Etikettarkiv: funktionsnedsättning

Sverige fick ALLMÄN rösträtt 1989

Det finns en allmän föreställning om att Sverige har haft allmän rösträtt i över 100 år. Det stämmer INTE. Vi fick allmän rösträtt för alla myndiga först 1989, i bemärkelsen alla över 18 års ålder. När vi firar 1918 som året då medborgarna ”fick” allmän rösträtt så osynliggör vi alla de grupper, som fattiga, romer och funktionsnedsatta, som inte ansågs fina nog att få rösträtt 1918.


Den allmänna rösträtten firar i år 30 år. 1989 fick vi allmän rösträtt för alla över 18 års ålder. I historieböckerna framställs året 1918 som det år då vi fick allmän rösträtt.

1989 fick intellektuellt funktionsnedsatta rösträtt. Fysiskt funktionsnedsatta (de s k ”rörelsehindrade”) fick den rätten 1964/65. Båda grupperna fick för övrigt rätt att gå i skola först på 60-talet. Det stämmer alltså inte som det står i våra historieböcker att alla barn fick rätt att gå i skola 1845. De ”rörelsehindrade” fick rätt att gå i skola i och med lagändringar 1962 och 1965, och de intellektuellt funktionsnedsatta fick rätt att gå i skola först 1969.

Ungefär samtidigt avvecklades institutionerna där ”rörelsehindrade” och personer med intellektuella funktionsnedsättningar hållits fängslade. Först med datorrevolutionen på 90-talet och 1993 års LSS-lag fick personer med funktionsnedsättningar en möjlighet till liv på lika villkor som andra.

Att grupperna med funktionsnedsättningar fick rösträtt 1964/65 respektive 1989 beror på att omyndighetsförklaringen togs bort då.

Det betydde även att funktionsnedsatta fick rätt att gifta sig med vem de ville.

Invandrare med uppehållstillstånd fick kommunal rösträtt 1975. Romer fick rösträtt och rätt till skolgång 1959. De som gjort personlig konkurs eller var anvisade till ekonomiskt stöd i form av fattighjälp fick rösträtt först 1945.

Dessutom sänktes myndighetsåldern till 18 år 1974. Runt 1920 fick de flesta kvinnor (1918) och de som vägrat värnplikt (1922) rösträtt. År 1937 infördes rösträtt för fängelseinterner eller f d fängelseinterner. De flesta män fick rösträtt 1909 och de flesta rika män fick rösträtt 1866. (Källa: Riksdagens historia)

Den allmänna rösträtten har vi alltså bara haft i 30 år. Då, 1989, fick den sista gruppen rösträtt. Det handlar om en grupp som tvångssteriliserats, internerats och förtryckts under efterkrigstiden: de med funktionsnedsättningar. 1991 var första gången de kunde utöva sin nya rättighet och rösta i valet.

Grupper som var diskriminerade eller i utanförskap fick alltså sin rösträtt senare än 1918. Kvinnor var diskriminerade och fick rösträtt efter män. Fattiga var diskriminerade och fick det efter de flesta kvinnor och män. Romer, renskötande samer, resande saknade i regel en folkbokföringsadress, vilket medförde att de inte gavs rösträtt. I romernas fall gavs de rätten till fast bostad 1959, varpå de först då i praktiken beviljades rösträtt. och fysiskt funktionsnedsatta var bespottade och fick rösträtt efter fattiga till och med. Sist kom den mest diskriminerade gruppen, intellektuellt funktionsnedsatta.

Vi fick allmän rösträtt 30 november 1988

Ska vi fira något datum så är det den 30 november 1988 vi ska fira. Det var då riksdagen klubbade igenom den allmänna rösträtten. Ingvar Carlsson var statsminister och regeringen socialdemokratisk, men beslutet togs av en enig riksdag.

Den 30 november 1988 klubbade man igenom lagen som började gälla 1989. Debatten i riksdagen från den dagen finns att läsa på riksdagens hemsida.

Laila Freivalds (S) var utrikesminister och öppnade debatten med dessa ord:

”Herr talman! En människa som har blivit omyndigförklarad har blivit fråntagen i stort sett allt inflytande över sitt liv. Hon förlorar så gott som helt rätten att bestämma över sin ekonomi. Men inte nog med det: omyndig­förklaringen rör också hennes personliga rättigheter. Den allmänna rösträt­ten tas ifrån henne, och hon får inte heller gifta sig utan förmyndarens samtycke. En omyndigförklaring uppfattas vidare ofta som nedvärderande, både av den omyndigförklarade själv och av omgivningen.
Det är hög tid att ändra på detta. I stället för alt ta ifrån en utsatt grupp dess rättigheter skall vi tillföra den något positivt. I ett demokratiskt och människovärdigt samhälle är det en självklarhet att stötta de svaga i stället för att stämpla dem.
Institutet omyndigförklaring har sina rötter i en förgången tid. Då rådde en helt annan syn på den enskilda människan och hennes förmåga att klara sig själv. Vad som bör vara utgångspunkten för dagens lagstiftning är respekten för varje enskild människa och tilltron till hennes möjligheter att på egen hand klara sina angelägenheter. I dagens samhälle har vi andra möjligheter än tidigare att ge hjälp och stöd utan att behöva ta till en så ingripande åtgärd som en omyndigförklaring…
Avslutningsvis vill jag säga att detta är en betydelsefull reform som sätter begrepp som demokrati och människovärde.i centrum. Genom åtskilliga brev och andra kontakter med regeringskansliet har människor genom åren redovisat de känslor av förnedring och mindervärdighet som en omyndig­förklaring väckt hos dem. Det är hög tid att nu visa dessa människor och deras omgivning att samhället har respekt för deras människovärde och deras förmåga att själva styra sina liv.” (Källa: Riksdagen.se)

Martin Olsson från Centerpartiet sa detta:

”Herr talman! Alla människor skall ha lika värde och rättigheter. Detta måste vara en viktig grundsats i värt demokratiska samhälle. Så långt det är möjligt skall alla tillförsäkras samma medborgerliga rättigheter. Samhället skall emellertid samtidigt garantera att den enskilde ges det stöd och det skydd han eller hon är i behov av.
Genom att riksdagen i dag skall fatta ett beslut om avskaffande av systemet med omyndigförklaring och införa en ny form av hjälp och stöd till dem som inte kan vårda sig själva eller sin egendom tas ett viktigt steg i riktning mot att uppnå denna grundsats. Motivet för avskaffande av systemet med omyndig­förklaring är bl.a. att det anses att både den omyndigförklarade och dennes omgivning kan uppleva omyndigförklaringen som en nedvärdering. Det anses även kunna inträffa att den enskildes psykiska tillstånd påverkas negativt av en omyndigförklaring, liksom att vederbörandes sociala anpass­ning försvåras. Mot bakgrund av strävandena att så långt som möjligt respektera allas självbestämmanderätt och integritet är det naturligt att vi nu avskaffar systemet med omyndigförklaring. Från Centerns sida har vi med hänsyn till våra grundläggande värderingar slött denna utveckling och föreliggande förslag.” (Källa: Riksdagen.se)

Rösträtten är viktig att försvara! Men rätt ska vara rätt. Vi fick inte allmän rösträtt 1918, utan först då alla grupper i utanförskap erhöll den rätten, och det var långt senare!

LSS-utredningen är diskriminerande

LSS-utredningens förslag som presenterades i slutet av 2018 kommer att slå hårt mot många människor med särskilda behov och funktionsnedsättningar. Funktionsrätt Sverige framför stark kritik mot LSS-utredningen och förkastar förslaget.


LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) instiftades 1993 och är en rättighetslag och s k ”pluslag”. Detta innebär rätt till insatser betingade av den enskildes behov och som inte inskränker rättigheter i andra, generellt verkande, lagar, såsom HSL (Hälso- och sjukvårdslagen) och SoL (Socialtjänstlagen). LSS är skapat för att tillgodose behov som inte innefattas av HSL och SoL. LSS innefattar 10 olika insatser.

Införandet av lagen har betytt väldigt mycket för många människor. Människor med särskilda behov och funktionsskillnader har historiskt inte kunnat göra egna livsval, och har haft stora svårigheter att självständigt hävda sina rättigheter. Lagen har som syfte att människor med särskilda behov utifrån funktionsskillnader ska beredas möjlighet att leva mer självständigt och på jämlika villkor med andra människor. Grundprinciperna för LSS är självbestämmande, goda levnadsvillkor och att kunna leva som andra.

LSS-lagen lever inte upp till föresatserna från 1993

Tillämpningen av LSS har under årens lopp sett en successiv urholkning av de tio insatserna som utgör LSS. Lagen tillgodoser inte de ursprungliga föresatserna. Funktionsrätt Sverige menar att många människor med funktionsnedsättningar fortsatt inte bereds samma möjligheter som andra. Detta har inneburit att många har tvingats leva på försörjningsstöd. Åsikten är att Sverige, som ett av världens rikaste länder, har förutsättningar för att bereda hela befolkningen jämlikhet och goda levnadsvillkor.

2017 låg de statliga anslagen för personlig assistans på ca 23 miljarder kronor, dvs 2 % av statsbudgeten. Samma år var kostnaderna för kommunerna gällande assistans ca 4,6 miljarder kronor. I media har majoriteten av rapporteringen berört LSS-fusk. Enligt Försäkringskassans stickprover uppgår fuskärendena till 2 % av den statliga assistansbudgeten. Tankegången kring åtstramningar pga LSS-fusk motsägs av att regeringskansliet rapporterar att fusket har minskat från motsvarande 7 % (2011-2012) till 2 % (2017) av den statliga assistansbudgeten. (Källa: Expressen)

Vilka blir konsekvenserna?

  1. Ansvaret för den personliga assistansen ska, enligt förslaget från LSS-utredningen, tas av staten.
  2. Utredaren Gunilla Malmborg säger i en intervju med TT att all som idag är beviljade insatser också kommer att få det i fortsättningen. LSS-utredningen föreslår att barn under 16 år inte längre ska beviljas personlig assistans. Istället ska familjer hos kommunen ansöka om s k ”Stöd till barn”. (Källa: Expressen)
  3. Människor med psykiska funktionsnedsättningar som idag är beviljade personlig assistans kommer, om förslaget vinner laga kraft, att bli av med sin assistans och istället beviljas en insats kallad ”förebyggande pedagogiskt stöd”. (Källa SOU 2018:88)
  4. Insatsen ledsagning (2016 hade 5 391 personer i Sverige rätt till ledsagning) kommer, enligt förslaget, att slopas i LSS och istället ingå i den nya insatsen ”personlig service och boendestöd”. Ledsagning kan komma att ingå i hemtjänstens insatser. Den enskilda insatsen kommer alltså framöver att ingå i en rättighet med fler enskilda insatser. (Källa SOU 2018:88)
  5. I LSS-utredningens förslag läser vi att schablonersättningen för personer med anhörigassistans kommer att minska.
  6. Dubbelassistans kommer, enligt förslaget, enbart att beviljas så länge bostaden och andra hjälpmedel inte kan anpassas så att dubbelassistans inte längre behövs. (Källa: SOU 2018:88)

Maria Persdotter, ordförande i RBU (Rörelsehindrade barn och ungdomar) uttrycker i en intervju med Expressen sin oro för konsekvenserna av förslaget från LSS-utredningen:

”Risken är väldigt stor att vi hamnar i en hemtjänstliknande insats. Det kommer att bli 290 olika tolkningar. Många kommuner kämpar med en dålig ekonomi och att då få ett gäng barn med omfattande behov, det kommer att bli stora och ”kostnadseffektiva” lösningar. I vissa fall kan det bli bra, för andra barn och familjer en katastrof. Stödet beror på var du bor och hur kommunens budget ser ut.”

”Så småningom kommer man att hamna på institutionslösningar igen, stora ställen med många boende.” (Källa: Expressen)

LSS-utredningen beställdes av regeringen 2016. Röster höjdes som kritiserade regeringens sparkrav till Försäkringskassan att dra i bromsen gällande de stigande kostnaderna för personlig assistans. Följden av detta blev att runt 1 400 personer fick sin personliga assistans indragen.

Sparkraven tillgodosågs efter att Försäkringskassan börjat tillämpa tre vägledande domar från Högsta förvaltningsdomstolen i behovsprövningarna kring personlig assistans. I april 2018 drog regeringen tillbaka sparkraven.

Funktionsrätt Sverige ger svidande kritik

Funktionsrätt Sverige skriver i sitt särskilda yttrande om förslaget som LSS-utredningen presenterat:

”Det är tydligt att dagens rättstillämpning i stora delar inte längre följer lagens ursprungliga intentioner. Behovet av en översyn är därför stort. Tyvärr har direktiven till utredningen, dir 2016:40, enligt vår mening haft ett för starkt ensidigt fokus på kostnadsbesparingar, framförallt inom den statliga assistansersättningen. Behovet av att återställa lagens intentioner och att vidta viktiga kvalitativa förbättringar har givits alltför lite fokus i direktiven, vilket fått till följd att utredningen inte har prioriterat att leverera robusta förslag för att åtgärda de kvalitetsbrister som finns inom dagens tillämpning av LSS. Det innebär att problemen med bristande rättssäkerhet i myndighetsutövning och den enskildes svaga rättsställning, inte adresseras. De stora behoven av kompetensförstärkning och utmaningarna i att säkerställa kvalitet inom olika LSS-verksamheter, lämnas också utan åtgärd. Vi kan heller inte se att det sent tillkomna tilläggsdirektivet om slopade ytterligare kostnadsbesparingar, dir 2018:35, på något avgörande vis har påverkat utredningens inriktning och förslag.” (Källa: Funktionsrätt Sverige)

Funktionsrätt Sveriges kritik innefattar att för få företrädare inom funktionshinderrörelsen med kunskap och erfarenheter har tillvaratagits i utredningen. Enligt det särskilda yttrandet har endast två experter varit involverade. Detta innebär, i enlighet med det särskilda yttrandet, att utredningen inte har levt upp till kraven i FN-konventionens artikel 4:3, som dikterar en skyldighet att involvera människor med funktionsskillnader, inkluderat barn. Detta ska göras i samråd med de organisationer som företräder individerna.

Ytterligare kritik i det särskilda yttrandet är att man är av åsikten att utredningen inte har sett till att tillvarata den forskning som finns tillgänglig inom LSS. Funktionsrätt Sverige hävdar att det nu föreslås helt nya insatser för barn och människor med psykiska funktionsskillnader utan att ta hänsyn till den kunskap, och de nuvarande bristerna, som finns angående berörda grupper. Förändringarna inom personlig assistans med helt nya insatser som inte med säkerhet råder bot på bristerna som finns, utan snarare riskerar att försämra villkoren för många människor.

Creative Commons https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/deed.en

Vidare i det särskilda yttrandet läser vi att Funktionsrätt Sverige är av åsikten att det, utifrån förslaget i LSS-utredningen, inte går att bibehålla kvalitet och kostnadseffektivitet för att tillgodose behoven för människor beviljade personlig assistans. Förslaget kan komma att innebära att många människor inte har något val, utan måste flytta från eget boende till särskilt boende. Inom ramen för LSS ingår ledsagning, som är en möjlighet för människor med funktionsnedsättning att aktivt kunna vara delaktiga i samhället. Denna insats föreslås i LSS-utredningen att slopas.

Mikael Klein, intressepolitisk chef i Funktionsrätt Sverige, avslutar det särskilda yttrandet:

”Utredningen har i vissa delar gjort en god genomlysning av den problematik som vi ser med tillämpningen av lagens tio insatser. I enstaka delar föreslår också utredningen förbättringar som vore välkomna, men utredningens samlade förslag löser inte de problem vi ser inom flertalet av LSS tio insatser. De kraftiga försämringar som föreslås inom insatsen personlig assistans, gör att vi måste förkasta utredningens förslag i sin helhet.”

I en debattartikel i Dagens Samhälle 10 januari 2019 förtydligar Klein några av konsekvenserna av förslaget:

  • Barn under 16 år kommer inte längre att ha rätt till personlig assistans som istället ersätts med en annan oprövad stödinsats, Stöd till barn. Vi befarar att barn och föräldrar inte kommer att kunna styra denna insats efter familjens behov och att den därför inte kan jämföras med personlig assistans.
  • Antalet timmar som en person kan få assistansersättning decimeras genom en schablon på 15 timmar i veckan utöver tid för grundläggande behov. Schablonen för övriga behov kommer inte att räcka till för de som har behov av assistans under stora delar av dagen. Utredningen föreslår dessutom att den nuvarande (snäva) tolkningen av grundläggande behov ska fastställas, andningshjälp ska inte räknas som grundläggande. Vi menar att andning och sondmatning självklart borde räknas som grundläggande behov!
  • Många personer med behov som inte är praktiska, utan kräver ingående kunskaper från personalens sida, kommer att förlora sin personliga assistans. Även här blir det kommunen och inte den enskilde eller dennes gode man som bestämmer hur insatsen ska utformas.”

”Den aktuella rättstillämpningen av LSS följer inte lagens ursprungliga intentioner och har inneburit att lagens tio insatser urholkats radikalt. LSS-utredningens fokus har inte legat på återställandet av lagens intentioner, utan på kostnadsbesparingar.” (Källa: Dagens Samhälle)

Förslagen i LSS-utredningen föreslås vinna laga kraft 2022. Carina Pahl Skärlind (RBU), som själv har en dotter på 9 år med CP-skada, verkar ha tappat hoppet:

”Jag levde tidigare i tron om att Sverige var en demokrati. Tyvärr har jag vaknat upp och insett det inte är rättssäkert i Sverige. Vi kan inte lita på systemet. Kan man runda en så stark lagstiftning som LSS, vad mer kommer att falla sönder? Jag är allvarligt oroad. Jag vill inte förlora tron, det är därför jag kämpar så hårt. Vi måste kunna lita på våra lagar, domstolar och politiker.” (Källa: Aftonbladet)

Diskriminering, utanförskap och ett kliv tillbaka för funkisars rättigheter

Funktionsrätt Sverige är en paraplyorganisation som för en samlad talan för funkisars rättigheter i Sverige.

Det finns en oro över att förslaget kommer att leda till utanförskap och diskriminering av funkisar:

”En bredd av organisationer inom funktionshinderrörelsen anser att utredningens betänkande måste förkastas i sin helhet. Förslagen innebär sammantaget en fortsatt nedmontering av LSS ursprungliga intentioner och ett förödande kliv i riktning tillbaka till en tid då personer med omfattande funktionsnedsättning förvägrades vara subjekt i sina egna liv. Den nu pågående och alarmerande utvecklingen inom LSS från en värdegrund baserad på mänskliga rättigheter med respekt för individers självbestämmande, i riktning mot kollektiva lösningar med institutionell prägel, kommer med utredningens förslag snarare förstärkas än att bromsas.” (Källa: Funktionsrätt Sverige)

För tio år sedan började FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, Funktionsrättskonventionen, gälla i Sverige. Sverige fick skarp kritik 2014 för brister i genomförandet av konventionen.

Maria Persdotter, ordförande i RBU, instämmer i att förslaget innebär diskriminering och befarar att detta kan vara början till slutet för personlig assistans:

”Sammantaget är förslagen inom personlig assistans inget annat än en katastrof. Redan nu är det kris i assistansen och väldigt många människor lever med för lite assistans eller ingen assistans alls, trots att behoven är gigantiska. Blir utredningen verklighet kommer vi att få se stora institutioner växa upp i Sverige, sådana vi inte haft på många år. Människor som idag kan leva självständigt i egen bostad och sköta ett jobb kommer att tvingas in där. Är det så vi vill ha det?” (Källa: RBU)

Björn Häll Kellerman, förbundsordförande för Unga Rörelsehindrade, uttrycker att förslaget kommer att leda till diskriminering och inskränkningar av många människors rättigheter. I ett rörligt debattinlägg på SVT.se säger han bl a att ”Det är inte bara jag som kommer att drabbas, om nu framför allt den nya 15-timmarsschablonen införs. Det kan vara de flesta omkring mig”.

I en intervju i TV4:s Nyhetsmorgon 10 januari framför Maria Persdotter (RBU) och Nora Eklöv (Unga Rörelsehindrade) kritik och oro inför förslaget, som de uttrycker kommer att få ödesdigra konsekvenser av att funktionsnedsatta återigen kommer att hamna vid sidan av då den personliga assistansen successivt nedmonteras.

Carina Pahl Skärlind, ledamot för RBU Stockholm, ger sin syn på detta LSS-utredningens förslag:

”Det här är diskriminering. Hur kan det plötsligt vara politiskt korrekt att frångå parollen lika lön för lika arbete.” (Källa: Aftonbladet)

DHR (Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet) uttrycker att förslaget i LSS-utredningen kränker de mänskliga rättigheterna. DHR kräver en ny parlamentarisk utredning för att se över LSS i sin helhet.

”Blir utredningens förslag verklighet är det hittills det tydligaste brottet mot våra mänskliga rättigheter, sedan Sverige i januari 2009 tillträdde FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det innebär att människovärdet dagligen skulle kränkas för alla oss som blir hänvisade till insatser enligt utredningens förslag till ny LSS-lagstiftning.” (Källa: DHR)

I en debattartikel i tidningen Arbetaren 9 januari 2019 diskuterar Magnus Andén, ordförande riksföreningen JAG, Maria Persdotter, ordförande RBU och Jessica Smaaland, politisk sekreterare STIL om den diskriminering som kommer att bli konsekvensen av förslaget:

”Det är en skam för Sverige om förslagen blir verklighet. Personlig assistans kommer inte längre att finnas kvar i den form vi känner den nu. Vi är många som kommer att tvingas flytta till institutioner när assistansen inte längre håller.

Redan slitna föräldrar kommer inte längre orka utan tvingas placera barnet på ett boende, även om det inte är vad man vill och det inte heller är det bästa för barnet.

Att bo på institution betyder inte bara att tvingas flytta hemifrån. Att bo på institution är också att berövas rätten att bestämma i sitt eget hem, i sitt eget liv. Personlig assistans är en helhetslösning som innebär att assistenten finns där – och när – vi behöver assistans. Utan den blir våra liv ett lapptäcke av olika insatser – eller inga insatser alls. För oss med de största funktionsnedsättningarna innebär det fara för livet, om någon som inte känner oss och våra behov väl ska assistera oss. Det är inte värdigt ett land som Sverige.” (Källa: Arbetaren)

Det återstår att se, men om det nya förslaget presenterat av LSS-utredning vinner laga kraft kommer konsekvenserna för många människor med särskilda behov och funktionsnedsättningar bli dramatiska. Vi kommer att få se en återgång till hur det var vid tiden före lagens tillkomst: Brister i funkisars rättigheter, diskriminering, funkofobi och utanförskap.

Källor:

Sveriges riksdag: Lag 1993:87) om stöd och service till vissa funktionshindrade

Regeringskansliet: Översyn av insatser enligt LSS och assistansersättningen Del 1 & 2 Betänkande av LSS-utredningen (SOU 2018:88)

Funktionsrätt Sverige: Särskilt yttrande LSS-utredningen

Regeringskansliet: FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning

Regeringskansliet: Förslag om nya assistansregler godkända i riksdagen

Expressen: Så blir förändringarna i LSS-utredningen

Aftonbladet: LSS-utredningen klar: Barn under 16 år blir av med stödet

FN: Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning

EU tar krafttag mot nazism och fascism

Den 25 oktober antog EU-parlamentet, med 355 röster för och 90 emot, en resolution i 32 punkter som uppmanar medlemsstaterna att förbjuda nyfascistiska och nynazistiska grupper samt agera hårdare och mer resolut mot hatbrott och främlingsfientlighet i samhället för att på så sätt värna demokratin.


Innehållet i resolutionen bygger bland annat på uppfattningen att den relativa straff- och rörelsefrihet som nyfascistiska organisationer åtnjuter i en del EU-länder är en viktig anledning till den ökning av hat och våld som syns i samhället som helhet och som man noterar drabbar såväl politiker och medlemmar i politiska partier som minoritetsgrupper, t ex “svarta européer/personer av afrikansk härkomst, judar, muslimer, romer, tredjelandsmedborgare, hbti-personer och personer med funktionsnedsättning”. *

Detta föregås av en mängd exempel. Här nämns bl a NMR, som förutom att regelbundet demonstrera runt om i Skandinavien även står bakom våldsamma attacker mot civila och polisen, liksom mordbrands- och bombattentat mot flyktingförläggningar. (I samband med detta är det intressant att reflektera över att den hotbild det innebar ledde till att den svenska regeringen valde att hemlighålla platserna för blivande flyktingförläggningar, vilket Sverigedemokraterna aktivt motarbetade genom att avslöja dessa platser.)

NMR och polisen drabbar samman under Falu Pride 2017. (Foto: Jan Kjellin)
NMR och polisen drabbar samman under Falu Pride 2017. (Foto: Jan Kjellin)

Resolutionen uppmanar medlemsstaterna att “effektivt förbjuda nyfascistiska och nynazistiska grupper och andra stiftelser eller sammanslutningar som förhärligar och glorifierar nazism och fascism” och förespråkar även att ”inleda överträdelseförfaranden” mot de medlemsstater som ännu inte efterlevt rambeslutet från 2008 (pdf). Angående detta skriver man att:

”…(e)uropaparlamentet påminner om att rådets rambeslut 2008/913/RIF om bekämpande av vissa former av och uttryck för rasism och främlingsfientlighet enligt strafflagstiftningen, vars tidsfrist för genomförande var i november 2010, utgör rättslig grund för att införa påföljder för juridiska personer som offentligt uppmanar till våld eller hat riktat mot en minoritetsgrupp, såsom fråntagande av offentliga förmåner, näringsförbud, rättslig övervakning och rättsliga beslut om avveckling av verksamhet.”

Man konstaterar även att de ”nyfascistiska grupperna använder och missbrukar våra demokratiska verktyg för att sprida hat och våld”. Man uppmanar därför medlemsländerna att klart och tydligt fördöma hatbrott, hatpropaganda och utpekandet av syndabockar – vilket även en del politiker och offentliga tjänstemän gör sig skyldiga till på alla nivåer och i alla typer av medier – då detta enligt propositionen bidrar till att ytterligare normalisera och förstärka hat och våld i samhället. För att ytterligare understryka allvaret i detta skriver man även att:

”(e)uropaparlamentet erinrar om att den fascistiska ideologin och intoleransen alltid är förbunden med ett angrepp på själva demokratin.”

Resolutionen röstades igenom med siffrorna 355 för och 90 emot (39 röster saknades).

* hbti = homo-, bi-, trans- och intersexuella

Källor:

Pressrelease om resolutionen (på engelska)

Resolutionen i sin helhet

Rambeslutet från 2008 (pdf)

Ett par ord om ordet ”vänsterbliven”

Ordet ”vänsterbliven” har blivit populärt i vissa högerkretsar. Ofta i samband med kritik av sånt som har med migration att göra.

Skärmklipp

Så här beskriver de som använder ordet, ordets mening.

Men ordet leker med begreppet ”efterbliven”. Efterbliven är ett nedsättande ord som användes förr för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Ordet är funkofobiskt, dvs kränkande mot de med funktionsnedsättningen idag.

Hur empatiskt är det att använda ett nedsättande omdöme om funktionsnedsatta för att förlöjliga politiska motståndare? Svaret är: inte alls!

En persons val av ord är alltid mycket avslöjande. kan man trampa på funktionshindrade så trampar man troligen på andra människor också!

Mission: Krossa funkofobiska attityder och fördomar (del 1)

 


Om vi alla strävade efter kunskap, erfarenhet och öppenhet istället för avsky, rädsla och fördomar, så hade vi kunnat tro på ett mer förstående och inkluderande samhälle. Funkofobin är fortsatt utbredd, och trots att det är myrsteg som tas, så lever hoppet om ett bättre samhälle för alla.


Det finns massor av orsaker till hur vi i omgivningen ser på funktionsvariationer och hur vi bemöter dem. Jag tror att hos vissa av oss finns en inneboende rädsla för det som vi uppfattar som annorlunda, eller ”onormalt”.

För människor som inte är vana vid att interagera med, se på eller höra på människor med funktionsvariation är denna rädsla något som jag skulle vilja jämföra med andra typer av intolerans än just funkofobi.

Jag tänker t ex på rasism, sexism och homofobi. Mekanismerna som styr påminner om varandra: rädsla/avsky för det som uppfattas som annorlunda, eller ”onormalt” än jag själv, eller den egna gruppen.

Det kan finnas fysiska funktionsvariationer som kan uppfattas som skrämmande, eller t o m ”äckliga”. Jag tänker på människor som har en CP-skada, har synliga missbildningar eller har tvång, hör röster, uttrycker vanföreställningar, har tics etc.

Det finns många funktionsvariationer som kan ha den effekten på människor som inte har erfarenhet, eller kunskap om, olika funktionsvariationer.

Hur ser vår människosyn ut?

Vi måste börja fundera över hur vår människosyn ser ut. Delar vi medvetet, eller omedvetet, in människor i kategorier utifrån fysiska, psykiska och kognitiva egenskaper? Varför gör vi i så fall det? Handlar det om okunskap, rädsla och avsky?

Jag tror att det i mångt och mycket handlar om dessa faktorer. Faktorerna påverkar attityden och hur vi bemöter, eller interagerar med, funktionsvarierade.

Är du rädd, tycker någon är ”äcklig”, onormal eller konstig eller ser ner på människor är det klart att det påverkar hur och om vi vill, eller inte vill, närma oss och interagera med dessa människor.Visst låter det fint med ”allas lika värde” och visst tycker vi – åtminstone de allra flesta av oss – att alla är lika värda. Jag vill påstå att handling är starkare än ord. Det är enkelt att säga, men svårare att verkligen praktisera.

För mig blir det skenheligt att uttrycka denna (egentligen fantastiska) fras, men att i ord och handling i ”skarpt läge” inte efterleva det. Och nu menar jag som sagt inte bara funkofobi, utan även andra intoleranser som jag nämnt.

Skiftande status ger skiftande stigma

En funktionsvariations status (mer om skiftande status kommer i del 2 av denna artikelserie) har sin orsak i våra fördomar, attityd och rädsla.

För individen innebär kategorisering, eller status, en känsla av att bli bedömd utifrån något man inte har någon möjlighet att påverka. Funktionsvariationen finns där och jag kan inte göra något åt det. Jag kan med rätt hjälp och stöd lära mig att leva med funktionsvariationen.

Uttalade konsekvenser för den enskilde är utanförskap, frustration, ledsamhet, utpekande, otillräcklighet och en känsla av att inte få vara med. Det finns fler konsekvenser, men de kan jag bara komma att finna om jag talar med fler individer än de jag redan talat med.

Jag har under stora delar av mitt arbetsliv arbetat med människor med olika funktionsvariationer: såväl psykisk som fysisk och kognitiv. Jag har då förstått att även närstående påverkas av funktionsvariationen, då samhällets attityder, skuldbeläggning och känslor av skam är vardag för människor i den enskildes omgivning.

Sverige är, internationellt sett, ett föregångsland vad gäller förändringar, anpassning etc. Men jag är inte nöjd, och jag kommer aldrig att bli nöjd.

Fysiska förändringar i miljön, läs lättillgänglighet för fysiska funktionshinder – blindskrift, hörslingor, markeringar i gatubilden, ramper, dörröppnare etc – är ständigt under utveckling. Förändringar för kognitivt, intellektuellt och neuropsykiatriskt funktionsvarierade – lättlästa texter, tidshjälpmedel och symbolspråk – är saker som verkligen har utvecklats. Dessa förändringar underlättar för många människor.

Är ett samhälle för alla blott en utopi?

Detta i kombination med utbildning (som ger kunskap), erfarenhet, attitydförändring, elimineringsarbete kring fördomar och stigmatisering är oumbärliga ingredienser för att nå en utopi där alla får förutsättningar att delta i samhället på samma villkor.

”Utopi” skriver jag för att jag har svårt att se att vi kommer att komma till den punkten när det faktiskt blir så att alla människor ses som jämlika. Oavsett funktionsvariation, etnicitet, religion, sexualitet, kön, ålder etc.

Vi kan påverka genom att se, uppmärksamma och ifrågasätta. Vi ska bli bättre på att informera allmänheten om vad en funktionsvariation betyder rent praktiskt, men också mentalt för den enskilde och för dennes närstående.

Förståelsen ska stärkas, attityder och fördomar ska brytas. Rädslan knäcker vi genom att inkludera människor mer än vad vi gör idag. Vi ska skapa möjligheter och förutsättningar för ett deltagande på liknande premisser som alla andra.

För att mänsklighet, inkludering, delaktighet och gemenskap ska bli verklighet så måste vi krossa funkofobin. Det som krävs för att krossa fördomarna, attityderna, rädslan och avskyn är kunskap och åter kunskap. Släng in ett stort mått av öppenhet och tolerans så är vi på väg i alla fall. Missionen är i rullning. Långsamt, men säkert.

Detta är del 1 av 2 i artikelserien om funkofobiska attityder och fördomar. Del 2 går att läsa här:

Mission: Krossa funkofobiska attityder och fördomar (del 2)

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Samhällsnytt sprider #fakenews – igen!


I sin iver att sprida fördomar och rasism väljer s k alternativ media att undanhålla ack så viktiga detaljer. Anledningen till detta är kristallklar – att lägga mer fnöske på den migrationspolitiska brasan.


När man bedriver nyhetsförmedling är det ohederligt att inte klarlägga hela bilden. Alternativa mediakanaler har som återkommande arbetsmetod att utelämna viktig fakta just för att kunna skapa den sensations- och populismjournalistik som är deras signum.

Malmö är den kommun i Sverige som allt som oftast får finna sig i att klä skott för populismen och polariseringen. Kommunen har, i alternativa kretsar, kommit att bli näst intill synonym med islamisering, no go-zoner och gängkriminalitet. Denna gången är det en kommunal skola som hamnar i fokus.

Samhällsnytt (f d Avpixlat) och Fria tider har plockat upp bollen om en icke namngiven skola i Malmö där Arbetsmiljöverket har gjort en inspektion. Tydligen ska det råda ”totalt kaos” på skolan. Eftersom det är Samhällsnytt och Fria tider som bedriver sin karaktäristiska journalistik har man valt att undanhålla avgörande information.

Skärmdump från Sydsvenskan 180505.

Det som Mats Dagerlind på Samhällsnytt och en anonym artikelförfattare på Fria tider insinuerar är att kaoset på den utpekade Malmöskolan skulle vara en konsekvens av den ”massinvandring” och det mångkulturella samhälle som man anser att Malmö är sinnebilden av. Vad är det då som journalisterna på nämnda alternativa nyhetssajter undanhöll i jakten på ryggdunkningar från invandringskritiker, rasister och främlingsfientliga?

Arbetsmiljöverket utförde inspektionen på, som ”gammelmedia” mycket riktigt framhåller, en särskild undervisningsgrupp för elever i Malmö. I Dagens Nyheter kan vi läsa:

Besöket skedde vid en så kallad särskild undervisningsgrupp för barn som inte bedöms klara vanlig skolgång, med sju elever i låg- och mellanstadieåldern och lika många lärare. I det här fallet rör det sig om barn med social problematik utan impulskontroll, enligt Anders Malmquist, grundskoledirektör i Malmö.

– Barnen som går där har väldigt stora svårigheter och kan inte gå i en vanlig skola. Det är barn med utåtagerande problematik, säger Malmquist till TT och betonar att det inte rör sig om en traditionell skola.

Konsekvensen av inspektionen är att Arbetsmiljöverket kräver åtgärder från Malmö stad. Bland åtgärderna finns krav på snabb hjälp om det uppstår hot och våld samt införande av överfallslarm. Anders Malmquist säger till TT att arbetet har påbörjats redan innan rapporten från Arbetsmiljöverket har kommit.

skolverket.se kan vi läsa mer om särskilda undervisningsgrupper:

Elever ska i första hand gå i sin ordinarie klass men ibland kan det behövas särskilda undervisningsgrupper för elever med stort stödbehov. Men att använda särskilda undervisningsgrupper kräver noggranna avvägningar visar en ny studie från Skolverket.

Skolan ska arbeta inkluderande. Elever som har behov av särskilt stöd ska i första hand få det stödet i sin ordinarie klass. Det säger skollagen. Skolverket har gjorde en intervjustudie i fyra kommuner som har många olika särskilda undervisningsgrupper. Studien visar att de besökta kommunerna har ambitioner att arbeta mer inkluderande men att det i vissa lägen är bäst att eleven får gå i en särskild undervisningsgrupp. Det handlar då om att eleven har ett stort behov av specifik lärarkompetens, en mindre grupp och mer lärarstöd.

Sammanfattningsvis kan sägas att alternativ media inte har några skrupler i sin nyhetsrapportering. Om det gagnar den egna agendan ser man inga problem i att vrida och vända på sanningen eller att sprida lögner, fördomar och myter.

Än en gång har Samhällsnytt et al lagt fram bevis på sin ohederliga journalistik då man insinuerar att invandrarbarn skapar kaos på en Malmöskola. Att använda psykiskt funktionsvarierade barn som populistiskt slagträ är ryggradslöst.

Jag vill avsluta med att avslöja en hemlighet bara för er läsare:

Social problematik, avsaknad av impulskontroll och utåtagerande beteende har ingenting med etnicitet att göra. Inte heller har det med religion eller kultur att göra. Funktionsvariationer slår skoningslöst och hämningslöst. Oavsett vem du är.

Lästips:

Skammen, skulden och den psykiska ohälsan


Det finns en stämpel som är ytterst svår att sudda ut. I princip alla av oss berörs av stämpeln ”psykiskt sjuk”. Antingen lever vi själva med en diagnos eller så finns det någon i vår närhet som lever med en diagnos. Det är dags att radera, eliminera, förinta och krossa stigmat.


Jag vill till att börja med påpeka att detta är en krönika, som inte syftar till att vara vetenskaplig eller skapa någon form av konsensus. Orden i texten kommer enbart från mig själv.

Antingen drabbas vi själva eller så finns det någon i vår närhet som inte mår bra. Det finns fortfarande ett starkt stigma kring människor som är ”psykiskt sjuka”. Förr betraktades man som paria. Man var idiot, dåre, galen, imbecill och sinnesslö. Hade man tur var man bara eljest. Attityderna kring psykisk ohälsa lever kvar. Oftast handlar det om okunskap, rädsla och avsky.

Vi har kommit en bra bit på väg i vår människosyn kring psykisk ohälsa. Men fortfarande gnager en stark känsla av skam hos de av oss som är drabbade. Den allmänna uppfattningen är att det råder tabu att berätta om hur vi mår, om hur vi fungerar, om hur vi förhåller oss, eller inte förhåller oss, till andra människor.

Att vara öppen med sin psykiska ohälsa är att visa sig sårbar och svag. De av oss som är drabbade är oroliga för vad det kommer att få för konsekvenser att berätta. Hur kommer mottagaren att reagera? Blir de rädda för mig, blir de avvaktande, osäkra eller kommer de kanske till och med att ta avstånd från mig?

Vi ska inte glömma att vi alla är olika, vi är alla unika. En del människor lever med diagnoser utan att egentligen veta om det, och har därför inte några som helst möjligheter att bearbeta, hantera eller tydliggöra den egna funktionen.

Det finns olika grader i helvetet för vad som känns OK för oss att dela med oss av. Dessa grader bestäms av den egna känslan, den egna självbilden och den egna upplevelsen. Det kan ingen ta ifrån oss.

Det handlar om att våga bryta barriärer, ta steget, komma till insikt, acceptera och respektera sig själv och inte minst att våga berätta. Men varför är det så svårt? Många av oss som bär på någon form av psykisk ohälsa påverkas direkt av den egna verkligheten. Vi är sårbara, vi klarar av stress i mindre utsträckning, vi har en annan omvärldsuppfattning, vi har en unik självbild, vi styrs av kontrollbehov, vi påverkas av röster och vi saknar sociala koder. Vi ser, känner och hör saker som andra inte gör. Vi är rädda för att andra ska döma oss. Vi känner skam och skuld. Vi är rädda att stämplas som konstiga, galna eller att drabbas av utanförskap.

Varför känner vi skuld och skam över något vi inte kan rå för och som vi inte kan styra över? Varför skuld- och skambelägger vi människor som lever med psykisk ohälsa? Det finns ingen skuld och det finns ingen skam i att leva med en diagnos.

OM vi väljer att ta steget att berätta för andra om vår psykiska ohälsa blir vi, i vissas ögon, en diagnos. Omgivningen identifierar oss som om diagnosen är det enda vi är. Det är inte humant någonstans, och vi förtjänar bättre. Återigen hamnar vi i det där ensidiga facket som vi ska undvika.

Vi får aldrig glömma bort att vi ÄR inte vår diagnos, vi är oss själva – vi är människor. Människor med samma oantastliga människovärde som alla andra människor.

Det är positivt att det finns människor i samhället som väljer att berätta om sin psykiska ohälsa. Förhoppningsvis kan det leda till att fler av oss blir bekväma med att ta steget. Det går långsamt, men attitydernas position förflyttas sakta men säkert framåt.

Samhällssynen kring psykisk ohälsa är i ständig förändring. Det är bra. Men vi behöver alla lära oss att vi är olika, att vi fungerar olika eller att vi uppfattar saker olika.

  • Vi måste lära oss att respektera och acceptera våra olikheter.
  • Vi måste ändra attityder och vi måste krossa fördomar.
  • Vi måste vara mottagliga och vilja lära.
  • Vi måste våga prata.

Det är genom att prata som vi kan förstå och det är först då vi kan skaffa oss möjligheter att eliminera skammen och skulden.

Vi måste våga vara olika. Vi måste våga acceptera olika. Oavsett vad vi själva och omgivningen anser. Och kom ihåg: vi är alla människor, och vi är alla lika värda. Oavsett. DET kan aldrig tas ifrån oss.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Bloggar om att leva med psykisk ohälsa:

anorexiaojag.se

Om att leva med schizoaffektivt syndrom

Autism- och Aspergerförbundets blogg

MemyselfandOCD

Sinnesrubbad – ett liv med antisocial personlighetsstörning

wannabefree: Min kamp mot ett bättre liv – Fri från ångest, depression och social fobi

bipolarblog.se

Funkofobi är lika illa som antisemitism och homofobi

Idag pratas det mycket om nedskärningar i de sociala rättigheterna för de med funktionsnedsättningar. En LSS-utredning föreslår nedskärningar i LSS för barn och äldre. Frågan är hur man ens kan diskutera detta? Funktionsnedsatta har diskriminerats, hatats och förintats genom seklen. De var liksom judar och romer de främsta måltavlorna för nazisternas förintelse. Att skära ner i LSS för att spara, är inte det lika illa som att föreslå husarrest för romer eller judar?

Funkofobi… vad är det?

Många förstår inte hur det känns att bli diskriminerad. Därför krävs det lite radikala jämförelser.

Låt oss göra ett tankeexperiment. Tänk dig att judar hade haft samma situation som personer med funktionsnedsättningar har i Sverige idag.

– Många svenskar har fördomar om judar och vet inte riktigt hur de ska agera inför dem. Många särbehandlar judar negativt.

– Tänk dig att SJ har specialregler för dig som är jude. Om de anser att de inte kan släppa ombord dig på tåget får du inte komma ombord. Om de speciella judeplatserna ombord är sönder, samma sak.

–  Specialregler gäller för ansökan om lov för två judar att flytta samman och det är inte säkert att de får ha sex. Blir kvinnan med barn försöker sociala myndigheter oftast övertala henne att genomgå abort.

– I teorin får du flytta var du vill men du måste ansöka hos myndigheterna om det. Om myndigheterna anser att de inte har råd med ännu en jude i kommunen berövas du många av dina mänskliga rättigheter.

– Än idag anses det lite suspekt om en jude säger att hen vill ha familj och barn. Myndigheterna ser detta som en ekonomisk belastning. Fram till 90-talet pågick öppet och lagligt tvångssteriliseringar av judar och tvångsomhändertaganden av judiska barn. Många kan vittna att myndigheterna än idag utövar påtryckningar på gravida judinnor att inte fullfölja graviditeten och antyder att du kommer att förlora medborgerliga rättigheter om du gör det.

– När du är ute på stan ses får du inte ta dig runt hur du vill på gatorna. Enbart vissa gator och trottoarer är öppna för judar.

– Det står inte ”judefri zon” utanför alla kommunhus men om du försöker komma in så får du ofta inte komma in. Så är det i många kommunlokaler. I vissa fall får du komma in bakvägen, via soprummet, som är märkt med en gul stjärna ”för judar enbart”.

– Du måste ansöka om rätten att få lov att kissa, bajsa, äta och klä på dig när och hur du vill. Om myndigheterna anser att de inte har råd med ännu en jude i kommunen kanske de bestämmer att du bara får kissa, äta, gå ut på stan vissa timmar om dygnet. När du ansöker om att bland annat få lov att kissa när du vill kommer en kommuninspektör hem till dig. Denne ställer intima frågor om ditt sexliv, hur ofta och hur länge du är på toaletten och hur du äter för att bedöma om du ska få samma rättigheter som icke-judar.

– Bara vissa arbeten är öppna för dig. Oftast lågbetalda jobb där i många fall du betraktas som mindre vetande bara för att du är född jude.

Orättvis jämförelse? Fråga en del av dem som lever med funktionsnedsättning om de anser det.

Som grädden på moset pratar de som styr över samhället om att det är för dyrt med den assistans som finns. Man måste spara på LSS. Så just nu dras LSS in för många många människor. Jag vet 30-åringar som tvingats flytta hem till mamma, människor som mister sina jobb och som inte kan delta i föreningsliv och det politiska livet mer. Jag vet barn som mister assistans så föräldrarna måste sluta jobba för att vara med barnet.

Denna diskriminering pågår dagligen och alltför många vet inte att verkligheten ser ut så här. Detta trots att man borde veta bättre. För 70 år sedan förintades ju många av Europas judar i den stora nazistiska slakten på dem.

Drastiskt men korrekt

Känns detta här ovan bra, när du läser det? Nej! Ändå är detta verkligheten för många av oss med funktionsnedsättningar i Sverige idag. Det är korrekt att vi har det bättre i Sverige än andra i de flesta länder på planeten, men det är långt, långt ifrån bra, och det som ses som medborgerliga rättigheter för de flesta, ses ofta inte som det för oss.

En del av er kommer att reagera mot jämförelsen mellan judar och personer med funktionsnedsättningar och kalla det en överdrift. På det svarar vi att det bara visar hur illa ställt det är i Sverige.

Nazisternas förintelseprogram riktades även mot folk med funktionsnedsättningar. Detta kallas i funkiskretsar globalt för den ”glömda förintelsen”. Hundratusentals med psykiska och fysiska funktionsnedsättningar förintades, eftersom de sågs som ”svaga” och ”mindervärdiga”.

På tal om just det…

Folk med CP-skada gasades. Folk med medfödd hörselskada, eller psykiska funktionsnedsättningar, fick knivar uppkörda i könsorgan och steriliserades för att bevara ”rasens renhet”. Medfödda funktionsnedsättningar betraktades som något ”ont” som samhället skulle göra sig av med, de ansågs tära på samhällets resurser. Sedan spelar det ingen roll om det var hörselskada, blindhet, utvecklingsstörning, autism, adhd, Aspergers eller cp- eller ryggmärgsskada. Var man född med grav funktionsnedsättning så drabbades man hårdare av nazisternas vrede, både av bråd död och sterilisering.

Den som vill veta mer kan läsa den utmärkta boken Forgotten Crimes.

Den vidriga nazistiska filmen ”Erbkranke” visar hur man resonerade. Ekonomiska argument var viktiga. De ”ärftligt sjuka” kostade för mycket, sa man.

En översättning av filmen till svenska finns här.

Precis som fallet med de homosexuella, romer och judar, ryska krigsfångar (m fl) drabbades även funkisar av nazismens terror. Att inte räkna in detta i förintelsen är lika mycket revisionism som när Ahmed Rami påstår att judar aldrig förintats.

I Sverige massförintades de inte. Men även här spärrades de in, diskriminerades och även mördades, för att de var kostsamma och ”skadliga” för samhället. Om de hade ”tur” så tvångssteriliserades de ”bara” eller utsattes för tvångsomhändertaganden och tvångsaborter om de blev gravida. Om de hade mer otur utsattes de för experiment eller dödades, även här i civiliserade Sverige.

Det är inte nog med det. I Sverige spärrades personer med funktionsnedsättningar in på långvård och hem, i princip fram till LSS-reformen 1994 då de fick frihet och personlig assistans.

Funkofobi och LSS-reformer

De måste ändras. Därför välkomnar jag en debatt kring, och medvetandegörande om, ordet funkofobi. Det som måste till i Sverige är att fler börjar betrakta diskriminering av personer med funktionsnedsättningar som lika galet och fel som t ex antisemitism, islamofobi och homofobi.

Tillgänglighet, arbetsmarknad, rätt till privatliv, rätt till frihet och rätt till liv överhuvudtaget. Allt detta som anses självklart av alla, måste ses som självklart för funkisar också. Därför behövs, tyvärr, begreppet funkofobi.

Som sagt: funkofobi är hat och fördomar om personer med funktionsnedsättning och är något som måste motverkas.

Nedskärningar i LSS som gör att personer mister friheten att kunna gå ut och ta en fika, vara politiskt aktiv eller aktiv i föreningslivet, arbeta eller t ex bajsa när man vill, känns lika illa för de som drabbas av fängelse och husarrest känns för alla utan funktionsnedsättningar.

Och därför kan vi inte bara diskutera nedskärningar i LSS av ekonomiska skäl. Vi kan inte göra det utan att diskutera sekler av statligt förtryck mot funkisar i Sverige, inte utan att diskutera hur de upplever diskrimineringen idag, och inte utan att ta i beaktande att även funkisar förintades av nazityskarna, ofta av ekonomiska skäl. De kostade för mycket.

Man vill dra in friheten för förintelsens offer, de med funktionsnedsättningar. Det är illa.

Regeringen borde be alla med funktionsnedsättningar om ursäkt för sekler av förtryck först, innan de gör något annat.

(En variant av denna artikel skrevs publicerades i Frihetssmedjan 2012 av Åsa Puide och Torbjörn Jerlerup)

Lästips:

Lika unika: Efter kritiken från Europarådet måste regeringen backa från kostnadsjakten i LSS!

Lika unika: Varning för ännu fler otillgängliga och oanvändbara bostäder! Ett oacceptabelt förslag från Boverket

Ny tillgänglighetslag revolutionerande för funktionsvarierade

Är det ett modernt, jämställt och demokratiskt samhälles skyldighet att vara inkluderande? Det anser våra beslutsfattare och därför har gamla lagstiftningar kring tillgänglighet med åren försvunnit och nya har tillkommit. De nya lagstiftningarna syftar till att samhället ska bli tillgängligt för alla.

Fram till 1 juli 2018 omfattas inte företag med färre än tio anställda av kravet på tillgänglighet. Många aktörer kan alltså, lagligt, fram tills dess stänga ute vissa människor från sina etablissemang. Inom ett halvår kommer alltså den nya tillgänglighetslagen, som berör 65 000 företag, att träda i kraft.

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 12 c § diskrimineringslagen

(2008:567) ska ha följande lydelse.

Förbudet mot diskriminering i form av bristande till gänglighet i 12 § första stycket 1 gäller inte

1. i fråga om bostäder,
2. för privatpersoner,
och
3. om det i fråga om tillhandahållande av varor och tjänster krävs åtgärder i fråga om fastigheter och byggnadsverk som går utöver de krav på tillgänglighet och användbarhet som har ställts i bygglov eller startbesked för den aktuella fastigheten eller byggnadsverket enligt plan- och bygglagen (2010:900) eller äldre motsvarande bestämmelser och enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser.

Den punkt som i den nya lagen är bortplockad är följande:

3. för företag som vid det senaste kalenderårsskiftet sysselsatte färre än tio arbetstagare

Enligt SCB:s statistik för 2013 (prop. 2013/14:198) har 92 procent av företagen inom handel, 89 procent inom hotell och restaurang, 99 procent inom kulturen och 90 procent inom transport färre än tio anställda.

Den nya tillgänglighetslagen kommer att träda i kraft 1 juli 2018. Förändringen i lagstiftningen är efterlängtad och välkommen, och den lär få stor betydelse.

Mot bakgrund av att så många etablissemang hittills har kunnat stänga ute en stor grupp människor är förändringen närmast revolutionerande. Först nu kan vi börja tala om anpassning för funktionsvarierade utöver myndigheter och storföretag.

En annan bra sak som propositionen till lagförslaget tar upp, är att den beräknar att både funktionsvarierade och företagen gör ekonomiska vinster på förändringarna, då lagändringen beräknas öka konsumtionen av varor och tjänster genom att funktionsvarierade nu lättare kan ta del av dem.

Vi talar gärna och ofta om diskriminering av alla möjliga grupper, men den här stora gruppen av beräknat hundratusentals personer är oftast osynlig. Nu är tiden för upprättelse.

Den nya tillgänglighetslagen innefattar som synes inte bostäder och privatpersoner. Nästa steg torde vara att inkludera även bostäder i lagstiftningen om tillgänglighet. Hur länge ska vi behöva vänta på att kampen mot diskriminering av funktionsvarierade tar nästa steg?

Om ordet ”handikapp” och varför vi ska sluta använda det

Häromdagen när jag var ute på en löprunda passerade jag, som så många gånger förr, den där skylten som stavas ”Handikappbad”. Jag har ofta funderat över den där vita skylten med den svarta texten och varför den inte har ersatts av en skylt med ett modernare, mindre stigmatiserande, uttryck för att benämna den där badplatsen.

Skylten jag pratar om fungerar som en vägledning till ”Ribersborgs handikappbad”. Vid ett tillfälle har jag mailat kommunen och ställt frågan om det inte vore på tiden att ta steget in i nutiden, och lämna dåtiden därhän. Jag fick inget svar.

Om vi tar och kikar lite på hur språkbruket beträffande gruppen funktionsvarierade har förändrats över tid kan vi på Nordiska Museets hemsida läsa följande:

Idiot, imbecill, sinnesslö, efterbliven, dåre, vanför, krympling, invalid, kroniker, handikappad. Orden har skiftat och orden har också signalerat att problemen legat hos individen själv. Numera talar man om funktionshinder, funktionsnedsättning eller nedsatt funktionsförmåga.

Det gammalmodiga och nedvärderande ”handikapp” har, sedan länge, sorterats bort, via mer accepterade ”funktionshinder” och ”funktionsnedsättning” till de nyare ”funktionsvariation” och ”funktionsskillnader”. För övrigt är ”funktionshinder” och ”funktionsnedsättning” två olika saker. I officiella sammanhang lever inte alltför sällan de förlegade, kränkande och stigmatiserande begreppen ”handikapp” och ”handikappad” kvar. Vi kan se det på skyltar, men också i gamla föreningsnamn som inte orkat, eller velat, byta namn till något fräschare och mindre unket.

Vi kan se det på kommuners hemsidor, vi kan se det i utbildningsbeskrivningar och i uttryck som ”handikappanpassning” och ”handikappomsorg”.  Vi kan se det i idrottsföreningar som FIFH (Föreningen Idrott för Handikappade) och på portalen där de olika ”handikappförbunden” i Sverige beskrivs. Vi kan läsa om ”handikappersättning” på Försäkringskassan och på Riksdagens hemsida i samband med en motion skriven för två år sedan. Vi kan se det i dagspressen som t ex i artikeln ”Handikapptoa med larmknapp till SOS” i Sydsvenskan och vi kan se det på diverse varuhus hemsidor.

Jag reagerar reflexmässigt då media använder sig av benämningen, och har många gånger mailat och ifrågasatt. Jag har då även bifogat min artikel Note to self: Sluta säga ”handikappad”! för upplysnings skull, vilket jag anser att man inte ska behöva göra för journalister. Det borde vara en självklarhet. Svaret blir alltid att de ska editera artikeln. Men skadan är redan skedd: Internet glömmer aldrig och den fysiska utgåvan av tidskriften eller dagstidningen är redan ute och har lästs av alltför många.

Begreppet ”handikapp” är på väg att försvinna ur Svenska Akademiens Ordlista och på Socialstyrelsens hemsida kan vi läsa följande om begreppet ”handikapp”:

Handikapp tas bort som uppslagsterm och termen avråds som synonym till såväl funktionsnedsättning som funktionshinder.

Det finns en vilja till förändring: istället för ”handikapp” och ”handikappanpassad” rekommenderas definitionerna ”funktionsnedsättning” och ”tillgänglig”. Vi kan hos Socialstyrelsen också läsa oss till att det handlar om en rekommendation, och inte ett tvång.

Vad är det då som är så farligt med att använda sig av begreppet ”handikapp”? Vi menar ju inget illa med det, tänker vi. Ja, så tänker många om andra nedvärderande, föråldrade och stigmatiserade benämningar på människor. ”Det har ju alltid hetat så!”, ”Det heter ju så!” eller ”Jag har alltid sagt så, så varför ska jag ändra på mig nu?” kommer ofta reflexmässigt hos dem som till varje pris vill behålla sin ”rätt” att kränka utsatta minoriteter. Så varför ska vi ändra på oss?

För mig räcker det med att den enskilda minoriteten inte vill bli kallad för det vi envisas med att benhårt hålla fast vid. Det finns ytterligare argument till att vi ska byta ut det förlegade ”handikapp”. T ex för att de nyare benämningarna på ett neutralt och pedagogiskt sätt berättar för oss vad vi faktiskt har att förhålla oss till.

Damon Rose, redaktör på ”Ouch!”, en tidskrift om och för funktionsvarierade ger sin syn på begreppet:

”Handicapped” is a word which many disabled people consider to be the equivalent of nigger. It evokes thoughts of being held back, not in the race, not as good, weighed down by something so awful we ought not to speak of it

I en artikel jag skrivit tidigare här på Motargument har jag rett ut begreppets ursprung:

Ordet ”handikapp” kommer från engelskans ”hand in cap”, ett spel där insatser lades i en mössa, eller hatt. På 1700-talet började man använda begreppet om kapplöpningshästar som belades med extra tyngder, i syfte att jämna ut spelet. I samband med dessa kapplöpningar fick ordet sin moderna betydelse. ”Handikapp” är ett uttryck för att det förutsätts att någon har svårare att klara sig, oavsett om det rör sig om sport, då regler styr ”handikappet”, eller i livet, där funktionsnedsättningen ligger till grund för ”handikappet”.

Att medvetet, eller omedvetet, hålla fast vid begreppet ”handikapp” är funkofobiskt. Funkofobi är fördomar mot människor med funktionsvariationer.

Historiskt sett har funktionsvarierade fått stå vid sidan av samhället: man har omyndigförklarats, man har ansetts obildbara, man har tvingats in på anstalter och institutioner, man har utsatts för tvångssteriliseringar och andra övergrepp (Vipeholmsexperimentet, Willowbrook-experimenten och STD-studien). Hur ska vi komma ifrån de hierarkiska strukturerna i samhället, och skapa inkludering och delaktighet, om vi inte ens kan lära oss att bemöta människor på ett respektfullt och sakligt sätt?

Vi ska vara medvetna om att det, precis som vid utfasning av andra förlegade uttryck, handlar om att förändringen måste få lov att ta tid. Men om inte samhället, och officiella instanser och organisationer, byter synsätt och benämningar, hur ska vi då få enskilda individer att göra det? Vi kan göra jämförelser med andra uttryck som sorteras bort, t ex ”N-ordet”, ”Z-ordet” och ”L-ordet” (som är det föråldrade ordet för ”samer”), där vi har kommit mycket längre.

Vad är det som gör att det är så svårt just med gruppen funktionsvarierade?

Och nej, argumentet att ”det alltid har hetat så” eller att vissa i den utsatta gruppen använder benämningen är inte legitima argument.

*Funkis ett ord för framtiden?

(Det finns betänkligheter kring L-ordet också. Jag återkommer till detta i en annan artikel)