Vad är god levnadsstandard, vad innebär det att ha tillgång till höga levnadsvillkor?
Hur ofta säger du att du har det bra i ditt liv i förhållande till att du har det dåligt ställt? Hur många gånger har du rätt att få misslyckas med olika saker i ditt liv för att kunna utveckla dig?
De flesta vet att vi har något som heter mänskliga rättigheter och att dessa utgörs av trettio olika artiklar gällande ett antal grundprinciper kring din person.
I dessa artiklar hittar du förvisso inte något om rätten till ett bra sexliv eller rätten till förhållande där du och din/a partners alltid är överens. Du hittar inte heller rätten om att alltid ha mer än två valmöjligheter kring yrkesval, att alltid vinna en bostadsauktion eller att vara främst i kön till en hyresrätt.
Och du hittar inte rätten till tillgängliga far- eller morföräldrar, eller ens närvarande föräldrar, i fysisk och mentalt god form.
Alla har rätt att söka framgång, en motiverande sysselsättning och en plats där man känner sig trygg. En egen plats som en grund i livet, oavsett vad som händer i samhället eller i världen.
I Sverige har vi enats kring ett antal lagar och avtal som skall vara till stöd och vägledning så att vi alla, i alla fall, har en basal plattform att utgå ifrån, en språngbräda till personlig delaktighet och utveckling i landet vi kallar Sverige.
Sverige är känt för många saker och bland det som är mest känt finns det märkliga ordet ”lagom”. Men vad är lagom, hur mycket är det och vem bestämmer i sådant fall mängden?
I de flesta fall vet vi själv när vi passerat gränsen för lagom och då får vi backa, be om ursäkt eller bara skörda vinsten av att ha gått bortom det som folk tycker är inom Jantelag och att inte göra ett spektakel av sig själv.
Personlig framgång finner du ofta i de fall där personer tränat mer än bara ”lagom”, där personer lagt fler arbetstimmar än ”lagom” eller provat mer än lagom många arbeten/verksamheter. Vi vet, innerst inne, att man måste ha många livsalternativ, ett bra utvecklat socialt nätverk och många verktyg för att uppnå det som kanske är den korrekta definitionen av god levnadsstandard. Ett hem, någon att dela vinster/förluster med och möjlighet att träna både fysisk och mental hälsa genom hela livet.
För många är det tiden man skyller på då man väljer något annat än en insats på gym eller grävande i nya teoretiska kunskaper. Kanske skyller vi på illamående då vi inte orkar köra iväg för att besöka släkt eller långväga bekanta?
För många finns tyvärr inte möjlighet att praktisera ordet ”lagom”. De förnekas motiverande sysselsättning eller ett kontinuerligt socialt umgänge med släkt och vänner. Ordet lagom är istället utbytt med ordet ”rimligt/skäligt” och definieras av andra människors tyckande, alltid vägt mot en budget och nästan alltid bestämt av någon utan egna funktionshinder eller kognitiva besvär.
Som person med en funktionsvariation har man oftast ett överflöd av tid. Tid som ofta förspills med att fundera på vad man skall göra med all sin tid, eftersom någon annan avgör vad som är rimligt och skäligt för dig att göra under din tid här på Jorden och för att uppnå, så kallad, god levnadsstandard.
Ingen kan påstå annat än att livet är en utmaning även för någon som har 100% valfrihet, att livet är tufft om du råkar ut för trauma eller bakslag i din karriär eller privatliv.
Det som skiljer oss individer åt är hur samhället agerar när det gäller en skadad arm, att hitta en anställning och hur man agerar för att möjliggöra för full delaktighet, som det står i lagen, i samhället.
Ja det är bra att det ordnas sociala träffar och kryssningar för att hitta någon att dela livet med. Säkert vet du att det krävs många träffar och mycket umgänge innan man hittar någon. Säkert vet du även att det krävs många misstag innan man hittar sitt drömyrke.
Hur många sådana aktiviteter är det skäligt att få närvara på? Hur många verksamheter är det rimligt att få prova på för att känna sig motiverad som hel eller deltidstidsarbetande?
Är det rimligt att anta att hög levnadsstandard är att ge däggdjuret ‘människan’ rätten till sitt naturliga tillstånd; att fritt få välja sina betesmarker och att få umgås med andra individer, under likvärdiga förhållandet med rätten att löpande lära sig av sina misstag?
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Sverige saknar ett fungerande skolsystem som inkluderar alla barn och ungdomar. Många får aldrig rätt förutsättningar för att klara skolan och stödet till elever med stora stödbehov är bristfälligt. Resultatet blir att barn och lärare i hela klassen drabbas.
Dagens skolsystem spär på omfattningen av skolmisslyckanden för funktionsnedsatta barn. Konsekvenserna av detta fiasko syns på flera områden; etablering på arbetsmarknaden, hälsovården och psykisk hälsa, ett tilltagande utanförskap och fler relaterade fall som hanteras av rättsväsendet och kriminalvården.
Det svenska skolväsendet är inte kapabla att ge elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar en grundläggande utbildning, och 80% av eleverna tar ingen gymnasieexamen.
Den svenska skolan är för dåligt organiserad för att ge effektivt stöd till dessa elever, vilket får effekter även för lärarnas arbetsmiljö och övriga elever i klassrummet. Centrala skolmyndigheter tar inte sitt ansvar och utövar inte nödvändig tillsyn.
Det råder en absolut tystnad angående min direkta fråga till Skolinspektionen om vad de anser praxis angående hanteringstid från konstaterad avvikelse till en fungerande skolgång, enligt lag, för berörd elev.
Fråga: Hur länge är det rimligt att huvudman nekar elever tillgång till utbildning? Är det okej med trettio, sextio eller t o m ett år? Tyvärr finns det ärende där denna tiden också överskridits.
Fråga: Hur länge dröjer det innan ett barn får en läkartid och påbörjad behandling då de skadat sig i skolan?
Även i de fall effekterna inte blir så drastiska så leder skolans bristande stöd till livslånga konsekvenser. Funktionsnedsatta löper den största risken att hamna i långvarigt utanförskap (att varken studera eller arbeta) och över hälften etablerar sig inte på arbetsmarknaden.
Funktionsnedsatta unga utgör en lika stor grupp i utanförskap som grupp ’invandrare’ i utanförskap, men trots detta finns ingen politisk debatt om stöttande åtgärder. Detta trots att stora och långvariga kostnader i socialförsäkringssystem (LSS m fl) och arbetsmarknadsåtgärder m m är kopplade till just denna grupp personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF).
Många forskare och myndigheter pekar på att en fullgjord skolgång och en gymnasieexamen är den starkaste skyddsfaktorn för etablering i vuxenlivet med god psykisk hälsa och självständighet.
Barn med NPF-relaterad problematik behöver stöd för att utveckla en positiv självkänsla, självkännedom och tilltro till vuxenvärlden. Detta sker till stor del under grundskole- och gymnasieåren, och skolan har en mycket viktig roll att spela.
Föräldrar till barn med NPF är dessutom under stor press, och dessa familjer behöver stöd för att kunna ge de skyddsfaktorer som är så viktiga från hemmiljön. Ett fungerande stöd i skolan är en avgörande skyddsfaktor för barnens utveckling in i vuxenvärlden och som produktiv medborgare.
Var femte elev går ut grundskolan utan avgångsbetyg, och två tredjedelar har inte fått det stöd de har rätt till. Årligen fortsätter landets huvudmän att diskriminera tiotusentals barn med kognitiv funktionsvariation.
Arbetsförmedlingen har i uppdrag att stötta funktionsnedsatta genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Myndigheten fallerar dock i sitt uppdrag sedan omorganisationen 2019, då de numera inte ens klarar av att identifiera och registrera funktionsnedsatta arbetssökande.
Det är inte barnen som måste skärpa sig, det är samhällsstrukturen som måste anpassas efter individ!
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
En lag kan vara hur fantastisk som helst men är helt verkningslös om den inte implementerats och utövas enligt givna instruktioner och där man struntar i uppsatta mål och intentioner.
När kostnaderna för assistansersättningen kraftigt ökade, i jämförelse med den ursprungliga prognosen i propositionen, tillsatte Alliansregeringen år 2004 en LSS-utredning. Dess huvudsakliga mål var att stoppa ökningen av kostnaderna för personlig assistans, oaktat konsekvensen för berörd brukare.
När man lämnade in betänkandet 2008 (SOU 2008:77, ”Möjlighet att leva som andra”) så förpassades det, ganska omgående, till runda arkivet eftersom syftet inte var att ta fram förbättringar utan att bara hitta besparingspotential.
Tyvärr har ju Sverige varit föremål för Europadomstolen tidigare och utredningen från 2016 var kraftigt influerad av utredningsdirektiv utan historisk anknytning och i strid mot gällande konventioner. Den utfördes av en ensamutredare med hjälp av fyra sakkunniga och sju experter.
Många organisationer inom funktionsrättsrörelsen, inklusive min egen, såg också fram emot en ny LSS-utredning. Något som skulle stärka den enskilde individen med rätt till LSS-insatser. Allt från något så trivialt som förenklad process för reducerad tandvårdskostnad till en förkortad väntetid för plats på eget boende.
Direktiven för den nya utredning publicerades 2016 men innehöll bra åtgärder för att minska kostnader, nedskärningar och vidare inskränkningar för brukaren. Utredningen, SOU 2018:88 fick oss, dvs brukarrörelsen, att unisont ropa: – Släng eländet i soporna!
Trots denna signal så gick materialet ut på remiss under sommaren 2020, till 203 instanser, hälften kommun, hälften region. Det kom in 150 svar. Det var inte bara de negativa svaren vi uppmärksammade utan även frånvaro av insikt och kunskap om LSS som lag. De olika mål som fanns och syftet med lagen överhuvudtaget.
Hur kan man kalla sig rättsstat när medborgarens rättssäkerhet så nonchalant åsidosätts då personal som ska ta beslut varken har adekvat kunskap om lagen de ska tolka eller insikt i livet för en person med funktionsvariation?
LSS är eftersatt och tillämpningen ett fatalt rättshaveri som dagligen berövar tiotusentals invånare rätten till ett anständigt och värdigt liv med delaktighet i samhället.
Photo by Judita Tamou0161iu016bnaitu0117 on Pexels.com
Det är regeringens ansvar att se till att målen inom LSS uppfylls. Det är regeringens skyldighet att se till att kommun och förvaltningsrätter inte feltolkar för att spara pengar och därmed riskerar både hälsa och liv för personen i fråga.
Vi får ofta höra: Gör rätt för dig, arbeta istället för att ta bidrag, fusk ska bestraffas.
Ja, varför händer det ingenting när myndigheter och huvudmän åsidosätter både svenska och internationella lagar och varför gör våra riksdagspolitiker inte rätt för sig?
Varför berövar ansvariga instanser och regeringen individer från att känna glädjen över en motiverande verksamhet som ersätts på ett sätt så att man inte bara överlever, utan även kan leva?
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Enligt svensk lag har vi alla rätt att fullt ut få delta i samhället. Vi som bor i Sverige njuter av den välfärd som vi gemensamt har skapat och löpande skapar. Vi lever i ett samhälle där kraven på prestationsnivå får mer fokus än att sätta individen i fokus och utgå från individuell förmåga och behov av anpassning för att nå de lagkrav vi enats om.
Om man frågar någon om anledningar till framgång så kan du få svar som mycket pengar, bra kontakter, god utbildning eller att vara på rätt plats vid rätt tid.
För personer med egen funktionsvariation eller som nära anhörig kommer du att få ett annat svar. De som lever med nedsatt fysisk eller kognitiv förmåga skulle säga: – Fler valmöjligheter och anpassningar i min vardag.
Många med olika funktionsvariationer hittar både en motiverande sysselsättning och en möjlighet att fullt ut kunna livnära sig på denna. VI ser ofta framgångsrika atleter, artister som öppenhjärtigt pratar om sin diagnos.
Folket och media gläds med deras vinster, medaljer och olika priser. Frågan om känslan kring vinsten ställs oftare än frågorna om hur lång tid det tagit, vilket stöd man fick i unga år och vem som stått bredvid när allt känts förgäves. Frågan om att, i unga år känna sig glömd av samhället.
I ett ytligt samhälle där du bara mäts utifrån vad du gör på dagen, inte vem du är så blir vardagen nästan outhärdlig. När samhället inte anser att du är värd att satsa resurser på, varför då ens leva? En känsla, som för en del, tyvärr lett till mer handgripliga handlingar för att ta bort sig själv ur en inhuman samhällsekvation, där daglig prestation värderas högre än din dagliga existens.
För individer med funktionsvariation är det en ständig kamp att kunna få mer än bara en valmöjlighet. Valet att oftare eller spontant kunna ta sig till platser där man kan utöka sitt kontaktnät eller ta del av något event. Valmöjlighet kring olika utbildningsalternativ eller mer kunskap, att inte känna sig bunden till det som bara finns i hemmakommunen eller baserat på de timmar man har kontaktperson, ledsagare eller assistent.
Valet att kunna arbeta på heltid trots sin diagnos och säkra en inkomst för månadens utgifter men även med utrymme att spara samt känna sig trygg om någon oförutsedd eller en unik möjlighet skulle ge sig till känna.
Individer med kognitiva funktionsvariationer blir ofta betraktade med en förebrående blick. De möts av ett oförstånd och inte sällan förakt, de har ju trots allt ingen synlig nedsatt förmåga. De sitter inte i rullstol, behöver inte heller glasögon eller hörapparat.
– Varför kan de inte bete sig ”normalt”?
Lyckligtvis får många, efter hård kamp, i alla fall någon valmöjlighet så att de kan hitta sin plats i det land vi kallar Sverige. Många lyckas vara på rätt plats i rätt tid och många hittar en väg att få en fungerande vardag.
Vad är ”normalt” och vem är ”normal”? Vem bestämmer att det är så här du skall bli mätt, trots den unika levande individ du faktiskt är?
Det är hög tid att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Det är slut med att inskränka människornas självbestämmanderätt, integritet och att bryta mot svensk lag!
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Det skaver i mig dessa tal och texter om att det var bättre förr. Drömmen om det svenska folkhemmet. Jag hör det mer och mer ofta. Till och med från personer yngre än jag själv. Drömmen om det Sverige som en gång var. Som om det var något vi har förlorat, saknat och nu måste återta. Värderingarna som i mycket kan sammanfattas som den ”svenska modellen” och ”folkhemmet” när det gäller välfärd.
Folkhemmet som för så många ger en känsla av något varmt, fint och ombonat.
Tillhörighet Trygghet Solidaritet För alla
Men vem ingår i ordet ”alla”?
För om drömmen om folkhemmet sätts i en annan kontext än den historia som brukar berättas i skolorna.
Om den istället sätts in i den alternativa historien.
Den historia som berättar om samma grupp av personer som jag själv tillhör.
Personer med funktionsnedsättning.
Några av de andra grupper som drabbades var hbtq-personer, personer med annan aktiv tro än den kristna, exempelvis romer och samer.
Det var många andra grupper av människor som inte räknades in i ”alla”.
Vår del, vi som inte räknades in som ”alla” i den svenska historien. Den del av vår historia som alltför sällan berättas.
Folkhemmet för oss är ofta historien om utanförskap och diskriminering.
Baksidan av den svenska modellen.
Där de som inte passade in i den snäva ramen skulle foga sig eller så såg samhället till att sätta dig på plats.
Institutioner
1981 restes en minnessten på Norra kyrkogården i Lund. Där begravdes 1935-1965 500 namnlösa personer från Vipeholm. Sveriges största anonyma massgrav i modern tid. Vipeholm var en institution för personer med funktionsnedsättning. Personer som dog där hade inte ens rätten till att få sina namn bevarade på sina egna gravstenar. Där pågick fruktansvärda experiment i vetenskapens namn. Vipeholm var bara en institution bland många i folkhemmet. De fanns över hela landet.
Jag har själv inget gott att säga om mina upplevelser om att leva på institution och jag har aldrig träffat någon som hellre bodde på institution än levde ett självbestämt liv.
Dessa institutioner som inte försvann förrän på 90-talet men som nu alltmer hörs som en viskning i framtidsvisionernas vindar. Nu när fler får avslag från Försäkringskassan på sina personliga assistansansökningar än som beviljas insatsen. Istället faller ansvaret på anhöriga eller boenden av olika slag. Boenden där risken är stor att gruppens behov går före individens. Där insynen alltför ofta begränsas.
Där ”vi” och ”dom” blir tydligt vilka som räknas in i folkhemmets gemenskap eller inte.
Tvångssterilisering
Tvångssteriliseringarna försvann inte förrän i mitten av 1970-talet för vissa personer med funktionsnedsättning och 2010-talet för transsexuella personer.
Än idag är inte sexualundervisning någon självklarhet om du har en funktionsnedsättning. Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter ses ofta som något kontroversiellt om det handlar om en person som har en funktionsnedsättning. Som något konstigt, äckligt och avvikande.
Ingen skolplikt för alla
Det var inte förrän 1962 som även personer med funktionsnedsättning inkluderades i skolplikten. Än idag är det inte självklart att du är behörig att läsa vidare på högskola om du har gått i särskolan eller särvux. Trots att du kanske har kapaciteten att göra det men aldrig själv fått välja skola på grund av hur skolsystemet ser ut.
Ingen rösträtt för alla
1989 är året då även personer med intellektuell funktionsnedsättning fick rätt att rösta. Men än idag är det ett lotteri om vallokalerna är tillgängliga. Om information kring politiska partiers program verkligen är tillgängliga för alla röstberättigade. Inte enbart vad gäller tillgänglighet i valstugor eller politiska partiers budskap. Utan vilka personer som verkligen inkluderas i de politiska tal som görs och hur personer med funktionsnedsättning omtalas där. Närande eller tärande?
Folkhemmet handlade inte om individer utan om grupper. Där du antingen tillhörde en grupp eller inte.
Du var man eller kvinna. Svensk eller utlänning. Tjänsteman eller arbetare.
Där grupper lätt sattes emot varandra om vad som var bra, rätt och idealiskt. Där den som inte passade in i idealets snäva ruta lätt kunde fara illa.
För mig är folkhemmet en påminnelse om statens kontroll över
vem du får vara
vem och hur du får älska
vem du ska bo med, var och på vilka villkor
hur du ska försörja dig
vilken utbildning du har rätt att få
om du kan vara delaktig och om du kan rösta
För mig var folkhemmet en hård och fyrkantig mall över hur samhället ska sortera dig. Inte hur du själv vill leva, identifiera och presentera dig.
Nej, alla värderingar var inte bättre förr.
Inte ens de svenska.
Inte ens folkhemmet.
Låt oss istället prata om ett hållbart samhälle.
Låt oss verka för lika rättigheter och skyldigheter, full jämlikhet och delaktighet.
Rätten att leva sitt liv fullt ut vem du än är så länge som det inte skadar någon annan.
Debatt kring den svenska sexköpslagen väcker ofta starka känslor. När en fråga är komplicerad och berör människor som på olika sätt far illa så kan det vara frestande att byta ämne till något meningslöst gräl. Detta kan lätt användas av personer som försöker polarisera befolkningen kring uppdelningar utifrån hudfärg, sexualitet och kön. Nu senast en alternativmediejournalists försök att förvandla ämnet till att bli en fråga om att vara för eller emot vita heterosexuella män.
Mot den svenska sexköpslagen finns saklig kritik som den från Amnesty International och RFSL, men även kritik i stil med den som härom dagen kom från Mats Dagerlind på sajten “Samhällsnytt”, vilken är mer känd under sitt gamla namn “Avpixlat”. Den sistnämnde har egentligen inget att säga om det som borde vara centralt i frågan, nämligen sexarbetarnas situation: Istället manar han båda sidor i debatten till att polarisera utifrån kön och hudfärg – en polarisering det är förrädiskt enkelt att ansluta sig till.
I en debatt brukar deltagarna vara oense i någon sakfråga, och kan även vara oense i diskursiva frågor: vad diskussionen egentligen handlar om, vad de ord som används ska innebära, och så vidare. För att debatten alls ska fungera behöver parterna även ha någon form av diskursiv allians. Alltså att de har någon form av underförstådd överenskommelse om vad diskussionen egentligen handlar om och innebär och så vidare. Låt oss därför börja med att jämföra å ena sidan den kritik mot sexköpslagen som framförs från människorättsorganisationer och från sexarbetare, och å andra sidan den kritik som Dagerlind framför.
I bjärt kontrast mot detta perspektiv bygger Dagerlinds resonemang istället på en idé om att han själv skulle vara i behov av att få ha sex med kvinnor, som om detta skulle spela någon roll för huruvida det skulle vara okej för honom att ha sex med en annan människa. (När en person vill ha någon form av sex, intimitet eller tjänst av en annan människa så borde ju det avgörande istället rimligtvis vara huruvida detta är okej för den andra personen.) Hans resonemang innehåller tre huvudkomponenter. Först kommer en ”bait-and-switch” angående kategoritillhörigheter och deras utsatthet. Därefter ger han ett ensidigt narrativ om ensamhet. Till sist gör han en polarisering utifrån hudfärg och kön – i vilken han försöker lura läsaren att ta för givet att frågan om sexköpslagen skulle handla om att vara för eller emot vita män, och lockar in läsaren till att välja sida i denna pseudokonflikt.
”Bait and switch” om utsatthet
Något som borde vara självklart för alla är att varje människa ingår i många olika kategorier, och att varje sådan kategori och kombination av kategorier påverkar personens förutsättningar i olika sociala miljöer. På akademiska brukar detta kallas för “intersektionalitet”. De människor som ingår i viss kategori eller kombination av kategorier kan vara mer eller mindre utsatta eller mer eller mindre fria från utsatthet. Detta kallas ibland även för att vara “underprivilegierad” respektive “privilegierad”. Att en person ingår i en kategori som i en viss social miljö är “privilegierad” innebär inte att personen inte skulle vara utsatt på något sätt, utan bara att hen inte är utsatt utifrån just denna kategoritillhörighet. Eftersom varje människa ingår i många olika kategorier så är de flesta människor i minoritet på ett eller annat sätt.
Fenomenet bait and switch innebär att först få med sig folk på något bra, för att därefter diskret byta ut detta bra mot något helt annat – då i hopp om att åhörarna/publiken/kunderna inte ska lägga märke till bytet, och därför fortfarande vara med på noterna. När det som byts ut är en bil eller annan pryl som ska säljas så kallas bait and switch på svenska för ”falsk marknadsföring”.
Dagerlind ägnar en stor del av sin text åt att beskriva hur jobbigt det är att lida av en allvarlig fysisk sjukdom som leder till stora funktionsnedsättningar. Förvisso är denna situation säkerligen fruktansvärt jobbig, inte minst i dessa coronatider.
Dessutom är det också så att allvarligt fysiskt sjuka personer utgör en utsatt grupp i samhället på flera sätt. Denna grupps utsatthet kan så klart samverka med andra grupptillhörigheter.
Här hade det till exempel ha varit rimligt om Dagerlind hade kommit in på hur extra jobbigt det skulle vara att lida av samma sjukdom för en person som är papperslös flykting och som därmed inte får tillgång till sjukvård, eller för den delen att vara sexarbetare och därmed inte få dels av samhällets stöd under coronakrisen. Men Dagerlind är inte papperslös flykting, utan ingår istället i den krets av sverigedemokrater med flera som tenderar att titulera sig ”sverigevänner”. Och den logik han försöker introducera för läsaren är att eftersom hans sjukdom gör
honom utsatt och han är en vit man så måste detta innebära att vita män skulle utgöra en särskilt utsatt grupp i dagens Sverige. Innan hans berättelse om sjukdomen omärkligt glider in på denna bait and switch så hinner han dock introducera sitt resonemang om ensamhet…
Ensidigt narrativ om ensamhet
Dagerlind beskriver en ensamhet som förmodligen är högst verklig och som i sig förtjänar sympati, även om hans vinkling av den är högst problematisk: Trots att det han pratar om handlar om kontakt med andra människor så framställer han det ensidigt som en fråga om hans egna behov och hans egen ekonomi.
Om Dagerlind vill ha ett etiskt förhållningssätt till sexköp så behöver han dels respektera sexarbetarna och dels verka för att de ska ha drägliga villkor. Och om han vore seriös med detta så borde han nämna det i sin artikel, istället för att liksom så många andra i hans subkultur fokusera ensidigt på självömkan och på sina egna önskemål och behov.
Förvisso är det så att allvarliga sjukdomar och funktionsnedsättningar ofta försvårar både sociala och sexuella kontakter, även om de sociala och sexuella behoven är lika stora som innan. Detta eftersom dessa i allmänhet inkluderar att spendera sin ork och energi på varandra, samtidigt som en allvarligt sjuk person ofta lider akut brist på just ork och energi.
De sociala behoven kräver tillgång till andra människor, samtidigt som alla är överens om att vuxna människor är beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en social kontakt. Sålunda tillhandahåller socialtjänsten ett system med arvoderade kontaktpersoner som en del socialt utsatta svenskar kan få tillgång till. En sådan överenskommelse är inte bindande: Både klienten och kontaktpersonen kan när som helst dra sig ur, om någon av dem inte längre känner sig bekväm med umgänget.
I Danmark finns även ett motsvarande system för sexuella kontakter, medan Sverige istället ser funktionsnedsatta sexköpare som sexbrottslingar. Vari ligger då skillnaden mellan Sverige och Danmark?
Dagerlind framställer det som om det skulle handla om missunnsamhet i allmänhet och att missunna honom orgasm i synnerhet. I själva verket torde skillnaden handla om något helt annat.
Den verkliga grunden till skillnaden mellan de båda ländernas policies torde istället handla om att medan danska myndigheter utgår från att vuxna människor är beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en sexuell kontakt, så utgår svenska myndigheter från att vuxna människor inte skulle vara beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en sexuell kontakt.
Polarisering utifrån hudfärg och kön
Utifrån att ha vinklat frågan om kontakt mellan människor till att ensidigt handla om hans egna behov så går Dagerlind vidare till att lägga fokus på att han själv råkar vara en heterosexuell vit man. Han antyder att sexköpslagens förespråkare egentligen skulle vara okej med sexköp i de fall då köparna är mörkhyade eller homosexuella, att deras egentliga agenda skulle handla om att hata vita män. Här erbjuder Dagerlind en polarisering som flera mycket olika målgrupper av olika skäl kan uppleva som lockande.
Dagerlinds påstående om hudfärg är grundlöst, och hans påstående om läggning missar att det torde handla om synen på säljarna snarare än om synen på köparna. Det rör sig antingen om nedlåtande medlidande (condescending compassion) mot kvinnliga sexarbetare eller om bristande omtanke om utsatta manliga sexarbetare, alternativt om en blandning av båda.
Att detta leder till en större acceptans för homosexuella sexköpare än för heterosexuella sexköpare torde vara en bieffekt snarare än ett mål i sig.
På det stora hela försöker Dagerlind få frågan att handla om en polarisering angående att antingen stå upp för heterosexuella vita män eller kämpa mot heterosexuella vita män.
För den som redan stör sig på hans egocentriska perspektiv blir det här väldigt lätt att gå in i en diskursiv allians med honom: att svara med att fräsa något nedsättande om heterosexuella vita män, och att därmed inför hans anhängare framstå som ett bevis på att Dagerlind skulle ha haft rätt i sak.
Dagerlind utmålar en konflikt mellan å ena sidan heterosexuella vita män, och å andra sidan ett allmänt sammelsurium av feminister, invandrare och HBTQ-personer.
Han bjuder in alla till att delta i denna konflikt, och instinktivt eller kalkylerat ger han ordentlig uppmuntran åt båda håll till de som skulle kunna vara intresserade av att välja den ena eller den andra sidan i denna falska dikotomi.
Medan han till incels och andra deppiga svenska heterokillar erbjuder en bas för att se honom som sin förkämpe och martyr så erbjuder han samtidigt till sexköpslagens förespråkare en perfekt fiende att vända sin vrede mot. En fiende som sopar alla de verkliga problemen och svåra frågorna under mattan, för att istället vältra sig i en provocerande privilegieblind egocentrisk självömkan som inbjuder till att basha för hans kön och hudfärg snarare än att försöka höja nivån.
I den mån han får några napp i form av folk som bashar honom för att vara en vit man så har dessa därmed underförstått givit honom rätt i hans polarisering. För hans meningsfränder blir det lätt att se detta som om det skulle bevisa hans rättfärdighet och martyrskap, vilket i sin tur gör det lättare för dem att enas kring honom i gemensam kamp mot den förment onda omvärlden.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Funkofobi är hat med mera mot personer med funktionsvariationer. En del av hatet är att använda skällsord som cp, mongo, störd, dvärg, damp-unge etc mot andra. Samma sak med skällsord om att man har låg IQ. Det är bra att fundera både en och två gånger om funkofobi är en bra väg i kampen mot rasism.
När man kallar någon ”liten dvärg” eller ”cp” antyder man att det är nåt negativt och fel att ha diagnosen kortvuxenhet eller diagnosen cp. Man föds kortväxt, att vara kortväxt betyder inte att man är korkad t ex.
Låg IQ är en slarvig benämning för övrigt. Låg IQ kan bero på utbildning lika väl som hjärnskada. Men det finns en funktionsvariation man kan födas med, eller förvärva, dvs intellektuell funktionsnedsättning, tidigare benämnt utvecklingsstörning. Den kan vara kopplad till IQ.
Fundera lite inom dig. Om du på något sätt vill antyda att SD:are till sin BIOLOGI fötts dumma, att personer som fötts ”lågbegåvade” dras till SD, då är det du som riskerar att uttrycka dig hatiskt.
Man bör undvika vissa ord som entydigt pekar mot personer med intellektuella funktionsvariationer.
Att säga att en SD:are har lägre IQ är alltså INTE OK.
Det finns givetvis gränsfrågor. Vad gör vi med orden korkad, dum och idiot som förr antydde att man var funktionsvarierad men som mer tyder på att man GÖR sig ”dum” idag, genom att bete sig illa mot andra och undvika korrekta fakta? Personligen undviker jag båda orden i debatten. Både pga att det är jäkligt ohyfsat och inte främjar debatten att använda dem, men även pga deras historia. Ordet ”idiot” t ex var det man använde om alla med funktionsvariationer förr.
Det finns vissa ord som är olämpliga och ohyfsade, men som är mindre funkofobiska. Men när skällsordet är tänkt att antyda nåt biologiskt, förvärvad eller nedärvd skada på biologin, är det rent klandervärt och funkofobiskt.
Man bör tänka till innan man vräker ur sig skällsord.
Blir det jobbigt?
Ja, det är kanske jobbigt att behöva tänka innan man pratar. Men tänk dig att du har en intellektuell funktionsvariation och får höra att din funktionsvariation (låg IQ t ex) används mot SD som skällsord. Dvs det antyds att det är något fel och negativt med din funktionsvariation.
Samma sak som jag skriver om SD här gäller givetvis om man vill använda skällsord om IQ mot sossar, frimärkssamlare, NMR, kommunalrådet i din kommun, kommunister, IS eller Donald Trump.
Läs för övrigt min artikel om antinazisternas misstag på 30-talet. Då man använde funkofobi och homofobi som vapen mot nazisterna. Läs den artikeln här!
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Hat mot personer med funktionsnedsättningar, eller funkofoba benämningar på personer, är inte OK i kampen mot rasism!
Kent Ekeroth skrev en tweet häromdagen där han hånade de döda i flygkraschen i Teheran. Det var vidrigt. Men det bästa sättet att bekämpa hans hat är inte att sänka sig till en nivå under honom.
Jag har sett så mycket hat mot funktionsnedsatta användas som retorik mot Ekeroth nu de sista två dagarna att jag mår illa. Här är ett exempel. Kommentarsfältet är långt värre i ursprungsartikeln till denna och ”skämtar” om ”kast med liten dvärg” och annat.
Funkofobi, som att kalla Ekeroth ”dvärg” eller att använda ord som ”cp”, ”störd” och ”mongo” som skällsord mot honom, ÄR INTE OK. Det är lika illa som om ni skrikit ”judejävel” till honom. Det är inte heller OK att säga att han har låg IQ.
Då man använder ”dvärg” eller ”cp” som skällsord menar man implicit att det är nåt fel att vara cp-skadad eller kortväxt.
Det är inte bara Ekeroth som drabbas av detta. Hanif Bali kallas både störd och liten dvärg regelbundet. I retoriken mot NMR ingår att man kallar dem ”IQ-befriade” och ”CP” och annat. Ann Heberlein kallas ibland sånt som ”NPF-pinglan”.
Läs min artikel om misstagen man gjorde på 30-talet i kampen mot nazism, om funkofobi och antinazism, och SKÄMS! Ni tror er bättre än Ekeroth men simmar lika mycket i slam och skit och mög som han gör.
Vad FAN tror ni personer med CP-skada eller som är kortväxta tycker när ni använder deras funktionsnedsättning som skällsord?
Det finns en allmän föreställning om att Sverige har haft allmän rösträtt i över 100 år. Det stämmer INTE. Vi fick allmän rösträtt för alla myndiga först 1989, i bemärkelsen alla över 18 års ålder. När vi firar 1918 som året då medborgarna ”fick” allmän rösträtt så osynliggör vi alla de grupper, som fattiga, romer och funktionsnedsatta, som inte ansågs fina nog att få rösträtt 1918.
Den allmänna rösträtten firar i år 30 år. 1989 fick vi allmän rösträtt för alla över 18 års ålder. I historieböckerna framställs året 1918 som det år då vi fick allmän rösträtt.
1989 fick intellektuellt funktionsnedsatta rösträtt. Fysiskt funktionsnedsatta (de s k ”rörelsehindrade”) fick den rätten 1964/65. Båda grupperna fick för övrigt rätt att gå i skola först på 60-talet. Det stämmer alltså inte som det står i våra historieböcker att alla barn fick rätt att gå i skola 1845. De ”rörelsehindrade” fick rätt att gå i skola i och med lagändringar 1962 och 1965, och de intellektuellt funktionsnedsatta fick rätt att gå i skola först 1969.
Ungefär samtidigt avvecklades institutionerna där ”rörelsehindrade” och personer med intellektuella funktionsnedsättningar hållits fängslade. Först med datorrevolutionen på 90-talet och 1993 års LSS-lag fick personer med funktionsnedsättningar en möjlighet till liv på lika villkor som andra.
Att grupperna med funktionsnedsättningar fick rösträtt 1964/65 respektive 1989 beror på att omyndighetsförklaringen togs bort då.
Det betydde även att funktionsnedsatta fick rätt att gifta sig med vem de ville.
Dessutom sänktes myndighetsåldern till 18 år 1974. Runt 1920 fick de flesta kvinnor (1918) och de som vägrat värnplikt (1922) rösträtt. År 1937 infördes rösträtt för fängelseinterner eller f d fängelseinterner. De flesta män fick rösträtt 1909 och de flesta rika män fick rösträtt 1866. (Källa: Riksdagens historia)
Den allmänna rösträtten har vi alltså bara haft i 30 år. Då, 1989, fick den sista gruppen rösträtt. Det handlar om en grupp som tvångssteriliserats, internerats och förtryckts under efterkrigstiden: de med funktionsnedsättningar. 1991 var första gången de kunde utöva sin nya rättighet och rösta i valet.
Grupper som var diskriminerade eller i utanförskap fick alltså sin rösträtt senare än 1918. Kvinnor var diskriminerade och fick rösträtt efter män. Fattiga var diskriminerade och fick det efter de flesta kvinnor och män. Romer, renskötande samer, resande saknade i regel en folkbokföringsadress, vilket medförde att de inte gavs rösträtt. I romernas fall gavs de rätten till fast bostad 1959, varpå de först då i praktiken beviljades rösträtt. och fysiskt funktionsnedsatta var bespottade och fick rösträtt efter fattiga till och med. Sist kom den mest diskriminerade gruppen, intellektuellt funktionsnedsatta.
Vi fick allmän rösträtt 30 november 1988
Ska vi fira något datum så är det den 30 november 1988 vi ska fira. Det var då riksdagen klubbade igenom den allmänna rösträtten. Ingvar Carlsson var statsminister och regeringen socialdemokratisk, men beslutet togs av en enig riksdag.
Laila Freivalds (S) var utrikesminister och öppnade debatten med dessa ord:
”Herr talman! En människa som har blivit omyndigförklarad har blivit fråntagen i stort sett allt inflytande över sitt liv. Hon förlorar så gott som helt rätten att bestämma över sin ekonomi. Men inte nog med det: omyndigförklaringen rör också hennes personliga rättigheter. Den allmänna rösträtten tas ifrån henne, och hon får inte heller gifta sig utan förmyndarens samtycke. En omyndigförklaring uppfattas vidare ofta som nedvärderande, både av den omyndigförklarade själv och av omgivningen.
Det är hög tid att ändra på detta. I stället för alt ta ifrån en utsatt grupp dess rättigheter skall vi tillföra den något positivt. I ett demokratiskt och människovärdigt samhälle är det en självklarhet att stötta de svaga i stället för att stämpla dem.
Institutet omyndigförklaring har sina rötter i en förgången tid. Då rådde en helt annan syn på den enskilda människan och hennes förmåga att klara sig själv. Vad som bör vara utgångspunkten för dagens lagstiftning är respekten för varje enskild människa och tilltron till hennes möjligheter att på egen hand klara sina angelägenheter. I dagens samhälle har vi andra möjligheter än tidigare att ge hjälp och stöd utan att behöva ta till en så ingripande åtgärd som en omyndigförklaring…
Avslutningsvis vill jag säga att detta är en betydelsefull reform som sätter begrepp som demokrati och människovärde.i centrum. Genom åtskilliga brev och andra kontakter med regeringskansliet har människor genom åren redovisat de känslor av förnedring och mindervärdighet som en omyndigförklaring väckt hos dem. Det är hög tid att nu visa dessa människor och deras omgivning att samhället har respekt för deras människovärde och deras förmåga att själva styra sina liv.” (Källa: Riksdagen.se)
Martin Olsson från Centerpartiet sa detta:
”Herr talman! Alla människor skall ha lika värde och rättigheter. Detta måste vara en viktig grundsats i värt demokratiska samhälle. Så långt det är möjligt skall alla tillförsäkras samma medborgerliga rättigheter. Samhället skall emellertid samtidigt garantera att den enskilde ges det stöd och det skydd han eller hon är i behov av.
Genom att riksdagen i dag skall fatta ett beslut om avskaffande av systemet med omyndigförklaring och införa en ny form av hjälp och stöd till dem som inte kan vårda sig själva eller sin egendom tas ett viktigt steg i riktning mot att uppnå denna grundsats. Motivet för avskaffande av systemet med omyndigförklaring är bl.a. att det anses att både den omyndigförklarade och dennes omgivning kan uppleva omyndigförklaringen som en nedvärdering. Det anses även kunna inträffa att den enskildes psykiska tillstånd påverkas negativt av en omyndigförklaring, liksom att vederbörandes sociala anpassning försvåras. Mot bakgrund av strävandena att så långt som möjligt respektera allas självbestämmanderätt och integritet är det naturligt att vi nu avskaffar systemet med omyndigförklaring. Från Centerns sida har vi med hänsyn till våra grundläggande värderingar slött denna utveckling och föreliggande förslag.” (Källa: Riksdagen.se)
Rösträtten är viktig att försvara! Men rätt ska vara rätt. Vi fick inte allmän rösträtt 1918, utan först då alla grupper i utanförskap erhöll den rätten, och det var långt senare!
LSS-utredningens förslag som presenterades i slutet av 2018 kommer att slå hårt mot många människor med särskilda behov och funktionsnedsättningar. Funktionsrätt Sverige framför stark kritik mot LSS-utredningen och förkastar förslaget.
LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) instiftades 1993 och är en rättighetslag och s k ”pluslag”. Detta innebär rätt till insatser betingade av den enskildes behov och som inte inskränker rättigheter i andra, generellt verkande, lagar, såsom HSL (Hälso- och sjukvårdslagen) och SoL (Socialtjänstlagen). LSS är skapat för att tillgodose behov som inte innefattas av HSL och SoL. LSS innefattar 10 olika insatser.
Införandet av lagen har betytt väldigt mycket för många människor. Människor med särskilda behov och funktionsskillnader har historiskt inte kunnat göra egna livsval, och har haft stora svårigheter att självständigt hävda sina rättigheter. Lagen har som syfte att människor med särskilda behov utifrån funktionsskillnader ska beredas möjlighet att leva mer självständigt och på jämlika villkor med andra människor. Grundprinciperna för LSS är självbestämmande, goda levnadsvillkor och att kunna leva som andra.
LSS-lagen lever inte upp till föresatserna från 1993
Tillämpningen av LSS har under årens lopp sett en successiv urholkning av de tio insatserna som utgör LSS. Lagen tillgodoser inte de ursprungliga föresatserna. Funktionsrätt Sverige menar att många människor med funktionsnedsättningar fortsatt inte bereds samma möjligheter som andra. Detta har inneburit att många har tvingats leva på försörjningsstöd. Åsikten är att Sverige, som ett av världens rikaste länder, har förutsättningar för att bereda hela befolkningen jämlikhet och goda levnadsvillkor.
2017 låg de statliga anslagen för personlig assistans på ca 23 miljarder kronor, dvs 2 % av statsbudgeten. Samma år var kostnaderna för kommunerna gällande assistans ca 4,6 miljarder kronor. I media har majoriteten av rapporteringen berört LSS-fusk. Enligt Försäkringskassans stickprover uppgår fuskärendena till 2 % av den statliga assistansbudgeten. Tankegången kring åtstramningar pga LSS-fusk motsägs av att regeringskansliet rapporterar att fusket har minskat från motsvarande 7 % (2011-2012) till 2 % (2017) av den statliga assistansbudgeten. (Källa: Expressen)
Vilka blir konsekvenserna?
Ansvaret för den personliga assistansen ska, enligt förslaget från LSS-utredningen, tas av staten.
Utredaren Gunilla Malmborg säger i en intervju med TT att all som idag är beviljade insatser också kommer att få det i fortsättningen. LSS-utredningen föreslår att barn under 16 år inte längre ska beviljas personlig assistans. Istället ska familjer hos kommunen ansöka om s k ”Stöd till barn”. (Källa: Expressen)
Människor med psykiska funktionsnedsättningar som idag är beviljade personlig assistans kommer, om förslaget vinner laga kraft, att bli av med sin assistans och istället beviljas en insats kallad ”förebyggande pedagogiskt stöd”. (Källa SOU 2018:88)
Insatsen ledsagning (2016 hade 5 391 personer i Sverige rätt till ledsagning) kommer, enligt förslaget, att slopas i LSS och istället ingå i den nya insatsen ”personlig service och boendestöd”. Ledsagning kan komma att ingå i hemtjänstens insatser. Den enskilda insatsen kommer alltså framöver att ingå i en rättighet med fler enskilda insatser. (Källa SOU 2018:88)
I LSS-utredningens förslag läser vi att schablonersättningen för personer med anhörigassistans kommer att minska.
Dubbelassistans kommer, enligt förslaget, enbart att beviljas så länge bostaden och andra hjälpmedel inte kan anpassas så att dubbelassistans inte längre behövs. (Källa: SOU 2018:88)
Maria Persdotter, ordförande i RBU (Rörelsehindrade barn och ungdomar) uttrycker i en intervju med Expressen sin oro för konsekvenserna av förslaget från LSS-utredningen:
”Risken är väldigt stor att vi hamnar i en hemtjänstliknande insats. Det kommer att bli 290 olika tolkningar. Många kommuner kämpar med en dålig ekonomi och att då få ett gäng barn med omfattande behov, det kommer att bli stora och ”kostnadseffektiva” lösningar. I vissa fall kan det bli bra, för andra barn och familjer en katastrof. Stödet beror på var du bor och hur kommunens budget ser ut.”
”Så småningom kommer man att hamna på institutionslösningar igen, stora ställen med många boende.” (Källa: Expressen)
Sparkraven tillgodosågs efter att Försäkringskassan börjat tillämpa tre vägledande domar från Högsta förvaltningsdomstolen i behovsprövningarna kring personlig assistans. I april 2018 drog regeringen tillbaka sparkraven.
Funktionsrätt Sverige ger svidande kritik
Funktionsrätt Sverige skriver i sitt särskilda yttrande om förslaget som LSS-utredningen presenterat:
”Det är tydligt att dagens rättstillämpning i stora delar inte längre följer lagens ursprungliga intentioner. Behovet av en översyn är därför stort. Tyvärr har direktiven till utredningen, dir 2016:40, enligt vår mening haft ett för starkt ensidigt fokus på kostnadsbesparingar, framförallt inom den statliga assistansersättningen. Behovet av att återställa lagens intentioner och att vidta viktiga kvalitativa förbättringar har givits alltför lite fokus i direktiven, vilket fått till följd att utredningen inte har prioriterat att leverera robusta förslag för att åtgärda de kvalitetsbrister som finns inom dagens tillämpning av LSS. Det innebär att problemen med bristande rättssäkerhet i myndighetsutövning och den enskildes svaga rättsställning, inte adresseras. De stora behoven av kompetensförstärkning och utmaningarna i att säkerställa kvalitet inom olika LSS-verksamheter, lämnas också utan åtgärd. Vi kan heller inte se att det sent tillkomna tilläggsdirektivet om slopade ytterligare kostnadsbesparingar, dir 2018:35, på något avgörande vis har påverkat utredningens inriktning och förslag.” (Källa: Funktionsrätt Sverige)
Funktionsrätt Sveriges kritik innefattar att för få företrädare inom funktionshinderrörelsen med kunskap och erfarenheter har tillvaratagits i utredningen. Enligt det särskilda yttrandet har endast två experter varit involverade. Detta innebär, i enlighet med det särskilda yttrandet, att utredningen inte har levt upp till kraven i FN-konventionens artikel 4:3, som dikterar en skyldighet att involvera människor med funktionsskillnader, inkluderat barn. Detta ska göras i samråd med de organisationer som företräder individerna.
Ytterligare kritik i det särskilda yttrandet är att man är av åsikten att utredningen inte har sett till att tillvarata den forskning som finns tillgänglig inom LSS. Funktionsrätt Sverige hävdar att det nu föreslås helt nya insatser för barn och människor med psykiska funktionsskillnader utan att ta hänsyn till den kunskap, och de nuvarande bristerna, som finns angående berörda grupper. Förändringarna inom personlig assistans med helt nya insatser som inte med säkerhet råder bot på bristerna som finns, utan snarare riskerar att försämra villkoren för många människor.
Vidare i det särskilda yttrandet läser vi att Funktionsrätt Sverige är av åsikten att det, utifrån förslaget i LSS-utredningen, inte går att bibehålla kvalitet och kostnadseffektivitet för att tillgodose behoven för människor beviljade personlig assistans. Förslaget kan komma att innebära att många människor inte har något val, utan måste flytta från eget boende till särskilt boende. Inom ramen för LSS ingår ledsagning, som är en möjlighet för människor med funktionsnedsättning att aktivt kunna vara delaktiga i samhället. Denna insats föreslås i LSS-utredningen att slopas.
Mikael Klein, intressepolitisk chef i Funktionsrätt Sverige, avslutar det särskilda yttrandet:
”Utredningen har i vissa delar gjort en god genomlysning av den problematik som vi ser med tillämpningen av lagens tio insatser. I enstaka delar föreslår också utredningen förbättringar som vore välkomna, men utredningens samlade förslag löser inte de problem vi ser inom flertalet av LSS tio insatser. De kraftiga försämringar som föreslås inom insatsen personlig assistans, gör att vi måste förkasta utredningens förslag i sin helhet.”
I en debattartikel i Dagens Samhälle 10 januari 2019 förtydligar Klein några av konsekvenserna av förslaget:
Barn under 16 år kommer inte längre att ha rätt till personlig assistans som istället ersätts med en annan oprövad stödinsats, Stöd till barn. Vi befarar att barn och föräldrar inte kommer att kunna styra denna insats efter familjens behov och att den därför inte kan jämföras med personlig assistans.
Antalet timmar som en person kan få assistansersättning decimeras genom en schablon på 15 timmar i veckan utöver tid för grundläggande behov. Schablonen för övriga behov kommer inte att räcka till för de som har behov av assistans under stora delar av dagen. Utredningen föreslår dessutom att den nuvarande (snäva) tolkningen av grundläggande behov ska fastställas, andningshjälp ska inte räknas som grundläggande. Vi menar att andning och sondmatning självklart borde räknas som grundläggande behov!
Många personer med behov som inte är praktiska, utan kräver ingående kunskaper från personalens sida, kommer att förlora sin personliga assistans. Även här blir det kommunen och inte den enskilde eller dennes gode man som bestämmer hur insatsen ska utformas.”
”Den aktuella rättstillämpningen av LSS följer inte lagens ursprungliga intentioner och har inneburit att lagens tio insatser urholkats radikalt. LSS-utredningens fokus har inte legat på återställandet av lagens intentioner, utan på kostnadsbesparingar.” (Källa: Dagens Samhälle)
Förslagen i LSS-utredningen föreslås vinna laga kraft 2022. Carina Pahl Skärlind (RBU), som själv har en dotter på 9 år med CP-skada, verkar ha tappat hoppet:
”Jag levde tidigare i tron om att Sverige var en demokrati. Tyvärr har jag vaknat upp och insett det inte är rättssäkert i Sverige. Vi kan inte lita på systemet. Kan man runda en så stark lagstiftning som LSS, vad mer kommer att falla sönder? Jag är allvarligt oroad. Jag vill inte förlora tron, det är därför jag kämpar så hårt. Vi måste kunna lita på våra lagar, domstolar och politiker.” (Källa: Aftonbladet)
Diskriminering, utanförskap och ett kliv tillbaka för funkisars rättigheter
Funktionsrätt Sverige är en paraplyorganisation som för en samlad talan för funkisars rättigheter i Sverige.
Det finns en oro över att förslaget kommer att leda till utanförskap och diskriminering av funkisar:
”En bredd av organisationer inom funktionshinderrörelsen anser att utredningens betänkande måste förkastas i sin helhet. Förslagen innebär sammantaget en fortsatt nedmontering av LSS ursprungliga intentioner och ett förödande kliv i riktning tillbaka till en tid då personer med omfattande funktionsnedsättning förvägrades vara subjekt i sina egna liv. Den nu pågående och alarmerande utvecklingen inom LSS från en värdegrund baserad på mänskliga rättigheter med respekt för individers självbestämmande, i riktning mot kollektiva lösningar med institutionell prägel, kommer med utredningens förslag snarare förstärkas än att bromsas.” (Källa: Funktionsrätt Sverige)
Maria Persdotter, ordförande i RBU, instämmer i att förslaget innebär diskriminering och befarar att detta kan vara början till slutet för personlig assistans:
”Sammantaget är förslagen inom personlig assistans inget annat än en katastrof. Redan nu är det kris i assistansen och väldigt många människor lever med för lite assistans eller ingen assistans alls, trots att behoven är gigantiska. Blir utredningen verklighet kommer vi att få se stora institutioner växa upp i Sverige, sådana vi inte haft på många år. Människor som idag kan leva självständigt i egen bostad och sköta ett jobb kommer att tvingas in där. Är det så vi vill ha det?” (Källa: RBU)
Björn Häll Kellerman, förbundsordförande för Unga Rörelsehindrade, uttrycker att förslaget kommer att leda till diskriminering och inskränkningar av många människors rättigheter. I ett rörligt debattinlägg på SVT.se säger han bl a att ”Det är inte bara jag som kommer att drabbas, om nu framför allt den nya 15-timmarsschablonen införs. Det kan vara de flesta omkring mig”.
I en intervju i TV4:s Nyhetsmorgon 10 januari framför Maria Persdotter (RBU) och Nora Eklöv (Unga Rörelsehindrade) kritik och oro inför förslaget, som de uttrycker kommer att få ödesdigra konsekvenser av att funktionsnedsatta återigen kommer att hamna vid sidan av då den personliga assistansen successivt nedmonteras.
Carina Pahl Skärlind, ledamot för RBU Stockholm, ger sin syn på detta LSS-utredningens förslag:
”Det här är diskriminering. Hur kan det plötsligt vara politiskt korrekt att frångå parollen lika lön för lika arbete.” (Källa: Aftonbladet)
DHR (Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet) uttrycker att förslaget i LSS-utredningen kränker de mänskliga rättigheterna. DHR kräver en ny parlamentarisk utredning för att se över LSS i sin helhet.
”Blir utredningens förslag verklighet är det hittills det tydligaste brottet mot våra mänskliga rättigheter, sedan Sverige i januari 2009 tillträdde FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det innebär att människovärdet dagligen skulle kränkas för alla oss som blir hänvisade till insatser enligt utredningens förslag till ny LSS-lagstiftning.” (Källa: DHR)
I en debattartikel i tidningen Arbetaren 9 januari 2019 diskuterar Magnus Andén, ordförande riksföreningen JAG, Maria Persdotter, ordförande RBU och Jessica Smaaland, politisk sekreterare STIL om den diskriminering som kommer att bli konsekvensen av förslaget:
”Det är en skam för Sverige om förslagen blir verklighet. Personlig assistans kommer inte längre att finnas kvar i den form vi känner den nu. Vi är många som kommer att tvingas flytta till institutioner när assistansen inte längre håller.
Redan slitna föräldrar kommer inte längre orka utan tvingas placera barnet på ett boende, även om det inte är vad man vill och det inte heller är det bästa för barnet.
Att bo på institution betyder inte bara att tvingas flytta hemifrån. Att bo på institution är också att berövas rätten att bestämma i sitt eget hem, i sitt eget liv. Personlig assistans är en helhetslösning som innebär att assistenten finns där – och när – vi behöver assistans. Utan den blir våra liv ett lapptäcke av olika insatser – eller inga insatser alls. För oss med de största funktionsnedsättningarna innebär det fara för livet, om någon som inte känner oss och våra behov väl ska assistera oss. Det är inte värdigt ett land som Sverige.” (Källa: Arbetaren)
Det återstår att se, men om det nya förslaget presenterat av LSS-utredning vinner laga kraft kommer konsekvenserna för många människor med särskilda behov och funktionsnedsättningar bli dramatiska. Vi kommer att få se en återgång till hur det var vid tiden före lagens tillkomst: Brister i funkisars rättigheter, diskriminering, funkofobi och utanförskap.
Sparkraven tillgodosågs efter att Försäkringskassan börjat tillämpa tre vägledande domar från Högsta förvaltningsdomstolen i behovsprövningarna kring personlig assistans. I april 2018 drog regeringen tillbaka sparkraven.
Motargument 