Richard Jomshof skriver att han hatar islam. Han skriver att islam vill islamisera hela världen genom jihad, förfölja och döda icke-muslimer, göra kvinnor mindre värda, sprida antisemitism och avskaffa demokratin. Och så kommer slutklämmen, den som egentligen förklarar resten: han hatar också ”alla dessa medlöpare som springer islamisternas ärenden och hjälper dem med att ta vårt land ifrån oss”.
Det är där den gamla föreställningen om att detta bara skulle handla om hård religionskritik blir ganska svår att upprätthålla.
För religionskritik är tillåten. Man får avsky islam, kristendom, sharia, Bibeln, Koranen, präster, imamer och religiösa dogmer. Man får kritisera islamism, jihadism, kvinnoförtryck och antisemitism hur hårt man vill.
Men Jomshof gör något annat. Han förvandlar islam till en enda politisk aktör med en gemensam vilja, ett gemensamt mål och i stort sett en gemensam generalstab. Denne märklige figur vill erövra världen, döda icke-muslimer, förtrycka kvinnor och avskaffa demokratin. Sedan behöver bara muslimen kopplas till denna figur, så är jobbet gjort.
Det är rasism.
För att konstruktionen ska fungera måste skillnaden mellan islam, islamism och jihadism först försvinna.
- Om problemet heter jihadism är problemet jihadister.
- Om problemet heter våldsbejakande islamism är problemet våldsbejakande islamister.
- Om problemet heter hedersförtryck kan man bekämpa hedersförtryck.
Men om problemet heter islam blir hotet betydligt mer användbart. Då kan moskén, slöjan, Ramadan, bönen och den vanlige muslimen stoppas in i samma berättelse om ett pågående övertagande.
Det betyder inte att problemen Jomshof räknar upp är påhittade.
- Islamistisk terrorism finns.
- Kvinnor utsätts för religiöst motiverat förtryck.
- Antisemitism finns i islamistiska och muslimska miljöer.
- Auktoritära religiösa regimer finns.
Det är verkliga problem och de ska bekämpas. Men därifrån följer inte att världens muslimer är ett politiskt kollektiv med samma mål.
Muslimer är demokrater, konservativa, socialister, liberaler, feminister, fundamentalister, sekulära och politiskt ointresserade. De tycker olika.
Det är ett mycket enkelt konstaterande, men det förstör tyvärr hela propagandabilden.
För propagandan behöver inte människor. Den behöver grupper.
Det mest avslöjande i Jomshofs text är därför inte ens att han säger sig hata islam. Det är orden ”ta vårt land”. Vems land? Är Sverige mindre den muslimska sjuksköterskans land än Richard Jomshofs? Den muslimske polisens? Den kvinna som bär hijab och är född i Malmö? Den muslim som avskyr islamismen och försvarar demokratin? Jomshof behöver inte svara. Retoriken fungerar bättre om gränsen mellan ”vi” och ”dom” lämnas lagom oklar.
Islam görs till fienden och människor som förknippas med islam får sedan bära misstanken.
Och sedan kommer ”medlöparna”. Där blir den auktoritära logiken tydlig. Först definieras ett existentiellt hot. Sedan kopplas en grupp till hotet. Därefter görs även den som protesterar misstänkt. Den politiske motståndaren har inte bara fel. Han hjälper fienden. Det är ett gammalt och effektivt knep, eftersom det gör kritiken själv till bevis för konspirationen.
Det är därför Jomshofs text är allvarligare än ännu ett grovt utspel. Den handlar om normalisering. Det som först väcker avsky blir nästa gång en kontrovers, därefter en legitim ståndpunkt och till sist en fullt normal del av den politiska debatten. Jomshof säger inte att han hatar jihadism. Han säger inte att han hatar islamism. Han säger att han hatar islam och avslutar med att människor hjälper ”dom” att ta ”vårt land”.
Man behöver alltså inte leta efter någon dold signal.
Det finns ingen dold signal.
Det är rasistisk retorik, öppet formulerad. Och det farliga är inte bara att en riksdagsledamot skriver så.
Det farliga är om resten av samhället vänjer sig.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 