Kategoriarkiv: Artiklar

SD:s idol Verner von Heidenstam om Hitlers seger

Det pågår en diskussion om skalden Verner von Heidenstam, som numera Sverigdemokraterna ofta citerar. Var han högerextrem eller inte? (läs Tobias Hübinette här!) Sverigedemokraterna valde att spela den konservative Verner von Heidenstams ”Medborgarsång” inför talet i Almedalen i år, och har ofta pratat väl om hans konservatism.  

For the record publicerar vi hans artikel den 14 april 1933 i Svenska Dagbladet om Hitlers seger.

Sidan 20

 

 

 

För övrigt stödde Heidenstam Sveriges Nationella förbund 1933. Rudolf Hess besökte honom vid Sverigebesöket han gjorde 1935 och Adolf Hitler skickade en krans till hans begravning 1940.

Som Hübinette skriver:

Under ödesåret 1933 skrev Heidenstam följande rätt så fascistiska hälsning till Sveriges nationella förbund inför en s k ”nationell stordag” som SNF avhöll på Visingsö och som f ö författaren och den blivande pingstvännen Ebbe ”Reuterdahlsfejden” eller ”Jag attackerade Vilhelm Mobergs roman Utvandrarna och bidrog till att boken blev en bästsäljare” Reuterdahl fick äran att läsa upp och deklamera inför det tusentalet SNF:are som samlades på Visingsö den 18 juni 1933:
”Gå fram, gå fram! Länge ha de äldre ropat till den svenska ungdomen, att inre och yttre faror hota; och med rena sinnens känslighet och allvar ha de unga lyssnat. Vi skola då inte klandra de unga för att de nu själva se, att vi gamle hade rätt. Aldrig i vår tid har den svenska ungdomen befunnit sig i en sådan rörelse som nu för att bevara åt oss alla det härliga land okränkt, som nu blommar omkring oss i sin midsommarprakt.”

Tryckfrihetsförordningen skyddar inte nazister

När en del riksdagspolitiker får frågan om de utifrån FN:s rasdiskrimineringskonvention är beredda att kriminalisera nazistiska organisationer, brukar några av dem föreläsa om att Sverige har en 250 år gammal tryckfrihetsförordning.

Visserligen har tryckfrihet inte i sig något med politisk organisering att göra, men däremot med åsiktsfrihet. Den intressanta frågan är hur det såg ut när tryckfrihetsförordningen tillkom. Kunde skrifter tryckas hur som helst utan att det var förbjudet?

Säg t ex att någon efter tryckfrihetsförordningens införande kritiserade Gustav III. Gick det för sig?

Nej. Bara några år efter tryckfrihetsförordningens införande, gjorde kung Gustav III en revision av denna författning.

Den mest försåtliga och, med avseende på effekten, viktigaste förändringen uppträdde i den fjärde paragrafen, om boktryckarens hantering. Paragrafen var i det närmaste oförändrad. Liksom tidigare kunde boktryckaren undgå ansvar för straffbara skrifter om han uppgav och kunde bevisa författarens identitet.

En mening hade dock tillkommit: Om förseelsen gällde den form av politiska brott som definierades i den andra paragrafen kunde boktryckare inte svära sig fri utan skulle plikta lika med författaren, det vill säga han hotades med dödsstraff. Med denna förändring hade Gustav III fått ett effektivt verktyg med vilket han kunde kväsa alla oppositionella yttringar.

Orden är skrivna på sid. 35-36 av Jonas Nordin i uppsatsen ”1766 års tryckfrihetsförordning”. Nordin är forskare och historiker och hans uppsats är publicerad av Kungliga Biblioteket.

Förra året besökte jag Stockholms stadsarkiv, som höll föredraget ”Dödsdömd av kungen 1779” och som handlade om tryckfrihetsförordningen när den fyllde 250 år och då fokuserade på brottmålsrättegången mot en förläggare som i skrift hade kritiserat kung Gustav III.

Mot denna bakgrund kan vi konstatera två saker:

1. Gustav III hade med absolut största säkerhet låtit halshugga alla ansvariga för Nordiska Motståndsrörelsens hemsida och det med stöd av tryckfrihetsförordningen. Han hade även och med stöd av 1766 års tryckfrihetsförordning, kunnat döma alla som förespråkade Sveriges omvandling till republik, till döden.

Som en parentes kan nämnas att kung Gustav III var den kung som införde en lag enligt vilken judar fick rätt att bosätta sig i Sverige. Hade Nordiska Motståndsrörelsens nazister kritiserat kungen i skrift för den saken, hade också risken för halshuggning av dem allihopa, hängt i luften.

2. Alla riksdagspolitiker som i mästrande ton försvarar svenska nazisters rätt att verka politiskt med stöd av tryckfrihetsförordningens 250 år gamla historia, vet inte vad de talar om.

Jag hoppas därmed att alla riksdagspolitiker informeras om att det är irrelevant att predika om tryckfrihetsförordningen när vi talar om organisationsförbud för nazister i Sverige.

I rest my case, Your Honor!

Källa:

Jonas Nordin: 1766 års tryckfrihetsförordning – Bakgrund och betydelse

I kraft av sin hudfärg – den vita kvinnans tolkningsföreträde

Ann Heberlein skriver i sin analys SLOW CULTURE: Frantz Fanon – Svart hud, vita masker (1952)  och Jordens fördömda (1961), på ledarsidorna om hudfärger, där hon till viss del redogör för ”vita” och ”svarta” människors olika förutsättningar i samhället. Hon har bekantat sig med kritiska vithetsstudier. Hennes resonemang utgår ifrån Frantz Fanon och Sara Ahmeds vetenskapliga texter om vithet och dess privilegier. Texterna är producerade under olika tider men även i olika geografiska områden/samhällen.

Jag har funderat en del kring det mystiska begreppet ”vithet” den senaste tiden. Allt oftare blir jag nämligen anklagad för att vara just detta: Vit. Det förbryllar mig. Jag har aldrig tänkt på att min hudfärg skulle vara betydelsefull – och jag inser när jag skriver det, att just detta, min oförmåga att se att min ”vithet” skulle betyda något särskilt kan hållas emot mig. Efter att ha läst in mig något på vithetsdiskursen – Sara Ahmeds Vithetens hegemoni och antologin Om ras och vithet i det samtida Sverige – har jag förstått att just detta, min oförmåga att se innebörden i min egen vithet är ett bevis på att de som inte är vita är förtryckta och konstrueras som ”de andra”.

Heberlein har funderat över det mystiska begreppet ”vithet” den senaste tiden, det verkar finnas någon slags mystik över detta begrepp, att det är gåtfullt, misstänksamt och suspekt. Hon skriver vidare om hur hon har blivit anklagad för detta, att vara just vit. Vithet blir här i hennes ögon som något som hon kategoriserar som negativt.

Vithet framstår i detta stycke som om vithet är något man kan bli utpekad för att vara och som något hon blivit beskylld för att vara. Hon blir  ofrivilligt anklagad för något, det är utom hennes kontroll och något hon blivit tilldelad utan hennes eget godkännande. Hon kategoriseras till att vara något (vit och privilegierad) utifrån den utseendenorm som råder i samhället.

Vita människor som stigmatiserade offer

En intressant tanke som Barbara Perry (professor) lyfter fram i In the Name of Hate: Understanding hate crime gällande förövare som begår rasistiska hatbrott, är att de paradoxalt nog har en förmåga att framställa sig själva som offer. De blir den ”nya minoriteten” och är sårbar för hotet från ”dom andra”.

Utifrån detta blir beteendet och handlingen legitimt (att begå hatbrott) eftersom det nu handlar om att skydda sig själv samtidigt som man försvarar sitt land/ samhälle från ”dom andra”.  Samtidigt förklarar Katarina Mattson att ”vithet” och ”vit rasism” tillsammans är en maktposition som tillåter vissa handlingsutrymmen. Det kan få röra sig om att kontrollera eller ha möjligheten till att ge tillsägelser eller ha tolkningsföreträde.

Människor med olika hudfärg som ”färglösa” 

Heberlein fortsätter med att skriva att hon aldrig tänkt på sin hudfärg som betydelsefull. Vidare skriver hon, efter att ha läst Sara Ahmed och förstått att hennes oförmåga att se sin egen vithet är ett bevis på att de som inte är vita är förtryckta och konstrueras som ”dom andra”.

Samtidigt som hon sätter sig själv i offerrollen kan hon på en och samma gång utnyttja att hon är ”vit” genom att inta en maktposition som just vit och privilegierad. Genom att ifrågasätta och förminska rasifieringsaktivisters synliggörande av icke-vitas diskriminering:

Jag, som vit, är normen – och normer kännetecknas av att de i en mening är osynliga. Den som bryter normen syns – och straffas. I alla fall är det vad rasifieringsaktivisterna påstår, att ickevita ständigt diskrimineras och straffas i Sverige. De nekas arbete och bostad, de utsätts för våld och förföljelse. Påståenden som aldrig verifieras med tillförlitlig statistik eller kontrollerbar empiri, nej som bevis anförs ständigt egna erfarenheter av hur ”vita tittar”, av ”den svarta kroppens utanförskap” och så vidare.

Avfärdandet av empiri och forskning

Utifrån ovanstående citat kan vi utläsa att dels påstår rasifieringsaktivisterdels menar hon att dessa påståenden aldrig verifieras med tillförlitlig statistik eller kontrollerbar empiri. Centralt i citatet är att förminska påståenden om diskrimineringens existens samt forskning om ”dom andras” diskriminering, till att ”bevis” som anförs handlar om egna erfarenheter av hur ”vita tittar”, av ”den svarta kroppens utanförskap” och så vidare.

Det är enligt Heberlein alltså bara påståenden, som varken kan verifieras med statistik eller med kontrollerbar empiri, att icke-vita ständigt diskrimineras och straffas i Sverige. De erfarenheter som ”dom andra” har är alltså inte trovärdiga, till skillnad från hennes egna påståenden som hon betraktar som trovärdiga.

Här förkastar hon och avfärdar den forskning som finns på området och dess empiri. Intressant är att hon varken hänvisar eller länkar till någon vetenskaplig studie som bekräftar hennes påstående.

Offerkoftan på

Intersektionalitet är ett teoretiskt begrepp som problematiserar olika maktpositioner och hur dessa beroende på dess intersektioner med varandra skapar olika förutsättningar.

Detta är ett ypperligt tillfälle som synliggör hur det är möjligt för Heberlein att genom att inta sin position som vit, svensk, lektor och kvinna har tolkningsföreträde – hennes påståenden om vad som är bevis väger tyngre.

Att benämnas ”vit” är aldrig en komplimang. Det används i den svenska offentligheten för att avfärda någon, för att insinuera att denna någon på ett orättfärdigt sätt uppnått sin position – bara i kraft av sin hudfärg, inte genom prestation. Enligt denna retorik är alla vita alltid privilegierade, ett påstående som naturligtvis är nonsens.

Hon fortsätter i ovanstående stycke att offergöra sin tilldelade och negativa position – Att benämnas som ”vit” är enligt henne aldrig en komplimang. Samtidigt avfärdar hon att det skulle finnas likhetstecken mellan privilegium och att vara vit, det är ett påstående som naturligtvis är nonsens – att alla vita alltid är privilegierade.

Centralt för Heberleins resonemang är att hon återkommer till att vita människor på ett orättfärdigt sätt uppnått sin specifika position vilket hon menar är nonsens, det handlar om prestation.

Ännu en gång avfärdar Heberlein att hudfärgen vit har något med en viss position att göra. Hudfärg ska alltså enligt henne inte spela någon roll. Vi vet att det finns en etnisk hierarkisk skala som mycket väl diskriminerar människor utifrån vilken hudfärg man anses bära.

Samtidigt som hon på olika sätt förnekar att diskriminering är ”färglöst” och att det är ett icke-diskriminerande så anser hon att sin egen tilldelade hudfärg placerar henne i ett fack.

Heberlein kan egentligen inte komma runt med att det Sverige hon lever i är färglöst och icke-diskrimineranden när hon simultant offergör sin position och i samma stund erkänner dess existens genom sitt eget offergörande.

Källor:

Barbara Perry, in the name of hate: understanding hate crimes

Rasismens olika ansikten – vit rasism

Motargument.se tackar alla läsare! ♥

Det antirasistiska och ideella projektet Motargument.se såg dagens ljus den 1 september 2012 då ett gäng antirasistiska entusiaster med olika bakgrunder, åsikter och ideologier slog sina kloka huvuden ihop och formade de första pusselbitarna till vad som skulle komma att bli en blogg som envetet brinner för och står upp i kampen mot all form av rasism, främlingsfientlighet, homofobi, näthat och funkofobi.

Motargument.se syftar till att vara folkbildande och informativa och uppmärksammar orättvisor och intolerans som finns i framför allt Sverige, men också i andra delar av världen.

Från hemsidan kan vi läsa följande om Motargument.se:

Motargument.se är ett partipolitiskt, religiöst och organisatoriskt obundet initiativ. Motargument.se syftar till att skapa en tvärpolitisk samlingsplats för att bemöta rasistiska och främlingsfientliga påståenden och myter med argument, fakta och vetenskap – med andra ord med motargument.

Motargument.se har till dags dato knåpat ihop 1335 artiklar!

Motargument.se har 2015 givit ut en bok ”Motargumentboken – om att bemöta främlingsfientlighet och nationalism”. Den finns att köpa här.

Vi på Motargument.se är en brokig skara: vi är utspridda över hela det politiska spektrat. Vi har också en medarbetare som är f d sverigedemokrat.

Något som vi som är engagerade i Motargument.se har fått lära oss under resans gång är att artiklar som vi själva tycker är välskrivna inte alls med nödvändighet blir de mest populära. Det handlar mycket om tajming och ämne. Om vi kikar på vilka artiklar som är mest populära på Motargument.se kan vi se att mytknäckare och artiklar rörande invandrare och bidrag uppskattas av er läsare. Det är näst intill omöjligt att enas om vilka som är våra egna favoriter på topp 20, men 5 stycken vi vill lyfta fram är:

Fem myter om det dödliga våldet

Myt: Invandrare får full pension efter ett år

Guldregnet över invandrerskan

No go-zoner för dummies

Myt: Falska korancitat

Motargument.se finns till för er som vill bemöta intolerans och främlingsfientlighet. Hos oss kan ni finna fakta och motargument att ha med er i debatten och i vardagen.

Motargument.se har genom åren sett ett hundratal skribenter, gästskribenter och redaktörer. Vi vill passa på att tacka alla er som läser, kommenterar, använder våra alster och delar oss! Idag når vi 10 000 likes på Facebook! Vi siktar högre och med er blir det möjligt. Det är ni som gör Motargument.se! TACK för det! ♥

Motargument.se har ett aktivt samarbete med Afropé.se (med fokus på afrikanska diasporan och afrosvenska frågor).

Icke-vita rasistiska bildstereotyper

Bilders makt är ett nytt projekt som är extremt välkommet. I projektets kunskapsbank kan man se bilder föreställande rasistiska stereotyper.  Jag välkomnar projektet. Men jag tycker det är lite synd att de valt att fokusera bara på vit och europeisk rasism. Projektet Bilders Makt hade mått bra av att mer mångkulturellt perspektiv.

På den sidan kan man se hur judar, asiater, afrikaner och romer avbildats i europeisk tradition med en förklarande text om olika rasistiska myter rörande de folken.

Det är ett mycket välkommet projekt. Besök det här: https://bildersmakt.se/ Men det är i mina ögon ofullständigt. Det är bara en liten del av rasismen som visas där, den europeiska, vita.

Rasismen är inte vit

I Sverige bor nästan 2 miljoner med utländsk härkomst. De som flyttat hit har inte lämnat sina hemkulturer kvar i hemlandet. De har tagit med sig sin kultur och sitt tänkande, både på gott och ont.

Om man tittar i Bilders makt verkar det som om denna utveckling inte skett. Materialet i Bilders makt är uteslutande hämtat från den vita europeiska kultursfären.

”Materialet består i stort sett uteslutande av västerländsk, europeisk och nordamerikansk, bildproduktion, och fokuserar på det västerländska kulturarv som också präglat och präglar Sverige.”

Det finns gott om stereotyper om andra folk om man kikar på andra kulturer än Sverige. Rasism är inget som bara vita européer håller på med. Alla kulturer och alla länder har sina fördomar mot olika folk, inklusive vita.

Det finns problem med rasism mellan grupper av personer i Sverige, som härstammar från andra områden än Europa. Den rasismen hängde ofta med då de, eller deras föräldrar eller far- och morföräldrar invandrade hit. Exempel på detta är araber som har fördomar om afrikaner, eller kristna araber som hatar muslimer. Vi kan också se att vissa muslimska araber hatar kristna. Det finns fördomar mellan grupper av afrikaner. Vi kan finna shiamuslimer som hatar sunnimuslimer och sunnimuslimer som hatar shiamuslimer.

Problemet med att lägga fokus på vit och europeisk rasism är att läsarna kanske tror att det inte finns rasism i andra kulturer och att vita inte kan utsättas för rasistiska stereotyper. Och det är fel. Dessutom speglar det inte det nya mångkulturella Sverige. Sverige är inte längre bara vitt och europeiskt.

Arabisk rasism

De mest kända rasistiska stereotyperna som är icke-vita är arabisk rasism mot judar.

Det finns gott om teckningar som avbildar judar som djävlar i arabisk media. Denna här nedan som utmålar judar som råttor laddades upp på Fatahs Facebooksida för några år sedan.

Fatah är Socialdemokraternas systerparti och partiet som styr Palestina.

Det finns givetvis även en hel del rasistiska stereotyper om vita och afrikaner i arabisk press. Condoleezza Rice, f d amerikansk utrikesminister, avbildades ofta som en halvapa då hon var en maktfaktor i amerikansk politik.

Japansk rasism

Man kan också studera japansk rasism.

Vita och svarta och kineser och araber är framför allt de som utsätts för en rasistiska fördomar. Det finns massor på nätet som visar hur japaner stereotypt ser på vita. Om man söker på gaijin eller gaikokujin, vilket betyder utlänning, eller det japanska ordet  外国人 kan man hitta en hel del på nätet:

Sedan andra världskriget beskrivs ibland vita som giriga och koloniala. De vill styra över människor. Männen är potentiella våldtäktsmän.

Speciellt grov är rasismen mot afrikaner i Japan. Bildbanken pratar om blackface, vilket innebär att skådespelare målar sig svarta. Ja, det var vanligt förr, numera nästan inte alls i Europa och USA. I Asien är det alltjämt vanligt. Denna bilden är från Japan.

Annars är ett favorittema att utmåla svarta som apor, även i direktsändning i TV.

En skillnad är att det är omöjligt att i svensk TV utmåla afrikaner som apor. Det är inte omöjligt i Japan.

Kinesisk rasism

Det finns mycket rasism i Kina. Speciellt riktat mot indier och svarta. Här är en ökänd reklam för ett tvättmedel som är så starkt att det kan ”gul-tvätta” den svarte mannens skinn.

Indien och Indonesien

Även i Indien utmålas svarta som apor ibland fast den vanligaste stereotypen är att svarta är demoner, speciellt om de kommer från Afrika.

Det hänger ihop med hinduiska myter om demonguden Rakshasa.

I hinduisk kultur finns en hel del rasistiska stereotyper mot andra folk.

Denna Rakshasa-mytologi har för övrigt också spridit sig till Indonesien där även afrikaner beskrivs som demoner.

Kineser beskrivs i Indien och Indonesien ofta som judar beskrivs i Europa, dvs som giriga. Det är en gammal stereotyp som har hängt med i tusentals år.

Rasism mellan folk av samma hudfärg

Sist men inte minst förekommer rasism mellan folk av samma hudfärg eller religion. Indiska stereotyper om kastlösa är avslöjande. Ett annat exempel är eritreaners och etiopiers ömsesidiga bilder av varandra. Ett bra exempel på denna form av hat är hatet mellan kombattanterna under första världskriget, ett hat som Ture Nerman beskrivit bra i sin bok Folkhatet från 1918.

Här är ett exempel från första världskriget: hat mot tyskar.

I alla tider har man beskrivit ”de andra”, eller ”fienden” som monster som vill våldta kvinnorna och barnen. Här är tre exempel. Ett från tysk press under första världskriget och två från fransk press.

Och här ser vi de franska exemplen. Tysken framställs som våldtäktsbenägen. (Flickan symboliserar även den franska nationalsymbolen Marianne.)

Exempel på detta kan vi se även här:

Bildbanken är ett bra och ytterst välkommet projekt, men den skulle må bra av ett bredare och mer mångkulturellt urval. 

Vilken är den största invandrargruppen i Sverige?

Svenskar som återvandrar har genom åren varit den klart största invandrargruppen till Sverige. Då man räknar på denna statistik utgår man ifrån vilket medborgarskap personen som invandrar har.

Med tanke på att vi nu bevittnar ett av modern tids värsta, och mest långlivade, krig i Syrien ser det tillfälligt ut som så att Syrien är det land varifrån flest människor invandrat under åren 2015 och 2016.

Prognosen är att antalet asylsökande kommer att minska, och mot bakgrund av att spelreglerna för att bevilja asyl har stramats åt betänkligt i och med den nya asyllagen som trädde i kraft 20 juli 2016 är det inte orimligt att anta att återvändande svenskar redan 2017 återigen kommer att bli den största invandrargruppen.

Källa: Statistiska Centralbyrån (SCB). Klicka på bilden för att förstora.

Siffrorna för 2015 är: Syrien 28 011, Sverige 20 372, Eritrea 7 558, Polen 5 552, Statslös 5 439, Indien 3 522, Somalia 3 500, Afghanistan 3 375, Finland 2 811, Irak 2 806. TOTAL: 134 240.

Siffrorna för 2016 är: Syrien 48 973, Sverige 20 019, Eritrea 7 580,Statslös 7 560, Polen 5 045, Indien 4 161, Afghanistan 4 081, Somalia 3 811, Irak 3 399, Finland 3 047. TOTAL: 163 005.

Vi kan se att antalet svenskar som invandrar till Sverige ligger stabilt runt 20 000, medan antalet för Syrien låg på 28 011 år 2015 och nådde sin kulmen år 2016 med 48 973 personer.

Det är viktigt att vara medveten om att återvändande svenskar normalt sett är den största invandrargruppen, men att kriget i Syrien tillfälligt kastar om placeringarna. Sverige hamnar dock med bred marginal på andra plats bland invandrargrupperna.

Motargument publicerade en liknande artikel 2012 som presenterade motsvarande fakta för 2011. Den artikeln går att finna här.

Källa:

SCB: Invandringar och utvandringar efter medborgarskap och kön. År 2000 – 2016

Lästips:

SVT: Migrationsverket håller ”kristendomsprov” med asylsökande
QX: Rickard Söderberg – inte gay nog för Migrationsverket

Nazistiska och rasistiska mördare i Sverige

Detta är en uppdaterad version av en tidigare publicerad artikel på Motargument: In memoriam

• 31 juli 1983: En 20-årig nazist med ett hakkors tatuerat på huvudet mördar en 35-årig man i Eskilstuna. 20-åringen döms senare till rättspsykiatrisk vård.

• 9 november 1983: En man mördas i sitt hem i Stockholm. Ett hakkors ristas in på hans kropp. Två män, en av dem medlem i Nordiska Rikspartiet (NRP), döms senare till fängelse respektive sluten psykiatrisk vård.

• 29 november 1985: En 62-årig man mördas i sitt hem av en 20-årig nazist som vid tiden var medlem i Nordiska Rikspartiet (NRP). Mördaren trodde att den mördade var homosexuell, och döms senare till rättspsykiatrisk vård. 2004 döms han för ytterligare ett mord.

• 15 januari 1986: En vapenfixerad 28-årig nazist skjuter ihjäl en 23-årig kvinna och skadar hennes pojkvän i Göteborg. Mannen döms senare till rättspsykiatrisk vård.

• 20 juni 1986: En 21-årig man misshandlas till döds av ett gäng skinnskallar vid Nickstabadet utanför Stockholm. En av männen i gänget är Klas Lund, som senare blev ledare för SMR/NMR.

• 20 januari 1990: En 23-årig marockansk turist misshandlas till döds av ett ungdomsgäng som uttryckt främlingsfientliga åsikter. En 18-åring döms senare till ett års fängelse.

• 12 augusti 1990: En man knivhuggs till döds efter att ha följt efter två skinnskallar som hade hotat folk utanför gayklubben Touch i Göteborg. Mördaren, en 18-årig man, gick sedan med i Nationalsocialistisk Front (NSF).

• 15 juli 1991: En assyrisk flykting misshandlas till döds av tre nazister i Uddevalla. Två döms senare till tre års fängelse, den tredje till två och ett halvt år.

• 8 november 1991: Högerextremisten och rasisten John Ausonius skjuter en student i bakhuvudet på Körsbärsvägen nära KTH i Stockholm. Han döms senare för ett mord och för 10 mordförsök.

• 14 augusti 1992: Två nazister, 20 och 21 år, överfaller och misshandlar en man i Linköping till döds. De döms senare till tre respektive fyra års fängelse för grovt vållande till annans död.

• 30 april 1993: En 28-årig man från Härnösand misshandlas till döds av skinheads, efter att han hade klagat på att det spelats för hög musik. Två 20-åringar och en 18-åring döms senare till fängelse i tre år och två år, samt sex månader för den tredje.

• 1 september 1994: En 59-årig lärare huggs ihjäl i sitt hem med 26 knivhugg. En 28-årig man med lång bakgrund inom nazistkretsar döms senare till sex års fängelse.

• 11 mars 1995: En 29-årig man i Västerås mördas av en 19-årig man med koppling till nazistiska Riksfronten. Mördaren trodde att den mördade var homosexuell. 19-åringen döms senare till åtta års fängelse.

• 13 april 1995: En 17-åring knivmördas vid Folkets park i Avesta. Tingsrätten döms senare ett 15-årigt skinhead till fängelse i 2 år sex månader; hovrätten mildrade straffet till vård inom socialtjänsten.

• 29 april 1995: En 28-åring skjuts till döds av två rasister vid sjön Nedre Valsan i Borlänge. Två åtalade frikändes för mordet, men dömdes för bl a olaga vapeninnehav.

• 7 juni 1995: En 60-årig homosexuell man dödas efter att blivit svårt misshandlad vid Nya Allén i Göteborg. Han som dömdes är samma person som dömdes för mordet i anslutning till gayklubben Touch 1990. Har sedan förra domen blivit medlem i Nationalsocialistisk Front (NSF).

• Den 25 juni 1995: En 27-åring skjuts till döds i Skelleftehamn, Skellefteå. Mördaren är ett f d skinhead och döms senare till livstid, ska överklagas.

• 16 augusti 1995: Antirasisten John Hron, 14, misshandlas svårt av fyra tonåringar vid Kode utanför Kungälv. Gänget slänger sedan John i vattnet där han drunknar. Två av tonåringarna döms senare till fem respektive sex års fängelse.

• 9 september 1995: Ett 16-årigt skinhead hugger ihjäl en flykting i Klippan. 16-åringen döms för grovt vållande till annans död.

• 23 juli 1997: En man från Algeriet mördas i Göteborg av två män som sade sig vara nazister och satanister. De trodde att mannen var homosexuell.

• 28 maj 1999: Poliserna Olov Borén och Robert Karlström skjuts till döds av tre nazistiska bankrånare – Jackie Arklöv, Tony Olsson och Andreas Axelsson som var med i VAM (Vitt Ariskt Motstånd). Alla tre döms senare till livstids fängelse.

• 12 november 1999: Fackföreningsmannen och syndikalisten Björn Söderberg, 41, skjuts till döds i Sätra utanför Stockholm av tre nazister i 20-årsåldern. De döms senare i tingsrätten till fängelse, två av dem till 11 år.

• 1 januari 2000: En 19-åring med invandrarbakgrund knivhuggs till döds i samband med ett bråk i Skogås. En 25-årig nazist döms senare till åtta års fängelse för dråp.

• 9 april 2000: En man dödas med sex knivhugg utanför en restaurang i Norrköping. Gärningsmannen, en 20-årig man med förflutet i nazistkretsar, döms senare till rättspsykiatrisk vård.

• 19 maj 2003: En 32-årig man, med bakgrund i skinnskallekretsar, går bärsärkagång vid tunnelbanan i Åkeshov. En 71-årig man avlider och sju personer skadas.

• 13 juni 2003: Högerextremisten och rasisten Peter Mangs skjuter en 66-årig man med invandrarbakgrund till döds i Malmö. Mangs kommer döms 2012 till livstids fängelse för detta, ett ytterligare mord 2009 och 10 mordförsök.

• 2 februari 2004: En 46-årig man blir ihjälskjuten, inrullad i en matta och dumpad utanför Göteborg. En 43-årig man med bakgrund i Nordiska Rikspartiet (NRP) döms till livstids fängelse. Samme man dömdes 1985 för ett annat mord.

• 28 februari 2004: En 38-årig man med hakkors tatuerat på bröstet hugger ihjäl en f d vän i Växjö. Mannen döms till tre års fängelse för grov misshandel och vållande till annans död.

• 15 januari 2005: En 15-årig pojke luras till muslimska kyrkogården i Stockholm där han blir ihjälslagen eftersom gärningsmannen tror att 15-åringen är homosexuell.

• 17 juni 2007: En 55-årig man i Upplands-Väsby misshandlas till döds. Två pojkar, med kopplingar till Nationalsocialistisk Front (NSF), döms senare till ungdomstjänst.

• 27 mars 2008: En 32-årig man som varit medlem i Nationaldemokraterna hugger ihjäl sin flickvän och styvdotter i Surahammar. Han döms senare till livstids fängelse.

• 17 maj 2008: En 19-årig man från Lidköping mördas på en fest. Hans 19-årige f d vän döms senare till sju års fängelse för mord. Både offret och gärningsmannen var kända som aktiva rasister.

• 10 oktober 2009: Högerextremisten och rasisten Peter Mangs skjuter ihjäl en 20-årig kvinna på Västra Skrävlinge kyrkoväg i Malmö. Mangs döms 2012 till livstids fängelse för mordet, ett annat mord 2003 och för 10 mordförsök.

• 22 september 2012: En 22-årig man attackeras av tre SMR/NMR-aktivister i Vallentuna. Han avlider nio dagar senare. En person döms senare till ungdomsvård, en frikänns och en tredje är på flykt, och är fortfarande misstänkt.

• 22 oktober 2015: Anton Lundin-Pettersson, 21 år, går till attack med stickvapen mot flera personer på skolan Kronan i Trollhättan. Två av de angripna samt gärningsmannen avlider genast, och ett tredje offer avlider av sina skador 4 december på sjukhus.

• 23 april 2016: En boende på ett LSS-boende i centrala Göteborg mördar en 30-årig granne med en mängd knivhugg. Den mördade var mörkhyad. Gärningsmannen har uttryckt främlingsfientliga åsikter.

• 4 juni 2016: En 33-årig man, aktiv i högerextrema Soldiers of Odin, döms för bland annat mord, misshandel och narkotikabrott till livstids fängelse. Han överföll och misshandlade brutalt en kvinna han var bekant med, i hennes hem. Kvinnan avlider senare av skadorna.

• 18 juni 2016: En 62-årig transsexuell person mördas. 6 av de 11 åtalade deltog i NMR:s 1 maj-demonstration i Borlänge 2016. Tre av männen döms senare till mellan 12 och 17 års fängelse för mordet.

The Clowns Of War Arguing In Hell, muralmålning av José Clemente Orozco (Guadalajara, Mexiko 1944)

De så kallade bombattentaten i Göteborg är ett exempel på en nyligen inträffad nazistattack som kunde ha fått ödesdigra konsekvenser. I november 2016 smäller en bomb utanför vänsterlokalen Syndikalistiskt forum. I januari 2017 briserar ytterligare en bomb utanför en flyktingförläggning i Frölunda, då en man skadas mycket allvarligt, med splitterskador och båda benen avsprängda som följd. Senare i januari 2017 finner man en tredje bomb invid ett mellanboende för nyanlända flyktingar på Lilleby camping i Torslanda. Bomben var skarp och tidsinställd, men har av oförklarlig anledning inte exploderat. Denna bomb får betraktas som ett till synes misslyckat dåd. Alla tre bomber har bedömts kunna döda, och dåden kan komma att rubriceras om till en utredning om terrorbrott.

Två män (tidigare tre, men en har släppts) sitter fortsatt häktade för bombattentaten i Göteborg. De häktade har alla kopplingar till nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR). De marscherade så sent som i november i en stor demonstration arrangerad av NMR i Stockholm.

Huruvida dessa 38 mord alla är högerextremt politiskt motiverade vill vi på Motargument låta vara osagt. Däremot är det ställt utom allt rimligt tvivel att alla mördarna och de häktade misstänkta för bombattentaten i Göteborg är människor som är, eller har varit, aktiva i våldsbejakande nationalistiska rörelser. I de flesta fallen går det med enkelhet att finna homofobiska, rasistiska och nazistiska motiv. I något fall rör det sig om mord på politiska meningsmotståndare och antirasister.

Vi på Motargument vill poängtera att vi ser lika allvarligt på all extremism, oavsett om den är politiskt eller religiöst motiverad. All extremism är av ondo, och när den antar en våldsbejakande form blir den som allra farligast. Som konsekventa antirasister, demokrater och humanister gör vi klokt i att fördöma all extremism.

Källor:

BRÅ, Säpo, Polisen, Expo, QX, DN, Expressen och Aftonbladet. Speciellt tack till Aktuelltfokus.se för deras research.

Sverigedemokraterna och kulturarvet

Sverigedemokraterna är kanske det parti som pratar högst och oftast om det svenska kulturarvet. För många framstår detta som relativt harmlöst – varför skulle det vara problematiskt med folkdans i förorterna eller skapandet av en kulturarvsfond?  Det finns dock skäl att vidare belysa Sverigedemokraternas kultur- och kulturarvspolitik och att skärskåda de ideologiska fundament på vilka den vilar. Kulturarvspolitik är just politik och måste sättas i en kontext och ses mot det specifika partiets ideologiska grundvalar (det är till exempel ingen slump att Socialdemokraterna vill prioritera det industriella kulturarvet).

Ett bra exempel på sådan aktsamhet är sprungen ur den akademiska profession som kanske tydligast berörs av kulturarvspolitiken; arkeologin. I sin artikel ’A Spectre is haunting Swedish archaeology – the spectre of politics’ (2011) uppmanar Anders Gustafsson och Håkan Karlsson de yrkesutövare som berörs av kulturarvspolitiken att inte okritiskt välkomna Sverigedemokraternas löften om höjda anslag. De gör det för att de ser den ideologiskt drivna motivationen bakom Sverigedemokraternas vurm för kulturarvspolitiken och vilka konsekvenser ett naivt välkomnande från Sveriges kulturarvsarbetare kan få. Denna vaksamhet är viktig och något som det behövs mer av.

Kultur är det nya ”ras”

Sverigedemokraternas beskrivning av sin politik följer en gemensam utveckling hos många nationalistiska partier där fokus skiftat från en betoning av ras och etnicitet till kultur. Sverigedemokraterna medger till och med, enligt devisen att det är bättre att förekomma än att förekommas, att den nationella kulturen förändras över tid. Något som är okej bara förändringen skedde för längesedan. Det är en halvmesyr till analytisk eftergift som endast visar på att inte ens SD kan blunda helt inför att forskningen kring samhällen och kulturer utvecklats sedan Johann Gottfried Herders dagar.

Skrapar man lite på ytan blottläggs det faktum att hudfärg, hårfärg och efternamn alltjämt är av avgörande betydelse för huruvida en person ses som en del av folket och ’folkgemenskapen’. Detta blir särskilt tydligt om man riktar blicken mot annat än bara de mest välpolerade policydokumenten. Det är ett parti vars nuvarande ledare i början av sin politiska bana förmedlade slagord som ’Sverige åt svenskarna!’ och där andra absoluta förgrundsfigurer bland annat hävdat att judar och samer inte är svenskar. I Sverigedemokraternas idévärld förblir ett kategoriserande baserat på etnicitet till syvende och sist det som avgör om din svenskhet och lojalitet mot nationen ständigt kommer ifrågasättas eller inte. Kulturarvspolitiken är en förlängning av denna ideologiska kärna.

Blod och jord

Sverigedemokraterna skriver i sitt principprogram att ”I sin allra vidaste mening skulle den svenska kulturen kunna definieras som summan av allt som någonsin tänkts, skrivits, sagts, skapats eller gjorts av personer som tillhör den svenska nationen”. Kort sagt representerar kultur- och kulturarvspolitiken ännu ett område där SD söker definiera vilka som ingår i den svenska nationen och vilka som är en del av den mytomspunna ’folkgemenskapen’. Det är en typ av blod-och-jord-tänkande som av SD ses som nödvändigt för att ett samhälle ska kunna hålla samman. Det är viktigt att opponera sig mot dessa tankefigurer.

Arno Breker, ”Die Partei”

Det är fullt möjligt att fascineras av de umbäranden människor i Sverige har fått utstå genom århundraden (och att vilja bevara spåren av detta) utan att se gemensamma anor till 1600-talets bondesverige som en förutsättning för att kunna samexistera år 2017. Ett löjligt exempel skulle säkert många invända, och det är precis det som är poängen. Varje försök att konkretisera den palett av begrepp som Sverigedemokraterna använder sig av i relation till det svenska kulturarvet mynnar ut i absurda exempel. Var ska gränserna dras och hur ska en konkret och stringent politik kunna formuleras med idéer om en historiskt grundad ’folkgemenskap’ som utgångspunkt?

Blir en person några procent mer svensk för varje årtionde bakåt i tiden denne haft släkt boendes inom Sveriges gränser? Kanske ska andelen familjemedlemmar som utövar folkdans eller regelbundet besöker slottsruiner påverka hur svensk en person anses vara. Absurt var ordet.

Att vilja bevara medeltida kyrkor eller att levandegöra gamla seder är inte i sig problematiskt. Det går att intressera sig för det svenska kulturarvet utan att godta påståendet att nationen är en av naturen given, nästan mytisk, gemenskap som är en absolut förutsättning för att människor ska kunna samexistera och frodas.

Det svenska kulturarvet bör diskuteras och debatteras men på riksdagsnivå bör intresset för svensk historia ha passerat pojkrumsstadiet. Att problematisera och analysera är inte samma sak som att förneka att landet Sverige har en historia, inte heller är det att synonymt med att bestrida tanken om att det finns ett arv från det förflutna som av en mängd olika anledningar kan vara värt att bevara.

Men varje försök till analys av det som uppfattas som svenskt uppfattas av SD och dess anhängare som ett förnekande av detsamma. Det är inget annat än intellektuell lathet, ett reflexmässigt sätt att slippa konkretisera och sätta sina idéer om nationen och ’folket’ på prov.

I den bästa av världar representerar Sverigedemokraternas syn på kulturarvet en teoretisk och politisk återvändsgränd, men det mesta tyder på att det är mycket värre än så.

Vita rasifierade kvinnor – den samma men ändå den andra

Att vara svensk och vit är inte entydigt, att utforska och analysera utifrån olika sammanhang är därför ett måste. Rasifieringsprocesser skapar normativa diskurser kring vad man anser vara ”svenskt”. Samtidigt sker även en förståelse kring vilka utseenden, likaså vilka kroppar som räknas som svenska. Det handlar om en bild av svensken som blåögd och blond. Nedan kommer jag att återge och analysera hur Katarina Mattsson, Ruth Frankenberg och Raka Shome utifrån Katarina Mattsons text ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen” förhåller sig bland annat till begreppen vithet, vit femininitet samt vita kvinnors både-och-position i en rasifierad nation.

Vithet – en ”förgivettagen dimension i de internationella skönhetstävlingarnas  där ”universella”  skönhetsstandarder och kvinnlighetsideal, som genom sina kloner av unga, vita, smala, hälsosamma och förmodat heterosexuella medelklasskvinnor skapar en tydlig och explicit hegemonisk kropps- och femininitetsnorm”.

Den betydelse som utseendenormerna får, blir synligt när människors utseende inte infriar dessa förväntningar. Ett exempel på detta är genom frågor som ”varifrån kommer du?” eller ”var kommer du ifrån, egentligen?”.  Frågorna uttrycker en relation mellan vissa kroppar och utseenden samt det nationella territoriet, vilket formas kring en önskan –  en kollektiv sådan, att lokalisera människors ursprung från någon annan stans.

Vita kvinnor- en både/och position

Vita kvinnor har en högre ställning i förhållande till andra kvinnor men detta kan även gälla för vissa män i vissa sammanhang. En viktig fråga menar Katarina Mattsson (lektor i genusvetenskap) är att utifrån vita kvinnors både/och ställning i relation till privilegier, att de ibland är exkluderade och missgynnande, ibland inkluderade och gynnade. Det är alltså utifrån detta som vi måste förstå vita kvinnors rasifierade inkludering.

För att förstå denna både/och-ställning som kvinnor har menar Ruth Frankenberg (sociolog) att ”vita människor är rasifierade precis som män har kön”. Vithet ses som en identitet vilket formas och levs i samklang med andra identiteter – klass, kön, sexualitet, generation och etnicitet.

Rasifieringsprocesser ändrar förutsättningarna för genusrelationer, därför är det av viktigt att man ser på vithet som en ”diskurs för rasifierade privilegier”.  Med detta menar man att beroende på vilken hudfärg du anses ha (läs vit) tilldelas du exempelvis privilegier som i sin tur skapar olika förutsättningar i mötet med andra, som påverkar dessa i vardagen.

Vit femininitet

Raka Shome  (forskare i medie- och kommunikationsvetenskap) definierar ”vit femininitet” som en ideologisk konstruktion där vita kvinnors plats i den sociala ordningen naturaliseras, den sociala ordningen anses vara av ”naturlig” uppkomst och fungerar då som en måttstock.

Utifrån detta synsätt ser man på den ”vita kvinnan” som en retorisk figur som utifrån olika sammanhang fylls med innebörder och symbolik, detta för att uppnå naturaliserade effekter. Med detta menas att den ”vita kvinnan” med sina tillhörande egenskaper uppfattas som en naturligt uppstående figur som har en normerande effekt i förhållande till andra kroppar. Den vita kvinnokroppen fungerar som en central nod där ”rasifierade, könade och heteronormerande gränser dras, säkras och övervakas”. Vit femininitet är alltså könad men också en rasifierad position.

Positionen innebär en paradox, den vita kvinnan är underordnad som privilegierad, en insider som outsider i relation till en rasifierad nation. Man är ”den samma”, men även ”den andra”.

När vithet fungerar som en normerande måttstock sker det utifrån neutrala och universella begrepp. Exempel på detta är genom modernitet, skönhet, urbanitet och moderskap. I takt med detta formas även övriga positioner som får sitt värde i hierarkiska ordningar.

Precis som hegemonisk maskulinitet kan vithet fungera som en norm där positionen ofta är ouppnåelig.   Resonemanget handlar om ett socialt system där individer utifrån de positioner de antas inneha skapar effekter på hur man sedan exempelvis behandlas eller tilltalas.  Symboliken som kommer med vit hegemonisk femininitet levs sällan till punkt och pricka. Dock blir det ändå något som kvinnor måste förhålla sig till och förhandla kring.  Om man fokuserar på vithet som maktordning kan vit femininitet förstås som  ett resultat av historiskt samt geografiskt situerade processer där kroppar, sammanhang  och handlingar kodas i rasifierade termer.

Sammanfattningsvis, vita kvinnor har en både/och position, där de å ena sidan är inkluderade och innehar då en normerande effekt gentemot andra kvinnor (genom sitt utseende och sin kropp exempelvis), men även vissa män. Detta är en effekt av deras rasifierade och könade position.  Å andra sidan är de underordnade, exkluderade och missgynnande i förhållande till deras kön och rasifierade position – den hegemoniska maskuliniteten är här överordnad. Kvinnans position i en rasifierad nation är alltså en del av att identiteter formas och levs i samklang med andra identiteter – klass, kön, sexualitet, generation och etnicitet.  Vilka som anses vara ”svenskar” utifrån deras kroppar och utseenden bygger på normativa antaganden om hur en svensk ska se ut.

Källa: Katarina Mattsson, Genus och vithet i den intersektionella vändningen.

Nya brott?

I en artikel i GP skriver Thomas Gür om ”nya brott” som förekommer i samhället. Dessa brott är enligt Gür hedersförtryck, hedersvåld, våld mot räddningspersonal, klanbaserad kriminalitet, gruppbaserat sexuellt våld på offentlig plats mot flickor och kvinnor utförda av pojkar eller unga män. Gür anser att dessa brott är resultat av den ”omfattande invandringen” under de senaste åren och är ”artfrämmande för vårt samhälle”. Han menar på att Sverige genom invandringen ”fått brottstyper som antingen aldrig har förekommit i vårt land eller inte har varit synliga på kanske 800 år.”

En annan aspekt som förekommer i Gürs artikel är synen på traditioner. Gür menar att män och kvinnor i Sverige genom tiderna haft möjligheten att välja sina partners och uttrycka kärlek. Om det skriver Gür att ”generationer levt och fostrats i den allmänna acceptans av jämlika förhållanden mellan könen vilka gradvis etablerats sedan medeltiden och länkats till en kedja av företeelser som nattfrieri, logdanser, Stockholms-äktenskap, folkparksdanser, skoldanser och sambolagar”.

4813515048_e588b27923_bSlutligen anser Gür att dessa ”nya brott” också medför nya offer – invandrare, och att förnekandet av dessa brott har lett till främlingsfientlighet och rasism. Felet är bland annat att ”svenska politiska eliten” inte gjort tillräckligt, till exempel inte krävt högre straff för brott mot blåsljuspersonal. Med tanke på att det handlar om organiserat, personriktat och sexuellt våld som sker i samhället är det viktigt att det diskuteras. Till exempel begrepp som hedersbrott har varit omdiskuterat sedan 2000-talet. En fråga har varit om det bör kallas hedersbrott eller hedersvåld eller just brott och våld? Samtidigt är det vid brottsdiskussioner viktigt att använda sig av kunskap. Så hur pass stämmer det som Gür skrev om?

2010 skrev historikern Lena Lennerhed om att SD:s partiledare Jimmie Åkesson var okunnig. Åkesson ansåg att våldtäkter var ett ”närmast obefintligt fenomen i det svenska samhället” innan ”massinvandringen”. Lennerhed pekade på att även gruppvåldtäkter förekommit tidigare i historien på platser som Sverige utgör idag. Och att synen på våldtäkter är något som har förändrats med tiden. Under såväl 1600-, 1700- som 1800-talet sågs våldtäkt främst som ett brott mot samhällsordningen och kvinnans närmaste manliga släktingar som målsägande. Med andra ord handlade den äldre brottsligheten just om heder.

Hedersrelaterat våld var alltså en del av utvecklingen som ägde rum i Sverige (vars territorium, förvaltning, befolkningsstruktur förändrats hela tiden). Till exempel så var dueller män emellan vanliga 1600- och 1700-talsfenomen. Under 1800-talet förekom det att unga kvinnor begick självmord i samband med oönskade graviditeter. Hederskulturen i 1800-talets Sverige utvecklades med tiden. Den förändrades i riktning mot större rörelsefrihet och självbestämmande för kvinnan men samtidigt innebar normer baserade på stränga hedersuppfattningar.

Hederssynen rörande sexualitet levde kvar till första början av 1900-talet vilket visas i det samtida talesättet ”En fattig flicka har bara sin heder”. Just talesätt, folklore och samtida traditioner är inte i sig tillräckliga som ”bevis” för att beskriva hela verkligheten och ofta inte ens för att beskriva den generella verkligheten. Nationalromantiker, folklivsforskare och andra intellektuella gick runt på landsbygden i Europa under 1800-talet och samlade in information om människors beteende. Till exempel så skrev den serbiske filologen Vuk Karadzic i boken ”Crven ban”, ett samtida slangord för ”kuk”, om erotiska folkvisor. Det bevisar dock inte i sig att 1800-talets människor i västra Balkan var sexuellt frigjorda och likvärdiga.

När det kommer till klanbaserad brottslighet och våld mot blåljuspersonal är det mer komplext. Att en del individer som sedan 1970-talet flyttade till Sverige kom från samhällen med klanen och familjen som central enhet stämmer. Dock var även Norden för hundratals år sedan präglat av klanmentalitet. Klanmentalitet är något för staten och samhället att motverka och förändra men ingenting som enbart kan skyllas på invandringen. Globalt sett så finns olika organisationsformer hos människor och samhällen som förändras med tiden.

Inte heller är organiserat våld mot uniformerad personal något nytt i historien. Till exempel under tidiga 1900-talet förekom ofta organiserade attacker mot militärpersonal, främst mot officerare. Attackerna var utförda av arbetare som tillhörde mer extrema grupperingar inspirerade av extremare tolkningar av socialismen. ”Militärer” sågs som symbolen för förtrycket och som arbetarklassens fiender. När ”skotten i Ådalen” ägde rum 1931 och fem strejkande och demonstrerande arbetare sköts till döds så var Sverige politiskt ett mycket splittrat land.

I tider som upplevs som svåra, problematiska och krisaktiga finns tendensen hos människan att söka efter ett bättre förflutet, ha nostalgiska känslor och olika föreställningar om att det var bättre förr. Problemet är att nostalgi och syn på det förflutna ofta handlar om myter och romantiseringar som går emot fakta och historisk beskrivning av verkligheten.

pexels-photo-117504Gürs resonemang om kultur och traditioner är väldigt lik nationalistiska föreställningar. I sig är det felaktigt eftersom kulturen i stort inom ramen för samhället förändras med tiden. Kultur är ett av de mest omdiskuterade begreppen inom vetenskapen. Forskaren i nationalism Eric Hobsbawm menade i början av 90-talet på att det förekommer att traditioner ”uppfinns” för att fyllas på med myter och knytas till en påhittad kulturell kontinuitet.

Sverige är idag ett traditionellt samhälle eftersom samhället är rikt på traditioner och mångfaldigt eftersom det finns mängder av olika traditioner. Det svenska samhället är ett tryggt samhälle trots sina problem. En viktig politisk tradition är att kontinuerligt ändra synen på brottslighet genom ny kunskap och genom att använda nya åtgärder.

Det stämmer att det förekommer vissa typer av brott, utförda av både inrikes och utrikes födda individer, som inte har förekommit i högre utsträckning före 1990-talet. Att dessa brott är helt nya och att det var bättre förr i tiden stämmer däremot inte. Vill man ta kampen mot rasism och för brottsoffer är det därför viktigt att inte forma myter som att brottstyper är nya eller ”importerade”. Det är just kunskap om det förflutna som också behövs för att veta hur samhället ska hantera nutiden.

Referenser 

EJ. Hobsbawm/T. Ranger. The Invention of Tradition (Cambridge, Cambridge University Press,1992) s.263-308

Gustavsson, Bengt och Lyth, Einar. Försvar i Örebro län – 1900-talet (Del 3). (Kumla, Stiftelsen Nerikes regementen, 1993)

GP. ”Nya brott i Sverige”. Publiceringsdatum: 2017-04-18. Nedladdat: 2017-04-26. Webbplats: http://www.gp.se/ledare/g%C3%BCr-nya-brott-i-sverige-1.4233102

Johansson, Kenneth. Hedersmord: tusenår av hederkulturer. Publicerat: 2005-01-01. Nedladdat: 2017-05-05. Webbplats: http://portal.research.lu.se/ws/files/5759590/3615571.pdf

SVT. ”Jimmie Åkesson okunnig i svensk historia”. Publiceringsdatum: 2010-04-14. Nedladdat: 2017-04-26. Webbplats: https://www.svt.se/opinion/jimmie-akesson-okunnig-om-svensk-historia