Etikettarkiv: invandring

Myten om ”importerad valboskap”

Det medvetet nedsättande begreppet ”importerad valboskap” används ibland i politiska debatter för att påstå att makthavare medvetet ökar invandringen för att få fler väljare som röstar på ett visst parti. Detta är en konspirationsteori som saknar vetenskapligt stöd. Forskning om röstmönster visar att nyanlända människor i demokratiska länder ofta inte har rösträtt i nationella val förrän efter flera år, och att deras politiska preferenser varierar stort.


För att illustrera hur begreppet ”importerad valboskap” kan användas även av partier som påstår sig vara seriösa och vilja Sveriges bästa citerar vi Sverigedemokraterna på sitt officiella Facebook-konto:

”Det var alltid Socialdemokraternas plan för att säkra makten.

Deras mångåriga kamp för ökad invandring från den muslimska världen har aldrig varit en slump. Tvärtom tycks det vara en långsiktig strategi.

Vallöftet från Magdalena Andersson att ge uppåt 100 000 invandrare medborgarskap, utifrån det gamla och kravlösa regelverket, ska ses i samma ljus.

Det handlar inte om solidaritet eller medmänsklighet – det handlar om makt. När svenska väljare flyr partiet behöver man röster från annat håll och då verkar massinvandring från den muslimska världen vara ett attraktivt sätt att runda svenska folkets vilja.” (Källa: SD:s officiella Facebookkonto 260826)

Skärmdump från Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto 260826. Modifierad av Motargument.

Föreställningen om s k ”importerat valboskap” grundar sig i den antisemitiska konspirationsteorin om ett påstått folkutbyte. Myten om ”folkutbytet” bygger på idén att en befolkning systematiskt ersätts av en annan genom invandring och högre födelsetal bland vissa grupper. Teorin formulerades av den franske författaren Renaud Camus, men har av forskare och journalister avfärdats som ogrundad. Statistik från exempelvis SCB visar att befolkningens sammansättning förändras över tid, men detta är en naturlig följd av migration, globalisering och demografiska trender – inte en styrd plan.

Mytbildningen kring ”importerat valboskap” och ”folkutbytet” är uttryck för människors rädsla för förändring snarare än om verkliga politiska processer. Historien visar att samhällen alltid har förändrats genom migration, handel och kulturellt utbyte. När dessa förändringar sker snabbt kan de upplevas som hotfulla, och myter uppstår för att skapa en enkel förklaring till komplexa skeenden.

Problemet är att sådana myter ofta bygger på ett “vi och dom”-tänkande som förstärker polarisering. I stället för att se migration som en del av mänsklighetens långa historia, framställs den som ett medvetet angrepp. Filosofiskt sett är detta ett exempel på hur människor söker kontroll genom berättelser – även när berättelserna inte stämmer med fakta.

Tänk dig att någon säger: ”De tar hit människor bara för att vinna val!” eller ”Vi håller på att bytas ut!”

Det låter dramatiskt – men är det sant? Nej. Det är ett narrativ som sprids för att väcka rädsla och ilska. Den bortser från att migration sker av många skäl: krig, arbete, studier, kärlek. Den bortser från att demokratiska rättigheter som rösträtt inte delas ut över en natt.

Myterna om ”folkutbytet” och ”importerad valboskap”, är inte bara felaktiga – de har också använts av extremister för att rättfärdiga våld. Därför är det viktigt att vi bemöter den med fakta, men också med berättelser som visar hur människor från olika bakgrunder kan bygga något gemensamt.


Lästips:

Motargument: Myten om ”folkutbytet”

SCB: Befolkningsstatistik

Malmö universitet: Forskning: Migration – samhällsförändringar och konsekvenser

Inlägg på Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto

Motargument: Myt: Livmoderbomben

Myt: ”De som får stanna i Sverige tar hit hela släkten”

Påståendet ”De som får stanna i Sverige tar hit hela släkten” är just en myt.

Vem som räknas till familj när det handlar om anhöriginvandring är reglerat i lagen och det är kärnfamiljen, dvs make/maka/sambo/registrerad partner och barn. Det kan i vissa fall gälla även föräldrar och annan familjemedlem (om de är ekonomiskt beroende av anknytningspersonen).


Källa:

https://www.migrationsverket.se/du-vill-ansoka/medborgare-i-eu-ees-eller-norden/familj-till-eu-ees-medborgare.html

https://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/beslut/beslut-skarpta-villkor-for-anhoriginvandring_hdc320260813sfu37/

Myt: ”Invandrare integrerades snabbt och lätt förr i tiden”

Många tror felaktigt att invandrare förr integrerades snabbt och problemfritt. Historisk forskning visar dock att integration alltid har varit en långsam och utmanande process, präglad av oro, oavsett tidsperiod.


I en diskussion på Facebook fick jag en kommentar som jag vill dela med er:

”ja, vi har ju aldrig tagit emot folk ifrån andra länder förr, för tänk om dom hade lyckats integreras ändå trotts att dom inte fick några bidrag!”

Personen anser att invandrare förr i tiden snabbt och enkelt integrerade sig i samhället utan ekonomiskt stöd. Denna syn är dock en grov förenkling som lätt kan ifrågasättas.

Hög- och lågkonjunkturer, ursprungsland och rådande politik har alltid påverkat integrationsprocessen. Varje tidsperiod har bjudit på unika utmaningar, och definitionen av lyckad integration har förändrats avsevärt genom historien.

Historiska utmaningar

Även under tidigare omfattande flykting- och arbetskraftsinvandringar var det en process att lära sig språket och få fasta anställningar.

De sociala klyftorna blev tydliga då ”nysvenskar” ofta hamnade i mindre attraktiva bostadsområden, samtidigt som majoritetsbefolkningen ofta uttryckte skepsis mot invandrarna.

Barnen till tidigare invandrare har oftast fullt ut integrerats språkligt och socialt, medan den första generationen har haft det betydligt tuffare.

Varför fortlever myten?

Vårt selektiva minne får oss att glömma historiska konflikter och istället minnas en förenklad och harmonisk version av det förflutna.

Dagens arbetsmarknad kräver formell utbildning. Under arbetskraftsinvandringens tid (1940- till 1970-talen) behövde svensk industri arbetskraft och ställde inga krav på formell utbildning. Detta gjorde det möjligt för invandrarna att börja arbeta direkt. Även om den ekonomiska integrationen gick snabbt, tog den sociala integrationen lång tid och präglades ofta av utanförskap.

Sveriges invandringspolitik skiftade från arbetskraftsinvandring till asylsökande under 1970-talet och framåt, vilket förändrade förutsättningarna för integration. Att integreras utan ett direkt jobb på en föränderlig arbetsmarknad visade sig vara både svårare och mer tidskrävande.

Fram till 1970-talet byggde svensk integrationspolitik på “assimilering”, där invandrare förväntades anpassa sig helt och bli “svenska”.

År 1975 beslutade riksdagen att invandrare skulle behandlas lika, ges möjlighet att samarbeta och uppmuntras att bevara sitt språk och sin kultur.

Sedan 1990-talet har integrationspolitiken fokuserat på just integration, snarare än assimilering. Detta innebär en ömsesidig process, även om utmaningar som segregation och långa tider till självförsörjning kvarstår.

Vad är bra integrationspolitik?

Integration delas vanligtvis in i fyra samverkande processer av forskare.

  • Strukturell integration omfattar arbetsmarknad, utbildning, bostad och hälsa.
  • Social integration omfattar sociala relationer, broar till majoritetsbefolkningen och andra grupper, samt länkar till myndigheter, samhällsinstitutioner och politiska strukturer.
  • Kulturell och identitetsmässig integration: Värderingar och språk.
  • Politisk och rättslig integration syftar till att tydliggöra individens rättigheter och skyldigheter, vilket inkluderar permanent trygghet, medborgarskap och möjlighet att delta i den politiska processen.

Modern forskning betonar att framgångsrik integration är en tvåvägsprocess.

  • Individens starka vilja och drivkraft.
  • Samhällets förmåga att integrera utlänningar, inklusive arbetsgivares och bostadsmarknadens inställning, samt förutsättningar för mänskliga möten.

Tanken att invandrare historiskt i Sverige har integrerats enkelt och smärtfritt är en idyllisk samhällsbild som bygger på vårt selektiva minne, förändrade krav och strukturella faktorer.


Källor:

EFN: En annan berättelse om integration

SO-rummet: Invandring till Sverige under 1900-talet

Vänstra stranden: Den misslyckade integrationen är en myt

SVT: Invandrarmyter skapar fördomar

Tidningen Syre: Alla måste räknas för att integrationen ska fungera

Handelsbanken Foundations: Ny forskning: Integrationen går åt rätt håll

Delmi: Integration av unga ur ett flerdimensionellt perspektiv

Omni: Forskare: Integration kräver mer än bara tid i Sverige

Forskning: Migration och integration

Riksdagen: Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m. m.

Var saklig i argumentationen mot SD:s antimuslimska politik

Sverigedemokraternas alltmer uppskruvade retorik om islam och muslimer, samt konkreta, antidemokratiska förslag förtjänar ännu hårdare granskning.


Att sakligt kritisera religiösa idéer eller migrationspolitik är en sak – att generalisera om en hel grupp människor är något helt annat.

När muslimer gång efter gång utmålas som ett kollektivt problem riskerar det att öka misstänksamhet mot och fördomar om människor som bara vill leva sina liv som alla andra.

Skärmdump från Aftonbladet 260817.

Sverige behöver en politisk debatt där vi kan diskutera integration, religion och migration öppet, men utan att kollektivt skuldbelägga människor på grund av deras tro.

Skärmdump från SvD 260817.

Svensk demokrati bygger på att medborgarskap och rättigheter inte ska graderas efter etnisk eller religiös bakgrund. De grundläggande positiva friheterna i grundlagen, t ex religionsfriheten, gäller alla invånare i Sverige. SD har med obehaglig uppriktighet klargjort att de anser att det inte ska gälla den muslimska minoriteten.

En nationell identitet kan bygga på språk, historia, kultur och gemensamma demokratiska institutioner. Etnonationalism – som SD förespråkar, utifrån politiska förslag och uttalanden – riskerar däremot att göra människors härkomst till ett mått på hur ”svenska” de anses vara.

Skärmdump från Richard Jomshofs officiella X-konto 260817.

Demokrati innebär inte bara majoritetsstyre. En fungerande liberal demokrati innebär också att majoriteten inte fritt kan ta ifrån minoriteter deras grundläggande rättigheter. Detta är en helt avgörande faktor när debatten handlar om muslimer, invandrare eller andra minoriteter.

När någon, politiker eller vanliga människor, talar om ”muslimer”, ”invandrare” eller andra stora grupper som om de vore homogena, kan det vara effektivt att be dem precisera vilka människor och vilka problem de faktiskt menar. Det flyttar diskussionen från svepande generalister till konkret politik och argumentation.

Skärmdump från Dagens Nyheter 260817.

Jag vill egentligen inte tro att alla som röstar på SD är rasister, muslimhatare eller antidemokrater. Däremot anser jag att väldigt mycket av partiets politik och retorik ska kritiseras stenhårt. Med en sådan inställning blir det svårare för motdebattörer att vända debatten till en pseudodiskussion om huruvida vi förolämpar sverigedemokratiska väljare.

Det är helt nödvändigt att vi inte tröttnar på att kritisera SD:s politik, som är såväl antidemokratisk som etnonationalistisk. Kritiken bör vara saklig och syfta till att argumentera mot partiets konkreta förslag och medvetet spetsiga uttalanden. Det är när vi glömmer bort att vara sakliga och börjar misskreditera SD-väljare som grupp som vi dribblar bort möjligheten att kunna påverka just dem som väljer att lägga sin röst på SD.

På vår hemsida www.Motargument.se finns massor av artiklar som ger oss fakta och motargument som kan hjälpa oss att fortsätta vara sakliga i debatten mot Sverigedemokraterna.

#svpol #SDhaveri #val2026

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Svensk nog att köra Sverige till jobbet – men inte att kalla Sverige sitt hem

Det finns en gammal föreställning i svensk politik om att alla riksdagspartier i grunden är jämförbara. De vill olika saker, använder olika slogans och bråkar om skatter, vård, skola, kriminalitet och migration. Sedan går väljarna hem och röstar. Det är en behaglig föreställning. Problemet är bara att den ibland inte stämmer.


Det blev tydligt i Skaraborg när Sverigedemokraterna satte upp valreklam på bussar med budskapet:

”Saknar du Mogadishu? Återvandringsbidraget hjälper dig hem.” (Källa: Aftonbladet)

Ett tjugotal bussförare med somaliska rötter sjukskrev sig i protest. Västtrafik beslutade därefter att ta ner reklamen och konstaterade att man inte hade förutsett den arbetsmiljörisk som uppstod.

Och där borde diskussionen egentligen börja. För det här handlar inte om att någon blev upprörd över en valaffisch. Människor blir upprörda över valaffischer varje dag. Det tillhör demokratins enklare nöjen. Det handlar om någonting annat. Bussen är förarens arbetsplats och arbetsredskap. Föraren kan inte byta kanal, bläddra vidare eller lägga reklamen åt sidan. Han ska köra den, timme efter timme.

Om föraren själv har somalisk bakgrund blir situationen närmast absurd. Han förväntas utföra sitt arbete i ett fordon som samtidigt meddelar människor med hans bakgrund att det finns ekonomisk hjälp att få om de vill åka ”hem”. Det är svårt att föreställa sig en motsvarande situation med något annat riksdagsparti. En moderat kan naturligtvis tvingas köra en buss med socialdemokratisk reklam och tycka att budskapet är fullständigt fel. En socialdemokrat kan på motsvarande sätt köra omkring med moderata budskap om skattesänkningar. Men ingen av dem behöver fundera på om reklamen samtidigt ifrågasätter deras rätt att betrakta Sverige som sitt hem.

Det är skillnaden, och det är därför den vanliga invändningen – ”alla partier annonserar ju” – är så ointressant. Ja, alla partier annonserar. Men alla partier gör inte människors ursprung och tillhörighet till en del av själva budskapet.

Det är dessutom inte första gången SD:s reklam i kollektivtrafiken skapar problem för dem som arbetar där. Under valrörelsen 2022 protesterade tunnelbaneförare i Stockholm mot ett helt tåg täckt av SD-reklam. Fackförbundet Seko krävde riskbedömning och pekade både på personalens mående och på risken för konflikter och säkerhetsproblem. Fyra år senare har budskapet blivit betydligt mindre diskret. Nu står det Mogadishu på bussen.

Nästan samtidigt uppstod en annan konflikt kring SD:s valreklam, denna gång på Stockholms centralstation. Där hade partiet placerat delar av sin kampanj på stationens dörrar. Budskapet byggde på en så kallad ”två dörrars politik”, där vissa människor markerades som icke önskvärda. Jernhusen tog ner delar av kampanjen och uppgav bland annat att reklamen kunde uppfattas som att vissa resenärer inte var välkomna på stationen. SD invände mot den beskrivningen och mot hur godkännandeprocessen hade hanterats.

Det intressanta här är inte att fallen är identiska, för det är de inte. Det intressanta är mönstret. På Centralstationen kunde budskapet uppfattas som att vissa människor inte var välkomna. På bussarna erbjuds människor med koppling till Somalia ekonomisk hjälp för att åka ”hem”. Samtidigt går SD till val under det betydligt mjukare huvudbudskapet ”Vi gör Sverige till Sverige igen.”

Det är skicklig reklam. Lite nostalgi, lite folkhem, en antydan om att någonting har gått förlorat och nu ska återställas. Men slogans av det slaget fungerar bara så länge ingen ställer den uppenbara frågan: När slutade Sverige vara Sverige? Vad var det som gjorde landet mindre Sverige? Och vilka människor förknippas med denna förändring?

Frågan blir särskilt intressant med tanke på Sverigedemokraternas historia. I partiets politiska förhistoria finns Bevara Sverige Svenskt, BSS. Dagens slogan är naturligtvis inte densamma. ”Bevara Sverige Svenskt” och ”Vi gör Sverige till Sverige igen” är två olika formuleringar och det vore ohederligt att påstå något annat. Men tankefiguren har en påfallande familjelikhet: Sverige har förändrats, någonting har gått förlorat och landet måste återställas.

Sedan kommer de andra kampanjerna och hjälper till med tolkningen. På den stora valaffischen finns nostalgin. På bussen står Mogadishu.

SD:s idéer om återvandring är inte nya. De har funnits länge. Det som har förändrats är hur öppet och konkret delar av politiken kommuniceras. Det handlar inte längre bara om migrationsvolymer, integration eller hur många människor Sverige kan ta emot. Budskapet riktas till människor som redan bor och arbetar här. ”Saknar du Mogadishu?”

Det är där ordet ”hem” blir så viktigt. För vem avgör var en annan människas hem ligger? En person kan vara född i Somalia och ha sitt hem i Skövde. Han kan arbeta här, betala skatt här, ha sina barn här och köra tusentals andra människor till jobbet varje vecka. Ändå placerar den politiska reklamen hans tänkta hem i Mogadishu.

Det är etnifierande politik. När människors tillhörighet till Sverige på detta sätt görs beroende av ursprung blir det rasistisk politik i praktiken. Och när samma människa dessutom förväntas köra omkring med budskapet under sin arbetsdag blir den politiska teorin plötsligt en arbetsmiljöfråga.

Det är därför bussförarnas protest är mer avslöjande än många timmars partiledardebatt. Den gör den abstrakta diskussionen om nationalism konkret. En människa sitter bakom ratten och gör exakt det som politiker ständigt säger att invandrare ska göra: arbetar, försörjer sig, håller samhället igång och kör resten av oss till jobbet. På sidan av hans buss står samtidigt ett politiskt budskap som pekar mot ett annat land och kallar det ”hem”.

Där finns hela motsägelsen. Svensk nog för att köra Sverige till jobbet, men tydligen inte självklar nog för att kalla Sverige sitt hem.

Det är inte en vanlig konflikt mellan höger och vänster. Det är inte en strid om några procentenheter i kommunalskatten. Det handlar om vem som anses höra till.

SD vill gärna betraktas som ett parti bland andra. De sitter i riksdagen, förhandlar med regeringen och köper reklamplats precis som alla andra. Men parlamentarisk normalisering förändrar inte innehållet i politiken. Ibland räcker det med en buss för att påminna oss om det.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Källa:

Aftonbladet: SD:s valreklam tas ner efter protest

Åkesson (SD) vill ”lägga exakt noll kronor på integrationen”

Inför valet 13 september har Sverigedemokraterna, i en intervju med partiledare Jimmie Åkesson (SD) i SR Ekot, aviserat att de vill lägga noll kronor på integration. Att helt strypa resurserna i integrationspolitiken skulle få allvarliga konsekvenser: stora samhällskostnader, ökd segregation och en skadad ekonomi. Kritiker menar att integration inte sker automatiskt utan kräver aktiva statliga insatser.


Att SD inte vill ha någon integrationspolitik är i sig ingen nyhet, men att de intensifierar valkampanjen med skarp retorik är ingen slump. Det är ett tämligen riskfritt vallöfte, då inget annat parti är av åsikten att Sverige inte ska ha någon integrationspolitik. Däremot sänder budskapet en viktig signal till väljarna.

I en intervju med SR Ekot utvecklar Åkesson resonemanget:

”Jag skulle vilja lägga exakt noll kronor på integration, det är inte en pengafråga, det är en fråga om ett individuellt ansvar att anpassa sig till samhället eller inte”. (Källa: Dagens industri)

Åkesson är tydlig med att orsaken till att SD anser att Sverige inte bör ha någon integrationspolitik i grunden är en principfråga för partiet och att det inte egentligen inte har något med att spara i budgetutgifter att göra.

I samma intervju säger Åkesson att han inte ser några nya reformer komma vad gäller integrations- och migrationspolitik, eftersom nuvarande mandatperiod inneburit många repressiva reformer på två av SD:s favoritområden.

De viktigaste motargumenten mot SD:s nollkronevision för integrationen är:

Ekonomi

  • Högre långsiktiga kostnader: Att dra in stöd till språkutbildning (SFI) och arbetsmarknadsåtgärder förlänger tiden till självförsörjning, vilket ökar statens utgifter för försörjningsstöd.
  • Förlorade skatteintäkter: Utan integrationsinsatser tar det längre tid för utrikes födda att komma i arbete, vilket minskar skattebasen som finansierar välfärden.
  • Arbetskraftsbrist: Många sektorer (exempelvis vård, omsorg och transport) är helt beroende av att nyanlända snabbt validerar sin kompetens och kommer ut i jobb.

Sociala aspekter, välfärd, arbete och säkerhet:

  • Ökad segregation och utanförskap: Att lämna hela ansvaret på individen riskerar att cementera parallellsamhällen där nyanlända isoleras utanför det svenska majoritetssamhället.
  • Kriminalitet och gängrekrytering: Utan fungerande skolgång och vägar till lagliga jobb ökar risken för att unga i s k utsatta områden dras in i kriminalitet.
  • Sämre språkinlärning: Språket är nyckeln till samhället. Att dra in resurser till riktad svenskundervisning försvårar kommunikation med myndigheter, skola och arbetsgivare.
  • Systemfel i välfärden: Skolor, socialtjänst och sjukvård drabbas hårt om nyanlända inte får grundläggande samhällsorientering och stöd tidigt.
  • Individen behöver verktyg: Även om individen har ett eget ansvar krävs det strukturella verktyg (såsom validering av utländska betyg) för att anpassningen överhuvudtaget ska vara praktiskt möjlig.
  • Skapar en permanent underklass: Förslaget riskerar att skapa en permanent underklass av människor som befinner sig i Sverige lagligt men saknar reella chanser att bli en del av samhället.

Varför vill SD satsa noll kronor på integrationen?

Officiellt säger de att integration är ett individuellt ansvar som inte bör belastas staten. I själva verket går uttalandet hand i hand med SD:s nollvision på asylinvandring, och det uttalade målet för nettoinvandringen är att den ska vara kraftigt negativ, vilket innebär att betydligt fler personer ska lämna Sverige än som flyttar hit.

Utspelet om att Sverige bör avsätta noll kronor på integrationspolitik är såväl valstrategiskt som symbolpolitiskt.

#val2026


Källor:

Aftonbladet: Åkesson: Vill lägga exakt noll på integration

Dagens industri: Åkesson: Vill lägga exakt noll på integration

Sverigedemokraternas hemsida

Jomshof (SD) kallar sina motståndare förrädare – och kallar det demokrati

Richard Jomshof (SD) förkunnar i ett inlägg på X att den enda ministerposten han skulle kunna tänka sig är ”avislamiseringsminister”. Han beskriver Socialdemokraternas väljare som ”importerade islamistiska kärnväljare” och hävdar att segregation, gängkriminalitet, organiserad brottslighet, förnedringsrån och gruppvåldtäkter är resultatet av en medveten socialdemokratisk politik. Sedan kommer ordet ”förräderi” och ännu en hänvisning till Vidkun Quisling. Det är värt att granska vad som faktiskt sägs – och vad som saknar täckning.


Jomshof fortsätter: ”Jag vet nämligen att det riskerar att slå hårt mot era importerade islamistiska kärnväljare.”

Redan där gör Jomshof tre helt olika kategorier till en och samma: utrikes födda, muslimer och islamister. Det finns inget stöd i SCB:s partisympatistatistik för en sådan slutsats. SCB visar visserligen att Socialdemokraterna har större stöd bland utrikes födda än bland inrikes födda. Men undersökningen redovisar partisympatier efter bland annat födelseland, kön, ålder och utbildning – inte efter religion och definitivt inte efter huruvida väljaren är islamist. Att kalla människor för ”importerade islamistiska kärnväljare” är alltså inte statistik. Det är Jomshofs egen politiska etikettering.

I denna diskussion måste vi skilja på islam, islamism och radikal islamism. Motargument har tidigare berört detta ämne ett flertal gånger.

Men Jomshof skriver inte ”antiislamismminister”. Han skriver ”avislamiseringsminister”. Det är en betydande skillnad. Om ”avislamisering” betyder att staten ska motarbeta själva religionen islam eller människors möjlighet att utöva den, uppstår ett uppenbart problem: religionsfriheten är grundlagsskyddad. Regeringsformen garanterar var och en friheten att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion. Jomshof borde därför förklara vad han faktiskt vill ”avislamisera”: islamistisk extremism – eller Sverige från islam och muslimer? De två sakerna är inte synonyma.

Sedan kommer nästa steg. Jomshof räknar upp ”den accelererade segregationen, det växande utanförskapet, gängkriminaliteten, den organiserade brottsligheten, islamiseringen, förnedringsrånen eller överfalls- och gruppvåldtäkterna” och slår fast: ”Allt är en följd av den högst medvetna politik ni har tvingat på det svenska folket.”

Det är ett närmast skolboksmässigt exempel på en monokausal förklaring av komplicerade samhällsproblem. Migration spelar roll för samhällsutvecklingen och forskning visar också överrepresentation för vissa migrantgrupper inom delar av brottsligheten. Det finns ingen anledning att förneka det. Men därifrån följer inte att migration eller S ensamma förklarar ”allt”.

Brå:s forskningssammanställning Migration och brott från 2025 beskriver hur migration kan ha både brottshöjande och brottsreducerande effekter och hur resultaten varierar beroende på bland annat typ av migration, brottslighet, samhälle och tidsperiod. Forskningen är betydligt mer komplex än Jomshofs påstående om en enda politisk orsak till en lång lista av samhällsproblem.

Även historieskrivningen om svensk migrationspolitik blir märklig om ansvaret läggs uteslutande på S. År 2008 genomförde Fredrik Reinfeldts borgerliga regering en omfattande reform av arbetskraftsinvandringen som gjorde det betydligt enklare att rekrytera arbetskraft från länder utanför EU. Efter flyktingkrisen 2015 gjorde den S-ledda Löfvenregeringen det motsatta och lade fram lagstiftning som begränsade möjligheten att få uppehållstillstånd och anpassade regelverket till EU-rättens miniminivå. Man får naturligtvis kritisera båda regeringarnas beslut. Men berättelsen om en ”högst medveten” S-plan som ensam skapat dagens problem håller inte ens mot Sveriges moderna politiska historia.

Och så kommer Quisling – igen. Jomshof skriver: ”Jag skulle vilja gå så långt som att säga att den är ett förräderi mot Sverige och det svenska folket.” Sedan tillägger han att det finns en historisk parallell till ”en viss norsk landsförrädare”. Ingen behöver fundera särskilt länge över vem han menar.

Vidkun Quisling var inte en norsk politiker som råkade föra en politik hans motståndare ogillade. Han var fascist, samarbetade med Nazityskland efter invasionen av Norge och ledde en pronazistisk marionettregim under den tyska ockupationen. Efter kriget dömdes han för landsförräderi. Hans namn blev internationellt synonymt med en person som förråder sitt land genom samarbete med en ockupationsmakt.

När Jomshof återkommande använder denna referens om demokratiska politiska motståndare handlar det därför inte bara om ett ”hårt ordval”. Han placerar dem symboliskt i samma moraliska kategori som en landsförrädare som samarbetade med en främmande ockupationsmakt.

Det är här Jomshofs text blir mer intressant än ännu ett aggressivt inlägg på sociala medier. Argumentationen följer en tydlig struktur: S-väljare beskrivs som ”importerade islamistiska kärnväljare”. Samhällsproblemen sägs vara resultatet av en medveten politik. Politiken påstås vara riktad mot ”det svenska folket”. Jomshof själv och hans politiska sida sägs däremot ”sätta Sverige främst”. Och motståndarna jämförs slutligen med Quisling.

Det är en förskjutning från normal demokratisk konflikt till något annat. I en demokrati kan en regering fatta katastrofalt dåliga beslut. Politiker kan vara naiva, inkompetenta eller ideologiskt förblindade. De kan kritiseras hårt och röstas bort. Men det gör dem inte till landsförrädare.

När politiska motståndare i stället beskrivs som människor som medvetet har förrått nationen upphör de gradvis att framställas som legitima deltagare i samma demokratiska system. De blir i retoriken fiender till landet och folket. Det är särskilt anmärkningsvärt eftersom Jomshof i samma text skriver: ”Till skillnad från er så tror jag på demokratin.”

Demokrati innebär inte att det egna partiet ensamt representerar Sverige eller ”det svenska folket”. Demokrati innebär att människor med olika uppfattningar om migration, religion, kriminalpolitik och integration har samma rätt att delta i det politiska systemet – och att den som förlorar ett val fortfarande är en legitim politisk motståndare, inte en förrädare.

Islamistisk extremism ska bekämpas. Gängkriminalitet ska bekämpas. Antisemitism, kvinnoförtryck och religiös fundamentalism ska bekämpas oavsett varifrån de kommer. Men inget av detta kräver att miljoner svenska väljare misstänkliggörs som en importerad islamistisk väljarbas eller att demokratiska motståndare jämförs med en nazistisk kollaboratör. Tvärtom. Ett demokratiskt samhälle måste kunna försvara sig mot extremism utan att själv börja använda extremismens klassiska uppdelning av samhället i det sanna folket och dess förrädare.

Det är den skillnaden Richard Jomshof tycks få allt svårare att upprätthålla.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Källor:

Inlägg på Jomshofs officiella X-konto

Motargument: Terminologi – islamism

Riksdagen: Religionsfrihetslag (1951:680)

Brå: Migration och brott

Tidö kritiseras för språkkrav i äldreomsorgen

Det lagreglerade språkkravet inom äldreomsorgen, som vann laga kraft den 1 juli 2026, har mött skarp kritik från forskare, fackförbund och kommuner. Även om de flesta parter är överens om att goda kunskaper i svenska är avgörande för patientsäkerheten, riktas kritiken mot hur kraven har utformats och implementerats.

De huvudsakliga kritikpunkterna är:

  • Bristfälliga och rättsosäkra språktester: Många kommuner har på eget initiativ infört språktester vid rekrytering, vilket har fått hård kritik från språkforskare.
  • Oklart syfte: Tester som används når ofta inte upp till grundläggande kvalitetskriterier. Det saknas en tydlig definition av vad ”språklig kompetens” faktiskt innebär i äldreomsorgens vardag.
  • Rättsosäkerhet: Forskare vid Göteborgs universitet varnar för att testerna är godtyckliga och riskerar att stänga ut kompetent personal från arbetsmarknaden på felaktiga grunder.
  • Låg kvalitet: Även Socialstyrelsens utredare har lyft att de befintliga testerna inte alltid håller tillräckligt hög kvalitet.

För kort tid och för lite pengar

Kommuner har uttryckt stor frustration över regeringens tidsplan och finansiering.

  • Snäv tidsram: Flera kommuner, däribland Botkyrka och Sundsvall, har lyft att omställningen har gått alldeles för fort.
  • Underfinansiering: Trots att regeringen avsatt miljoner i statsbidrag menar kritiska kommuner att budgeten inte räcker till för att finansiera den omfattande språkträning och validering som krävs.

Ökad personalbrist i en redan krisande sektor

Äldreomsorgen lider redan av svår personalbrist och en åldrande befolkning.

  • Hinder för rekrytering: Kritiker varnar för att hårda, exkluderande språkkrav fördjupar bemanningskrisen.
  • Beroende av utländsk arbetskraft: Eftersom sektorn är helt beroende av personal med utländsk bakgrund kan stela krav leda till att tomma rader inte går att fylla, vilket i sin tur slår mot arbetsmiljön och de äldres trygghet.

Kravet på ”akademisk” nivå (Gers B2)

Regeringens beslut att sätta referensnivån till Gers B2 har ifrågasatts.

  • För hög nivå: Nivå B2 innebär att man kan förstå komplexa texter och argumentera självständigt. Kritiker menar att denna nivå närmar sig akademisk svenska och är ett orimligt högt krav för praktiskt omsorgsarbete, där fokus snarare borde ligga på funktionell och relationsbyggande vardagskommunikation.

Motargument välkomnar att regeringen har en ambition att höja de svenska språkkunskaperna hos anställda i äldreomsorgen. Mot bakgrund av kritiken som den nya lagen om språkkrav stött på är det svårt att tro att regeringen lyssnat på forskare, fackförbund och kommuner om hur språkkravet har utformats och tillämpats.

Risken med det nya lagreglerade språkkravet är att Tidö i ivern att blidka väljare och bemöta enstaka händelser går miste om kompetent personal i en redan underbemannad sektor. I ärlighetens namn vill många infödda inte arbeta i vård och omsorg pga låga löner och dåliga arbetsvillkor.


Källor:

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2026/06/nu-infors-sprakkravet-i-aldreomsorgen/

https://arbetet.se/2026/06/02/sprakproblem-i-aldreomsorgen-i-tre-av-fyra-kommuner/

https://arbetet.se/2026/06/28/tusentals-har-svart-med-svenskan-nu-infors-sprakkrav-i-aldreomsorg/

https://www.sverigesradio.se/artikel/spraktester-for-aldreomsorg-kritiseras-haller-inte-mattet

https://www.gu.se/forskning/sprakkrav-och-spraktest-i-aldreomsorgens-rekrytering-vad-hur-och-varfor

https://www.socialstyrelsen.se/aktuellt/svar-pa-fragor-om-sprakkravet-i-aldreomsorgen/

https://www.dagenssamhalle.se/samhalle-och-valfard/aldreomsorg/sylvass-kritik-mot-nya-sprakkravet-for-kort-tid-och-for-lite-pengar/

https://www.vardanalys.se/digital-publikation/redo-for-framtiden/

SD Malmö ljuger om nyanlända och lyxbostäder

Sverigedemokraterna Malmös officiella Facebookkonto sprids just nu en lögn om att nyanlända med försörjningsstöd i Malmö som en skänk från ovan får ”nyproducerade lyxlägenheter”.

Skärmdump från Sverigedemokraterna Malmös officiella Facebookkonto 260704.

Motargument vill med denna artikel informera om att nyanlända med försörjningsstöd i Malmö inte har rätt till lyxlägenheter; bostadsförmedlingen följer socialtjänstens normer och prioriterar mer normala hyresnivåer.

Kommunens boendepolicy

Malmö stad ansvarar för att ordna tillfälligt boende för nyanlända, det kan handla om hyreslägenheter, bostadsmoduler eller gruppboenden. Boendet är tidsbegränsat, vanligtvis upp till fyra år, med målet att hushållen ska få ett förstahandskontrakt på sikt. Kommunen erbjuder stöd och vägledning för att underlätta etablering och bostadssökning via Boplats Syd, men det finns inga särskilda regler som ger nyanlända med försörjningsstöd förtur till exklusiva eller dyra lägenheter.

Försörjningsstöd och bostadsbidrag

Personer som får försörjningsstöd måste följa aktivitetskrav och delta i aktiviteter som leder mot arbete eller studier. Nyanlända kan även ansöka om bostadsbidrag från Försäkringskassan, vilket hjälper till att täcka boendekostnader. Bidraget beräknas utifrån hyra, hushållets inkomst och antal barn, och gäller samma regler som för övriga invånare. Etableringsersättning räknas som inkomst vid beräkning av bostadsbidrag.

Begränsningar för lyxlägenheter

Enligt Malmö stads nya bostadspolicy ska högst tio procent av nya lägenheter kunna förmedlas till personer med försörjningsstöd, och dessa lägenheter måste följa socialtjänstens normer för hyresnivå. Kommunalrådet Andreas Schönström (S) betonar att det inte är meningen att nyanlända med försörjningsstöd ska få lyxlägenheter. Syftet är att undvika hög koncentration av försörjningsstödstagare i vissa områden och främja integration.

Nyanlända med försörjningsstöd i Malmö får stöd för boende och kan ansöka om bostadsbidrag, men de har ingen rätt till lyxlägenheter. Kommunen arbetar för att erbjuda rimliga hyresnivåer och stöd för att hitta långsiktiga bostadslösningar, samtidigt som integration och spridning av hushåll med låg inkomst prioriteras.


Källor:

Sverigedemokraterna Malmös offiiciella Facebookkonto

Malmö stad: Asylsökande och nyanlända

Malmö stad: Nya regler för försörjningsstöd

Malmöhem: Bostadsbidrag för nyanlända

Guilt by association-rasism på sociala medier

Jag har skrivit många gånger om det falska i att prata om ”bra” och ”skötsamma” invandrare vs de ”dåliga” som är okej att utvisa. Hur rasismen som följer på debatten när invandrare, speciellt muslimer, i allt större utsträckning öppet får omtalas om problem, faror, kriminella, skadliga för samhället osv. För rasismen drabbar aldrig bara de kriminella och farliga invandrarna. Det drabbar alla som inte blir läst som vita svenskar.

För vi bär liksom inga skyltar som säger ”adopterad”, ”laglydig”, ”har jobb”, ”välutbildad företagare” osv osv. Vi bedöms i vardagen bland främmande människor inte utifrån vilka vi faktiskt är och vad vi gjort eller gör. Utan utifrån hur vi ser ut. Därför blir det för rasisten självklart att om jag står upp för unga invandrare så måste det vara för att jag är en arbetslös bidragstagare. För i rasistens värld är det givet att alla som inte ser svensk ut är en parasit på det svenska samhället. Här enbart för att ställa till problem.

Samtidigt är det intressant att se den enorma skillnaden mellan Facebook och Instagram. Det är uppenbart att rassetrollen föredrar Facebook där algoritmerna i ännu större utsträckning tillåter deras skit att blomstra än på Instagram. Rasisternas kommentarer följer alla samma mönster:

Ingen kunskap om hur processen för asyl eller uppehållstillstånd faktiskt fungerar. Ingen kunskap om vad som sker vid avslag. Ingen kunskap om hur föräldrarna kan få asyl medan barnen utvisas så fort de blivit vuxna. Gott om fördomar och rasistiska stereotyper. Samt såklart noll förståelse för hur snabbt Sverige skulle implodera om alla invandrare faktiskt kastades ut så som de önskar.

På riktigt, är det inte dags att vi går ut i storstrejk likt homosexuella gjorde en gång i tiden? Bara en 2-3 dagar sådär så får de se hur väl samhället klarar sig utan oss ”kulturberikare” de menar ändå bara förstör oavsett vem vi är och vad vi gör? Inte för att rasisterna kommer ändra sig, men kanske för att alla andra ska vakna upp och inse att SD:s retorik och rasismen de gett växtkraft måste motarbetas, på riktigt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.