Etikettarkiv: funktionsnedsättning

Myt: ”Invandrarna tar svenskarnas pengar!”

På Motargument är vi extra glada för mytknäckare, gärna sådana som ger motargument mot falska, vinklade, rasistiska och fördomsspäckade myter om invandrare och bidrag. Faktum är att just den sortens artiklar är de mest lästa och delade på Motargument. Mot bakgrund av att lögnerna aldrig upphör, den totala bristen på källkritik och att hetspropaganda kring invandrare sprids som en löpeld på Internet, så kommer vi på Motargument aldrig att sluta skriva dessa mytknäckare.

I den invandringskritiska debatten föreligger inga större svårigheter att skönja ett starkt missnöje, baserat på ett oärligt feltänk hos en del av oss.

Missnöjet handlar om att ”svenskfödda som lever på ekonomiskt bistånd är få och får ut få antal kronor” och att ”utrikesfödda (läs utomeuropeiska invandrare) får för stor procentandel av allt det totala ekonomiska biståndet från socialen”.

Om vi dristar oss till att dissekera dessa ständigt förekommande påståenden så skulle det kunna se ut ungefär så här:

Feltänket består i att den sammanlagda pengapott som socialen betalar ut i ekonomiskt bistånd skulle vara en fast summa, som de tänker är ”100%”. Sedan räknar de falskeligen ut att utomeuropeiska invandrare ”tar för stor procentandel från de svenskfödda som behöver hjälp”.

Det går inte att finna någon logik i detta, eftersom det fina med socialen är att:

  • de inte bedömer utifrån din hudfärg
  • de inte bryr sig om vilken religion du tillhör
  • de inte tar i beaktning var du är född eller vilken nationalitet du har

Socialen bryr sig bara om hushållens disponibla inkomster och utgifter. Inget annat.

En positiv inställning till saker och ting gör livet så mycket enklare. Visst är det väl en fördel att det inte finns särskilt många hushåll där alla är svenskfödda som är så fattiga och utsatta att de har behov av att få socialt ekonomiskt bistånd? Å andra sidan skulle det vara tragiskt om det var fler hushåll som behövde ekonomiskt bistånd.

Och vi strävar väl efter att alla fattiga och utsatta hushåll ska få det bättre, oavsett människornas hudfärg, religion, nationalitet eller födelseort?

Vi sätter oss in i följande situation: en vuxen i ett hushåll har sysselsättning eller äger en bostadsrättslägenhet eller har försörjning från en enskild firma. Då kan andra vuxna i samma hushåll inte ha full rätt till ekonomiskt bistånd från socialen, eftersom hushållet räknas som en helhet, om det är make/maka eller sambos med/utan barn i hushållet.

I många invandrade familjer är kvinnan ”hemmafru”, och de har varken behov av eller ambitionen att deras familj ska ha två sysselsatta försörjare. I ärlighetens namn anser jag att de själva faktiskt får avgöra huruvida kvinnan ska vara jämställd mannen ur arbetsmarknadssynpunkt.

Alla måste inte jobba i Sverige om de inte vill, såtillvida att de inte har personligt behov för det. Alla är nämligen inte fysiskt kapabla till att ta en sysselsättning utan vidare. Detta gäller för alla, oavsett bakgrund. Tyvärr så är den bistra verkligheten så att många invandrare lider av psykisk ohälsa och har permanenta funktionsnedsättningar i fötter, händer och armar pga krig, kroppsbestraffning och tortyr.

Vi ska vara försiktiga med att falla i den etnocentriska och eurocentriska fällan. Det blir farligt när vi ger oss själva mandat att döma andra människors familje- och arbetsförhållanden samt ambitioner, förutsättningar och potential mot bakgrund av en självupplevd nyckelbarns-uppväxt.

Vilka är vi att avgöra för andra vad som är rätt eller fel i familje- och arbetslivet?

Vilka är vi att avgöra vilka människor som ska ha socialt ekonomiskt bistånd?

Lästips:

Myt: Asylsökande och bidrag

Källa:

Socialtjänstlagen

Är religion verkligen ”som en penis”?

Har ni hört påståendet att ”religion måste vara en privatsak”? Det handlar då oftast om muslimer, att någon reagerar på att muslimer går omkring med hijab eller ”arabisk klädsel” eller vill bygga en moské. ”Vad de gör hemma är deras ensak, men religionen ska hållas borta från det offentliga”, heter det. Men man kan höra samma sak om kristna och om judar och waldorfskolor.

Ibland sägs det att religion är som en penis. Denna har ni väl sett?

Har ni någonsin undrat varför katolska domkyrkan ligger gömd bakom medborgarhuset i Stockholm? När det huset byggdes tänkte beslutsfattarna att ”katoliker är som penisar” och dolde domkyrkan bakom huset. För många herrans år sen kollade jag vad beslutsfattarna bakom bygget på 30-talet i Stadshuset sa och tänkte om andra religioner än den svenska protestantiska. De hade fördomar mot katoliker. De gav t ex avslag då katolska kyrkan ville genomföra processioner runt kyrkan. Katolikerna var ju som penisar som skulle döljas och inte synas offentligt. ”Religion är en privatsak” sa man och gav avslag åt katoliker som ville göra processioner, eller bygga kloster och smällde upp medborgarhuset framför deras domkyrka.

Ofta anser de som säger att religion ska vara en ”privatsak” att de är toleranta. De tolererar ”det andra”, men vill bara inte att det ska synas offentligt. Det är inte lika illa som de fördomsfulla som idag vill att alla muslimer ska bort, och som på 30-talet ville förbjuda katolicism – men nästan…

I ett fritt och öppet samhälle tillåts människor bli vad de vill, så länge de inte skadar andra. I denna rätt ingår rätten att på lika villkor med andra offentligt visa att man är den man är. Om religion eller sexuell läggning reduceras till enbart en privatsak blir följden att de med religionen eller läggningen diskrimineras. Om man kan visa sin heterosexuella kärlek offentligt på stan men inte sin homosexuella kärlek, är det då frihet? Kan man visa upp att man är ateist eller sosse men inte att man är muslim eller jude på Stortorget i Malmö, är det då frihet?

Homosexuella, socialdemokrater, kvinnor som läser, kvinnor som arbetar, liberaler, muslimer, judar, katoliker, punkare, BDSM-utövare, transpersoner, personer med funktionsvariationer, etc, etc… Alla dessa grupper, och många, många fler, har en gång i tiden ansetts vara ”privata” bara.

”Varför ska mongon och CP:n visa sig offentligt? Vi ska vara snälla mot stackarna, men de behöver väl inte sitta på torget och dregla”.

”Varför ska judar bära kippa och utmärka sig så offentligt? Vi ska vara snälla mot dem, men de behöver väl inte visa sig med sina grytlappar på huvudet offentligt?”

”Vi ska vara snälla mot de stackars bögarna, de kan få böga sig hemma bäst de vill, men de behöver väl inte komma hand i hand till vår moské och trycka ner sina homo-penisar i våra muslimska halsar”.

”Jag har inget emot muslimer, de får gärna be hemma, om de vill, men varför behöver de moskéer, och varför tvingar de på oss sin religion genom att visa sig i hijab?”

Reagerade du över språkbruket ovan? Bra!

1968 sändes den första kyssen mellan en svart och en vit på amerikansk TV. På Star Trek. Det blev ett jävla liv. Givetvis reagerade rasisterna men även de ”toleranta” reagerade. ”Det är helt ok att svarta och vita blir ihop men måste de visa det offentligt”, sa man, ”och måste man visa det på TV”?

Kyssar mellan vita var helt ok. Det förekom även kyssar mellan svarta på TV. Men när en vit och en svart kysste varandra tog det hus i helvete. Då reagerade även många ”toleranta” som ansåg att det där med rasblandning väl kunde vara ok, bara man inte visade det offentligt.” De ogillade när svarta och vita visade sin kärlek till varandra ute på stan. Det ansågs vara farligt för moralen. Man skulle vara snälla mot svarta och snälla mot vita och svarta som blev ihop, men de skulle inte få visa det offentligt.

Din dotter?

En annan variant på detta är att många som ”tolererar” något, så länge det sker ”privat”, men om ens eget barn ”drabbas” av det andra blir man intolerant.

Jag vet personer som valt att konvertera till islam som stötts bort av sina föräldrar. Jag känner muslimer och kristna som stött bort sina barn för att de kommit ut som homosexuella. Jag vet moskéer och kyrkor som stöter bort dem. Det är en variant på det där med att ”det andra” ska vara en privatsak. Man vill inte ha det hemma i sin egen lägenhet.

Skulle du reagera negativt om din dotter kom ut som homosexuell, eller om hon berättade att hon bestämt sig för att bli muslim eller kristen?

Oroade blir föräldrar alltid. Föräldrar kan vara oroade över att dottern går ner till ICA för att handla läsk. Oro är en sak. Det är sunt att bry sig om sina barn. Men känns det fel bara så där rakt av, så är det inte oro utan fördomar som spökar.

Första steget bort från ett rasistiskt eller fördomsfullt tänkande är toleransen, d v s att man tolererar att ”det andra” existerar, och kan vara beredd att till och med förvara dess existens. Men helt fri från fördomar och gammalt groll blir man inte förrän man går bortom toleransen till acceptansen. Då man är beredd att behandla ”det andra” på samma sätt som man behandlar allt annat omkring sig. Då det inte är konstigare om någon när och kär är homosexuell än om hen är medlem i Kalmar FF:s supporterklubb, och inte konstigare att nån är muslim än att hen gillar jazzmusik.

Offentligt

Sverige har ett sekulärt samhälle, inte ett ateistiskt samhälle. Sekulärt betyder att religioner, OCH ATEISM, tillåts verka på lika villkor i samhället. En religion, eller religioner, tillåts inte dominera, inte heller ateism. Staten är sekulär, vilket inte heller betyder att staten ska vara ateistisk. Sekulär betyder att religion OCH ATEISM, hålls borta från statens styre. Religioner och ateister ska kunna verka fritt i staten.

Jag vet att många tror att ordet sekulär betyder ateistisk, men så är inte fallet. Sekulär är INTE samma som ateistisk. Tvärtom. Det är när man börjar prata om att ”religion bara är en privatsak” som staten och samhället ateistiskt.

När begreppet ”sekulär stat” växte fram efter andra världskriget var det även som ett skydd mot den ateistiska staten. Då fanns det ännu kommunistiska stater som mördade miljontals helt eller delvis i ateismens namn. I Sovjet ansåg man att religionen bara skulle vara en privatsak. Man rev kyrkorna och moskéerna och synagogorna, förbjöd kors och hijab offentligt, och sa åt folk att de bara fick visa sin religiositet ”hemma” eller i de källarlokaler församlingarna oftast hänvisades till.

Rent formellt var ”privatreligiositet” tillåten. I praktiken arresterades man ofta ändå, trots att man bara var religiös i hemmet. Blotta tanken på att en muslim eller kristen kunde gå ute på gatorna och tänka fritt räckte för att göra myndigheterna rädda.

Det var bland annat därför man uppfann begreppet den ”sekulära staten”. Som ett skydd mot idén att religion bara var en privatsak.

Sverige fick mångkultur under 70-talet. Det är ingen slump. Det var då homosexuella tilläts komma ut ur garderoben, då avvecklades rasbiologiska steriliseringar av de med funktionsvariationer. Då började katolikhatet och diskrimineringen av samer att minska. Då tittade punkarna och hårdrockarna fram för första gången och satte sig ner på torgen i förorterna.  Vi fick en idé om att ”det annorlunda”  inte skulle gömmas, utan att varje människa skulle ha rätt att vara den han eller hon var.  Och i den rätten ingick att visa sig offentligt, som man var. Vi skulle vara stolta över olikheter i kultur eller läggningar. Så länge man inte skadar andra, är olikhet bra för samhället!

Så, nej. Religion är inte som en penis. I organiseringsfriheten och religionsfriheten och yttrandefriheten ingår rätten att stå upp för den man är offentligt!

PS

Ok, med tanke på hur sopigt Kalmar FF spelar just nu är det på gränsen till acceptabelt att offentligt vara medlem i supporterklubben. Det ska medges! 😉 

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?

”Invandringskritiker” väljer inte sällan att bortse från vedertagen forskning och fakta vad gäller invandrare och brottslighet. Att generalisera och stigmatisera människor som mer brottsbenägna mot bakgrund av etnicitet, religion, kultur eller ursprung är inget annat än rasism.

Vi vet sedan länge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistik, men att det inte har med ovan nämnda parametrar att göra. Det finns däremot andra faktorer som har inverkan på varför vissa människor väljer en kriminell bana i livet. Vi på Motargument har nämnt dessa förr, och vi kommer att fortsätta nämna dem:

Socioekonomisk status – denna faktor har via nyare forskning visat sig vara av underordnad betydelse. Dock är den socioekonomiska statusen i kombination med andra faktorer en bidragande orsak till kriminalitet. Uppväxtförhållandena och dess betydelse för individen är i många fall avgörande för huruvida en människa faller i kriminalitet.

Fattigdom – att leva på, eller under, existensminimum, i bidragsberoende är ett avgörande kriterium vad beträffar brottsbenägenhet.

Arbetslöshet/sysselsättning – att vara arbetslös skapar en lägre nivå av KASAM* och socialt kapital hos individen. Detta plussat med  den ekonomiska statusen det innebär att vara arbetslös, ofta i kombination med dålig kunskap om, och utnyttjande av, det sociala skyddsnätet (bidragsberoende) är inte försumbara faktorer vad gäller brottsbenägenhet.

Utbildning – utbildningsnivå hos såväl individen som hos dennes umgängeskrets är vedertagna orsaksfaktorer till kriminalitet.

Neuropsykiatriska funktionsvariationer – människor med olika varianter av neuropsykiatriska funktionsvariationer, såsom ADHD, autism, Aspergers syndrom och Tourettes syndrom har en högre tendens till att falla i kriminalitet. En orsak till detta kan vara dålig impulskontroll.

Psykisk ohälsa – människor med psykisk ohälsa, t ex bipolaritet och schizofreni, löper en större risk att hamna i kriminalitet.

Riskfaktorer:

Fattigdom
Socioekonomisk klass
Socialt och genetiskt arv
Neuropsykiatriska funktionsvariationer
Psykisk ohälsa
Missbruksproblematik
Uppväxtförhållanden
Integration och segregation
Begåvning
Utbildning
Arbetslöshet
Traumatiska erfarenheter
Diskriminering
Kön
Ålder

Begåvning – låg begåvning är en riskfaktor för individen att hamna i kriminalitet.

Missbruksproblematik – missbrukare begår brott för att finansiera sitt missbruk. Människor med missbruk kommer sällan in på arbetsmarknaden. 94% av missbrukande män i 30-årsåldern är kriminellt belastade. Missbruksproblematik är således en riskfaktor för att falla i kriminalitet.

Integration och segregation – människor som lever i s k utanförskapsområden har en större benägenhet att ägna sig åt brottslighet. Det krävs större resurser för att bedriva socialt arbete och integration. KASAM är återigen ett nyckelord som beskriver segregationsproblematiken vi har i Sverige. Att bryta segregation och stärka den undermåliga integrationen är essentiella pusselbitar i det förebyggande arbetet kring kriminalitet. Detta arbete ansvarar hela samhället för. Rasism är ett integrationsproblem, vilket bl a kan ses på den rasistiska diskriminering som invandrare utsätts för på arbetsmarknaden. (Se vidare punkt ”Diskriminering”)

Socialt och och genetiskt arv – det finns en del ärftliga faktorer som i kombination med den miljö man växer upp i kan leda till en större sårbarhet och löper större risk att falla i grov kriminalitet. Samspelet mellan genetik och sociala faktorer leder till att vissa människor begår många brott, att de begår grova brott och att de hamnar i fängelse.

Uppväxtförhållanden – en dålig uppväxt är en riskfaktor för att falla i kriminalitet. Barn till skilda föräldrar och barn som växer upp i våldsam familjemiljö, kanske med alkohol och droger inblandat, löper större risk att hamna snett. Övergrepp, misshandel och tidiga debuter vad gäller tobak, alkohol och droger samt ”fel” umgänge och mycket frånvaro i skolan är ytterligare riskfaktorer. Brist på kärlek, tillsyn och omsorg under uppväxtåren kan också spela roll för individens framtid.

Förhållanden kopplade till ursprungslandet – traumatiska händelser (krig, förtryck, våld, tortyr, naturkatastrofer etc) som ligger till grund för varför människor flyr sina hemländer är icke försumbara faktorer att ta hänsyn till vad gäller brottsbenägenhet.

Diskriminering – statistiken är talande och ger bevis på att människor som är föremål för rättsprocess diskrimineras utifrån faktorer som etnicitet, ursprung, kultur och religion. Statistiken brukar gälla registrerade för misstanke om brott. Strukturell diskriminering påverkar sannolikheten för personer med olika ursprung att rapporteras och registreras som misstänkta för brott – både skyldiga och oskyldiga.

Faktorer som INTE är risker:

Etnicitet
Religiositet/ateism
Geografisk bakgrund
Föräldrarnas födelseort

Kön – statistiken visar att män är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken (endast var femte misstänkt brottsling är kvinna). Det finns också tydliga indicier på att kvinnor begår mindre andel våldsbrott än vad män gör. Stöld, snatteri, mened och falskt åtal är typiskt ”kvinnliga” brott. Narkotikabrott, rån, sexualbrott samt hot- och våldsbrott är typiskt ”manliga” brott.

Ålder – unga människor begår brott i större utsträckning än äldre. Även brottsutsattheten är större bland unga.

Det förekommer ständigt diskussioner om huruvida kulturkonflikter mellan kultur i ursprungsland och ankomstland är en förklaring till brottslighet. Det är viktigt att poängtera att den svenska forskningen inte har funnit något samband mellan kulturkonflikter och kriminalitet.

Majoriteten av människor begår inte brott. Det finns mängder av riskfaktorer när det kommer till att finna orsaker till kriminalitet hos individer. Det är viktigt att ha i åtanke att etnicitet, religion, och ursprung INTE utgör någon av riskfaktorerna. Forskning har inte heller funnit belägg för att kultur skulle utgöra en riskfaktor.

Tyvärr är det fakta att invandrare oftare uppfyller flera av kriterierna för de ovan nämnda riskfaktorerna.

*KASAM = Känsla Av SAMmanhang – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är viktiga ingredienser i begreppet KASAM

Fördjupning:

Kriminalvården: Orsaker till kriminalitet (Sammanfattningsrapport från 2014)

Kriminalvården: Begåvning och brottslighet bland svenska män

Karolinska Institutet: Känsla av sammanhang påverkar upplevelsen av livskvalitet

Karolinska Institutet: Forskare försöker bryta onda cirklar

Missbruket boven bakom kriminalitet

BRÅ: Brottslighet bland personer födda i Sverige och utlandet

Jerzy Sarnecki: Är rättvisan rättvis?

Kan man jämföra med nazismen?

”Jämför inte med nazismen”. Detta hör man ofta när någon jämför något med det nazisterna sa eller gjorde. Vare sig det gäller flyktingpolitik eller massmord eller rasism. Ibland med tillägget ”du förringar Förintelsen”. Men hur är det med den saken? Kan man jämföra politiska skeenden med nazismen, och bör man kanske till och med göra så?

Det här med jämförelser är inte lätt. Om man läser tyska judiska tidningar från 1920-talet ser man att det fanns några sionister som varnade för nazismens frammarsch. De sa att om inte nazisterna stoppas kommer det att bli pogromer liknande dem i Östeuropa eller kanske till och med liknande de som skett mot armenierna i Turkiet.

De fick mothugg. Ni vet: ropa inte ”vargen kommer”… Det ansågs både vanvördigt och fel att jämföra något som kunde ske framöver i det fredliga, liberala Tyskland med det horribla som skedde judar i östra Europa.

De gjorde en ”Godwin” skulle vi kanske sagt idag.

Nazismen

Idag är det många som anser att man inte kan eller bör jämföra nazismen och förintelsen med dagens politiska fenomen. Eller som anser att man inte kan jämföra det med andra politiska skeenden.

”Jämför inte dagens behandling av flyktingar med nazismen.”
”Jämför inte nazisternas dödande av ryssar med förintelsen av judar.”
”Jämför inte islamhatet med nazisternas judehat.”

”Jämför inte folkmordet i X med förintelsens massmord på judar”.

Etc, etc, etc…

Men hur korrekt är detta? Kan man inte visa likheter mellan historiska skeenden för att varna för saker som sker idag så gör man ju samma misstag som när man häcklade de som varnade för nazismen på 1920-talet, och med exakt samma sorts argument.

Förhistorien

Nazismen hade en förhistoria.

På 1930-talet var inte den nazistiska terrorregimen nämnvärt värre än andra terrorregimer i världen. Nazisternas massutrotning kom inte igång på allvar förrän 1939 då man både började mörda judar och romer och drog igång förintelsen av personer med funktionsnedsättningar. Men några år innan, 1936-1937 t ex pågick massutrotningen i Sovjet. Miljontals människor strök med. Diktatorer lite varstans i världen utrotade både politiska motståndare och folk av fel ”ras”.

Kemalister i Turkiet, japaner i Kina, kineser i Kina, kommunister, fascister och konservativa av olika slag (Franco!) och kolonialismens diktaturer i kolonierna. Det finns många exempel. Fram till den industriella massutrotningen drog igång var inte nazisterna värre än andra massmördande regimer.

Men det fanns personer som på 30-talet varnade för nazismen och sa att de riskerade att bli lika vidriga som till exempel Stalins kommunistiska terror, eller värre.

Innan de kom till makten var nazisterna en sekt som ville avskaffa demokratin och spred en massa hat och som hade kontakt med mördare. Men sekten bedrev också en massa politisk propaganda på ett mer ”respektabelt” sätt. Delar av nazismen var inte ens nära att mörda någon. Deras idéer massmordiska. De var s k skrivbordsmördare. Och går man riktigt långt tillbaka var nazisterna så få och obetydliga som rörelse att de inte hade dödat en enda människa.

Och samtidigt som nazismen växte fanns många andra liknande rörelser i Tyskland med ungefär samma vanvettiga innehåll. Exempel på detta var blåskjortorna i Pan Europarörelsen, det Tyska nationella Folkpartiet, och Organisation Konsul, vars medlemmar mördade utrikesministern Walther Rathenau.

Hur kan man se på en rörelse som inte har mördat en enda människa att de bär med sig idéer och metoder som kan leda till massmord?

Hur kan man se att idéer riksdagsmän har som inte ännu kommit till makten, kan leda till massmord? Och när de tagit makten?

20111130_SwastikaSickle-300x300

Det handlar om att lära av historien och studera massmördares väg till makten. Där finns massor att jämföra med de mest skilda politiska rörelser. Vi inte bara kan utan också BÖR jämföra dagens politiska rörelser med sådant som nazismen, kommunismen och andra sekter, INNAN de dragit igång sina massmord.

Det var ju då man hade chansen att stoppa dem, innan de börjat massmörda. Det är poängen.

Och samma möjlighet har man att stoppa dagens sekter som riskerar att bli lika vidriga som Sovjets kommunister eller Tysklands nazister.

Flyktingpolitiken

Samma sak med flyktingpolitiken. Det finns MÄNGDER av likheter mellan dagens flyktingpolitik och behandlingen av de flyende  judarna och romerna på 1930-talet.

På 1930-talet var inte den nazistiska regimen värre än sådant som t ex Syriens regim idag. Syriska regimen har mördat långt fler civila än nazisterna gjorde på under fram tills andra världskriget startade.

Flyktingar behandlades också på samma teknokratiska sätt som idag och mötte ungefär liknande hatretorik. Fast då var det judarna som var faran, och ”judefieringen av Sverige”, idag muslimerna och den s k ”islamiseringen av Sverige”.

Omvärlden tog emot en hel del judar, men tyvärr alltför få. Försöken att rädda judar hejdades av retorik om bristande resurser och sådant i Europa och USA. Folk försökte fly till säkerheten medan världens ledare möttes och stängde gränser.

En direkt likhet är retoriken om att flyktingar som flyr ekonomisk nöd är lyxflyktingar och inte ”äkta” asylsökande. Samma sak sa man om judarna på 1930-talet. Då var nämligen inte religiös förföljelse ett giltigt asylskäl. I Sveriges riksdag stod man och sa att reglerna om asyl inte täckte det judarna var utsatta för eftersom judarna ”inte var politiska flyktingar”. Definitionerna av begreppet asyl har varierat med tiden och har ofta använts för att stoppa flyende människor.

Trots detta tog man emot en del i väst. Men debatten är avslöjande.

De flyende romerna, homosexuella och funktionsnedsatta från naziregimen på 1930-talet hör man inte talas om. Ingen tog emot dem. De fanns inte som flyktingar för de ansågs inte vara det. De hade inte legitima asylskäl, sa man. Det skulle ansetts som vanvett att ta emot flyende med cerebral pares (CP) eller homosexuella till exempel. En del funktionsnedsatta  och romer försökte fly men avvisades vid gränserna.

Förintelsen

Den nazistiska industriella Förintelsen av judar i koncentrationsläger är svår att likställa med andra massmord genom historien. Men den går att jämföras, genom att Förintelsen har en förhistoria, som jag skrev ovan.

Men det var ”bara” hälften av judarna som massmördades industriellt, ca 3 miljoner brukar anges. De andra 3,5 miljonerna sköts till döds eller mördades av nazisterna genom misshandel, genom sänkt levnadsstandard, genom att beröva dem vård, genom att sprida sjukdomar, eller genom utsvältning. Genom sänkt levnadsstandard. Den delen av förintelsen går direkt att jämföra med liknande händelser i historien.

polen2Dessutom var det inte bara judar som var offer för Förintelsen. Romer och personer med funktionsnedsättningar förintades också i nazisternas förintelseprogram och massmorden på ryssar ingick i förstadiet till en förintelse som skulle äga rum även på dem.

Man kan direkt jämföra Förintelsen av de 3,5-4 miljoner judarna, romerna och funktionshindrade utanför koncentrationsläger och gaskamrar, med de massmord som pågick 1941 till 1945 på ryssar och ukrainare. Hur många civila ryssar som massmördades är osäkert. Det brukar sägas 10 miljoner. De båda grupperna dödades på direkt order från Hitler själv (dokumenten har bevarats) på ett utstuderat vidrigt sätt. Man sänkte levnadsstandarden. Man klumpade ihop folk. Man tog ifrån dem mat och hälsovård. Och man dödade massor av dem för hand.

Exakt de metoderna är klassiska metoder som alla massmördare använt: kung Leopold i Belgien, turkarna i Armenien, britterna i Indien, Mao i Kina, Pol Pot i Kambodja, Rwandas massmördare, massmorden i Kongo/Zaire sen 1990-talet, Stalin och Lenin i Sovjet, Srebrenica, etc, etc.

Givetvis kan man jämföra allt detta med nazisternas hantering av judarna i de massmord som skedde utanför koncentrationslägren och gaskamrarna.

Så kort och gott. Givetvis ”får” man jämföra med nazismens illdåd. Jag skulle säga att man BÖR göra det. Vi vill ju lära av historien och undvika framtida massmord. Framtida massmördare kommer att använda liknande metoder som nazisterna på sin väg till makten, men de kommer inte att se ut som nazisterna på 1930-talet. 

Note to self: sluta säga "handikappad"!

Krönika av David Ehle

De omoderna, kränkande benämningarna på människor försvinner alltmer ur vårt språk. Jag har tidigare skrivit om etniska markörer här på Motargument, och hur viktigt det är att dessa förändras. Också nedvärderande benämningar på homosexuella förekommer i minskande utsträckning. Det är en lång väg att gå, det är en ständigt pågående process att förändra människors attityder gentemot andra människor. Hur vi uttrycker oss om människor i vår omgivning speglar hur vi ser på varandra. Utopin är att vi uppnår ett språk där vi alla befinner oss på samma nivå. Det omoderna, kränkande, språkbruket delar in oss hierarkiskt efter, i grunden likvärdiga, egenskaper.

Det finns en minoritetsgrupp som halkat efter, nämligen människor med funktionsnedsättningar, även kallat funktionsvariationer och funktionsskillnader. Då en talar till, eller om, denna grupp är det fortfarande ”accepterat”, eller outtalat ”legitimt”, att använda sig av nedvärderande benämningar som är lika kränkande, och omoderna, som de jag nyss berörde. Nedsättande ord som ”handikappad” och ”handikapp”, med närliggande ord som ”förståndshandikappad” och ”multihandikappad”, är fortfarande frekvent använda, såväl i vardagliga sammanhang som av etablerade medier.

Namnlös
Sydsvenskan 150520.

Det händer, inte sällan, att jag skriver till större dagstidningar och ifrågasätter bruket av nedsättande benämningar i artiklar, på debattsidor och i krönikor. Jag brukar få svaret att de har ändrat, eller kommer att ändra, i texten. Fast då är ju skadan redan skedd. Den digitala utgåvan kan förvisso ändras genom en enkel uppdatering, men ett stort antal läsare har redan nåtts. Den fysiska utgåvan, däremot, är omöjlig att uppdatera.

I alternativ media, såsom Avpixlat, Exponerat, Fria Tider och Dispatch International, är språkbruket förlegat, kränkande och omodernt. Detta gäller alla minoritetsgrupper. Argumentet för denna typ av media är att det ”har alltid hetat så” eller ”det heter ju så”. Men att kränkande språkbruk förekommer i etablerad media är allvarligt.

I etablerad media finns en ytterst noggrann policy som består i att inte använda nedsättande ord om människor som är del av minoritetsgrupper, utom just gruppen människor med funktionsvariationer. Det är som om att funktionsnedsatta ”glöms bort”, att man inte tänker på att inte heller den gruppen uppskattar att bli omtalade, eller omskrivna, med kränkande benämningar.

Krönika på Aftonbladet 150130
Aftonbladet 150130

På Dagens Nyheters webbsida får jag, i skrivande stund, 2948 träffar på ordet ”handikapp” och 972 träffar på ordet ”handikappad”. I första sökningen kan vi bortse från den del av träffarna där ordet används i sportsammanhang, men resultaten är, icke desto mindre, skrämmande. Som en jämförelse ger en sökning på Dagens Nyheters webbsida blott 481 träffar på ordet ”funktionsnedsättning”, och endast 20 träffar på ordet ”funktionsnedsatt”. Min vision är att de negativt laddade orden försvinner helt ur etablerad, och gärna alternativ, media. Så jag har många mail kvar att skicka…

I vardagen stöter jag ofta på människor som använder sig av orden ”handikappad”, ”handikapp” och ”förståndshandikappad”. Detta fenomen är långt vanligare än att människor slänger sig med nedsättande uttryck utifrån ursprung, etnicitet, sexuell läggning, kultur eller religion. Det är fortfarande allmänt ”accepterat” att använda dessa ord. Personligen reagerar jag instinktivt lika starkt på dessa ord som jag reagerar på andra kränkande tillmälen. Jag ser ingen skillnad. Människosynen är skev om man godkänner det ena, men inte det andra. Det är att vara inkonsekvent.

Jag påpekar alltid när människor slarvigt, eller medvetet, använder dessa begrepp. Oftast blir det inga större protester. Kanske är det inte lika laddat för sändaren, eller så finns det kanske inte lika mycket personligt egenvärde i att hålla fast vid det förlegade, och kränkande, begreppet. Vid närmare eftertanke är det ett ständigt nederlag att många utav oss använder oss av ord som ”förståndshandikappad”, ”efterbliven” och ”CP” för att skoja, eller för att påpeka att någon är dum, eller korkad. Det är aldrig OK.

Varför är de begrepp jag tagit upp i denna krönika kränkande? Varför ska vi sluta använda oss av ord som har funnits i vårt språk under lång tid? I en krönika skriver Damon Rose, redaktör på webbsidan ”Ouch!”:

”Handicapped” is a word which many disabled people consider to be the equivalent of nigger. It evokes thoughts of being held back, not in the race, not as good, weighed down by something so awful we ought not to speak of it

Ordet ”handikapp” kommer från engelskans ”hand in cap”, ett spel där insatser lades i en mössa, eller hatt. På 1700-talet började man använda begreppet om kapplöpningshästar som belades med extra tyngder, i syfte att jämna ut spelet. I samband med dessa kapplöpningar fick ordet sin moderna betydelse. ”Handikapp” är ett uttryck för att det förutsätts att någon har svårare att klara sig, oavsett om det rör sig om sport, då regler styr ”handikappet”, eller i livet, där funktionsnedsättningen ligger till grund för ”handikappet”.

vi-är-alla-människorDet finns nyare, bättre och, framför allt inte kränkande, begrepp att tillgå. Det förlegade ”handikapp” ersätter vi med de moderna ”funktionsnedsättning” eller ”funktionsvariation”/”funktionsskillnad”. Det omoderna ”förståndshandikappad” byter vi ut mot mindre kränkande uttryck som ”person med utvecklingsstörning” eller ”person med kognitiv/intellektuell funktionsnedsättning”. Det finns en modernare variant av orden, ”funkis”, som några försöker införa i språket. Detta känns som en bra samlande benämning, som samtidigt kan skapa en gemensam, och icke-stigmatiserad, identitet hos människor med funktionsnedsättning. Det handlar om respekt, inklusion, acceptans och tanken om ”allas lika värde”, inte bara gentemot berörd minoritetsgrupp, utan också gentemot oss själva. Vi är alla olika, men vi har alla lika värde. Människor som inte har människosynen om ”allas lika värde”, utifrån funktionsvariationer, är funkofobiska.

Språket är föränderligt och det är viktigt att vi uppmärksammar, och anammar, denna förändring. Likaväl som vi undviker nedvärderande benämningar utifrån sexuell läggning eller ursprung ska vi, i konsekvensens namn, också undvika nedvärderande benämningar utifrån funktionsnedsättning. Det poppar ständigt upp nya begrepp, i ivern att eftersträva en känsla av att alla är lika värda. Att det tar tid innan begrepp ”sätter sig” och blir vedertagna är av underordnad betydelse. Det viktiga är att vi faktiskt vill göra ändring.

För att vi ska uppfattas, och uppfatta oss själva, som konsekventa i vår människosyn är det nödvändigt att vi uteslutande börjar använda oss av ord som ”funktionsvariation”, ”funktionsnedsättning” och ”funkis”. Det är hög tid att vi lägger de förlegade, exkluderande, och nedvärderande orden ”handikappad” och ”handikapp” i malpåse, precis som vi har gjort med andra benämningar vi finner kränkande. Förutsatt att vi värnar ”allas lika värde” och konsekvens.

Sluta bemöt rasismen med funkofobiska argument!

Att vara antirasist är ofta likställt med att vara ”god”. Men så enkelt är det inte. Väldigt många kallar sig antirasister men beter sig exakt som rasisterna, fast på andra sätt. Man kan säga att de har samma livsfilosofi och metod som rasister. Om det kommer denna krönika att handla. Om funkofobisk retorik mot rasismen.

Rasism handlar om att dra andra grupper av människor över en kam. Att maktmässigt ställa ett ”vi” mot ett ”dom”. ”Vi”, som de överlägsna som befinner sig i underläge, hotade av de ”mindre värda”, eller ”de problematiska”, som befinner sig i överläge. En hel del personer som kallar sig antirasister drar gärna andra över en kam. Kvinnor, män, judar, vita, européer, svenskar, smala, tjocka, eller personer med en annan tro.

Personer som kallar sig antirasister och ogillar afrofobi eller islamofobi mycket, men som utbrister något i stil med ”vita européer är förtryckare”, ”smala förtrycker”, eller ”feta förtrycker”, ”en muslim får inte umgås med otrogna kuffar”, ”alla män är förtryckare”, ”vita kan inte vara offer för rasism”, delar i praktiken rasisternas metod och syn på världen.

Ett annat exempel på detta är funkofobi: d v s att dra människor med funktionsvariationer (funktionsnedsättningar) över en kam, t ex genom att använda öknamn om dem som skällsord.

Funkofobi

Om man surfar in på de mest välbesökta Facebook-sidorna med debatt mot rasism ser man väldigt ofta funkofobiska argument mot rasismen.

Rasism handlar bland annat om att använda öknamn mot den grupp man hatar. ”Judejävel”, ”skäggbarn”, ”bögjävel”, ”muslim”, ”zigenare”, ”neger”… Det finns många öknamn som kastas mot människor som man hatar.

Att använda ord som är förknippade med sjukdomar eller  funktionsnedsättningar som skällsord i kampen mot rasismen är att använda samma metod som rasisterna. Det är funkofobi! Lika lite som man bör kämpa mot Sverigedemokraterna genom att kalla dem för ”judejävlar” eller ”bögar”, bör man kämpa mot dem genom att skrika ”CP”, ”mongo”, ”alkisar”, ”förståndshandikappade”, ”IQ-befriade” eller ”utvecklingsstörda” efter dem. Det är inte OK!

Något jag blir mycket ledsen av är hur ”bög”, ”jude”, ”zigenare” och ”muslim” används som skällsord på skolorna än idag. Men även ord som ”cp”, ”mongo” och ”dampbarn” använd som skällsord av våra barn. Man kan undra vem som lär dem det!

Låt oss kika på några få slumpmässigt valda argument mot rasismen.

Låt oss börja med Soran Ismail. 0:20 in i denna video.

Han kallar Jimmie Åkesson för ”riksmongo”. ”Mongo” kommer ur ordet mongoloid som är den nedsättande beteckningen på personer med Downs syndrom.  Få hade gillat Soran Ismail om han istället för ”riksmongo” hade kallat Jimmie Åkesson för ”zigenarjävel” eller ”smutsiga jude”. ”Riksmongo” är lika fördomsfullt och hatiskt.

Tyvärr är det jättemånga som gärna kallar sverigedemokrater för ”mongo”. Eller antirasister som man inte tycker om. Jag blev kallad ”blockmongo” av en antirasist som till och med skrev ett blogginlägg om det en gång. Googlar man hittar man många exempel.

kioskmongo
Här är ett exempel från en välkänd Facebooksida mot rasism. Det är SD som likställs med personer med Downs syndrom. Det är en variant på att använda ”mongo” som skällsord.
birroirm18

Alla exempel i denna artikel kommer från samma sida på Facebook. Här nedan lite hat mot ”dvärgar”.

ful

Att kalla en sverigedemokrat för ”dvärg” är inte OK. För övrigt är väl argumentet ”ful” också ganska uselt, om än inte lika hatiskt. ”Dvärg” är det nedsättande ordet för personer med en funktionsvariation som gör dem småväxta.

förståndshandikappadAtt jämställa de man hatar (rasisterna) med personer med psykiska funktionsnedsättningar är inte heller OK, som här ovan eller som här nedan.

utvecklingsstord
klent

Antirasistiska sidor fylls ganska lätt med hat mot alkoholister. Alkoholism är en sjukdom och inget man använder för att kasta skit på sverigedemokrater. Eller på Birro för den delen.

alko birro 2

alko birro

alkoproblemomjurilina

Ordet ”CP” används flitigt som skällsord.

cp

”Gökhuset” i exemplet härunder är slang för dårhuset. Ytterligare ett öknamn på personer med psykiska funktionsnedsättningar. Att jämställa SD med dårhuset är inte OK. ”Vårdhemmet” som nämns i det andra inlägget syftar troligen på dårhuset.

darhus

Om IC”Allvarligt störd” kan synas ofarligt men även ”störd” är ett uttryck för hat. Det är det även om det används i andra sammanhang ganska ofta. Lägg för övrigt också märke till att antirasisten tydligen kallat en sverigedemokrat för ”hora”. Det är givetvis inte heller OK. Det är både kvinnoförakt och hat mot sexarbetare.

hora och störd

Något jag hatar är att man drar upp IQ-argument och kallar rasister och sverigedemokrater för intelligensbefriade, lågintelligenta, etc. Med den liknelsen anser man att lägre intelligens (t ex genom psykisk funktionsnedsättning) är något smutsigt och fel och använder den jämförelsen för att kasta skit på rasisterna.

inlarning

iq

Iqigen
korkade

En drös exempel på att jämföra med psykiskt funktionsnedsatta igen. Två exempel från en tråd.

mentalsjuka

mentalsjuka2

”Psykfall i foliehatt”, ”synd att de stängde psyket”, ”vadderat rum” och ”psykvården måste ses över”… I kampen mot rasismen anser en del att man får stigmatisera grupper som har funktionsnedsättningar hur man vill.

psyket

psykfall

psykfall2

psykfall3

En siamesisk tvilling är inte psykiskt funktionsnedsatt, men det tycks denne Per Johansson tro och använder det som skällsord för att kasta skit på Mattias Karlsson och Jimmie Åkesson.

siames
Partiledaren är sinnessjuk…

sinnesjuk

Tourettes syndrom är en funktionsnedsättning. Lägg märke till applåderna från de andra så kallade antirasisterna när han spyr ur sig sin funkofobiska kommentar. 58 gillningar fick den också.

tourettes
En variant av hatet mot de ”med lägre IQ” är det förakt mot de med dyslexi som man ofta ser bland antirasister. Eller det förakt mot personer som inte gått universitet som man ofta ser. Därför lägger jag med denna kommentaren som är talande.

utbildning

Några exempel från en blogg som slank med liksom av bara farten.

mentala
förståndshandik

Varifrån exemplen hämtats är mindre viktigt. Detta problem finns överallt.

Om man googlar runt ser man att rasisterna givetvis är sju resor värre när det gäller funkofobi. Det ursäktar inte antirasister som använder hat mot personer med funktionsnedsättningar i sin retorik mot rasisterna. Att rassar spyr fördomar omkring sig är en sak. Vi antirasister bör veta bättre än så!

Det som är bra är att denna funkofobi ibland bemöts. I min lilla snabba undersökning såg jag att två av inläggen ovan kritiserats för funkofobi. Det är bra. Men vi måste lära oss att reagera mer när hat mot personer med funktionsnedsättningar används som retoriskt vapen. Detta är exempel som plockats samman från att ha läst några få inlägg från en Facebooksida.

Och som alltid suddar jag inte bort namn. Deltar man i en debatt på en offentlig Facebooksida får man förvänta sig att kunna bli granskad. I mina ögon är det lika vidrigt att kalla en person för ”förståndshandikappad” eller ”mongo” som att skrika ”judejävel” eller ”jävla neger” till dem. Det förklarar varför jag postar inläggen.

Tacksamhet

Man hör ofta i debatten att ”invandrare bör vara tacksamma”, att ”flyktingar inte ska klaga, de ska visa tacksamhet”. Varje gång flyktingar i en förläggning klagar över förhållandena hör man ropet på ”deras oförskämda brist på tacksamhet”. Samma tongångar hörs ofta i debatten om andra grupper som ofta utsätts för strukturell diskriminering och fördomar. Till exempel:

Hemlösa och tiggare. ”Hemlösa ska inte klaga, de ska vara tacksamma för hjälpen de får”.

Personer med funktionsnedsättningar: ”Här kostar deras personliga assistans miljoner och ändå klagar de och vill ha mer, de bör visa lite tacksamhet”. ”Samhället hjälper dig med CP-skada mycket och ändå är du otacksam”.

Barn: ”Skolmaten är gratis, ändå klagar de, dagens ungdom bör vara mer tacksam”.

Ni som ofta pratar om ”tacksamhet” bör fundera vad det är ni pratar om.

För mig är det en rest av förmyndarsamhället. Av brukssamhället där människor skulle stå med mössan i hand och tacksamt ta emot det överheten gav dem. Söndagsgudstjänster, arbete, straff och belöningar.

Flyktingar och personer med funktionsnedsättning är inga underordnade som ska stå med mössan i hand, de är människor med rättigheter.

Demokrati handlar i mina ögon om att stå upp för egna och andras rättigheter. Om vi bryr oss om demokrati borde vi vara glada att våra medmänniskor står upp och protesterar mot felaktig behandling. Det är ett demokratiskt sundhetstecken att man inte bara bockar och bugar utan faktiskt gör sin röst hörd!

Ja det finns ohyfs och brutalitet. Men det är ohyfsat beteende. Snälla, låt mig slippa höra det eviga gnället på olika gruppers ”brist på tacksamhet”!

Terminologi – funkofobi

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på heterosexism. Vi fortsätter med funkofobi.

Förbundet Unga Rörelsehindrade beskriver man funkofobi på följande sätt:

Funkofobi är fördomar mot personer med funktionsvariationer. För många är vi bara cp. Om vi ska slå hål på fördomarna så måste vi börja prata om dem. Vår kampanjs mål är att få så många som möjligt att prata om de fördomar som finns mot personer med funktionsvariationer. Det har vi lyckats med.

Människor med funktionsnedsättningar, såvål fysiska som intellektuella eller neuropsykiatriska, har genom alla tider varit en utsatt, bespottad och diskriminerad grupp. Alla människor har olika förutsättningar i livet. Vissa föds med en funktionsnedsättning, andra blir funktionsnedsatta på grund av yttre våld, eller genom sjukdom. Varje gång någon blir misshandlad föreligger det en risk att personen drabbas av någon form av funktionsnedsättning. Genom olyckor eller genom, t ex, stroke, missbruk eller tumör, kan man ådra sig en funktionsnedsättning. Om detta sker i vuxen ålder brukar man tala om förvärvad hjärnskada.

Autism_Awareness_Ribbon
Symbolen med pusselbitar kan innebära att människor med autism stigmatiseras

Exempel på fysiska funktionsnedsättningar, som innebär svårigheter att koordinera, styra och balansera huvud, bål, armar och ben, är CP-skada och ryggmärgsbråck. Intellektuell funktionsnedsättning kallas också kognitiv funktionsnedsättning eller utvecklingsstörning. Människor med utvecklingsstörning har svårigheter att ta in, bearbeta och förmedla information, vilket i sin tur innebär att det krävs mer tid för att förstå. De s k neuropsykiatriska, eller psykiska, funktionsnedsättningarna skapar svårigheter för individen att fungera i det sociala samspelet. Exempel på sådana funktionsnedsättningar är autism, Aspergers syndrom och ADHD. Inte sällan har en individ fler än en funktionsnedsättning.

Psykisk ohälsa kan innebära, mer eller mindre varaktig, funktionsnedsättning, såtillvida att det påverkar individens funktioner i vardagen. Psykisk ohälsa är, liksom funktionsnedsättningar, stigmatiserat och kan ligga till grund för att människor är utsatta för diskriminering och kränkning. Exempel på psykiska hälsotillstånd som kan innebära funktionsnedsättning för människor är schizofreni, depression, borderline och bipolär sjukdom.

I sammanhanget är det viktigt att skilja på funktionsnedsättning och funktionshinder. Funktionsnedsättning beskriver en egenskap hos en individ, medan funktionshinder förklarar hur denna egenskap påverkas av omgivningen. Det kan handla om brister i miljön, såsom tillgänglighet, eller om okunskap hos andra människor. En funktionsnedsättning behöver alltså inte innebära ett funktionshinder.

Fördomar och diskriminering gentemot människor med funktionsnedsättning har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Funkofobi grundar sig i en rädsla, avsky eller osäkerhet gentemot människor som uppfattas vara annorlunda, eller konstiga. Termen kan, med enkelhet, jämföras med homofobi eller rasism, eftersom det handlar om att särskilja människor på grund av ”annorlunda” egenskaper, jämfört med vad som uppfattas vara normen.

Det är nödvändigt, som vid alla andra uttryck av fördomar och diskriminering, att upplysa de som inte behandlar människor med funktionsnedsättning på samma villkor som vem som helst. Det är också nödvändigt att vi markerar att vi inte accepterar att människor uttrycker sig funkofobiskt. Det är vi alla skyldiga varandra och samhället. Samhället ska vara för alla, d v s inkluderande och vi ska skapa utrymme för delaktighet. Därför är det så viktigt att samhället, och de som besitter kunskap om funktionsnedsättningar, sprider information och upplysning för att, på så sätt, skapa förståelse hos andra människor.

T o m i media beskrivs människor med funktionsnedsättning på ett kränkande, och omodernt sätt. För bara någon dag sedan kontaktade jag Dagens Nyheter för att påpeka att de hade använt sig av orden ”handikappad” och ”förståndshandikappad”. Det är svårt att acceptera att någon, och i synnerhet inte media, befattar sig med sådan vokabulär. Jag fick, dagen efter, svar om att artikelförfattaren hade korrigerat ”felet” i den aktuella artikeln. Detta förändrar den digitala utgåvan, inte den fysiska. Problemet är dock att det förekommer. Det ska inte förekomma.

Många använder sig av omoderna, och förlegade, benämningar på funktionsnedsättningar av gammal vana, utan att tänka sig för. Det finns också de som fortsätter att använda benämningarna för att det ”alltid har hetat så”. Den värsta kategorin är de som använder de kränkande uttrycken just för att kränka, nedvärdera och förminska. Oavsett vilken kategori man själv ingår i, är det viktigt att förstå att hur man uttrycker sig om andra människor påverkar alltid andra människor. Även människor med funktionsnedsättningar uttrycker sig slarvigt, och använder förlegade ord för att beskriva sin egen, eller andras, funktionsnedsättning. Det är svårt att acceptera detta förfarande, trots att den som uttrycker sig funkofobiskt själv har en funktionsnedsättning. Det är att ge sig själv mandat att uttrycka sig nedvärderande om andra, mot bakgrund av sin egen situation. Att man vill bli kallad ”handikappad” är mot bakgrund av detta, inte ett argument. Man kan dra paralleller med individer som föredrar att kalla sig själva ”neger”. Effekten blir densamma.

Genom tiderna har skällsorden varierat. På skolgården, på arbetsplatsen, i samhället och, numer, på Internet, har det funnits behov hos de flesta av oss att, i syfte att vara elak, kombinerat med okunskap, kasta kränkande benämningar på andra. Andra behöver inte alltid vara människor med funktionsnedsättning, utan det kan också vara uttryck som används mot vänner, eller personer man inte tycker om. Det man glömmer bort är att dessa ord inte egentligen innebär det man tror att de innebär, utan något helt annat. Mer om exempel på nedvärderande benämningar går att läsa här.

Funkis är mer än att bara ha en funktionsnedsättning, det står för en personlighet och är ett avspänt namn, det känns roligt.”

En sak som påvisar okunskap, och brist på inkluderingstänk, är då människor väljer att vända sig till den som råkar göra funkisen sällskap. Detta är en ständigt förekommande företeelse och påverkar den enskilde negativt. Det fungerar som en förstärkning av de egenskaper denne besitter, d v s individen känner sig utpekad, annorlunda och mindre vetande. Huruvida funktionsnedsättningen hos den utsatte är fysisk, intellektuell eller neuropsykiatrisk spelar mindre roll. Förnedringen, och kränkningen, är densamma. Anledningen till att man ”tar hjälp” av den man tror förstår bättre, stavas fördomar. Fördomar som vi alla har ett kollektivt ansvar för att tvätta bort.

Oavsett vilken finfo-375164_640unktionsnedsättning en människa må ha så är det ett faktum att det förekommer diskriminering av funkisar. Från och med den 1 januari 2015 är bristande tillgänglighet diskriminering enligt diskrimineringslagen. Bristande tillgänglighet innebär att en verksamhet inte vidtar skäliga åtgärder för att en människa med funktionsnedsättning ska ges samma möjligheter som en människa utan funktionsnedsättningen. Detta diskrimineringsförbud gäller inom följande områden: hälso- och sjukvården, socialtjänsten, Försäkringskassans tjänster, utbildningsområdet, arbetslivet samt verksamheter som tillhandahåller varor och tjänster.

Ett steg i rätt riktning är att ordet funkofobi kommer att finnas med i nästa utgåva av Svenska Akademiens ordlista (SAOL), som beräknas finnas tillgänglig 9 april 2015. Detta innebär att ordet inte betraktas som ”hittepå” utan ett riktigt ord och ett erkännande för en utsatt grupp. Daniel Pollak, vice förbundsordförande för Unga Rörelsehindrade utvecklar varför detta är ett viktigt steg för funkisar.

Vi människor är olika. Vi har olika förutsättningar. Vi har olika egenskaper. Vi har olika förmåga. Men vi är alla människor. Vi är alla lika värda. Vi är alla skyldiga att visa andra människor respekt för deras unika person. Många missar devisen om allas lika värde. Denna miss beror på okunskap, rädsla eller osäkerhet gentemot det man uppfattar som annorlunda. I värsta fall beror det på att man anser att alla människor inte har samma värde. Vi har alla ett egenansvar för hur vi uttrycker oss. Vi kan alla tänka på att använda rätt vokabulär när vi talar om, eller till, människor med funktionsnedsättningar. Vi kan alla tänka på att inkludera, inte exkludera. Det är då vi kan slå hål på fördomarna.

Fuck funkofobi finns på Facebook.

Funkofobi finns på Instagram.

funkofobi finns på Twitter.

Lästips: Arvet lever efter nazismens funkofobi

Att kleta etikett på människor

Hos många av oss uppstår ibland behoven att kategorisera och att dela in människor efter olika kriterier. Ibland kan det vara en nödvändighet att förenkla, för att t ex diskussioner ska bli mindre komplicerade, men ibland används det som ett verktyg för att markera tillhörighet och icke-tillhörighet. I denna krönika analyseras etikettering som har sin grund i en rad olika faktorer.

Det vi ofta inte tänker på när vi väljer att kleta en etikett, en stämpel, en kategori eller en tillhörighet på oss själva eller på andra är att vi i samma andetag riskerar peka ut och slå fast skillnader mellan människor. Dessa skillnader är i sådana fall sällan av positiv karaktär. Anledningen till att vi generaliserar och delar in oss i grupper har ibland sin grund i att man vill hävda sig själv, eller framhäva en grupp som man själv anser sig ingå i. Andra faktorer som kan spela roll är att man kanske uppfattar andra som avvikande, skrämmande eller främmande. Det kan finnas en inneboende rädsla för de man väljer att peka ut som ”något annat” än vad man själv är. Mindervärdeskomplex kan vara ytterligare en faktor till varför man tycker att det är viktigt att dela in människor i olika kategorier. Etiketten kan vara ett sätt att manifestera en (inbillad?) överlägsenhet.

Olika etiketter för olika människor

blank-labels-coloured-largeJag ska nu ge några exempel på etikettering som jag funderar över. Sådana kategoriseringar används ibland på ett ogenomtänkt sätt. Det kan göras av vana, eller för att sammanhanget man befinner sig i verkar ”kräva” det, för att man inte vill riskera att sticka ut eller uppfattas som annorlunda, eller feg. Det kan vara del i en jargong, eller i en nedvärderande attityd gentemot andra, och i viss utsträckning mot sig själv. Exempel på jargong, eller nedvärderande attityd, är när vissa svenskar kallar sig själva för ”svenne” och en del invandrare benämner sig själva som ”blatte” i vissa sammanhang. Då någon framhäver andras etnicitet, religiösa tillhörighet, sexuella läggning eller funktionsnedsättning i syfte att peka på skillnader mellan människor, så är man ute på hal is. Ofta är dessa etiketter en del av samhället och den attityd som finns hos många, i större eller mindre utsträckning. Det man gör när man kletar etiketter på människor är att man undviker att se personen bakom etiketten. Man väljer istället att se det ”avvikande”, det skrämmande eller det farliga. Valet ger utlopp för behovet av att behöva skilja på folk och folk.

Den gemensamma nämnaren för dessa etiketter är att de inte är självvalda. Man har inte valt sin hudfärg, att vara homosexuell, jude eller att ha en utvecklingsstörning. Problemet med att kleta etiketter på människor är att man, i samma stund, generaliserar om hur vissa människor förväntas vara. Att generalisera utifrån ”avvikande” egenskaper är en farlig väg att gå, eftersom det kan leda till något mycket större än bara etiketten. Beroende på sammanhang och vilka man angriper, och vilka man angriper tillsammans med, så kan beteendet eskalera och innefatta mobbning, trakasserier, hot och våld.

Att kleta etiketter för politisk vinning

I Sverige finns idag ett parti som är, nästintill, besatt av att kleta etiketter på människor. Sverigedemokraterna ser det som en självklarhet, och nödvändighet, att kategorisera människor i ”svenskar” och ”invandrare”. Det var inte länge sedan andre vice talman Björn Söder talade om att judar och samer inte är svenskar. Ytterligare generaliserande etiketter som SD-politiker, och en stor andel av deras sympatisörer, använder sig av är ”vänsterextremist” och ”PK”. Skiljelinjen mellan muslimer och islamister är ytterst diffus, och grovt generaliserande, hos dessa i SD.

Varför är det så viktigt, för några, att syna, kategorisera och generalisera utifrån egenskaper som personer inte kan råda över? När det handlar om åsikt, och ideologi, har alla rätt att ifrågasätta och granska, eftersom de är åsikter och föränderliga. Däremot är etnicitet, religion, sexuell preferens och funktionsnedsättningar beständiga, väldigt privat, och inte heller självvalda. Varför är det så fundamentalt viktigt för politiker i ett parti, och för SD-sympatisörer, att diktera hur, och vad, andra människor är, eller känner sig som?

SD:s syfte med den generaliserande stigmatiseringen av människor i Sverige är att peka ut, och synliggöra, skillnader mellan människor utifrån ursprung, religion eller nationalitet. Genom att generalisera så skuldbeläggs, avsiktligt och medvetet, massor av människor enbart baserat på de rådande fördomarna om vad alla individerna i den gruppen anses ha för egenskaper. Man väljer ut egenskaper som man tycker skiljer sig åt från den gruppen man själv tror sig tillhöra och lyfter fram de andras egenskaper för att försöka skapa en polarisering mellan det ”svenska” och det som inte är ”svenskt”. Det man gör är att hierarkiskt dela in befolkningen, och samtidigt pekar man ut vissa som mindre värda, som lägre stående. Vissa betraktas som en ”andra klassens medborgare”, de är människor som eventuellt får vara i Sverige på nåder. Kraven är att alla måste sköta sig och, explicit, bli ”svenska”.

Alternativ medias roll

En viktig roll i stigmatiseringsprocessen spelar alternativ, s k opinionsbildande, media. Den utger sig för att sitta på ”den oretuscherade sanningen”. Nättidningar som Avpixlat, Fria tider och de numera nedlagda Dispatch International och Exponerat har främlingsfientligheten, hatet, polariseringen och skuldbeläggandet som livselixir. Taktiken som dessa använder sig av är att misstänkliggöra, generalisera och att peka ut vissa människor enbart på grund av vilken grupp de anses tillhöra. Att dessa hatsajter inte drar sig för att tulla på korrektheten i sina artiklar kan vi se både här, där och lite varstans. Kopplingen mellan Avpixlat och SD är omtalad, och dokumenterad.

groups-29097_640Utopisamhället som SD vill ha är ett etniskt homogent Sverige. Mer om SD:s tankar om nationen, nationalismen, svensk kultur, mångkulturalism, repatriering (d v s resebidrag till återvandring) och invandring finns att läsa här. Tanken om assimilation är stark, och nödvändig för SD. Med assimilation menas att invandrare, eller nationella minoriteter, måste helt överge sin kultur och sina traditioner, och helt anamma svensk kultur och svenska traditioner. För SD är det inte tänkbart att personer själv kan få kombinera valfria delar ur två, eller flera, kulturer. Åtminstone inte så länge de vill leva i Sverige. Det är smått tragikomiskt då man funderar över hur utlandssvenskar firar midsommar, äter blodpudding och har svenska flaggor.

Orden ”sverigevän” och ”svenskfientlighet” är populära och används frekvent av såväl SD-företrädare som SD-sympatisörer. Sverigevänner är enligt dem endast de personer som värnar om allt det ”svenska”, om att behålla Sverige svenskt. För en sverigevän är det viktigt att det inhemska premieras före allt utländskt som ska undvikas. SD:s iver att försöka tysta åsiktsmotståndare, de s k ”vänsterextremisterna”, har resulterat i en riksdagsmotion, kallad ”Intensifierat arbete mot svenskfientlighet”, skriven av riksdagsledamöterna David Lång och Paula Bieler. Motionen går i korthet ut på att SD anser att invandrare, och några svenskar, trakasserar och diskriminerar de som anses vara ”sverigevänner”. I motionen nämns att lagen om Hets mot folkgrupp (16 kap., 8 §) används på ett för svenskar otillräckligt sätt. Mycket av retoriken handlar om den s k ”omvända rasismen”, vilken, enligt många, inklusive mig själv, faller på eget grepp.

Det finns ett inneboende behov hos alla människor att benämna sig själv, och andra. För några handlar det om att försöka skapa sig en trygghet, men i många fall handlar det om att beskriva tillhörighet och icke-tillhörighet. Man vill, oftast, tillhöra en grupp. Samtidigt vill man förpassa andra till en annan grupp. Retoriken skapar olika lag, och till och med fiender. Det obehagliga är att dessa metoder används för att underbygga och stärka en politisk agenda. Nu presenteras denna agenda i en ”snygg förpackning”, levererad av SD med ett ivrigt ackompanjemang signerat alternativ media. Det är då det blir riktigt farligt.

Jag har berört detta ämne i några krönikor tidigare:

Vem är svensk?

”Allas lika värde”?

Tillsammans kan vi

Déjà-vu: nationalitetsregistrering

Under året har det förekommit ett veritabelt motionsregn från Sverigedemokraternas sida. Många av motionerna handlar om invandring, och hur synen på invandrare bör förändras. Förslagen handlar, exempelvis, om medborgarskap, fängelsestandard och trohetsförklaring till kungen för nysvenskar. Det är ingen slump att det är just SD som lägger fram motioner av detta slag.

Det är nu tredje året i rad som sverigedemokraten Kent Ekeroth skriver samma motion. I korta ordalag går motionen, som kallas ”Reformering av lag om behandling av personuppgifter”, ut på att Kriminalvården och andra myndigheter ska ges laglig rätt att registrera ursprungsnationalitet på fångar i svenska fängelser som har en, eller två, utlandsfödda föräldrar, eller som själva invandrat. Orsaken till förslaget är att Ekeroth menar att värderingar och kultur spelar roll för benägenheten att begå brott.

Ekeroth bygger sin motion på att han är av uppfattningen att mer än 50 % av Sveriges fängelsekunder faller inom ramen för nationalitetsregistrering. Förslaget innebär att människor med annan bakgrund ska urskiljas och sedan särbehandlas. Genom att föra statistik över dömdas ursprung skulle man kunna härleda att vissa nationaliteter skulle komma att begå fler brott än andra. Idag registrerar inte Kriminalvården interners ursprungsnationalitet eller deras föräldrars nationalitet.

Enligt Sverigedemokraternas pressansvarige, Martin Kinnunen, avviker inte Ekeroths motion från partilinjen. Jag avser här och nu reda ut vad motionen egentligen innebär och vad den kan komma att få för konsekvenser i framtiden.

Är brottslighet kulturellt betingat?

Ekeroth vill med förslaget till lagförändring kunna föra statistik över ”brottsbenägna” nationaliteter. Det Ekeroth inte tar med i beräkningen är att många som döms i Sverige förvisso är utländska medborgare, men de är inte med säkerhet invandrare. En del av dem är med i internationella ligor som reser runt och begår brott, men de bor inte i landet de begår brott i. En överrepresentation av en nationalitet behöver därför inte vara ett ”invandringsproblem”. Svenskar finns representerade i utländska fängelser, liksom att utlänningar finns representerade i svenska fängelser.

Med rådande lag finns möjlighet för BRÅ att forska, men incitamentet för Ekeroth, och SD, är att kunna ges tillgång till rådata som kan ge dem möjlighet att extrahera egna, optimerade tabeller som, exempelvis, ”från 12 februari 2014 till 5 januari 2015 begicks alla brott i östra Kalmar av afrikaner”.

För att kunna förstå trender, mönster och hur samhället utvecklas kan vi inte blunda för den invandrarrelaterade brottsligheten eller de ekonomiska konsekvenserna bland den första eller andra generationens invandrare som erhållit svenskt medborgarskap.

Registreringen av egen eller föräldrars nationalitet motiveras av Ekeroth med att det ska finnas tillgång till statistiska underlag för att kunna se hur brottsbenägenheten skiljer sig åt mellan olika grupper. Förslaget understryker skillnaderna mellan olika ursprung, det vill säga att kultur och värderingar, och i samma andemening brottsbenägenheten, inte försvinner på grund av att man erhållit svenskt medborgarskap.

Problemet är att motiveringen till förslaget om nationalitetsregistrering baserar sig på Ekeroths egenhändigt hopsnickrade tes, sprungen ur egna fördomar om människors olikheter utifrån etnicitet, i detta fall omskrivet till nationalitet, för att framstå mer rumsrent. Att kleta etnicitet, eller nationalitet, på människor i brottsstatistiska sammanhang är inget annat än främlingsfientlighet, byggd på fördomar om det som upplevs främmande och skrämmande. De lagar som omfattas av motionen är Lagen om behandling av personuppgifter inom Kriminalvården, Personuppgiftslagen och Lagen om den officiella statistiken.

EkerothMotionen nöjer sig alltså inte med att registrera ursprungsnationalitet på utländska medborgare, utan innefattar också första, och andra, generationens invandrare. De omfattar alltså människor som bara haft svenskt medborgarskap.

Anledningen till att Ekeroth för tredje gången skriver denna motion är att han menar att det finns tydliga bevis på att invandrare är mer brottsbenägna än svenskar. Men, som tidigare påpekats, är det inte bara invandrare som fångas upp av denna lagförändring, utan även utländska medborgare som inte ens bor i Sverige.

Registrering av nationalitet, eller etnicitet, ger en déjà-vu-upplevelse. 1935 gjordes detta i Nazityskland (Nürnberglagarna) för att urskilja judar från andra medborgare. Särbehandlingen blev nästa steg. Ekeroths förslag innebär urskiljning av människor. Det finns ingen enhetlig kriminologisk forskning som säger att kriminalitet är kulturellt betingat, men SD, och Ekeroth är övertygade om, och vill bestyrka, att invandrare är kriminella. Förslaget grundas i en önskan om att stärka fördomarna om, misstänkliggörandet av och generaliseringarna kring invandrare och brottslighet.

Det motsägelsefulla i motionen är att Kent Ekeroth själv har en mamma med icke-svensk nationalitet, och att han själv, om lagförslaget blir verklighet, skulle komma att bli ämne för denna registrering. Är det kanske så att Ekeroth själv är mer brottsbenägen än en människa som är alltigenom svensk? Ekeroths mormor flydde från nazisterna och hamnade i Sibirien. Hon tog sig sedermera tillbaka till Polen och 1969 kom hon och Ekeroths mamma till Malmö. Mot bakgrund av den förföljelse som mormodern råkade ut för tycker man att Ekeroth borde ha lärt sig att slik registrering är början på en hierarkisk indelning av människor utifrån etnicitet.

En möjlig förklaring till Ekeroths vilja att registrera människors ursprungsnationalitet och dess betydelse för kriminalitet kan ha sin grund i att Ekeroths uppväxtår präglas av invandrartäta klasser och en tidig åsikt om människor med annan bakgrund, vilka han i en öppenhjärtig intervju i Ystads Allehanda väljer att benämna ”packet”.

”Kultur” är det nya ”ras”.

Statsvetare Ann-Cathrine Jungar menar att, istället för att, som på 1930-talet, särskilja människor utifrån ras, innebär motionen att man särskiljer människor utifrån kultur. Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg twittrar: ”SD:s Kent Ekeroth motionerar om att Kriminalvården ska registrera ursprungsnationalitet på intagna. Varför inte ett tygmärke på jackan också?”.

Ekeroths motion spär ytterligare på den stigmatisering, och de fördomar, som finns gentemot invandrare. Den bidrar till att skapa större exkludering av vissa grupper, som redan befinner sig i utanförskap, i svenska samhället. Människor som redan har fördomar får ytterligare vatten på sin kvarn, då Ekeroth utgår ifrån att människor med annat ursprung begår fler brott än de med svenskt ursprung. Det finns ingen enhetlig forskning som styrker Ekeroths ogrundade tes, och det är vedervärdigt att gå händelserna i förväg och peka ut vissa människor som andra klassens medborgare, som människor som begår fler brott än andra. Att peka finger åt människor, och att hävda att de är kriminella beroende på kultur och ursprung är ytterligare ett led i att skapa en skiljelinje mellan vad som är svenskt och vad som inte är det. Ur integrationssynpunkt är det förkastligt att ställa grupper mot varandra på detta sätt.

På den ena planhalvan hittar vi de riktiga svenskarna, och på den andra finner vi invandrarna. Integrationsarbetet försvåras då man misstänkliggör vissa människor, eftersom integration bygger på ett ömsesidigt förtroende. Forskning säger, däremot, att det finns en kriminell överrepresentation på grund av låg socioekonomisk status, psykisk funktionsnedsättning, arbetslöshet, låg utbildning och missbruksproblematik. Mer om detta finns att läsa i Kriminalvårdens klientkartläggning.

Det är inte så att data saknas. BRÅ kan exempelvis dra slutsatser och skriva rapporter. Forskare och övriga intresserade kan begära ut domar, intervjua intagna och göra egna analyser.

Sverige har i EU förbundit sig att följa det som brukar kallas The Data Protection Directive, och som sedan 1995 reglerar vad som får och inte får sparas i register med persondata. Direktivet ligger till grund för svenska personuppgiftslagen, och där framgår tydligt att persondata inte får sparas, såvida det inte finns ett tydligt syfte och en ”nödvändighet” – de kan inte bara sparas för att det ”kan vara intressant”. Att i kriminalvårdens persondatabaser registrera nationalitet skulle enligt all rimlig bedömning vara ett brott mot detta direktiv. Den lagändring Ekeroth föreslår står därmed i strid med europeisk lag.

Kent Ekeroth vill göra det möjligt för Statistiska Centralbyrån (SCB) och Kriminalvården att registrera ursprungsnationalitet på fångar i svenska fängelser. Statistiken ska ge underlag för att styrka att invandrare är kriminella. Med ett sådant underlag blir det enkelt, och naturligt, att propagera för att invandringen ska minskas med 90 %. Det är svårt att hitta någon annan anledning till varför Ekeroth, och SD, väljer att, gång på gång, föreslå denna lagförändring. Jag ser det som ytterligare ett led i polariseringen, mellan svenskar och invandrare, som SD arbetar för att stärka. För Ekeroth och hans partivänner är detta början på drömmen om det etniskt homogena Sverige. Vari ligger annars den ständiga tjusningen att etikettera människor utifrån ursprung? Det troliga är att motionen avslås. Men vi kan räkna med att motionen läggs fram nästa år igen.