Kategoriarkiv: Artiklar

Ingrid Carlqvist och nazismen

Ingrid Carlqvist är muslimhataren som vill bygga ett samarbete mellan nazister och svenska muslimhatare. Inte nog med det, hon förordar öppet ett samarbete med nazister.

parteiabzeichengold_smallI ett program där man föreslog att att ”landsförrädarna” som släpper in muslimer till Sverige ska hängas, sa Ingrid detta om nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen.

”…om Nordiska Motståndsrörelsen vill hjälpa till att rädda Sverige från islam, och den fruktansvärda situation vi befinner oss i nu, då är jag helt beredd att jobba ihop med dom tills den dagen vi räddat Sverige, sen går vi skilda vägar”

Gäst i programmet var Dan Eriksson, veteran inom vitmaktrörelsen och grundare av Radio Motgift, som försvarar nazismen.

Trots att hon hoppat i säng med nazisterna tas hon ännu emot med öppna armar av Sverigedemokrater, något som Interasistmen dokumenterat.

Detta med stödet för Nordiska Motståndsrörelsen skedde i somras. Men Ingrid fortsätter att flirta med nazisternas fanclub. Podden Ingrid och Conrad bjöd in Marcus Folin, The Golden One, nyligen.

Marcus Folin är inte bara en muskelbyggande, muslimhatande nationalist. Han är även förintelseförnekare: ”300,000 Jews died of malnutrition”… Och han sprider konspirationsteorier om judar och pratar väl om nazzarna (likställer de allierade med nazzarna och pratar väl om Hitler).

Sen gillar han att göra Hitlerhälsningen också, men kallar det ”romersk hälsning”. Lägg märke till hans stöd för Hitlers ”kritik” mot bankerna (6:00).

Conrad säger att han ”med glädje välkomnar” Marcus Folin till sitt program.

Snygga vänner Ingrid Carlqvist och hennes partner i studion, Conrad, har!

USA stoppar redan muslimer

Donald Trumps ”Muslim ban” pratar man en hel del om, speciellt i USA. Att Trump vill minska antalet muslimer som kommer till USA är sant men få vet att USA redan idag begränsar antalet muslimer som släpps in i landet. Enligt PEW Research släppte USA in 400 000 kristna flyktingar 2002-16 mot 280 000 muslimska (0.08% av USA:s folkmängd).

PEW Research rapporterade förra året att USA under lång tid har handplockat vilka grupper av flyktingar man vill ”hjälpa”. Man har då främst valt kristna flyktingar.

PEW skrev:

Overall, a far larger total number of Christian refugees than Muslim refugees have entered the U.S. since fiscal 2002. During the past 15 years, the U.S. has admitted 399,677 Christian refugees and 279,339 Muslim refugees, meaning that 46% of all refugees who have entered the U.S. during this time have been Christian while 32% have been Muslim…

Ett ”Muslim ban” finns alltså redan, eller iallafall delvis.

Att antalet flyktingar ökade 2016 berodde på krisen i Syrien. Om de syriska flyktingarna skriver PEW:

The administration set the goal of resettling 10,000 Syrian refugees in the U.S. in the fiscal year. This goal was exceeded, and refugee status was given to 12,587 Syrians. Nearly all of them (99%) were Muslim and less than 1% were Christian.

Som svensk måste jag säga att det låter lite ynkligt. Vi har 10 miljoner människor och USA har 325 miljoner. Sverige tog in  över 300 000 flyktingar under de år vi pratar om här. 2016 tog vi in 46 000 flyktingar enbart från Syrien. Dessutom har vi inget ”Muslim ban”.

(Med tack för tipset till @ChrChristensen, på Twitter.)

Muftin, muslimerna och Hitler

Var muslimerna och nazisterna ”jämlika” i förintelsen av judar? Det finns de som anser det. Vi ska kika på vad en person skrivit. Det handlar om Pamela Geller, en känd amerikansk muslimhatare.

Nazisterna samarbetade under andra världskriget med en del radikala islamska nätverk. Det är ingen hemlighet. Mycket har skrivits om det.

Syftet för samarbetet var att Adolf Hitler och nazisterna ville sätta igång uppror i arabvärlden mot britterna. Adolf Hitler tog emot flera antisemitiska arabiska ledare. En var ”muftin” i Jerusalem Amin al-Husseini som tillbringade lång tid under kriget i Nazityskland. En av de saker muftin hjälpte Hitler med var att sätta upp förband med SS-frivilliga i Bosnien. Men det viktigaste var att försöka elda upp araberna mot britterna. Efter kriget kom muftin att spela en viktig roll i kriget mot Israel 1948, ett krig som han själv definierade som ett krig mot judarna.

Adolf Hitler talking to Grand Mufti Haj Amin el Husseini. (Photo by Keystone/Getty Images)
Adolf Hitler talking to Grand Mufti Haj Amin el Husseini. (Photo by Keystone/Getty Images)

Islamofoberna hävdar att det var mer än samarbete av taktiska skäl. De menar att nazisterna och muslimerna hade en liknande ideologi och att de var strategiska partners. (Det är alltid tal om ”muslimerna” som om alla muslimer tänkte och tyckte samma sak). I USA finns nättidningen Breitbart. Deras chefsideolog och ledare under många år heter Steve Bannon. Han är nu Trumps främsta rådgivare. Breitbart har ofta skrivit om muftin och Hitler och då hävdat att islam och nazismen är samma sak.

Vi ska kika på en sådan artikel. Den är från 2010. Skribenten är Pamela Geller. I den hävdar Geller att muftin av Jerusalem var mer än en allierad till nazisterna. Han var ”Förintelsens arkitekt”.

”I have found that the Mufti was involved in and may even have created the Final Solution for European Jews – and yet his central participation in the Holocaust has been covered up and forgotten…

The denial about the key role that this Muslim leader played in the Holocaust must end. The only difference between Hitler and the Mufti is that Hitler was defeated and punished…

There is no statute of limitations on genocide. I indict the Mufti and the Muslim world. They were equal partners in mass death. Not only does the ummah not own what they did (let alone, G-d forbid, apologize, as the Germans have done repeatedly), but they are still pursuing the annihilation of the Jews (not to mention all non-believers).”

Enligt myten, som sprids även på svenska nätforum, så fick Hitler idén att förinta judarna från muslimerna. Hitler ska ha älskat muslimer mer än alla andra och ska ha inspirerats av den ”muslimska ideologin”.

Vurmen för det nordiska

Detta är en grov lögn. Den är så grov att man bara kan kalla det förintelseförnekelse.

Adolf Hitler och nazisterna odlade kontakter med många olika grupper från olika länder: ukrainska nationalister, spanska nationalister, indiska nationalister (Som Indian legion), grekiska nationalister, armeniska nationalister, serbiska nationalister, georgiska nationalister, och många andra från många andra områden.

ladda-ned-1Som svensk tänker jag givetvis på de svenska frivilliga i SS, till exempel Gustav Ekström, en av Sverigedemokraternas grundare. Division Viking var nazisternas viktigaste frivilligtrupper och där fanns frivilliga från de nordiska länderna och Nederländerna. Där fanns också de ”ariska” frivilliga.

Var det de ”svartmuskiga, mörkhyade” araberna som var nazisternas idealras? Nej. Om man vet det minsta om nazister vet man att de hade en sjuklig fascination för den Nordiska rasen”, eller ”arierna”. Idealet var en lång, blond arisk hjälte. Det var blonda Nordiska människor som SS parade ihop med varandra i projektet Lebensborn, som gick ut på att öka antalet människor av den ”Nordiska typen” i Nazityskland.

Norge var ockuperat av nazisterna i samarbete med lokala quislingar, ledda av Vidkun Quisling. Dessa frivilliga gick med i division Viking. Här ser vi en rekryteringsaffisch från kriget. ”Var en viking, gå med i SS” var budskapet.

Så vad var det där med nazismen och ”muslimerna” då?

I slutet av artikeln har jag inkluderat två artiklar från norska Aftenposten under kriget. Artiklarna är från 1942. Jag har inkluderat en bild på Hitler och muftin också. Om man läser nazipressen från kriget ser man ofta de frivilliga från olika länder nämnas. Nazisterna ville ge sken av att de hade stöd av hela världen.

norge

Men om man läser nazisternas skrifter, det Joseph Goebbels, Adolf Hitler, Alfred Rosenberg och Heinrich Himmler skrev och tänkte ser man inga tecken på så kallat muslimskt inflytande. Inte heller nazipressen, till exempel den rabiat antisemitiska Der Stürmer, visar några sådana tecken på inflytande från islam. Nazisterna odlade sitt judehat själv och förföljde judar och mördade dem långt innan ens muftin satt sin fot på tysk mark.

För övrigt kämpade många muslimer på de allierades sida i kriget.

Breitbarts, Pamela Gellers och de svenska muslimhatarnas rasism syns tydligt i att de påstår att ALLA muslimer är kollektivt medskyldiga för antisemitismen och nazismen. Även de som stred på de allierades sida, kan man fråga? Eller alla de muslimer som räddade judar undan förintelsen?

Att påstå att muslimerna låg bakom Förintelsen av judar är galet. Det är lika galet som det antisemiterna påstår, att ”sionisterna låg bakom förintelsen”. Ja, det är lika mycket förintelseförnekelse som att påstå det.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Pamela Geller

När det gäller just Pamela Geller kan man notera en sak hon skrev 2010.

”And I pray dearly that in the ungodly event that Tehran or its jihadi proxies (Hez’ballah, Hamas etc) target Israel with a nuke, that she retaliate with everything she has at Tehran, Mecca, and Medina……………”

Hon bad alltså till Gud att Israel skulle anfallas med kärnvapen och hundratusentals judar dö, så att miljoner muslimer skulle dö om Israel besvarade attacken.

 

Att ta upp det negativa – eller inte

islam.se kan man läsa om islam och terrorism:

“Det är olyckligt att islam idag är synonymt med terrorism ty långt ifrån att förespråka terrorism är islam en fridfull religion vars fundament lär muslimer att upprätthålla fred och rättvisa världen över. Islam sanktionerar inte terrorism så som begreppet idag förstås (…)

Att många troende muslimer har den åsikten är förståeligt, eftersom få vill att den religion man tror på och känner starkt för, ska förknippas med våld och terrorism. Lamija Sljivo som intervjuas av i denna artikel, uttalar sig om ämnet efter attackerna i Paris 2015:

“Det de här personerna gör är att de tar namnet islam och gömmer sig bakom det men det de håller på med har ingenting med islam att göra.”

Att Sljivo känner så biter dock inte på islamofober som gärna anser islam vara representerat av exempelvis Daesh/IS.

Den högerextrema sidan Avpixlat refererade tidigare 2015, månader innan Parisattackerna, till en terrorexpert vid namn Peter Bergen. Enligt Bergen kan islamistiska terrorister hitta koranverser som stödjer deras våldsamma värderingar. Artikeln nämner att Bergen anser att muslimska ledare behöver

“reformera hur radikala muslimer tänker“

men Avpixlat drar slutsatsen av Bergers uttalande

“att det är religionsideologin islam och den heliga men extremt våldsamma boken Koranen som är roten till terrorism, inget annat.”

Diskussioner om islam är ofta polariserade och lutar antingen åt åsikten “Islam och terrorism har inget med varandra att göra”, eller åsikten som bland annat Axpixlat står för: att islam är orsaken till islamistisk terrorism à la Daesh. Detta tar religionshistorikern Eli Göndör också upp: 

“Antingen påpekas det att företeelsen inte har med islam att göra eller så hävdas det att det skulle vara ett uttryck för religionens sanna väsen.

En inblick i rörelsens religiösa föreställningsvärld visar dock att IS har med islam och religion att göra.”

Att sanningen kan ligga mellan dessa två åsikter verkar vara kontroversiellt och tas sällan upp. Men själva islam som religion behöver inte fördömas för att man erkänner att terrorister som al-Qaida, al-Shabaab och Daesh faktiskt använder korancitat för att motivera sina dåd.

Problemet med att avvisande säga att dessa terrorister inte är “riktiga” muslimer, är att de själva faktiskt anser att de är det. Enligt exempelvis Daesh, är deras extremistiska islam den enda rätta. Shiamuslimer och andra muslimer som inte delar Daeshs syn, anses vara otrogna eller avfällingar. Det Avpixlat gör med Bergers uttalande om islam som motivation för terrorism, är att negativt generalisera över hela religionen. Detta är något islamofober gärna gör.

Göndör påpekar att Daeshs form av islam avvisas strängt

“av Arabförbundets 22 medlemsstater och Egyptens mest inflytelserika religiösa tjänsteman, stormuftin Shawqi Allam. Det i sig borde ses som bevis nog för att den stora majoriteten muslimer i världen anser att islams religiösa begrepp och idéer bör tolkas till en helt annan form av religionsutövning än IS obarmhärtiga brutalitet.”

Slutsats: Att hävda att islamistiska terrororganisationer faktiskt använder islamiska argument (om än lösryckta sådana), betyder inte att man – som Avpixlat och Sverigedemokraterna är – bör vara emot religionen islam eftersom islam har många tolkningar.

Skuldbelägga offer?

Detta är del tre i en serie artiklar som berör likheter mellan islamofobi och antisemitism.

Bär muslimer skulden för islamofobin, bär judar skulden för antisemitismen och bär vi i ”väst” skulden för att IS och Al-Qaida vuxit fram?

”Det är inte konstigt att folk blir islamofober när de ser hur arabiska länder förtrycker människor och hur islamister spränger människor i luften”. Så heter det ofta då man pratar om islamofobi. Ofta får man höra att sådant som att en del muslimer inte vill skaka hand med motsatta könet, och påståenden om muslimsk brottslighet också förklarar varför folk blir islamofober.

Tanken med att jämföra på detta sätt är ofta att försvara hat mot islam. ”Det finns skäl att hata”. När de som resonerar så pratar om hat mot muslimer säger de ofta ”vill man bli av med hatet mot muslimer ska man börja med att förbjuda islamsk extremism”.

Personer som relativiserar problemet med radikal islamism resonerar ofta på ett liknande sätt. För dem är det väst som helhet, maktpolitiker i väst och islamofoberna som anses vara orsaken till att terrorismen växer fram. Då de pratar om hur man ska kunna stoppa IS och radikal islamism säger de att man måste börja med att stoppa islamofobin.

I Norge har den extremistiska aktivisten Fahad Qureshi, aktivisten bakom nätplatsen islamnet gett följande förslag på hur man kan stoppa IS och de radikala islamisterna. Som synes vill han stoppa terrorn genom att stoppa islamofobin.

skarmklipp

Att ge offren skulden

Detta är klassisk psykologisk projicering. Att överföra på andra det man själv är och gör. Förklaringen till varför man handlar som man gör blir alltså att ”de andra” gör si eller så. Eftersom ”väst” eller ”islamofoberna” beter sig som de gör behöver vi inte göra nåt åt radikal islamism och IS, eller för att ”muslimerna” och ”IS” gör som de gör behöver vi inte göra nåt åt muslimhatet.

Samma sak dyker upp inom antisemitismen. Till exempel då hat och rasism rättfärdigas bland palestinier. Man måste ju förstå dem, heter det ofta, de lever under förtryck och man måste förstå om de hatar alla judar.

På 1920-talet fanns det en diskussion om ”östjudarna” i Europa. Man försökte förklara den tyska och nazistiska antisemitismen med att det hade migrerat judar från Östeuropa till Västeuropa under lång tid.

Enligt denna myt var de östeuropeiska judarna inte civiliserade. De var kriminella, våldtäktsbenägna och smutsiga. Den kriminalitet de spred omkring sig och deras ”smutsiga kultur”gjorde att tyskarna reagerade mot dem genom att bli antisemiter.

Återigen samma sak. Påstådda egenskaper hos en grupp judar, östjudarna, rättfärdigade och ”förklarade” hat mot alla judar

Så här kunde det se ut då Dagens Nyheter skrev om östjudarna. 1921-11-07.  Lägg märke till hur de beskriver den påstådda brottsligheten.skarmklipp

 Läs hela artikeln från 1921 här.

Det var faktiskt så illa att en hel del judar under 20-talet och 30-talet hyste fördomar om östjudarna. Även bland judar förklarade en del antisemitismen i väst på migrationen av judar från öst. (Se Flykt och överlevnad – flyktingverksamhet i Mosaiska Församlingen i Stockholm 1933-1950, av Svante Hansson)

Hat rättfärdigar inte annat hat. Problemet är hatet, att man drar andra människor över en kam. Det spelar ingen roll vad personer och grupper i den kategori man hatar har gjort, man har noll rätt att hata gruppen tillbaka. Och detta gäller oavsett vad man själv gått igenom som människa.

Om någon spottar på mig har jag inte rätt att spotta tillbaka på dennes dotter!

 

Vithetsstudier

Inom kritiska vithetsstudier uppmärksammas det att forskare (läs vita) måste ta ansvar för, men också kritiskt granska de normer som ligger till grund för ett rasistiskt samhälle. Genom att analysera och synliggöra vithet som en norm är det en politisk men även en kunskapsmässig strategi.

I följande text kommer vi bekanta oss med vithet och dess gränsdragning, som inte alltid är alldeles enkel. Det kan också tyckas obekvämt att prata om ”vithet” i förhållande till att vara svensk – varför jag finner det relevant och högst aktuellt att tänka i termer av vithet och att vara svensk.

Vithet som perspektiv

Vithet utgör ett perspektiv där ”vita människor” får en överordnad status, det är detta som medför ett specifikt perspektiv på samhället. Vithet innebär kulturella praktiker som inte benämns som specifikt ”vita”. Det utgör en måttstock där andra kulturella praktiker mäts, bedöms och benämns mot. Detta kan visa sig genom exempelvis att man benämner musik och konst som svart musik och svart konst. Det i sig markerar att det är ett synligt avsteg från den vita normen.

Vidare betonar man att rasism formas kring maktrelationer. Vithet blir till norm och förutsätts, samt skapas i relation till de som är ”icke-vita”. Värt att nämna i detta sammanhang är att vithet är en social och historiskt uppkommen idé, vilket har formats av dels sociala, dels politiska processer. Med detta menas att det inte finns någon naturlig, eller för den delen stabil grupp av ”vita människor”. Inte heller finns något självklart sätt att avgränsa de som kallas vita.

Dock finns det vissa grupper som utifrån specifika historiska situationer omdefinierats och gjorts ”vita” . Exempel på detta är irländare, mexikaner och judar. Dessa i sin tur fungerar som en buffert  mellan de föreställt motställda grupperna ”vita” och ”svarta”. Detta innebär att rassystemets och föreställningar om vithet är instabila och föränderliga.

Rasbegreppet ser man som en historisk konstruktion som förkroppsligas i tre olika diskurser. Dessa består av teorier om ”raser”, kristendomen och diskurser om företagande i form av imperialism. Diskurserna är centrala för att man ska förstå vithet, de vilar på en uppfattning om kroppen, vilket möjliggör vithet som maktposition.

hand-984170_960_720Föreställningarna om vithet formades under moderniteten och byggde då vidare på de innebörder av blekhet som symbol för aristokratin, men även för renhet samt religiositet vilket fanns i Europa sedan antiken och medeltiden. Traditioner som dessa var sammanvävda med kristna, vithet associerades till dels gudomlighet, dels kyskhet. Kristendomen och vithet går hand i hand, genom större delen av historien men även utifrån ett flertal sätt.

Tankegången om människor som vita

När det kommer till vithet menar Katarina Mattson, kulturgeograf, att det är viktigt att klargöra tankegången gällande människor som ”vita”. Även om hudfärg, ögonfärg och utseende har en biologisk grund handlar det om en idé som skapats i sociala och kulturella sammanhang vilket gör att biologi har ytterst lite med detta att göra. I ett samhälle som är rasistiskt blir individers utseende av stor betydelse för hur denne kommer att uppfattas av sin omgivning.

Gällande den generella idén om raser har biologin således liten eller ingen relevans, snarare är det så att innehållet kommer från politiska samt sociala processer. Dessutom har det även varit så att de som ansetts ”vita” har varierat från olika tider och platser. Vithet i Sverige är något som kan tas för givet, troligtvis mer än vad man gör i Storbritannien och USA. Därför kan det även tyckas svårsmält att resonera kring vithet som norm utifrån en svensk kontext.

Vithet bör alltså ses som ”ett ideal som genomsyrar båda symboliska och materiella dimensioner av samhällsprocesser, inte minst i människors vardag”. Katarina Mattsson beskriver vidare att vithet kan ses som en praktiserad relation, man intar en vithetsposition som i förhållande till andra människor och platser som kategoriseras som icke-vita. Vithet refererar till en praktik som skapar och upprätthåller en gränsdragning till den rasifierade andre. Detta sker när personer intar en ”vithetsposition” och agerar i enlighet med den makt som denna position skapar utrymme för.

Utifrån ett sådant synsätt sammankopplas vithet med en situation och handling istället för till enskilda individer. Denna maktposition som vithet skapar upprätthållas genom ett oavbrutet upprepande av rutinmässiga praktiker och handlingar.

När det gäller gränsdragningen kring vithet är även den av betydelse eftersom vit rasism även kan drabba de som förefaller som ”vita” grupper om de inte anses uppleva och vara värdiga vitheten. Eftersom gruppens ”positiva värden måste hållas intakt” kommer det finnas de som försvarar vita privilegier och kommer exkludera och inkludera människor efter behov.

Kulturell rasism

Del två i en serie artiklar om likheter mellan antisemitism och islamofobi.

Att hata islam och muslimer är inte rasism, påstås det ibland, eftersom rasism bara handlar om att hata andra påstådda människoraser. Islam och muslim är ingen ras, därför är det inte rasism att hetsa mot islam eller muslimer, heter det.

Problemet med det tänkandet är att rasismen aldrig handlat bara om ras och blod och biologi.

Definitionerna av ordet rasism varierar men reflekterar inte alltid den bredd rasismen har i praktiken. Klassisk rasism handlar inte bara om rädslan för rasblandning, utan även rädslan för ”den andres” kultur, religion, moral och tänkesätt. Men det är också rasism när man inte hatar alla av en s k ”ras”, eller etnisk grupp, utan bara hatar kulturen och religionen.

Det är det som forskare kallar kulturrasism eller kulturell rasism.

”Efter andra världskriget, i takt med att idén med olika biologiska raser blev kontroversiell, har begreppet kultur fått ökad betydelse i rasistiska resonemang. Forskare brukar tala om så kallad ”kulturrasism”. Istället för att utgå från biologi, används kultur som förklaringsmodell till hur människor är och vad de gör. Kultur ses som något fast och oföränderligt. Retoriken och syftet med uppdelningen är dock densamma som när man talar om biologiska raser. Stereotypa föreställningar om olika etniska gruppers kultur som väsensskilda och oförenliga med exempelvis den ”svenska” kulturen ligger till grund för kulturrasismen. Kulturer ses som oföränderliga och i mångt och mycket avgörande för en persons egenskaper.” (Källa: Diskrimineringsombudsmannen . Vardagsrasism)

Antisemitism

Om islamofobi inte är rasism är inte all antisemitism det heller.

Många antisemiter hatar alla av judiskt blod, nazister gör så till exempel. Men de flesta skulle inte definiera sin antisemitism så. Tvärtom säger de att de inte hatar det judiska folket bara religionen eller kulturen.

Inte alla antisemiter på 30-talet i Tyskland sa sig hata alla judar. Därför kom mycket av nazisternas retorik att riktas mot de som påstod att det fanns ”goda judar”. En ”god jude” kunde vara en jude som blivit kristen eller judar som sekulariserats och inte var religiösa. I vissa fall ansåg antisemiter att ”kultiverade” tyska judar var ”OK” men att ”östjudar”, judar från Östeueopa, bara var primitiva, brutala sexgalningar allihopa.

Hitlers och nazistpartiets retorik handlade mycket om att attackera de som var ”kulturella antisemiter”. ”Ingen jude är god” och ”En jude är alltid en jude.” kunde det låta. För nazisterna var kulturell rasism en verklighet och något de ansåg var fel. För dem var blodet lika ”farligt” som kulturen.

”Inte alla judar”

Idag kan vi se antisemiter som Hamas och Irans ledarskap gilla den radikala judiska gruppen Neturei Karta, en extrem judisk ortodox grupp som är antisemiter. De menar till exempel att judarnas ledarskap låg bakom Förintelsen.

När man i arabisk antisemitisk press ser bilder på ortodoxa judar som är mot sionism, är det alltid Neturei Karta de pratar om.

Ofta hänvisar antisemiter till sitt judiska blod. Lasse Wilhemson kan hetsa mot judarna och samtidigt säga att hans mamma var judisk. Enbart nazister tar avstånd för honom för hans blods skull, andra judehatare samarbetar villigt med Lasse trots hans påstådda judiska blod.

Israel Shamir är svensk medborgare och en av världens mest kända antisemiter. Han har judisk etnisk bakgrund och gör ofta en poäng av  det. Återigen hindrar det ingen från att samarbeta med honom.

Antisemitismen idag är främst riktad mot en påstådd judisk världssammansvärjning och mot den kultur och religion som anses spridas av denna sammansvärjning. Denna antisemitism syns bäst i hur man jämt och ständigt kommer fram till att judiska individer och institutioner anses skyldiga till världens ondska. I synnerhet anses sionismen vara ondskan självt. Samma personer som utan att tveka kan anse det rätt att kämpa för en palestinsk stat kan anse det suspekt att vara för en judisk stat.

Men hatet mot denna judiskhet åtföljs ofta av den kulturella rasistens tänkta alibi: ”jag hatar inte alla judar”.

EAP

Man känner igen kulturell antisemitism på  demoniseringen av enskilda judar, av sionism och enskilda judiska grupper. Denna demonisering kopplas alltid samman med en påstådd konspiration.

Jag har själv varit med i en politisk sekt som var kulturellt antisemitisk. Nämligen EAP, Europeiska Arbetarpartiet.

EAP och den internationella LaRoucherörelsen är kulturella antisemiter. De talar väl om judar och en s k ”tradition” av judar samtidigt som de alltid haft många judar i sina led, så många att nazister kallar LaRoucherörelsen en judisk konspiration.

På 70-talet skrev LaRoucherörelsen en bok, Dope Inc, som påstår att britterna och en elit av judar låg bakom narkotikahandeln i världen. I den citeras Sions vises protokoll som om denna antisemitiska skrift var sann. Samtidigt förringades Förintelsen (”1 miljon mördade”) och man gav ut skrifter som dessa.

skarmklipp

På 70-talet var rörelsen öppet antisemitisk. Men samtidigt sa man sig prisa judar som betedde sig annorlunda och gjorde revolt mot den typiska judiskheten. Paradoxalt nog lockades många judar av det budskapet. Dope Inc skrevs av LaRouche och några judiska medarbetare 1978.

“As for  ‘Jewish culture’…it is merely the residue left to the Jewish home after everything saleable has been marketed to the Goyim.”—LaRouche, “The Case of Ludwig Feuerbach… “The brutally sadistic moral castration of the Jewish boy by the domineering ‘Jewish mother’ is the basis for one of the most horrifying models of male sexual impotence, which expresses itself obsessively in the ‘business Jew.’” Ibid.” The Campaigner, Dec. 1973.

Efter 80-talet tonades den kulturella rasismen ner men om man studerar vad som skrivs är det ett mönster som ständigt går igen. Fienden bär judiska namn. Juden George Soros ansågs till exempel styra över Facebook och Twitter och ville montera ner den västerländska civilisationen och ersätta den med satanism, påstod man.

På Olof Palmes tid ansåg man att den svenska juden Joachim Israel låg bakom allt från Olof Palme och svensk narkotikapolitik till svenska elitens hemliga samarbete med CIA eller KGB.

Än idag samarbetar EAP gärna med antisemiter. Som i nätverket för en bankreform där man öppet samarbetar med Carl Norberg.

Att se antisemitismen är inte enkelt för den som befinner sig inne i en sekt. Jag insåg det inte förrän den dag jag läste skrifterna från 70-talet och ställde mig frågan varför det var så känsligt att prata om detta inom rörelsen. Att rörelsen arbetade mot antisemitism och nazism och hade många judar i sina led förvillade mig. ”Inte kan väl personer av judiskt blod vara antisemiter”.

Kulturrasism

De begränsade definitioner av rasism man ibland ser i debatten kan inte förklara fenomen som EAP eller varför Israel Shamir och Lasse Wilhelmsson åtnjuter förtroende bland så många judehatare. Det kan inte förklara varför de palestinska terroristerna i Hamas både vill utrota judar, citerar Sions vises protokoll och kan tänka sig att behålla ”äkta judar” som ”antisionister” i regionen, när man kastat ut alla andra judar.

När man pratar om islamofobi är det viktigt med denna förståelse för begreppet ”kulturell rasism”. Det sprids myter om muslimsk nazism, muslimskt maktövertagande, konspirationer för att våldta vita kvinnor, samtidigt som de som sprider dessa myter ofta säger att ”islam är ingen ras”, eller ”jag hatar inte alla muslimer”.

skarmklipp

Det kan verka ologiskt när rasisten säger att hen inte hatar alla muslimer, bara de som följer islam. Men som kulturell rasism betraktat är det fullt logiskt. Lika logiskt som när antisemiten säger att hen inte hatar judar, bara de som inte tar avstånd från sionismen.

Kulturell rasism är rasism. När någon hatar en persons etnicitet eller ”blod” ingår alltid kulturell rasism som en del av hatet. Även när en person säger sig vara mot hat baserat på biologi, blod, etnicitet och ras kan det ändå vara rasism, om det är kulturell rasism.

 

 

Jämställdhet i SD

Det har under alla år varit en skev jämställdhet bland SD:s förtroendevalda och deras kommunfullmäktigeledamöter. Det är i skrivande stund 1 275 SD-ledamöter som sitter i kommunerna på varsitt SD-mandat. 22% av alla dessa är kvinnor.

SD har existerat som parti i 29 år och har ännu inte lyckats locka en högre procentandel kvinnliga företrädare.

Motargument har granskat samtliga sverigedemokratiska kommunfullmäktigeledamöter som under denna mandatperiod valts in, har avgått eller uteslutits. Deras kön som de anmält till valmyndigheten har granskats, och även deras ersättare då det funnits person som har hoppat in i deras ställe.

Av alla SD-män som avgått under innevarande mandatperiod ersattes de i 84% av fallen av en annan man.
Av alla SD-kvinnor som avgått ersattes i 82% av fallen av en man.

Då manliga SD-ledamöter (281 st) avgått från sin kommunfullmäktigestol har dessa män ersatts vid 227 tillfällen av en annan man och i endast 45 av fallen av en kvinna. Vid 27 tillfällen resulterar avhoppet eller avgången i ännu en ny tom stol – för att det saknas ersättare i den kommunen.

Då en av alla de 86 kvinnliga SD-ledamöterna avgått har denne ersatts av en annan kvinna i endast 15 av fallen! I 7 av dessa tillfällen en kvinna hoppar av har det saknats en ersättare, så det har blivit en tom stol.

Hela 69 av de 84 avhoppen har resulterat i att en man tar ersättarplatsen.

Det är 50 stycken av samtliga 161 SD-ledamöter i Landstingen som är kvinnor, det är ungefär 31%.

Det är just nu 10 av alla 47 SD-riksdagsledamöter som är kvinnor, ungefär 21%!

(Anna Hagwall och Margareta Sandstedt Larsson räknas inte längre som SD-ledamöter, eftersom de är politiska vildar/partilösa.)

Intressant nog är riksdagsledamot Anna Hagwall fortfarande i skrivande stund registrerad som en SD-ledamot, trots att hon enligt uppgifter i media uteslutits ur SD den femte december 2016 – och alltså borde sakna partibeteckning på riksdagen.se

Källa:
Excelfiler från Valmyndigheten över Nuvarande Ledamöter och Avgångna Ledamöter
http://www.val.se/tidigare_val/val2014/nuvarande_led/index.html (hämtat 2/1 2017)

Med reservation för felaktigheter i räkningen, och för att Rättviks kommun ännu inte verkar ha beslutat om huruvida Anna Hagwall ska ersättas av någon person eller om hennes uteslutning kommer att resultera i en tom stol.

Rasismens olika ansikten – vit rasism

Hur rasism bör definieras är inte självklart. Det finns en mångfald av definitioner när det kommer till rasism. Det är ett omtvistat begrepp såväl internationellt som i Sverige.

Kulturgeografer bland andra menar att det inte bara finns en rasism – det finns olika former av rasism vilka uppträder i olika rumsliga och tidsmässiga sammanhang.  Den ”vita rasismen” nämns sällan som just vit rasism – det är högst aktuellt att bekanta oss med detta begrepp.  Vi kommer bekanta oss med detta begrepp  utifrån en rapport från ett forskarseminarium ”Rasismer i Europa – kontinuitet och förändring”.

I artikeln ”Rasist? Inte jag” får vi läsa om att statsvetaren Anders Hellström delar in rasismen i fem huvudgrupper; biologisk rasism, nyrasism (kulturell rasism), postkolonial rasism, institutionell rasism samt vardagsrasism. För definitioner av ovanstående rasismer läs hela artikeln här.

Utifrån hela artikeln är man inne på vad kulturgeografen Katarina Mattson lyfter – nämligen vit rasism. Jag vill dock lyfta den vita rasismen vidare, som en av de mest aktuella rasismerna i Sverige idag, bland annat då den haft en särställning bland andra rasistiska ideologier. Den har legitimerats och rationaliserats av vetenskapliga teorier.

Den svenska rasismen som existerar under 2000-talet  menar Stefan Jonsson, forskare och kulturjournalist,  grundar sig först och främst i ”föreställningen om en oöverbryggbar värdekonflikt, en motsättning mellan universella, frihetliga och jämlika värden – som ”vi” anses stå för – och patriarkala, traditionella, etniskt särpräglade värden som tillskrivs ”de andra” och som inte passar i ”vårt” land eller ”vår” värld”.

I Europa har rasismen genom historien tillskrivit ”vita” människor en viss rasifierad position som är ”bortom all jämförelse”. Således har detta gett denna grupp privilegier och makt och den för givet tagna koppling som finns mellan begrepp som svensk, västerländsk, europé, kristen och vit, får en avgörande betydelse för hur man inkluderas eller exkluderas från dels ekonomiskt, dels politiskt betydelsefulla sammanhang i Sverige.

Katarina Mattson använder begreppet ”vit rasism” för att avgränsa och definiera den specifika form av maktstrukturer som formats kring vithet i Europa och europeiska bosättarsamhällen sedan 1500-talet”. Den här formen av rasism upprättades inom ramen för kapitalismens expansion – därför bör den också förstås i relation till framväxten av modernitet, upplysningen och vetenskap.

När det kommer till vit rasism är det viktigt att påpeka att denna form av rasism knappast är den enda rasismen som funnits, vit rasism är en specifik typ av rasism. Utifrån den ”vita rasismen får de symboler, värden och maktpositioner som sammankopplas med vithet på en rad sätt strukturerar europeiska samhällen, så även det svenska”. Vithet utgör en för givet tagen norm när det kommer till föreställningar om svenskhet, men också vem som är svensk, samt den föreställda gemenskapen som ”det europeiska” och västerländska.

Vithet och vit rasism har genom historien och fortsätter än idag att skapat utrymme för att ge ”företräde, tillträde, möjlighet till kontroll, möjlighet till att ge tillsägelser, ifrågasätta, misstänkliggöra, möjlighet att uttala sig, fatta beslut osv”. Man kan se vit rasism som ett privilegieupprätthållande system. Detta system drivs genom dess specifika logik som sker genom bevarandet och försvaret av dels en särskild grupps självskrivna förmåner, dels deras maktpositioner. Det finns alltså en drivkraft hos individer, likaså samhällsgrupper att ideologiskt vidmakthålla systemet.

Källor:

Mattson, Katarina, i Mattson, Katarina & Lindberg Ingemar (red.) 2004, Rasismer i Europa ─ kontinuitet och förändring, Danmark, Agora.

 

Affärsvärldens vit makt-retorik

Erik Hörstadius kräver, mot bakgrund av sin hudfärg och sitt kön, i en retoriskt tveksam krönika del i Isaac Newtons, Mozarts, Alexander Flemings, Shakespeares, Steve Jobs, Walt Disneys, Abraham Lincolns, Kafkas, Rembrandts, Churchills, Einsteins och Bob Dylans stordåd.

Vägen dit är krokig och bitvis faktaresistent. Genom att högt och lågt dra upp påhopp på “den vite mannen” i Sverige och internationellt menar han sig ha belägg för att han och hans kamrater är utsatta av media, politiker och folk i största allmänhet. Tanken är inte ny. Det där med att vita utsätts för “omvänd rasism” genom att icke-vita får skämta om och kritisera oss men inte tvärtom brukar ältas i alternativmedier.

Men nästan alla de belägg han lagt fram för sin tes att vita män är passiva offer är antingen redan hårt kritiserade, eller mycket perifera.

Han exemplifierar med en text av Alexander Bard som handlar om lågutbildade och främlingsfientliga, och inte om hela kollektivet vita män. Han påstår, felaktigt, att Hillary Clinton sagt att “den vite mannen” hör hemma i en basket of deplorables, när hon egentligen, hårt kritiserat, yttrade sig om “half of Donald Trump’s supporters”. Han påstår att den vite mannen “kvoteras bort” på amerikanska campusar, trots att vita män fortfarande är överrepresenterade där, och menar sedan att den stackars kraken utsätts för “åsiktsstalinister” när han ändå kommit dit.

Vidare är det av någon anledning synd om vita män för att kritik av gay marriage ifrågasätts på amerikanska universitet. Som om inte vita män kan vara homosexuella.

Hörstadius menar också att det “anses fult” att vita röstar på Trump. För oss som följt presidentvalet är det en bisarr beskrivning. Visst är amerikanska media smått besatta av att hacka upp befolkningen längs diverse linjer – hudfärg, ålder, utbildning, kön, religion, stat – men det är som förklaringsmodell och inte i huvudsak för att slå ner på väljare. Trumps väljare, oavsett kön och hudfärg, har absolut förlöjligats, men det handlar om deras bisarra faktaresistens och deras ovilja att bry sig om Trumps sexism, rasism, inkompetens, bisarra hämndgirighet och uppenbara lögner – inte om deras hudfärg.

Hörstadius vandrar vidare till Black Lives Matter, och påstår att rörelsen är ett bevis för att samhällsdiskussionen är antivit. Det är ett absurt påstående, för det finns få fenomen som diskuterats och ifrågasatts så hårt det senaste året som just den rörelsen. Det finns motslogans, som All Lives Matter och Blue Lives Matter, och det finns långa, arga analyser av vartenda snedsteg företrädare för rörelsen gjort. Det är som om en amerikan skulle skriva om svensk politik att ingen kritiserar regeringen Löfven. USA har just nu en nödvändig, om än ibland överhettad och osaklig, diskussion om “ras”-problem. Tongångarna går högt, men det är en debatt mellan jämlikar.

15766912027_ab7a7f63c7_b
Black Lives Matter-demonstration i Minneapolis 2014.

Han påstår vidare, felaktigt, att Annika Strandhäll twittrat om manlig rösträtt (hon skrev “jag har tänkt tanken” i en kommentar på en privat Facebook-vägg), och låtsas att detta också är ett exempel på vad manshatare kommer undan med, som om inte ett nationellt raseri som kulminerade i att moderaten Delmon Haffo fick lämna sitt uppdrag utbrutit.

Nej, Hörstadius, det går inte att oemotsagd ge sig på vita män. För varje aktion kommer en reaktion och sedan en motreaktion. Det är i sin ordning att tycka att Black Lives Matter har fel, även om jag inte i huvudsak håller med, men det är ohederligt att påstå att den rörelsen är den enda som hörs, och att den skulle vara okritiserad. Detsamma gäller i princip alla andra exempel. Men så långt är artikeln bara ytterligare ett inlägg i “stackars oss”-debatten, och inte förtjänt av en större reaktion än att suckande skaka på huvudet.

Det blir dock snabbt obehagligt vid slutklämmen, när Hörstadius i en verbal kullerbytta kommer fram till att vita män är “förtryckta” och att han därför på något sätt har moralisk rätt att, som vit man, påstå att bara vita män byggt nationer som människor flyr till och inte från.

Det är bisarrt att indirekt hävda att kvinnor inte skulle ha del i västerländska “nationsbyggen”, att inte män skulle starta krig, att enbart västerländska “nationsbyggen” flys till, eller att bara vita och inte exempelvis svarta slavar har bidragit. Och mitt i hans uppräknande av framstående vita män står dessutom syriern Steve Jobs, à propos länder människor flyr från.

Hela artikeln, med sina halmgubbemyter om obesvarade påhopp på “den vite mannen”, har uppenbarligen syftat till att bygga upp ett rättfärdigande att hävda vita mäns suveränitet. Förmodligen medvetet och i syfte att hävda utsatthet förvränger Hörstadius en mångsidig, internationell debatt så att det låter som om det handlar om ensidiga attacker.

I en ton av “eftersom jag nu bevisat vi är särdeles utsatta har jag härmed rätt att framföra att vita män är bättre än kvinnor och alla andra hudfärger”, rabblar så Hörstadius slutligen upp alla de framstående män han menar bekräftar hans egen grupps storhet.

Det funkar inte så, Hörstadius. Andras uttalanden ger dig inte absolution att säga vad du vill utan att ifrågasättas.

När du hävdar att vita män är suveräna alla andra “människokategorier” är det klassisk vit makt-retorik. Det är själva definitionen av rasism och sexism. För den finns ingen ursäkt.

===

Not: Vi erbjöd Affärsvärlden att publicera denna text, men de tackade nej.