Etikettarkiv: rättsväsendet

Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?

”Invandringskritiker” väljer inte sällan att bortse från vedertagen forskning och fakta vad gäller invandrare och brottslighet. Att generalisera och stigmatisera människor som mer brottsbenägna mot bakgrund av etnicitet, religion, kultur eller ursprung är inget annat än rasism.

Vi vet sedan länge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistik, men att det inte har med ovan nämnda parametrar att göra. Det finns däremot andra faktorer som har inverkan på varför vissa människor väljer en kriminell bana i livet. Vi på Motargument har nämnt dessa förr, och vi kommer att fortsätta nämna dem:

Socioekonomisk status – denna faktor har via nyare forskning visat sig vara av underordnad betydelse. Dock är den socioekonomiska statusen i kombination med andra faktorer en bidragande orsak till kriminalitet. Uppväxtförhållandena och dess betydelse för individen är i många fall avgörande för huruvida en människa faller i kriminalitet.

Fattigdom – att leva på, eller under, existensminimum, i bidragsberoende är ett avgörande kriterium vad beträffar brottsbenägenhet.

Arbetslöshet/sysselsättning – att vara arbetslös skapar en lägre nivå av KASAM* och socialt kapital hos individen. Detta plussat med  den ekonomiska statusen det innebär att vara arbetslös, ofta i kombination med dålig kunskap om, och utnyttjande av, det sociala skyddsnätet (bidragsberoende) är inte försumbara faktorer vad gäller brottsbenägenhet.

Utbildning – utbildningsnivå hos såväl individen som hos dennes umgängeskrets är vedertagna orsaksfaktorer till kriminalitet.

Neuropsykiatriska funktionsvariationer – människor med olika varianter av neuropsykiatriska funktionsvariationer, såsom ADHD, autism, Aspergers syndrom och Tourettes syndrom har en högre tendens till att falla i kriminalitet. En orsak till detta kan vara dålig impulskontroll.

Psykisk ohälsa – människor med psykisk ohälsa, t ex bipolaritet och schizofreni, löper en större risk att hamna i kriminalitet.

Riskfaktorer:

Fattigdom
Socioekonomisk klass
Socialt och genetiskt arv
Neuropsykiatriska funktionsvariationer
Psykisk ohälsa
Missbruksproblematik
Uppväxtförhållanden
Integration och segregation
Begåvning
Utbildning
Arbetslöshet
Traumatiska erfarenheter
Diskriminering
Kön
Ålder

Begåvning – låg begåvning är en riskfaktor för individen att hamna i kriminalitet.

Missbruksproblematik – missbrukare begår brott för att finansiera sitt missbruk. Människor med missbruk kommer sällan in på arbetsmarknaden. 94% av missbrukande män i 30-årsåldern är kriminellt belastade. Missbruksproblematik är således en riskfaktor för att falla i kriminalitet.

Integration och segregation – människor som lever i s k utanförskapsområden har en större benägenhet att ägna sig åt brottslighet. Det krävs större resurser för att bedriva socialt arbete och integration. KASAM är återigen ett nyckelord som beskriver segregationsproblematiken vi har i Sverige. Att bryta segregation och stärka den undermåliga integrationen är essentiella pusselbitar i det förebyggande arbetet kring kriminalitet. Detta arbete ansvarar hela samhället för. Rasism är ett integrationsproblem, vilket bl a kan ses på den rasistiska diskriminering som invandrare utsätts för på arbetsmarknaden. (Se vidare punkt ”Diskriminering”)

Socialt och och genetiskt arv – det finns en del ärftliga faktorer som i kombination med den miljö man växer upp i kan leda till en större sårbarhet och löper större risk att falla i grov kriminalitet. Samspelet mellan genetik och sociala faktorer leder till att vissa människor begår många brott, att de begår grova brott och att de hamnar i fängelse.

Uppväxtförhållanden – en dålig uppväxt är en riskfaktor för att falla i kriminalitet. Barn till skilda föräldrar och barn som växer upp i våldsam familjemiljö, kanske med alkohol och droger inblandat, löper större risk att hamna snett. Övergrepp, misshandel och tidiga debuter vad gäller tobak, alkohol och droger samt ”fel” umgänge och mycket frånvaro i skolan är ytterligare riskfaktorer. Brist på kärlek, tillsyn och omsorg under uppväxtåren kan också spela roll för individens framtid.

Förhållanden kopplade till ursprungslandet – traumatiska händelser (krig, förtryck, våld, tortyr, naturkatastrofer etc) som ligger till grund för varför människor flyr sina hemländer är icke försumbara faktorer att ta hänsyn till vad gäller brottsbenägenhet.

Diskriminering – statistiken är talande och ger bevis på att människor som är föremål för rättsprocess diskrimineras utifrån faktorer som etnicitet, ursprung, kultur och religion. Statistiken brukar gälla registrerade för misstanke om brott. Strukturell diskriminering påverkar sannolikheten för personer med olika ursprung att rapporteras och registreras som misstänkta för brott – både skyldiga och oskyldiga.

Faktorer som INTE är risker:

Etnicitet
Religiositet/ateism
Geografisk bakgrund
Föräldrarnas födelseort

Kön – statistiken visar att män är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken (endast var femte misstänkt brottsling är kvinna). Det finns också tydliga indicier på att kvinnor begår mindre andel våldsbrott än vad män gör. Stöld, snatteri, mened och falskt åtal är typiskt ”kvinnliga” brott. Narkotikabrott, rån, sexualbrott samt hot- och våldsbrott är typiskt ”manliga” brott.

Ålder – unga människor begår brott i större utsträckning än äldre. Även brottsutsattheten är större bland unga.

Det förekommer ständigt diskussioner om huruvida kulturkonflikter mellan kultur i ursprungsland och ankomstland är en förklaring till brottslighet. Det är viktigt att poängtera att den svenska forskningen inte har funnit något samband mellan kulturkonflikter och kriminalitet.

Majoriteten av människor begår inte brott. Det finns mängder av riskfaktorer när det kommer till att finna orsaker till kriminalitet hos individer. Det är viktigt att ha i åtanke att etnicitet, religion, och ursprung INTE utgör någon av riskfaktorerna. Forskning har inte heller funnit belägg för att kultur skulle utgöra en riskfaktor.

Tyvärr är det fakta att invandrare oftare uppfyller flera av kriterierna för de ovan nämnda riskfaktorerna.

*KASAM = Känsla Av SAMmanhang – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är viktiga ingredienser i begreppet KASAM

Fördjupning:

Kriminalvården: Orsaker till kriminalitet (Sammanfattningsrapport från 2014)

Kriminalvården: Begåvning och brottslighet bland svenska män

Karolinska Institutet: Känsla av sammanhang påverkar upplevelsen av livskvalitet

Karolinska Institutet: Forskare försöker bryta onda cirklar

Missbruket boven bakom kriminalitet

BRÅ: Brottslighet bland personer födda i Sverige och utlandet

Jerzy Sarnecki: Är rättvisan rättvis?

Hur ser Våldtäktssverige ut på riktigt?

Gästinlägg av Politifonen

Vi har tänkt uppehålla oss vid ett av de starkast stigmatiserade brotten för en stund, våldtäkt. Gärningen är att en person tvingar sig på en annan eller utnyttjar ett hjälplöst tillstånd (medvetslöshet, droginducerad hjälplöshet och liknande) och därvid genomför samlag eller med samlag jämförlig handling. Samlag i juridisk mening är könsumgänge i bokstavlig bemärkelse, det räcker med kontakt mellan könsdelar och fordrar alltså inte penetration. Med samlag jämförliga handlingar är sådant som att penetrera vagina eller anal med en kroppsdel, i typfallet fingrar, eller något föremål. Typiskt sett är våldtäkt ett brott som förövas mot unga kvinnor av unga män, 2 procent av förövarna och 96 procent av offren är kvinnor. Omkring 26 procent av sexualbrotten sker i offrets eller gärningspersonens hem.

Firenze
Våldtäkten av Sabinebrtsergio / Foter / CC BY-NC-SA

Ibland påstås att Sverige är ett av världens mest våldtäktsdrabbade länder. Framförallt förs det fram från populistiskt och nyfascistiskt håll, inte sällan med en direkt koppling till immigrationsstatistik. Som belägg för att det förhåller sig på det viset brukar anmälningsstatistiken för sexualbrott anföras.

Anmälningsstatistiken

Sedan 2005 har våldtäktsanmälningarna ökat kraftigt. Skälen till detta är i huvudsak två, dels genomfördes en lagändring som avsevärt utökade vilka gärningar som är att betrakta som våldtäkt och dels har den allmänna toleransen för sexualbrott minskat betydligt med en ökad benägenhet att anmäla våldtäkt som följd.

Sett över en längre period har anmälningarna av våldtäkt ökat stadigt under flera decennier. Detta är eventuellt till följd av feministisk opinionsbildning och ökning av sensationsjournalistik som rapporterar om våldtäkter och våldtäktsmål.

Det påstående som alltså brukar göras är att våldtäktsanmälningarna skulle spegla den faktiska mängden våldtäkter. Frågar man det institut som har i uppdrag av det offentliga att ta fram forskning i ämnet stämmer inte detta.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) undersöker utsattheten för sexualbrott genom att årligen genomföra ett stort antal intervjuer, omkring fjortontusen, och drar av det underlaget statistiskt säkerställda slutsatser. Detta kallas för Nationella Trygghetsundersökningen eller NTU.

Den faktiska brottsmängden

Till skillnad från anmälningsstatistiken ger NTU information om den faktiska brottsmängden, uttryckt som andel av befolkningen som under ett år utsatts för en viss kategori av brott. Då anmälningsbenägenheten är särskilt svag när det gäller just sexualbrott, endast omkring 23 procent anmäls (16 900 anmälningar, uppskattningsvis 114 000 utsatta personer, NTU 2012), säger också anmälningsmängden särskilt lite om brottsmängden och då kommer NTU-data väl till pass.

De senaste åtta årens genomföranden av NTU (2005-2013, årets rapport publiceras i november; se kommentarerna för en diskussion om tidsangivelsen åtta år) har visat att utsattheten för sexualbrott är stabil, den varierar mellan 0,7 och 0,9 procent av befolkningen. Detta säger oss att myten om våldtäktsexplosionen är just en myt. Nazister har demonstrerat under parollen ”Nordisk kvinnofrid” och den islamofoba nyfascistiska miljön reproducerar ständigt en berättelse om muslimska män som våldtäktsmaskiner. Motiveringarna till detta, att det väller in dåliga människor över gränserna, saknar alltså helt stöd i tillgänglig statistik.

De som uppger i NTU att de utsatts för våldtäkt är ungefär 25 procent av alla utsatta, eller motsvarande omkring 29 000 fall. Att enskilda inte är skickade att på ett bra sätt avgöra skillnaden mellan sexuellt tvång och våldtäkt eller på andra vis avge en juridiskt fullgod bedömning bör beaktas i relation till detta.

Det finns också anledning att tro att personer som utsätts för våldtäkt i nära relationer är väsentligt underrepresenterade i undersökningar som NTU. Det är något som bland annat den här rapporten kommit fram till. Vi kommer strax att komma tillbaka till den.

Den åldersgrupp kvinnor som är mest utsatt, 16-24 år, är drabbad i väsentligt högre grad än snittet, 3,4 procent. Det är lite drygt tre gånger så vanligt att bli utsatt för sexualbrott som ensamstående än som sammanboende. Personer som bor i flerfamiljshus är drygt dubbelt så utsatta som personer som bor i småhus.

I 58 procent av sexualbrotten var gärningspersonen helt okänd för den som utsattes. I 29 procent var gärningspersonen en bekant, och i 13 procent en närstående. Det säger något om vilka grupper som löper störst risker men inget om varför.

Den högerextrema mytbildningen punkterad

Det finns inga större skillnader i utsattheten för sexualbrott mellan personer med inhemsk respektive utländsk bakgrund, enligt NTU. Även detta är något som punkterar den högerextrema mytbildningen.

Den ovan berörda rapporten heter Slagen dam. Den är intressant, då den mäter sådant som den typiske våldsamme partnerns härkomst, utbildningsnivå och vandel rörande alkohol.

  • Kvinnor vars partner är födda i Norden och Asien utsätts i betydligt högre grad än andra grupper, till och mellan vilka skillnaderna är så små att det är omöjligt att dra några slutsatser.
  • Han är i nio av tio fall fast anställd.
  • I åtta av tio fall är han född i Sverige.
  • I sex av tio fall är det en partner som sällan dricker alkohol.

Vi tar det igen, den våldsamme partnern är alltså i typfallet född i Norden, fast anställd och har inga alkoholproblem.

2005 genomfördes också en extern granskning av rapporten och dess slutsatser, som bekräftade rapportförfattarnas slutsatser i den delen trots att rapporten som sådan kunde kritiseras på flera punkter. Detta torde vara dödsstöten för den högerextrema mytbildningen. Se exempelvis den här genomgången och själva granskningen.

Att våldtäkter, sexualbrott och våld i nära relationer är utbrett är ett allvarligt problem. Vad som binder samman dessa är att det är män som är förövare och de angriper kvinnor. För att vi ska komma åt problemet måste fler inse detta, framförallt män som är socialt privilegierade. De måste säga ifrån när det fälls sexistiska kommentarer, informera sig feministiskt och vetenskapligt, och lära sig att diskutera problem med män på ett balanserad och nyanserat sätt.

För att avrunda tänker jag sätta våldtäkt och påtvingade sexuella handlingar i en relativt ovanlig kontext. Det är antagligen den i särklass mest stigmatiserade brottstypen enligt det allmänna rättsmedvetandet i Sverige. Våldtäktsmål med friande eller annars kontroversiell utgång får enormt starkt genomslag i massmedia, det är rutinmässigt så att nyfascister och deras sympatisörer kavlar ut påstådda, friade och fällda sexualbrottsförövare med bild och namn på internet. De flesta är antagligen överens om att de avskyr den här kategorin av gärningar. Många påstår sig vilja mörda förövarna, eller åtminstone utsätta dem för vidriga kroppstraff av alla möjliga slag.

Så varför är våldtäktsfantasier en av, eller den, vanligaste sexuella fantasin? Studier har visat att någonstans mellan en tredjedel och ungefär hälften av alla respondenter fantiserar om att begå, utsättas för eller arrangera sexuellt tvång. Det är också en mer eller mindre framträdande komponent i BDSM-rollspel, en utbredd sexuell subkultur. I praktiken verkar tanken på våldtäkt och liknande handlingar vara närmast normal att föreställa sig, många låtsas också att de deltar i liknande.

Det är inte sjuka, vansinniga eller onda människor som begår våldtäkter eller fantiserar om det. Det är människor som är som folk är mest och varken intrycket man kan få av nyfascistiska bloggar, massmedia eller uppmärksammade våldtäktsdomar kan ändra på hur verkligheten faktiskt ser ut.

/Elwa Ninpo

Relaterad läsning:

Läs också Polimasarens artikel om våldtäkter

SD och rättssäkerheten

Jag anser att ett offentligt register över dömda pedofiler och flerfaldigt dömda våldtäktsmän är en synnerligen dålig idé. Inte för att jag värnar om individerna som skulle finnas i registret, utan för att jag tror att det skulle få katastrofala konsekvenser för rättsväsendet i Sverige. Jag är rädd för att människor skulle kunna ta lagen i egna händer och bilda lynchmobbar, jag ser det som fullt möjligt. När jag bodde i Hälsingland fick jag höra om två mord som skett i den lilla by där jag bodde. I båda fallen handlade det om ”hustruplågare” som invånarna i byn hatade.

Jelly baby lynch mob
eyesore9 / Foter / CC BY-NC-ND

Den första fick hembesök av en grupp män, som ansåg att måttet var rågat. För att förhindra att någon tjallade bestod gruppen av en man ur varje släkt. De drog ut den anklagade på gårdsplanen och slog ihjäl honom. Alla visste, ingen visste.

Även den andra gick ett grymt öde till mötes. Under en dans på en loge bjöds han på en sup runt hörnet utanför. Trodde han i alla fall. Istället fick han en planka i bakhuvudet och precis i rätt ögonblick kom en man med häst och vagn åkande på vägen, varpå kroppen slängdes upp på vagnen och forslades bort. Banemännen gick tillbaka in och när det upptäcktes att en man saknades svarade gruppen; vi hade bara gått ut för att ta en sup. Den saknade mannen hittades aldrig. Den som misstänkts för att vara hustruplågare hade gått upp i rök.

Jag vet inte om de här incidenterna rörde exakt samma personer, men jag vill minnas att det kan ha varit samma konstellation av gärningsmän. Ett medborgargarde – en man ur varje släkt – som tagit lagen i egna händer och försökt att skipa rättvisa. Vad ska man säga? Det är ju svårt att tycka synd om offren, de ansågs skyldiga till brott som ligger långt ner på sympatiskalan. Men vi måste sätta ribban högre när det gäller rättssäkerheten, oavsett vad man anser att en person förtjänar eller inte så måste man hålla sig inom lagens råmärken. Själv har jag massor av åsikter och synpunkter på den svenska kriminalpolitiken (och dess brister), men jag bör och jag måste följa och respektera lagen. Om inte, kan det i förlängningen gå hur illa som helst, då kan Flugornas Herre vara ett faktum.

Sverigedemokraterna hänvisar till att liknande register redan existerar i USA och Kanada. Jag tolkar det som om att de menar att det gör ett svenskt offentligt register helt ok, p.g.a. argumentet: ”alla andra gör det ju”. Vad de inte nämner är att personer som funnits i dessa register misstänks ha blivit mördade p.g.a. ett sådant register. Sexualbrottslingar, särskilt dem som förgripit sig på barn, finner vi längst ner bland bottenskrapet. Det finns en anledning till att dömda i Sverige blir placerade på särskilda avdelningar och anstalter, de anses vara lovligt byte för vissa och skulle högst troligen förvandlas till köttfärs av vissa medfångar, bara tillfälle skulle ges.

Jag känner inte, och begär verkligen inte att någon annan ska känna sympati för dömda sexbrottslingar. Men att låta känslorna ta över är nog det sämsta som kan ske. Då är steget inte långt till en skränande pöbel som mer än gärna vill lösa problem med ‘hälsingemetoden’.

Mina tankar om näthat

Gästinlägg av Anny Berglin

Anny2
Anny Berglin

Är det bara jag, eller känns det som att hot på internet har blivit en stor och viktig fråga senaste tiden? Det gör mig glad om det är så, för det är ett stort problem. För individen som får ta emot hoten, såklart, men även för samhället. Bemöts man konstant av hot, nedsättande ord, kränkningar så kommer man till slut inte orka vara med mer.

Det finns en gräns för alla människor, det är jag övertygad om. Jag själv har varit väldigt förskonad. Nog för att jag fått ta emot diverse dynga, inklusive hot om att jag borde våldtas och liknande, men det är inte alls i närheten av vad många andra kvinnliga debattörer har fått stå ut med.

Jag säger inte att män aldrig får motta anonyma hot och kränkningar, verkligen inte, men jag tror att de ser generellt ut på ett annat sätt än de som riktas mot kvinnor. Den uppfattning jag har är att män vanligtvis får hot om fysiskt våld, medan kvinnor får ta emot hot om våldtäkt men de blir också förringade, förminskade, och bemöts med en väldigt nedlåtande attityd. Som kvinna bör man helt enkelt inte ha en åsikt om man frågar de som gömmer sig bakom anonyma konton och lassar hat via Flashback och sociala medier. Som kvinna ska du vara tyst och snäll, helst stå i köket och föda barn. Uttalar du dig om rasism eller feminism – då är det fritt fram att attackera.

Det är beklämmande och jag skräms av den bild som framträtt för mig sedan jag för drygt ett år sedan började utforska den här “världen”. Det är nämligen ungefär ett år sedan vi började komma igång med IRM (Interasistmen.se) och jag började debattera mer, främst i sociala medier, om rasism och främlingsfientlighet. Innan dess hade jag ingen koll om hur man blir bemött, vilka grova saker man kan få kastat i ansiktet. Därför är jag glad och djupt tacksam att det verkar vara en fråga som uppmärksammas och lyfts fram i ljuset. Att det är fler och fler som ställer sig upp och säger att “Nej, det här beteendet är inte okej!”.

Tyvärr räcker det inte att påpeka för den anonyma mobben att det är riktiga människor, människor med tankar och känslor, som de vräker hat över. Tyvärr räcker det inte att “ta debatten”. Tyvärr räcker det inte att försöka borsta av sig hatet och tänka “det som inte dödar, härdar” för små små fragment av det där kryper ändå in under huden. Tyvärr räcker det inte att blunda för att det här är ett riktigt problem och ett hot mot vår demokrati.

Jag hoppas att i och med att frågan lyfts så kommer det också att ge en spegling i hur sådana här kränkningar blir behandlade när de polisanmäls. Att det inte blir direkt “Förundersökning nedlagd” utan att något faktiskt händer. Att de där som sitter bakom sina anonyma konton och kräks ut hot faktiskt får sitt straff. För kanske, kanske, kanske får det någon att tänka efter både en och två gånger innan de trycker på “skicka”.

 

Det där om invandring, ekonomi och brottslighet…

Det här med överrepresentation av utrikes födda i brottsstatistiken är ibland en lite knepig sak. Det är viktigt att undvika att generalisera negativt om, och peka ut alla individer i en grupp, men samtidigt blir vi inte av med problem som finns, och kan inte hjälpa människor som hamnar i knipa på grund av dessa, om vi inte vet att problemen finns och diskuterar dem.

Det är den här statistiken som debatten om brottslighet bland utrikesfödda handlar om. Den finns i BRÅ:s rapport från 2005. Det är statistik över registrerade anmälningar för brott (inte domar).

Ur BRÅ:s rapport från 2005

Personer födda i utlandet: 12% misstänkta för brott. Personer med båda föräldrarna födda i utlandet: 10% misstänkta för brott. Personer med en förälder född i utlandet: 7.1% misstänkta för brott. Personer med två föräldrar födda i Sverige: 5% misstänkta för brott.

Statistiken (som finns på sidan 63 i rapporten) visar dessutom att ca 25% av folk födda i Afrika (utom östafrika som hade 17%) misstänkts för brott (!) jämfört med 8,7% av folk födda i Norden och ca 7,5% för de födda i EU.

Det säger sig själv att det blir lite speciella förhållanden med denna form av statistik. Eftersom den visar misstänkta för anmälda brott och inte dömda människor. Men man får en fingervisning att siffrorna om utrikes födda stämmer även för domar, om man ser på fördelningen bland folk som sitter på kriminalvårdsanstalt.

28% av de som sitter i fängelse är utländska medborgare (15% av dessa från Norden). En övervägande andel av de andra har så kallat utländskt ursprung. Kriminalvården har inte statistik på detta, men det kan alla berätta som haft kontakt med kriminalvården.

Överrepresentation

Detta är en av många överrepresentationer som finns. Det finns fler faktorer att ta hänsyn till.

Om man tittar på statistiken över anmälningar som BRÅ gör, ser man att 3,5 ggr fler män än kvinnor finns i statistiken över anmälda. 2,5 ggr fler personer mellan 15-17 år jämfört med alla som är äldre än 41 år och 2,5 ggr fler personer som är utrikesfödda jämfört med svenskfödda med svenskfödda föräldrar.

Socioekonomiska förhållanden spelar också roll. Låginkomsttagare anmäls 5 ggr oftare än höginkomsttagare. Personer med endast grundskola är 6 ggr vanligare i statistiken än personer med minst 3 års eftergymnasial utbildning. Samma överrepresentation, 6 ggr, gäller för socialbidragstagare jämfört med alla som inte tar emot socialbidrag.

Så ser fakta ut. Vad gör vi med dessa fakta?

Ja, man måste ha ett hjärta av sten för att inte se statistiken över t.ex. misstänkta med afrikansk bakgrund, och inte beröras av det och vilja göra något åt det. Det finns problem här av någon anledning. Socioekonomiska faktorer spelar en roll, helt säkert också strukturell rasism, att polis och myndigheter behandlar afrikaner negativt. Kanske spelar olika lagar och sedvanor från respektive land som invandrare kommer från, också en viss roll.

Att blunda för denna statistik, och inte debattera detta, anser jag vara lika hjärtlöst som att sprida rasistisk dynga om alla som har utländskt ursprung.

Uppgifterna i tabellen borde uppmuntra folk att vilja göra något åt problemen, inte dölja problem som finns. Men det finns ingen anledning att börja generalisera om folk, eller sprida rasistiska myter, på grund av detta.

Det förstår man om man tittar bakåt i tiden, på hur det var i Sverige en gång.

Migration till städerna förr, invandring idag

Om man studerar rättegångsprotokoll från 1700-talets och 1800-talets Sverige, eller de sociala rapporterna om t.ex. prostituerade, ser man en överrepresentation av brottslighet bland migranter.

Migranterna då var invandrare från andra länder, men framför allt var det folk som flyttat inom Sverige, som skåningar, dalslänningar, norrlänningar och andra.

Denna migration kallas för urbanisering i våra historieböcker.

Folk har alltid sökt sig till städerna, men de senaste 200 åren har detta skett i större utsträckning än tidigare sekler. De som flyttade till städerna strax före och under den industriella revolutionen, hade ibland lite pengar och ambitionen att förbättra sitt liv, men oftare var flytten en nödlösning.

Folk flyttade till staden för att de var fattiga och saknade jobb. Ibland flyttade de för att de svalt därhemma. Ibland för att de blivit socialt utstötta.

Sexuellt utnyttjade pigor kunde till exempel fly till staden från sina hembyar, undan skammen att ha blivit utnyttjad, undan kyrkans, överhetens och grannarnas fördömande blickar. Ofta flydde även män och pojkar som brutit mot någon morallag.

Många av dem hamnade i Stockholm.

”Invandringen” till Stockholm

Situationen blev inte alltid bättre i Stockholm. ”Immigranterna” tvingades ta de sämsta jobben. Det var de som plockade hästskit från gatorna, bar toahinkar, blev pigor och drängar och tog de tunga jobben i de få industrier som fanns. Hade de tur kunde de bli gesäller och utöva hantverk. Men långt ifrån majoriteten fick det så.

Statistiken över hemlösa (lösdrivare), prostituerade och brottslingar visar att de fick det tufft. Men de levde iallafall. Det kan vara svårt för oss att föreställa, men det var nog bättre att vara fattig prostituerad på Kungsholmen 1868 än att vara död i svält.

Man kan läsa i protokollen från Stockholms domstolar, om ”invandraren” från Lund, arbetskarlen Fredrik Leopold Jönsson-Gavin, som arresterades som lösdrivare 1886.

Beträffande sina lefnadsomständigheter uppgaf Arbetskarlen Fredrik Leopold Jönsson-Gavin att han är född den 2 mars 1852 i Lunds stad samt oäkta son af Ogifta Elisabeth Lundberg, att han är senast mantalsskrifven jemväl kyrkoskrifven i Stockholms stad och Adolf Fredriks församling, att han fostrats hos Prosten Jönsson i Staby till 7 års ålder, då han kommit hit till staden…

Eller Carl Eric Vesterlund, ”invandraren” från Arboga som 1819 dömdes till hängning för mord. Änkan Rangdina Svenningsen som kom hit från Norge under unionen mellan Sverige och Norge 1891 och häktades för lösdriveri. Elisa Laura Larsson från Värmland som åkte fast för prostitution och lösdriveri 1886, två år efter hon rymt från sin man.

De individuella berättelserna är många.

Då och nu

Det fanns folk som förr i tiden sa att det var folken från andra landskap som var problemen. De var rasister, men rasister som ansåg att folk från andra landskap, speciellt bönder, var dummare och mer tjuvaktiga än folk i städerna.

Ofta hänvisade de till statistiken. Som om statistiken över brottslighet bevisade deras rasistiska teorier om att skåningar var sämre människor.

Men vad hade hänt om man i Sverige för kanske 130 år sen hade beslutat att sluta att ta emot folk från landsbygden?

Hade Sverige kunnat utvecklas då? Resultatet av en sådan politik hade troligen blivit en kombination av hungersnöd i landsbygden och ekonomiskt kaos i städerna. Städerna behövde arbetskraft till fabrikerna och som kunde ta alla andra jobb.

Det man lätt glömmer är att det var en win-win-situation för alla. Även de som ”invandrade” till städerna vann på det; till och med de som tvingades ta skitjobb. Men nöden var stor, även om nöd väl på ett sätt kan betraktas som bättre än svältdöd.

Men idag hör vi inte talas så mycket om nöden bland skåningar som flyttat inom Sverige. Vad har hänt?

Jo. Mot slutet av 1800-talet började liberaler och Socialdemokrater gemensamt ta strid för bättre livsvillkor för även fattiga. Man började arbeta bort problemen som alla visste fanns.

Man började uppmärksamma missförhållandena och bestämde sig för att göra något åt dem. Man blundade inte för hur det var och man ville inte stoppa migrationen till städerna. Man sa: ”vi gör något åt det, tillsammans”!

Rasisterna har fel!

Rasisterna har fel. Sverige behöver invandring. Vi har inget val. Invandring är en investering i vår framtid. Människor är investeringar och inte kostnader.

Dessutom gör de fel när de drar samtliga individer från främmande kulturer över en kam.

Men även folk som inte vågar röra vid den känsliga statistiken om brottslighet, liksom den om socioekonomiska faktorer och mäns överrepresentation, har fel.

Folk för 120 år sen som ville lösa de sociala problemen gjorde inte detta genom att blunda för faktiska förhållanden i t.ex. arbetarklassen, utan genom att använda fakta för att förändra Sverige.

Jag vet inte vad ni anser. Jag anser att statistiken att 25% av personer födda i Norra Afrika och övriga Afrika (utom öst) misstänkts för brott är skrämmande. Det är även skrämmande att många med utländsk bakgrund verkar hamna i brottslighet.

Min första tanke är att vi behöver diskutera detta, ta fram mer uppgifter och genast sätta in insatser för att göra något åt det. Jag ser tecken som tyder på mänskligt lidande när jag läser statistiken. Vad ser du?