Etikettarkiv: svarta

DN:s Nathan Shachar vill ha sin rasism ifred

Nathan Shachar reser till Ecuador där han går på restaurang och blir lyrisk av svarta människor som marknadsför nidbilder av sig själva. Han har funnit ”det förlorade paradiset”, i vilket svarta människor ”visste sin plats” och inte protesterade mot rasistiskt hån i en mängd former. Men Shachar bedrar sig själv. Latinamerikas svarta befolkning fortsätter att slåss mot rasismen – liksom svarta i resten av världen. 

Den tionde oktober publicerade Dagens Nyheter Nathan Shachars artikel ”Mobbningens ordförråd”.

Läsare av artikel som letar efter mobbare och hur de uttrycker sig, kan bli en smula konfunderade. Artikeln inleds nämligen med en längre anekdot om hur Shachar och ett antal andra européer vandrar runt i Ecuadors huvudstad Quito, varpå de ser en restaurangskylt med orden ”Menestras del Negro”.

Felaktig översättning är grunden för Shachars argument

Shachar översätter ordet ”negro” till ordet ”neger”. Skylten översätter han till ”Negerns maträtter”.

Den korrekta översättningen är emellertid ”Den svartes grytor”.

Shachar tycks inte känna till, eller ger sken av att inte känna till att det spanska ordet ”negro” betyder ”svart”.

Utifrån en felaktig översättning från spanska till svenska, inleder Shachar en artikel överfylld av sakfel och bristande argumentation om hur svarta människor enligt honom skall reagera inför epitet som andra har givit dem.

Shachar blir rörd när svarta människor inte kritiserar rasistiska stereotyper

Namnet ”Menestras del Negro” är därtill också ett varumärke, med en logotype som enligt Shachar föreställer ”en leende svart person, men inte någon igenkännlig ortsbo, utan en hämningslös stereotyp: en vilde med en benknota flätad i sitt hår.”

Därefter skriver Shachar om sin bedömning att en restaurang med ett liknande namn och en liknande logotyp skulle ha väckt en enorm indignation i Sverige bland ”politiker och tyckare”.

Shachar frågar en svart kypare på restaurangen om huruvida hans egen arbetsgivare använde sig av kränkande företagsnamn och logotyp. Kyparen försäkrade att han ”inte var det minsta kränkt”.

Shachar gräver vidare efter ”en mer auktoritativ bedömning” genom att kontakta organisationen ASONE (Asonegros del Ecuador), som han översätter till ”Negrernas förbund i Ecuador” (istället för ”De svartas förbund i Ecuador”). Enligt Shachar hävdar talesmän för organisationen att ordet ”neger” är ett ”honnörsord” och att namnet inte är rasistiskt utan visar att ”maten där är så bra och så billig”.

Här framgår det inte heller om Shachar frågar talesmännen om det svenska ordet ”neger” eller det spanska ordet ”negro”.

Shachar bedömer att ”de svarta ecuadorianernas svar är nästan rörande i sitt sunda förnuft. De har aldrig öppnat det multikulturella giftskåpet.”

Shachars analys: Katolska samhällen har mindre rasism mot svarta människor

Som bakgrundsförklaring använder sig Shachar av en debattbok (oklart vilken) utgiven av Frank Tannenbaum, en österrikisk-amerikansk professor i latinamerikansk historia vid Columbia University.

Tannenbaum, vars bestående vetenskapliga bidrag har varit inom kriminologin, har skrivit en enda bok som explicit berör slaveri på de amerikanska kontinenterna och som utgavs 1946, det vill säga för över sjuttio år sedan; ”Slave and Citizen: The Negro in the Americas”. Boken är på 128 sidor. En hel del saker har hänt sedan dess inom forskningen gällande slaveriet på de amerikanska kontinenterna.  

Enligt Tannenbaum var katolska samhällen på de amerikanska kontinenterna mindre rasistiska än de protestantiska. Som ett exempel på det påstods att brasilianska slavägare ”satte en ära” i frigivandet av slavar. Som kontrast ställer Tannenbaum det huvudsakligen protestantiska USA, där ”få vita i USA:s söder uthärdade fria svarta.”

Fruktan för en svart befolkning utan slavstatus som levde intill svarta slavar har emellertid inget med protestantisk övertygelse att göra. Slavägarna och slaveriets förespråkare visste att före detta slavar, ofta konspirerade effektivt med de som levde kvar i slaveriet för att hjälpa de senare att rymma eller starta slavuppror. Något som särskilt visade sig under det haitiska slavupproret. Mer om det längre fram i denna artikel.

Shachar vänder ryggen mot slaveriets historia och arv i Sydamerika

Tannenbaums påståenden som Shachar lutar sig mot, har alltid stridit mot väletablerade fakta som finns offentligt dokumenterade.

Även om slaveriet och dess historia på de amerikanska inte kan kopplas till teologiska skillnader mellan katoliker och protestanter, visar historiska fakta tydligt motsatsen till Shachars och Tannenbaums påståenden.

De delar av de amerikanska kontinenterna där slaveriet generellt sett avskaffades först och där den proportionerligt största delen slavar frigavs, hade en övervägande protestantisk befolkning. Bristen på arbetskraft i de områdena avhjälptes huvudsakligen genom ständigt ökande invandring av européer.

I motsatt riktning skedde de tidigaste såväl som de sista, flesta, största, mest återkommande och blodigaste slavupproren i amerikanska kolonier och länder med en huvudsakligen katolsk befolkning.

Frigivandet av slavar på de amerikanska kontinenterna i kolonier och länder där slaveriet fortfarande var legaliserat, var resultatet av en bristande lönsamhet, kombinerad med risken för uppror och flykt av slavar. Frigivningen av slavar i Brasilien i större skala kom sent och som sista utväg.

Jagandet och infångandet av förrymda slavar är i själva verket något som glorifieras runtom i Brasilien, genom statyer över så kallade ”Badeirantes” (slavjägare och exploatörer av ädelmetaller och diamanter).

Bildresultat för bandeirante
Bild på en Badeirante i den brasilianska staden Goiãnia.

I amerikanska delstater såsom Virginia, Kentucky, North Carolina, South Carolina, Delaware och Tennessee, minskade bland annat tobaksodlingarnas lönsamhet och därmed även det ekonomiska incitamentet för slavägande. Samtidigt ledde uppfinningen av maskiner i USA som kunde behandla bomull, till att textilproduktion av bomullskläder fick en dramatisk ökning och blev billigare.

Det ekonomiska incitamentet för att befria slavar i USA:s sydstater motverkades. Bomullsplantagerna efterfrågade ständigt mer slavar och priset på slavar sköt i höjden. Uppskattningsvis två miljoner slavar i de och andra delstater, såldes till huvudsakligen bomullsproducerande delstater längre söderut, i delstater såsom Mississippi, Louisiana, Alabama, Georgia, Florida och Texas.

Bristande lönsamhet i produktionen av socker och tobak i flera sydamerikanska länder, ledde till ett minskat behov av slavarbetskraft, samtidigt som slavarna ofta inte kunde säljas till andra köpare .

I Syd- och Centralamerika fanns överlag betydligt bättre möjligheter för slavar att fly från sina ägare. I USA var samtliga delstater skyldiga att återlämna förrymda slavar, oavsett om de hade avskaffat slaveriet eller ej.

Varken slavägande protestanter eller katoliker satte generellt en ”ära” i frigivningen av slavar, vilket Shachar påstår.

Deras frigivning berodde på att slavägarna satte en ära i att inte gå med ekonomisk förlust, kombinerat med slavägarnas fruktan för att arbetskraften rymde från eller mördade dem.

Shachar ser Brasilien som ett föredöme i behandlingen av slavar

Shachars resonemang blir än mer absurt av att han av alla länder tar Brasilien som exempel på någon form av harmonisk utfasning av slaveriet, eller för den delen ”en sundare och mindre komplexfylld samvaro grupper emellan i Latinamerika.”

Den franska, tillika katolska, kolonin Santo Domingo var en av de första områdena på de amerikanska kolonierna som avskaffade slaveriet. Det berodde emellertid inte på att slavägarna ”satte en ära” i att frige slavar. Det berodde på att nästan alla slavägare flydde eller dödades i samband med de haitiska slavupproren och det efterföljande grundandet av den haitiska republiken.

Under de självständighetskrig som rasade i merparten av det spanska imperiets besittning under och efter Napoleonkrigen, frigavs stora mängder slavar i utbyte mot att de allierade sig med och stred på självständighetsrörelsernas sida. Svarta människor hade fått ett oundgängligt värde som beväpnade soldater, men var farliga för sina ägare som beväpnade och förrymda slavar. Efter Napoleonkrigen förbjöds Västeuropas länder, inklusive det katolska Frankrike, Portugal och Spanien, att fortsätta med slavhandeln från Afrika. Detta efter påtryckningar från det huvudsakligen protestantiska Storbritannien som behärskade världshaven med sin flotta.

Slaveriet i kolonierna fortsatte, men tillgången på slavar stryptes sakta. Att sätta ”en ära i att frige slavar” hade inget med saken att göra.

I motsatt riktning var det huvudsakligen det katolska Brasilien, det sista land i västvärlden som avskaffade slaveriet, nämligen år 1888, eller tjugotre år efter USA. Brasilien var den koloni och senare det land i västvärlden som importerade fler slavar än något annat land i västvärlden.

I Brasilien var under en lång tid den genomsnittliga livstiden för en slav 6-7 år och slavar levde ofta inte längre än till tidiga tjugoårsåldern. Endast flykt, revolt, döden genom utarbetning, tortyr, mord, eller självmord kunde befria dem. Under en lång tid importerades huvudsakligen manliga slavar. De relativt få kvinnliga slavarna i Brasilien aborterade ofta sina foster för att undvika att de föddes till ett kort och plågsamt liv i slaveri.

Det storskaliga och systematiska folkmordet på svarta människor i Brasilien som löpte parallellt med slaveriet, gjorde att Brasiliens svarta befolkning under långa perioder förblev konstant.

Brasilien var det land som upplevde det största antalet och de mest omfattande slavrevolterna. Brasilien var det land i västvärlden som hade några av de största samhällena som utgjordes av förrymda slavar.

Rasismen mot svarta människor i det katolska Kongo och Belgien

Och vad kan vi säga om ”harmoniska relationer” mellan svarta och vita i andra delar av världen som huvudsakligen katolska länder har koloniserat? Var den Fristaten Kongo efterträtt av Belgiska Kongo ett ”mönsterexempel” på avslappnade relationer mellan svarta och vita? Behöver Nathan Shachar och många andra lära sig om den saken?

Bildresultat för congo chopped off hands
Bild på en av miljontals kongoleser som fick sina händer avhuggna av den belgiska kolonialmakten. Ett exempel på en katolsk koloni med ”en sundare och mindre komplexfylld samvaro mellan grupper”?

Vad kan Shachar tänkas tycka om chokladpraliner i Belgien som föreställer avhuggna svarta händer? Något att avnjuta till en kopp kaffe kanske? Gärna med en svart kypare och talesmän för svarta belgare som ”intygar” att sådant inte alls är rasistiskt? Var går gränsen för Nathan Shachar?

Bildresultat för congo chopped off hands
I Belgien kan de som önskar avnjuta dessa praliner som så nostalgiskt illustrerar den forna kongolesiska kolonin. Observera att bilden publicerades år 2016.

Eller är klagomålen även på Tintin i Kongo och de avhuggna-handpralinerna ytterligare exempel på det ”multikulturella giftskåp” som Shachar talar om?

Klagande, protester och gnäll från ännu fler ”lättkränkta” personer som misslyckas med att se allt det fina och roliga och sunda som Shachar ser.

Rasismen mot svarta människor i Ecuador och övriga Latinamerika är stark

Och vad säger slaveriets historia i Brasilien om svarta ecuadorianers situation? Jo, det säger väldigt mycket, men det säger det exakt motsatta som Nathan Shachar påstår. Svarta ecuadorianer har alltid nedvärderats, förtryckts och marginaliserats i Ecuador.

För bara några år sedan sändes en sång i ecuadorianska radiokanaler som beskrev svarta människor som ”kackerlackor i avloppen”, att svarta människor ”smutsade ner allt med sin svarta färg” och att svarta människor var ”skit som borde hamna i helvetet”.

Situationen är i stort sett densamma för svarta människor i bland annat Bolivia, Guatemala, Colombia, Mexico, Peru, Argentina, Kuba, Costa Rica och Panama. Samtliga är länder med övervägande katolsk befolkning.

Men hur är det med slaveriets arv och rasismen gentemot svarta i Brasilien då? Jo, förslavandet av huvudsakligen svarta brasilianer fortsätter, om än illegalt och i en klart begränsad omfattning.

Under den tid då slaveriet i Brasilien var legaliserat, omgavs bland annat staden Rio de Janeiro av samhällen av slavar som flytt och befriat sig och de samhällena utsattes ständigt för räder från polis och militär.

Den brasilianska polisens och militärens räder mot gatugäng och gatubarn i Rio de Janeiros slumområden med huvudsakligen svart befolkning, är i viss mån nästa kapitel på den historien. I stor utsträckning riktas våldet även mot oskyldiga civila och blir delvis ett arv från Brasiliens rasistiska förflutna. Polisens och militärens blodiga räder fortsätter i Rio de Janeiro år efter år och har fått global uppmärksamhet genom filmer såsom ”Tropa de Elite”.

Rasismen och det rasistiska arvet i Brasilien är intensiv, institutionaliserad och även en integrerad del av brasiliansk kultur. Ett exempel på det är den brasilianska kampsporten capoeira, av brasilianska svarta slavar uppfunnen och kamouflerad till en dans med musik. Kampsporten fokuserar mycket på sparkar bakåt, vilket är ett utmärkt sätt för människor med fastkedjade händer och utan vapen, att slåss på. Dansen capoeira fungerade även som ett hemligt kommunikationsmedel för slavarna, fyllt av metaforer, av subtila meddelanden och med trummor som kallar till uppror och krig.

Bildresultat för capoeira
Brasilianska slavar tränar Capoeira framför en militär som tror att han får underhållning av två män som egentligen tränar på att sparka in hans tänder.

Berimbau, det pilbågsliknande instrument som är centralt för musiken i capoeiran, hade även det dubbla syftet att utnyttjas som ett vapen.

Sångerna i capoeira handlar ofta om strid för sin frihet, om att man inte skall känna fruktan inför strid, att förbereda sig inför ett stort slag mot slavägarna, att förbereda sig för  att fly från slaveriet, om fruktan för slavjägarna, om sabotage av slavägares egendom, om hyllning till olika afrikanska folkgrupper, samt liknande teman.

Capoeiran fruktades av de brasilianska myndigheterna och stora delar av Brasiliens vita befolkning och var förbjuden i Brasilien fram till 1937.

Samban, den dansform som populariserats över hela världen genom Brasiliens karnevaler, har sitt ursprung i angolanska och nigerianska danser, men betraktades tidigare av de brasilianska myndigheterna som ”primitiv” och ”dekadent”. Samban var förbjuden i Brasilien fram till 1900-talets början.

Sambamusiken är inte bara den glada dans och sång som den huvudsakligen är känd för att vara utanför Brasilien. Sambasånger skrivna för den brasilianska publiken, har alltid till stor del varit fylld av kritik mot politiskt förtryck och sociala orättvisor.

Idag illustrerar samban blandad med rapmusik, allt mer grafiskt det urskiljningslösa våldet  i Brasiliens favelas (slumområden) med till övervägande del svart befolkning. Något som t ex framkommer tydligt i sången Rap Das Armas, med refrängen ”Rapapapapapapapa!!” som vokaliserar och beskriver eldstrider med automatvapen mellan gatugäng och polis.

Var är de exempel på ”en sundare och mindre komplexfylld samvaro grupper emellan i Latinamerika.” som Nathan Shachar påstår existerar?

Att låtsas trivas med förtryck – en överlevnadsstrategi

Precis som brasilianska slavar med sin capoeira kunde träna för sitt självförsvar och sin befrielse och samtidigt få sina förtryckare att slappna av och skratta, lyckas svarta ecuadorianer få Nathan Shachar och andra matgäster att slappna av i en miljö av svart servilitet, äta en måltid och på så sätt lättare acceptera svart entreprenörskap och självförsörjning.

Till skillnad från vad Nathan Shachar tror, skiljer sig situationen inte från de amerikanska sydstaterna, övriga USA eller andra delar av västvärlden där så många svarta väljer varierande former av självförnedring för att lättare accepteras och kunna försörja sig i ett systematiskt diskriminerande samhälle.

Eller vad tror Nathan Shachar att han skulle för svar om han frågat de svarta artister och skådespelare som deltog i dessa minstrelföreställningar, hur de upplevde de vita män som svartmålat sina ansikten? Skulle de säga att det var rasistiskt och därmed riskera att förlora sina arbeten?

Bildresultat för blackface
Bild på den svarte skådespelaren, sångaren och dansaren Bert Williams, som levde mellan åren 1874-1922. Williams blev rik på Minstrelföreställningar som gjorde karikatyrer av svarta människor. Parallellt med sina uppträdanden kritiserade han rasismen i USA och hur han längtade efter en dag då den skulle försvinna. Många av hans svarta kritiker som protesterade mot hans föreställningar, prisade honom samtidigt för att han lyckats bli en av de första och den största svarta skådespelaren inom teater och film. En av hans kollegor betecknade honom som ”En av de roligaste män jag har sett – en av de sorgsnaste män jag har känt.”

Ord som tilldelas ”den andre” skall inte ifrågasättas

Shachar tar fler exempel på enligt honom orimligt moralisk indignation. Han påtalar att det riktades kritik mot en kursbok som betecknade Martin Luther King som ”negerledaren Martin Luther King”.

Han ställer sig retoriskt frågan om ordet ”neger” även bör refuseras när det används av King själv. Utan att reflektera över skillnaden i att citera en historisk text med historiska uttryck, jämfört med att i en modern använda sig av historiska uttryck som idag och av de flesta ses som nedvärderande. Har Shachar funderat över om Dr. King använt sig av samma ord om han levt vidare in i 70-talet och fram tills idag?

När går bäst-före-datumet på ord ut för Nathan Shachar? Skall uttryck var acceptabla förr i tiden alltid och av alla betraktas som acceptabla idag?

Med tanke på att Shachar stör sig på att ord som tilldelats svarta människor oavsett deras egen åsikt undrar jag; är ordet ”neger” menat att användas, för att citera Shachar, som ett ”honnörsord” i den här låten av Eddie Meduza, med titeln ”Negerjävel”?

Motargument – ett hot mot det fria ordet?

Nathan Shachar fortsätter att beklaga sig. Han nämner även att den kände komikern Jerry Seinfeld för några år sedan meddelade att han slutar uppträda vid universitet.

Vad var orsaken? Shachar förklarar: ”Humor har blivit farligt för den som skojar med folkslag, kön och fördomar.” Shachars slutsats är att ”idag är det inte kyrkan som är trångsynthetens och renlärighetens högborg, utan universiteten. I protestantiska länder är universiteten farliga platser för det fria ordet.”

Enkelt konstaterat; om Seinfelds publik på universitet ogillar och upprörs av vad han väljer att skämta om, är det fel på publiken, inte Seinfeld. De som eventuellt ogillar Seinfelds sätt att skämta ska om de inte gillar honom, åtminstone hålla tyst. Annars hotar de det ”fria ordet”.

Nathan Shachars frustration är så stark att den nästan går att ta på. Varför kan inte bara en massa människor finna sig i samma uttryck och begrepp som tidigare generationer inte har protesterat emot? Varför måste en massa andra människor känna att de skall ta en sådan stor hänsyn till andras känslor? Kan de inte bara slappna av och skratta åt samma ”skämt” och nidbilder som förut? Som Shachar inbillar sig att de gör i Equador och runtom i katolska länder i Sydamerika?

Den inställning tillika det problem som Shachar tydligt illustrerar, är att han själv tillsammans med så många andra genom tidens gång, får chansen att andas moraliskt friskare luft. Tiderna förändras och människor tänker överlag annorlunda, men Shachar och allt för många andra gillar inte förändringarna och föredrar att stanna kvar i en stinkande kloak av förakt, arrogans och unkna fördomar.

Är han också sugen på att äta på restauranger med varumärken som utgör karikatyrer av vita människor, av judar, av romer och en rad andra etniciteter? Vore det ett exempel på det ”sunda förnuft” som Shachar talar om?

Shachar trivs så pass mycket i sin ombonade kloak av fördomar, att han förnekar femhundra år av svart historia fylld av förtryck, folkmord, förföljelse, motstånd och kulturell blomstring i västvärlden. Han trivs så mycket i sin kloak av fördomar att han avsäger sig en grundläggande psykologisk förståelse och empati för svarta människor. Bristen på hans empati utsträcks även till andra etniciteter.

Insikten om det senare kan givetvis bli övermäktig att bära, varför Shachar projicerar värderingar som inte delas av honom själv, till att bli ”förtryckande”. Det är andras protester mot det språkbruk som Shachar blir så förtjust av, som Shachar ser som ”mobbbning”. Eller det ”multikulturella giftskåpet”, som han också kallar det.

Det står Shachar fritt att fortsätta leva i en kloak med nöjda svarta kypare på restauranger som ser sig nödsakade att locka honom med rasistiska nidbilder. Vi andra har också vår rätt att vilja andas frisk luft, fri från en historisk tid av förtryck och förnedring, som Shachar känner sig så bekväm i.

Thabo ‘Muso

PS.

Artikeln är full av länkar till ett stort antal dokumentärer, reportage, artiklar och musikvideor med huvudsaklig fokus på slaveriet, rasism och svart kultur i Sydamerika och Nordamerika. Läsaren av denna artikel uppmanas ta sig tid och titta på dokumentärerna och reportagen, för att få en djupare insikt.   

1. Föreläsning med David W. Blight, professor i historia vid Yale University. Föreläsningen är publicerad den 21 november 2008.

”A Northern World View: Yankee Society, Antislavery Ideology and the Abolition Movement.”

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=Pd1rB51xCzk&list=PL5DD220D6A1282057&index=4

2. Föreläsning med David W. Blight, professor i historia vid Yale University. Föreläsningen är publicerad den 21 november 2008.

”Southern Society: Slavery, King Cotton, and Antebellum America’s ”Peculiar” Region.”

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=PunB5vPj2sE

3. Föreläsning med David W. Blight, professor i historia vid Yale University. Föreläsningen är publicerad den 21 november 2008.

”A Southern World View: The Old South and Proslavery Ideology.”

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=yRfByLRO5xs&list=PL5DD220D6A1282057&index=3

4. Dokumentär av TV-kanalen WNED-DT. Publicerad på youtube den 19 december 2012.

”PBS Egalite for All: Toussaint Louverture and the Haitian Revolution (2009)”

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=IOGVgQYX6SU

5. Dokumentär om slaveriet i Brasilien, producerad av British Broadcasting Corporation (BBC) och publicerad på youtube den 26 april 2014.

”Slavery in Brazil”

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=RGGQJZsCog4

6. Filmen ”Qilombo”, som handlar om samhället ”Palmares” i Brasilien, som var det största samhället skapat av förrymda slavar. Publicerad på youtube den 3 maj 2017.

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=eNDTkW70Atw

7. Dokumentär om den belgiska kolonisationen av Kongo, producerad av British Broadcasting Corporation (BBC) och publicerad den 2 november 2008.

”Congo – The Brutal History”

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=qx2Sj1fhSso

8. Inslag ur dokumentär om arvet från den belgiska kolonisationen av Kongo. Inslaget visar hur det säljs chokladpraliner på belgiska kaféer och konditorier, som föreställer avhuggna händer från svarta människor. Publicerat på youtube den 14 september 2013.

”The severed hands of Africa.. King Leopold II”

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=RfdjQaszF_U

9. Youtubeblogg om rasismen mot svarta människor i Equador, publicerad den 12 maj 2016.

”Discrimination of Afro Ecuadorians Capstone”

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=_vq-V7Uf9Xk

10. Dokumentär om rasism och diskriminering av Ecuadors ursprungliga befolkning, samt svarta befolkning och den ecuadorianska regeringens satsningar på att motverka rasismen och diskrimineringen av dessa grupper. Publicerad av organisationen  MDG Achievement Fund (MDG-F) (en ideell organisation skapad av spanska regeringen och Förenta Nationerna). Publicerad på Youtube den 20 augusti 2012.

”Ecuador: Fighting Racism & Discrimination”

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=hJDYFvDou9E

11. Nyhetsreportage av Al Jazeera om rasismen gentemot svarta människor i Ecuador, publicerad på youtube den 24 april 2009.

”Racism In Ecuador Afro Ecuadorians Speak Out On Racial Slurs!”

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=6AE27JSZIJw

12. Nyhetsinslag från nyhetsbyrån L’ Agence France-Presse (AFP) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Bolivia, publicerad på youtube den 11 juli 2012.

”Bolivia’s blacks fight for their rights”

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=-PWtU-pKy50

13. Nyhetsinslag från Al Jazeera om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Bolivia, publicerad på youtube den 20 maj 2016.

”Afro-Bolivians recognized as a distinct ethnic group”

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=tp5o956z-80

14. Youtubeinslag från youttubekanalen ”Garifunafiles” (en etnisk grupp i Centralamerika med huvudsakligen afrikanskt ursprung) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Guatemala, publicerad på youtube den 2 september 2010.

”discrimination agains Garifuna in Guatemala”

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=16A4TY8k490

15. Nyhetsinslag från den colombianska TV-kanalen Telesur om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Colombia, publicerad på youtube den 12 november 2013.

”Being black in Colombia reduces chances of getting a job”

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=dJQBMLU_kpQ

16. Inslag från den Toutubekanalen Fusion, om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Mexiko, publicerad på youtube den 15 november 2016.

”Afro-Mexicans Face Racism Daily in Mexico”

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=tJwwQFeWnVc

17. Nyhetsinslag från nyhetsbyrån L’ Agence France-Presse (AFP) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Peru, publicerad på youtube den 18 januari 2013.

”Peru tackles discrimination against black community”

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=opdnjBngv6Y

18. Youtubeinslag med en collage av olika TV-dokumentärer och en youtubebloggg, gällande livsvillkoren, kulturen, rasosmen mot och diskrimineringen av svarta människor i Argentina, publicerad på youtube den 24 oktober 2013.

”Afro-Latino Connection (Afro-Argentines)”

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=0H9nwWUlfCE

19. Nyhetsinslag från nyhetsbyrån L’ Agence France-Presse (AFP) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor på Kuba, publicerad på youtube den 9 februari 2010.

”Battling Cuba’s racial divide”

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=WJ1NnGmtunA

20. Inslag från dokumentär från Förenta Nationerna om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Costa Rica, publicerad på youtube den 2 april 2009.

”Costa-Rica: The road to equality”

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=DB_VpEUsyX0

21. Nyhetsinslag från den colombianska TV-kanalen Telesur om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Panama, publicerad på Youtube den 27 november 2013.

”Racial discrimination persists in Panama”

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=UQ3LqSweGV8

22. Nyhetsartikel om slavar inom det brasilianska jordbruket, publicerad i tidningen The Guardian den 9 januari 2017.

”Brazil ordered to pay $5m to workers formerly enslaved on cattle ranch”

Länk: https://www.theguardian.com/global-development/2017/jan/09/brazil-ordered-to-pay-5m-to-workers-formerly-enslaved-on-cattle-ranch

23. Inledande scen ur den brasilianska filmen Tropa De Elite, baserad på intervjuer med och en polispsykiatriker i Rio de Janeiros poliskår, publicerad på youtube den 14 december 2016.

”Tropa De Elite” ‘Elite Squad’ Opening Scene”. 

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=9dMSN9Uby2I

24. Nyhetsinslag i Al-Jazeera om rasism inom poliskåren i Rio de Janeiro, publicerad på Youtube den 25 september 2016.

”Brazil racism: Police killing of favela residents increased during Rio games”

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=CWTSNUd57iw

25. Trailer för ur den brasilianska filmen ”Tropa De Elite 2”, publicerad på Youtube den 2 juli 2010.

”Tropa De Elite 2”

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=iwTiu3typeY

25. Nyhetsreportage och debatt i Al-Jazeera gällande rasismen i Brasilien, publicerad på Youtube den 22 januari 2015.

”The Stream – Being black in Brazil”

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=m1xnIdtn3FI

26. Reportage i TV-kanalen Public Broadcasting Service (PBS) om rasism och etnisk kvotering i Brasilien, publicerad på Youtube den 11 mars 2012.

”WIDE ANGLE | Brazil in Black and White | PBS”

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=g29P3-xj7GQ

27. Dokumentär av filmaren Steve Bartholomew om capoeiran som kampsport, kultur och historia, publicerad på Youtube den 30 maj 2013.

”CAPOEIRA THE DANCE OF FREEDOM A documentary film”

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=jvf8oWHTrv0

28. Musikvideo med instrumentet Berimbau, skapad av Identitade Cultural TV, publicerad på Youtube den 16 februari 2017.

”Musicalidade: Toques de Berimbau e Cantigas de Capoeira”

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=FOgG0nAn4Ww

29. Boken ”Honor – The History of African Martial Art Traditions in the Atlantic World”, publicerad av T.J. Desch Obi.

30. Kompendium av capoeirasånger, publicerad av Rutgers university i maj 2006.

Länk: http://capoeira.rutgers.edu/Capoeira_Song_Compendium_Version_1.0_International.pdf

31. Dokumentär om Capoeiran med fokus på dess stridstekniker, producerad av National Geographics Series, publicerad på Youtube den 18 juli 2015.

”Deadly Arts – Capoeira (Nat. Geo. Documentary)”

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=vzEYwQa–i0

32. Dokumentär om sambamusiken och sambadansen, producerad av  China Global Television Network (CGTV), publicerad den 3 november 2017.

”Black in Brazil: Once banned, samba now part of country’s national identity”

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=J4ZMaTn14p0

33. Artikel om den moderna sambans historia och samhällskritiska budskap, publicerad av Telesur, den 23 februari 2017.

”How Samba Became a Form of Resistance in Brazil”

Länk: https://www.telesurtv.net/english/news/How-Samba-Became-a-Form-of-Resistance-in-Brazil-20170223-0003.html

34. Musikvideo till en sambaraplåten som handlar om eldstrider mellan gatugäng och polis i Rio de Janeiro.

”Rap Das Armas”

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=TvdFYRYkMYY

35. Dokumentär om de i USA tidigare så populära så kallade ”Minstrel shows”, vilka centrerade kring karikatyrer och rasistiska hån av svarta människor, publicerad av TV-kanalen National Public Service (NPS) den 29 maj 2012.

”Blacks and Vaudeville: PBS documentary”

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=8kbnn3E7Gp8

36. Låt av artisten Eddie Meduza.

”Negerjävel”

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=OOf0WBek-uw

I kraft av sin hudfärg – den vita kvinnans tolkningsföreträde

Ann Heberlein skriver i sin analys SLOW CULTURE: Frantz Fanon – Svart hud, vita masker (1952)  och Jordens fördömda (1961), på ledarsidorna om hudfärger, där hon till viss del redogör för ”vita” och ”svarta” människors olika förutsättningar i samhället. Hon har bekantat sig med kritiska vithetsstudier. Hennes resonemang utgår ifrån Frantz Fanon och Sara Ahmeds vetenskapliga texter om vithet och dess privilegier. Texterna är producerade under olika tider men även i olika geografiska områden/samhällen.

Jag har funderat en del kring det mystiska begreppet ”vithet” den senaste tiden. Allt oftare blir jag nämligen anklagad för att vara just detta: Vit. Det förbryllar mig. Jag har aldrig tänkt på att min hudfärg skulle vara betydelsefull – och jag inser när jag skriver det, att just detta, min oförmåga att se att min ”vithet” skulle betyda något särskilt kan hållas emot mig. Efter att ha läst in mig något på vithetsdiskursen – Sara Ahmeds Vithetens hegemoni och antologin Om ras och vithet i det samtida Sverige – har jag förstått att just detta, min oförmåga att se innebörden i min egen vithet är ett bevis på att de som inte är vita är förtryckta och konstrueras som ”de andra”.

Heberlein har funderat över det mystiska begreppet ”vithet” den senaste tiden, det verkar finnas någon slags mystik över detta begrepp, att det är gåtfullt, misstänksamt och suspekt. Hon skriver vidare om hur hon har blivit anklagad för detta, att vara just vit. Vithet blir här i hennes ögon som något som hon kategoriserar som negativt.

Vithet framstår i detta stycke som om vithet är något man kan bli utpekad för att vara och som något hon blivit beskylld för att vara. Hon blir  ofrivilligt anklagad för något, det är utom hennes kontroll och något hon blivit tilldelad utan hennes eget godkännande. Hon kategoriseras till att vara något (vit och privilegierad) utifrån den utseendenorm som råder i samhället.

Vita människor som stigmatiserade offer

En intressant tanke som Barbara Perry (professor) lyfter fram i In the Name of Hate: Understanding hate crime gällande förövare som begår rasistiska hatbrott, är att de paradoxalt nog har en förmåga att framställa sig själva som offer. De blir den ”nya minoriteten” och är sårbar för hotet från ”dom andra”.

Utifrån detta blir beteendet och handlingen legitimt (att begå hatbrott) eftersom det nu handlar om att skydda sig själv samtidigt som man försvarar sitt land/ samhälle från ”dom andra”.  Samtidigt förklarar Katarina Mattson att ”vithet” och ”vit rasism” tillsammans är en maktposition som tillåter vissa handlingsutrymmen. Det kan få röra sig om att kontrollera eller ha möjligheten till att ge tillsägelser eller ha tolkningsföreträde.

Människor med olika hudfärg som ”färglösa” 

Heberlein fortsätter med att skriva att hon aldrig tänkt på sin hudfärg som betydelsefull. Vidare skriver hon, efter att ha läst Sara Ahmed och förstått att hennes oförmåga att se sin egen vithet är ett bevis på att de som inte är vita är förtryckta och konstrueras som ”dom andra”.

Samtidigt som hon sätter sig själv i offerrollen kan hon på en och samma gång utnyttja att hon är ”vit” genom att inta en maktposition som just vit och privilegierad. Genom att ifrågasätta och förminska rasifieringsaktivisters synliggörande av icke-vitas diskriminering:

Jag, som vit, är normen – och normer kännetecknas av att de i en mening är osynliga. Den som bryter normen syns – och straffas. I alla fall är det vad rasifieringsaktivisterna påstår, att ickevita ständigt diskrimineras och straffas i Sverige. De nekas arbete och bostad, de utsätts för våld och förföljelse. Påståenden som aldrig verifieras med tillförlitlig statistik eller kontrollerbar empiri, nej som bevis anförs ständigt egna erfarenheter av hur ”vita tittar”, av ”den svarta kroppens utanförskap” och så vidare.

Avfärdandet av empiri och forskning

Utifrån ovanstående citat kan vi utläsa att dels påstår rasifieringsaktivisterdels menar hon att dessa påståenden aldrig verifieras med tillförlitlig statistik eller kontrollerbar empiri. Centralt i citatet är att förminska påståenden om diskrimineringens existens samt forskning om ”dom andras” diskriminering, till att ”bevis” som anförs handlar om egna erfarenheter av hur ”vita tittar”, av ”den svarta kroppens utanförskap” och så vidare.

Det är enligt Heberlein alltså bara påståenden, som varken kan verifieras med statistik eller med kontrollerbar empiri, att icke-vita ständigt diskrimineras och straffas i Sverige. De erfarenheter som ”dom andra” har är alltså inte trovärdiga, till skillnad från hennes egna påståenden som hon betraktar som trovärdiga.

Här förkastar hon och avfärdar den forskning som finns på området och dess empiri. Intressant är att hon varken hänvisar eller länkar till någon vetenskaplig studie som bekräftar hennes påstående.

Offerkoftan på

Intersektionalitet är ett teoretiskt begrepp som problematiserar olika maktpositioner och hur dessa beroende på dess intersektioner med varandra skapar olika förutsättningar.

Detta är ett ypperligt tillfälle som synliggör hur det är möjligt för Heberlein att genom att inta sin position som vit, svensk, lektor och kvinna har tolkningsföreträde – hennes påståenden om vad som är bevis väger tyngre.

Att benämnas ”vit” är aldrig en komplimang. Det används i den svenska offentligheten för att avfärda någon, för att insinuera att denna någon på ett orättfärdigt sätt uppnått sin position – bara i kraft av sin hudfärg, inte genom prestation. Enligt denna retorik är alla vita alltid privilegierade, ett påstående som naturligtvis är nonsens.

Hon fortsätter i ovanstående stycke att offergöra sin tilldelade och negativa position – Att benämnas som ”vit” är enligt henne aldrig en komplimang. Samtidigt avfärdar hon att det skulle finnas likhetstecken mellan privilegium och att vara vit, det är ett påstående som naturligtvis är nonsens – att alla vita alltid är privilegierade.

Centralt för Heberleins resonemang är att hon återkommer till att vita människor på ett orättfärdigt sätt uppnått sin specifika position vilket hon menar är nonsens, det handlar om prestation.

Ännu en gång avfärdar Heberlein att hudfärgen vit har något med en viss position att göra. Hudfärg ska alltså enligt henne inte spela någon roll. Vi vet att det finns en etnisk hierarkisk skala som mycket väl diskriminerar människor utifrån vilken hudfärg man anses bära.

Samtidigt som hon på olika sätt förnekar att diskriminering är ”färglöst” och att det är ett icke-diskriminerande så anser hon att sin egen tilldelade hudfärg placerar henne i ett fack.

Heberlein kan egentligen inte komma runt med att det Sverige hon lever i är färglöst och icke-diskrimineranden när hon simultant offergör sin position och i samma stund erkänner dess existens genom sitt eget offergörande.

Källor:

Barbara Perry, in the name of hate: understanding hate crimes

Rasismens olika ansikten – vit rasism

Icke-vita rasistiska bildstereotyper

Bilders makt är ett nytt projekt som är extremt välkommet. I projektets kunskapsbank kan man se bilder föreställande rasistiska stereotyper.  Jag välkomnar projektet. Men jag tycker det är lite synd att de valt att fokusera bara på vit och europeisk rasism. Projektet Bilders Makt hade mått bra av att mer mångkulturellt perspektiv.

På den sidan kan man se hur judar, asiater, afrikaner och romer avbildats i europeisk tradition med en förklarande text om olika rasistiska myter rörande de folken.

Det är ett mycket välkommet projekt. Besök det här: https://bildersmakt.se/ Men det är i mina ögon ofullständigt. Det är bara en liten del av rasismen som visas där, den europeiska, vita.

Rasismen är inte vit

I Sverige bor nästan 2 miljoner med utländsk härkomst. De som flyttat hit har inte lämnat sina hemkulturer kvar i hemlandet. De har tagit med sig sin kultur och sitt tänkande, både på gott och ont.

Om man tittar i Bilders makt verkar det som om denna utveckling inte skett. Materialet i Bilders makt är uteslutande hämtat från den vita europeiska kultursfären.

”Materialet består i stort sett uteslutande av västerländsk, europeisk och nordamerikansk, bildproduktion, och fokuserar på det västerländska kulturarv som också präglat och präglar Sverige.”

Det finns gott om stereotyper om andra folk om man kikar på andra kulturer än Sverige. Rasism är inget som bara vita européer håller på med. Alla kulturer och alla länder har sina fördomar mot olika folk, inklusive vita.

Det finns problem med rasism mellan grupper av personer i Sverige, som härstammar från andra områden än Europa. Den rasismen hängde ofta med då de, eller deras föräldrar eller far- och morföräldrar invandrade hit. Exempel på detta är araber som har fördomar om afrikaner, eller kristna araber som hatar muslimer. Vi kan också se att vissa muslimska araber hatar kristna. Det finns fördomar mellan grupper av afrikaner. Vi kan finna shiamuslimer som hatar sunnimuslimer och sunnimuslimer som hatar shiamuslimer.

Problemet med att lägga fokus på vit och europeisk rasism är att läsarna kanske tror att det inte finns rasism i andra kulturer och att vita inte kan utsättas för rasistiska stereotyper. Och det är fel. Dessutom speglar det inte det nya mångkulturella Sverige. Sverige är inte längre bara vitt och europeiskt.

Arabisk rasism

De mest kända rasistiska stereotyperna som är icke-vita är arabisk rasism mot judar.

Det finns gott om teckningar som avbildar judar som djävlar i arabisk media. Denna här nedan som utmålar judar som råttor laddades upp på Fatahs Facebooksida för några år sedan.

Fatah är Socialdemokraternas systerparti och partiet som styr Palestina.

Det finns givetvis även en hel del rasistiska stereotyper om vita och afrikaner i arabisk press. Condoleezza Rice, f d amerikansk utrikesminister, avbildades ofta som en halvapa då hon var en maktfaktor i amerikansk politik.

Japansk rasism

Man kan också studera japansk rasism.

Vita och svarta och kineser och araber är framför allt de som utsätts för en rasistiska fördomar. Det finns massor på nätet som visar hur japaner stereotypt ser på vita. Om man söker på gaijin eller gaikokujin, vilket betyder utlänning, eller det japanska ordet  外国人 kan man hitta en hel del på nätet:

Sedan andra världskriget beskrivs ibland vita som giriga och koloniala. De vill styra över människor. Männen är potentiella våldtäktsmän.

Speciellt grov är rasismen mot afrikaner i Japan. Bildbanken pratar om blackface, vilket innebär att skådespelare målar sig svarta. Ja, det var vanligt förr, numera nästan inte alls i Europa och USA. I Asien är det alltjämt vanligt. Denna bilden är från Japan.

Annars är ett favorittema att utmåla svarta som apor, även i direktsändning i TV.

En skillnad är att det är omöjligt att i svensk TV utmåla afrikaner som apor. Det är inte omöjligt i Japan.

Kinesisk rasism

Det finns mycket rasism i Kina. Speciellt riktat mot indier och svarta. Här är en ökänd reklam för ett tvättmedel som är så starkt att det kan ”gul-tvätta” den svarte mannens skinn.

Indien och Indonesien

Även i Indien utmålas svarta som apor ibland fast den vanligaste stereotypen är att svarta är demoner, speciellt om de kommer från Afrika.

Det hänger ihop med hinduiska myter om demonguden Rakshasa.

I hinduisk kultur finns en hel del rasistiska stereotyper mot andra folk.

Denna Rakshasa-mytologi har för övrigt också spridit sig till Indonesien där även afrikaner beskrivs som demoner.

Kineser beskrivs i Indien och Indonesien ofta som judar beskrivs i Europa, dvs som giriga. Det är en gammal stereotyp som har hängt med i tusentals år.

Rasism mellan folk av samma hudfärg

Sist men inte minst förekommer rasism mellan folk av samma hudfärg eller religion. Indiska stereotyper om kastlösa är avslöjande. Ett annat exempel är eritreaners och etiopiers ömsesidiga bilder av varandra. Ett bra exempel på denna form av hat är hatet mellan kombattanterna under första världskriget, ett hat som Ture Nerman beskrivit bra i sin bok Folkhatet från 1918.

Här är ett exempel från första världskriget: hat mot tyskar.

I alla tider har man beskrivit ”de andra”, eller ”fienden” som monster som vill våldta kvinnorna och barnen. Här är tre exempel. Ett från tysk press under första världskriget och två från fransk press.

Och här ser vi de franska exemplen. Tysken framställs som våldtäktsbenägen. (Flickan symboliserar även den franska nationalsymbolen Marianne.)

Exempel på detta kan vi se även här:

Bildbanken är ett bra och ytterst välkommet projekt, men den skulle må bra av ett bredare och mer mångkulturellt urval. 

De vackra ljusbruna barnen som alla pratar om…

Denna krönika är tidigare publicerad på Afropé

Kommentarer som dessa har jag fått höra sedan tonåren. Kommentarer som dessa har kommit från vita kvinnor i olika åldrar i Sverige.

  • Blandraser är det finaste jag vet.
  • Mixbarn är så jävla fina!
  • När jag var liten ville jag alltid vara mixad.
  • Tänk om vi skulle få barn så hade våra barn haft jättefina lockar.
  • Tänk en mixunge med gröna ögon. Åh gud!
  • Collins om jag blir 30+ och är singel utan barn så kommer jag åka till Köpenhamn och inseminera mig själv med en svart mans spermier.

Många har dessutom tyvärr använt m-ordet istället för mixad/mixed. M-ordet kommer inte skrivas ut i denna text även om det använts i vissa av fallen som beskrivs. Detta då det inte är ordet i sig som är relevant för textinnehållet, m-ordet är en egen debatt, som det bland annat går att läsa om här.

Bild: Pixabay

Detta är typer av kommentarer jag hört från framförallt svarta män i Sverige:

  • Akta dig för vita kvinnor här i Stockholm de vill bara ha dina mixungar och dra.
  • De är desperata efter mixade bebisar det är så jävla inne.
  • Ni svarta män är inne nu mannen tänk dig en sån liten mixunge.
  • Mannen vet du hur många svarta män jag känner som har blivit babytrapped från vita kvinnor?
  • Ey, jag hoppas du använder kondom ifall du ligger med de här vita brudarna i Stockholm. Jag har en svart broder som var ute på Östermalm en kväll och härjade tog med en svensk brud hem låg med henne, några månader senare blev hon gravid. Han ville inte behålla men hon hade bestämt sig och så blev det. Sex år har gått och han har inte ett hårstrå kvar på huvudet längre.

Detta är kommentarer och historier berättade av mixade personer i min närhet som jag känner väldigt bra:

  • Alltså jag vet ju att både vita och svarta män vill vara med mig för jag e mixad liksom.
  • Jag va med en svart kille som jag dejtade en gång så vi låg i sängen och myste från ingenstans han bah: Om vi hade fått barn så hade dem inte varit så mörka.
  • Typ alla mixbarn har föräldrar som inte lever ihop.
  • När jag var liten så blev man ju kallad både det ena och det andra, det var inte förrän i vuxen ålder man förstod att vissa saker som ens mormor sa eller kallade en egentligen var fel.
  • Det är så tragiskt Collins min unges morfar är kardiolog, men massa människor som träffar honom har alltid mage och fråga mig ifall han skall bli rappare eller dansare.

Detta är kommentarer jag har fått höra under min uppväxt av släkt och människor som är från samma land som mig och släktingar som ej bor i Europa:

  • Akta dig för mixade tjejer från Västindien de håller på mycket med häxeri.
  • Mixade kvinnor och män har ett sånt jävla översitteri som de fått från vita människor.
  • Mixade människor tycker att de är bättre än alla andra svarta.
  • Det va en mixad tjej som kom fram till mig och särbehandlade mig för att hon trodde jag var mixad när jag har ursprung från Östafrika.
  • Akta dig Collins för vita kvinnor de vill bara ha dina mixade barn, sen kommer hon springa snabbt därifrån . Du skulle aldrig vinna en vårdnadstvist som svart man i Sverige även ifall du skulle ha rätt i sak.

Jag vill utifrån en mans perspektiv med rötter från den afrikanska kontinenten berätta om det problematiska i allt ni läst ovan.

Foto: Afropé

Idag kallar många människor sig världsmedborgare, vi lever i ett otroligt internationellt samhälle på många olika sätt. Människan föds, växer upp och förökar sig. Generation efter generation och samhällen utvecklas.

Förr i tiden i väst var det väldigt förbjudet med blandäktenskap, givetvis utvecklas allting i samhället åt olika riktningar. I Stockholm ser man idag många mixade relationer oftast mellan en svart man och en vit kvinna. Det har också blivit allt vanligare med mixade relationer mellan olika folkgrupper i framförallt storstäder som Stockholm, Göteborg och Malmö.

Det som dock fascinerar mig är fascinationen som många människor har idag kring barn och människor med mixat ursprung. Jag tänker primärt på dem som har mixat ursprung av svarta och vita gener. För mig är det någon slags obehagskänsla som dyker upp av att, något så förbjudet förr i tiden, helt plötsligt ”är det finaste som finns”. Jag tänker ofta på hur vi alla som inte är mixade kan, vill och orkar objektifiera något så mycket.

Objektifiering och sexualisering

Resultatet blir direkt också att vi svarta män blir så otroligt sexualiserade, för någonstans i allt det här behövs våra spermier för att göra saker möjligt. Det är liksom som att jag är där för att sprida mina spermier och skapa massa bebisar och för att du ”eventuellt som vit kvinna” skall få din dröm uppfylld.

Varför förstår inte vi människor när vi reproducerar saker som uppfattas som negativt. Jag kan förstå att smak, preferenser är subjektivt men det är otroligt problematiskt att rangordna barn som finare än andra barn utan att förstå att det sker en objektifiering. Jag kan bli väldigt ledsen när folk ibland inte tänker tillbaka på hur saker var förr och istället ändrar sitt resonemang kring sina uttryck eller väljer sina uttryck varsamt.

 Afrikanskt perspektiv kring mixade barn under slaveriet

Jag fick berättat för mig någon gång i tonåren av en äldre kongolesisk man att dödande av mixade barn i den svarta kvinnans mage var ett vanligt fenomen. Anledningen var oftast att just mixade barn var ättlingar till en slavägare och våldtäktsman. Ifall man inte valde att döda barnet i magen lät man kvinnan föda barnet och sen lade man ungen i en korg och ner i floden eller sjön. Detta är ett afrikanskt perspektiv som många människor inte känner till.

Västerländskt  perspektiv

Där var du som ljusare mörk person istället positivt särbehandlad. Just det fenomenet reproducerar vi människor än idag här i väst undermedvetet och många av oss svarta människor gör också det även om vi känner till den andra sidan av kontexten.

Attitydförändring

Mixade barn är inte leksaker, gosedjur och ”det bästa av båda världar”. De är barn med känslor, sinne och intellekt. De skall inte inpräntas att de är bättre än oss svarta och sämre än vita. Mixade barn är resultat av att en svart och en vit bildar ett barn som är en individ i sitt sammanhang.

Begrepp, språk och definition

M-ordet härstammar inte ifrån något positivt och bör heller inte vara något som förändras för att vi vill sudda bort en negativ del av en historia. M-ordet kommer från ordet mula som är en korsning mellan häst och åsna. Åsnan i detta sammanhang är dum, och den svarta föräldern definieras utifrån det. Den vite föräldern definieras utifrån hästen som den klokare. Så ni som använder m-ordet för att definiera er själva eller andra som gör det för att definiera mixade bör sluta, för det är problematiskt och egentligen väldigt negativt laddat. Uttryck som ”blandras” är väldigt problematiskt, tänk på att vi har haft ett rasbiologiskt institut där forskare gjorde skillnad på oss utifrån hur vi såg ut och ”ras” används för att definiera djur. Vi människor i Sverige som har svenska som första språk bör förstå att det som betyder någonting icke så laddat på engelska klingar inte så gött på svenska alltid. Ni som har läst så här långt, våga göra en förändring i ditt språk och din syn på saker. Våga googla, låna en bok på närmsta biblioteket för att läsa på lite och inte hela tiden följa massa konstiga trender.

Mbote na bino

Collins Luther Zola

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Nyhetsbrev januari 2017

Här presenteras våra artiklar som publicerats i januari.

Artiklar

Rasismens olika ansikten – vit rasism – artikel av Tina Holm om att det finns olika typer av rasism

Jämställdhet i SD – artikel av Johan Löfström om den skeva könsfördelningen hos Sverigedemokraterna

Kulturell rasism – andra delen i artikelserien om likheterna mellan antisemitism och islamofobi av Torbjörn Jerlerup

Vithetsstudier – artikel av Tina Holm om vithetsnormer

Skuldbelägga offer? – tredje delen i artikelserien om likheterna mellan antisemitism och islamofobi av Torbjörn Jerlerup

Att ta upp det negativa – eller inte – artikel av Hanna Bard om generaliseringar kring islamism, islam, terrorism och muslimer

I fokus

Annelie Sjöbergs text, del 2 – artikel av Helena Trotzenfeldt om den före detta centerpartisten Annelie Sjöbergs rasistiska Facebook-inlägg

Det där om yttrandefriheten – krönika av Alina Koltsova om vad yttrandefrihet faktiskt innebär

Krönikor

Om kollektiv skuldbeläggning av judar – krönika av Robin Bankel om judar, Israel och skuld

”Jag är inte islamofob, jag hatar inte muslimer” – krönika av Hanna Bard om islamkritik kontra islamofobi

”Ta avstånd från islam/det judiska” – fjärde delen i artikelserien om likheterna mellan antisemitism och islamofobi av Torbjörn Jerlerup

Klantänkande i den nationella rörelsen – krönika av Alexandra Grönvall om kulturmönsters betydelse i formande av värderingar

Låt SD behålla stigmat – krönika av Helena Trotzenfeldt om att vi inte ska glömma SD:s nazistiska bakgrund

Mytknäckare

Pedofilmyter – första delen i artikelserien om likheterna mellan antisemitism och islamofobi av Torbjörn Jerlerup

Antisemitism och islamofobi och USA:s presidenter – femte delen i artikelserien om likheterna mellan antisemitism och islamofobi av Torbjörn Jerlerup

Korta motargument

Islamofobi och kristofobi – artikel av David Ehle om varför det är rätt att benämna intoleranser med efterleden -fobi

Recensioner

Bokrecension: En droppe midnattDavid Ehle recenserar Jason Timbuktu Diakités självbiografi

 

Bokrecension: En droppe midnatt

Din mamma spillde kaffe på dig när du var liten, svarar hon. Det är därför du är brun.

Illustration av Jesper Waldersten

Jag har läst boken En droppe midnatt skriven av musikern och debattören Jason Diakité. I boken, som är sinnebilden för en självbiografi, får vi lära oss hur det kan kännas att ständigt vara på jakt efter sin egen identitet. Att inte vara vit, men inte heller svart. Att ständigt känna sig utanför och att ständigt befinna sig i ett ingenmansland.

För mig personligen är detta livsöde speciellt. Jag kan relatera till de miljöer och de personer som ungdomsåren utspelar sig i och kring, eftersom jag i 8 år gick på samma skola som Jason. Jag bevittnade på avstånd den rasism och den mobbning han blev utsatt för under skolåren, men kunde inte riktigt förstå vidden av vad som skedde dag efter dag. Det kanske blir så när man går i olika årskurser, och vi blandade oss inte mellan klasserna på Tunaskolan i Lund. Jag har ett gott minne då jag interagerade med Jason på ett fint sätt. Jag gick i nian och han gick i åttan. Jag minns att jag vid ett tillfälle, jag kommer inte ihåg sammanhanget då vi egentligen inte kände varandra, i korridoren fick lyssna på en demo han hade spelat in. För mig var rap främmande, men idag kan jag se på det med helt andra ögon.

Jason är en mix av massvis med etniciteter, och det är det han, genom livet, förlikat sig med att han är. Men resan har varit lång och mödosam. Allt från barndomens ständiga påminnelse om att han är annorlunda, genom den identitetssökande ungdomen till idag, då många av pusselbitarna verkar ha fallit på plats.

– Niggerbajs.
Det är mitt mellannamn i flera år. Vad kan vara svartare än en svart människas bajs? Det hade varit illa nog att bara kallas bajs. Men tydligen förstår mellanstadieungar att bajs från en nigger måste vara äckligare än vitas. En duo kallar mig detta på så många raster att jag inte har annat försvar än mina händer. Men jag kan inte slå bort deras ord. De borrar sig in under min rödbruna hud.
Hur osynlig jag än gör mig kan de blotta mig för vad jag är. Hur lärde sig Magnus och Agge dessa ord? Niggerbajs. Nigger. Niggerjävel. Din jävla nigger. Varje gång jag hör orden är det som om de avtäcker mitt inre som just består av det äckligaste: niggerbajs.

Vi får läsa om hur onda och elaka barn kan vara, hur rasismen flödar ur människor oavsett ålder. Vi får känna av rasismen och mobbningen på skolgården, vi får en inblick i hur det kan kännas att inte vara en del av ett sammanhang, en grupp och ett samhälle. Vi bevittnar hur Jason förhoppningsfull blir hembjuden till en av sina plågoandar av dennes far, tillika Jasons tandläkare, i ett med facit i hand, utnyttjande syfte.

På min vänstra hand har jag ju den där pigmentfläcken. En grupp små vita fläckar som liknar en karta över någon ögrupp. Jag kan sitta länge och stirra på fläcken och tänka att om fläckarna varit fler hade jag varit vit.
Jag blundar och försöker föreställa mig hur jag skulle se ut om jag var vit. Ibland får jag till och med för mig att märket har växt. Att vitheten inom mig håller på att breda ut sig. Men det gör den aldrig. De där vita fläckarna är fast i en evig remi med ett hav av brunt.

Sökandet efter en egen identitet i en terapeutisk resa är den röda tråden som spinner genom hela berättelsen. Med smärtan och den ständiga oroskänslan molande i magen kommer en önskan om att vara ömsom vit, ömsom svart. Denna önskan är ständigt föränderlig, och istället för ”vi och dom” får vi känna på Jasons känsla av ”jag och dom”.

Vi följer med i Jasons självpåtagna mission att leta upp sina rötter. Hur svårt det var för hans föräldrar, pappa som är svart och mamma som är vit, att rättfärdiga sitt unika förhållande. Pappa Madubuko och mamma Elaine ses i 60-talets USA som förrädare då de valt en människa av annan ”ras” att förälska sig i.

Det uppstår en evig diskussion mellan Jason och fadern om huruvida det egentligen är en bra idé att åka till USA för att finna sig själv. Fadern är envis i sin övertygelse om att det inte tjänar något till att riva upp gamla sår. Men Jason släpper inte sin dröm. Viljan är så stark att han, trots faderns motvilja, bestämmer sig för att förverkliga drömmen.

Overseer Artayou Carrier whipped me. I was two months in bed sore from the whipping. My master come after I was whipped; he discharged the overseer. The very words of poor Peter, taken as he sat for his picture. Baton Rouge, La., April 2, 1863. (War Dept.) NARA FILE #: 165-JT-230 WAR & CONFLICT BOOK #: 109
Overseer Artayou Carrier whipped me. I was two months in bed sore from the whipping. My master come after I was whipped; he discharged the overseer. The very words of poor Peter, taken as he sat for his picture. Baton Rouge, La., April 2, 1863. (War Dept.)

Jason söker, med hjälp av vännen och fotografen Simme, och kärleken Amelie, rötterna i slavarna och i bomullsplantagernas South Carolina. Han söker upp släktingar i den amerikanska södern och intervjuar dem. Slavarnas grymma verklighet under den vita mannens piska genomsyrar det amerikanska samhället än idag. Jason blir varse den strukturella rasism som fortfarande är ständigt närvarande i USA, och han kan tyvärr också dra paralleller till hur det idag också ser ut i Europa. Det är den svarta historien, och släktens livsöden, som är nyckeln för Jason att finna sin egna identitet. Han finner många av svaren han har letat efter, och grubblat över.

De målande beskrivningarna av samtalen med den envisa fadern hemma i Lund och, sedermera Malmö, och den fina relationen till den alltid uppbackande modern i Lund är vackra. Kaoset, sorgen och hopplösheten som uppstår då fadern blir sjuk och den ständiga närvaron i berättandet gör att biografin är oumbärlig, ett historiskt tidsdokument som alla, oavsett bakgrund, borde ta del av. Boken skildrar slavarnas, de svartas och de vitas – dvs allas vår – historia, på ett innerligt, vackert och hjärtskärande sätt.

Hur kommer den droppe midnatt, den genom generationerna utspädda mängden melanin som finns kvar i vår linje att bäras?

Jag ser boken som ett nödvändigt och angeläget inlägg i den antirasistiska debatten, då den har sin utgångspunkt i individens personliga upplevelser av rasism.

Boken är utgiven på AlbertBonniers Förlag och jag rekommenderar att lyssna på den som ljudbok, då det är Jason själv som läser.

Fotnot: Jag vill framföra min kritik över att Jason fortlöpande genom boken talar om ”raser”. Det är sedan lång tid belagt att det inte finns ”raser”.

Årskrönika 2016

2015 avslutades i en rutschkana. Sveriges asylpolitik havererade, gränserna stängdes, familjer inkvarterades på betonggolv och många heliga kor slaktades av våra politiker, såsom automatisk PUT för syrier och familjeåterföreningar.

Inom Motargument har vi sinsemellan olika uppfattning om vad som var rätt och fel i det läget. Det är naturligt och bra. Vi är tvärpolitiska, och representerar alla partier utom SD. Vi är socialister, liberaler och konservativa.

Det som förenar oss är synen på invandring som något i grunden positivt, och viljan att leva i ett öppet och mångkulturellt samhälle, där människor behandlas med respekt oavsett etnicitet, religion eller hudfärg.

Det som förenar oss är kampen mot rasism, fascism och främlingsfientlighet i alla former.

Om 2015 var de tvära kastens år har 2016 för Sveriges del präglats av stiltje.

Migrationspolitiken var det enda som diskuterades av politiker och ledarskribenter under 2015. Nu pratar vi istället integration, och alla partier utom SD försöker hitta vägar utifrån sin ideologi att integrera alla de människor som flytt till oss och som verkligen behövs.

SD rusade i opinionen under 2015, men under 2016 står de ganska still – i de flesta opinionsundersökningarna har de backat en smula. Faktum är att inga partier rör sig nämnvärt. Det är som om vi som är Sveriges vuxna medborgare bestämde oss för vad vi tyckte för ett år sedan, och vid den åsikten står vi sedan fast. Nationalism har i viss mån normaliserats, och många uttryck som tidigare var otänkbara att yttra är nu vardag. ”Svenska värderingar” har stötts, blötts, haussats och ratats.

Men partipolitiskt har 2016 varit en i stort sett mållös match mellan främlingsfientliga och övriga invånare. Vi har intagit våra positioner och tryckt ner våra hälar. Nu står vi där vi står och förflyttar oss inte.

I övriga världen har vi sett en tragisk normalisering av hat mot muslimer, invandrare och diverse folkgrupper. Politiska händelser i Polen, USA, Frankrike och England har visat att värden vi tagit för givna behöver försvaras även i vår generation, men för delvis nya grupper.

Antisemitismen lever kvar i vit makt-rörelser världen över och bland många kristna och muslimer från Mellanöstern som inte skiljer på staten Israel och judar överlag, muslimhatet är massivt, svarta påstås ha fått alla rättigheter de behöver och ska nu hålla tyst, annars är det omvänd rasism, HBTQ-rörelsens enorma framsteg de senaste åren riskerar att sopas undan av USAs nya presidentadministration och europeiska kvinnor förväntas å ena sidan hata samtliga flyktingar för att några enstaka individer tafsar, men samtidigt tolerera en kladdande sexist som ”Leader of the Free World”.

Terrordåd fortsätter rasera vår trygghet, och IS behåller sitt grepp om Mellanöstern, med våldtäkter, tortyr och död som följd. Diktatorer världen över plågar sina folk, och vi i de rikare länderna blundar, käbblar sinsemellan och vägrar känna ansvar.

Falska nyheter och främlingsfientlig och rasistisk propaganda och mytbildning har blivit en del av vår vardag.

Så medan svensk politik stått relativt still under 2016 har stora delar av världen tagit ett rejält kliv bakåt, in i hat och mörker.

Det finns förstås ljusglimtar. Den nya generationen som vuxit upp med mångkultur och ser HBTQ-rättigheter och frihet för kvinnor som självklarheter har världen över visat sig vara modig och medkännande med god moralisk kompass. Det ger hopp för åren som kommer.

Vi lägger 2016 till handlingarna, och blickar framåt mot en lång uppförsbacke.

Bortanför den finns en tillvaro där människor lever tillsammans i öppenhet och respekt för varandras sexuella läggning, religion och kultur, där terrordåd hör till historien och där kvinnor och minoriteter har fullständiga medborgerliga rättigheter.

För att komma dit behöver vi läsa på, källgranska, ta ställning, diskutera, motivera och övertyga släkt, vänner, medmänniskor.

Så går vi in i 2017.

Med en blandning av bävan och framtidstro, och en förvissning om att vårt engagemang behövs mer än någonsin.

Affärsvärldens vit makt-retorik

Erik Hörstadius kräver, mot bakgrund av sin hudfärg och sitt kön, i en retoriskt tveksam krönika del i Isaac Newtons, Mozarts, Alexander Flemings, Shakespeares, Steve Jobs, Walt Disneys, Abraham Lincolns, Kafkas, Rembrandts, Churchills, Einsteins och Bob Dylans stordåd.

Vägen dit är krokig och bitvis faktaresistent. Genom att högt och lågt dra upp påhopp på “den vite mannen” i Sverige och internationellt menar han sig ha belägg för att han och hans kamrater är utsatta av media, politiker och folk i största allmänhet. Tanken är inte ny. Det där med att vita utsätts för “omvänd rasism” genom att icke-vita får skämta om och kritisera oss men inte tvärtom brukar ältas i alternativmedier.

Men nästan alla de belägg han lagt fram för sin tes att vita män är passiva offer är antingen redan hårt kritiserade, eller mycket perifera.

Han exemplifierar med en text av Alexander Bard som handlar om lågutbildade och främlingsfientliga, och inte om hela kollektivet vita män. Han påstår, felaktigt, att Hillary Clinton sagt att “den vite mannen” hör hemma i en basket of deplorables, när hon egentligen, hårt kritiserat, yttrade sig om “half of Donald Trump’s supporters”. Han påstår att den vite mannen “kvoteras bort” på amerikanska campusar, trots att vita män fortfarande är överrepresenterade där, och menar sedan att den stackars kraken utsätts för “åsiktsstalinister” när han ändå kommit dit.

Vidare är det av någon anledning synd om vita män för att kritik av gay marriage ifrågasätts på amerikanska universitet. Som om inte vita män kan vara homosexuella.

Hörstadius menar också att det “anses fult” att vita röstar på Trump. För oss som följt presidentvalet är det en bisarr beskrivning. Visst är amerikanska media smått besatta av att hacka upp befolkningen längs diverse linjer – hudfärg, ålder, utbildning, kön, religion, stat – men det är som förklaringsmodell och inte i huvudsak för att slå ner på väljare. Trumps väljare, oavsett kön och hudfärg, har absolut förlöjligats, men det handlar om deras bisarra faktaresistens och deras ovilja att bry sig om Trumps sexism, rasism, inkompetens, bisarra hämndgirighet och uppenbara lögner – inte om deras hudfärg.

Hörstadius vandrar vidare till Black Lives Matter, och påstår att rörelsen är ett bevis för att samhällsdiskussionen är antivit. Det är ett absurt påstående, för det finns få fenomen som diskuterats och ifrågasatts så hårt det senaste året som just den rörelsen. Det finns motslogans, som All Lives Matter och Blue Lives Matter, och det finns långa, arga analyser av vartenda snedsteg företrädare för rörelsen gjort. Det är som om en amerikan skulle skriva om svensk politik att ingen kritiserar regeringen Löfven. USA har just nu en nödvändig, om än ibland överhettad och osaklig, diskussion om “ras”-problem. Tongångarna går högt, men det är en debatt mellan jämlikar.

15766912027_ab7a7f63c7_b
Black Lives Matter-demonstration i Minneapolis 2014.

Han påstår vidare, felaktigt, att Annika Strandhäll twittrat om manlig rösträtt (hon skrev “jag har tänkt tanken” i en kommentar på en privat Facebook-vägg), och låtsas att detta också är ett exempel på vad manshatare kommer undan med, som om inte ett nationellt raseri som kulminerade i att moderaten Delmon Haffo fick lämna sitt uppdrag utbrutit.

Nej, Hörstadius, det går inte att oemotsagd ge sig på vita män. För varje aktion kommer en reaktion och sedan en motreaktion. Det är i sin ordning att tycka att Black Lives Matter har fel, även om jag inte i huvudsak håller med, men det är ohederligt att påstå att den rörelsen är den enda som hörs, och att den skulle vara okritiserad. Detsamma gäller i princip alla andra exempel. Men så långt är artikeln bara ytterligare ett inlägg i “stackars oss”-debatten, och inte förtjänt av en större reaktion än att suckande skaka på huvudet.

Det blir dock snabbt obehagligt vid slutklämmen, när Hörstadius i en verbal kullerbytta kommer fram till att vita män är “förtryckta” och att han därför på något sätt har moralisk rätt att, som vit man, påstå att bara vita män byggt nationer som människor flyr till och inte från.

Det är bisarrt att indirekt hävda att kvinnor inte skulle ha del i västerländska “nationsbyggen”, att inte män skulle starta krig, att enbart västerländska “nationsbyggen” flys till, eller att bara vita och inte exempelvis svarta slavar har bidragit. Och mitt i hans uppräknande av framstående vita män står dessutom syriern Steve Jobs, à propos länder människor flyr från.

Hela artikeln, med sina halmgubbemyter om obesvarade påhopp på “den vite mannen”, har uppenbarligen syftat till att bygga upp ett rättfärdigande att hävda vita mäns suveränitet. Förmodligen medvetet och i syfte att hävda utsatthet förvränger Hörstadius en mångsidig, internationell debatt så att det låter som om det handlar om ensidiga attacker.

I en ton av “eftersom jag nu bevisat vi är särdeles utsatta har jag härmed rätt att framföra att vita män är bättre än kvinnor och alla andra hudfärger”, rabblar så Hörstadius slutligen upp alla de framstående män han menar bekräftar hans egen grupps storhet.

Det funkar inte så, Hörstadius. Andras uttalanden ger dig inte absolution att säga vad du vill utan att ifrågasättas.

När du hävdar att vita män är suveräna alla andra “människokategorier” är det klassisk vit makt-retorik. Det är själva definitionen av rasism och sexism. För den finns ingen ursäkt.

===

Not: Vi erbjöd Affärsvärlden att publicera denna text, men de tackade nej.

Afrofobi och muslimhat är två olika saker, Rashid Musa! 

Just det. Afrofobi är hatet baserat på hudfärg. Så är det inte med muslimhatet, Rashid Musa. Trots detta framställer du det som om afrofobi och muslimhat vore en och samma sak. I din kamp mot islamofobi så påstår du år efter år att muslimer är svarta, eller “rasifierade” och förövarna vita människor.

Som om muslimer med vit hudfärg inte existerar. Som om muslimhatare med ursprung från Mellanöstern eller Sydamerika inte existerar. 

Om man ska tro på dig, Rashid Musa, så finns jag inte.

För att jag är vit och muslim.

Och trots att jag är muslim, så finns inte mitt lidande av muslimhatet eftersom jag är vit. Ironiskt nog, med tanke på att du var cirka tio år gammal och lekte i alla dessa roliga och fina lekparker i Sverige när jag fick möta muslimhatet som var välutrustat med stridsvagnar. Vita europeiska ungdomar och medelålders män passerade bredvid mig, på väg mot döden, just för att de var muslimer. Det var så som utrotningsplanen i Bosnien såg ut. De hade helt enkelt inte rätt att existera. 

Det finns cirka 60 000-80 000 av de människorna i Sverige som vittnar om historien om det här folkmordet. 

Av någon anledning så verkar de inte finnas för dig och inte heller deras lidande, eftersom de har en annan hudfärg än dig själv.

Massgraven i den bosniska staden Brcko 1992
Massgraven i den bosniska staden Brcko 1992

Rashid Musa, du har skrivit en debattartikel igen. 

Det mesta som du skriver om i artikeln har du rätt i, när du pekar ut problem med diskriminering, hatbrott, klyftor och näthat.

Många kan hålla med dig om att regeringens plan i arbete mot rasism är tandlös. Men nästa gång du skriver att du vill ha synliga åtgärder mot rasism, så hoppas jag att du kommer med egna synliga förslag till åtgärder eller åtgärder som du själv har dragit i gång. 

En sak i din text stör mig; något som du återkommer till gång på gång, år efter år. 

Det är meningen där du skriver att ”muslimska kvinnor hotas när de utsätts för psykiska, fysiska och verbala angrepp av vita förövare”. Du har ständigt denna “rasliga” blick, i vilken förövaren är vit och offret och muslimen är icke vit. 

När du slår ihop islamofobi och afrofobi som ett och samma problem, så krockar definitionerna med varandra. Det skapar motsättningar och förvirring. Det försvårar och vilseleder kampen mot såväl afrofobi som islamofobi. 

15181255_10153947993391479_6217916728877632808_n
Foto: Fatima Ahmad

Fatima Ahmad är min Facebook-vän. Hon är en vit svensk kvinna som hittade sin andlighet inom islam. 

Hennes huvud bankades i marken och stora rödblåa märken fanns kvar länge i hennes vita ansiktet på grund av hennes slöja. Något som hon berättade om i Expressen.

Jag följde upp enorma trakasserier i hennes vardag. Allt från hundbajs som kastades ner i hennes brevlåda, till hotbrev. Ett par tusen svenskar som har konverterat till islam kan berätta om liknande historier. De kallades för “förrädare” mitt på gatan, och utsattes för sina familjers och sin omgivnings systematiska psykiska och fysiska trakasserier på grund av att de hade valt islam som sin religion.

Det är hatet som inte har något med hudfärg att göra.

Därför kan det aldrig slås ihop med afrofobi.

Därför kan islamofobi inte exkludera vita offer och ensidigt utpeka vita som förövare.

Ta det till dig en gång för alla. Från och med nu!

Jag läste nyligen en annan sak du skrev i Dagens Arena 2014. 

”För det första kan svenska muslimer, till skillnad från vita personer, enligt de islamofobiska föreställningarna om objektivitet, aldrig vara neutrala eller experter inför sakfrågor som berör oss som samhällsgrupp. Utifrån vithetens eurocentriska lins är vi antingen offer eller förövare beroende på frågan som diskuteras.” 

Även om man håller med dig i grunden, så ser man i dina ord återigen din mentala spärr, eftersom du återigen förklarar att muslimer generellt är svarta eller mörkhyade i konfrontation med vita människor (igen generellt), som enligt dig har en ”eurocentrisk lins”.

Någonstans mellan raderna så försvinner återigen cirka 20-25 miljoner muslimer som härstammar från Europa. Vita människor som har islam som sin religion i drygt 700 år. Därtill skall läggas vita som i nutid konverterar till islam.

Muslimer i Ryssland, Ukraina, Kosovo, Albanien, Tjetjenien och över hela Balkanhalvön genomled massakrer, tortyr och annan förföljelse för det de är – men de är vita och inte ens viktiga för dig att tänka på, när du talar om den globala islamofobi som enbart handlar om människor med din egen ”rastillhörighet” (den rasbiologiska begreppet du använde i Expressens artikel). 

I din lilla värld är muslimer svarta eller ”rasifierade” och icke-muslimer är vita islamofober.

Det är så som din “kamp” mot rasism ser ut, trots att du ibland även pekar ut polariseringarna i samhället. 

Malcolm X, din förebild, skrev i ett brev från sin Hajj (pilgrimsfärd till Mekka), 1964,:

”Under de senaste elva dagarna här i den muslimska världen har jag ätit från samma tallrik, druckit från samma glas och sovit under samma filt, medans jag har bett till samma Gud, med andra muslimer, vars ögon var de blåaste av blåa, vars hår var det blondaste av blont och vars hudfärg var det vitaste av vitt. Och i ord och handlingar hos de vita muslimerna, kände jag samma äkta känsla som jag kände hos svarta afrikanska muslimer från Nigeria, Sudan och Ghana.”

Hur blev Malcolm X din förebild då? Enligt det han talade om eller bara för att han både hade en muslimsk och en afrikansk bakgrund som du själv har?

Det verkar som att du inte ser eller erkänner den variation av muslimer som han själv berättade om. Inte heller har du agerat för en enig muslimsk kamp mot islamofobi i en organisation som kallas för ”svenska muslimer”.

Tycker du inte att du bagatelliserar andra muslimers lidande och islamofobi?

Vad ska jag säga till muslimhatarna som säger till mig att jag inte är ”en riktig muslim” för att jag är vit?

Du och andra ledare i alla dessa SUM-BUM-BANG-BUM-DUM-organisationer, som både klumpar ihop och samtidigt delar upp det så kallade ”muslimska civilsamhället”, drar ju snarlika slutsatser

Jag ser även det här som en virtuell kamp för min rätt att existera.

Muslimhatare förnekar mig… och enligt dig så finns jag inte.

Tänk inte bokstavligen på om att det handlar om mig, personligen, utan om tiotals miljoner andra muslimer på den här lilla kontinenten.

Förstå gärna att du kan kämpa för dina rättigheter utan att på något sätt bidra till skada för andras…

Jag ser dig som ett barn som leker med tändstickor och bensin mitt i skogen, i en tid då vi behöver retoriska brandsläckare och definitivt inte retoriska pyromaner.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Nyhetsbrev oktober 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i oktober.

Artiklar

Granskning av systemkollapsen – Del 2 – BNP – Den så kallade systemkollapsen granskas av Elias Lodin och Thabo ‘Muso

SD vill förbjuda homosexuella att bli föräldrar – Artikel av David Ehle om hur SD vill ändra lagen och neka människor föräldraskap

I fokus

Camilla Sandelius, gotländska medborgargardet och nazismen – Artikel av Torbjörn Jerlerup om generaliserande hat i kölvattnet av gruppvåldtäkten på Gotland

Även basketförbund kan diskriminera, Ann Heberlein! – Krönika av Robin Bankel om varför slöja på basketspelare inte är en ”särrättighet”

F d SD-topp: ”Anton Lundin-Pettersson är ett offer” – Artikel av Malte Roos om hur Kenneth Söderberg skyller Trollhättanmorden på invandrare

Tomma ord i Åkessons åthutning – Artikel av Polimasaren om att Åkesson tycker att det är ”olyckligt” att ledande sverigedemokrater mobbar barn

Krönikor

Vilka är ”våra egna”? – Krönika av Helena Trotzenfeldt om att ”våra egna” handlar om människor med svensk etnicitet

Ska nazister få vara på Rättviks marknad? – We Are Dalarnas Lina Emanuelsson och Elias Lodin om hur NMR tillåts sprida propaganda på marknad

Jag vill inte definieras utifrån hur mycket svart eller vitt blod jag bär på – Krönika tidigare publicerad på Afropé

Mytknäckare

Myt: 800 000 svenskar kan inte vara rasister – Myten om att alla SD-väljare inte skulle kunna vara rasister knäcks av Anders Johansson

Korta motargument

Rosling felciterad – igen – Kort motargument av Helena Trotzenfeldt om hur Hans Rosling används av ”sverigevänner” på ett retoriskt och felaktigt sätt

Reportage

Intervju med en f d rasist: ”I viss mån är nog de flesta lite rasistiska” – Reportage av Ida Oscarsson på Afropé