Myndighetsspråk tenderar att göra människor till främlingar i sitt eget land. Det finns meningar som kan låta neutrala.
”I Sverige gör man så.”
”I Sverige fungerar det på det här sättet.”
”I Sverige behandlar vi kvinnor…”
”I Sverige uppfostrar man sina barn…”
Många människor som är invandrare eller tillhör nationella eller religiösa minoriteter och personer som på andra sätt inte uppfattas som självklart svenska, känner sannolikt igen dessa formuleringar.
De kan uttalas av en lärare, en socialsekreterare, en polis, en handläggare eller en vårdanställd.
Även om syftet inte är att såra, är frågan vad ett sådant språk kan göra med relationen mellan staten och individen?
I en demokratisk rättsstat ska myndigheter inte utgå från en diffus föreställning om ett ”vi” som grundar sig på en oklar definition av en persons föreställda kultur eller svenskhet.
Den ska representera lagen.
Det finns därför en avgörande skillnad mellan att säga.
”Enligt svensk lag gäller följande” och att säga ”I Sverige gör vi såhär.”
Den första formuleringen är rättslig, den andra är kulturell.
Den första beskriver en regel, den andra bygger på en föreställd norm om hur och vad människor förväntas vara.
Här skapas ett problem som handlar om vem som får tillhöra och inkluderas och vem som inte gör det.
Om personen framför myndigheten är svensk medborgare, född i Sverige och har levt hela sitt liv här, kan denna typ av formuleringen bli en subtil markering av att personens ”svenskhet” fortfarande är villkorad.
Även om en person är nyanländ, talar bristfällig svenska eller nyligen har kommit till landet, finns det ingen anledning att uttrycka sig på det sättet.
Myndigheter har inte i uppdrag att värdera människor baserat på olika föreställningar om kulturell identitet, de har i uppdrag att informera om rättigheter, skyldigheter, lagar och regler.
Det är inte myndighetens uppgift att säga ”i Sverige gör man så”, myndighetens uppgift är att säga ”det här säger lagen” eller ”det här är dina rättigheter” eller ”det här gäller enligt våra riktlinjer.”
Det är inte bara en språklig detalj, det är en demokratisk princip.
Ett samhälle där människor har olika språk, religioner, traditioner, erfarenheter och bakgrunder kan staten inte bygga sin legitimitet på föreställningar om etnokulturella markörer, den måste bygga sin legitimitet på lika rättigheter.
Det spelar därför ingen roll om en person har bott i Sverige i fem månader eller fem generationer.
Lagen gäller lika, rättigheterna gäller lika.
När myndighetsföreträdare säger ”i Sverige gör vi såhär” blir det ett diskursivt sätt att placera den andra personen utanför svenskheten.
Fokus flyttas från rättsstatens principer till en föreställning om ett kulturellt ideal.
Inte därför att någon uttryckligen säger ”Du är inte svensk” utan därför att samtalet organiseras kring ett underförstått ”vi” som den andra personen implicit inte anses tillhöra.
Detta är ett exempel på vad som brukar kallas ”andrefiering”
Andrefiering handlar om att människor kategoriseras som tillhörande en grupp som är annorlunda än den egna gruppen.
Forskning visar att sådana processer inte alltid är medvetna.
De kan vara subtila, vardagliga och till och med välmenande, men effekten blir att vissa människor gång på gång påminns om att de betraktas som avvikande från normen.
Andrefiering behöver inte börja med hat, den kan börja med en gränsdragning.
Ett ”vi” etableras som norm och någon annan placeras utanför det.
När denna gränsdragning upprepas kan människor alltmer komma att betraktas genom den kategori de tilldelats snarare än som individer.
Det är här andrefiering kan närma sig avhumanisering människans individualitet, komplexitet och egen röst försvinner bakom kategorin.
Avhumanisering behöver därför inte börja med att någon kallas för ett djur, den kan börja betydligt tidigare, när en människa inte längre möts som en individ, utan som en representant för ”de andra”.
Upprepad andrefiering kan leda till en försvagad känsla av tillhörighet eftersom omgivningen gång på gång kommunicerar ”du är inte riktigt en av oss”.
Det kan också leda till vad som kan beskrivas som identitetsstress eller en ständig förhandling om den egna sociala positionen och funderingar kring ur man blir läst av andra.
Hur uppfattar de mig?
Tycker de att jag är svensk?
Varför behöver jag förklara min svenskhet?
Vad är det hos mig som gör att de placerar mig utanför?
Ökad vaksamhet
När en person har upplevt samma typ av kategorisering många gånger kan hon börja förvänta sig den, vilket kan innebära att man blir extra uppmärksam på ordval, blickar, frågor om ursprung, kommentarer om språk, frågor om ”var man egentligen kommer ifrån”,
skillnader mellan ”vi” och ”dom”.
Forskningen om diskriminering pekar bland annat på hypervigilans som en möjlig mekanism mellan återkommande diskriminering och psykisk ohälsa.
Det är detta som gör frågan så viktig, för staten ska inte avgöra vem som är tillräckligt svensk.
Myndigheter ska inte tala som företrädare för en kulturell majoritet, de ska tala som företrädare för lagen och lika rättigheter.
Staten ska garantera att människor behandlas som jämlika medborgare och rättighetsbärare.
Det är skillnaden mellan en nation som bygger på etnokulturella principer och en rättsstat.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
