Funkofobi är hat med mera mot personer med funktionsvariationer. En del av hatet är att använda skällsord som cp, mongo, störd, dvärg, damp-unge etc mot andra. Samma sak med skällsord om att man har låg IQ. Det är bra att fundera både en och två gånger om funkofobi är en bra väg i kampen mot rasism.
När man kallar någon ”liten dvärg” eller ”cp” antyder man att det är nåt negativt och fel att ha diagnosen kortvuxenhet eller diagnosen cp. Man föds kortväxt, att vara kortväxt betyder inte att man är korkad t ex.
Låg IQ är en slarvig benämning för övrigt. Låg IQ kan bero på utbildning lika väl som hjärnskada. Men det finns en funktionsvariation man kan födas med, eller förvärva, dvs intellektuell funktionsnedsättning, tidigare benämnt utvecklingsstörning. Den kan vara kopplad till IQ.
Fundera lite inom dig. Om du på något sätt vill antyda att SD:are till sin BIOLOGI fötts dumma, att personer som fötts ”lågbegåvade” dras till SD, då är det du som riskerar att uttrycka dig hatiskt.
Man bör undvika vissa ord som entydigt pekar mot personer med intellektuella funktionsvariationer.
Att säga att en SD:are har lägre IQ är alltså INTE OK.
Det finns givetvis gränsfrågor. Vad gör vi med orden korkad, dum och idiot som förr antydde att man var funktionsvarierad men som mer tyder på att man GÖR sig ”dum” idag, genom att bete sig illa mot andra och undvika korrekta fakta? Personligen undviker jag båda orden i debatten. Både pga att det är jäkligt ohyfsat och inte främjar debatten att använda dem, men även pga deras historia. Ordet ”idiot” t ex var det man använde om alla med funktionsvariationer förr.
Det finns vissa ord som är olämpliga och ohyfsade, men som är mindre funkofobiska. Men när skällsordet är tänkt att antyda nåt biologiskt, förvärvad eller nedärvd skada på biologin, är det rent klandervärt och funkofobiskt.
Man bör tänka till innan man vräker ur sig skällsord.
Blir det jobbigt?
Ja, det är kanske jobbigt att behöva tänka innan man pratar. Men tänk dig att du har en intellektuell funktionsvariation och får höra att din funktionsvariation (låg IQ t ex) används mot SD som skällsord. Dvs det antyds att det är något fel och negativt med din funktionsvariation.
Samma sak som jag skriver om SD här gäller givetvis om man vill använda skällsord om IQ mot sossar, frimärkssamlare, NMR, kommunalrådet i din kommun, kommunister, IS eller Donald Trump.
Läs för övrigt min artikel om antinazisternas misstag på 30-talet. Då man använde funkofobi och homofobi som vapen mot nazisterna. Läs den artikeln här!
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Hat mot personer med funktionsnedsättningar, eller funkofoba benämningar på personer, är inte OK i kampen mot rasism!
Kent Ekeroth skrev en tweet häromdagen där han hånade de döda i flygkraschen i Teheran. Det var vidrigt. Men det bästa sättet att bekämpa hans hat är inte att sänka sig till en nivå under honom.
Jag har sett så mycket hat mot funktionsnedsatta användas som retorik mot Ekeroth nu de sista två dagarna att jag mår illa. Här är ett exempel. Kommentarsfältet är långt värre i ursprungsartikeln till denna och ”skämtar” om ”kast med liten dvärg” och annat.
Funkofobi, som att kalla Ekeroth ”dvärg” eller att använda ord som ”cp”, ”störd” och ”mongo” som skällsord mot honom, ÄR INTE OK. Det är lika illa som om ni skrikit ”judejävel” till honom. Det är inte heller OK att säga att han har låg IQ.
Då man använder ”dvärg” eller ”cp” som skällsord menar man implicit att det är nåt fel att vara cp-skadad eller kortväxt.
Det är inte bara Ekeroth som drabbas av detta. Hanif Bali kallas både störd och liten dvärg regelbundet. I retoriken mot NMR ingår att man kallar dem ”IQ-befriade” och ”CP” och annat. Ann Heberlein kallas ibland sånt som ”NPF-pinglan”.
Läs min artikel om misstagen man gjorde på 30-talet i kampen mot nazism, om funkofobi och antinazism, och SKÄMS! Ni tror er bättre än Ekeroth men simmar lika mycket i slam och skit och mög som han gör.
Vad FAN tror ni personer med CP-skada eller som är kortväxta tycker när ni använder deras funktionsnedsättning som skällsord?
Olika personer har senaste veckan försvarat personer som sagt och gjort horribla saker med att ”det gjorde för att de kände vanmakt” och ”var i underläge”. Jag tänker på hur en del försvarade de upploppsmakare som attackerade Joakim Lamotte i Trollhättan och jag tänker på hur Katerina Janouch försvarar de anhängare till Sverigedemokraterna som vill mörda flyktingar och muslimer.
Men resonemanget är fel. Reell vanmakt, reellt underläge och förtryck rättfärdigar aldrig att man själv använder våld, hat och rasism.
Från Kronogården…
”Förtvivlade människor beter sig inte alltid som sig bör och ju större förtvivlan blir ju sämre kontroll. Är inte bara att välja hur man beter sig då tyvärr.” (Källa: Aftonbladet)
Det våld och de verbala hot som riktades mot Lamotte och upploppen som skedde är alltså delvis förståeliga, anses det. Och det sägs att det är fel att kritisera ungdomarna för det de gjorde. I debatten hörs uttryck som ”De är ju i strukturellt underläge”. En annan skrev ”mobbade barn blir ofta själva mobbare”.
En annan som skrev exakt samma sak för en vecka sen var Katerina Janouch. Hon reagerade på att Expo skrivit en artikel om olika anhängare till Sverigedemokraterna i slutna grupper som vill skjuta muslimer och hänga invandrare. När hon läste artikeln om dessa som sa sig vilja ”skjuta lössen” skrev hon:
”Och jag funderar på dessa mekanismer som gör att man angriper människors förtvivlan och vanmakt istället för de problem som dessa reaktioner beror på? Ska Sveriges folk tvingas tiga still då de ser sina barn bli rånade och våldtagna? Jag kan berätta att det finns en bristningsgräns. Till och med ett mobbat barn ger igen till slut, och det är inte alltid vackert.” (Källa: Katerina Magasin)
Tanken är inte ovanlig bland rasister. SD beskriver ofta hur synd det är om ”svensken” med besparingar och neddragningar och allt påstått våld i samhället. ”Svensken har hamnat i underläge i sitt eget namn”, heter det.
Katerina Janouch resonerar på samma sätt. Åter till henne:
”Och det är detta som är orsaken till “hat”. Det som tar sig uttryck i grova ord är reaktionerna på samhällsutvecklingen. För det som sker med människor som blir trakasserade och tyranniserade, det är inte vackert.” (Källa: Katerina Magasin)
Ser ni att det är samma sorts resonemang?
Om du inte vill rättfärdiga en massa våld i förorterna så bör du sluta bortförklara SD:are som sprider hat och hot och rasism. Och om du inte vill att SD ska vinna terräng så bör du sluta att bortförklara våldsverkare som bränner bilar och slår journalister.
Att möta hat och hot med likadant hat och hot mot oskyldiga är inte OK. Att hota att döda flyktingar och muslimer som grupp är aldrig OK, inte ens för att man är arg. Att vilja bränna sin grannes bil och kalla folk för ”jävla svennehora”, eller att slå journalister, är inte OK heller, ens om man är arg.
Att rikta sitt hat mot en grupp man anser vara i överläge, och därmed dra alla i gruppen över en kam har ett speciellt namn. Det brukar kallas rasism! Men det kan beskrivas enklare, med en liknelse, som visar hur rasismen slår mot tredje part.
Får jag slå min grannes lilla dotter om min granne slår mig? Vad anser du?
PS
Skribenten är INTE en anhängare till Joakim Lamotte, som han brukar beteckna som en ”skrikhals som appellerar till det lägsta hos människorna”. Men även en skrikhals till journalist har rätt att kunna göra sin röst hörd utan att bli överfallen eller misshandlad. Dessutom är givetvis upplopp och skadegörelse helt förkastligt. Denna artikel är en övning i att kunna tänka två tankar samtidigt.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson från Sverigedemokraterna försöker ofta utmåla sig som de homosexuellas vänner. Men år 2000, när Åkesson blev ny ordförande för Sverigedemokraternas ungdomsförbund (SDU), var det första han gjorde att dra igång en kampanj mot homosexuellas rättigheter.
Med anledning av att Jonas Gardell skrivit ett öppet brev till Jimmie Åkesson behöver vi en bakgrundsbild av vilken syn SD och Jimmie Åkesson har haft genom åren. Gardells brev står att läsa här.
År 2000 blev han ordförande för SDU. Via SD-arkivet kan vi se vad han och parhästen Mattias Karlsson ansåg vara prio ett att kampanja mot. Och det var de homosexuella. SDU kampanjade mot homoadoptioner och tanken på att heterosexualitet och homosexualitet var jämställda läggningar.
Här kommer en kort sammanfattning av två artiklar ur SDU:s tidning precis efter valet av Åkesson.
Homoadoptioner o jämställande av homo- och heteroläggningar beskrevs av Karlsson år 2000 nov/dec som ”Abnormt”, ”idioti”, ”förvriden ideologi”, ”vansinnesteorier”, ”psykiskt skadligt”, ”osunt”, ”något som försvagar det rådande samhällssystemet och kulturen”, och bara de som vill riva ner samhällets normer och göra alla människor abnorma kan vara för det, skrev de, dvs ”liberala marxister”, ”lögnare”, ”gaylobbyn” och ”riksfjollor”.
Tvärtemot vad många antirasister tror är Sverige ett av världens MINST rasistiska länder. Att vi är det beror på toleransen för minoriteter som vuxit fram de sista decennierna. Vi ska fokusera på synen på muslimer här, men vi hade lika väl kunnat prata om synen på homosexuella eller judar. Så funkar rättigheter för minoriteter: är en minoritet hotad, så hotas alla. Skyddas de för en, skyddas de för alla.
Sverige utmålas av många som helvetet på jorden just nu. Med bomber och granater. Sverigedemokraternas fanclub är alltid snara att ironisera över invandrarvänliga personer som sägs tro att Sverige är ”en moralisk supermakt” och de kontrasterar detta mot det påstådda kaoset i landet.
Det är inte bara konservativa påstådda ”sverigevänner” som gnäller över Sverige. Även många antirasister gnäller mycket och tävlar med rasister om att svartmåla Sverige.
Om man kikar på opinionsmätningar och jämförande studier mellan Sverige och andra länder i EU ser man en stor skillnad. Sverige är i topp när det gäller synen på jämställdhet, synen på homosexuellas rättigheter och vi har få som är negativa till muslimer, judar, svarta och romer jämförelsevis, jämfört med resten av EU. Vi har tuff lagstiftning mot våldtäkter, vi förbjuder barnaga, vi har den kanske friaste pressen i väst (enligt icke-svenska undersökningar) och vi är en demokrati.
Och jämför man med USA, arabländerna eller Östeuropa blir utfallet ännu mer extremt. Sverige är verkligen ett ett extremt undantag i världen. Jag är stolt över detta.
Jag skäms inte att kalla oss en moralisk supermakt!
Minst islamofobi i EU
Ett exempel på det svenska undantaget är att Sverige troligen är det icke-muslimska land i världen som är mest positiva till muslimer.
Låt oss kika på en undersökning från 2016 först. Sverige var det land i Europa där minst antal människor ville begränsa invandringen av muslimer (18%) och det land i Europa där minst antal personer ville förbjuda muslimsk invandring (4%).
Jämför detta med t ex Tyskland där 28% respektive 7% hyste dessa åsikter. Storbritannien 44 respektive 17%.
En studie från 2017 om minoriteters rättigheter kom fram till samma sak. 89% av svenskarna skulle känna sig positiva eller neutrala till att jobba med en muslim, jämfört med 71% i Europa i snitt.
”The more recent Eurobarometer 2015 results corroborate
the existence of anti-Muslim sentiment in the European
Union. Its results show that, across the EU-28, 71 % of
20 FRA calculations, based on European Values Study (EVS)
(2016). The results are not directly comparable due to the use
of a different response scale in EU-MIDIS II.
the general population would feel comfortable or indifferent if one of their colleagues were a Muslim person.
This proportion is lower compared with other groups,
such as Buddhist persons (81 %), Jewish persons (84 %),
atheist persons (87 %) or Christian persons (94 %). The
strongest negative sentiment towards having a Muslim
as a colleague is found in the Czech Republic: only 27 %
would feel comfortable or indifferent. The highest level
of acceptance at 89 % can be found in Sweden.” (Källa: FRA)
Ovannämnda studie fann också att svenska muslimska invandrare tenderade att ha knutit an till Sverige i hög grad. Av alla länder i undersökningen var det bara muslimerna i Malta som hade knutit an till sitt nya land i högre utsträckning. (Se studien sidan 20)
(Studien berättar också om förekomst av diskriminering. Dvs medvetenheten om rasism och kunskapen att man kan söka hjälp mot det är hög i Sverige.)
CNN och PEW
Det ska sägas att det finns andra undersökningar som ger en mer komplex bild. CNNs undersökning från 2018 om attityden gentemot judar (som visar att Sverige är bland de länder i EU med minst antisemitism) frågar också om attityden mot muslimer. Sverige är också ett bland de minst fördomsfulla länderna med 25% uttalat positiva till muslimer, men vi har fler negativa än till exempel Storbritannien.
PEW undersökte också hur européerna ser på muslimer 2017. Resultatet var även där att Sverige var i toppen. Vi är inte i toppen men nästan i både synen på muslimer och judar. Vi tenderar med andra ord att vara positiva i vår syn på dessa minoriteter.
I botten ligger sverigedemokratiska drömländer som Polen och Ungern, som enligt PEW ser på både muslimer och judar med skepsis och fördomar.
Ju mer man tittar på sådana här undersökningar, desto mer ser man att synen på muslimer, invandrare, romer, kvinnor, judar, invandrare, svarta och homosexuella hänger ihop. Är ett land skeptiskt eller negativt till en av dessa tenderar landet att vara negativt till alla. Ett land som är positivt till en av dessa är positivt till andra.
Vad kan detta bero på? Kanske på den av många hatade synen på mångkultur vi har här. I Sverige bejakar vi numera skillnader och kan se skillnader som något positivt.
Eller vad tror du?
Att vi har minst rasism och fördomar betyder inte att vi får släppa vaksamheten för ett ögonblick. Så funkar rättigheter. Faller skyddet för en minoritets rättigheter så faller skyddet för alla.
Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi har sällat sig till dem som tycker att man ska börja skicka hem invandrare, med och utan uppehållstillstånd och medborgarskap.
Återvandring, s k repatriering, är något som allt fler människor talar om allt mer. Fram till ganska nyligen är återvandring något som bara ett fåtal nazister och aktivister i Alternativ för Sverige vågat lufta. Inte ens Sverigedemokraterna vågar prata om återvandring, trots att det var en central punkt i deras partiprogram för 15 år sen.
För att svara Arpi. Varför återvänder inte invandrare i större utsträckning?
Svaret är att invandrare inte är en enhetlig klump av människor där alla tänker lika. Alla funkar olika. En del har blivit integrerade, de flesta har fått vänner här och har kanske släkt här, många har jobb här, VÄLDIGT MÅNGA trivs här och tycker Sverige är fredligt, demokratiskt och lugnt. Kvinnorna är oftast förtjusta i att kvinnor har starka rättigheter här. Många är rädda att det ska bli oroligt igen. När det gäller Syrien är inte alla förtjusta att återvända till ett land styrt av en diktator som har blod på sina händer, även om det är fred just nu. Men för Arpi spelar väl sånt som demokrati och mänskliga rättigheter mindre roll, kan man anta. Eller? Samma sak med tanken att återvända till diktaturens Iran och förtryckets Afghanistan.
Bidrag då? Ja, en liten del är nöjda med att inte jobba och bara ta del av pengar från staten. Men det är få jämfört med de som är arbetslösa och ledsna att inte de kan hitta jobb. Rötägg finns bland alla folk.
”Go home Arpi!” (?)
Men jag ska förklara så enkelt så att till och med Arpi förstår det.
Varför återvände inte flyktingarna från Kroatien, Bosnien och Kosovo efter det blev fred i forna Jugoslavien? Om det verkligen är fred och demokrati borde man väl kunna återvända, eller? Svaret på det är samma som varför Arpi inte bor i Göteborg. Arpi bor i Uppsala, men föddes 1982 i Göteborg. Varför bor han i Uppsala och inte i Göteborg där han är född?
Svaret är att Arpi har ett jobb i Östsverige. Han har kontakter, vänner, familj och kanske till och med barn. Han har kanske rotat sig och älskar att strosa runt Carolina Rediviva eller mata ankorna vid Fyrisån. Han kanske har barn till och med, som har vänner, och en fru som inte kommer från Göteborg och har vänner, liv och jobb där. Han har med andra ord INTEGRERATS i sin nya miljö.
Vi vill att nya svenskar ska integreras så mycket som möjligt. Men då det sker börjar de trivas i den nya miljön och slå rot här. För många nya svenskar är det lika otänkbart att flytta tillbaka till de gamla länderna, alldeles oavsett förtryck och diktatur, för att de börjat slå rot här. Precis som Arpi slagit rot i Östsverige.
Så enkelt är det. Och jag tror inte att Arpi gillar att höra att han bör ”åka hem”. Han vill nog bestämma detta själv!
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Ska man följa Ebba Busch Thors metod så kan man ifrågasätta även hennes svenskhet. Hon stöder ju Livets Ord, trots deras homofobi – den homofobi hon anser att man måste ta avstånd från för att klassas som en som följer svensk värdegrund.
Ska vi ha en värdegrund vid sidan om lagen som alla svenskar måste följa? Nej, KD har fel. Det enda som ska gälla som svensk värdegrund är lagen.
Men däremot vill jag stärka lagen. Det är skandal att homofober t ex kan öppna skolor. Men vi bör påminna oss om att Ebba Busch Thor gått i Livets Ords skola och pratar gott om dem ännu.
Jag känner personer som har gått i den skolan och upplevt vad kamrater, lärare och rektorer sagt om muslimer, katoliker och homosexuella. Där har vi verkligen en miljö som inte tolererar homosexualitet.
Jag håller med Busch Thor om att vi måste agera mot homofobi. I mitt Sverige hade inte Livets Ord ens kunnat öppna en skola. Men att därifrån gå så långt som att säga att Livets Ord eller de som stöder Livets Ord inte är svenskar, det skulle jag inte anse vara OK.
KD tänker väldigt inkonsekvent. De förespråkar själva sånt som bara kan existera i en mångkultur, där vi låter människor göra egna val. KD är t ex för barnomsorgspeng, så att en av föräldrarna kan vara hemma med sina barn de första åren. Även traditionella kvinnliga värderingar har försvarats av KD.
Jag stöder KD på de punkterna, därför kan jag se likheterna med t ex respekten för religiösas egna val.
Så länge det inte skadar andra borde det vara tillåtet, kort och gott.
Såå, är Ebba Busch Thor svensk? Ja, det skulle jag säga, även om hon stöder Livets Ord än idag. Men det är inte OK att hon inte agerar mot sådant som strider mot svensk lag. Det finns saker hos Livets Ord som strider mot svensk grundlag.
Debatten om de ”brottsliga” och ”mordlystna” ölänningarna på 1800-talet påminner mycket om debatten idag bland högerkonservativa med sympatier för Sverigedemokraterna i sociala media. Då var det ölänningarna som man sa hade en kultur som gjorde att de drogs till brottslighet. Idag är det muslimer, romer och andra som får höra detta.
Den tidens ”antirasister” fick ägna mycket möda och energi åt att motarbeta rykten om de våldsamma ölänningarna.
Ryktena hade uppstått av flera anledningar. Främst var Öland beryktat för att det skedde några uppmärksammade mord och uppror riktade mot personer av högre rang och stånd på ön. Bödaupproret 1850 är ett sådant exempel. Men sen var det så att folkmängden var stor på ön, folkmängden på ön var lika stor för 170 år sen som idag (den ökade från 23000 1805 till över 40000 i mitten på 1800talet, innan emigrationen till USA började), och fattigdomen utbredd. Som vanligt där utanförskap existerar grasserar även brottslighet där.
Men betydde det att alla ölänningar var, eller är, kriminella?
Nej, givetvis inte. Man kan inte dra alla människor av en etnicitet eller en kultur över en kam. Det vet alla bildade förnuftiga människor nu, och det visste man då.
Vi ska kika lite på hur den tidens fördomar om ölänningar och på några exempel på hur antirasister bemötte detta.
1827
I början av december 1827 skedde ett ohyggligt mord på Öland, som blev förstasidesstoff i landets alla tidningar.
Det hela började med att en bonde i Buserum i Torslunda socken högg ner träd i Saxnäs, Algutsrum, som tillhörde den avlidne löjtnant Hjorth. Hans son, lantmäteri-ausculant Olof Fredrik Hjorth, åkte tillsammans med några vänner för att konfrontera gärningsmännen och blev misshandlade. Hjorth så illa att han dog.
Som väntat blev upprördheten stor ute i stugorna. Ytterligare ett dåd begått i den del av landet som hade rykte om sig att vara den tidens ”no go-zon”.
Calmarposten rapporterade givetvis om det också. Men gick i svaromål mot förtalen om ölänningarna.
”Man har anmärkt under det sednare tiotalet af år, en mängd gröfre brott begågna af Ölands allmoge, hvilka alla ådagalägga samma lynne, samma lömska sätt att angripa. Jämför man de brottsligheter af gröfre art, som blifwit föröfvade på fasta landet af detta län, med de på Öland, får man anledning til obehagliga betraktelser af så wäl antalet bland lika stor folkmängd, som beskaffenheten, och sättet hwarpå de blifvit verkställda….”
Ölänningar har fått rykte om sig att utöva våld och mord genom ”lömskt försåt”, skrev tidningen. Men det är ändå fel att dra alla ölänningar över en kam, skrev tidningen.
Man får inte bedöma en grupp människor, en allmänhet, efter vad några av deras individer gör. Det finns både brottslingar och hedervärda i varje grupp människor.
”Ligger anlaget till dessa lömska brott uti Öländska allmogens lynne? jag kan inte återhålla denna fråga, ehuru den ganska lätt kan beswaras med nej. Efter några få indiwiders förhållande hwarke bör eller får man bedöma en allmänhet… Öland kan lika wäl som någon annan rikets landsort uppwisa hederwärda och skickeliga män; äfwensom brottsligar tywärr finnes allestädes.”
Det var hårda ord. Skribenten frågade sig om ölänningen är Sveriges vildsinta korsikaner.
”På en sednare tid hafva åtskilliga mord blifvit begångna på Öland, mord af hejdlös ilska, af djurisk blodtörst, der offret blifvit sargadt och misshandladt ännu sedan det upphört att andas, mord, som i all sin vildhet erinra om Korsikas vendetta och Syriens assassiner.
Med en viss fruktan genomvandrar man de förfallna, men ännu i sitt förfall arkitektoniskt sköna hvalven af Borgholms slott. Hvart ögonblick fruktar man att bakom någon pelare upptäcka en förstucken röfvare, som på god öländska tillropar en det till konstterm blifvna uttrycket: ”Pengar eller döden!” Denna barbenta muskulöse figur, som på en raggig Ölands-klippare, tyglad med låggrimma, galopperar alfvaren utåt, har han icke ett visst slägttycke med med en kalabresisk röfvare, som på afstånd observerar sitt rof, och ger icke sjelva det ödsliga nakna landskapet ett slags illusion åt en dylik föreställning?
(…)
En plägsed, gemensam för trakten kring Borgholm och trakten kring Rom är också det beständiga bärandet af vapen. Ingen öländning går — för att hämta en liknelse ur Frithiof — ensam: hans knif följer med. En öländning är icke rätt hemmastadd med sig sjelf, då han icke i sin bröstficka känner detta vapen, som med sin breda sextumsklinga godt håller en stillett stången. Och emellan handen och knifven råder vanligen af gammalt en dragningskraft, som i yttersta rummet utöfvar sitt inflytande på knifven. Det heta blodet kokar upp, och det kalla stålet blottas. Gräl slutar i blod. Denna plägsed är, kanske mer än mången tror, en orsak till de mordiska uppträden, som vanfräjdat Öland…
Öländningen är hvad man gjort honom till: förtryckt har han blifvit lömsk och hämdgirig. Religiöst vanvårdad, har han bildat sig ed egen lära om tillåtet och otillåtet, om dygd och last. Han har lagt sig i försåt för sina länsmän. Han har disputerat med sina själasörjare derom att tillgrepp af mat, då man är hungrig, aldrig kan vara något syndigt. En dylik moral är, om man så vill, naiv — riktig är den icke. Men den skall dock finna insteg hos råa sinnen, såvida frön till bättre åsikter icke i tid hos dem nedläggas.”
Öland har varit utsatt genom historien, både av krig och pest, och genom kronans kontroll av Öland, som varit strängt, skrev Kullberg. Om man utsätts för sånt är det inte konstigt om sinnet inte blir ”milt och menniskovänligt” bland de drabbade.
”Så vårdslöst, så styffaderligt, som svenska styrelsen i århundraden behandlat Öland, hafva knappt Romarne behandlat något af sina minst omtyckta lydländer. Må man derföre, äfven om man icke vill framhålla de flerfaldiga, de kanske vid jemförelse öfvervägande ljussidor öländningen eger, icke för mycket i svart utmåla hans mörka sidor. Öländningen är hvad man gjort honom till. Han är det lefvande resultatet af den styrelse, den förvaltning, den lagstiftning han varit underkastad.”
Måhända var anledningen till att många tidningar valde att utelämna slutklämmen i artikeln att journalisterna själva hyste fördomar om ölänningar?
1855
I en insändare av någon som angav sig för att vara bonde på ”Ölands norra mot” i Folkets Röst 1855-09-22 kunde man läsa kritik mot en herr Sylvander, som i en tjänsteskrivelse från Kalmars Hushållningssällskap uttryckt grovt fördomsfulla åsikter om Öland. Sammanhanget var att han skrev om det öländska lantbruket, som han kritiserade. Sylvander hade skrivit:
”Att ölänningen är ‘är mera rå och obildad än fastlandsboen’, är lika sanningslöst som att han är ‘slösare, lömsk, hämdgirig, blodtörstig, feg i öppen strid, lägger sig gerna i försåt och väntar tåligt flere år, för att utföra sin hämnd‘.”
Insändarskribenten bemötte påståendena att Öland skulle vara en ”no go-zon” där svenskar från fastlandet riskerade att utsättas för brott.
”På Öland finnas fullt ut så bildade och upplysta bönder som i Småland, och hvad angår öfrige grannlåter, som hr Sylvander tillägger ölänningen, så har hr Sylvander tänkt sig tillbaka ett par tjog år. I allmänhet är ölänningen icke slösare, ehuru han lefver godt och är i hög grad gästfri, äfven mot fremlingar, och på Öland kan hvilken som helst, äfven herr Sylvander, färdas lika säkert som i hvarje annan provins, utan att frukta för lömskhet, hämndgirighet, blodtörst eller försåt. ”
Avslutningsvis gav skribenten herr Sylvander en känga för sina fördomar. Det är orättvist att dra en hel provins, med dess invånare, över en kam, och generalisera negativt om dem, bara för att några få sköter sig illa.
”Det vore ännu mångdubbelt mera att anmärka vid herr Sylvanders årsberättelse; men det anförda kan vara nog för att visa vederbörande och den stora allmänheten huru herr Sylvander hopslumpat sin berättelse. — Att bedöma en hel provins efter några slarfviga och illasinnade individer, är och förblifver otillbörligt; ty hvar på jorden uppsöker herr Sylvander det land, der sådana icke finnas?”
Mord på orten, och på andra ställen
Mord var inte ovanliga på ön. Det ska sägas.
Calmarbladet 20 maj 1840 rapporterade t ex om ett mord på en 65-årig undantagspiga, Anna Larsdotter, i Stora Näsby i Sandby socken. Efter mordet gick landshövdingen ut med en skrivelse till allmänheten om att man skulle stoppa de kriminella gängen som härjade i Sandby och Gårdby pastorat. Under loppet av ett par år hade nämligen flera mord skett i de socknarna.
”Anledning saknas således icke til den förmodan, att inom ort finnes ett måhända widt utgrenadt band av djerfwa missdådare, hwilcka, genom den fruktan de injagat, eller det medhåll de förwärfwat, lyckats att giäcka kronobetiäningens waksamhet.”
Allmogen uppmanades ange gärningsmännen ”att åt orten återskänka frid och säkerhet”.
Det måste ha gått vilt till i Sandby och Gårdby pastorat. Aftonbladet 15 januari 1841 rapporterade att en Anders Larsson arresterats för att han misshandlat bonden Petter Månsson och drängen Nils Svensson i Bettorp. Petter skadades så illa att hans liv rapporterades vara i fara. Om den Anders Larsson ingick i det kriminella gäng som härjade i trakten framgår inte av medias rapporter.
Aftonbladet 27 april 1841 rapporterade om ytterligare ett mord. Ett dubbelmord.
Calmar d. 21 April. Nästl. Måndag infördes till härvarande länshäkte ynglingen Anders Beting från Mysinge, af Resmo socken på Öland, hvilken vid häktandet fritt och otvunget vidgått, att han d. 15 dennes på eftermiddagen med yxa så våldsamt slagit undantagsmannen Jöns Olsson och dennes hustru, Brita Olsdotter i Stenåsa, äfven på Öland, att de båda deraf ljutit döden.
Innan man tror att det nödvändigtvis var bättre förr ska man nog läsa på lite om historien. Rasism är något som inte bara funnit mellan länder och etniciteter utan även inom länder.
Regeringen har nyligen gjort en utredning om rasistiska och nazistiska symboler som har fått såväl nazister som sverigedemokrater att gå i taket. Det påstås att regeringen vill förbjuda runor, men det vill de inte om man läser vad det står i utredningen.
SOU 2019:27, ”Rasistiska symboler” föreslår inget konkret utan är en genomgång av frågan om rasisters och nazisters användning av symboler, som hakkorset eller runor.
”Många symboler som i vissa sammanhang kan uppfattas innefatta ett budskap som inte är accepterat av samhället kan ha en helt annan, fullt legitim, innebörd i ett annat sammanhang. Dessutom har många rasistiska och liknande symboler, även sådana som användes i NaziTyskland, en lång historia där de använts, och i vissa fall fortfarande används, i helt andra sammanhang. Hit hör t.ex. de fornnordiska runorna, såsom tyrrunan, och järnkorset. För att i vart fall behålla möjligheten att använda symboler i legitima sammanhang skulle ett förbud behöva förenas med endera uttryckliga undantag för när användandet av symbolen är tillåtet eller en reglering om att sammanhanget behöver beaktas vid bedömningen av om användandet är straffbart.”
Man kan diskutera effektiviteten av ett förbud, och om förbud hjälper, det är ok. Men att påstå att regeringen vill förbjuda all användning av runor är en grov lögn.
Men jag noterar att SD inte tycks ha något mot att sprida samma grova lögn som nazisterna i NMR sprider.
Det finns en allmän föreställning om att Sverige har haft allmän rösträtt i över 100 år. Det stämmer INTE. Vi fick allmän rösträtt för alla myndiga först 1989, i bemärkelsen alla över 18 års ålder. När vi firar 1918 som året då medborgarna ”fick” allmän rösträtt så osynliggör vi alla de grupper, som fattiga, romer och funktionsnedsatta, som inte ansågs fina nog att få rösträtt 1918.
Den allmänna rösträtten firar i år 30 år. 1989 fick vi allmän rösträtt för alla över 18 års ålder. I historieböckerna framställs året 1918 som det år då vi fick allmän rösträtt.
1989 fick intellektuellt funktionsnedsatta rösträtt. Fysiskt funktionsnedsatta (de s k ”rörelsehindrade”) fick den rätten 1964/65. Båda grupperna fick för övrigt rätt att gå i skola först på 60-talet. Det stämmer alltså inte som det står i våra historieböcker att alla barn fick rätt att gå i skola 1845. De ”rörelsehindrade” fick rätt att gå i skola i och med lagändringar 1962 och 1965, och de intellektuellt funktionsnedsatta fick rätt att gå i skola först 1969.
Ungefär samtidigt avvecklades institutionerna där ”rörelsehindrade” och personer med intellektuella funktionsnedsättningar hållits fängslade. Först med datorrevolutionen på 90-talet och 1993 års LSS-lag fick personer med funktionsnedsättningar en möjlighet till liv på lika villkor som andra.
Att grupperna med funktionsnedsättningar fick rösträtt 1964/65 respektive 1989 beror på att omyndighetsförklaringen togs bort då.
Det betydde även att funktionsnedsatta fick rätt att gifta sig med vem de ville.
Dessutom sänktes myndighetsåldern till 18 år 1974. Runt 1920 fick de flesta kvinnor (1918) och de som vägrat värnplikt (1922) rösträtt. År 1937 infördes rösträtt för fängelseinterner eller f d fängelseinterner. De flesta män fick rösträtt 1909 och de flesta rika män fick rösträtt 1866. (Källa: Riksdagens historia)
Den allmänna rösträtten har vi alltså bara haft i 30 år. Då, 1989, fick den sista gruppen rösträtt. Det handlar om en grupp som tvångssteriliserats, internerats och förtryckts under efterkrigstiden: de med funktionsnedsättningar. 1991 var första gången de kunde utöva sin nya rättighet och rösta i valet.
Grupper som var diskriminerade eller i utanförskap fick alltså sin rösträtt senare än 1918. Kvinnor var diskriminerade och fick rösträtt efter män. Fattiga var diskriminerade och fick det efter de flesta kvinnor och män. Romer, renskötande samer, resande saknade i regel en folkbokföringsadress, vilket medförde att de inte gavs rösträtt. I romernas fall gavs de rätten till fast bostad 1959, varpå de först då i praktiken beviljades rösträtt. och fysiskt funktionsnedsatta var bespottade och fick rösträtt efter fattiga till och med. Sist kom den mest diskriminerade gruppen, intellektuellt funktionsnedsatta.
Vi fick allmän rösträtt 30 november 1988
Ska vi fira något datum så är det den 30 november 1988 vi ska fira. Det var då riksdagen klubbade igenom den allmänna rösträtten. Ingvar Carlsson var statsminister och regeringen socialdemokratisk, men beslutet togs av en enig riksdag.
Laila Freivalds (S) var utrikesminister och öppnade debatten med dessa ord:
”Herr talman! En människa som har blivit omyndigförklarad har blivit fråntagen i stort sett allt inflytande över sitt liv. Hon förlorar så gott som helt rätten att bestämma över sin ekonomi. Men inte nog med det: omyndigförklaringen rör också hennes personliga rättigheter. Den allmänna rösträtten tas ifrån henne, och hon får inte heller gifta sig utan förmyndarens samtycke. En omyndigförklaring uppfattas vidare ofta som nedvärderande, både av den omyndigförklarade själv och av omgivningen.
Det är hög tid att ändra på detta. I stället för alt ta ifrån en utsatt grupp dess rättigheter skall vi tillföra den något positivt. I ett demokratiskt och människovärdigt samhälle är det en självklarhet att stötta de svaga i stället för att stämpla dem.
Institutet omyndigförklaring har sina rötter i en förgången tid. Då rådde en helt annan syn på den enskilda människan och hennes förmåga att klara sig själv. Vad som bör vara utgångspunkten för dagens lagstiftning är respekten för varje enskild människa och tilltron till hennes möjligheter att på egen hand klara sina angelägenheter. I dagens samhälle har vi andra möjligheter än tidigare att ge hjälp och stöd utan att behöva ta till en så ingripande åtgärd som en omyndigförklaring…
Avslutningsvis vill jag säga att detta är en betydelsefull reform som sätter begrepp som demokrati och människovärde.i centrum. Genom åtskilliga brev och andra kontakter med regeringskansliet har människor genom åren redovisat de känslor av förnedring och mindervärdighet som en omyndigförklaring väckt hos dem. Det är hög tid att nu visa dessa människor och deras omgivning att samhället har respekt för deras människovärde och deras förmåga att själva styra sina liv.” (Källa: Riksdagen.se)
Martin Olsson från Centerpartiet sa detta:
”Herr talman! Alla människor skall ha lika värde och rättigheter. Detta måste vara en viktig grundsats i värt demokratiska samhälle. Så långt det är möjligt skall alla tillförsäkras samma medborgerliga rättigheter. Samhället skall emellertid samtidigt garantera att den enskilde ges det stöd och det skydd han eller hon är i behov av.
Genom att riksdagen i dag skall fatta ett beslut om avskaffande av systemet med omyndigförklaring och införa en ny form av hjälp och stöd till dem som inte kan vårda sig själva eller sin egendom tas ett viktigt steg i riktning mot att uppnå denna grundsats. Motivet för avskaffande av systemet med omyndigförklaring är bl.a. att det anses att både den omyndigförklarade och dennes omgivning kan uppleva omyndigförklaringen som en nedvärdering. Det anses även kunna inträffa att den enskildes psykiska tillstånd påverkas negativt av en omyndigförklaring, liksom att vederbörandes sociala anpassning försvåras. Mot bakgrund av strävandena att så långt som möjligt respektera allas självbestämmanderätt och integritet är det naturligt att vi nu avskaffar systemet med omyndigförklaring. Från Centerns sida har vi med hänsyn till våra grundläggande värderingar slött denna utveckling och föreliggande förslag.” (Källa: Riksdagen.se)
Rösträtten är viktig att försvara! Men rätt ska vara rätt. Vi fick inte allmän rösträtt 1918, utan först då alla grupper i utanförskap erhöll den rätten, och det var långt senare!
Motargument 