Etikettarkiv: lagar

Artiklar

Tidö gör det olagligt att delta i kriminella gäng

Regeringen och Sverigedemokraterna vill göra det straffbart att delta i kriminella gäng. Lagförslaget har mött omfattande kritik från många håll och instanser, då en eventuell lag om kriminalisering av deltagande i kriminella gäng riskerar att undergräva rättssäkerheten och grundlagsskyddade rättigheter. Kritiken handlar också om hur effektiv en sådan lag egentligen skulle vara samt hur den ska kunna tillämpas i praktiken.

Tidöpartierna har under nuvarande mandatperiod med emfas visat hur de anser att kriminalitet ska bekämpas. Inte sällan har de kritiserats för att bedriva symbolpolitik, dvs att de skulle vara mer benägna att skicka signaler till väljare om en moralisk ståndpunkt snarare än att faktiskt vilja lösa problemen med kriminalitet.

Regeringen och Sverigedemokraterna tillsatte i mars 2025 en utredning om kriminalisering av deltagande av kriminella gäng. Utredningen redovisades 13 februari 2026 och utredaren föreslår två nya brott:

  • samröre med kriminell sammanslutning
  • deltagande i kriminell sammanslutning

Det finns flera frågor att beakta härvidlag:

  1. Det är svårt att juridiskt definiera vad ett kriminellt gäng är.
  2. Det är resurskrävande att bevisa någons ”roll” eller ”tillhörighet” i en kriminell sammanslutning då kriminella gäng ofta är löst sammansatta och saknar formella strukturer samt att gängmedlemmar sällan vittnar mot varandra.
  3. Det finns en oro för att unga personer i socialt utsatta områden kan dras in i rättsprocesser bara genom att umgås med fel personer (guilt by association), även om de själva inte har begått några brott.
  4. Forskning och expertis ifrågasätter om kriminalisering av medlemskap faktiskt minskar brottsligheten. Det finns en risk att gängen istället omorganiserar sig eller blir mer hemliga.
  5. En lag om kriminalisering av deltagande i kriminella gäng kan leda till rättsosäkerhet och godtycklighet i rättsprocesser samt stigmatisering av enskilda individer.
  6. Enligt regeringsformens formulering om föreningsfrihet har alla rätt att sammansluta sig med andra. Kritiker menar att en lag om kriminalisering av deltagande i kriminella gäng riskerar att inskränka denna grundlagsskyddade rättighet om definitionen av en ”kriminell organisation” är för luddig.

I Tidskrift för KRIMINALVÅRD sammanfattar Henrik Tham, professor emeritus i kriminologi, Tidöregeringens kriminalpolitik:

”Straff har gått från att ha varit medlet i brottsbekämpningen till att bli målet”.

Källor:

Regeringen: Regeringen tillsätter utredning om en kriminalisering av deltagande i kriminella gäng

SVT: Gängutredning presenteras – föreslår två nya brott

Brottsförebyggande rådet: Kriminella nätverk

Dagens Juridik: ”Orimliga beviskrav i gängmålen riskerar leda till parallella rättssystem”

Brottsförebyggande rådet: Barn och ungas brottslighet

Tidskrift för KRIMINALVÅRD: Straff har blivit målet istället för medlet

SvD: Flera risker när gängdeltagande ska bli olagligt

Civil Rights Defenders: Kriminalisering av deltagande i kriminella gäng

satir

Tidöpriset — Satir om lag och rättvisa

Motargument delar ut satiriskt menade medaljer till politiker som brinner extra mycket för vissa detaljer — vilket gör dem förtjänta av uppskattning.

Vi fortsätter med Gunnar Strömmer i kategorin

ÅRETS RÄTTSAKROBAT

Vinnare: Gunnar Strömmer (M), justitieminister

Motivering: Från att bilda Centrum för Rättvisa till att omvandla Sverige till att omvandla Sverige till ett center för orättvisa. Gunnar Strömmer har under sin tid som justitieminister visat sig vara en sann akrobat. Hans tidigare värderingar tycks kunna böjas obehindrat. Gunnar har även en förmåga att böja på sedvanliga lagberedningsformer och han flyger högt över tunga instanser såsom Lagrådet och Justitieombudsmannen med deras stelbenta syn på grundlag och rättssäkerhet, jämte vilka ministerns imponerande framfart uppfattas som ”hastverk”.

Ministern tar entusiastiskt en tur i den berömda ”slippery slope” mot en fascistisk stat genom att upphäva medborgarskap, kriminalisera det vaga vandelsbegreppet och utvisa personer för dessa och andra småbrott, givet förstås att de härstammar från ett land utanför Europa.

Ministerns akrobatiska konster kommer väl till pass när det gäller att följa Sverigedemokraternas melodi och takt. För dessa oöverträffade förmågor får Gunnar Strömmer priset som årets rättsakrobat.

Krönikor

Burka- och niqabförbud: Två fel gör inte ett rätt

Ebba Busch (KD) och Jimmie Åkesson (SD) vill se förbud mot burka och niqab. Övriga partiledare motsätter sig i detta läge (dvs utan utredning) ett förbud, och ett par uttrycker att de vill se andra åtgärder än att införa förbud.

Enligt en ny opinionsundersökning vill 47 % av svenska folket se ett förbud mot burka och niqab. 36 % vill inte se ett sådant förbud, och 17 % är tveksamma. Det vi ska ha i beaktning när vi diskuterar förbud mot burka och niqab är följande:

  • Vi förändrar inte människors traditioner och kvinnoförtryck genom förbud mot burka och niqab. Upplysning är bättre än förbud.
  • Vi vet inte hur många som tvingas bära burka och niqab.
  • De kvinnor (ett hundratal i Sverige) som bär burka eller niqab kommer i mer eller mindre utsträckning att isoleras, dvs stanna hemma.
  • Är det integration att exkludera kvinnor från samhället?
  • Det är inte mer rätt att tvinga av kvinnor kläder än att tvinga på kvinnor kläder. Två fel gör inte ett rätt.
  • Tyck och tänk vad du vill, men håll det för dig själv. Du har inte rätten att bestämma andra människors val av kläder.
  • Förbud mot burka och niqab skapar segregation och polarisering, ”Vi och Dom”.
  • Sverige är inte värdigt klädkodslagar. Det kan totalitära stater och diktaturer syssla med.
  • Ska kvinnor som eventuellt är förtryckta och tvingas ha burka och niqab straffas? Hur har förbudsivrarna tänkt att lagen ska tillämpas?
  • Ett förbud mot burka och niqab strider mot ett flertal lagar, t ex grundlagen (dvs religionsfriheten), diskrimineringslagen och Europakonventionen (som stärker religionsfriheten och mänskliga rättigheter)

Naturligtvis handlar Buschs och Åkessons förbudsiver om symbolpolitik och att de vill göra livet så surt som möjligt för muslimer, det handlar inte om omtanke om kvinnor som eventuellt är förtryckta.

För kännedom har Sverigedemokraterna motionerat för ett förbud mot burka och niqab på offentlig plats ända sedan 2011. Inget annat parti har motionerat om ett sådant förbud. Frågan behandlades så sent som i oktober 2026 av konstitutionsutskottet med anledning av motion 2025/26:568 av Richard Jomshof (SD) Förbud mot heltäckande muslimsk slöja. Motionen avslogs av utskottet.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa:

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/svtverian-nara-halften-av-svenskarna-vill-se-forbud-mot-burka

Artiklar

Har alla jämförbar demokrati? – del 6

1 kommentar

Oberoende rättsväsende och rättssäkerhet – när staten tar helt nya vägar.

Här har vi avdemokratiseringens mest effektiva område: det tekniska i juridiska teknikaliteterna. För här somnar de flesta i publiken. Och medan publiken sover flyttas gränserna.

Riksdagen har antagit säkerhetszoner. Prop. 2023/24:84. (riksdagen.se)

Riksdagen har antagit anonyma vittnen. Prop. 2024/25:20. (riksdagen.se)

De förändringarna säljs in som livsnödvändiga. Det är alltid nödvändigt. Undantag från tidigare rättspraxis är alltid nödvändiga. Det är därför de kombinerade förändringarna av allt det vi rapporterar om i hela denna artikelserie är så farliga: när flera eller gud sig förbarme samtliga av undantagen väl blivit den nya normen — då har staten den dagen redan vant sig vid att slippa förklara sig, och medborgaren vant sig vid att tåla och försöka stå ut.

Motarguments skribent David Fuentes har skrivit denna artikelserie.

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/proposition/sakerhetszoner_hb0384/

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/proposition/anonyma-vittnen_hc0320/

Direktlänkar till alla delar: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8

I fokus

Tidö: Fler utvisningar pga ”bristande vandel”

Regeringen och Sverigedemokraterna vill se skärpta s k vandelskrav för att kunna möjliggöra fler utvisningar. Vandelskrav kan i korthet beskrivas som att personer med uppehållstillstånd inte ska brista i levnadssätt och skötsamhet. De nya kraven ska även gälla retroaktivt. Tidöpartiernas förhoppning är att fler uppehållstillstånd nekas eller återkallas. Den direkta konsekvensen är att fler personer kommer att utvisas.

Migrationsminister Johan Forssell (M) utvecklar vad som är att betrakta som bristande vandel:

”– Att följa lagar och regler är en självklarhet. Men det måste också vara en självklarhet att efter bästa förmåga leva skötsamt och inte skada vårt land”. (Källa: Aftonbladet)

”– Om man till exempel struntar i att betala sina skulder, om man inte följer beslut från svenska myndigheter, om man bidragsfuskar eller om man fuskar sig till ett svenskt uppehållstillstånd – ja, då har man inte rätt att vara här”. (Källa: Aftonbladet)

Att arbeta svart, utgöra säkerhetshot, inte följa lagen eller inte betalar böter kommer att utgöra bristande vandel, medan prostitution, missbruk eller tiggeri är undantagna i lagförslaget.

Enligt regeringens kalkyl kommer ett hundratusental att beröras av det nya vandelskravet. Migrationsverket kommer att pröva vandel och beslut ska överklagas till migrationsdomstolarna.

Kritiker anför att utvisningar pga bristande vandel ruckar på grundläggande principer, är rättsosäkra samt riskerar att bli godtyckliga och kan komma att missbrukas.

Regeringens egna utredare har avrått från att vandelskravet ska gälla retroaktivt, något som regeringen väljer att inte hörsamma då de varit tydliga med att den kommande lagen ska gälla även retroaktivt.

Lagändringarna föreslås träda i kraft 13 juli 2026.

Källor:

Regeringen: Lagrådsremiss Skärpta och tydligare krav på vandel för uppehållstillstånd

Aftonbladet: Nytt vandelskrav – de som inte sköter sig ska utvisas

Civil Rights Defenders: Vad är bristande vandel och vad innebär förslaget om vandelskrav för uppehållstillstånd?

Delmi: Att väga och värdera invandrares levnadssätt

Dagens juridik: JO skarpt kritisk till förslaget: Vandel ett ”omodernt ord”

Arbetsvärlden: Vandelsutredningen: Oskötsamma ska utvisas

Ergo: Vandelsutredningen väcker kritik inom akademin

I fokus

Tidö: indragna medborgarskap nedmonterar demokratin

Tidöregeringen vill ändra grundlagen för att kunna möjliggöra återkallelse av svenskt medborgarskap i vissa fall. Det börjar som det alltid gör när makten vill flytta fram sina positioner utan att väcka alltför mycket oväsen. Man väljer en fråga som ser oskyldig ut på ytan. Vem vill försvara fusk? Vem vill försvara den som ljugit sig till ett medborgarskap?

Statsminister Ulf Kristersson (M) skriver:

”Svenska pass ska inte delas ut till vem som helst och hur som helst. Medborgarskapet är en stor fråga som man ska förtjäna och känna stolthet över.” (Källa: Ulf Kristerssons officiella Facebookkonto)

Det är en formulering avsedd att låta folklig och självklar. Men den döljer vad saken faktiskt gäller. Det här handlar inte om att svenska pass i dag delas ut “till vem som helst”. Det handlar om att regeringen vill ändra grundlagen för att kunna återkalla medborgarskap i vissa fall. Man ändrar inte grundlagen för att rätta till ett administrativt slarvfel. Man ändrar grundlagen när man vill flytta gränsen för statens makt över medborgaren.

Det verkligt allvarliga är att detta inte ska gälla alla lika. Förslaget riktas mot personer med dubbla medborgarskap. Därmed införs i praktiken ett graderat medborgarskap, där vissa svenskars tillhörighet blir mindre trygg än andras. En grupp får veta att deras medborgarskap är fast. En annan får lära sig att det kan omprövas. Det är inte likhet inför staten. Det är en medveten uppdelning av medborgarna i olika säkerhetsklasser.

Och detta är inte någon olycka i arbetet. Det är Tidöpolitik. Sverigedemokraternas inflytande märks inte bara i tonläget utan i själva konstruktionen: mer misstänksamhet, mer kontroll, svagare rättighetsskydd. Staten vänjer sig steg för steg vid tanken att vissa människors tillhörighet ska vara mer villkorad än andras.

Sedan kommer nästa led: det utökade tjänstemannaansvaret. På papperet låter det oskyldigt, nästan dygdigt. Vem kan vara emot ansvar? Men i verkligheten innebär det också att de tjänstemän som ska hantera dessa ärenden — inte minst på Migrationsverket, om myndigheten får rollen att utreda och besluta om återkallelse av medborgarskap — kommer att arbeta under ett hårdare politiskt tryck. När staten både ger sig själv starkare verktyg mot medborgaren och samtidigt skärper trycket på dem som ska fatta besluten, då skickas ett mycket tydligt budskap nedåt i systemet: fatta inte fel beslut, gå inte emot den politiska viljan, var hellre hård än rättssäker. En självständig förvaltning riskerar då att förvandlas till en rädd förvaltning.

Och ovanpå detta ligger frågan om Palantir och övervakningen. När staten samtidigt vill göra vissa medborgarskap återkalleliga, sätta hårdare press på tjänstemännen och öppna dörren för mer avancerade övervakningsverktyg, då ser man mönstret tydligt. Varje reform säljs in som rimlig var för sig. Men tillsammans pekar de i samma riktning: mer kontroll, mindre rättssäkerhet och en stat som samlar allt fler medel för att hålla människor under uppsikt och under disciplin.

Det är så demokratisk nedmontering ser ut i ett modernt land. Inte med stöveltramp på gatorna, utan med propositioner, utredningar, lagrådsremisser och välpolerade pressmeddelanden. Först gör man en grupps rättigheter mer villkorade. Sedan ökar man trycket på dem som ska verkställa politiken. Och hela tiden försäkrar man allmänheten om att allt bara görs för trygghetens skull.

Så när Kristersson talar om att medborgarskapet ska “förtjänas”, bör man höra den verkliga innebörden: att vissa svenskars tillhörighet ska vara mer provisorisk än andras, att staten ska få större makt över individen, och att myndigheterna ska känna den politiska viljan starkare än den demokratiska principen. Det är inte administrativ ordning. Det är ett stegvis mer auktoritärt styrelsesätt.

Källor:

Inlägg på Ulf Kristerssons (M) officiella Facebookkonto

Regeringen: Proposition 2025/26:78 En grundlagsskyddad aborträtt samt utökade möjligheter att begränsa föreningsfriheten och rätten till medborgarskap

Regeringen: SOU 2026:21 Återkallelse av svenskt medborgarskap

Regeringen: Lagrådsremiss Ett utökat straffrättsligt tjänstemannaansvar

Featured image attribution: https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/deed.en

Artiklar, I fokus

Tidös arbetslinje – att utvisa arbetande barnfamiljer

Gabriella är 8 år. Hon har levt hela sitt liv i Forsbacka, Gävle. Nu ska hon utvisas till El Salvador eftersom hennes pappa inte beviljats förnyat arbetstillstånd. Anledningen är att han tjänar 25 000 kronor, vilket regeringen anser är för lite för att ha rätt att vistas i landet.

Sedan den nya lagstiftningen infördes 2023, kan den som tjänar mindre än 80 procent av medianlönen i Sverige inte få förnyat arbetstillstånd och ska därför utvisas, oavsett hur länge personen befunnit sig i landet. Enligt SCB:s lönestatistik ligger genomsnittslönen för exempelvis barnskötare, vårdbiträden och hemtjänstpersonal långt under den månadslön på ca 29 600 kronor som krävs för att få uppehållstillstånd baserat på arbete. Med andra ord kommer regeringen att utvisa i stort sett alla som arbetar inom dessa yrken om de lever i Sverige baserat på arbetstillstånd. Men regeringen nöjer sig inte med detta. I år kommer kravet höjas till 90 procent av medianlönen, alltså 33 390 kronor i månaden.

Att detta slår sönder tryggheten för många barn som är födda och uppväxta i Sverige är, enligt migrationsminister Johan Forssell, ”känslosamt”. Samtidigt förklarar han att krav som ställs måste följas för att ha någon betydelse. Det är således rimligt att fråga sig: vad betyder egentligen de krav som regeringen infört tillsammans med Sverigedemokraterna?

Det officiella motivet till att just lågavlönade utvisas är att minska fusk men framför allt att de luckor som uppstår vid utvisningarna ska fyllas av personer som idag står utanför arbetsmarknaden.

Vad gäller det förstnämnda är den nya lagen ett trubbigt sätt att motverka fusk. Till exempel slår den mot alla berörda yrken, inklusive den offentliga sektorn. Dessutom fanns det sedan tidigare krav på god försörjningsförmåga för arbetstillstånd, där villkoren för anställningen kopplades till gällande kollektivavtal.

Det huvudsakliga argumentet bakom lagstiftningen—att utvisade arbetande ska ersättas av individer som idag står utanför arbetsmarknaden—förbryllar om möjligt ännu mer. Regeringens parallella attack på a-kassan bygger nämligen på argumentet att det redan idag finns ett betydande utbud av lediga tjänster. Den som accepterar regeringens logik bör fråga sig varför det behövs fler lediga tjänster när de som finns idag inte tillsätts.

I praktiken innebär lagen att regeringen önskar utvisa och ersätta hårt arbetande men lågavlönade invandrare med personer som har svårt att arbeta men ändå tvingas ta samma jobb. Detta trots att regeringen anser att jobben inte ger tillräcklig försörjning för att få rätt att leva i Sverige.

I sammanhanget kan nämnas att flera tunga arbetsgivarorganisationer avstyrkte förslaget i sina remissvar när lagen utreddes. Svenskt Näringsliv ansåg exempelvis att det var missvisande att lagförslaget utgick ifrån ”god försörjningsförmåga”. Man insåg att innebörden av det enkelt kan tolkas som att regeringen anser att rådande marknadslöner inte lever upp till definitionen av god försörjningsförmåga.

Vad gäller frågan om lagstiftningens uttalade syften lär de knappast uppnås. Förutom att människor utanför arbetsmarknaden tenderar att slussas runt i spillrorna av vårt välfärdssamhälle, så gäller lönekraven i lagstiftningen inte EU-medborgare, vilket innebär att rekryteringen möjligen kan komma att riktas mot EU:s inre marknad. Vad lagen däremot otvivelaktigt uppnår är att barnfamiljer utvisas om de har fel ursprung, såsom i 8-åriga Gabriellas fall. Kanske är det själva syftet.

Källor:

Aftonbladet: Gabriella, 8, utvisas från Sverige – har levt hela livet här

Regeringen: Försörjningskravet för arbetskraftsinvandrare höjs

SCB: Lönestatistik – Hur mycket tjänar…?

Regeringen: Ny lönenivå för arbetskraftsinvandring och skärpta krav för anhöriginvandring

Aftonbladet: Johan Forssell om utvisningen av Gabriella: ”Känslosamt”

Aftonbladet: Johan Britz (L) om nya a-kassan: Orimligt att leva på bidrag

Svenskt Näringsliv: Remiss av departementspromemorian Ett höjt försörjningskrav för arbetskraftsinvandrare

Artiklar

#HMF-lagen: Historiken bakom och varför den finns

Debatten om lagen om hets mot folkgrupp blossar upp med jämna mellanrum. Ofta påstås det att lagen är ett modernt påfund, ett uttryck för ”känslighet” eller till och med ett sätt att skydda religioner från kritik. Inget av detta stämmer. Lagen har en lång och tung historisk bakgrund, och den är utformad för att skydda människor, inte idéer. För att förstå varför den finns måste vi gå tillbaka till tiden då Europa stod i ruiner.

När andra världskriget tog slut stod världen inför en brutal insikt: folkmord börjar inte med våld, de börjar med språk. Nazisternas propaganda var inte en bisak. Den var själva infrastrukturen för förföljelsen. Genom att beskriva judar, romer, homosexuella, funktionsnedsatta och andra grupper som ohyra, parasiter och hot skapades en avhumanisering som gjorde våldet möjligt. Demokratierna insåg att hatpropaganda inte är ”bara ord”. Den är ett verktyg för att bryta ned människors värde och bana väg för övergrepp, förföljelser och diktatur.

Det var i denna kontext Sverige 1948 införde sin första lag om hets mot folkgrupp. Den var ett direkt svar på den nazistiska propaganda som fortfarande cirkulerade, på den antisemitism som levde kvar även efter kriget och på behovet av att skydda minoriteter i ett demokratiskt samhälle. Det handlade inte om religion, känslor eller moral, men om mänsklig säkerhet och värdighet.

Under 1950- och 60-talen skärptes den internationella rättsordningen. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter slog fast att alla människor har lika värde, och konventionen om avskaffande av rasdiskriminering krävde att stater skulle stoppa spridning av rasistiska idéer och uppmaningar till hat. Sverige skrev under och förband sig att stärka sin lagstiftning.

1970 avskaffades den gamla hädelselagen som skyddade religioner från att bli hånade. Samtidigt moderniserades lagen om hets mot folkgrupp. Det historiska skiftet är tydligt: skyddet för religioner togs bort, medan skyddet för människor förstärktes. Det är raka motsatsen till vad som ibland påstås i dagens debatt och propaganda.

Under 1980- och 90-talen breddades lagen för att inkludera fler grupper som historiskt utsatts för systematiskt hat. Det handlade om etniska och religiösa minoriteter, HBTQ-personer och senare även könsidentitet. Det var ingen identitetspolitisk innovation, utan en fortsättning på samma princip som 1948: att skydda grupper som riskerar att avhumaniseras.

Lagen riktar sig mot hot och avhumaniserande angrepp på människor som grupp. Den lägger sig inte i kritik av religioner, ideologier eller politiska ståndpunkter. Den begränsar inte debatt, men den sätter en gräns där språket börjar förvandla människor till legitima mål.

Lagen behövs fortfarande eftersom den stoppar mekanismer som annars snabbt kan normaliseras. Den hindrar att grupper görs till måltavlor, att hat får fäste och att demokratin börjar erodera genom samma processer som möjliggjorde 1930‑ och 40‑talens övergrepp. Den fungerar som en säkerhetsventil, inte som en åsiktslag – en distinktion som är avgörande att hålla fast vid i dagens politiska klimat.

Det är därför lagen om hets mot folkgrupp fortfarande är en av demokratins mest grundläggande skyddsmekanismer. Den finns för att hejda den avhumanisering som historien gång på gång visat hur snabbt den kan sprida sig när språket förlorar sina gränser. I dag finns högerextrema med SD i spetsen, som vill avskaffa lagen för att skapa ett språkligt ingenmansland där kollektivt misstänkliggörande kan presenteras som samhällsanalys och där hat kan kläs i politisk terminologi. Det är en strategi som alltid börjar med att försvaga skyddet för utsatta grupper och slutar med att normalisera språk som gör människor till måltavlor.

När HMF angrips handlar det inte om frihet. Lagen handlar om att ej öppna luckan där avhumanisering kan passera som argumentation och där historiska lärdomar förvandlas till hinder för den berättelse som hatet behöver. Det verkliga hotet mot det öppna samhället är inte lagstiftningen. Det verkliga hotet är ambitionen att ge hat en frizon.

Vi har nu gått igenom HMF‑lagen och dess historiska och politiska sammanhang. Resten ligger hos dig som läsare: att kunna identifiera mekanismerna, förstå kontexten och se vilka som bryter mot lagen och av vilka skäl.

Källor:

Lagen.nu: Brottsbalk 1962:700

Åklagare.se: Hatbrott

FN: Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna

FN: Konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering

SR: Ökar rätten att häda?

Lästips:

Populär historia: Einar Åbergs judehat ledde till hetslagen

Korta motargument

Nej, Jomshof – Sverige har inte infört hädelselagar

När Högsta domstolen avstod från att pröva domen mot Salwan Najem hävdade Richard Jomshof (SD) att Sverige ”i praktiken” straffar kritik mot islam. Det är en felaktig beskrivning av både lagen och domen. Hets mot folkgrupp skyddar människor men inte religioner. Sverige har inga hädelselagar. Det är helt lagligt att kritisera islam, kristendom eller vilken religion som helst. Det som är olagligt är att uttrycka hot eller missaktning mot människor på grund av deras religion.

Najem dömdes inte för att bränna en bok. Han dömdes för uttalanden riktade mot muslimer som grupp.

Det är en viktig skillnad som Jomshof suddar ut. Att kalla detta ”hädelse” är politisk retorik. Om religioner hade särskilt skydd skulle själva bränningen vara förbjuden. Det är den inte. Domen visar alltså motsatsen till vad Jomshof påstår.

Det farliga är insinuationen.

När han antyder att domstolar påverkas av invandring underminerar han förtroendet för rättsstaten men utan bevis vad han påstår.

Yttrandefriheten är stark i Sverige.

Men den skyddar inte rätten att hetsa mot människor.

Det är inte juridiken som förändrats.

Det är endast retorik hos Jomshof. En farlig sådan.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Intervju med Richard Jomshof (SD) i SD-propagandaorganet Riks (sparad i webbarkiv så att de inte får klick/trafik): Richard Jomshof (SD): Ingen ska behöva dömas för att kritisera islam

Korta motargument

Tidö river PUT

Tidöregeringen vill göra det möjligt att återkalla permanenta uppehållstillstånd (PUT). I lagförslaget föreslås tre möjliga alternativ när PUT rivs upp: utvisning, tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) eller medborgarskap.

Lagförslaget innefattar samtliga utlänningar som har permanent uppehållstillstånd som flyktingar, alternativt skyddsbehövande, vidarebosatta (kvotflyktingar), varaktigt bosatta i Sverige eller som har beviljats permanent uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter eller vid vissa verkställighetshinder, samt personer som erhållit uppehållstillstånd i enlighet med den s k gymnasielagen samt anhöriga till ovan nämnda grupper.

Lagförslaget har orsakat hårt motstånd hos fem remissinstanser. Diskrimineringsombudsmannen (DO), Rädda Barnen, Sveriges Stadsmissioner, Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) och Justitiekanslern avstyrker alla lagförslaget i dess nuvarande form. Det finns flera faktorer som remissinstanserna åberopar:

  • Diskriminering
  • Hinder för tillgång till lika rättigheter och möjligheter för många i samhället
  • Strider mot EU:s stadgar för grundläggande fri- och rättigheter, Europakonventionen och Barnkonventionen
  • Risk för underminering av synen på rättsstaten
  • Strider mot legalitetsprincipen och proportionalitetsprincipen
  • Strider mot svensk rätt och Sveriges internationella åtaganden
  • Skapar utanförskap
  • Risk för ökad ohälsa, främst hos barn

Remissinstanserna efterfrågar en mer djupgående konsekvensanalys i den fortsatta beredningen av lagstiftningsarbetet. Som lagförslaget ser ut i dagsläget vill ingen av dem styrka återkallande av permanenta uppehållstillstånd.

Källor:

Regeringen: Ändring av permanent uppehållstillstånd för vissa utlänningar SOU 2025:99

Diskrimineringsombudsmannen: DO avstyrker förslag om utfasning av permanenta uppehållstillstånd

Diskrimineringsombudsmannen: Ändring av permanent uppehållstillstånd för vissa utlänningar

Rädda Barnen: Rädda Barnen svarar på slutbetänkandet om ändring av permanenta uppehållstillstånd

Sveriges stadsmissioner: Remissvar gällande Ändring av permanent uppehållstillstånd för vissa utlänningar (SOU 2025:99)

Sveriges Kommuner och Regioner: SKR säger nej till återkallande av uppehållstillstånd

Justitiekanslern: Betänkandet Ändring av permanent uppehållstillstånd för vissa utlänningar (SOU 2025:99)