Etikettarkiv: invandring

Vilka invandrare är för många?

Ofta påpekar rasister att vi tar emot för många invandrare i Sverige. Man pekar på statistiken för Sveriges totala invandrarmottagande och många försöker då bryta igenom debatten och protestera mot det oseriösa i detta retoriska grepp då man ofta syftar på de flyktingar som flyr till Sverige. Jag har därför valt att behandla begreppet invandrare på samma sätt som man gör från rasistiskt håll.

Under 2016 hade vi en total invandring på 160 000 människor. Samtidigt hade vi en utvandring på närmare 45 000 människor (Migrationsverkets siffror). Av dessa 160 000 så var 29 000 asylsökande. Inom begreppet ryms även återvändande svenskar vilka utgör den näst största posten för 2016 på drygt 15 000 människor (SCB:s siffror). Med enkel subtraktion får vi vid handen att det rör sig om 119 000 människor som är varken asylsökande eller återvändande svenskar. En stor andel invandrare – 13 000 – är studerande från andra länder (Migrationsverket 2017).

Frågan vi därför bör ställa oss är: VILKA invandrare är det som anses vara för många?

Enligt statistiken så har vi alltså asylsökande som uppgick 2016 till 29 000 personer av totalt 160 000 invandrare. Är dessa 29 000 så många att man helt kan bortse från de övriga 120 000 (bl a gäststudenter och gästarbetare) som också ingår i kategorin invandrare?


Jag har i denna text valt att använda mig av avrundade siffror, men för den som vill se vad de exakta siffrorna var för den valda perioden finns länkarna nedan.

Migrationsverket
SCB
Migrationsverket, beviljade uppehållstillstånd

PK-information om garantipension

VARNING! Alla som vill undvika faran med att försöka använda hjärnan innan de tar ställning och drar slutsatser om svensk garantipension, bör undvika att läsa denna artikel!!!

Någon eller några personer med gedigen utbildning i Livets Hårda Skola, har författat en text med påståenden om den svenska garantipensionen (se bild nedan). Bilden sprids från en Facebooksida med högre intellektuella ambitioner som går under namnet ”Vafan, klart att vi ska få sjunga Nationalsången”.

Image may contain: text

Akademikergruppen från Livets Hårda Skola är extra pedagogiska genom att inte tråka ut sina läsare med källförteckningar och annat politiskt korrekt trams.  De tycker också att det är överflödigt att informera läsarna om vilka de är.

I den svarta texten på ett grått papper som fotograferats med mobiltelefon, står att invandrare får ”fri sjukvård”. Det stämmer inte.

Sjukvården är avgiftsbelagd för alla. Man betalar en patientavgift på några hundra kronor och priset sätts av landstinget. Den absolut största kostnaden för sjukvård i Sverige betalas och finansieras av landstingens och kommunernas skatter.

Sedan är sjukvården fri oavsett vem du är, så länge du är folkbokförd i Sverige, men det finns undantag. För en del personer, såsom personer som kommer till Sverige från länder som inte är från EU, EES eller Schweiz, krävs sjukförsäkringar eller att hemlandet betalar för sjukvården.

I den svarta texten på ett grått papper som fotograferats med mobiltelefon, står att en svensk har arbetat ”minst 50 år i Sverige”. Som du vet så finns många som har varit arbetslösa en kortare eller längre tid så det gäller inte.

Av Pensionsmyndighetens information framgår att det enbart tre års arbete i Sverige för att kvalificera sig för garantipension. För att få full garantipension krävs 40 års arbete i Sverige.

I den svarta texten på ett grått papper som fotograferats med mobiltelefon, påstås att det krävs 50 års arbete och att alla mottagare av garantipension har arbetat 50 år.

Om det påståendet skulle stämma, skulle alla som har uppburit garantipension idag och som pensionerar sig vid 65 års ålder, ha förvärvsarbetat utan uppehåll sedan de var femton år. Alla som studerar på gymnasier eller universitet eller är arbetslösa även en kortare tid i livet, skulle bli utan pension.

Om den svarta texten på ett grått papper som fotograferats med mobiltelefon stämmer, kanske alla som läst längre än grundskolan bör kontakta Pensionsmyndigheten och anmäla att de riskerar att få felaktiga pensionsutbetalningar.

I bästa fall kan det påståendet förklaras genom att forskarna verksamma i Livets Hårda Skola, har vissa problem med sina matematikkunskaper, eller använder sig av en speciell form av matematik som inte lärs ut på svenska grundskolor, gymnasier eller universitet.

I den svarta texten på ett grått papper som fotograferats med mobiltelefon, påstås att det maximala beloppet som garantipensionen ger är 7 500 kronor i månaden.

Pensionsmyndighetens hemsida som rör garantipension står det:

”Som mest kan garantipensionen bli 8 076 kronor för ensamstående och 7 204 kronor i månaden för gifta.”

De absolut flesta pensionärer har arbetat och får därmed pension från sina före detta arbetsgivare.

Pensionsmyndighetens hemsida klargörs:

”Garantipensionen påverkas inte av om du har kapital eller om du har tjänstepension eller privata pensionsförsäkringar.”

Därmed är också den faktiska pensionen som merparten svenska pensionärer får betydligt högre än enbart den garantipension som den svarta texten på ett grått papper som fotograferats med mobiltelefon, talar om.

Vad gäller just invandrare finns en särskilt viktig omständighet som skall jämföras med påståendena i den svarta texten på ett grått papper som fotograferats med mobiltelefon. Det är att alla pensionärer och oavsett om de är födda eller har flyttat till Sverige, får en reducerad garantipension om de uppbär pension från utlandet.

På så sätt är det huvudsakligen invandrade pensionärer som får reducerad pension och huvudsakligen inrikesfödda pensionärer som inte får reducerad pension.

I den svarta texten på ett grått papper som fotograferats med mobiltelefon, påstås att personer som invandrat till Sverige ”inte bidragit med någonting”.

Vi får därmed utgå ifrån att alla personer som av olika skäl flyttat till Sverige och som ser ut att arbeta, i själva verket simulerar att de arbetar.

Image may contain: one or more people and people standing

Sist, men inte minst påstås i den svarta texten på ett grått papper som fotograferats med mobiltelefon, att de påstådda bestämmelserna om garantipension är ”STEFAN LÖFVENS POLITIK SOM DOM INTE GÄRNA PRATAR OM”.

Om det nu kan ses som relevant att veta, infördes garantipensionen den 11 juni 1998 genom lag (1998:702) om garantipension. Nuvarande lagstiftning om garantipension återfinns numera i 65-67 kap. socialförsäkringsbalken . Garantipensionen infördes således av den socialdemokratiska statsministern Göran Perssons regering och bibehölls av den moderata statsministern Fredrik Reinfeldts regering.

Den 14 december gjordes en blocköverskridande överenskommelse om att höja garantipensionen för de fattigaste pensionärerna. Sverigedemokraterna var inte med i den överenskommelsen. Löfvens regering har kanske inte överdrivet svårt att prata om den saken, eftersom vår nuvarande regering har publicerat ett pressmeddelande om pensionsöverenskommelsen så sent som den 14 december 2017.

För de som kritiskt vill granska de politiskt korrekta, svenskfientliga, radikalfeministiska och batikhäxig FAKE NEWS-källor som denna artikel baseras på, anges en källförteckning nedan.

Källor

1. Länk till Stockholms läns landstings hemsida ”Patientavgifter”.

2. Länk till Pensionsmyndighetens hemsida ”Garantipension”.

3. Lag (1998:702) om garantipension.

4. Socialförsäkringsbalk (2010:110).

5. Regeringens pressmeddelande under rubriken ”Blocköverskridande överenskommelse för långsiktigt höjda och trygga pensioner”

Nyhetsbrev februari 2018

Här presenteras de artiklar vi publicerat i februari 2018.

Artiklar

Invandrare diskrimineras i alla led i rättsprocessen – artikel av David Ehle om en av faktorerna till varför invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken

”Ras” – att synliggöra ett normsystem – artikel av Tina Holm om rasbegreppets funktion som norm i samhället

Funkofobi är lika illa som antisemitism och homofobi – artikel av Torbjörn Jerlerup om funkofobi i samband med nedskärningarna i LSS

I fokus

Danmarks socialdemokrater vill överge Flyktingkonventionen – artikel av Thabo ‘Muso om hur inskränkningen av asylrätten strider mot Flyktingkonventionen

SD: ”Tack för allt, men nu är det dags att åka hem” – artikel av David Ehle om att SD marknadsför en icke ny tanke om repatriering (återvändande)

Korta motargument

Högerpopulist-vindar i Norden? – korta av Johan Löfström om hur det går för högerpopulisterna i Norden

Högerpopulist-vindar? [del 2] – korta av Johan Löfström om SD:s utveckling i opinionen

Högerpopulist-vindar? [del 3] – korta av Johan Löfström om högerpopulisters utveckling i Europa

Krönikor

Modern kolonialism – krönika av Therese Maurin om hur förslagen om ”asylanläggningar” utanför Europa strider mot de mänskliga rättigheterna

Mytknäckare

Myt: Politikerna och könsstympning – artikel av David Ehle om det komplexa arbetet för att stoppa kvinnlig könsstympning

Myt: Den nedärvda essensen – artikel av Xzenu Cronström Beskow om SD:s rasistiska tanke om nedärvd essens

Myt: Vår svenska kultur och identitet försvinner – artikel av Klara Ljungberg om oron över den svenska kulturens och identitetens existens

Myt: Vår svenska kultur och identitet försvinner

Frågor om svensk identitet och kultur utgör ofta ett slagträ i debatten om invandring och integration. Rädsla för den svenska identiteten och kulturens avveckling har varit på tapeten länge.

Såhär i valårets första skede är det hög tid att bringa klarhet i den eventuella hotbilden.

I ovan nämnda debatt beskrivs ofta svensk identitet och kultur som något konstant och statiskt. Något som sett likadant ut under lång tid men som nu hotas av något nytt. Detta nya hot beskrivs som influenser från andra kulturer, främst genom invandring.

Låt oss börja med den första föreställningen, idén om att kultur är något statiskt och enhetligt. Svensk identitet och kultur har alltid påverkats och formats genom influenser från andra länder och kulturer. Vi behöver inte göra särskilt djupa historiska analyser för att se hur svenska högtider, konstnärer och övriga kulturutövare hämtat inspiration utanför Sveriges gränser.

För att ta ett exempel kan vi se hur bildkonstnärer som Ernst Josephson och Carl Larsson drev frågan om modernisering av synen på konst redan vid sekelskiftet. Josephson och Larsson är skaparna bakom några av våra svenska kulturskatter som ”Näcken”, ”Strömkarlen” och ”Frukost under stora björken”. De frustrerades över den traditionella syn på konst som genomsyrade det svenska utbildningsväsendet och reste ner till kontinenten för att inspireras av andra kulturer.

Vidare kan vi slå hål på föreställningen om att invandring skulle vara ett nytt fenomen. Den svenska befolkningen har alltid präglats och formats av både utvandring och invandring. Som exempel kan nämnas hansatyskar som kom till Sverige under medeltiden, romer som började invandra under 1500-talet, valloner som bjöds hit för att lära ut järnhantering i slutet av 1600-talet, Savolaxfinnar som under 1600-talet beviljades viss skattefrihet om de bosatte sig i urskogen, det som vi idag kallar för finnmarkerna. Under 1700-talet invandrade franska intellektuella, filosofer och konstnärer som satte sin prägel på kulturlivet, även judar kom under detta sekel. När vi sedan började bygga stenhus på 1800-talet bjöd vi hit italienare som var experter på stuckaturer som satte sin prägel på den svenska arkitekturen. Under samma period kom en hel del skottar som fick fart på bryggeriverksamheten i landet och därmed bidragit till det breda utbudet av öl vi avnjuter på pubar och restauranger runt om i landet.

Det var först vid slutet av 1960-talet som vi i Sverige införde en reglerad invandring där den som ville invandra till landet i princip behövde ha sitt uppehållstillstånd klart före inresan alternativt ansöka om asyl. Detta resulterade i att invandringen skedde mer stötvis, ofta till följd av kriser. Exempelvis i samband med militärkuppen i Chile 1973 och Jugoslaviens sammanbrott under början av 90-talet. Båda perioderna har varit av stor vikt för utveckling av den svenska industrin.

Sammantaget kan vi alltså konstatera att föreställningen om svensk identitet och kultur som något statiskt är direkt felaktig. Vår matkultur, arkitektur, bildkonst, musik och högtider ser ut som de gör på grund av influenser från andra håll. Vi kan också slå hål på föreställningen om att invandring skulle vara ett nytt fenomen. Sverige har alltid varit både ett invandrings- och utvandringsland och det är just de egenskaperna som har format det som idag är den svenska identiteten och kulturen.

SD: ”Tack för allt, men nu är det dags att åka hem”

Det finns de som trodde att en åtstramning av asylmottagandet skulle få SD att nöjt lägga sig till ro. Andra varnade för att det bara skulle få dem att lägga i nästa växel. SD ser möjligheterna att nu växla upp och bli största parti vid riksdagsvalet 9 september.

I en intervju med TT påpekar Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson att Socialdemokraterna och Moderaterna skamlöst har ”snott” deras förslag inom migrations- och kriminalpolitiken.

SD aktualiserar frågan om återvandring

Åkesson menar att SD inte har något att vinna på att dra åt tumskruvarna och istället ska arbeta för att skapa trovärdighet. Det blir motsägelsefullt när SD nu ändå ser det politiska klimatet som en möjlighet att på allvar marknadsföra frågan om repatriering, dvs återvandring av flyktingar, som egentligen inte är något nytt i SD:s politik. I intervjun säger Åkesson bl a:

Jag tror inte ett dugg på att vi vinner något på att bli tuffare eller hårdare. Vi ska fortsätta agera blåslampa på de andra. Men att börja lägga mer eller mindre ogenomtänkta förslag för att nå medial effekt, det bygger vi inte trovärdighet på.

SD har ju redan en nollvision vad gäller asylmottagande och det är svårt att driva den frågan längre. Nästa steg blir då att se till att flyktingar bereds möjlighet att återvända hem. Åkesson utvecklar resonemanget om att repatrieringsfrågan är nästa stora strid i migrationspolitiken:

Vi ska tvinga fram de andra partierna på den banan, sade Åkesson och tillade att partiet har många förslag hur människor ska återvända till länder ”där de bör bo”.

Åkessons retorik i allmänhet, och det dräpande ”där de bör bo” i synnerhet, avslöjar på ett transparent och kärnfullt sätt hela SD:s grundideologi. De fyra orden utgör essensen i SD:s politiska utspel.

Hur ska de lyckas ”tvinga fram de andra partierna på den banan”?

I takt med att andra partier stramar åt flykting- och migrationspolitiken – om än av helt andra orsaker än Sverigedemokraterna – ser Åkesson en chans att på allvar driva frågan om repatriering. Tidigare har frågan ansetts så kontroversiell att man inte velat vara öppna med den. Men nu är det dags. Nu vågar man ta bladet från munnen.

Gammalt tankegods

För oss som följer den politiska debatten och ständigt synar de politiska partiernas positionering i flykting- och migrationsfrågor är detta utspel ingen nyhet. SD har, sedan partiets grundande för 30 år sedan, talat om att flyktingar och invandrare måste repatrieras.

Som flykting, eller ättling till flyktingar, ses du inte som fullvärdig svensk, trots att du kan vara född i Sverige, ha bidragit multum till Sverige och välfärden. Du ÄR, och förblir, en främling. Det förefaller oviktigt hur länge du har bott och verkat i landet, det som fäller avgörandet i sammanhanget är att du inte är etnisk svensk. Det är obehagligt att den politiska debatten, och åsikterna hos gemene man har förändrats så att man inte längre anser utspelet vara kontroversiellt.

Paula Bieler, SD:s starkaste kvinna och migrationspolitiska talesperson, pratar om att man vill se att Migrationsverket blir ett ”återvandringsverk”. Hon utvecklar resonemanget:

Utanförskapet är varken nytt eller en fråga om ekonomi och trösklar till arbetsmarknaden. Många som lever i vårt land identifierar sig inte med Sverige och vill inte heller leva här, utan längtar till det land de fortfarande kallar hemland. Både för deras skull och för vårt samhälles skull måste vi bättre på att erbjuda reella möjligheter för personer att återvända.

Det är återigen intressant att ställa sig frågan om hur SD kan vara säkra på sin sak (i detta fall att många flyktingar vill åka till hemlandet) utan några egentliga belägg. Jag har vid två tillfällen ställt frågan till Bieler på Twitter, men hon har valt att inte svara.

Vilka flyktingar ska svikas?

Ponera att SD tänker sig att invandrare, som en gång flytt från länder där det numera är tryggt och säkert att leva och bo, är de som borde vara föremål för repatriering. Ex-jugoslaver, finländare, iranier, ungrare, balter, latinamerikaner och judar har alla varit med och bidragit till välfärdssverige och till att vårt land alltjämt är ett av världens bästa länder att leva i.

Anser SD tiden vara mogen för att säga: ”Tack för den här tiden, men nu tycker vi att ni ska åka tillbaka dit där ni bör bo”? Vore det värdigt att man i så fall sviker dem man en gång tagit under sina vingar för att de så illa behövde det? Skulle faktumet att de har integrerats och kämpat för att stå på egna ben, inte längre betyda något? Dessa människor har etablerat sig genom att bygga ett liv med familj, arbete och umgänge i Sverige. Det känns i sammanhanget nödvändigt att påpeka att dessa människor, likt alla medborgare, fyller en viktig funktion som samhällsbärare och ingår i det svenska s k samhällskontraktet.

För det kan väl omöjligen vara så att SD anser Sydsudan, Irak, Afghanistan, Eritrea, Syrien eller Somalia vara ”säkra” länder mogna för att återta människor som en gång flytt landet av en anledning? Vän av ordning vill påminna om att dessa länder alltjämt är krigshärjade, att människor förföljs och förtrycks samt att de är presumtiva offer för terror och brott mot mänskliga rättigheter. Det är otydliga direktiv angående vilka det egentligen är som kan tänkas vara de som ska ”åka hem”. Det finns så många frågor som måste besvaras.

Frågor kräver svar

Då detta är ett taktiskt och politiskt utspel som kommer under ett valår anser jag att SD är skyldig väljarna att ge klara besked över hur man tänker sig finansiera repatrieringen, hur omfattade den ska vara och vilka flyktingar som inte är värdiga att stanna kvar i det Sverige som de varit en del av och byggt. Frågan är om vi får besked, eller om SD tänker att detta ”avslöjande” i all sin kontroversialitet är tillräckliga besked inför valet i höst. Dessa frågor kräver svar:

  • Vad innebär repatrieringen i praktiken?
  • Vem kommer att beröras av repatrieringen?
  • Vart ska människorna skickas?
  • När kommer repatrieringen att ske?
  • Hur ska kalaset finansieras?
  • Varför ska människor återvända till sina hemländer?

Jag är medveten om att det finns människor som, av olika anledningar, gärna återvänder till sina hemländer. Men dessa människor behöver inga påtryckningar, inga incitament. De flyttar ändå. De har möjligheter, resurser och förutsättningar. Att svepande peka ut flyktingar som föremål för repatriering bidrar enbart till polarisering. Det går inte att komma ifrån att förslaget kan komma att uppfattas som ett tvång, oavsett hur SD väljer – om de nu gör det – att svara på frågorna.

Vi ska vara på det klara med att det redan idag finns ett s k ”återetableringsstöd” (Förordning (2008:778) om återetableringsstöd för vissa utlänningar), vilket innebär att Migrationsverket har möjlighet att söka statligt bidrag åt människor som fått avslag på asylansökan och som självmant vill återvända (t ex efter att personen återkallat sin asylansökan) under förutsättning att det bedöms sannolikt att landet i fråga kommer att ta emot den som återvänder. Återetableringsstöd kan inte ges till människor som fått uppehållstillstånd eller svenskt medborgarskap.

Detta politiska utspel strax före ett riksdagsval kommer att skapa stark oro hos människor som är direkt berörda. Frågor som ”är det min tur nu?”, ”får jag stanna?” eller ”vad kommer att hända i hemlandet?” kommer att ställas. Utspelet får den ofrånkomliga konsekvensen av att människor, som bott, levt, verkat och till och med fötts i Sverige ändå pekas ut som främlingar. Vi vet ännu inte vad förslaget kommer att få för verkning om det blir verklighet, och människor har rätt att få veta.

Vi pratar om människor, och människors livsöde.

Detta är, för alla er som inte har förstått det innan, fundamentet i SD:s människosyn och politiska värv:

”Vi och dom”.

Svenskar och främlingar.

Etnicitet och ”nedärvd essens”.

Kristna och icke-kristna.

Tack och hej.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Politism: Nu börjar SD prata om ”återvandring”

SvD: Åkesson vill inte göra SD radikalare nu

Sveriges riksdag: Förordning (2008:778) om återetableringsstöd för vissa utlänningar

Nyhetsbrev januari 2018

Här presenteras de artiklar vi publicerat i januari 2018.

Artiklar

Ny tillgänglighetslag revolutionerande för funktionsvarierade – artikel av David Ehle om förbättrade möjligheter till delaktighet för funktionsvarierade

Har alla rätt till kärlek? – artikel av David Ehle om normaliseringsprocessen för homosexuella

Vad är skillnaden på flyktingar och migranter? – artikel av David Ehle om den avgörande distinktionen flykting-migrant

I fokus

Brottslighet och invandring – omtalad ny studie – artikel av Johannes Fredrikson

Korta motargument

Strukturell rasism i Sverige – korta av Tomas Ekroth

Krönikor

Att ha eller inte ha: Tolkningsföreträde – krönika av David Ehle om egoism, relativisering och konsekvenser av att ge sig själv tolkningsföreträde

Skärpning IFIS (Islamiska Förbundet i Sverige)! – krönika av Ida Dzanovic om problematiken kring föreläsare som IFIS bjuder in

Det mångkulturella traumat – krönika av Jan Kjellin om ”massinvandringen”

Mytknäckare:

Myt: ”Sverige kan inte vara hela världens socialkontor” – artikel av David Ehle om ”massinvandringen”

Myt: ”Vi har fullt, vi kan inte ta emot fler” – artikel av David Ehle om argumenten om flyktingstopp

Myt: Politikerna och barn- och tvångsäktenskap – artikel av David Ehle om arbetet med att förhindra barn- och tvångsäktenskap

Myt: Politikerna och hedersvåldet – artikel av David Ehle om arbetet med att förhindra hedersvåld

Det mångkulturella traumat

Varför pratar i stort sett hela den främlingsfientliga rörelsen om “massinvandring”? En snabb jämförelse mellan det framförallt politiska partiet Sverigedemokraterna (SD) och den framförallt nynazistiska kamporganisationen Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) visar hur båda dessa organisationer – NMR i sitt 60-sidiga partiprogram och SD i sitt 48-sidiga principprogram – tar sin utgångspunkt i frågan om just massinvandringen och det mångkulturella samhället. Och de är knappast ensamma om det.

Nästintill varje punkt i respektive program åtminstone snuddar vid dessa frågor ur en eller annan aspekt. Men vad innebär egentligen “massinvandringen”? Vad menar SD/NMR när de talar om den?

Jag har inte för avsikt att i denna text bolla med siffror för att avslöja massinvandringen som den myt den också är. Det har vi på Motargument gjort tidigare; både här, här, här och i vår senaste mytknäckare på samma tema: ”Vi har fullt, vi kan inte ta emot fler”.

Den här gången kommer texten istället att kretsa kring ”massinvandringen” som begrepp och som ett slags känslouttryck – en väg för den främlingsfientliga rörelsen att sätta ord på ett snart 43-årigt trauma och en möjlig förklaring till varför ”massinvandringen” är så central för den.

”Massinvandringen” i SD:s principprogram

SD skriver i sitt principprogram – under rubriken “Sverigedemokraterna och invandringen” (s. 23) – om hur en “oerhört omfattande invandring” utgör ett direkt hot mot “vår nationella identitet eller mot vårt lands välfärd och trygghet”. SD:s lösning är att minska invandringen, skärpa asylreglerna så att flyktinginvandringen begränsas “till en mindre mängd flyktingar som uppfyller kraven i FN:s flyktingkonvention och som endast beviljas tillfälliga uppehållstillstånd under den period som de livshotande konsekvenserna av den konflikt eller naturkatastrof man har flytt ifrån varar” samt se över anhöriginvandringen. SD förespråkar även ett “aktivt och generöst stöd” för repatriering.

Zaarati-lägret i Jordanien. 2013 beräknades lägret hysa 144 000 syriska flyktingar.

Vad gäller frågan om “utlandsbistånd och hjälp på plats”, skriver SD att de är beredda att ge generösa bistånd till utlandet, men att “(s)tor varsamhet skall vidtas för att undvika riskerna med så kallad fungibilitet, det vill säga att biståndet får oönskade effekter till exempel i form av att ett frigörande av resurser som icke demokratiska regimer kan använda för att öka förtrycket av den egna befolkningen eller till att föra krig mot sina grannar”. SD förespråkar en bistånds-/flyktingpolitik som ska ”vara inriktad på att hjälpa flyktingar på plats, i krisområdenas närhet” (Principprogrammet, s. 23) – i kontrast till att ta emot flyktingar i Sverige.

1975

Förståelsen av invandringen som ett hot mot vår “nationella identitet” är central och kan spåras tillbaka till ett och samma avgörande årtal: 1975.

Vårt alternativ till mångkulturalismen är en återgång till en gemensamhetsskapande assimilationspolitik liknande den som rådde i landet fram till år 1975, där målsättningen är att invandrare skall ta seden dit de kommer och på sikt överge sina ursprungliga kulturer och identiteter för att istället bli en del av den svenska nationen.” -Principprogrammet, s. 21

Den s k “Invandrarutredningen” tillsattes 1968 som ett uttryck för insikten att invandringen till Sverige inte längre kunde förstås som ett tillfälligt efterkrigstidsfenomen, utan att rörligheten över statsgränserna var här för att stanna och att den tills dess oproblematiserade uppfattningen om att de invandrade självklart både ville och skulle assimileras in i det svenska samhället hade börjat skeva. Bl a fackföreningar hade dessutom, genom att uppmärksamma hur “invandrade arbetares ställning var betydligt svagare än den infödda arbetarklassen” (SOU 2005:56), börjat sätta ord på en pågående, strukturell diskriminering av gruppen “invandrare” och ställde därför krav på särskilda insatser för att underlätta deras position och inkludering i samhället.

Invandrarutredningen presenterade så småningom sitt huvudbetänkande (SOU 1974:69) vilket resulterade i ett enigt riksdagsbeslut om de nya riktlinjerna för svensk invandringspolitik; den ödesdigra proposition 1975:26. Och det är alltså dessa då nya riktlinjer som SD (och resten av den främlingsfientliga rörelsen) vänder sig så starkt emot. Det var då Sverige blev – eller “skulle göras” – mångkulturellt. Det var då allting rasade samman.

Nysvenska Rörelsen har rötterna i studentföreningen Det Nya Sverige, som bildades i Uppsala 1930. Genom åren har rörelsen genomgått namnbyten och omorganisationer och hunnit förknippas med både nazism och fascism. (Källa: Expo)

Beslutet och det följande fokus som lades på invandrade grupper av människor blev ett slags trauma för de främlingsfientliga krafterna. Per Engdahl och Nysvenska Rörelsen (NSR) formulerar i aprilnumret 1979 av sin medlemstidning Vägen framåt hur “invandring, som skapar betydande minoriteter med egna mönster utgör /…/ ett hot mot ett folks existens och därmed mot den kultur, som det representerar”.

Leif “Zeilon” Ericsson beskriver på ett liknande sätt sitt personliga trauma när han vid tiden efter 1975 plötsligt insåg att “invandrarna från avlägsna länder och kulturer nu blivit så många att de skulle kunna utgöra direkta hot mot svenska värden. Inte bara kulturellt utan även historiskt, moraliskt, etniskt, socialt och politiskt. Vårt folks själva existens skulle hotas, vårt lilla folk skulle försvinna så småningom – om inget gjordes för att stoppa invasionen” (ur BSS – Ett Försök Att Väcka Debatt (1990)).

Det plötsliga synliggörandet av invandrarna som en grupp/flera grupper med i Engdahls och Ericssons ögon inkräktande, kulturella rättigheter blev alltså till (bevis för) en slags invasion. Som motreaktion grundade Ericsson “kampanjorganisationen” Bevara Sverige Svenskt (BSS), som sedermera skulle upplösas och återfödas under beteckningen Sverigedemokraterna

Ett mångkulturellt trauma

När SD eller någon annan grupp ur den främlingsfientliga rörelsen talar om “massinvandringen” är det alltså framförallt att förstå som sviterna av det trauma som drabbade dem 1975, när det som idag (av SD) hänvisas till som “etablissemanget” enhälligt slog fast att till Sverige invandrade människor skulle ha samma rätt till sitt sätt att leva – till sin kultur – som alla andra här i vårt land. Sverige blev helt enkelt mångkulturellt.

“Massinvandringen” handlar med andra ord inte om siffror. Det är snarare – för att tala med dagens nyhetsspråk – ett uttryck för den främlingsfientliga rörelsens inneboende otrygghet. En otrygghet inför prospektet att inte längre med självklarhet stå i samhällets blickfång och centrum. Att glömmas bort. Bli osynlig. Så när Leif “Zeilon” Ericsson i SD’s förhistoria talar om hotet mot “vårt folks själva existens” och när SD i sitt principprogram varnar för hotet mot “vår nationella identitet” är det ett desperat rop på hjälp.

Att låta dem sätta agendan är dock uteslutet. De uttryck av bl a rasism och radikalnationalism som kännetecknar grupper som SD går stick i stäv med vårt samhälles demokratiska värderingar. Och att gå dem till mötes kan bli en väg mot att – i demokratins och samförståndets namn – börja göra våld på våra egna medmänskliga och demokratiska principer. 

Så hur gör vi? Hur botar vi traumat från 1975?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Myt: ”Vi har fullt, vi kan inte ta emot fler”

I flyktingdebatten höjs inte sällan röster om att Sverige antingen borde minska invandringen kraftigt eller stoppa den helt. Argumenten som saluförs av dessa röster baserar sig på myter, som i sin tur bygger på lögner.

Myten jag tänker bemöta i denna artikel är denna:

”Vi har fullt, vi kan inte ta emot fler”.

Sverige är glesbefolkat. Tillväxten av den infödda befolkningen i Sverige, liksom i andra i-länder, är negativ, vilket innebär att utan invandring hade Sveriges befolkning minskat. Migrationen är nödvändig för att förhindra den negativa trenden.

Inflödet av människor till Sverige kan bidra till att befolkningsnivåerna upprätthålls samt se till att tillhandahålla en bas av människor i arbetsför ålder, vilket i sin tur krävs för att stödja det växande antalet pensionärer i Sverige.

Joakim Ruist, nationalekonom vid Göteborgs universitet, skriver följande på Migrationsinfo:

Ett större problem som västvärlden står inför kommande decennier är en ökande andel äldre i befolkningen. De stora barnkullar som föddes tiden närmast efter andra världskriget börjar nu gå i pension. Arbetsmarknadens påfyllnad i form av unga som når vuxen ålder är jämförelsevis mager och därför kommer en arbetstagare om 15 år att i genomsnitt via skatteinbetalningar behöva försörja betydligt fler äldre än idag. I Sverige beräknas kvoten mellan äldre personer och personer i arbetsför ålder i befolkningen – den så kallade äldreförsörjningskvoten – öka från dagens 0.31 till 0.34 om 15 år och 0.39 om 30 år, under antagande om ingen invandring alls. Det motsvarar ett behov av omfördelning av en avsevärt större andel av arbetsinkomsterna än idag.

Det vi inte tänker på i sammanhanget är att fördelningen av flyktingar inte är jämn mellan kommuner. Om vi bara ser till att fördela människorna jämnt över landet så kan Sverige ta emot betydligt fler flyktingar. Enligt Per-Arne Andersson, avdelningschef på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är det krisartat i ett 40-tal kommuner i landet. Detta skulle kunna avhjälpas om anvisningarna sprids ut på ett mer hållbart sätt.

Den 1 mars 2016 kom den nya bosättningslagen. På Migrationsverkets hemsida kan vi läsa följande om lagen:

Från 1 mars i år ska alla kommuner kunna anvisas att ta emot nyanlända som har beviljats uppehållstillstånd. Totalt kommer 21 702 personer att omfattas av anvisningar för bosättning till kommuner i år. Den nya lagen avser att ge en mer rättvis fördelning av nyanlända i landets kommuner och samtidigt förbättra nyanländas möjligheter att komma in i samhället och på arbetsmarknaden.

Vissa nyanlända med uppehållstillstånd ordnar sitt boende på egen hand. De som inte gör det blir kvar i Migrationsverkets boenden medan de väntar på anvisning, något som fördröjer en etablering på arbetsmarknaden och i samhället.

Mängden nyanlända som en kommun ska ta emot beror på:

  • kommunens befolkningsstorlek
  • arbetsmarknadsläge
  • det sammantagna mottagandet av nyanlända och ensamkommande barn
  • hur många asylsökande som redan vistas i kommunen

Anvisningar av nyanlända görs av Migrationsverket. Kommuner med goda förutsättningar för integration kommer att anvisas fler nyanlända än kommuner med sämre förutsättningar. Detta medför att fler människor kommer att anvisas till kommuner med goda förutsättningar för etablering.

I förordning 2016:40 om fördelning av anvisningar till kommuner kan vi i detalj läsa oss till hur länstalen och kommuntalen för 2017 såg ut. Länstalen fastställdes av Arbetsförmedlingen (fram till januari 2017 då Migrationsverket tog över hela ansvaret) och Länsstyrelsen i respektive län har fått i uppdrag att föreslå kommuntal, vilka senare har fastställts av regeringen i en av förordningarna. Antalet nyanlända som ska omfattas av anvisningar till kommuner var 23 600 för 2017. Antalet nyanlända som ska omfattas av anvisningar till kommuner ska vara 15 200 för 2018.

Tyvärr är det så att den nya lagen delvis har misslyckats med sitt syfte, vilket var att stärka det kollektiva ansvaret så att alla kommuner får ansvar för att ta emot nyanlända. På sikt skulle detta medföra en bättre integration. Kommunernas ansträngningar har ändå gett resultat. Merparten av Sveriges kommuner har klarat att ta emot de nyanlända som anvisades under 2016 och 2017.

Fördelningen på anvisningarna är trots den nya bosättningslagen fortsatt skev. Som exempel kan nämnas toppkommunen Ljusnarsberg med 129,2 anvisningar per 1 000 invånare och bottenkommunen Staffanstorp med 3,6 anvisningar per 1 000 invånare. Dessa kontraster mellan kommuner visar på att det finns massor att göra vad gäller anvisningar och flyktingmottagandet.

För att kunna ge Sverige förutsättningar att hantera integrationen av nyanlända krävs att fördelningen på anvisningar skärps upp, och troligtvis behöver bosättningslagen ses över ytterligare. Det finns plats, det finns resurser. Det finns ett 40-tal kommuner som är överbelastade, men om andra kommuner tar sitt ansvar och avlastar de kommuner som har det tufft, så finns alla möjligheter för att Sverige skulle kunna ta emot fler flyktingar.

Ännu ett argument för att bemöta myten om att Sverige skulle vara fullt är att kika på hur många nätannonser om bostäder som finns ute till försäljning och uthyrning. Det finns ett icke försumbart antal kommuner där bostadsbristen är överhängande, men det finns också kommuner där motsatsen råder. Även i kommuner där trycket på bostadsmarknaden är stort finns det möjligheter att finna någonstans att bo, oavsett ursprung. Regeringen genomför en kraftfull satsning på nybyggnad av bostäder i Sverige. Mer om detta går att läsa om här. Argumentet att flyktingarna tar våra bostäder håller inte.

Debattera gärna, men jag ber er som deltar att göra det sakligt och utan att sprida lögner och myter.

Så, nej, vi har inte fullt, och vi kan ta emot fler. Sverige behöver invandring, eftersom befolkningstillväxten bland infödda är negativ. Den ökande andelen pensionärer kräver också en större mängd människor i arbetsför ålder. Där är invandringen en viktig faktor.

P.S. Jag vill påminna om att Sverige har ratificerat Flyktingkonventionen, vilket innebär att vi har internationella förpliktelser vad gäller flyktingar, non-refoulement och vilka som inte innehar flyktingstatus. Mot bakgrund av detta kan argumentet ”vi har fullt” inte bedömas vara relevant.

Källor:

Migrationsinfo: Invandring och en åldrande befolkning

SR: ”Sverige kan ta emot fler flyktingar”

Sveriges Riksdag: Lag (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning

Sveriges Riksdag: Förordning (2016:40) om fördelning av anvisningar till kommuner

Migrationsverket: Bosättningslagen

Nyanlända i din kommun 2018

Enorma skillnader i flyktingmottagandet

Brottslighet och invandring – omtalad ny studie

Brottslighet och invandring är två ämnen som ofta kopplas samman, på olika sätt och av olika anledningar. Aktörer med varierade grader av rasistiska åsikter har en tendens att tolka den här typen av nyheter så simpelt och illasinnat det bara går, men verkligheten visar sig alltid vara mer komplicerad. 

En nyligen publicerad studie rörande brottslighet och asylsökande i den tyska delstaten Niedersachsen har (inte helt oväntat) rönt en del uppmärksamhet.

Vad är då rapportens huvudsakliga fynd? I delstaten Niedersachsen ökade andelen anmälda våldsbrott med 10.4% under 2015 och 2016. Författarna uppskattar vidare att upp till 92.1% av denna ökning går att tillskriva människor som invandrat och sökt asyl.

Analyser från webbtidningarna Vaken.se och Samhällsnytt (Avpixlat) och slutsatser som sprids av många individer i sociala medier nöjer sig ofta med att ta den presenterade statistiken som en enkel sanning utan nyanser.

För de som har både intresset och förmågan att tänka vidare finns dock här ett bra exempel på att verkligheten ofta är mer komplicerad än man tror.

Att det finns en viss överrepresentation bland utlandsfödda i brottsstatistiken är inte superkontroversiellt. Det är dock ett väldigt stort steg att utifrån detta formulera politiska idéer som klassificerar vissa grupper som våldsbenägna främlingar.

Flera faktorer bakom siffrorna

Som exempel kan nämnas att studien fann att anmälningsbenägenheten var dubbelt så stor när ett våldsbrott begicks av en person som uppfattades som utländsk. Det bör redan här betonas att personer som ”uppfattas” som utländska av brottsoffret, inte nödvändigtvis är det. Ytterligare en faktor som presenteras som en förklaring till de uppseendeväckande siffrorna är de invandrades ålder.

Män i ålderskategorin 14-30 är den grupp, oavsett nationalitet, som är mest benägna att begå våldsbrott. Denna grupp var även överrepresenterad bland de som sökte sig till Niedersachsen under de år som undersökts, något som forskarna lyfter fram som en förklaring till ökningen av anmälda våldsbrott.

Resultaten visar även på att det finns stora skillnader mellan olika grupper av invandrare och flyktingar. Asylsökande från länder som Syrien och Afghanistan (med goda chanser att få stanna i landet) var mindre sannolika att begå våldsbrott än personer från Nordafrika (som har väldigt små chanser att få stanna lagligt). Författarna till studien har förklarat att;

Anyone who as a war refugee regards their chances of staying in Germany as good, will endeavour not to jeopardise those prospects by criminal offences

Men samma dynamik fungerar även åt andra hållet;

The situation is completely different for those who find out as soon as they arrive that they are totally undesirable here. No chance of working, of staying here

Forskarna påpekar även att boendesituationen för asylsökande är en faktor bakom siffrorna. Trångboddhet och frånvaron av övriga familjemedlemmar ökar risken för frustration och ilska, som exempel kan nämnas att i över 90% av de mordfall där en asylsökande var misstänkt var även offret asylsökande eller invandrare.

Detta leder en av författarna till slutsatsen att en ökad möjlighet till familjeåterförening antagligen är en god idé.  En annan möjlig åtgärd som förs fram är lagar som på ett tydligt sätt slår fast kriterier för medborgarskap då detta enligt personerna bakom rapporten skapar incitament och hopp om en hållbar framtid.

Avslutningsvis kan det vara viktigt att påpeka att det alltid är vanskligt att dra allt för långdragna slutsatser baserat på en enda undersökning. Det tåls även att påpekas att det finns studier som inte finner samma samband mellan invandring och brottslighet.

Nyhetsbrev november 2017

Här presenteras de artiklar vi publicerat under november.

Artiklar

Nu nazisympatisör, då SD:s toppnamn i Stockholm – artikel av Torbjörn Jerlerup om hur nära nazismen SD står

Vem är ”normal”? – artikel av David Ehle om att stå utanför normen och dess konsekvenser

What about Rasbiologiska institutet? – artikel av Jan Kjellin om det tomma motargumentet om Rasbiologiska institutet

Omkring synen på och hos judar – artikel av David Ehle om attityder kring judar i EU

Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken? – artikel av David Ehle om faktorer och icke-faktorer vid brottslighet

DN:s Nathan Shachar vill ha sin rasism ifred – artikel av Thabo ‘Muso som bemöter Shachars godkännande av att använda N-ordet

DN:s Nathan Shachar vill ha sin rasism ifred (del 2) – gästartikel av Emir Selimi som bemöter Shachars godkännande av att använda Z-ordet

I fokus

SD:s parallella universum – Sverigebilden – krönika av David Ehle om SD:s skräckpropaganda till valfilm

SD-politiker: Muslimer är inte människor – artikel av Jan Kjellin om hur en SD-politiker uttrycker sin syn på muslimer

Folkhälsan hos Sveriges nationella minoriteter – artikel av David Ehle om Folkhälsomyndighetens arbete kring minoriteters hälsostatus

Korta motargument

Våga anmäla #näthat! – korta av David Ehle om vikten av att anmäla när du utsätts för, eller bevittnar, näthat

Är din hjärna rasist? – korta av Klara Ljungberg om undermedvetna tankemönster

”Svenskars” syn på muslimer – korta av David Ehle om majoritetsbefolkningens attityd gentemot muslimer

SD slår rekord – korta av Johan Löfström om SD:s tomma stolar ute i landets kommunfullmäktige

Krönikor

”Jag hatar inte alla, därför kan jag inte vara rasist!” – krönika av Torbjörn Jerlerup om individnivå kontra gruppnivå vad gäller rasism

Är du rasist, eller bara lite främlingsfientlig? – krönika av David Ehle om konsekvent anti- och ickerasism

Förtryckarens narrativ – krönika av Jan Kjellin om vem som har tolkningsföreträde när det kommer till vad som är rasism