterat våld och förtryck beläget i Stockholm. Ytterligare fyra län i Sverige har på regeringsuppdrag  fått i uppgift att starta upp resurscentra. En annan speciell verksamhet som verkar för att hjälpa personer som är hedersutsatta är Gryning, som funnits sedan 2004 och är beläget i Göteborg. Gryning är en skyddsverksamhet som arbetar på uppdrag av socialtjänsten och erbjuder skyddsutredning, skyddat boende, råd, stöd och konsultationer. Även i Malmö finns en speciell verksamhet som heter Resursteam heder och är en del av socialtjänsten.

Utöver de speciella verksamheterna finns Brottsofferjouren Sverige, en ideell verksamhet bestående av lokala jourer, ett förbundskansli och en nationell stödlinje. 2017 hade Brottsofferjouren Sverige en uppskattad ärendemängd på 26 723. Kvinnofridslinjen är en nationell stödtelefon för kvinnor som bl a är hedersutsatta.

RFSL (Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter), ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) och Unizon (en verksamhet som samverkar med 140 kvinno- och tjejjourer i Sverige) är exempel på ideella nationella organisationer som samverkar med Socialstyrelsen.

Argumentet att hedersvåldet är en anledning till att stoppa, eller kraftigt minska, invandring, är inte rationellt. Det bygger på generaliseringar och kollektiv skuldbeläggning. Argumentet ”beläggs” med att politikerna är flata och blundar för företeelsen, eller att de inte vågar stöta sig med ”mångkulturens värdegrund” är inget annat än nonsens. Det finns ett aktivt, pågående och tvärpolitiskt arbete för att förebygga och bekämpa hedersvåld och förtryck.

Att påstå att politikerna inte tar hedersproblematiken på allvar är direkt felaktigt. Tvärtom, politikerna gör massor och tar problemen på största allvar.


För att förekomma eventuell kritik, vill vi på Motargument med emfas understryka att vi tar hedersvåld och förtryck på allra största allvar. Hedersnormer har ingen plats i en modern rättsstat.

Tips:

UR Samtiden – Mellan klan och stat. Hedersrelaterat våld och förtryck

Källor:

Dina rättigheter.se: Hedersrelaterat våld och förtryck

Polisen: Hedersrelaterade brott – fakta om

Dagens Samhälle: Klantänkande det normala – det är vi som sticker ut

Riksdagen: Regeringens arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck

Riksdagen: Socialstyrelsen ska öka kunskapen om mäns våld mot kvinnor

Socialstyrelsen: Ett liv utan våld och förtryck

Regeringen: Straffansvar för hedersrelaterat våld och förtryck

Regeringen: Kampanj mot hedersförtryck

Hedersförtryck.se

United Nations General Assembly: Report of the Special Rapporteur on violence against women, its causes and consequences,Rashida Manjoo

Diskrepansen mellan anmält brott och faktiskt brott

Ett av de stora problemen i debatten kring brottsligheten i Sverige är att många debattörer blandar bort korten mellan anmälda brott och faktiskt dömda brott. Förvisso finns det med stor säkerhet en del skyldiga som går fria på grund av teknikaliteter. Samtidigt finns en enorm mängd människor som anklagas för olika typer av brott som antingen läggs ner direkt då bevis saknas. Brottet kan även utredas, varpå det framkommer att inget brott har begåtts. Jag är övertygad om att det finns en hel rad olika anledningar till att människor anklagas och/eller misstänks för brott, men som senare avskrivs.


Det råder en stor förvirring mellan anmälda brott och faktiska brott. Vem som helst kan anmäla och bli anmäld för att ha begått ett brott, men antalet anmälda brott ökar inte antalet brott som faktiskt begåtts. För att ta ett exempel kan jag anmäla en och samma person för inbrott en gång i veckan under loppet av tio år. Det betyder inte att antalet inbrott ökar då med 3 650 för denna period. Det är antalet personer dömda för brott som driver den statistiken upp eller ner.

I Samhällsnytt 9 september 2019 gör man påståendet att antalet våldtäkter enligt BRÅ:s statistik har skjutit i höjden med 20%. Samhällsnytt hänvisar till NTU:s statistik över antalet anmälda våldtäkter. Om någon anmäler en person för massmord betyder det då att den personen är skyldig till massmord? Betyder det att vi därför måste höja statistiken för antal massmord för det året? Svaret är givetvis nej. Man kan ha åsikter om våldtäkter och mord, men att hävda att ett icke dömt brott ska redovisas som ett fullbordat brott där förövaren är skyldig är ofta missvisande.

Antalet anmälningar ska givetvis tas på allvar, men statistiken över anmälda brott får inte likställas med faktiska brott.

Under 2018 anmäldes 1, 54 miljoner brott i Sverige och det uppseendeväckande är att det var stöld och tillgreppsbrotten (brott som fickstöld samt inbrottsstöld i bostad, fritidshus) som var den kategori som minskade mest). Detta att jämföra med den mer stabila siffran 108 konstaterade dödsfall genom dödligt våld. Av de 1, 54 miljoner anmälda brott 2018 blev 101 000 personer dömda och av dessa var 16 800 personer kvinnor och 84 400 var män.

brottslighet.png
Bildkälla: Tomas Ekroth

Om vi ska debattera brottslighet, måste vi börja med att enas om måttet för på vilket sätt begreppet ska användas. Jag menar att brottslighet i stora drag måste utgå från antal eller andel dömda brottslingar, annars blir debatten helt orimlig. Detsamma måste gälla oavsett vilken brottstyp vi talar om. Det finns givetvis stora mörkertal och dessa måste vi komma tillrätta med, men genom att att enbart titta på antalet anmälda våldtäkter och ta dessa som intäkt för ett faktiskt numerärt läge i en given situation gör debatten oärlig för att uttrycka sig milt.

våldtäkter.png

En annan viktig aspekt i debatten kring våldtäkter är att väldigt många olika typer av brottstyper ryms inom begreppet. Så här säger BRÅ om våldtäktslagstiftningen.

Ökningen under perioden kan delvis kopplas till förändringar i sexualbrottslagstiftningen, som inneburit att fler gärningar än tidigare bedöms som våldtäkt. Bland annat utvidgades våldtäktsbegreppet den 1 juli 2013, och den 1 juli 2018 infördes ett nytt brott för oaktsam våldtäkt under 1 a § i brottbalkens sjätte kapitel.8. Utöver lagstiftningen kan även förändringar i anmälningsbenägenheten påverka antalet anmälda våldtäkter. Vid tolkning av statistiken bör man dessutom tänka på att enstaka anmälningar med ett stort antal brott kan ge upphov till årliga variationer i statistiken. (Källa: Kriminalstatistik)

Detta innebär att om en man våldtar sin flickvän/fru/sambo 350 gånger och blir dömd för detta så dras statistiken över antalet våldtäkter upp med 350 våldtäkter. Detsamma gäller även antalet anmälda brott om gärningsmannen.

Dessutom gäller fortfarande samma faktum som tidigare, att de flesta våldtäkter sker av en känd gärningsman, inom hemmets fyra väggar. Vidare så rymmer som sagt begreppet våldtäkt flera kategorier såsom, sexuellt ofredande, våldtäkt samt sexuellt utnyttjande och tvång.

En annan aspekt på våldtäkt och sexuellt våld är mäns kvinnor mot våld. Många gånger kan en relation som verkar vara bra i början sluta i våldsamheter och ibland även sexuellt våld, våldtäkt och verbal misshandel. Detta skriver ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) om.

Därför trycker Kvinnotryck extra hårt på den punkten, så att politiker, makthavare, opinionsbildare, myndigheter och folk i allmänhet påminns om det glapp som finns mellan den offentliga hållningen och den verkliga praktiken när det gäller mäns våld mot kvinnor. (Källa: ROKS)

En annan något positiv trend är att uppklaringsprocent av brottet våldtäkt på nytt ökar. År 2018 hade vi en uppklaringsprocent på 18% att jämföra med 2014 där uppklaringsprocenten var nere på 11%, men vi har långt att nå till 2009 som hade en uppklaringsprocent på 31%.

För mer djuplodande studier i ämnet anmälda respektive dömda för brott, hänvisas till journalisten Maria Robsahm . Hennes artikelbibiliotek finner ni här.


Källor
BRÅ, Anmälda brott 2018
BRÅ, Våldtäkt och sexualbrott
BRÅ, Kriminalstatistik
BRÅ, Lagförda 2018
BRÅ, Statistik utifrån brottstyper
ROKS, Kvinnotryck mot kvinnoförtryck

Andra artiklar i ämnet
Motargument, Fakta är det enda som gäller: Våldet har minskat i Sverige
Motargument, Hederskulturer finns i alla samhällen
Motargument, Lögnaktig statistik om dödligt våld
Motargument, Samhällsnytt och den falska Sverigebilden
Motargument, Samhällsnytt: Ronneby farligare än Chicago

Muslimska feminister och feministisk islam bryter patriarkala strukturer

Det finns muslimska kvinnor i framför allt väst som gör sitt yttersta för att förändra och modernisera synen på kvinnor, muslimer och islam. Muslimsk feminism och feministisk islam är begrepp som kommer att höras alltmer framöver. Frankrikes första officiella kvinnliga imam bedömer att Koranen inte tvingar henne att täcka sitt hår med en slöja. I såväl Danmark som Berlin finns liberala moskéer med kvinnliga böneledare. Förhoppningsvis är det bara en tidsfråga innan Sverige utvecklas i samma progressiva riktning.


I Sverige finns det kvinnor som är utbildade till imamer, men ingen som officiellt leder daglig bön eller fredagsbön. Kvinnliga imamer i Sverige är hittills begränsade till den kvinnliga avdelningen i moskéerna.

Abd al Haqq Kielan, ordförande för det islamiska riksförbundet Svenska Islamiska Församlingarna, svarar så här på frågan om det är ett problem med kvinnor som vill leda böner:

”Det är klart det är ett problem för det finns inget inom islam som säger att det är möjligt att leda fredagsbön eller bön. Utan det är nypåhitt för säsongen, så att säga. Inte i något land hindras kvinnor från att få utbildningen, men de kan inte ta över det.” (Källa: SVT)

Det finns andra röster som gör gällande att det kommer att ske förändringar vad gäller kvinnors ställning i muslimska samfund. Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi, uttrycker sin förhoppning:

Islamic Feminism Symbol (Wikimedia Commons)

”Jag är övertygad om att vi kommer se en liknande utveckling här. Nya generationer av muslimska kvinnor som är uppvuxna här kommer inspireras av de nya inspelen. Jag träffar studenter på universitetet, muslimska kvinnor, som attraheras av de här tankegångarna.” (Källa: SVT)

Det finns inget i Koranen som säger att imamen ska vara man

Det finns inget specifikt i Koranen som uttrycker att det måste vara män som leder daglig bön eller fredagsbön. Att det ser ut som det gör handlar om en traditionell tolkning av islam.

Kahina Bahloul heter Frankrikes första officiella kvinnliga imam. Hon har skapat stor debatt enbart genom sin närvaro som kvinna som leder daglig bön och fredagsbön. Att hon dessutom har valt att inte bära slöja har väckt ytterligare debatt, och hon har blivit hotad till följd av sitt val. Bahloul arbetar för att skapa jämlikhet, t ex att kvinnor ska kunna leda bön i könsblandade grupper i moskéer. Hon förespråkar också att kvinnor ska kunna ta av sig slöjan. Bahloul säger sig vilja öppna Frankrikes första liberala moské, som hon vill ge namnet ”Fatima”.

Hennes synpunkter är kontroversiella. Fazlhashemi menar att det är våldsbejakande extrema grenar som står bakom hoten, men att de inte kommer att kunna stoppa den muslimska feminismen som möjliggörs bl a genom internet och sociala medier.

En föregångare bland muslimska feminister som vill utmana det patriarkala synsättet i islam är amerikanskan Amina Wadud, kvinnlig imam och professor. 2005 i New York var hon den första kvinnliga imam i världen som ledde en könsneutral fredagsbön. Wadud är den som ligger bakom begreppet Gender jihad, vilket innefattar att det är dags för kvinnor att bryta mäns tolkning av islams urkunder och istället göra en nytolkning utifrån genusperspektiv.

Amina Wadud 2011. Attribution-ShareAlike 2.0 Generic (CC BY-SA 2.0)

I Maryammoskén i Köpenhamn verkar en kvinnlig imam vid namn Sherin Khankan. I Ibn-Ruschd-Goethe-moskén i Berlin finner vi den kvinnliga imamen och advokaten Seyran Ates. Dessa kvinnor får inte sällan utstå mordhot från extremister, och flera av dem har livvaktsskydd.

Konservativa, mainstream och liberala muslimer

Fazlhashemi ser sig kunna urskilja tre grupper som vill ge sig tolkningsföreträde:

  • Konservativa, dvs salafister, som vill gå tillbaka till en idealiserad bild av islam
  • Mainstream, vilka har skapat församlingar och muslimska riksorganisationer
  • Liberala, som än så länge har dåligt med resurser

Liberala muslimer utmanar de patriarkala dogmerna, och arbetar för mer jämlikhet, dvs att kvinnor ska kunna leda bön för könsblandade grupper. Traditionen ger att kvinnor enbart ska leda bön i grupper bestående av kvinnor och barn. Dock är ordet imam könsneutralt och betyder böneledare.

Fazlhashemi menar att vad beträffar slöja så står det i Koranen att kvinnan ska ”svepa om sig när hon går ut för att inte bli ofredad”. Detta är en luddig formulering. Mer om detta kan vi läsa om på islam.se, på islamguiden.se och på recitequran.com. Det korrekta citatet från 24 suran ayat 31 är som följer:

”Och säg till de troende kvinnorna att de bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet och inte visa mer av sina behag än vad som anständigtvis kan var synligt; låt dem därför fästa slöjan så att den täcker barmen…” (Källa: Islam.se)

Ordet ”slöja” är översatt från ordet ”khimâr”. Muhammed Knut Bernström diskuterar detta i en fotnot till sin tolkning av koranen:

”Substantivet khimâr (plur. khumur) betecknar slöjan (el. huvudduken) som de arabiska kvinnorna före och efter islams inträde i historien hade för vana att fästa över håret. Enligt flertalet klassiska kommentatorer bars denna slöja mer eller mindre som prydnad, löst hängande ned på ryggen och eftersom kvinnodräkten enligt det då rådande modet omfattade ett framtill djupt urringat liv, lämnades bysten delvis bar. Kvinnorna uppmanas här därför att dölja den med hjälp av en khimâr.” (Källa: Islamguiden.com)

Attribution 2.0 Generic (CC BY 2.0) https://www.flickr.com/people/el7bara/

Fazlhashemi utvecklar resonemanget:

”Koranen är så allmänt hållen att det finns tolkningsmöjligheter och eftersom religionen har verkat i en patriarkal tradition har det tolkats som att kvinnan ska ha något på kroppen. Men det finns ingen samstämmighet om vad slöjan egentligen handlar om utan har tolkats på olika sätt i olika traditioner. I exempelvis Afghanistan bär kvinnor burka medan de i Iran bara har huvudduk.” (Källa: DN)

Feministisk islam och muslimsk feminism är begrepp att anamma

S k muslimsk feminism är på frammarsch. Amina Wadud är den som har gått i frontlinjen. Den muslimska feminismen utmanar de patriarkala föreställningarna i islam och ifrågasätter vilka det är som ska ta plats. I Sverige finns än så länge inga kända officiella kvinnliga böneledare, men forskaren Jenny Berglund utesluter inte att det redan idag kan finnas kvinnliga böneledare i liberala grupper. Det finns kvinnor på ledande poster, t ex ordföranden, i muslimska organisationer i Sverige.

Islamologen Jan Hjärpe förutspår att feministisk islam kommer att växa sig allt starkare i Sverige. Han motiverar sin åsikt med att

”kvinnor generellt är mer välutbildade än män och därmed kan få mer makt över tolkningarna av koranen. Dessutom är tendensen att kvinnorna blir mer religiösa och männen mindre, vilket återspeglas i moskéerna”. (Källa: DN)

Källor:

SVT: Professorn: Övertygad om att vi kommer se liknande utveckling

Morocco World News: France’s First Female Imam Announces Plans for Liberal Mosque

Islam and Feminism: Amina Wadud

University of Cape Town News: ‘Lady Imam’ on 25 years of the Gender Jihad

The Guardian: Women lead Friday prayers at Denmark’s first female-run mosque

DN: Mordhot och livvakter för kvinnlig imam i Berlin

DN: Feministisk islam på frammarsch – kvinnliga imamer utmanar gamla traditioner

Islam.se: Slöjan

Islamguiden.com: Är slöjan verkligen ett påbud i Koranen?

Recitequran.com: An-Nur

Stockholm University: Jenny Berglund

Koranpodden: 55. Koran och kaffe med Jan Hjärpe

Myt: Invandrarkvinna får mer i bidrag än svenskar

Det sprids ständigt rykten och myter om hur mycket bidrag invandrare ges och oftast är det direkta felaktigheter blandat med någon del sanning. I ett inlägg som just nu sprids via sociala medier görs det gällande att man som invandrare får ett oproportionerligt mycket större bidrag än svenskar får. Detta stämmer inte.


Det finns en vilja hos en del att sprida myter, lögner och halvsanningar om invandrare och bidrag. Allt som oftast blandar man uppgifter om bidrag som man får i början av asylprocessen och bidrag som man kan ansöka om när man väl fått uppehållstillstånd samt lån som man kan söka via CSN. Skaparen till bilden gör det sedan till en sanning att samtliga dessa bidrag är pengar man som invandrare har rätt till. Personen gör alltså ingen åtskillnad mellan om man är asylsökande eller om man redan uppbär uppehållstillstånd.

I ett inlägg som har spridits på sociala medier sedan en längre tid påstås att en invandrarkvinna med tre barn har rätt till mycket större bidrag än en svensk kvinna under samma premisser. För att bena ut vad som verkligen gäller ska jag gå igenom samtliga påståenden som görs i inlägget och lista vad som verkligen gäller.

PÅSTÅENDE: En arbetslös svensk kvinna med tre barn har mindre försörjningsstöd än en invandrarkvinna med tre barn.

FALSKT. Reglerna för försörjningsstöd är beräknade på den sökandes ekonomiska förutsättningar och kommunen som är den som beviljar försörjningsstödet gör ingen skillnad i personens geografiska bakgrund. I Socialstyrelsens uppräkning av riksnormen går att läsa mer om vad som gäller och vilken storlek på bidrag man kan få.


PÅSTÅENDE: En arbetslös invandrarkvinna får retroaktiv föräldrapenning.

FALSKT. Myten om den retroaktiva föräldrapenningen har Motargument tidigare behandlat. I den undersökningen kom man fram till att man som förälder har rätt att söka föräldrapenning max 90 dagar bakåt i tiden.


PÅSTÅENDE: En arbetslös invandrarkvinna med tre barn får SFI-bonus.

FALSKT. SFI-bonusen som har varit uppe för diskussion tidigare har vi redan bemött på Motargument. SFI-bonusen var belagd med en motprestation att man skulle klara kurserna med godkända betyg under en kort tid, men är sedan flera år borttagen.


PÅSTÅENDE: En arbetslös invandrarkvinna med tre barn får subventionerade läkemedel, sjukvård, tandvård och gratis glasögon för upp till 3 000 kronor.

MIX. LMA-kort ger rätt till subventionerade läkemedel. Om man är över 18 år betalar man en egenavgift om 50 kr medan om man är under 18 år inte betalar egenavgiften. LMA-kortet ger även rätt till akutvård och akut tandvård som inte kan vänta.

Vidare så är LMA-kort något man har under tiden som personens uppehållstillstånd handläggs. När man väl har blivit beviljad uppehållstillstånd så upphör också de rättigheter man hade i och med LMA-kortet. Man kan heller inte uppbära försörjningsstöd innan man har uppehållstillstånd vilket göra att den sammanställning man gjort i bilden som bäst kan ses som ett missförstånd.

Glasögon kan Migrationsverket gå in och ge ekonomiskt stöd för, men då handlar det om de billigaste glasögonen, 800 kr.


PÅSTÅENDE: En arbetslös invandrarkvinna får subventionerad hushållsutrustning och möbler.

FALSKT. Som flykting kan man få låna pengar till hushållsutrustning och möbler. Det är CSN som bistår med hemutrustningslån. Detta är dock ett lån som ska betalas tillbaka.


PÅSTÅENDE: En arbetslös invandrarkvinna med tre barn får subventionerad spädbarnsutrustning.

FALSKT. Vad gäller påståendet om spädbarnsutrustning, så är det så att man genom försörjningsstödet i särskilda fall kan få stöd med spädbarnsutrustning om man inte på annat sätt kan ordna det genom äldre syskon eller anhöriga.


PÅSTÅENDE: En arbetslös invandrarkvinna med tre barn får subventionerade kollektiva resor.

FALSKT. När vi kikar på asylsökande och möjligheten till subventionerade kollektiva resor, så finner vi på Motargument att man i Kalmar 2015 fattade ett beslut om att samtliga asylsökande skulle få gratis busskort. Denna satsning var en förhoppning om en större integration i samhället. Dock skiljer sig denna satsning mellan olika landsting och jag kan inte hitta något liknande projekt i något annat landsting.

Subventioner av installation av telefoni är ett rent påhitt som dessutom skulle innebära motsvarande avdrag från försörjningsstödet. Samma sak gäller subventionerade telefonsamtal.


Vidare menar bildskaparen att uppgifterna finns hos Försäkringskassan, men Försäkringskassan har inte hand om några av dem uppräknade bidragen eller lånen. Försörjningsstöd administreras och utbetalas av respektive kommuns socialnämnd eller motsvarande.

Någon som skrivit om samma ”faktaruta” är Petra Hall. Det Petra kommit fram till är  det samma som jag listat här. Hon listar även att tidningen Metros Viralgranskaren har bemött flertalet av dessa påståenden tidigare.

Anledningen till att man som asylsökande har en rad subventioner är att man inte har någon form av inkomst. Man får under den här tiden ett mindre bidrag om 61 eller 71 kronor om dagen om man är över 18 år eller 12 kronor om dagen om man är under 18 år. Motargument har skrivit mer om asylsökandes olika bidrag tidigare.

Ett par bidrag som personen bakom bilden glömt att redovisa är att barnbidrag utbetalas ut till alla föräldrar i Sverige samt att när man söker försörjningsstöd så kräver socialnämnden att man även söker bostadsbidrag.

För att sammanställa vilka bidrag man som asylsökande har rätt till samt vilka bidrag man som svensk och tillika invandrarkvinna med tre barn har rätt till har jag sammanställt dessa nedan.

bidrag svensk

bidrag asylsökande

bidrag totalt

Så länge myter, lögner och halvsanningar sprids på sociala medier och i verkliga livet kommer vi på Motargument och andra att göra allt för att bemöta dessa.


Källor:
LMA-kort, Migrationsverket
Länsstyrelsen, Tidiga insatser för asylsökande
Migrationsverket, Ekonomiskt stöd dör asylsökande
Migrationsverket, Glasögon till personer som sökt uppehållstillstånd
Migrationsverket, Hälso- och sjukvård för asylsökande
Migrationsverket, LMA-kort för asylsökande
Petra Hall, Ser att en bild snurrar runt – igen – på internet som försöker antyda att en arbetslös invandrarkvinna får ut mer pengar än motsvarande arbetslös svensk
Socialstyrelsen, Riksnormen för försörjningsstöd
Socialstyrelsen, Regler kring ekonomiskt bistånd

Relaterade artiklar skrivna av Motargument:
Motargument, Myt: Asylsökande och bidrag
Motargument, Myt: Invandrare får barnbidraget och föräldrapenningen retroaktivt
Motargument, Myt: SFI-bonus

Sverige fick ALLMÄN rösträtt 1989

Det finns en allmän föreställning om att Sverige har haft allmän rösträtt i över 100 år. Det stämmer INTE. Vi fick allmän rösträtt för alla myndiga först 1989, i bemärkelsen alla över 18 års ålder. När vi firar 1918 som året då medborgarna ”fick” allmän rösträtt så osynliggör vi alla de grupper, som fattiga, romer och funktionsnedsatta, som inte ansågs fina nog att få rösträtt 1918.


Den allmänna rösträtten firar i år 30 år. 1989 fick vi allmän rösträtt för alla över 18 års ålder. I historieböckerna framställs året 1918 som det år då vi fick allmän rösträtt.

1989 fick intellektuellt funktionsnedsatta rösträtt. Fysiskt funktionsnedsatta (de s k ”rörelsehindrade”) fick den rätten 1964/65. Båda grupperna fick för övrigt rätt att gå i skola först på 60-talet. Det stämmer alltså inte som det står i våra historieböcker att alla barn fick rätt att gå i skola 1845. De ”rörelsehindrade” fick rätt att gå i skola i och med lagändringar 1962 och 1965, och de intellektuellt funktionsnedsatta fick rätt att gå i skola först 1969.

Ungefär samtidigt avvecklades institutionerna där ”rörelsehindrade” och personer med intellektuella funktionsnedsättningar hållits fängslade. Först med datorrevolutionen på 90-talet och 1993 års LSS-lag fick personer med funktionsnedsättningar en möjlighet till liv på lika villkor som andra.

Att grupperna med funktionsnedsättningar fick rösträtt 1964/65 respektive 1989 beror på att omyndighetsförklaringen togs bort då.

Det betydde även att funktionsnedsatta fick rätt att gifta sig med vem de ville.

Invandrare med uppehållstillstånd fick kommunal rösträtt 1975. Romer fick rösträtt och rätt till skolgång 1959. De som gjort personlig konkurs eller var anvisade till ekonomiskt stöd i form av fattighjälp fick rösträtt först 1945.

Dessutom sänktes myndighetsåldern till 18 år 1974. Runt 1920 fick de flesta kvinnor (1918) och de som vägrat värnplikt (1922) rösträtt. År 1937 infördes rösträtt för fängelseinterner eller f d fängelseinterner. De flesta män fick rösträtt 1909 och de flesta rika män fick rösträtt 1866. (Källa: Riksdagens historia)

Den allmänna rösträtten har vi alltså bara haft i 30 år. Då, 1989, fick den sista gruppen rösträtt. Det handlar om en grupp som tvångssteriliserats, internerats och förtryckts under efterkrigstiden: de med funktionsnedsättningar. 1991 var första gången de kunde utöva sin nya rättighet och rösta i valet.

Grupper som var diskriminerade eller i utanförskap fick alltså sin rösträtt senare än 1918. Kvinnor var diskriminerade och fick rösträtt efter män. Fattiga var diskriminerade och fick det efter de flesta kvinnor och män. Romer, renskötande samer, resande saknade i regel en folkbokföringsadress, vilket medförde att de inte gavs rösträtt. I romernas fall gavs de rätten till fast bostad 1959, varpå de först då i praktiken beviljades rösträtt. och fysiskt funktionsnedsatta var bespottade och fick rösträtt efter fattiga till och med. Sist kom den mest diskriminerade gruppen, intellektuellt funktionsnedsatta.

Vi fick allmän rösträtt 30 november 1988

Ska vi fira något datum så är det den 30 november 1988 vi ska fira. Det var då riksdagen klubbade igenom den allmänna rösträtten. Ingvar Carlsson var statsminister och regeringen socialdemokratisk, men beslutet togs av en enig riksdag.

Den 30 november 1988 klubbade man igenom lagen som började gälla 1989. Debatten i riksdagen från den dagen finns att läsa på riksdagens hemsida.

Laila Freivalds (S) var utrikesminister och öppnade debatten med dessa ord:

”Herr talman! En människa som har blivit omyndigförklarad har blivit fråntagen i stort sett allt inflytande över sitt liv. Hon förlorar så gott som helt rätten att bestämma över sin ekonomi. Men inte nog med det: omyndig­förklaringen rör också hennes personliga rättigheter. Den allmänna rösträt­ten tas ifrån henne, och hon får inte heller gifta sig utan förmyndarens samtycke. En omyndigförklaring uppfattas vidare ofta som nedvärderande, både av den omyndigförklarade själv och av omgivningen.
Det är hög tid att ändra på detta. I stället för alt ta ifrån en utsatt grupp dess rättigheter skall vi tillföra den något positivt. I ett demokratiskt och människovärdigt samhälle är det en självklarhet att stötta de svaga i stället för att stämpla dem.
Institutet omyndigförklaring har sina rötter i en förgången tid. Då rådde en helt annan syn på den enskilda människan och hennes förmåga att klara sig själv. Vad som bör vara utgångspunkten för dagens lagstiftning är respekten för varje enskild människa och tilltron till hennes möjligheter att på egen hand klara sina angelägenheter. I dagens samhälle har vi andra möjligheter än tidigare att ge hjälp och stöd utan att behöva ta till en så ingripande åtgärd som en omyndigförklaring…
Avslutningsvis vill jag säga att detta är en betydelsefull reform som sätter begrepp som demokrati och människovärde.i centrum. Genom åtskilliga brev och andra kontakter med regeringskansliet har människor genom åren redovisat de känslor av förnedring och mindervärdighet som en omyndig­förklaring väckt hos dem. Det är hög tid att nu visa dessa människor och deras omgivning att samhället har respekt för deras människovärde och deras förmåga att själva styra sina liv.” (Källa: Riksdagen.se)

Martin Olsson från Centerpartiet sa detta:

”Herr talman! Alla människor skall ha lika värde och rättigheter. Detta måste vara en viktig grundsats i värt demokratiska samhälle. Så långt det är möjligt skall alla tillförsäkras samma medborgerliga rättigheter. Samhället skall emellertid samtidigt garantera att den enskilde ges det stöd och det skydd han eller hon är i behov av.
Genom att riksdagen i dag skall fatta ett beslut om avskaffande av systemet med omyndigförklaring och införa en ny form av hjälp och stöd till dem som inte kan vårda sig själva eller sin egendom tas ett viktigt steg i riktning mot att uppnå denna grundsats. Motivet för avskaffande av systemet med omyndig­förklaring är bl.a. att det anses att både den omyndigförklarade och dennes omgivning kan uppleva omyndigförklaringen som en nedvärdering. Det anses även kunna inträffa att den enskildes psykiska tillstånd påverkas negativt av en omyndigförklaring, liksom att vederbörandes sociala anpass­ning försvåras. Mot bakgrund av strävandena att så långt som möjligt respektera allas självbestämmanderätt och integritet är det naturligt att vi nu avskaffar systemet med omyndigförklaring. Från Centerns sida har vi med hänsyn till våra grundläggande värderingar slött denna utveckling och föreliggande förslag.” (Källa: Riksdagen.se)

Rösträtten är viktig att försvara! Men rätt ska vara rätt. Vi fick inte allmän rösträtt 1918, utan först då alla grupper i utanförskap erhöll den rätten, och det var långt senare!

Om att gräva efter en obefintlig heder

Sverigedemokraten Peter Lundgren har erkänt att han har tagit en kvinnlig partikollega på brösten. Eftersom de två, med en video publicerad på SD:s Facebooksida, påstås ha ”rett ut” saken och Lundgren uppgivits ha bett om ursäkt tycker SD att det inte är så allvarligt. Men faktum är att händelsen ska anmälas som allmänt åtal.


Okej.

Ska vi reda ut en sak?

I svensk juridik finns två olika typer av brott: Målsägandebrott och brott som faller under allmänt åtal.

De flesta brott hör under allmänt åtal, det vill säga polisen kan undersöka dem och åklagaren kan väcka åtal också om målsäganden inte har framställt några straffanspråk.

Men i målsägandebrott som exempelvis hemfridsbrott eller ärekränkning kan polisen inleda en undersökning bara om målsäganden yrkar på straff för den som är skyldig till brottet. Om målsäganden tar tillbaka sitt straffanspråk medan förundersökningen pågår, lägger polisen ner undersökningen.

Sexuellt ofredande faller under allmänt åtal. Detta är det brott som Peter Lundgren har polisanmälts för.

Inte ens polisen själva tycks helt införstådda med detta. En av mina vänner ringde upp polisen och gjorde en polisanmälan mot Peter Lundgren om sexuellt ofredande.

Polisen var märkbart obekväma med denna anmälan och undrade om anmälaren var den utsatta personen.

Fel fråga.

Det enda polisen ska bry sig om är om det påstådda brottet kan misstänkas ha skett och ta emot anmälan. Eftersom förövaren i detta fall har erkänt offentligt och brottsoffret har gett en samstämmig beskrivning av vad som skett så torde saken vara lätt att utreda.

Polisen sa också att de inte visste vem det var som hade utsatts. Om polisens utredare är så inkompetenta finns det anledning att bli orolig. Man kunde ju till exempel kontakta Kristina Winberg som både var vittne till det inträffade och som dessutom har en bandinspelning där brottsoffret beskriver det som hände.

Nu har SD lagt ut en film på sin Facebooksida. Där den kvinna som utsattes påpekar att hon anser saken ”utagerad”. Och att hon bestämmer.

Men så är det faktiskt inte. Det är inte hon som bestämmer över detta. Detta är inget målsägandebrott.

Men just när de gäller de typiska brotten där en man våldför sig på en kvinna så är det en vanlig felsyn. Det var först på 1980-talet som brottet när en man misshandlar sin fru lades under allmänt åtal. Före 1982 var det så att en kvinna som först anmälde och tog tillbaka anmälan – efter exempelvis hot – gjorde vidare polisiär utredning omöjlig.

Så är det inte längre.

Och den som försöker påverka ett brottsoffer att ”ta tillbaka anmälan” begår själv ett brott. Övergrepp i rättssak. Mycket allvarligare än sexuellt ofredande. Medan sexuellt ofredande kan ge två års fängelse så kan övergrepp i rättssak ge åtta års fängelse.

Någon borde berätta för SD att sluta gräva.

Bildcollage: Maria Robsahm

Den grop de nu står i är redan djupare än vad de begriper.

Och någon heder kommer de aldrig att finna.

Varken hos Peter Lundgren eller hos sig själva.

Lästips:

Expressen: SD vill tysta egna sexoffren i partiet

Fokus: I hämndens tjänst

Expressen: Lundgren har förändrat bilden av SD i EU

Källor:

SVT: Sverigedemokraterna släpper film med Peter Lundgren och SD-kvinnan

DN: Peter Lundgrens tafsande faller under allmänt åtal

Om att räkna brott

Det återkommer ständigt. Påståenden om att Sverige är ett av de värsta länderna i världen när det gäller våldtäkter. De som sprider detta nonsens är vanligtvis helt okunniga om enkel statistik, men de delar sin agenda med somliga som borde veta bättre. Nästa gång du ser en hänvisning till att Sverige är värst i världen när det gäller våldtäkter så kan du hänvisa till detta. Och ställa frågan – du vet väl att vi I Sverige har ett bättre och mer noggrant sätt att räkna brott?


Man kan nämligen räkna brott på olika sätt.

I Sverige räknar vi sedan 1975 varje enskild händelse. I de flesta andra länder samlas flera likartade händelser till ett brott om det exempelvis är samma förövare och samma brottsoffer. Det gör att det verkar som om det begås fler brott i Sverige jämfört med andra länder.

Ett exempel: En kvinna anmäler att hon blivit misshandlad av sin man vid upprepade tillfällen. Det handlar alltså om likartade händelser med samma gärningsman och samma brottsoffer.

I många länder räknas detta som ett (1) brott. Men enligt de svenska reglerna för redovisning av antal brott redovisas det som flera – varje händelse räknas som ett (1) brott.

Polisanmälningar om brott kan alltså räknas på litet olika sätt. Och detta blir särskilt tydligt när fler händelser eller en händelse med flera gärningsmän eller offer polisanmäls.

Det är lätt att inse att dessa tekniska detaljer får stora konsekvenser för jämförelser mellan länder. Det svenska sättet att räkna medför helt enkelt att antalet brott blir betydligt större – rent statistiskt teoretiskt. I praktiken blir det därför omöjligt att jämföra brottsnivåer mellan Sverige och länder med andra sätt att koda brott

På EU-nivå finns ingen reglering som berör statistiken över anmälda brott och därför kan vi inte jämföra brottsnivåer ens mellan länder inom EU. Naturligtvis borde en samordnad EU-reglering införas av hur man räknar brott inom kriminalstatistiken.

Men till dess kan vi fortsätta vara stolta över svensk statistik – och tala om för struntpratarna att de pratar strunt.


Här är en länk som är bra att ha koll på om man vill lära sig mer kring detta.

BRÅ (Brottsförebyggande rådet): Konsten att läsa statistik om brottlighet (2006:1)

Redan för tio år sedan påpekade BRÅ:s dåvarande generaldirektör Jan Andersson att:

”Inom den etablerade forskningen om brottsnivåer och brottsutveckling är man överens om att det inte går att bedöma och jämföra de faktiska nivåerna av våldsbrott som våldtäkt mellan länder genom att jämföra antalet polisanmälda brott. Skillnaderna mellan ländernas rättssystem och system för att skapa statistik över polisanmälda brott är nämligen inte bara stora – de är mycket stora.” (Källa: Brottsförebyggande rådet)

Orbán kopierar Hitlers Lebensborn

Adolf Hitlers institutioner Lebensborn syftade till att se till att den ariska ”rasen” fortlevde och hölls ”ren”. Även SD (genom bl a Kent Ekeroth) har genom åren uttryckt detta. Idag är det Ungern och premiärminister Viktor Orbán som kopierar Hitlers ”rasprojekt”.


I Ungern talar nu Orbán om att ungerska kvinnor måste föda fler barn. Befolkningsutvecklingen i landet är negativ och eftersom de har stängt gränserna så blir läget akut när kvinnor i Ungern inte föder ”tillräckligt” många barn.

Vi har tidigare på Motargument i artikeln ”Orbáns genetiska muta: Föd fler ungerska barn!” beskrivit vad Orbáns sjupunktsprogram för att bevara den ungerska ”rasen” innefattar.

Dessa idéer har en historia. De dyker upp i alla länder där rasism och främlingsfientlighet gör sig bred. Det är närmast spöklikt hur i detalj Orbáns förslag påminner om politiken i Hitlertyskland.

För snart tio år sedan – den 9 mars 2009 – skrev Kent Ekeroth ett inlägg om detta. Men ursprunget är som sagt Nazityskland – där var den praktiska politiken mycket långt gången. Det kallades Lebensborn…

Foto: Mödra- och barnhemmet på Hurdal Verk. Lebensborn valde ut egendomar med hög standard till sina institutioner. Mödrar fick också ekonomiskt stöd till barnkläder och barnvagnar. Detta kan ha bidragit till den negativa hållningen till krigsbarnen och deras mödrar bland många norrmän. Arkivreferens: Riksarkivet, Lebensborn boks 108, RAFA2182U108_58
Om likheten mellan SD:s och de tyska nazisternas kvinnosyn

Är SD:s ideologi nazistisk? Det är ingen hemlighet att SD är ett parti med ett nazistiskt förflutet – de så omskrivna rötterna. Men hur mycket av detta arv lever kvar öppet idag?

Alltför ofta används ordet “nazist” enbart som ett skällsord, men om vi för ett ögonblick försöker se vad som finns kvar hos SD av den konkreta politik som Hitler och NSDAP förde så finner vi följande:

I en tid när Europas befolkning blir allt äldre och det är fler som dör än som föds, så skulle man rent generellt kunna tycka att det är bra med ett inflöde av människor till våra länder. Förutom den rent humanitära frågan om asyl så är fakta slående – vi behöver helt enkelt fler invandrare.

Så ser inte SD-sekten på saken.

Deras alternativ är enkelt – svenska kvinnor (äkta svenska kvinnor) måste förmås att föda fler barn. (Se Kent Ekeroths resonemang längre ner)

Och det är här vi ser en uppenbar parallell till nazitiden och Hitlers syn på kvinnornas roll i Nazityskland.

Hitler var mycket tydlig med vilken roll kvinnor i Nazityskland skulle ha. De skulle vara goda mödrar som uppfostrade sina barn hemma, medan deras män arbetade. Med ett fåtal undantag – däribland barnmorska – ansåg Hitler att det inte fanns någon anledning för kvinnor att förvärvsarbeta. En kvinnas samhälleliga uppdrag var att föda barn. Många barn.

Den nazityska skolan inpräntade också denna ideologi i tyska flickor från tidigaste år – att gifta sig i unga år med en “riktig tysk” och att sköta man och barn.

I Weimar-Tyskland hade det funnits 100 000 kvinnliga lärare, 3 000 kvinnliga läkare och 13 000 kvinnliga musiker. Inom bara några få månader efter att Hitler gripit makten 1933, fick tusentals kvinnliga läkare, lärare, jurister och tjänstemän sparken. Och i början av andra världskriget, var mycket få tyska kvinnor i heltidsarbete.

Lagstiftad kvinnofientlighet och ekonomiska mutor

Även som hemmafruar och mödrar, kontrollerades kvinnornas liv. Kvinnor fick inte bära smink eller byxor. Det var också förbjudet att färga och permanenta håret och de fick endast ha platta skor – högklackade skor var förbjudna.

En av de tidigaste lagar som Hitler instiftade när han kom till makten 1933, var lagen för främjande av äktenskap. Enligt denna lag skulle alla nygifta par få ett statligt lån på 1 000 Mark, vilket motsvarade nio månaders medelinkomst. 800 000 nygifta tog detta lån.

Återbetalningen styrdes av hur många barn det gifta paret fick. För varje barn drogs 25% av lånesumman av – och vid fyra barn ansågs hela lånet vara återbetalat.

Syftet med lagen var mycket enkel – att uppmuntra nygifta att skaffa så många barn som möjligt. Det fanns också en mer långsiktig och olycksbådande aspekt på detta: så småningom behövde Tyskland alltfler soldater och mödrar; unga pojkar som skulle tränas i att bli soldater och unga flickor som skulle tränas i att bli unga mödrar – till nya soldater.

För att det ”Lebensraum” som Hitler planerade österut skulle vara framgångsrikt, krävdes en kraftigt ökande – tysk – befolkning att fylla utrymmena efter de människor som mördats.

Det allra tydligaste exemplet på denna mycket konkreta plan för de tyska kvinnorna är ändå de utmärkelser som kvinnor med många barn fick. Dessa “Moderkors” delades ut vid en högtidlig ceremoni varje år den 12 augusti – Hitlers mors födelsedag.

Skärmdump från Facebook.

Guldkorset gick till kvinnor som hade fått åtta barn, silverkorset till dem som fött sex barn och brons till varje kvinna med fyra barn.

”Rasmässigt önskvärd folkstam”

En annan sida av detta dyrkande av barnafödande i nationens och rasens tjänst var de institutioner som kallades Lebensborn. SS-ledaren Heinrich Himmler var tydlig med vad som var det slutgiltiga målet – medan miljontals människor mördades för att de inte var ”rasmässigt önskvärda” så skulle Lebensborn-projektet skapa en helt ny och ”rasmässigt önskvärd folkstam”.

”Om vi lyckas framavla denna nordiska ras och utifrån dessa enheter få fram 200 miljoner människor, så kommer världen att tillhöra oss”, skrev Himmler.

Men den stora skalan uppnåddes aldrig. Omkring 20 000 barn föddes inom Lebensborn, eller en tiondels promille av Himmlers stolta mål.

12 000 av dem föddes i Norge där en tredjedel av alla Lebensborn-institutioner fanns.

Ett viktigt motiv var att få ner de stora abortsiffrorna i Tyskland och att förmå unga ogifta kvinnor att hellre föda fram barnet och adoptera bort det. Förutsättningen var givetvis att både den blivande mamman och pappan var rasmässigt godkända, dvs kunde bevisa att de var ”arier” flera generationer tillbaka.

Men Lebensborn fungerade också som en förening för SS-officerare. För att bli medlem av SS måste en man kunna bevisa att han var ”arier” flera generationer tillbaka. I enlighet med Lebensborn-projektets anda uppmanades SS att sätta barn till världen, minst fyra. Det var ett viktigt steg i karriären och det spelade ingen roll om dessa barn föddes inom eller utom äktenskapet. Så länge pappan var SS och ”godkänd” så handlade det bara om att mamman också kunde godkännas för att barnet skulle få ingå i den nya ”herrerasen”.

Lebensborn-institutionerna var välutrustade kombinerade förlossningskliniker och spädbarnshem med en särskild flagga – där flertalet barn adopterades bort.

Läs nu Kent Ekeroths blogginlägg.

Skärmdump från Kent Ekeroths blogg. Kredd: IRM (Inte rasist, men…)

Även Hitlers plan inleddes med det som SD nu kallar “barnbonus”. Och svaret på den inledande frågan torde nu ge sig själv.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips: Viktor Orbáns genetiska muta: Föd fler ungerska barn!

Affes körsbärsblogg

Sedan många år har en anonym bloggare på ”Affes statistikblogg” delat med sig av ”alternativ” statistik. Där kan man bl a läsa att de polisanmälda våldtäkterna har ökat med 1 666 % sedan 1975. Det är naturligtvis en jättehög siffra. Men stämmer den? Siffran är resultatet av att Affe selektivt stryker det som inte passar och s k ”cherry picking”. Den korrekta siffran är 755 %, och den påverkas av ett antal faktorer som Affe blundar för.


Som vi alla vet finns det ett särskilt intresse för det här med våldtäkter från den bruna högern. Inte så att de engagerar sig för de kvinnor som utsätts. Nej, deras agenda handlar egentligen inte alls om detta vidriga brott och om de kvinnor som får sina liv förstörda.

För samtidigt som de pratar så mycket om våldtäkter så ägnar de som bekant ännu mer energi åt kvinnohat och att berätta för kvinnor om det sexuella våld som de tycker att kvinnor som inte håller med borde utsättas för. Dessa neandertalares retorik lämpar sig inte att återge i mer normala sammanhang men vi vet redan alla hur deras bisarra fantasier låter.

Deras påstådda engagemang för att bekämpa våldtäkter är därför lika falskt och lika lätt att genomskåda som The Jokers leende.

Deras intresse handlar – som allt annat de ägnar sig åt – om att försöka leda i bevis att allt ont beror på utlänningar, i detta fall att det är utlänningar som begår våldtäkter. Och att dessa utlänningar därför borde tvingas lämna Sverige. Bortglömda är kapten Klänning och Hagamannen.

Ända sedan SD kom in riksdagen för drygt åtta år sedan har denna propaganda varit deras stapelvara. Och i ansträngningarna att koppla ihop sexualbrott med invandring har de varit synnerligen påhittiga. Systematiskt missbrukar de den offentliga statistiken för att bevisa sin grundläggande tes – det är utlänningar som våldtar och de ska ut.

Denna Affe har sedan många år haft en blogg där han anser sig avslöja saker med statistik – Affes statistikblogg. Hans senaste alster i den här vägen handlar om polisanmälda våldtäkter.

Generellt är det så i denna bruna högervärld att de tror att det räcker att påstå saker om ökningar av sexualbrott för att skuldfördelningen därmed ska vara klar. Låt mig därför poängtera att förändringar i brottslighet – ökningar såväl som minskningar – naturligtvis inte med nödvändighet säger nånting om VILKA som begår brott. Detta förstår varje normal människa. Men dessa personer har en agenda och då är antydningar och insinuationer gott nog för att starta The Blame Game.

Förtjust i procent – ju högre desto bättre

I likhet med Mr. 700 procent (Tino Sanandaji) är Affe också omåttligt förtjust i att använda just procent – ju högre desto bättre. Och utifrån den preliminära kriminalstatistiken för 2018 har Affe kommit fram till att de polisanmälda våldtäkterna har ökat med 1 666 % sedan 1975.

Skärmdump från Affes statistikblogg.

Låt oss börja med den där siffran.

1 666 %. Den är ju typ…. jättehög.

Men stämmer den?

Låt oss skärskåda den närmare.

Affe stryker det som inte passar

Till att börja med kan vi konstatera att Affe inte utgår från kriminalstatistiken över polisanmälda våldtäkter rakt upp och ner. Där ingår nämligen både polisanmälda våldtäktsförsök och polisanmälda fullbordade våldtäkter. Om vi tittar på den gröngula grafen så kan vi se att den största delen av dessa polisanmälda brott är fullbordade våldtäkter och att våldtäktsförsöken utgör en mindre del. Dessutom har andelen våldtäktsförsök minskat kontinuerligt under dessa 43 år. 1975 var våldtäktsförsöken 45 % av alla polisanmälda våldtäktsbrott. 2018 var de bara 5 %.


Affe vill bara prata om antalet fullbordade våldtäkter och hans motiv är att den officiella kriminalstatistiken ger ”en vilseledande bild då våldtäktsförsöken har en helt annan trend än de fullbordade våldtäkterna”.

En helt annan trend? Ja, om nu någon skulle få för sig att göra en graf över utvecklingen av enbart de polisanmälda våldtäktsförsöken så skulle det bli tydligt att de uppvisar en helt annan trend. Räknat per capita har de faktiskt minskat sedan 1975. Men nu finns det ju ingen som fokuserar bara på våldtäktsförsöken – även om det vore möjligt – så varför är det så viktigt för Affe att plocka bort just dem?

Vad fyller det för funktion att göra ett avsteg från den officiella kriminalstatistiken och plocka bort anmälningarna om våldtäktsförsök? Det kan förefalla harmlöst – de polisanmälda våldtäktsförsöken utgör ju bara en liten del.

Men det är inte harmlöst.

Affe plockar körsbär

Som alla vet som då och då får anledning att använda sig av procent för att beskriva en förändring över tid så är det av avgörande betydelse var man börjar och vilken siffra det då handlar om. Ju lägre den inledande siffran är desto högre blir den procentuella förändringen. En förändring från 1 till 2 är en ökning på 100 %, medan en förändring från 10 till 11 bara är 10 %. I absoluta tal samma ökning – i procent stor skillnad.

Det är detta som förklarar varför Affe stryker våldtäktsförsöken – vill man få fram en så hög procentsiffra som möjligt ser man till att sänka den första siffran så mycket det bara går.

Detta innebär att siffran 1 666 % bara är korrekt om man bara räknar med fullbordade våldtäkter. Då blir nämligen startsiffran betydligt lägre – 421 istället för 768 – och procentsiffran blir sådär härligt hög.

Om vi istället utgår från alla polisanmälda våldtäkter så blir den procentuella ökningen 920%.

Den är ju också en rätt hög siffra – men det var inte en siffra som Affe kunde nöja sig med. Affe vet nämligen att de som följer honom inte har så bra koll på det där med procenträkning – men att alla förstår att 1 666 är mer 920. Det Affe pysslar med här är ett typexempel på det som kallas ”cherry picking”.

Det handlar om att vara så styrd av en förutfattad åsikt att man sorterar bort all information som skulle kunna motbevisa den och på ett ohederligt sätt väljer ut de data som ger stöd – i detta fall att våldtäkterna ökar dramatiskt i Sverige (och underförstått att det är utlänningarnas fel).

Att på det här sättet plocka körsbär är naturligtvis förkastligt, men något som är mycket vanligt i Affes kretsar. Ingen nämnd ingen glömd.

I samma genre påstår han att ökningen av antalet polisanmälningar mellan 2017 och 2018 är större än hela siffran för 1975. ”Precis som förra året har antalet anmälningar ökat mer (467) än vad det totala antalet våldtäkter var 1975 (421).”

Jo, just det – eftersom Affe tar bort de delar av statistiken som Affe inte vill ha med, så stämmer det. Men om vi tar med helheten så är följande det korrekta påståendet: Ökningen 2017 till 2018 var 471 fall. Totalsiffran för 1975 var 768.

Affe plockar körsbär.

Vi är två miljoner fler

Inte heller bryr sig Affe om att vi har blivit fler i Sverige på 43 år – något som även de mest okunniga av hans följare torde känna till. 1975 uppgick Sveriges befolkning till 8,2 miljoner. I höstas var vi 10,2 miljoner – alltså två miljoner fler.

För att få en rättvisande bild av de polisanmälda brotten måste naturligtvis denna information tas med – om man är hederlig. Från i genomsnitt 9 år 1975 så inkom år 2018 77 våldtäktsanmälningar per 100 000 invånare. En ökning med 68 från 9 till 77.

Vi kan nu iaktta tre saker:

  1. Här syns en långsamt ökande trend 1975 – 2004.
  2. Fr o m 2005 ser vi en kraftig ökning – det året skedde en stor förändring av sexualbrottslagstiftningen.
  3. Och den som så önskar kan få till en procentsiffra på 755.
    Även detta är förstås en substantiellt hög siffra – även om den inte är lika hög som 1 666….Låt oss nu titta närmare på vad denna ökning från 9 till 77 polisanmälda fall per 100 000 invånare berättar.

Mörkertalet

Till att börja med är det svårt att dra slutsatser om det faktiska antalet våldtäkter utifrån polisanmälningar. Omfattande forskning visar att mörkertalet kring sexualbrott är mycket stort. Detta gäller särskilt brott som sexuella övergrepp och sexuellt ofredande, men även det grövre brottet våldtäkt. Tyvärr finns det inga undersökningar som ger oss tillförlitliga siffror när det gäller detta mörkertal. BRÅ:s årliga intervjustudie NTU – vars ambition bl a är att fånga detta mörkertal – inleddes först 2006 och kan därför inte hjälpa oss med åren sedan 1975.

Dessutom är NTU behäftat med så allvarliga mätfel att det tyvärr inte går att använda siffrorna därefter heller för att med någon större exakthet precisera mörkertalet.

Det vi vet är att mörkertalet finns, och vi vet att det är stort, men vi vet inte hur stort det är. Vi kan alltså inte med utgångspunkt från polisanmälningar påstå något med säkerhet om hur det verkliga antalet våldtäkter har utvecklats i Sverige under dessa 43 år.
Detta är egentligen ett större problem än vad som ofta anges i de här sammanhanget. Vi är helt enkelt tvungna att medge att vi inte vet – vilket aldrig är särskilt bekvämt.

Skurkstan och Rättsköping

För att illustrera vad mörkertalet kan betyda – låt oss för diskussionens skull göra ett tankeexperiment och jämföra två olika städer där människors intresse för att anmäla brott skiljer sig åt markant. Vi kan kalla dem ”Skurkstan” och ”Rättsköping”:

I Skurkstan anmäls i genomsnitt bara vart tionde brott – mörkertalet är 90%. I Rättsköping gäller det omvända – där anmäls 9 av 10 brott – mörkertalet är bara 10%. I Skurkstan polisanmäldes 90 brott, men eftersom mörkertalet är 90 % så innebär det att det i verkligheten har begåtts 900 brott.

I Rättsköping anmäldes betydligt fler brott – 770. Men eftersom mörkertalet är så lågt innebär det att det bara är ett fåtal brott i denna stad som inte hamnar hos polisen. I verkligheten begicks 850 brott. Trots att den polisanmälda brottsligheten alltså är betydligt lägre i Skurkstan så kan vi nu alltså säga att brottsligheten i verkligheten är lägre i Rättsköping än i Skurkstan.

Nåväl. Jag vill här passa på att understryka att jag INTE påstår nånting om hur stort mörkertalet har varit under specifika år. Min centrala poäng är att vi faktiskt inte känner till korrelationen mellan antalet polisanmälningar och antalet verkliga brott – varken för ett visst år eller för utvecklingen över tid.

Kvinnor slutar skambelägga sig själva

En sak som vi däremot har en del kunskap om är att benägenheten att anmäla sexualbrott har förändrats över tid. Särskilt beror detta på att kvinnor alltmer har slutat skambelägga sig själva för det brott de har utsatts för. Detta är naturligtvis en mycket positiv utveckling. Att polisanmälningarna ökar kan alltså vara ett positivt tecken och det vore fel att ta en ökning som ett automatiskt bevis på att våldtäkterna har ökat.

Omfattande internationell och svensk forskning visar dessutom att anmälningsbenägenheten är större ju grövre brottet är (det är exempelvis mer sannolikt att våldtäkter anmäls än sexuellt ofredande) och att anmälningsbenägenheten är högre när förövaren är obekant än när det handlar om en förövare som brottsoffret känner.

Den förändrade lagstiftningen spelar också en avgörande roll. Grafen visar en markant ökning efter 2005. Det råder ingen tvekan om att denna ökning kan kopplas samman med den förändring av lagstiftningen som skedde då. Lagändringen innebar bl a att brott som tidigare kategoriserades som sexuella övergrepp nu hamnade i kategorin våldtäkt.

Hela ökningen sedan 2005 – våldtäkter inomhus

Men den avgörande information som vi kan få av denna statistik handlar om var dessa polisanmälda våldtäkter har begåtts. Titta på följande graf.

Den röda delen av staplarna står för de polisanmälningar som handlar om våldtäkter inomhus. Och de blå är våldtäkter utomhus.

Det visar sig nu att nästan hela ökningen (91%) av polisanmälningar sedan 1975, handlar om våldtäkter inomhus. Om vi tittar på 2005 – 2018 – de år då ökningen har varit som störst – så består hela ökningen enbart av våldtäkter inomhus. De blå staplarna har varit stabila under hela denna period – i klartext har våldtäkter utomhus inte ökat alls. Detta har stor betydelse.

Den typiska våldtäkten som polisanmäls begås av en person som brottsoffret känner och den sker oftast inomhus. Samtidigt vet vi sedan tidigare att just denna typ av våldtäkt har ett högre mörkertal än de fall där förövaren är obekant för brottsoffret. Att polisanmäla sin man, sin pojkvän eller en ”god vän” är helt enkelt förknippat med större motstånd än när det handlar om en fullständig främling.

Det är inte heller mer än drygt femtio år sedan våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades. Före 1965 var det rent juridiskt omöjligt att göra en polisanmälan om våldtäkt mot den person man var gift med. De första siffrorna i kriminalstatistiken som vi talar om här är hämtade från en tidpunkt bara tio efter denna lagändring. Vi vet att det tar tid innan attityder förändras när lagarna förändras.

Tittar vi på fördelningen av polisanmälda våldtäkter inomhus och utomhus så ser vi ytterligare en intressant detalj. 1975 var andelen som skedde inomhus ungefär lika stor som andelen utomhus. 2018 ser det helt annorlunda ut. Av de 77 våldtäkter per 100 000 invånare som polisanmäldes skedde 67 inomhus och bara 10 utomhus.

Det är inte osannolikt att denna förändring – där en allt större andel av de polisanmälda våldtäkterna sker inomhus – handlar om en förändring av mörkertalet och i benägenheten att anmäla.

Den typiska våldtäkten som polisanmäls begås alltså av en person som brottsoffret känner och den sker oftast inomhus. Trots att all kunskap visar att så är fallet är det ändå många som tror att en typisk våldtäkt är det som brukar kallas överfallsvåldtäkt, där en okänd man förgriper sig på en kvinna som är ute och promenerar, joggar eller rastar sin hund. Dessa brott väcker stor uppmärksamhet och skapar också stor oro bland kvinnor i de områden där de härjar.

Ett exempel är Hagamannen Niklas Lindgren, som satte skräck i Umeås kvinnor 1998 – 2005. Lindgren angrep kvinnor som han inte kände och han gjorde det utomhus. Som i Lindgrens fall handlar det ofta om serievåldtäktsmän som fram till DNA-tekniken var systematiskt svåra att identifiera och lagföra.

Men trots att överfallsvåldtäkter är mycket ovanliga ses de ändå av många som typiska våldtäkter. Det är värt att understryka att de är varken typiska eller vanliga.

Vi kan nu dessutom konstatera att hela den ökning av polisanmälda våldtäkter som vi har haft i Sverige i över ett decennium handlar om våldtäkter inomhus. De våldtäkter som begås utomhus – där överfallsvåldtäkter ingår – har inte ökat alls sedan 2005.

Slutsatser

Hur var det nu med Affes siffra på 1 666 %?

  1. Den som vill ge hela bilden av kriminalstatistiken kommer fram till en totalsiffra på 920 % – inte 1 666.
  2. Eftersom vi dessutom är två miljoner fler idag än 1975, så sjunker denna procentuella ökning ytterligare och hamnar på 755%.
  3. En andel av denna ökning av polisanmälningar beror på att lagstiftningen har förändrats och att kvinnor idag är mer beredda att anmäla än 1975. Vi vet ingenting om huruvida denna ökning av polisanmälningarna motsvarar en verklig ökning av antalet våldtäkter.
  4. Nästan hela ökningen av polisanmälningar sen 1975 (91%) handlar om våldtäkter inomhus. Sen 2005 är detta hela ökningen. Ingenting tyder på att överfallsvåldtäkterna har ökat. Här är siffran alltså noll.

Detta är det hederliga sättet att redovisa den offentliga kriminalstatistik om polisanmälda våldtäktsbrott som vi alla har tillgång till.

Och till sist:

Den som bara bryr sig om våldtäkter när förövaren är utlänning saknar all trovärdighet.

Rättelse:

I en tidigare version av artikeln utpekades felaktigt Thoralf Alfsson som upphovspersonen bakom ”Affes statistikblogg”.

Så är inte fallet.

Källor:

Affes statistikblogg (cachad version)

BRÅ: Officiella statistiken över polisanmälda brott

Myter om brottsligheten (del 11): Är det dödliga våldet mindre i Norge än Sverige?

Sedan ganska lång tid har en del försökt göra stor sak av att det dödliga våldet i Norge är mindre än i Sverige. SD försökte driva en jämförelse mellan Norge och Sverige som en valfråga, men det ville sig inte riktigt. Fullt så dumma är inte människor att de tror att Norge och Sverige är två lika stora länder.


Det är lika vanligt att kvinnor mördas i Norge som i Sverige.

Detta må komma som en överraskning för somliga men faktum är att det inte bor lika många människor i Norge som i Sverige. Det rör sig om cirka hälften så många norrmän som svenskar – eller 52 procent.

Detta innebär givetvis att om vi jämför antal mord rakt av så är det av lätt insedda skäl inte förvånande att det är färre i Norge än i Sverige.

Men saken blir en helt annan om vi också tar med befolkningens storlek i kalkylen. Och då upptäcker vi följande:

Även när vi tar hänsyn till att det finns färre norrmän så är morden färre i Norge. Den genomsnittliga skillnaden mellan våra två länder är 0,95 för Sverige och 0,61 för Norge. Och om vi bara pratar om män som mördas så råder ingen tvekan – skillnaden är tydlig. Men när vi tittar närmare på hur många kvinnor som mördas så blir bilden en annan. Här visar det sig att nivån är densamma i Norge och Sverige.

Under åren 2011 – 2017 var det alltså lika många norska kvinnor som svenska kvinnor som mördades per capita. Det handlar om drygt 0,25 per 100 000 invånare.

I följande graf kan vi se att år 2013 låg Sverige och Norge totalt sett på samma nivå, därefter ökade mordfrekvensen i Sverige medan den minskade i Norge.


Men när vi tittar på kurvorna över mord på kvinnor så upptäcker vi två saker.

1. År 2013 låg siffran över antal mördade norska kvinnor på 0,36 – tydligt över alla dessa år i Sverige. Den högsta siffran under perioden för Sverige var 0,29 åren 2015-16.

2. Under hela denna period så följs de norska och svenska siffrorna när det gäller dödligt våld mot kvinnor mycket nära. Hela skillnaden mellan Norge och Sverige handlar om mord på män.


NB. Jag har valt att använda 2011 som startår eftersom BRÅ inledde sin könsuppdelade statistik på det här området det året.

När det gäller år 2018 så har vi siffrorna över antalet mördade kvinnor i Norge – de ligger på samma nivå som 2017. Återstår nu att se hur många kvinnor i Sverige som mördades förra året.