Senast UD skickade en delegation till Syrien kunde den döde svenske IS-terroristen Michael Skråmos sju barn återvända till Sverige. På sikt är tanken att alla svenska barn i IS-lägren ska återvända till Sverige.
UD-ambassadören Per Örnéus skrev i juli 2020 till Expressen att
”Den autonoma administrationen har deklarerat sin avsikt att på plats rättsligt pröva de vuxna, kvinnor och män, som sitter i fångenskap för samröre med IS. Sverige arbetar för repatriering av barn med svensk koppling när och om så är möjligt”. (Källa: Expressen)
Orsaken till att regeringen nu intensifierar arbetet är att Röda Korset kritiserat regeringen för att de gör för lite. Tidigare har även Rädda Barnen framfört kritik. Det rör sig om ungefär 70 barn, varav färre än fem ska ha förlorat sin mamma, som Sverige inte har lyckats få hem. Det är framför allt barnen som har förlorat sina föräldrar som man räknar med att få hem under de närmaste månaderna.
Livsödena i lägren för IS-anhängare är fruktansvärda. I lägren bor änkor, fruar och barn till IS-terrorister. Förutom att de sanitära förhållanden är undermåliga så präglas vardagen i lägren av våld, hot och hat. Det finns uppgifter som gör gällande att fanatiska kvinnor, änkor eller fruar till IS-terrorister, upprättat ett eget ”kalifat” i ett av lägren, al-Hol, som går att likna vid en terrorstat. Det finns rapporter om mord, övergrepp och misshandel.
Regeringen för en tät dialog med andra EU-länder som också hämtat hem barn från Syrien. I våras lyckades Sverige hämta hem sju föräldralösa barn, vilket är den totala siffran fram till dags dato.
Det är en svår situation, och varje enskilt fall måste hanteras individuellt. Orsakerna till att Sverige inte fått hem alla barn är att det finns omständigheter som försvårar, t ex svårigheter med identifiering, att reda klarhet i vårdnadshavarna och att det finns praktiska omständigheter som gör det svårt.
”IS-barn”. Så. Nu har jag skrivit det. Och kommer inte att göra det igen.
Smaka på det där ordet. Kan du tänka dig ett mer illvilligt epitet? Tyvärr är ordet medvetet valt för att skapa sensation och alarmism. Jag kan förstå att rasister, nationalister och populister gärna frekventerar epitetet, men att etablerad media också gör det är skrämmande. Det visar också på hur stor makt och inflytande som högerextremismen besitter.
Vi talar om barn. Barn får aldrig skuldbeläggas för vad deras föräldrar har gjort, eller haft för åsikter. Vi pysslar inte med arvsynd. Barn kan aldrig ställas till svars för sina föräldrars gärningar.
Vi talar om barn. Radikalisering, illgärningar och atrociteter är INTE avhängigt arv, dvs gener, eller miljö. Nu protesterar säkerligen en hel del, men låt mig förklara. Miljö är naturligtvis en påverkansfaktor och jag vet att många av dessa barn har bevittnat värsta tänkbara illdåd. Jag vet att många av dem också har indoktrinerats med en fasansfull, våldsbejakande syn på andra människor. MEN de flesta av barnen är små (enligt terrorforskare Magnus Ranstorp är nästan alla barn under tio år), och kan formas till att bli älskade barn, på samma sätt som ditt eller mitt. Även de barn som är lite äldre förtjänar att få vara älskade och leva i sammanhang där de känner sig trygga.
Vi talar om barn. Opinionsbildare som bl a Katerina magasin, Ledarsidorna och annan högerextrem alternativmedia pratar om arvsynd och ”missar” den ack så viktiga detaljen att vi pratar om oskyldiga barn. I deras propaganda finns inga som helst skrupler för hur vi ska intalas att se på dessa barn. De är i deras värld redan förlorade till våldsbejakande terrorism. För dessa aktörer är övertygelsen om att dessa barn utgör en fara för vårt samhälle oändligt stark. Retoriken de använder för att manifestera sin demagogi är ovärdig barn i allmänhet, och dessa barn i synnerhet.
Vi talar om barn. Jag kan för mitt liv inte förstå hur det ens kan vara en debatt huruvida dessa barn, med maximal otur i föräldralotteriet, ska få en fristad i det land som de antingen är födda i, eller där deras föräldrar är, eller var, medborgare.
Vi talar om barn. Många av dessa barn är föräldralösa. Det är inte värdigt. Dessa barn behöver föräldrar. Det är vår plikt att se till att de får det.
Vi talar om barn. Barn som har oantastliga rättigheter, precis som ditt, eller mitt, barn. Det handlar om mänsklig säkerhet i allmänhet, och för dessa barn i synnerhet.
Vi talar om barn. Barn är vår framtid, barn symboliserar liv och hopp därom. Dessa barn har ingen framtid. De har inget värdigt liv. Och om vi inte ser till att dessa barn sätts i ett annat sammanhang än det helvete de befinner sig i nu, ja då pulvriserar vi symbolen för liv eller hopp därom.
Vi talar om barn. Jag ställer mig frågan huruvida dessa skribenter och de läsare som tar till sig deras retorik på allvar tror att de här barnen är förutbestämda att växa upp till terrorister. Eller är det blott en rationalisering för att förklara varför man vill straffa barnen för föräldrarnas brott?
Vi talar om barn. Att låta barn bära skuld för sina föräldrars handlingar, att inte se dem som egna individer utan straffa dem för familjens brott, är att propagera för arvsynd. Det vill jag inte se i mitt Sverige.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Katerina Janouch skriver om barn, små barn, som om de vore kriminella och farliga. Hon skriver i sin text som vanligt om ett Sverige i sönderfall, även om vi vet att Sverige inte håller på att rasa samman. Hon menar att Sverige inte kommer att klara av att ta hand om en grupp barn.
Men sedan när började vi avgöra barns öde redan i förskoleåldern? När blev en femåring en farlig terrorist?
Självklart blir barn i allra högsta grad påverkade av de val som dess förälder gör. Barnets uppväxtmiljö präglar barnets verklighetsbild, värderingar och normer. Men ett barn har även framtiden framför sig. Ett barn är inte färdigutvecklat och kommer att genomgå en mängd förändringar innan det blir vuxet.
Det beräknas finnas ungefär 150 IS-återvändare i Sverige. Det finns med andra ord än färre barn. När det finns barn med i bilden, har socialtjänsten ett ansvar att utreda barnets behov och vårdnadshavarens föräldraförmåga, liksom i alla fall där det finns oro för ett barn. I det fallet är orosanmälningarna redan gjorda, av säkerhetspolisen. Det finns möjlighet för socialtjänsten att besluta om LVU och placera barnet hos någon annan än dess förälder. I vissa fall har barnets båda föräldrar redan avlidit och barnet behöver då självklart bo med någon annan. (Sveriges Radio)
När detta barn sedan placeras i förskola, eller skola om det gäller ett äldre barn, kommer det alltså eventuellt inte ens att bo med sina föräldrar. Barnet kommer troligtvis ha genomlidit traumatiska händelser, vilket givetvis kommer att ta tid att bearbeta och rehabilitera. De här barnen har både psykiska som fysiska skador. Detta hanteras genom etablerade kontakter med socialtjänst, vård, psykiatri och skola. (Omni, Sveriges Radio)
Ska en femåring redan vara dömd för livet? Ska en femåring tvingas ta ansvar och konsekvenser för något som dess förälder gjort? Detta är vad som kallas arvsynd, vilket vi inte håller på med i det här landet. I Sverige låter vi barn vara barn, skyddade bland annat av barnkonventionen.
I Sverige talar vi sällan om ”ras”. I andra länder, t ex USA, talas det bara om ”ras”, då man ska definiera människor. Det är sedan ganska länge klarlagt att indelning av människor i ”raser” tillhör historien. I Sverige använder vi oftast ordet ”etnicitet” när vi vill definiera människor utifrån ursprung. Men är det bättre? Har ordet ”etnicitet” ersatt ordet ”ras”? Svaret är både ja och nej.
Vi börjar med lite fakta angående begreppet ”ras”. Ordet har sitt ursprung i medeltidsfranskans ”race” och definieras som ”människor av gemensamt ursprung”, tidigare ”razza” (”ras”, ”stam”, ”härkomst”, ”familj”). Etymologer bestrider att ordet har sitt ursprung i latinets ”radix” (”rot”), men att ordet kan ha haft betydelse vad gäller definitionerna ”stam” och ”nation”. Den moderna betydelsen, ”en av de stora indelningarna av människosläktet baserat på fysiska särdrag”, härrör från slutet av 1700-talet, närmare bestämt 1774. (Källa: Online Etymology Definition)
Kort historik om ”ras” och rasism
Under kommande århundraden gjordes många ”vetenskapliga” försök att definiera och klassificera s k rastyper. Man brukar tala om åren 1850-1945 som rasbiologins era. Under denna period rådde konsensus om hur människor skulle definieras och klassificeras utifrån biologiska faktorer.
Chart to describe Nuremberg Laws of 15 September 1935 and the respective regulation of 14 November 1935. The ”Nuremberg Laws” established a pseudo-scientific basis for racial identification. Only people with four non-Jewish German grandparents (four white circles in top row left) were of ”German blood”. A Jew was defined by the Nazis as someone who descended from three or four Jewish grandparents (black circles in top row right). In the middle stood people of ”mixed blood” of the ”first or second degree.” A Jewish grandparent was defined as a person who was ever a member of a Jewish religious community. Also includes a list of allowed marriages (”Ehe gestattet”) and forbidden marriages (”Ehe verboten”).
Begreppet ”ras” har gett upphov till företeelsen ”rasism”, som innebär att det finns en utbredd uppfattning om att vissa ”raser” är bättre och andra är sämre. I ljuset av detta har vi företeelserna ”rasbiologi”, ”rashygien” och ”eugenik”. Under rasbiologins era var det bland såväl forskare som gemene man nödvändigt att ”rasen” skulle hållas ren. Detta innebar i praktiken att människor från olika ”raser” skulle hindras att få barn. Detta säkerställdes främst i västerländska samhällen (och spred sig till kolonialimperierna och resten av världen) genom officiell lagstiftning eller social stigmatisering så långt in som på andra hälften av 1900-talet.
Exempel på s k raslagar i modern tid är apartheid i Sydafrika (1948 till början av 1990-talet) och de amerikanska raslagarna (som officiellt avskaffades under 1960-talet). Trots att s k raslagar har avskaffats innebär det inte att rasismen, och den strukturella diskriminering som följer med den, har upphört.
Vad är ”etnicitet”?
Vi börjar med lite fakta angående begreppet ”etnicitet”. Ordet härrör från senlatinets ”ethnicus” och grekiskans ”ethnikos”, som betyder ”av/för en nation/nationell”. Grekiskans ”ethnos” betyder ”grupp människor som bor tillsammans; nation, folk, stam”. (Källa: Online Etymology Definition)
Till skillnad från begreppet ”ras” är ”etnicitet” en definition och klassificering av människor mot bakgrund av kulturella och sociologiska faktorer, såsom språk, gemensamt och historiskt kulturarv och gemensamt ursprung. En folkgrupp, etnicitet, definieras utifrån kulturella, inte biologiska, särdrag. Kulturella särdrag innefattar språk, normer och värderingar som har sitt ursprung i ett specifikt samhälle, geografiskt område och/eller religion. (Källa: Thoughtco.com)
Med begreppet ”etnicitet” finns förutsättningar för människor att känna sig hemma i flera ursprung. Vi talar om svenskamerikaner, svenskkurder och svenska muslimer, svenska romer eller svenska judar. Det är också viktigt att skilja mellan en persons etniska tillhörighet och hens etniska bakgrund, eftersom en persons identitet och gruppgemenskap kan förändras över tid.
Genom historien har begreppets betydelse skiftat från biologi till socialt arv. Eftersom ”etnicitet” inte är avhängigt biologi innefattar t ex ”etniska svenskar” adopterade, invandrare och konvertiter.
Hundar kan definieras och klassificeras i ”raser”. ”Leading Breeds of Dogs” av F.E. Wright (1910) är hämtad från Webster’s New Illustrated Dictionary. Attribution: Attribution 2.0 Generic (CC BY 2.0)
Är ”etnicitet” det nya ”ras”?
Jag återkommer nu till frågeställningen i inledningen av artikeln:
Har ordet ”etnicitet” ersatt ordet ”ras”?
Jag svarade ”både ja och nej” på frågan. Anledningen till det är att många människor inte ser skillnad på begreppen. Medan ”ras” är avhängigt biologiska faktorer, så är ”etnicitet” avhängigt sociologiska och kulturella faktorer. ”Ras” är ett begrepp som gett upphov till ”rasismen”, vilken syftar till att hierarkisera människor utifrån biologiska förutsättningar. I begreppet ”etnicitet” innefattas andra faktorer, t ex språk, tradition, religion, geografiska områden och/eller ursprung.
Många är av åsikten att man kan undkomma anklagelser om rasism genom att byta ut ordet ”ras” mot ”etnicitet”. Detta stämmer inte. Det är nödvändigt att vi tar reda på de olika innebörderna av begreppet innan vi börjar använda oss av dem. Först därefter kan vi använda oss av uttryck som t ex ”etnisk svensk”. I det begreppet innefattas inte bara människor som ser ”typiskt svenska ut” (den gamla rasbiologin). Det är en falsk föreställning, i vilken vi har ersatt ordet ”ras” med ”etnicitet”.
Och ja, du är rasist om du uttrycker fördomar om andra etniciteter, diskriminerar mot bakgrund av etnicitet, eller har föreställningar om att vissa etniciteter är bättre an andra.
Så ja, för en del av oss är ”etnicitet” det nya ”ras”. Och det är inte ett dugg bättre.
Och nej, för en del av oss är ”etnicitet” inte det nya ”ras”. För de av oss som förstår skillnaden mellan begreppen är det helt OK att använda begreppet ”etnicitet”.
Problemet är att det är vanskligt att använda begreppet ”etnicitet” mot bakgrund av att många uppfattar ”etnicitet” som definition och klassificering av människor utifrån biologiska faktorer. Vi riskerar att ordet ”etnicitet” förbrukas. Hur löser vi det?
För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.
I förra delen av artikelserien om SD:s rasism tittade vi på SD:s historia och dess kopplingar till nazistiska och rasistiska rörelser. Nu är det dags att följa tråden vidare för att se hur denna bakgrund avspeglas i deras principprogram.
I denna del tittar jag närmare på SD:s principprogram för att ge exempel på hur partiet genomsyras av rasism redan på ideologisk nivå. Vi menar nämligen att en central byggsten i deras ideologi är just rasism och att denna rasism går att finna i principprogrammet.
I den första delen av vår artikelserie definierade jag begreppet ”rasism” mer utförligt. Kärnan i begreppet kan sammanfattas som uppfattningen att det finns en inneboende, oföränderlig ”essens” i människor som gör det möjligt att särskilja dem i distinkta grupper och som förklarar såväl som försvarar en samhällelig över- och underordning mellan dessa grupper. Detta är rasismens kärna och en av de ideologiska plattformar från vilken SD:s politiska arbete utgår.
I nedanstående genomgång av principprogrammet kan jag mycket riktigt konstatera att där finns en starkt rotad rasism som framförallt stammar ur partiets nationalism. Den visar sig i en syn på människan som i grunden styrd av en mänsklig essens ”som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser” (principprogrammet, s. 8). De vidare implikationerna av denna människosyn uttrycks genom idéer om bl a segregation, assimilering och rangordning i såväl värde och rättigheter som inflytande. Allt i en aura av upplevd objektivitet tack vare den mänskliga essensen. Hur denna rasistiska grundsyn kan ta sig praktiska uttryck ger jag därefter exempel på genom att bl a beskriva SD:s syn på invandring, religion, familjepolitik, sjukvård/omsorg, ekonomi och arbetsmarknadspolitik.
Men jag går händelserna i förväg. Låt oss börja med att reda ut vad det här ”principprogrammet” egentligen är för något och varför det är så viktigt att analysera.
Principprogrammet
SD:s principprogram, ibland felaktigt hänvisat till som ”partiprogrammet”, är ett åsiktsdokument där de beskriver sin politiska inriktning och i 21 punkter ger generella beskrivningar av hur denna politik kan komma att bedrivas i praktiken. Den senaste versionen, som är den som ligger till grund för min granskning, antogs vid partiets landsdagar 2011 och reviderades våren 2014.
Principprogrammets huvudsyfte är inte att beskriva detaljer, utan syftar mer till att skapa en bild av vad man i stora drag bör kunna förvänta sig av en sverigedemokratisk regering. Förutom detta skildrar principprogrammet även den ideologiska världsbild som ligger till grund för denna politiska inriktning.
Källa: Wikimedia
Man kan säga att den uppfattning någon har om hur världen och människan är beskaffad dikterar villkoren för dennes slutsatser om hur världen och människan bör förvaltas eller styras. Med utgångspunkt i detta sätt att tänka om förhållandet mellan ideologi och politik kommer denna artikel att inleda med att synliggöra rasismen i SD:s ideologiska grund för att därefter titta närmare på de politiska visioner som blir resultatet av denna grund. Det är i denna mylla vi finner rasismen.
Rasism ♥ nationalism
Jag kan dock inte ge mig i kast med att lyfta fram SD:s rasism utan att först nämna det här med nationalismen. Dessa två ideologiska aspekter lever i ett närmast symbiotiskt förhållande till varandra. Frågan om folket (vilka är folket?) är central för SD och principprogrammets första punkt – om demokratibegreppet – slutar i ett resonemang om just vilka detta ”folk” i begreppet folkstyre egentligen är, eller bör vara.
”Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk(…)” -SD:s principprogram, s. 6
Källa: Wikimedia
Många blandar ihop nationalism med patriotism: Fosterlandskärlek. Men nationalism utgör en ideologisk världsbild som bygger upp helt andra premisser för vår mellanmänskliga samvaro än vad den icke-ideologiska patriotismen gör. Istället för att utgå från kärleken till en stat (Sverige) bebodd av medborgare (svenskar), utgår nationalismen från troheten till en nation (Sverige) bebodd av ett folk (svenskar). Det är en viktig, om än lite förvirrande, distinktion.
Nationen är alltså den känslomässiga aspekten av statsbildningen snarare än den formella, på samma sätt som folket kan beskrivas som medborgarskapets upplevda gemenskap snarare än dess juridiska realitet. Begreppsligt kan både nationen och folket tolkas positivt och t o m konstruktivt. Utan en nationell gemenskap att luta sig mot kan man hävda att det finns en risk att samhället faktiskt börjar krackelera och spricka i sömmarna; rentav kollapsa. Men nationen som ideologisk trossats, som nationalism, går längre än så. Den förutspår systemkollapsen likt religiösa undergångssekter förutspår jordens undergång.
Det är också i nationalismen människors olikheter blir ett dilemma. Det är i nationalismen som frågan om man kan vara både jude och svensk endast kan besvaras med ett ”antingen eller” istället för ett ”självklart kan man det”. Det är i nationalismen en stat kan upplevas som bebodd av mer än ett folk, och att detta är ett problem. Det är i nationalismen frågan om vilka som utgör det rätta folket (och vilka som inte gör det) ställs. I nationalismen – då den används som föresats – hittar vi incitament för såväl rasism som fascism. En skulle, för att låna lite av SD:s egna sätt att uttrycka det, kunna säga att rasism och fascism är en naturlig följd av att driva en nationalistisk politik.
Nationalismen är nämligen beroende av möjligheten att på ett objektivt, förment neutralt sätt, definiera den svenska folkstam som ska räddas. Och eftersom nationalismen i sig handlar om känslor – om upplevelsen av att vara svensk i Sverige, med sillamackor på Malmöfestivalen, skolavslutningar i kyrkan, pepparkaksgubbar i luciatåget, Tomas Ledin i högtalarna på skärgårdsfesten eller vad det nu är som får just mig att nå den här upplevelsen – kan rasismen kliva in som en räddande ängel. För rasismen har alltid varit mån att omge sig med ett vetenskapligt skimmer. Den, om något, kan ge nationalismen den illusion av objektivitet som krävs för att bli tagen på allvar.
Foto: Johannes Jansson/norden.org
Rasen – den mänskliga essensen
Principprogrammets andra punkt, om människan, sätter fingret på en central fråga. Här introduceras vi nämligen för idén om den mänskliga essensen. Den brukar i debatten nämnas som ett av de tydligaste exemplen på Sverigedemokraternas rasism, och det är lätt att förstå varför:
”Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst. Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen.” -SD:s principprogram, s. 8
Det finns förstås inga som helst vetenskapliga belägg för att en dylik essens skulle existera i människan och göra det möjligt att särskilja grupper och individer från varandra på relevant grund, men det hindrar inte SD:
”Med nedärvda egenskaper som förenar en viss grupp av människor, men inte hela mänskligheten menar vi framförallt, att det (…) finns biologiska skillnader mellan de flesta kvinnor och de flesta män, som sträcker sig bortom det som kan observeras med blotta ögat. I ett samhälle där människorna är fria att själva forma sina liv kommer dessa skillnader med största sannolikhet att leda till olikheter i preferenser, beteende och livsval.” -SD:s principprogram, s. 8
Viktigt att notera i citaten ovan är hur miljö, biologiskt arv och t o m den fria viljan alla väger lätt inför den nedärvda ”essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst”. Vi kan inte välja vilka vi är eller styra vilka vi vill vara i större utsträckning än den mänskliga essensen tillåter oss. SD har därmed i sin politiska idéförklaring formulerat en central princip för rasism: att individer eller grupper av människor är åtskilda genom förkroppsligade (‘biologiserade’), oföränderliga egenskaper.
Källa: Wikimedia
Det fortsatta resonemanget kring detta handlar om hur ”en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle” (principprogrammet, s. 8). För att tala klarspråk är SD:s lösning att ju mer homogen en nation är; språkligt, kulturellt, religiöst, desto tryggare och stabilare blir den. Det handlar om att bevara den svenska folkstammens nedärvda essens.
Det är ett gammalt, rasistiskt argument som ger ekon varhelst rasistiska idéer tillåtits utvecklas och som ger oss ytterligare en rasistisk princip att lägga till den första. De sedan tidigare förment biologiska/essentiella skillnaderna mellan människor – som gör dem oöverbryggbart olika – kan nämligen bara kompenseras för genom segregation och/eller assimilering. Slutmålet, oavsett metod, är upprättandet av ett i möjligaste mån homogent samhälle; mätt i kultur, etnicitet, språk, religion o s v; men oavsett vilket, möjligt att förklara med hjälp av den mänskliga, biologiska essensen. Det vill säga ”rasen”.
”Samhället bör naturligtvis uppmuntra individen att bli så bra som det är möjligt inom ramen för sina medfödda förutsättningar, men samtidigt bereda plats för de individuella olikheterna och beakta det faktum att alldeles oavsett vilka stödfunktioner samhället sätter in så kan inte alla individer nå lika långt inom alla områden.” -SD:s principprogram, s. 9
Den som väljer att läsa de nästan fyra sidorna om SD:s syn på människan i principprogrammet kommer att se hur det biologiska perspektivet genomsyrar hela texten. Den mänskliga essensen har kraften att förklara hur preferenser, beteende och livsval förmår skapa naturgivna ordningar (t ex mellan könen), för att inte tala om en i princip predestinerad plats på samhällsstegen.
Världen, dikterad av den mänskliga essensen, är ordnad, trygg och förutsägbar. Där förekommer ingen diskriminering, inget förtryck, eftersom naturen i sig är neutral och vare sig kan diskriminera eller förtrycka. Det är därför det i SD:s värld inte heller förekommer någon rasism, eftersom det i deras ögon inte är annat än naturens gång, kanaliserad genom den mänskliga essensen: ”Jag är inte rasist, jag är realist.”
Källa: Wikimedia
Över- och underordnade kulturer och folk
Vi återvänder till nationen för ett ögonblick. ”Folket” som nationalistisk idé bygger på möjligheten att kunna identifiera skillnader mellan de som tillhör och inte tillhör detta folk. Jag har ovan redogjort för hur den mänskliga essensen beskrivs som den kanske viktigaste indikatorn för detta. Men…
”Sverigedemokraternas nationalism är öppen och ickerasistisk. Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer.” -SD:s principprogram, s. 13
Jaha, ”öppen och ickerasistisk” skriver de. Kan jag verkligen ha så fel om SD:s rasism? Förvisso; sant är att det inte är rasism i sig att helt enkelt ordna människor utifrån termer om kultur, språk eller identitet, men nu är det inte så enkelt som att SD i sitt principprogram bara definierar människor utifrån olika gruppmarkörer. De ställer också kravet på dessa grupper av Andra att assimileras in i en för dem extern kultur och identitet samt lära sig ett annat språk för att få åtnjuta samma rättigheter som oss som redan har privilegiet att anses vara svenskar.
Därtill slår de fast att vissa människors grupptillhörighet gör det svårare för dem att assimileras:
”Det faktum att vi ser assimilering som möjlig och eftersträvansvärd är inte detsamma som att vi också ser den som okomplicerad. Assimileringsprocessen är ofta lång och problemfylld och (…) i vissa fall lyckas den inte överhuvudtaget, utan leder istället till uppkomsten av segregerade och särkulturella samhällen. Ju mer en invandrares ursprungliga identitet och kultur skiljer sig ifrån den svenska nationens och ju större gruppen av invandrare är, desto svårare blir assimileringsprocessen. ” -SD:s principprogram, s. 15
Det här är inte en artikel om assimileringskravet. Det kravet är en fråga som snarare handlar om SD:s nationalism. Det behöver dock nämnas, eftersom citatet ovan visar hur assimileringskravet även har en rasistisk dimension. Svårigheten att ”bli svensk” ökar med skillnaden mellan vår och de Andras kultur eller identitet, hävdar SD. Minns Martin Strids tal under SD:s landsdagar om hur muslimer enligt hans resonemang aldrig kan bli 100% människor och jämför med ovanstående citats avslutande konstaterande om assimileringens ibland oöverkomliga utmaningar. Vilka specifika kulturer/identiteter som avses i texten är oklart, men desto klarare är det att alla inte är välkomna i SD:s version av Sverige.
100% människa? (Public Domain)
Assimilering har även andra rasistiska aspekter än den ovan nämnda. SD skriver vidare i principprogrammet om det de kallar mångkulturalismen, som på många sätt är en motpol till assimileringstanken. Här är nyckelordet istället integration, vilket implicerar ett givande och ett tagande i ett slags skapande av en gemensam, svensk kultur. För SD innebär detta förlusten av en överordnad majoritetskultur (den svenska) ”som inom sig rymmer en begränsad mängd invandrade individer av annan kulturell bakgrund som ännu inte är fullt ut assimilerade och som hyser ytliga utländska kulturimpulser i form av till exempel mat, kläder och dans, som den infödda befolkningen tagit till sig och uppskattar” (Principprogrammet, s. 21. Min understrykning.).
Behovet av en majoritetskultur som skild från övriga kulturer stammar förstås ur uppfattningen om att svenskarna är ett folk, som är möjligt att klart definiera genom förekomsten av en inneboende mänsklig essens, och att en blandning av olika folk riskerar att degenerera detta speciella folk – denna svenska eller nordiska folkstam. Positiva och/eller harmlösa inslag från andra kulturer (t ex kebab, tacos eller pizza) som anammats av den svenska räknas inte ens som mångkultur enligt SD:s logik. Och det andra? Ja, det som inte är värt att införliva i det svenska, det ska bort.
”Kärnan i assimilationstanken är att slå fast att den svenska staten inte är ett kulturellt vakuum och att den svenska nationens kultur i kraft av sin historia, med undantag endast för de nationella minoriteterna, är överordnad andra nationers kulturer inom den svenska statens område. Som en logisk konsekvens av detta skall allt statligt och kommunalt stöd som syftar till att invandrare skall bevara och stärka sina ursprungliga kulturer och identiteter dras in. Parallellt med detta skall stödet till bevarandet och levandegörandet av det svenska kulturarvet öka.” -SD:s principprogram, s. 21
En av rasismens viktigare definitionsmässiga aspekter är det hierarkiska rangordnandet av de grupper man identifierat. D v s att man utser en grupp (den egna) att – på förment objektiva grunder, förstås – vara överordnad de andra. Ovanstående är ett tydligt exempel på hur denna aspekt av rasism är närvarande i SD:s ideologi.
Invandringsfrågan
Det brukar sägas att invandringen är SD:s enda sakfråga och att den blir svaret – eller orsaken – oavsett vad som avhandlas. Jag skulle vilja hävda att det är en sanning med modifikation. Även om frågan om invandring är central för SD (nedanstående citats inledande mening är nästan ordagrant bevarad från 2005 års principprogram) är den samtidigt bara ett symtom och en tydlig, nästan pedagogisk, illustration av hur det kommer sig att nationalism och rasism är två sidor av samma mynt.
” Tendensen i modern tid har varit en oerhört omfattande invandring från avlägsna länder och kulturkretsar. Trots att det inte saknas exempel på enskilda individer som på ett positivt sätt anpassat sig och bidragit till det svenska samhället under senare tid, så är ändå den sammanlagda nettoeffekten av massinvandringen från avlägsna länder starkt negativt, såväl ekonomiskt som socialt.” -SD:s principprogram, s. 23
Jag har redan visat hur den rangordning mellan kulturer/folk som beskrivs beträffande assimileringsfrågan bygger på en rasistisk princip. Här får vi en god redogörelse för de praktiska implikationerna av denna princip. På samma sätt som Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz uttryckte det nyligen, menar SD att ditt värde som invandrad till Sverige är intimt förknippat med var du kommer ifrån. Vissa länder/kulturer är sämre än andra, lyder den rasistiska sensmoralen. SD målar alltså upp en tänkt cirkel som omger nationen (Sverige) och dess grannländer och säger att om du befinner dig innanför cirkeln är du möjlig att assimilera. Du är välkommen. Men står du utanför cirkeln är du av en annan sort och därmed inte lika välkommen.
Det här skulle få efterverkningar för den asylrätt SD motsägelsefullt nog säger sig vilja värna. Individuella prövningar av de individer som kommer hit från utanför cirkeln skulle utifrån deras resonemang kunna ersättas med omedelbara, summariska nekanden av deras asylansökningar. För det handlar inte om varför du flytt, utan varifrån. Och om du mot förmodan slinker igenom nätet, kommer du att skickas tillbaka så snart det blir möjligt, eftersom ”flyktinginvandringen bör vara begränsad till en mindre mängd flyktingar som uppfyller kraven i FN:s flyktingkonvention och som endast beviljas tillfälliga uppehållstillstånd under den period som de livshotande konsekvenserna av den konflikt eller naturkatastrof man har flytt ifrån varar” (Principprogrammet, s. 23).
I klarspråk säger SD att de vill stoppa invandringen, stoppa flyktingmottagandet och repatriera de invandrare och flyktingar som redan befinner sig här. Återigen en påminnelse om deras strävan om ett Sverige åt svenskarna och att Bevara Sverige Svenskt. Och inte minst påminner det oss om den rasism som existerar intimt införlivad i deras politiska praktik.
Samhälleliga värden
Vi har nu kommit ungefär halvvägs in i principprogrammet. SD:s ideologiska grund och förutsättningarna för deras världsbild slås i princip fast i dess första hälft och många slutar därför läsa ungefär här. Samtidigt är det i de följande programpunkterna vi ges möjlighet att – i likhet med den just avhandlade – skapa oss en uppfattning om hur ett parti som drivs av bl a nationalism och rasism kommer att föra sin politik, i den händelse de ges tillräckligt med inflytande.
Frågan om familjen och jämställdheten står näst på tur i principprogrammet. Ur ett rasismperspektiv kan vi nöja oss med att konstatera hur den heterosexuella kärnfamiljen inte bara är ett ideal för SD, utan även uppfattas som en naturgiven ordning eller norm. Denna naturgivna ordning bör därför – i likhet med hur SD förhåller sig till andra kulturer – åtnjuta fördelar gentemot de som av onaturliga (?) anledningar lever som homo-, bi- trans- eller någon annan variant av sexualitet.
Igen spökar den mänskliga essensen som delar in människor efter medfödda/nedärvda sexuella preferenser, där den ena (i det här fallet den heterosexuella människan) är av naturen och SD:s politiska ideologi överordnad. Och samtidigt som man vänder sig starkt emot att någon skall behöva trakasseras eller förföljas på grund av sin sexuella läggning, är man lika starkt emot att låta samkönade par adoptera eller inseminera. Hur den ekvationen går ihop lämnar jag till läsaren själv att lösa.
Montage: Daniel Garpebring
När det kommer till frågan om religion visar sig SD vara något så unikt som ett icke-konfessionellt parti som hävdar att den svenska staten bör stå på konfessionell grund, och att kristendomen bör ”inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige” (Principprogrammet, s. 27). Framförallt då islam, som ”visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen” (Ibid.).
Den särställning SD ger kristendomen kommer sig av att de väljer att beskriva det mer som kultur än religion. De skriver att ”känna till och förstå det svenska kristna kulturarvet är en viktig nyckel till att förstå vårt lands historia, kultur och samtid. Bevarandet av detta kulturarv är således en angelägenhet för alla svenskar, troende såväl som icke-troende”. (Principprogrammet, s. 27)
Kristendom är alltså en religion som tar sig uttryck i (konstruktiv, svensk) kultur, medan islam beskrivs som en religion, vilken tar sig uttryck som en destruktiv och främmande politisk ideologi. Det är vitt och det är svart. Enkelt att välja. Och det hänger förstås intimt samman med det tidigare talet om länder/kulturer som är lite sämre, vars folk är svårare att assimilera och som är, enligt den Mänskliga Essensens Doktrin, för annorlunda för att någonsin kunna bli tillräckligt lika oss.
”Ekonomin bärs inte upp av likriktade, anonyma produktionsenheter utan av tänkande, kännande och kulturellt präglade människor. Vanor, seder, normer och värderingar har stor inverkan på ekonomin och skiftar från kultur till kultur och från nation till nation. Stora kulturella och befolkningsmässiga förändringar inom en stat påverkar således alla aspekter av ekonomin och förmågan att skapa tillväxt.” -SD:s principprogram, s. 31
Det tål att upprepas: En behöver läsa hela principprogrammet för att kunna göra sig en samlad bedömning av partiet och dess ideologiska grunder (det finns en länk till principprogrammet i slutet av artikeln). På ett sätt plockar jag russinen ur kakan när jag på detta sätt framförallt lyfter fram de aspekter som signalerar rasism. Å andra sidan vill jag hävda att jag genom att systematiskt plocka fram just de rasistiska russinen och koppla dem samman, bidrar till en ökad tydlighet vad gäller just den aspekten.
Ta citatet ovan, t ex. Det kommer från punkten om SD:s tankar om ekonomin. I sig självt kan det framstå som odramatiskt, men satt i sitt sammanhang, där de ”tänkande, kännande och kulturellt präglade” människorna, med sina ”vanor, seder, normer och värderingar”, inte bara är olika, utan så olika att de genom sin blotta existens förmår påverka ett lands ekonomiska förutsättningar. Ja, då är det den mänskliga essensen som än en gång dyker upp, inte sällan i sällskap av sin tvilling nationalismen. Således kan vi alltså konstatera att Sverigedemokraternas fokus på området ekonomi kanske mer än något annat handlar om etnicitet och hur mångkulturen är roten till en dålig ekonomisk politik.
Foto: Andres Rueda
SD vänder sig även mot arbetskraftsinvandring, då en ”ökad kulturell heterogenitet, via stora, långväga folkomflyttningar, som regel får betydande negativa konsekvenser för det sociala kapitalet i invandringslandet” (Principprogrammet, s. 33) och förespråkar därför ”en modell med gästarbetare, där utländsk arbetskraft kan få tillfälligt uppehållstillstånd knutet till arbetsmarknadens behov” (Ibid.).
Inte ens när de gör rätt för sig genom att arbeta, är de Andra välkomna i SD:s Sverige, annat än tillfälligt. Ingen torde vara förvånad vid det här laget.
”Alla människor ska bemötas likvärdigt i landstingens och regionernas verksamheter. Man ska känna trygghet och tillit till vårdgivaren. Detta innebär bland annat att ingen särbehandling av människor får ske utifrån ovidkommande kriterier och att landstingen ska tillhandahålla evidensbaserad vård.” -SD:s principprogram, s. 35
Det här är ett vackert formulerat stycke. Är det någon som inte håller med? Nej, tänkte väl inte det. Självklart ska alla bemötas likvärdigt inom vård och omsorg och ingen ska särbehandlas utifrån några ”ovidkommande” kriterier.
Foto: Holger Ellgaard
Det är bara det att om vi backar bandet lite, så ser vi klart och tydligt att vare sig nationalitet, religion, kultur eller sexuell läggning (har jag missat något?) är ovidkommande för SD. Tvärtom är de omöjliga för dem att bortse från. Vi ser också argument för att skillnader i tillgänglighet vad t ex samhällsfunktioner beträffar inte anses vara särbehandling, då skillnaderna är utlopp för den mänskliga essensen, d v s ”naturgivna”. Så vad betyder det i praktiken att ”ingen särbehandling av människor får ske utifrån ovidkommande kriterier” när det är SD som säger det?
Svaret på den frågan ges av förklarliga skäl inte i principprogrammet. Dock kommer vi i de följande delarna av denna artikelserie bl a att titta närmare på det faktiska, politiska arbete SD bedriver idag, i egenskap av riksdagsparti. Kanske får vi några klargörande svar angående de praktiska implikationerna av principprogrammets rasistiska formuleringar där?
Den påstått icke-rasistiska aspekten av SD:s nationalism är byggd på en mycket lös grund. Min läsning av deras principprogram beskriver snarare motsatsen; hur kampen för att Bevara Sverige Svenskt har pågått sedan slutet av 1970-talet, via SD:s bildande 1988 och vidare till hur den skall föras idag, 2018. Detta är i sig självt ett oerhört starkt argument för att var och en av oss, inte minst de som av olika anledningar röstade på SD i det senaste valet, sätter sig ner med principprogrammet och en stor kopp kaffe och läser – och tänker – på vad som faktiskt står skrivet där. Helst innan den 9 september.
SD är ett rasistiskt parti.
I seriens nästa del kommer vi att få ta del av hur SD:s rasism tar sig uttryck i deras arbete i riksdagen.
Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.
”Invandringskritiker” väljer inte sällan att bortse från vedertagen forskning och fakta vad gäller invandrare och brottslighet. Att generalisera och stigmatisera människor som mer brottsbenägna mot bakgrund av etnicitet, religion, kultur eller ursprung är inget annat än rasism.
Vi vet sedan länge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistik, men att det inte har med ovan nämnda parametrar att göra. Det finns däremot andra faktorer som har inverkan på varför vissa människor väljer en kriminell bana i livet. Vi på Motargument har nämnt dessa förr, och vi kommer att fortsätta nämna dem:
Socioekonomisk status – denna faktor har via nyare forskning visat sig vara av underordnad betydelse. Dock är den socioekonomiska statusen i kombination med andra faktorer en bidragande orsak till kriminalitet. Uppväxtförhållandena och dess betydelse för individen är i många fall avgörande för huruvida en människa faller i kriminalitet.
Fattigdom – att leva på, eller under, existensminimum, i bidragsberoende är ett avgörande kriterium vad beträffar brottsbenägenhet.
Arbetslöshet/sysselsättning – att vara arbetslös skapar en lägre nivå av KASAM* och socialt kapital hos individen. Detta plussat med den ekonomiska statusen det innebär att vara arbetslös, ofta i kombination med dålig kunskap om, och utnyttjande av, det sociala skyddsnätet (bidragsberoende) är inte försumbara faktorer vad gäller brottsbenägenhet.
Utbildning – utbildningsnivå hos såväl individen som hos dennes umgängeskrets är vedertagna orsaksfaktorer till kriminalitet.
Neuropsykiatriska funktionsvariationer – människor med olika varianter av neuropsykiatriska funktionsvariationer, såsom ADHD, autism, Aspergers syndrom och Tourettes syndrom har en högre tendens till att falla i kriminalitet. En orsak till detta kan vara dålig impulskontroll.
Psykisk ohälsa – människor med psykisk ohälsa, t ex PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom), bipolaritet och schizofreni, löper en större risk att hamna i kriminalitet.
Riskfaktorer:
Fattigdom
Socioekonomisk klass
Socialt och genetiskt arv
Neuropsykiatriska funktionsvariationer
Psykisk ohälsa
Missbruksproblematik
Uppväxtförhållanden
Integration och segregation
Begåvning
Utbildning
Arbetslöshet
Traumatiska erfarenheter
Diskriminering
Kön
Ålder
Begåvning – låg begåvning är en riskfaktor för individen att hamna i kriminalitet.
Missbruksproblematik – missbrukare begår brott för att finansiera sitt missbruk. Människor med missbruk kommer sällan in på arbetsmarknaden. 94% av missbrukande män i 30-årsåldern är kriminellt belastade. Missbruksproblematik är således en riskfaktor för att falla i kriminalitet.
Integration och segregation – människor som lever i s k utanförskapsområden har en större benägenhet att ägna sig åt brottslighet. Det krävs större resurser för att bedriva socialt arbete och integration. KASAM är återigen ett nyckelord som beskriver segregationsproblematiken vi har i Sverige. Att bryta segregation och stärka den undermåliga integrationen är essentiella pusselbitar i det förebyggande arbetet kring kriminalitet. Detta arbete ansvarar hela samhället för. Rasism är ett integrationsproblem, vilket bl a kan ses på den rasistiska diskriminering som invandrare utsätts för på arbetsmarknaden. (Se vidare punkt ”Diskriminering”)
Socialt och och genetiskt arv – det finns en del ärftliga faktorer som i kombination med den miljö man växer upp i kan leda till en större sårbarhet och löper större risk att falla i grov kriminalitet. Samspelet mellan genetik och sociala faktorer leder till att vissa människor begår många brott, att de begår grova brott och att de hamnar i fängelse.
Uppväxtförhållanden – en dålig uppväxt är en riskfaktor för att falla i kriminalitet. Barn till skilda föräldrar och barn som växer upp i våldsam familjemiljö, kanske med alkohol och droger inblandat, löper större risk att hamna snett. Övergrepp, misshandel och tidiga debuter vad gäller tobak, alkohol och droger samt ”fel” umgänge och mycket frånvaro i skolan är ytterligare riskfaktorer. Brist på kärlek, tillsyn och omsorg under uppväxtåren kan också spela roll för individens framtid.
Förhållanden kopplade till ursprungslandet – traumatiska händelser (krig, förtryck, våld, tortyr, naturkatastrofer etc) som ligger till grund för varför människor flyr sina hemländer är icke försumbara faktorer att ta hänsyn till vad gäller brottsbenägenhet.
Diskriminering – statistiken är talande och ger bevis på att människor som är föremål för rättsprocess diskrimineras utifrån faktorer som etnicitet, ursprung, kultur och religion. Statistiken brukar gälla registrerade för misstanke om brott. Strukturell diskriminering påverkar sannolikheten för personer med olika ursprung att rapporteras och registreras som misstänkta för brott – både skyldiga och oskyldiga.
Kön – statistiken visar att män är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken (endast var femte misstänkt brottsling är kvinna). Det finns också tydliga indicier på att kvinnor begår mindre andel våldsbrott än vad män gör. Stöld, snatteri, mened och falskt åtal är typiskt ”kvinnliga” brott. Narkotikabrott, rån, sexualbrott samt hot- och våldsbrott är typiskt ”manliga” brott.
Ålder – unga människor begår brott i större utsträckning än äldre. Även brottsutsattheten är större bland unga.
Det förekommer ständigt diskussioner om huruvida kulturkonflikter mellan kultur i ursprungsland och ankomstland är en förklaring till brottslighet. Det är viktigt att poängtera att den svenska forskningen inte har funnit något samband mellan kulturkonflikter och kriminalitet.
Det finns forskning som visar på att invandrare, och framförallt utomeuropeiska invandrare, i högre grad anmäls för brott och dessutom döms hårdare. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, menar att särbehandlingen inte har sin bakgrund i medveten diskriminering, men att det finns fördomar och ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Dessutom finns det belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta sina resurser mot områden där det ger utdelning. Dessa områden är utanförskapsområden, där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. Detta får till följd att svenskar i större utsträckning än invandrare undkommer anmälningar och förundersökningar. Att vara invandrare är dessvärre en belastning såväl när man misstänks som utsätts för brott. Diesen utvecklar sitt resonemang:
Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen
Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering
I forskarrapporten Likhet inför lagen har man gått igenom flera tusen fall. Resultatet av studien visar på att invandrare oftare blir anmälda för brott. Vi kan också se att invandrare utreds mer ingående och under längre tid. Det finns bevis för att invandrare, jämfört med ”svenskar”, häktas oftare och att häktade invandrare sitter häktade längre tid än ”svenskar”. Människor med invandrarbakgrund åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än ”svenskar”.
Majoriteten av människor begår inte brott. Det finns mängder av riskfaktorer när det kommer till att finna orsaker till kriminalitet hos individer. Det är viktigt att ha i åtanke att etnicitet, religion, och ursprung INTE utgör någon av riskfaktorerna. Forskning har inte heller funnit belägg för att kultur skulle utgöra en riskfaktor.
Tyvärr är det fakta att invandrare oftare uppfyller flera av kriterierna för de ovan nämnda riskfaktorerna. Att invandrare dessutom bedöms annorlunda än ”svenskar” bidrar naturligtvis också till överrepresentationen.
*KASAM = Känsla Av SAMmanhang – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är viktiga ingredienser i begreppet KASAM
Med anledning av att en ensam kvinna testamenterade både sin lägenhet och alla sina tillgångar till Sverigedemokraterna så tycker den Sverigedemokratiske riksdagsmannen Björn Söder att fler ensamstående borde testamentera sina tillgångar till just Sverigedemokraterna.
Orsaken till denna önskan från Söder är att han anser att allmänna arvsfonden bland annat finansierar mångkulturprojekt!?
Vi vet ju att Sverigedemokraterna hatar allt som har med mångkultur att göra då det klart strider mot deras främlingsfientliga och rasistiska ideologi.
Slutpixlat tittade lite närmare på de projekt som bland annat Allmänna arvsfonden donerade pengar till under oktober månad, år 2013.
Av de 25 nya projekt som fick pengar under oktober, så rörde sig de flesta om stöd till olika organisationer inom handikappområdet.
För att nämna några, så får Riksförbundet för Social och Mental Hälsa 1 436 000 kronor för ett projekt som går ut på att ge unga mellan 16-30 år möjlighet att på egna villkor slutföra utbildningar som de inte kunnat klara av på grund av psykisk ohälsa.
Riksförbundet Attention får 1 838 000 kronor för att i ett skolprojekt arbeta för en bättre skola för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
Förbundet Sveriges Dövblindas Föräldraråd får 1 638 000 kronor för att utveckla och informera om sin verksamhet.
Svenskt Utvecklingscentrum för Handikappidrott får 1 630 000 för ett nytt projekt.
Som vi ser går mycket av Allmänna arvsfondens pengar till väldigt lovvärda och viktiga projekt.
Vad Björn Söder bland annat är sur över är ett projekt som går under namnet ”Jag vill vara barn som alla andra”, och går ut på att ge papperslösa barn en chans att uppleva sina ungdomsår som något positivt. ”Hela” 948 000 kronor har detta projekt beviljats.
Förstår att Björn Söder hellre sett de pengarna hamna hos SD för att sprida det rasistiska budskapet i stället.
Men vad som nog fick herr Söder att mest gå i taket är Allmänna arvsfondens stöd till Raoul Wallenberg Academy for Young Leaders. De får 2 844 000 kronor första året i ett treårigt projekt som går under namnet, ”En människa kan göra skillnad”.
”Projektets syfte är att sprida budskapet att varje människa kan göra skillnad. Det ska uppmuntra till civilkurage och tolerans och motverka främlingsfientlighet och rasism.
Projektet är ett samarbete mellan Raoul Wallenberg Academy, Raoul Wallenberg Differencemakers, Friends och Sveriges Elevkårer. Projektet ska inspirera till breda samarbeten kring mänskliga rättigheter, värderingar, orättvisor och varje människas ansvar. Projektet genomförs under det första året i 10 kommuner.”
Inte undra på att Söder sjunger grinolles visa och försöker avfärda Allmänna arvsfonden som mångkulturivrare. Enligt Söders och SD:s synsätt så är ju allt som innefattar verksamheter för att motverka främlingsfientlighet och rasism detsamma som att främja mångkulturen. Och det går ju inte för sig i SD:s snedvridna bild av verkligheten.
Men tittar man på de av regeringen angivna åtta prioriterade områdena, som Allmänna arvsfondens medel ska gå till, så finner man att alla dessa områden omfattar tre målgrupper; barn, ungdomar och personer med funktionshinder, så kan man undra vad SD har emot dessa grupper egentligen?
Låt oss titta på vilka dessa åtta prioriterade områdena är, och se hur många av dem som kan anses som mångkulturella.
Barns rättigheter
Demokrati och delaktighet
Förebyggande av våld, trakasserier och mobbning
Föräldrastöd och främjande av stärkt föräldraskap
Främjande av psykisk och fysisk hälsa
Delaktighet i kulturlivet
Ökat tillträde till arbetsmarknaden
FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar
Så enligt Söder och SD så är alltså bland annat barns rättigheter, demokrati, och olika former av hjälp till handikappade att anses som mångkulturprojekt?
Att i det läget som Söder gör, uppmana ensamstående att testamentera sina tillgångar till ett fascistiskt, odemokratiskt, främlingsfientligt och rasistiskt Sverigedemokraterna i stället för att de skall tillfalla Allmänna arvsfonden visar ju bland annat på vilket vidrigt synsätt Söder och SD har på barn och ungdomar med olika typer av fysiska och psykiska funktionshinder.
Söders utspel väcker enbart olustkänslor och parallellerna med den nazistiska ideologin där vikten av rasens renhet och därmed deras försök att göra sig av med mentalt och fysiskt handikappade för att dessa inte passade in i deras världsbild slutade med döden för många av dessa.
Motargument 