Kategoriarkiv: Artiklar

Kulturell rasism

Del två i en serie artiklar om likheter mellan antisemitism och islamofobi.

Att hata islam och muslimer är inte rasism, påstås det ibland, eftersom rasism bara handlar om att hata andra påstådda människoraser. Islam och muslim är ingen ras, därför är det inte rasism att hetsa mot islam eller muslimer, heter det.

Problemet med det tänkandet är att rasismen aldrig handlat bara om ras och blod och biologi.

Definitionerna av ordet rasism varierar men reflekterar inte alltid den bredd rasismen har i praktiken. Klassisk rasism handlar inte bara om rädslan för rasblandning, utan även rädslan för ”den andres” kultur, religion, moral och tänkesätt. Men det är också rasism när man inte hatar alla av en s k ”ras”, eller etnisk grupp, utan bara hatar kulturen och religionen.

Det är det som forskare kallar kulturrasism eller kulturell rasism.

”Efter andra världskriget, i takt med att idén med olika biologiska raser blev kontroversiell, har begreppet kultur fått ökad betydelse i rasistiska resonemang. Forskare brukar tala om så kallad ”kulturrasism”. Istället för att utgå från biologi, används kultur som förklaringsmodell till hur människor är och vad de gör. Kultur ses som något fast och oföränderligt. Retoriken och syftet med uppdelningen är dock densamma som när man talar om biologiska raser. Stereotypa föreställningar om olika etniska gruppers kultur som väsensskilda och oförenliga med exempelvis den ”svenska” kulturen ligger till grund för kulturrasismen. Kulturer ses som oföränderliga och i mångt och mycket avgörande för en persons egenskaper.” (Källa: Diskrimineringsombudsmannen . Vardagsrasism)

Antisemitism

Om islamofobi inte är rasism är inte all antisemitism det heller.

Många antisemiter hatar alla av judiskt blod, nazister gör så till exempel. Men de flesta skulle inte definiera sin antisemitism så. Tvärtom säger de att de inte hatar det judiska folket bara religionen eller kulturen.

Inte alla antisemiter på 30-talet i Tyskland sa sig hata alla judar. Därför kom mycket av nazisternas retorik att riktas mot de som påstod att det fanns ”goda judar”. En ”god jude” kunde vara en jude som blivit kristen eller judar som sekulariserats och inte var religiösa. I vissa fall ansåg antisemiter att ”kultiverade” tyska judar var ”OK” men att ”östjudar”, judar från Östeueopa, bara var primitiva, brutala sexgalningar allihopa.

Hitlers och nazistpartiets retorik handlade mycket om att attackera de som var ”kulturella antisemiter”. ”Ingen jude är god” och ”En jude är alltid en jude.” kunde det låta. För nazisterna var kulturell rasism en verklighet och något de ansåg var fel. För dem var blodet lika ”farligt” som kulturen.

”Inte alla judar”

Idag kan vi se antisemiter som Hamas och Irans ledarskap gilla den radikala judiska gruppen Neturei Karta, en extrem judisk ortodox grupp som är antisemiter. De menar till exempel att judarnas ledarskap låg bakom Förintelsen.

När man i arabisk antisemitisk press ser bilder på ortodoxa judar som är mot sionism, är det alltid Neturei Karta de pratar om.

Ofta hänvisar antisemiter till sitt judiska blod. Lasse Wilhemson kan hetsa mot judarna och samtidigt säga att hans mamma var judisk. Enbart nazister tar avstånd för honom för hans blods skull, andra judehatare samarbetar villigt med Lasse trots hans påstådda judiska blod.

Israel Shamir är svensk medborgare och en av världens mest kända antisemiter. Han har judisk etnisk bakgrund och gör ofta en poäng av  det. Återigen hindrar det ingen från att samarbeta med honom.

Antisemitismen idag är främst riktad mot en påstådd judisk världssammansvärjning och mot den kultur och religion som anses spridas av denna sammansvärjning. Denna antisemitism syns bäst i hur man jämt och ständigt kommer fram till att judiska individer och institutioner anses skyldiga till världens ondska. I synnerhet anses sionismen vara ondskan självt. Samma personer som utan att tveka kan anse det rätt att kämpa för en palestinsk stat kan anse det suspekt att vara för en judisk stat.

Men hatet mot denna judiskhet åtföljs ofta av den kulturella rasistens tänkta alibi: ”jag hatar inte alla judar”.

EAP

Man känner igen kulturell antisemitism på  demoniseringen av enskilda judar, av sionism och enskilda judiska grupper. Denna demonisering kopplas alltid samman med en påstådd konspiration.

Jag har själv varit med i en politisk sekt som var kulturellt antisemitisk. Nämligen EAP, Europeiska Arbetarpartiet.

EAP och den internationella LaRoucherörelsen är kulturella antisemiter. De talar väl om judar och en s k ”tradition” av judar samtidigt som de alltid haft många judar i sina led, så många att nazister kallar LaRoucherörelsen en judisk konspiration.

På 70-talet skrev LaRoucherörelsen en bok, Dope Inc, som påstår att britterna och en elit av judar låg bakom narkotikahandeln i världen. I den citeras Sions vises protokoll som om denna antisemitiska skrift var sann. Samtidigt förringades Förintelsen (”1 miljon mördade”) och man gav ut skrifter som dessa.

skarmklipp

På 70-talet var rörelsen öppet antisemitisk. Men samtidigt sa man sig prisa judar som betedde sig annorlunda och gjorde revolt mot den typiska judiskheten. Paradoxalt nog lockades många judar av det budskapet. Dope Inc skrevs av LaRouche och några judiska medarbetare 1978.

“As for  ‘Jewish culture’…it is merely the residue left to the Jewish home after everything saleable has been marketed to the Goyim.”—LaRouche, “The Case of Ludwig Feuerbach… “The brutally sadistic moral castration of the Jewish boy by the domineering ‘Jewish mother’ is the basis for one of the most horrifying models of male sexual impotence, which expresses itself obsessively in the ‘business Jew.’” Ibid.” The Campaigner, Dec. 1973.

Efter 80-talet tonades den kulturella rasismen ner men om man studerar vad som skrivs är det ett mönster som ständigt går igen. Fienden bär judiska namn. Juden George Soros ansågs till exempel styra över Facebook och Twitter och ville montera ner den västerländska civilisationen och ersätta den med satanism, påstod man.

På Olof Palmes tid ansåg man att den svenska juden Joachim Israel låg bakom allt från Olof Palme och svensk narkotikapolitik till svenska elitens hemliga samarbete med CIA eller KGB.

Än idag samarbetar EAP gärna med antisemiter. Som i nätverket för en bankreform där man öppet samarbetar med Carl Norberg.

Att se antisemitismen är inte enkelt för den som befinner sig inne i en sekt. Jag insåg det inte förrän den dag jag läste skrifterna från 70-talet och ställde mig frågan varför det var så känsligt att prata om detta inom rörelsen. Att rörelsen arbetade mot antisemitism och nazism och hade många judar i sina led förvillade mig. ”Inte kan väl personer av judiskt blod vara antisemiter”.

Kulturrasism

De begränsade definitioner av rasism man ibland ser i debatten kan inte förklara fenomen som EAP eller varför Israel Shamir och Lasse Wilhelmsson åtnjuter förtroende bland så många judehatare. Det kan inte förklara varför de palestinska terroristerna i Hamas både vill utrota judar, citerar Sions vises protokoll och kan tänka sig att behålla ”äkta judar” som ”antisionister” i regionen, när man kastat ut alla andra judar.

När man pratar om islamofobi är det viktigt med denna förståelse för begreppet ”kulturell rasism”. Det sprids myter om muslimsk nazism, muslimskt maktövertagande, konspirationer för att våldta vita kvinnor, samtidigt som de som sprider dessa myter ofta säger att ”islam är ingen ras”, eller ”jag hatar inte alla muslimer”.

skarmklipp

Det kan verka ologiskt när rasisten säger att hen inte hatar alla muslimer, bara de som följer islam. Men som kulturell rasism betraktat är det fullt logiskt. Lika logiskt som när antisemiten säger att hen inte hatar judar, bara de som inte tar avstånd från sionismen.

Kulturell rasism är rasism. När någon hatar en persons etnicitet eller ”blod” ingår alltid kulturell rasism som en del av hatet. Även när en person säger sig vara mot hat baserat på biologi, blod, etnicitet och ras kan det ändå vara rasism, om det är kulturell rasism.

 

 

Jämställdhet i SD

Det har under alla år varit en skev jämställdhet bland SD:s förtroendevalda och deras kommunfullmäktigeledamöter. Det är i skrivande stund 1 275 SD-ledamöter som sitter i kommunerna på varsitt SD-mandat. 22% av alla dessa är kvinnor.

SD har existerat som parti i 29 år och har ännu inte lyckats locka en högre procentandel kvinnliga företrädare.

Motargument har granskat samtliga sverigedemokratiska kommunfullmäktigeledamöter som under denna mandatperiod valts in, har avgått eller uteslutits. Deras kön som de anmält till valmyndigheten har granskats, och även deras ersättare då det funnits person som har hoppat in i deras ställe.

Av alla SD-män som avgått under innevarande mandatperiod ersattes de i 84% av fallen av en annan man.
Av alla SD-kvinnor som avgått ersattes i 82% av fallen av en man.

Då manliga SD-ledamöter (281 st) avgått från sin kommunfullmäktigestol har dessa män ersatts vid 227 tillfällen av en annan man och i endast 45 av fallen av en kvinna. Vid 27 tillfällen resulterar avhoppet eller avgången i ännu en ny tom stol – för att det saknas ersättare i den kommunen.

Då en av alla de 86 kvinnliga SD-ledamöterna avgått har denne ersatts av en annan kvinna i endast 15 av fallen! I 7 av dessa tillfällen en kvinna hoppar av har det saknats en ersättare, så det har blivit en tom stol.

Hela 69 av de 84 avhoppen har resulterat i att en man tar ersättarplatsen.

Det är 50 stycken av samtliga 161 SD-ledamöter i Landstingen som är kvinnor, det är ungefär 31%.

Det är just nu 10 av alla 47 SD-riksdagsledamöter som är kvinnor, ungefär 21%!

(Anna Hagwall och Margareta Sandstedt Larsson räknas inte längre som SD-ledamöter, eftersom de är politiska vildar/partilösa.)

Intressant nog är riksdagsledamot Anna Hagwall fortfarande i skrivande stund registrerad som en SD-ledamot, trots att hon enligt uppgifter i media uteslutits ur SD den femte december 2016 – och alltså borde sakna partibeteckning på riksdagen.se

Källa:
Excelfiler från Valmyndigheten över Nuvarande Ledamöter och Avgångna Ledamöter
http://www.val.se/tidigare_val/val2014/nuvarande_led/index.html (hämtat 2/1 2017)

Med reservation för felaktigheter i räkningen, och för att Rättviks kommun ännu inte verkar ha beslutat om huruvida Anna Hagwall ska ersättas av någon person eller om hennes uteslutning kommer att resultera i en tom stol.

Rasismens olika ansikten – vit rasism

Hur rasism bör definieras är inte självklart. Det finns en mångfald av definitioner när det kommer till rasism. Det är ett omtvistat begrepp såväl internationellt som i Sverige.

Kulturgeografer bland andra menar att det inte bara finns en rasism – det finns olika former av rasism vilka uppträder i olika rumsliga och tidsmässiga sammanhang.  Den ”vita rasismen” nämns sällan som just vit rasism – det är högst aktuellt att bekanta oss med detta begrepp.  Vi kommer bekanta oss med detta begrepp  utifrån en rapport från ett forskarseminarium ”Rasismer i Europa – kontinuitet och förändring”.

I artikeln ”Rasist? Inte jag” får vi läsa om att statsvetaren Anders Hellström delar in rasismen i fem huvudgrupper; biologisk rasism, nyrasism (kulturell rasism), postkolonial rasism, institutionell rasism samt vardagsrasism. För definitioner av ovanstående rasismer läs hela artikeln här.

Utifrån hela artikeln är man inne på vad kulturgeografen Katarina Mattson lyfter – nämligen vit rasism. Jag vill dock lyfta den vita rasismen vidare, som en av de mest aktuella rasismerna i Sverige idag, bland annat då den haft en särställning bland andra rasistiska ideologier. Den har legitimerats och rationaliserats av vetenskapliga teorier.

Den svenska rasismen som existerar under 2000-talet  menar Stefan Jonsson, forskare och kulturjournalist,  grundar sig först och främst i ”föreställningen om en oöverbryggbar värdekonflikt, en motsättning mellan universella, frihetliga och jämlika värden – som ”vi” anses stå för – och patriarkala, traditionella, etniskt särpräglade värden som tillskrivs ”de andra” och som inte passar i ”vårt” land eller ”vår” värld”.

I Europa har rasismen genom historien tillskrivit ”vita” människor en viss rasifierad position som är ”bortom all jämförelse”. Således har detta gett denna grupp privilegier och makt och den för givet tagna koppling som finns mellan begrepp som svensk, västerländsk, europé, kristen och vit, får en avgörande betydelse för hur man inkluderas eller exkluderas från dels ekonomiskt, dels politiskt betydelsefulla sammanhang i Sverige.

Katarina Mattson använder begreppet ”vit rasism” för att avgränsa och definiera den specifika form av maktstrukturer som formats kring vithet i Europa och europeiska bosättarsamhällen sedan 1500-talet”. Den här formen av rasism upprättades inom ramen för kapitalismens expansion – därför bör den också förstås i relation till framväxten av modernitet, upplysningen och vetenskap.

När det kommer till vit rasism är det viktigt att påpeka att denna form av rasism knappast är den enda rasismen som funnits, vit rasism är en specifik typ av rasism. Utifrån den ”vita rasismen får de symboler, värden och maktpositioner som sammankopplas med vithet på en rad sätt strukturerar europeiska samhällen, så även det svenska”. Vithet utgör en för givet tagen norm när det kommer till föreställningar om svenskhet, men också vem som är svensk, samt den föreställda gemenskapen som ”det europeiska” och västerländska.

Vithet och vit rasism har genom historien och fortsätter än idag att skapat utrymme för att ge ”företräde, tillträde, möjlighet till kontroll, möjlighet till att ge tillsägelser, ifrågasätta, misstänkliggöra, möjlighet att uttala sig, fatta beslut osv”. Man kan se vit rasism som ett privilegieupprätthållande system. Detta system drivs genom dess specifika logik som sker genom bevarandet och försvaret av dels en särskild grupps självskrivna förmåner, dels deras maktpositioner. Det finns alltså en drivkraft hos individer, likaså samhällsgrupper att ideologiskt vidmakthålla systemet.

Källor:

Mattson, Katarina, i Mattson, Katarina & Lindberg Ingemar (red.) 2004, Rasismer i Europa ─ kontinuitet och förändring, Danmark, Agora.

 

Affärsvärldens vit makt-retorik

Erik Hörstadius kräver, mot bakgrund av sin hudfärg och sitt kön, i en retoriskt tveksam krönika del i Isaac Newtons, Mozarts, Alexander Flemings, Shakespeares, Steve Jobs, Walt Disneys, Abraham Lincolns, Kafkas, Rembrandts, Churchills, Einsteins och Bob Dylans stordåd.

Vägen dit är krokig och bitvis faktaresistent. Genom att högt och lågt dra upp påhopp på “den vite mannen” i Sverige och internationellt menar han sig ha belägg för att han och hans kamrater är utsatta av media, politiker och folk i största allmänhet. Tanken är inte ny. Det där med att vita utsätts för “omvänd rasism” genom att icke-vita får skämta om och kritisera oss men inte tvärtom brukar ältas i alternativmedier.

Men nästan alla de belägg han lagt fram för sin tes att vita män är passiva offer är antingen redan hårt kritiserade, eller mycket perifera.

Han exemplifierar med en text av Alexander Bard som handlar om lågutbildade och främlingsfientliga, och inte om hela kollektivet vita män. Han påstår, felaktigt, att Hillary Clinton sagt att “den vite mannen” hör hemma i en basket of deplorables, när hon egentligen, hårt kritiserat, yttrade sig om “half of Donald Trump’s supporters”. Han påstår att den vite mannen “kvoteras bort” på amerikanska campusar, trots att vita män fortfarande är överrepresenterade där, och menar sedan att den stackars kraken utsätts för “åsiktsstalinister” när han ändå kommit dit.

Vidare är det av någon anledning synd om vita män för att kritik av gay marriage ifrågasätts på amerikanska universitet. Som om inte vita män kan vara homosexuella.

Hörstadius menar också att det “anses fult” att vita röstar på Trump. För oss som följt presidentvalet är det en bisarr beskrivning. Visst är amerikanska media smått besatta av att hacka upp befolkningen längs diverse linjer – hudfärg, ålder, utbildning, kön, religion, stat – men det är som förklaringsmodell och inte i huvudsak för att slå ner på väljare. Trumps väljare, oavsett kön och hudfärg, har absolut förlöjligats, men det handlar om deras bisarra faktaresistens och deras ovilja att bry sig om Trumps sexism, rasism, inkompetens, bisarra hämndgirighet och uppenbara lögner – inte om deras hudfärg.

Hörstadius vandrar vidare till Black Lives Matter, och påstår att rörelsen är ett bevis för att samhällsdiskussionen är antivit. Det är ett absurt påstående, för det finns få fenomen som diskuterats och ifrågasatts så hårt det senaste året som just den rörelsen. Det finns motslogans, som All Lives Matter och Blue Lives Matter, och det finns långa, arga analyser av vartenda snedsteg företrädare för rörelsen gjort. Det är som om en amerikan skulle skriva om svensk politik att ingen kritiserar regeringen Löfven. USA har just nu en nödvändig, om än ibland överhettad och osaklig, diskussion om “ras”-problem. Tongångarna går högt, men det är en debatt mellan jämlikar.

15766912027_ab7a7f63c7_b
Black Lives Matter-demonstration i Minneapolis 2014.

Han påstår vidare, felaktigt, att Annika Strandhäll twittrat om manlig rösträtt (hon skrev “jag har tänkt tanken” i en kommentar på en privat Facebook-vägg), och låtsas att detta också är ett exempel på vad manshatare kommer undan med, som om inte ett nationellt raseri som kulminerade i att moderaten Delmon Haffo fick lämna sitt uppdrag utbrutit.

Nej, Hörstadius, det går inte att oemotsagd ge sig på vita män. För varje aktion kommer en reaktion och sedan en motreaktion. Det är i sin ordning att tycka att Black Lives Matter har fel, även om jag inte i huvudsak håller med, men det är ohederligt att påstå att den rörelsen är den enda som hörs, och att den skulle vara okritiserad. Detsamma gäller i princip alla andra exempel. Men så långt är artikeln bara ytterligare ett inlägg i “stackars oss”-debatten, och inte förtjänt av en större reaktion än att suckande skaka på huvudet.

Det blir dock snabbt obehagligt vid slutklämmen, när Hörstadius i en verbal kullerbytta kommer fram till att vita män är “förtryckta” och att han därför på något sätt har moralisk rätt att, som vit man, påstå att bara vita män byggt nationer som människor flyr till och inte från.

Det är bisarrt att indirekt hävda att kvinnor inte skulle ha del i västerländska “nationsbyggen”, att inte män skulle starta krig, att enbart västerländska “nationsbyggen” flys till, eller att bara vita och inte exempelvis svarta slavar har bidragit. Och mitt i hans uppräknande av framstående vita män står dessutom syriern Steve Jobs, à propos länder människor flyr från.

Hela artikeln, med sina halmgubbemyter om obesvarade påhopp på “den vite mannen”, har uppenbarligen syftat till att bygga upp ett rättfärdigande att hävda vita mäns suveränitet. Förmodligen medvetet och i syfte att hävda utsatthet förvränger Hörstadius en mångsidig, internationell debatt så att det låter som om det handlar om ensidiga attacker.

I en ton av “eftersom jag nu bevisat vi är särdeles utsatta har jag härmed rätt att framföra att vita män är bättre än kvinnor och alla andra hudfärger”, rabblar så Hörstadius slutligen upp alla de framstående män han menar bekräftar hans egen grupps storhet.

Det funkar inte så, Hörstadius. Andras uttalanden ger dig inte absolution att säga vad du vill utan att ifrågasättas.

När du hävdar att vita män är suveräna alla andra “människokategorier” är det klassisk vit makt-retorik. Det är själva definitionen av rasism och sexism. För den finns ingen ursäkt.

===

Not: Vi erbjöd Affärsvärlden att publicera denna text, men de tackade nej.

Sverigedemokraternas miljöpolitik: klimatskepsis, oljesand och minskad budget

2016 kommer sannolikt att gå till historien som det varmaste året någonsin uppmätt, och i november var det 20 grader varmare än normalt i Arktis. Klimatförändringarna sker här och nu, och vi på Motargument bestämde oss därför för att kolla närmare på vad riksdagens tredje största parti, Sverigedemokraterna, vill göra åt det.

Motargument har redan tidigare skrivit om hur den europeiska extremhögerns dåliga miljöpolitik riskerar att leda till fler flyktingar, och hur sverigedemokratiska lokalavdelningar och sympatisörer ser klimatförändringarna som ett skäl att minska invandringen. I den här artikeln dyker vi lite djupare för att se några exempel på SD:s miljöpolitik.

Minskade statliga satsningar

Om vi inleder vår granskning med Sverigedemokraternas förslag till miljöbudget i riksdagen för åren 2017-2020 så ser vi att SD vill minska anslagen till miljö- och naturvård med nästan 2.3 miljarder kronor 2017 och ytterligare 1.9 miljarder per år till 2020. Det innebär en total minskning av miljöbudgeten med nästan 8 miljarder kronor över de kommande fyra åren.

sd
Ur SD:s budgetförslag från 2016. Kolumnerna till höger visar skillnader i miljoner kronor jämfört med regeringens budget under 2017, 2018, 2019 och 2020

I sin budgetmotion skriver man bland annat om regeringens förslag att:

Mot bakgrund av detta är Sverigedemokraterna avvaktande till vissa satsningar på ”klimatet”. Det är att betrakta som slöseri i en situation där listan på mer trängande behov är mycket lång.

Att kalla satsningar för att begränsa de potentiellt katastrofala effekterna av globala klimatförändringar för ”slöseri” är ett förbluffande uttalande. Att det skulle finnas en mycket lång lista av mer trängande behov än detta är också rätt tvivelaktigt.

I en debattartikel från 2015 skriver Sverigedemokraternas näringspolitiske, tidigare miljöpolitiske, talesperson Josef Fransson att ”Sverige bör hålla nere utsläppen men definitivt inte till vilket pris som helst”. Det märks tydligt i deras budgetmotion att priset de är beredda att betala är lågt.

Klimatskepsis

Ett flertal sverigedemokratiska riksdagsledamöter, lokalavdelningar och medlemmar har uttalat sig skeptiska till att människor skulle ha någon som helst påverkan på klimatet, något som webbsajten Supermiljöbloggen vid ett flertal tillfällen har uppmärksammat. Bland annat har uttalade klimatförnekare haft ett direkt inflytande över flera förslag, debattartiklar och riksdagsinlägg samt föreläst för riksdagsledamöter.

I den tidigare nämnda debattartikeln från 2015 så skriver även Josef Fransson att:

Vår uppfattning skiljer sig dock från övriga riksdagspartier då vi faktiskt tagit oss tid att sätta oss in noggrant i klimatvetenskapen och tagit ställning därefter, i stället för att bara följa strömmen. Då inser man snart att det inte finns något linjärt samband mellan temperatur och CO2, vilket inte minst 17 år utan någon uppvärmningstrend visat, trots att vi släppt ut mer än någonsin. Snarare säger detta att vetenskapen har mycket kvar att utforska och att de värsta klimatlarmen överskattats.

Även om det inte är ett rakt ut förnekande av klimatförändringarna så visar det på en klart tveksam inställning till klimatforskning. Påståendet innehåller även felaktigheter då temperaturerna visst har höjts under tidsperioden som nämns.

Lågt rankade förslag

I EU röstade Sverigedemokraterna i slutet av 2014 för att öppna upp möjligheten att slopa kravet på märkning av oljesand, vilket kritiker menar öppnar upp möjligheten för EU att importera oljesand från Kanada. Det är bara ett av många problematiska beslut på miljöområdet som SD har stött i Europaparlamentet.

I en riksdagsmotion från oktober i år så yrkade SD på att miljöorganisationers möjlighet att överklaga beslut som grundas på miljörelaterad lagstiftning ska minska, något som enligt Naturskyddsföreningen skulle vara mycket problematiskt.

I Naturskyddsföreningens ranking av riksdagspartiernas miljöpolitik under 2010-2014 kom Sverigedemokraterna sist. Även i rankingen som gällde deras vallöften för denna mandatperioden kom de sist med 0% (!) positiva svar. Lika dåligt slutade man i WWF:s ranking, där de endast fick 7/30 poäng möjliga, hälften så många som nästjumbon KD.

Intressant att notera är även att Sverigedemokraternas hemsida under fliken ”Vår politik A till Ö” inte har något avsnitt gällande klimat eller miljö. De som kommer närmast är avsnitten ”Bensinskatt”, som de vill stoppa framtida höjningar av, och ”Kärnkraft”, som de vill bygga ut.

Sverigedemokraterna var även det enda partiet i Sveriges riksdag som röstade emot att ratificera det internationella klimatavtalet som slöts i Paris 2015, något som förbryllar eftersom de regelbundet påminner om Sveriges relativt små utsläpp i sammanhanget och vikten av att Kina och USA tar sitt ansvar i frågan. Hur vill de att det ska bli verklighet utan ett globalt avtal, kan man fråga sig?

Naturskyddsföreningens sammanställning från sin snabbguide inför valet 2014.

En komplett sammanställning av Sverigedemokraternas miljöpolitik är inte möjlig här och lämpar sig bäst från andra organisationer. Det är dock uppenbart redan från denna korta översikt att SD inte har en politik som är tillräcklig för att möta klimatförändringarna. Det är ett problem. Om inte klimatförändringarna bromsas så riskerar miljontals människor runt om i världen att tvingas lämna sina hem på grund av stigande havsnivåer, svält och stormar. Inte ett idealt scenario för någon, vare sig om man är den som tvingas fly eller om man inte vill ta emot flyktingar.

Granskning av systemkollapsen – Del 3 – BNP per capita

av Thabo ‘Muso och Elias Lodin 

Sverigedemokraterna pratar om vad de kallar för en ”systemkollaps”. Det var tal om att samhället skulle tappa sina funktioner och problemen skulle öka. Det skulle bli kaos överallt. Motargument granskar nu om det är möjligt att det skulle kunna vara frågan om en ”systemkollaps” i vårt samhälle – eller ej.

Först granskade vi arbetslösheten  som inte kunde ses om en indikator på att Sverige befinner sig i eller är nära förestående en ”systemkollaps”. Motarguments granskning av Sveriges BNP visade att vår bästa tid är nu. Motargument fortsätter nu att granska BNP per capita.

Nedan redogörs för BNP per capita ur ett historiskt perspektiv från 1950 till 2015. Avslutningsvis finns granskningens sammanfattning.

rekordaren1960-1976

Rekordåren 1950 – 1976

Under perioden ökade BNP med +151%.

Under perioden ökade BNP per capita med +122 600 vilket är en ökning med +114,7 %

I den första oljekrisens spår 1976 – 1977

Under perioden minskade BNP med -1,3%. Räknat utifrån 1950 års BNP minskade BNP med -3,4 %.

Under perioden minskade BNP per capita –4 000 kronor vilket är -1,7 %, eller med -3,7% räknat utifrån 1950 års BNP per capita.

Återhämtning 1977 – 1980

Under perioden ökade BNP med +7,3% eller +18,1%. räknat utifrån 1950 års BNP.

Under perioden ökade BNP per capita med +14 800 kronor vilket är +6,5 %, eller +13,8 % räknat utifrån 1950 års BNP per capita.

I den andra oljekrisens spår 1980 – 1981

Under perioden minskade BNP med -0,25%, eller -0,67% räknat utifrån 1950 års BNP.

Under perioden minskade BNP per capita med  –900 kronor vilket är –0,37 %. eller -0,8 % i räknat utifrån 1950 års BNP.

Det glada 80-talet 1981 – 1990

Under perioden ökade BNP med +24,19%, eller med +64% räknat utifrån 1950 års BNP.

Under perioden ökade BNP per capita med + 49 600 kronor vilket är +20,7 %, eller +46,4 % räknat utifrån 1950 års BNP per capita.


Finanskrisen 1990 – 1993

Under perioden minskade BNP med -3,9% eller -12% räknat utifrån 1950 års BNP.

Under perioden minskade BNP per capita med -16 400 kronor vilket är -5,6%, eller -5,3 % räknat utifrån 1950 års BNP per capita.


IT – Boomen 1993 – 2007

Under perioden ökade BNP med +59%, eller med hela 187%, räknat utifrån 1950 års BNP.

Under perioden ökade BNP per capita med +140 600 kronor vilket är +51,5 %, eller +136% räknat utifrån 1950 års BNP.

Den globala finanskrisen 2007 – 2009

Under perioden minskade BNP med -5,7%, eller -28,8% räknat utifrån 1950 års BNP.
Under perioden minskade BNP per capita med –29 900 kronor vilket är –7,2 % i BNP per capita, eller –27,9 % räknat utifrån 1950 års BNP per capita.

Återhämtning 2009 – 2011

Under perioden ökade BNP med +8,8%, eller med +41,9% räknat utifrån 1950 års BNP.

Under perioden ökade BNP per capita med +27 100 kronor vilket är +7 %, eller +25,3 % räknat utifrån 1950 års BNP per capita.

Tillbakagång 2011 – 2012

Under perioden minskade BNP med -0,28% eller med +1,4% räknat utifrån 1950 års BNP.
Under perioden minskade BNP per capita med –4 200 kronor vilket är –1 %, eller –3,9 % i räknat utifrån 1950 års BNP per capita.

Vår bästa tid är nu 2012 – 2015

Under perioden ökade BNP med +8,1%, eller med +41,7% räknat utifrån 1950 års BNP.

Under perioden ökade BNP per capita med +20 500 kronor, vilket är +5 %, eller +19,1 % räknat utifrån 1950 års BNP per capita.

Jämförelse och sammanfattning

En lågkonjunktur innebär att BNP sjunker mer än tre kvartal i rad. Ett motsatt förhållande ger en högkonjunktur.

I lågkonjunkturer minskar BNP per capita mer än BNP. Något som uppenbarligen måste bero på att befolkningen ökar varje år i Sverige. I lågkonjunkturer delar alltså fler människor på mindre pengar. Under högkonjunkturer ökar BNP per capita långsammare än BNP, eftersom BNP:n visserligen ökar, men även befolkningen ökar gör det.

Befolkningsökningen medför att BNP per capita-kurvan bromsas upp i förhållande till BNP. Fast å andra sidan är en konstant eller minskande befolkning ofta en indikation på att BNP:n minskar.

BNP per capita är en beräkningsmodell och ingenting annat. Om BNP divideras det med befolkningsmängden blir nettobeloppet BNP per capita. Därmed är det ett matematiskt faktum att en befolkningsökning medför att BNP per capita bromsas upp i förhållande till BNP, men säger nödvändigtvis inte om BNP:n ökar eller minskar.

Om vi har en konstant BNP och de arbetslösa migrerar så ökar vår BNP per capita. I motsatt riktning har Sverige stora urantillgångar som vi inte utvinner av miljömässiga och säkerhetspolitiska skäl. Skulle vi exempelvis utvinna och sälja uranet så skulle vi tjäna stora pengar utan att särskilt många fler nödvändigtvis fick ta del av de pengarna.

Det som tydligt framgår är att BNP per capita i Sverige har mångdubblats sedan 1950 och att vår bästa tid är nu. Nästa relevanta fråga är om Sveriges befolkning därmed har blivit rikare och höjt sin levnadsstandard på olika sätt. Den frågan försöker vi besvara i kommande granskningar.

Källor:
Granskning av systemkollapsen – del 2 – BNP
Statistiska Centralbyrån – BNP per capita

Hatbrott – hur mår den utsatta?

Vad händer när en person blir utsatt för ett hatbrott? Vilka symptom kan man drabbas av – fysiska som psykiska? Att bli utsatt för hatbrott är ett budskapsbrott som sprider sig till inte bara den utsatta utan även till hela den ”grupp” denne anses tillhöra. Studier har visat på att rörelsemönstret för personer som blivit drabbade anpassar sitt rörelsemönster i staden efter var de känner sig trygga, allt för att slippa bli trakasserade, vilket i sin tur leder till en ytterligare segregation. Att bli utsatt innebär en ständig rädsla – en ständig påminnelse om att du inte är önskad.

Det som gör hatbrott speciellt är att angrepp riktas inte mot brottsoffret som individ utan mot den grupp som individen tillhör eller anses tillhöra. Offret är således enligt Barbara Perry professor i sociologi och Kellina Craig professor i psykologi en representant för en hel grupp människor som förövaren har fördomar mot. Tyvärr drabbas offer för hatbrott särskilt hårt, hårdare än vad man tidigare trott. Detta visades för första gången när homosexuella i Kalifornien som fallit offer för hatbrott under en femårsperiod, där flera som drabbats av såväl depression som PTSD än bland andra brottsoffer. Gregory Herek (professor i psykologi) menar att återhämtningen från flera sådana problem tog längre tid för dessa offer (Borell 2012:18).

Vidare, Paul Iganski, professor i kriminologi (2001) menar att vi vet väldigt lite om hatbrottsoffer, deras respons till händelsen, påverkan och viktimiseringen i deras liv.  Att vara utsatt för hatbrott både liknar och skiljer sig från de som faller till offer för ”slumpvisa brott”. Känslorna som uppkommer efter ett hatbrott är vanliga gällande brottsoffer rent generellt, såsom ilska, rädsla, utsatthet/sårbarhet. Många brottsoffer upplever psykologiska omställningsproblem, rädsla, hjälplöshet och depression.

Att vara offer för ett brott leder ofta till rädsla för framtida viktimisering vilket ofta leder till ändringar i ens  beteende. En liknande bild ges från en studie i London där effekterna av hatbrott bland brottsoffer rapporterades flera fall av panikattacker, depressioner och sömnlöshet än bland andra offer. Då hatbrott riktas mot en persons identitet påverkar det i stor utsträckning känslan av kontroll och säkerhet. Offer till hatbrott kan inte till skillnad från andra brottsoffer tänka att de råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Det är således inte enbart de direkt utsatta individerna som drabbas.

Jack Levin professor i sociologi och kriminologi och Jack McDevitt Phd  förespråkar, att hatbrott är ett budskapsbrott med indirekta effekter av olika slag. ”Övergrepp mot enskilda medlemmar av en minoritet som bildar samtidigt symboliska meddelanden till dem som delar offrets tillhörighet” – även de är föraktade och ej önskvärda (Borell 2012:18). Således fungerar brotten som en påminnelse om minoriteters utsatthet och om de risker som det medför att tillhöra den. Hatbrott har alltså ännu vidare konsekvenser och kan som bland andra grupper vilket Iganski (2001) föreslår påverka förhållandet mellan olika grupper i samhället, likaså samhällsklimatet.

I en annan studie gjord av Whaiba Abu-Raz & Zulema Suarez uppges att mer än hälften av respondenterna är ovilliga att lämna sina hem och undviker offentliga platser. Detta gäller främst kvinnor som bär huvudduk eftersom att de blir lättare att identifiera som muslimer. Detta resultat återfinns i flera kvalitativa studier, bland annat professorn i stadsbyggnad Carina Listerborns (2010) intervjuundersökning som är genomförd i Malmö. I denna studie berättas det att en del av de kvinnor som bär huvudduk har anpassat sitt rörelsemönster efter risken att bli trakasserad eller på annat sätt bli bemött negativt. Rosengård upplevs således som tryggt medan centrum kan uppfattas som riskfyllt. Hatbrott och den rädsla som det skapar kan alltså förstärka samhällets sociala och geografiska gränser och dess rumsliga segregation (Borell 2012:32f).

 

SD vill förbjuda homosexuella att bli föräldrar

Vi har tidigare på Motargument redovisat de olika riksdagspartiernas ståndpunkt i HBTQ-frågor. Ett parti, Sverigedemokraterna, vill förbjuda homoadoption, även kallat samkönad adoption, och insemination för lesbiska par.

Idag är det möjligt för samkönade par att få sin rätt till adoption prövad. Det är också möjligt för lesbiska par att inseminera. SD:s ståndpunkt i frågan är orubblig. Homosexuella ska, genom en lagändring, förvägras möjligheten att bli föräldrar.

Jag har tidigare på Motargument knäckt myten om att barn behöver en mamma och en pappa. Forskning och expertis understryker det många av oss visste och andra av oss anade:

Det har ingen betydelse för ett barns utveckling om ett barn har samkönade föräldrar eller heterosexuella föräldrar.

Trots detta väljer SD att hålla fast vid att homosexuella par inte ska ges möjlighet att bli föräldrar. Jag har kontaktat Sverigedemokraterna för att höra deras motivering till denna ståndpunkt, som tydligt strider mot all forskning och expertis på området.

Svaret som Sverigedemokraternas informationsassistent har är följande:

Det är Sverigedemokraternas övertygelse att kärnfamiljen är den samlevnadsform som har bäst grundförutsättningar att ge barnen en stabil och trygg uppväxtmiljö. Samtidigt är vi medvetna om att detta är en samlevnadsform som inte fungerar för alla och vill naturligtvis arbeta för ett fullgott samhällsstöd till alla samlevnadsformer där barn finns med i bilden.
Sverigedemokraternas uppfattning är att det existerar medfödda skillnader mellan de flesta män och de flesta kvinnor som går bortom det som kan observeras med blotta ögat. Vi är också av den uppfattningen att de manliga och kvinnliga egenskaperna i många fall kompletterar varandra och av bland annat den orsaken anser vi att alla barn bör ha rätt till både en mor och en far i sitt liv.
Det minst komplicerade, och därmed bästa för de flesta barn, är enligt vår bedömning att få växa upp med sina biologiska föräldrar som moders- och fadersgestalter.

Barn som inte växer upp i en kärnfamilj skall ha rätt att umgås med båda sina biologiska föräldrar och i de fall detta inte är möjligt skall barnet i alla fall ha rätt att få information om vilka de biologiska föräldrarna är eller var.
I de fall ett barn har förlorat båda sina biologiska föräldrar bör barnet ha rätt till både en man och en kvinna som en ersättning för den far och den mor man har förlorat. Detta är orsaken till att vi motsätter oss statligt sanktionerad adoption för såväl ensamstående, som samkönade par och polyamorösa grupper. Undantaget från ovanstående princip är fall som gäller nära släktingar eller personer som barnet redan odlat en nära relation till. har förlorat. Detta är orsaken till att vi motsätter oss statligt sanktionerad adoption för såväl ensamstående, som samkönade par och polyamorösa grupper. Undantaget från ovanstående princip är fall som gäller nära släktingar eller personer som barnet redan odlat en nära relation till.

Med vänlig hälsning

Informationsassistent Sverigedemokraterna

Med tanke på att de två sista meningarna är en identisk upprepning samt innehåller en felaktig punktuering, kan det tänkas att detta svar är skapat av en dålig klippochklistra-ansvarig på Sverigedemokraternas informationsavdelning. (Av hänsyn till informationsassistenten har jag valt att utelämna namnet på denne)

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att SD inte har några argument för sin ovilja att ge samkönade par möjlighet att skaffa barn. Svaret jag erhöll innehåller inget spår av forskning eller expertis. De använder sig istället av ogrundade känsloargument. De utgår ifrån en redan bekräftad fördom. De tror sig veta vad som är bäst för barnen.

”Det är Sverigedemokraternas övertygelse att…”

”Sverigedemokraternas uppfattning är att…”

”…är enligt vår bedömning…”

Det är inga (sak)argument. Däremot är det normativa påståenden om hur något ”bör vara”. Det håller inte på den här nivån.

I sammanhanget kan nämnas att SD gärna utger sig för att vara ett parti som värnar om alla människors rättigheter. Beroende på partiets ståndpunkt i HBTQ-frågor är SD inte välkomna i Stockholm Pride. Att man väljer att ha ett eget Pride-tåg, Pride Järva, ger mot bakgrund av partiets åsikter en bitter eftersmak.

Frågan om föräldraskap är inte en fråga man kan leka med. Det är för många av oss livets viktigaste händelse. Då kan det vara på sin plats att kräva en bättre motivering än ”vi tycker så och därför är det så”. Men det kanske är för mycket begärt.

KD har 151127 ändrat ståndpunkt i frågan om homoadoptioner. Även samkönade par ska kunna prövas som adoptivföräldrar.

Fotnot: Alla riksdagspartier, utom SD, vill behålla nuvarande lagstiftning angående homoadoption, även kallat samkönad adoption, och inseminering för lesbiska par.

Lästips:

HBTQ – en bortglömd valfråga?

Myt: Barn behöver en mamma och en pappa

Argumentation och argumentationsfel: Del 1

Argumentation och argumentationsfel: Del 2

Granskning av systemkollapsen – Del 2 – BNP

av Thabo ‘Muso och Elias Lodin 

Sverigedemokraterna pratar om vad de kallar för en ”systemkollaps”. Det var tal om att samhället skulle tappa sina funktioner och problemen skulle öka. Det skulle bli kaos överallt. Motargument granskar nu om det är möjligt att det skulle kunna vara frågan om en ”systemkollaps” i vårt samhälle – eller ej.

Först granskade vi arbetslösheten  som inte kunde ses om en indikator på att Sverige befinner sig i eller är nära förestående en ”systemkollaps”. Vår granskning fortsätter med Sveriges BNP.

BNP står för bruttonationalprodukt. Det utgörs av värdet räknat i valfri valuta på alla varor och tjänster som produceras under en viss period.

Rekordåren

Mellan 1950 till 1976 steg BNP med 151%

Tidsperioden präglades inledningsvis av ett Europa som till stora delar hade sina fabriker och bostäder i ruiner och åkrar skövlade, med tiotals miljoner dödade och ytterligare tiotals miljoner svårt sårade människor. Ett Europa vars arbetskraft till stora delar låg i gravar eller på sjukhus. Ett Europa med förstörd infrastruktur, administration och tiotals miljoner flyktingar. Europa behövde byggas upp igen, men arbetskraften var till stora delar utplånad.

Sverige var ett av få länder på kontinenten som hade en intakt industri och en oskadad arbetskraft med intakta bostäder i dess närhet. Beställningar av stål, trä, papper och många andra varor staplades snart upp till taken. Våra industrier sprutade ut allt fler varor och behovet tycktes ett tag nästan vara omättligt.

Sverige, som hade varit ett land som hundratusentals människor flyttat ifrån, blev nästan över en natt ett land som hundratusentals människor flyttade till och då inte minst från Finland, Tyskland, Grekland, Italien och därefter Turkiet. Fram till 1970 var tyska invandrare den tredje största gruppen utrikesfödda personer som flyttade till Sverige.  Utan dem hade Sverige inte kunnat skapa det välstånd som nu höll på att bygga ett nytt svenskt samhälle.

Den moderna svenska välfärdsstaten byggdes upp tillsammans med bostäder för miljontals svenskar och invandrare som flyttade in till tätorterna.

Det är denna period som är känd som ”rekordåren”.

Rekordåren 1950 – 1976 Källa: SCB

I den första oljekrisens spår 1976-1977

Mellan 1976-1977 minskade BNP med 3,4 % år 1977, räknat utifrån 1950 års BNP. Jämfört med 1976 års BNP, minskade BNP år 1977 med med 1,3 %.

Rekordåren var över och på dem följde en kort nedgång i svensk BNP som fortfarande dominerades av industriproduktion.

En annan ny ekonomisk faktor var oljans ökade betydelse för ekonomin i Sverige och i resten av världen. Olja dominerade energiproduktionen vid uppvärmning av hem, fabriker och givetvis även transporter med motorfordon.

Minskad produktion och oljeembargo från flera oljeproducerande länder drabbade mot slutet av rekordåren även Sverige. Efter drygt två decennier hade Europa även hämtat sig från det värsta av andra världskrigets nästan gränslösa förstörelse.

Industrier, städer och vägar i Europas länder var återuppbyggda och en ny generation européer kom in på arbetsmarknaden. Slutligen började en viss produktion från fattigare länder, som skapats från forna europeiska kolonier, att konkurrera med västerländsk och därmed svensk industriproduktion.

i-den-forsta-oljekrisens-spar
i den första oljekrisens spår 1976 – 1977 Källa: SCB

Återhämtning 1977-1980

BNP ökade med 18,1% under åren 1978-1980, räknat från 1950 års BNP, eller med 7,3% räknat utifrån 1977 års BNP.

Slutet av 70-talet såg en viss återhämtning i svensk ekonomi som bland annat berodde på den svenska Riksbankens devalvering av den svenska kronan. Det medförde att det blev billigare att sälja svenska exportvaror.

Den motsvarande prishöjningen på importvaror till Sverige kompenserade mer än väl för de risker som Sverige hade tagit. Sveriges BNP fortsatte att stiga.

Återhämtning 1977 – 1980 Källa: SCB

I den andra oljekrisens spår 1980 – 1981

Under perioden 1980-1981 minskade BNP med 0,25%, räknat utifrån 1980 års BNP eller med 0,67% räknat utifrån 1950 års BNP.

Den svenska ekonomin fortsatte att drabbas av strukturella problem. Omvärldens konkurrens fortsatte hårdna.  Sverige var ett litet land med höga skatter som finansierade en ökande social välfärd. Teknikutvecklingen ersatte arbetaren i en allt högre takt.

Ökande konsumtionspriser för en svensk befolkning som vant sig vid högre levnadsstandard resulterade i konflikter mellan fackförbund och arbetsgivarföreningar. Det utbröt omfattande strejker.

Sveriges oljeberoende var fortsatt hög, och när flera oljeproducerande länder återigen minskade sin oljeproduktion drabbades även svensk ekonomi. Såväl 1974 som 1976 hade Sverige korta perioder av oljeransoneringar.

Oljebristen och de ökande priserna kombinerat med höga statsutgifter, höga skatter och låga inkomster fick Sveriges budgetunderskott att skjuta i höjden.

Kriser kring regeringsbildningar förvärrade läget ytterligare i svensk ekonomi. Skulle systemkollapsen inträffa?

I den andra oljekrisens spår 1980 – 1981 Källa: SCB

Det glada 80-talet

Under perioden 1981-1990 ökade BNP med 24,19% räknat utifrån 1981 års BNP. Eller med 64% räknat utifrån 1950 års BNP.

Det blev ingen systemkollaps. Svensk industri hade istället än en gång återhämtat sig och effektiviserats. Regeringar och riksdagen avreglerade valutarestriktioner som underlättade införseln av investeringskapital. Resultatet blev ett enormt inflöde av kapital som investerades och konsumerades av privata hushåll, näringsliv, stat och kommuner.

Sveriges satsning på kärnkraft och vattenkraft, gemensamt med en energieffektivare industri, hämmade valutautflödet och skapade tillgångar som kunde investeras på den inhemska marknaden.

Under ett av 80-talets år låg arbetslösheten till och med under en procent. Sverige levde i en köpfest som till stora delar finansierades med lån. Vanliga svenska hushåll bedrev allt större spekulationer på värdepapper och fastigheter. Längre semester, föräldraförsäkring och sjukersättning infördes. Pengarna tycktes aldrig ta slut.

Det visade sig även att Sverige inte längre enbart var beroende av ett stort antal industrijobb för att hålla arbetslösheten nere. En ny generation kom ut från universiteten och det svenska folket hade aldrig varit mer välutbildat. Under hela perioden fortsatte invandringen till Sverige att öka.

Tillväxten gjorde att perioden är känd som ”det glada 80-talet”.

Det glada 80-talet 1981 – 1990 Källa: SCB

Finanskrisen 1990-1993

Under perioden 1990-1993 minskade BNP med 3,9% räknat utifrån 1990 års BNP eller med 12% räknat utifrån 1950 års BNP.

Det finns ett talesätt som säger att ”om något verkar för bra för att vara sant, så är det förmodligen så”. Det stämmer delvis in på 80-talets ekonomiska utveckling. En ekonomi som visserligen baserades på reellt ökad effektivitet och produktion, men som samtidigt hade stora inslag av spekulation i ständigt ökade vinster. Spekulationen finansierades till stora del med lån. 

Förr eller senare kommer produktionen att överstiga både behovet och betalningsförmågan. När det händer går företag i konkurs och människor förlorar sina arbeten. Staten och kommunerna förlorar skatteintäkter. Statens tvång att bygga ut välfärden fortsätter samtidigt som kostnaderna till ersättningar till arbetslösa ökar.

Det blev konsekvenserna av 80-talets överhettade ekonomi. Sverige är ett litet land och påverkas därför mycket av internationella händelser. Tysklands återförening medförde enorma kostnader för de tyska regeringarna. De minskade därför Tysklands import från bland annat Sverige, men även andra länder.

Tyskland, som är Europas ekonomiska motor och hjärta, påverkade de andra länderna som försökte konkurrera om en minskad tysk importmarknad genom att sänka värdet på sina valutor. Det medförde att såväl fattigare länder, men även rika, som Sverige, fick sina valutor ständigt nerskrivna.

Det tidigare kapitalinflödet hade nu förvandlats till ett internationellt valutautflöde. Investerare ville placera sina pengar på säkrare marknader och med säkrare valutor. Den svenska kronan hamnade i fritt fall och snart följde hela den svenska ekonomin efter.

Den utlösande faktorn kom när svenska bankers utlåning till hushåll och företag, som saknade förmåga att återbetala skulderna, var nära att driva merparten av våra storbanker i konkurs. Något som i sig hade lamslagit hela näringslivet.

För första gången sedan 30-talets internationella ekonomiska depression var det till viss del befogat att tala om en hotande systemkollaps i Sverige. I början av 90-talet exploderade arbetslösheten till att bli en av de högsta i Europa. Vår statsskuld var redan hög och det budgetunderskott som finanskrisen hade förorsakat kunde på sikt ha försatt den svenska staten i statsbankrutt.

Samtidigt utbröt inbördeskriget i forna Jugoslavien vilket resulterade i den största flyktinginvandringen till Sverige sedan andra världskriget. Debatten kring 90-talets flyktinginvandring, präglades av påståendet att Sverige inte hade råd att ta emot så många flyktingar under sin värsta lågkonjunktur i modern tid.

Sverigedemokraterna använde det jugoslaviska inbördeskriget som ett exempel på att mångkultur i länder, enligt sverigedemokraterna inte fungerade. Samma parti som tryckte upp klistermärken med parollen ”Indianerna stoppade inte invandringen – idag sitter de i reservat”.

sd-klistermarke

Ett annat nytt politiskt  parti som kallade sig ”Ny demokrati” tog plats i riksdagen. Ny demokrati profilerade sig snart i den invandringspolitiska debatten genom att kräva en kraftigt begränsad invandring i allmänhet och flyktingar i synnerhet.

Ny demokratis sista partiledare Vivianne Franzén hävdade bland annat att bosniska flyktingar borde utvisas och att det inte fanns jobb åt bosnierna. Hon gjorde sig främst känd för att hävda att muslimer begår ”muslimska ritualmord på sina barn”.

Skulle detta bli slutet på svensk ekonomi och kanske även det svenska samhället?

Finanskrisen 1990 – 1993 Källa: SCB

IT-Boomen 1993-2007

Under perioden 1993-2007 ökade BNP med 59%, räknat utifrån 1993 års BNP. Eller med hela 187%, räknat utifrån 1950 års BNP.

Efter den korta men hårda ekonomiska krisen under 90-talets början blev Sverige inte sig likt igen. Sittande regeringar genomförde hårda sparpaket med försämrad välfärd. Ny lagstiftning tvingade kommuner att behålla sin budget i balans. Staten amorterade på sina skulder och regeringar blev varsammare med investeringar. Industrin fortsatte att effektiviseras, men krävde inte arbetskraft i samma takt.

Antalet universitetsutbildade i Sverige fortsatte samtidigt att öka allt snabbare. Något som både förbättrade effektiviteten i näringslivet, men med baksidan att det allt mer blev en nödvändighet för att vara anställningsbar.

År 1995 blev Sverige en medlem av Europeiska Unionen vilket, genom Schengen-avtalet, avskaffade tullar och införde fri rörlighet, förbättrade exporten och gjorde importen billigare. Den svenska kronan tilläts ha en rörlig kurs gentemot euron och dollarn, vilket bidrog till ökad ekonomisk stabilitet.

Två viktiga faktorer som påverkade världsekonomin var revolutionen inom informationsteknologin, samt den oöverträffade tillgången på internationellt kapital.

Expansionen av en global export-, import och kreditmarknad, med Kina som en av de nya stora exportörerna av billiga varor, köpare av teknologi och råvaruresurser, samt utlåning till världens banker, gjorde att tillväxten tog fart även i Sverige. Informationsteknologin gjorde att idéer, marknader, varor och kunder kunde knytas samman allt snabbare och generera mer pengar och affärer.

Svenska bilar blev liksom i övriga bilproducerande länder allt miljövänligare och Sverige övergick mer till andra energikällor.

Helt nya marknader för mobiltelefoner och persondatorer skapades och slogs dessutom samman med hjälp av internet. Det skapades även nya marknader för byggande och underhåll av hemsidor, betalning över internet och reparationer av datorer som fanns i alla hushåll och företag m.m.

Större delen av 90-talet och 2000-talet kom att bli en av de stora renässanserna i svensk ekonomi. Tillväxten utgjordes inte lika mycket av grundlösa spekulationer av kapital som på 80-talet, utan istället investerades och konsumerades det och saker blev mer bestående.

Ett oroande tecken var att arbetslösheten inte gick ner i samma takt som ekonomin gick upp. Ett annat var att 90-talskrisen hade medfört bestående inskränkningar i den sociala välfärden, såsom försämrade pensioner, sjukersättning och arbetslöshetsersättning.

Svenska staten drog därmed inte på sig nya skuldberg, men sektorer som utbildning, ersättningar till pensionärer och sjukskrivna förblev sämre än de hade varit tidigare.

IT – Boomen 1993 – 2007 Källa: SCB

Den globala finanskrisen 2007-2009

Under perioden 2007-2009 minskade BNP med 5,7% räknat utifrån 2007 års BNP. Eller med 28,8% räknat utifrån 1950 års BNP.

Den globala finanskrisen 2007-2009 var, liksom tidigare låg- och högkonjunkturer, en utomstående kraft som påverkade Sverige. Ur ett ekonomiskt perspektiv, kanske det mest intressanta med krisen, var att den trots sina fruktansvärda konsekvenser för omvärlden visade att Sverige och världen hade lärt sig viktiga läxor från 90-talets finanskris.

Finanskrisen förorsakades främst av spekulationer på den amerikanska fastighetsmarknaden som hade tappat all besinning. På grund av den starka amerikanska dollarn kunde amerikanska banker och finansinstitut låna pengar till en mycket låg ränta. Pengarna lånades sedan vidare till mindre kreditgivare, vilka i sin tur lånade ut pengarna till privatpersoner och hushåll, som sedan köpte fastigheter.

Ägarna av fastigheterna använde just fastigheterna som säkerhet för lånen och fastigheternas värde förmodades ständigt öka. En stor del av utlåningen skedde till privatpersoner som i längden saknade förmåga att betala räntor och amorteringar på sina fastighetslån. När betalningarna uteblev, förlorade allt fler husägare sina fastigheter och vräktes från sina hem.

Det skapade allt fler tillgängliga fastigheter i förhållande till fastighetsköpare. Det var samtidigt som den bristande betalningsförmågan ledde till indragna krediter till bolagen som lånade till fastighetsköpen. Utöver det sjönk samtidigt intäkterna till kreditgivarna. Den negativa cirkeln blev sluten.

Därefter drabbades snabbt allt större amerikanska banker. Följden blev att bankerna minskade sin utlåning till privata hushåll och företag. Arbetslösheten i USA sköt i höjden, konsumtion och skatteintäkter sjönk som en sten. Banksystemet och de större amerikanska industrierna var nära konkurs.

Minskad konsumtion i USA ledde även till att svensk export till USA och andra länder som drabbades av finanskrisen avtog. Det ledde  i sin tur till en snabbt sjunkande svensk BNP.

Räknat i rena kapitalförluster var finanskrisen i slutet av 2000-talet den värsta kris som drabbat Sverige sedan 30-talet.

Men det är här som det blir intressant. Sverige stod nämligen väl finansiellt rustat. Vårt land hade under en lång tid amorterat på sin statsskuld. Kommunerna var i lag tvingade att anpassa sina finanser efter sina utgifter och vice versa. Faktumet att svensk välfärd inte var lika omfattande som tidigare i modern tid hade drabbat många enskilda, men det medförde även mindre fasta kostnader som belastade ekonomin i kristider.

Världens industriländer hade lärt sig av tidigare globala kriser och drev därför igenom gigantiska räddningspaket för näringslivet. Oavsett hur befogad kritiken mot räddandet av rika bolag utan motsvarande återkrav i bättre tider var, så hindrade räddningspaketen ett sammanbrott i global och nationell handel.

De svenska statsfinanserna var relativt stabila innan finanskrisen. Tack vare det kunde krispaket finansieras med lätthet och stoppa de värsta följderna på den svenska kapitalmarknaden.

Den globala finanskrisen fick för Sveriges del lite av samma effekt som den där bilen som kör förbi dig, mycket nära, i hög hastighet. Du kunde ha blivit påkörd. Du kunde ha dött eller invalidiserats på ett ögonblick. Men du klarade dig utan en skråma och drabbades mest av chocken över vad som kunde ha hänt. Sverige kom undan med blotta förskräckelsen.

Därefter fortsatte den svenska ekonomin och BNP:n mot allt mer spektakulära höjder.

Invandringen till Sverige, som huvudsakligen utgjordes av flyktingar och deras anhöriga, fortsatte att öka under perioden.

Den globala finanskrisen 2007 – 2009 Källa: SCB

Återhämtning 2009-2011

Under perioden 2009-2011 ökade BNP med 8,8% räknat utifrån 2009 års BNP. Eller med 41,9% räknat utifrån 1950 års BNP.

Det visade sig snart att den globala finanskrisen främst var ett internationellt problem men som inte drabbade Sverige långsiktigt. Arbetslöshet, ytterligare nedskuren välfärd och andra ekonomiska problem drabbade svenska hushåll, men inte på ett sätt som systematiskt hotade vårt samhälle.

Återhämtning 2009 – 2011 Källa: SCB

Svensk tillväxt fortsatte att öka, men försiktiga företag och ett näringsliv allt mindre beroende av arbetskraft, ledde till att arbetslösheten sjönk långsamt.

Tillbakagång 2011-2012

Under perioden 2011-2012 minskade BNP med 0,28% räknat utifrån 2011 års BNP. Eller med 1,4% räknat utifrån 1950 års BNP.

Tillbakagång 2011-2012 Källa: SCB

Tillbakagången i svensk BNP under åren 2011-2012 var så kortvarig och liten, att den i ett historiskt perspektiv inte är värd att nämna mycket mer än som en fotnot.

Vår bästa tid är nu – 2012 – ?

Under perioden 2011-2015 ökade BNP med 8,1% räknat utifrån 2009 års BNP. Eller med 41,7% räknat utifrån 1950 års BNP.

De senaste få åren har visat en tillväxt till en nivå som Sverige aldrig har befunnit sig på och det på flera sätt. Både i kronans nominella värde men även i reell tillväxt. Sverige har samtidigt ekonomiska problem och utmaningar.

Fast mot bakgrund av Sveriges ekonomiska utveckling, befinner vi oss i, eller är vi på väg mot, en systemkollaps?

Det är en fråga som vi kommer att fortsätta granska i våra kommande artiklar.

Återigen kan konstateras. Invandringen till Sverige, mestadels flyktingar och deras anhöriga, fortsätter att öka.

Sammantaget kan sägas om Sverige rent ekonomiska läge, att vår bästa tid är helt enkelt nu.

Såhär har Sveriges BNP utvecklats, se video:

Källor:

Statistiska centralbyrån – Ekonomifakta (graf)

Statistiska centralbyrån – Bruttonationalprodukten

Terminologi – afrofobi

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på dominionism/kristna högern. Vi fortsätter med afrofobi.

I Afrofobi. En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige, utgiven av Mångkulturellt centrum står följande att läsa om afrofobi:

Begreppet afrofobi syftar på en fientlighet mot människor som
har sitt ursprung i subsahariska Afrika och som tillhör den afrikanska diasporan. Denna fientlighet kan ta sig uttryck i verbala kränkningar, rumsliga utestängningar och fysiska angrepp liksom i rasdiskriminering på arbets- och bostadsmarknaden.

I Sverige finns ungefär 180 000 afrosvenskar. Ungefär 60 % av dessa är födda utomlands, och 40 % är således födda i Sverige. Afrofobi bygger på en rasistisk föreställning om att människor med afrikanskt ursprung är mindre värda än andra människor. Konsekvenserna av afrofobi är förödande, och samtidigt utgör de ett hot mot våra grundläggande demokratiska rättigheter.

Begreppet ”ras” saknar vetenskapligt stöd, och det är ett förlegat förfarande att dela in människor hierarkiskt utifrån ”raser”. Afrofobi, dvs hat, rädsla, fördomar och diskriminering gentemot människor med afrikanskt ursprung har i Sverige, precis som i många andra delar i världen, en historisk kontext. I den historiska kontexten ingår föreställningar om att vissa människor är biologiskt och/eller kulturellt överlägsna andra. Dessa föreställningar är generaliserande, svepande och grundlösa.

En del av det europeiska kulturarvet

Afrofobin i Sverige har en lång historia. Under flera hundra år har människor med afrikanskt ursprung betraktats underlägsna svenskar och andra vita européer. De stereotypa föreställningarna är väldokumenterade. Vi kan läsa om dem i barnböcker, läroböcker, uppslagsverk, reseskildringar och vetenskapliga skrifter, där det ges prov på mer eller mindre utförlig afrofobisk människosyn.

Afrofobin utgör, utifrån denna kontext och i likhet med antisemitism, islamofobi och antiziganism, en del av ett bredare europeiskt kulturarv.

Slaveri i Afrika

Vid sidan av att slaveri, i större eller mindre utsträckning, har funnits på alla kontinenter och in i modern tid, bör vi kika närmare på slavhandeln från Afrika.

Slavkaravanerna började sannolikt under tidigt 800-tal f Kr, då fenicier från det nutida Libanon grundade Karthago. De exporterade vin och olivolja samt introducerade järnsmide i Västafrika. I utbyte fick man bl a slavar och guld.

Efter ca 600 år övertogs slavhandeln av greker och romare, vilka i sin tur fortsatte slavhandeln i drygt 900 år, då araberna tog över branschen.

Slaveri och europeisk kolonialism

Under 1400-talets senare delar uppstod en kapplöpning bland europeiska stater bestående i att erövra och kolonisera i andra delar av världen, framför allt Afrika. Syftet var att skaffa sig naturtillgångar, arbetskraft och mark.

Den riktigt stora skillnaden med s k ”europeisk” slavhandel är att den var betydligt större i omfattning och dödlighet, jämfört med slavhandeln från Afrika dessförinnan. Slavhandeln över Atlanten introducerade nämligen storskaligt slaveri i ett relativt tätbefolkat Västafrika, kombinerat med etableringen av storskalig plantagedrift och gruvnäring i de amerikanska kolonierna. Gruvor och plantagearbete ledde till större dödlighet än småskaligt slaveri i hushåll eller familjejordbruk, som slavar i större utsträckning användes till i Mellanöstern.

Fler slavar från Västafrika som dog i kolonierna ökade efterfrågan på fler slavar. Fler européer som efterfrågade mer bomullskläder, tobak och socker, ökade efterfrågan på slavar. Fler slavar ledde till fler slavräder och särskilt i Västafrikas tätbefolkade regioner, till fler döda i slavkrig och transporter till Västafrikas kuster. Upp till 50% av alla svarta afrikaner som dog relaterat till slavhandeln, tros ha dött som följd av slavräder, krig och transport till slavskeppen.

Slavhandeln till de amerikanska kontinenterna pågick från sent 1400-tal till en bra bit in på 1800-talet. Det transatlantiska slaveriet anses vara ett av historiens mörkaste kapitel. Över 15 miljoner barn, kvinnor och män föll offer för den nära 400-åriga transatlantiska slavhandeln.

Slaveriets rasism

Den andra viktiga förändringen med den transatlantiska slavhandeln, var att svarta människor närmast kom att bli synonymt med slavar i en västerländsk kontext.

Redan runt 1500-talet började man utveckla fiktiva, men existerande, rasdefinitioner. Det primära syftet var att dra tydliga gränser mellan vilka som lagligen fick förslavas och vilka som det blev kriminaliserat att förslava. ”Vita” fick inte bli slavar i det kristna Europa, medan däremot ”svarta”, och för den delen andra definierade grupper, fick förslavas.
Slavery19Varje år den 25 mars, under the International Day of Remembrance for the Victims of Slavery and the Transatlantic Slave Trade, hedras slaveriets offer. Denna dag används också till att uppmärksamma, och medvetandegöra, farorna med rasism och fördomar idag.

Sveriges inflytande

Sverige var en del av kolonialismen och slaveriet. Vi bidrog med handelsfort och slavskepp utmed Afrikas västkust. Vi hade en betydande roll i implementeringen av slavhandel under 1600-talet i det som idag är Delaware, USA. Mellan 1784 och 1878 var den karibiska ön St Barthélemy i svensk ägo. Ön hyste en frihandelshamn för bl a slavskepp. Det svenska järnet hade en central roll i den amerikanska slavhandeln och vi gynnades av handeln, ekonomin och maktförhållande mellan Europa och kolonierna.

Svensken Carl von Linné var den som först delade in människan i olika ”rastyper”. Denna indelning kom att ligga till grund för senare rasbiologi, med Sverige som föregångsland.

Diskriminering och hatbrott med afrofobiska motiv

I samhället utsätts afrosvenskar i Sverige för såväl strukturell diskriminering som institutionell rasism. Vi vill gärna intala oss att synen på människor med afrikansk härkomst har förändrats, att den har blivit bättre. Tyvärr är kränkningar och diskriminering vardag för många afrosvenskar.

Hatbrott med rasistiska/främlingsfientliga motiv är de vanligaste hatbrotten i Sverige. Inom denna kategori är hatbrott med afrofobiska motiv, med god marginal, vanligast förekommande. Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) 2014 anmäldes 1 075 hatbrott med afrofobiska motiv i Sverige. Gissningsvis finns, liksom för andra typer av brott, ett stort mörkertal.

Afrosvenskar är utsatta för strukturell diskriminering i Sverige. De är den ”etniska” minoritet i Sverige som har högst arbetslöshet. De är också den minoritet i Sverige som i störst utsträckning är överutbildad i relation till vilka jobb de har. Afrosvenskar är den minoritet med högst överrepresentation i segregerade låginkomstområden.

Det finns forskning som stödjer att afrosvenskar utsätts för vardagsrasism, genom såväl verbala som fysiska kränkningar samt genom negativ särbehandling. Marginaliseringen och stigmatiseringen av afrosvenskar är utbredd i många delar av samhället.

Erkännandet av begreppet afrofobi

Begreppet afrofobi är internationellt erkänt genom EU-Parlamentets Hearing on Afrophobia samt rapporter från European Agency for Fundamental Rights (FRA). European Network against Racism (ENAR) ser som sin uppgift att utveckla och realisera en handlingsplan mot afrofobi. ENAR har publicerat en rapport, kallad ”Invisible Visible Minority – Confronting Afrophobia and Advancing Equality for People of African Descent and Black Europeans in Europe”.

År 2001 ägde en internationell konferens mot rasism rum i Durban, Sydafrika. I mångt och mycket ligger denna konferens till grund för att begreppet afrofobi är vedertaget i FN, vilket står att finna i en resolution antagen av såväl FN:s råd för mänskliga rättigheter som FN:s Working Group of Experts on People of African Descent. Afrofobi har, av FN:s generalförsamling förklarat åren 2015-2024 som det internationella årtiondet för människor av afrikansk härkomst.

Hatet mot svarta är ytterligare ett exempel på att vi inte har lärt oss av historien. Att människor fortfarande väljer att diskriminera, kränka och utöva våld mot andra människor enbart mot bakgrund av etnicitet är inget annat än fördomsfullt, rasistiskt och vidrigt.

Det finns många former av rasism. Rasismen mot svarta är fortfarande utbredd. Vi bär alla en skuld i att hatet och fördomarna gentemot afrosvenskar är vanligt förekommande i Sverige. Det går inte att blunda för fakta och statistik. Vi har alla ett kollektivt, och individuellt, ansvar för att bekämpa fördomar, diskriminering och hat i samhället.

Att blunda för rasismen, att inte reagera, agera och protestera då vi bevittnar den är att ge rasismen ett existensberättigande. Att vara tyst är att ge sitt samtycke.

Vi får aldrig tystna.

Vad sägs om att vi, en gång för alla, begraver ”N-ordet”? Det finns inga undanflykter kvar.

Källor:

Forum för Levande Historia: Afrofobi
Mångkulturellt centrum: Afrofobi – en kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige
Ras – ett icke-koncept

Lästips:

Tillsammans kan vi
”Allas lika värde”?
”Det har ju alltid hetat så!”
A History: The Construction of Race and Racism