Strukturell diskriminering i Sverige innebär att samhällets regler, normer och rutiner missgynnar vissa grupper, som personer med utländsk bakgrund eller etniska minoriteter.
Vad är strukturell diskriminering?
Omedvetna mönster: Processer som fungerar automatiskt utan att någon uttryckligen vill diskriminera.
Normer och regler kan verka neutrala, men de kan leda till indirekt diskriminering genom att drabba vissa grupper hårdare.
Historiska rötter: Vanor och strukturer som har byggts upp under lång tid i samhället.
Var syns den strukturella diskrimineringen i samhället?
Arbetsmarknaden: Personer med utländska namn eller bakgrund kallas mer sällan till arbetsintervjuer trots samma meriter.
Bostadsmarknaden präglas av svårigheter att få hyreskontrakt i vissa områden på grund av diskriminering baserat på ursprung eller namn.
Rättsväsendet: Risk för etnisk profilering av polisen i samband med kontroller.
Negativa stereotyper som sprids i den politiska debatten eller media utgör en viktig del av det offentliga samtalet.
Strukturell diskriminering innebär att samhällets invanda normer och rutiner systematiskt missgynnar vissa grupper, som personer med utländsk bakgrund. Det handlar inte om enskilda personers elaka avsikter, utan om inbyggda mönster som skapar ojämna villkor på till exempel arbets- och bostadsmarknaden.
Huruvida muslimer stöder sharia beror på hur man definierar “sharia” och vilken muslim man frågar. Sharia är inte en enhetlig lagbok, utan en omfattande religiös och moralisk vägledning som tolkas på olika sätt globalt.
De flesta muslimer i sekulära länder, inklusive Sverige, vill inte ersätta landets lagar med ett islamiskt rättssystem.
Vad innebär sharia för majoriteten av muslimer?
För en genomsnittlig muslim handlar sharia i vardagen mer om personlig religiositet än om politik eller strafflagar. Det fungerar som en etisk kompass för att leva ett gott liv enligt islam:
Hur man ber och fastar.
Att ge till välgörenhet (zakat).
Att äta halalmat.
Hur man behandlar sina föräldrar och grannar med respekt.
De flesta praktiserande muslimer stöder sharia i dess privata och moraliska bemärkelse.
Skärmdump från Richard Jomshofs (SD) officiella X-konto 260824.
Politisk islam förespråkar sharia som statlig lag
När det gäller sharia som statsskick eller straffrätt (inklusive stening, piskrapp och begränsningar av religionsfriheten) är åsikterna starkt delade världen över.
En liten minoritet av världens muslimer, ofta kallade islamister, förespråkar att sharia ska vara landets högsta lag och styra hela samhället, likt i länder som Saudiarabien, Iran eller under talibaner i Afghanistan.
En stor majoritet av världens muslimer, inklusive sekulära och moderata, förespråkar demokrati och sekularism. De anser att religion är en privatsak och att statens lagar ska gälla lika för alla, oavsett religiös tillhörighet.
Skärmdump från Richard Jomshofs (SD) officiella X-konto 260824.
Hur ser situationen ut i Sverige och Europa?
Undersökningar och forskning, inklusive studier från Pew Research Center, visar att muslimer i västvärlden i hög grad accepterar det sekulära demokratiska systemet.
Inom islam finns en stark teologisk princip som betonar vikten av att muslimer respekterar och följer lagarna i det land där de bor, förutsatt att de har frihet att utöva sin tro privat.
Många muslimer i Sverige är sekulära eller kulturella muslimer, och praktiserar inte sin religion aktivt i vardagen, på samma sätt som många svenskar är sekulära eller kulturella kristna.
Att påstå att alla muslimer förespråkar sharia i politisk mening är felaktigt. För de flesta är sharia en fråga om personlig tro och moral. Idén om att införa sharia som statlig lag drivs av extremistiska eller strikt islamistiska grupper, som inte representerar den muslimska befolkningen i stort.
Antimuslimska rasister tjänar på att sprida myten att en majoritet av världens muslimer vill ha sharia-lagar som sitt lands högsta lag. I Sverige är det främst Sverigedemokraterna som driver detta falska narrativ. Det är en bekväm och förenklad sanning som många tyvärr går på.
Myten om att hundraser och ”människoraser” fungerar på samma sätt bygger på idén om att människor är lika biologiskt uppdelade som hundar. Detta är vetenskapligt felaktigt eftersom den genetiska strukturen ser helt annorlunda ut.
Ett vanligt argument hos personer som påstår att människor kan delas in i raser är att påvisa att bl a hundar delas in i massor av raser.
Om vi börjar med att kika på myten kontra verkligheten kan vi konstatera att tanken om att ”olika människoraser är som olika hundraser” kan motargumentetas med att hundraser historiskt skapats genom extrem inavel och isolering för att fixera specifika egenskaper. Människor, däremot, har alltid blandat sig och vandrat över gränser, vilket har hindrat biologiska raser från att skapas.
Som en del av myten om hundraser kontra ”människoraser” finner vi tanken om att hudfärg skulle påvisa att människor skulle tillhöra olika raser.
Fakta är att hudfärg styrs av ett fåtal gener som anpassat sig efter solljus. Det är en ytlig egenskap som inte har något att göra med resten av personens genetiska uppbyggnad.
Det finns en felaktig uppfattning om att det skulle finnas tydliga biologiska gränser mellan människor.
I själva verket ser vi att mänskliga egenskaper förändras gradvis över geografiska områden, och inte i skarpa steg. Det finns inga specifika ”rasgener” hos specifika grupper.
Så varför faller jämförelsen om hundraser och ”människoraser” platt?
Det finns en enorm genetisk skillnad mellan olika hundraser.Vad gäller hundar ser vi en gigantisk skillnad i storlek, skelett och organ. Vad gäller människor ser vi små anatomiska skillnader trots olika yttre drag. Störst variation finns inom samma grupp, inte mellan grupper.
Vad gäller avelsaspekten ser vi att människor under kort tid framtvingat, medan vi ser att hos människor sker ett naturligt urval baserat på miljö under lång tid.
Jämförelsen mellan hundraser och ”människoraser” är en vetenskaplig myt. Hundraser har skapats genom extrem inavel och kontrolleras av människor för att få fram enorma skillnader i storlek, utseende och beteende. Människoraser existerar inte biologiskt eftersom mänskliga grupper aldrig har varit isolerade. Människor har alltid rört sig och blandats, vilket gör att vi genetiskt sett är nästan helt identiska. De skillnader vi ser på utsidan, t ex hudfärg, handlar om ytliga anpassningar till solljus och miljö.
Att reducera komplexa sociala beteenden, intelligens eller kulturella skillnader till rena biologiska och genetiska determinismer är en förenkling som saknar vetenskapligt stöd. Modern forskning visar att variationen hos människor är mer lik än olik, och att idéer om att det skulle finnas fasta, absoluta biologiska gränser mellan grupper bygger på missförstånd.
Alla människor delar nästan 99,9 procent av sitt DNA. De genetiska skillnaderna inom en och samma folkgrupp är ofta större än skillnaderna mellan olika folkgrupper.
Gener styr inte allt. Miljö, uppväxt, kultur och livsvillkor påverkar hur en människa utvecklas.
Föreställningar om att vissa grupper är anpassade för specifika sociala roller, lägre intelligens eller specifika beteenden saknar vetenskapligt stöd.
Varför lever myterna kvar?
Man vill gärna förenkla sakernas tillstånd, och det är lättare att skylla på ”biologi” än att förklara svåra sociala och ekonomiska skillnader.
Äldre tiders rasbiologi påverkar fortfarande hur människor talar om gener och arv.
Samhället blandar ofta ihop biologiskt kön med socialt kön och invanda beteenden.
Idén om att människor styrs av fasta biologiska och genetiska skillnader saknar vetenskapligt stöd, eftersom människor delar 99,9 procent av sitt DNA. De olikheter vi ser beror istället på ett komplext samspel mellan miljö, kultur och sociala faktorer.
Myten om romers tjuvaktighet är en av de äldsta, mest spridda och mest skadliga stereotyperna inom antiziganismen. Denna fördom har använts i århundraden för att misstänkliggöra, kriminalisera och utestänga romer från majoritetssamhället.
Verkligheten bakom myten handlar inte om genetik eller kultur, utan om systematisk förföljelse, historiska näringsförbud och socioekonomiska faktorer.
Det historiska ursprunget till myten om romers påstådda tjuvaktighet kan sammanfattas i ett par punkter.
Sekulär och religiös propaganda: När romer anlände till Europa runt 1300-talet möttes de snabbt av misstro. I både kristen konst och myndighetstexter från 1400-talet och framåt framställdes romer slentrianmässigt som lömska, opålitliga och tjuvaktiga. Denna bild fördes senare vidare in i populärkulturen.
Rasbiologins pseudovetenskap: Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fick fördomen en ”vetenskaplig” fasad genom rasbiologin. Rasbiologer hävdade felaktigt att kriminalitet, asocialitet och tjuvaktighet var ärftliga egenskaper specifika för den romska folkgruppen. Denna retorik lade grunden för nazisternas folkmord (Porajmos) på romer under förintelsen.
Varför uppstod fördomen? (Verkligheten)
Att fördomen bet sig fast så hårt beror på de extrema levnadsvillkor som majoritetssamhället tvingade på romerna:
Romer förbjöds under långa perioder att äga mark, bli bofasta, söka vanliga arbeten eller gå med i hantverksgillen (skråväsendet). När traditionella inkomstkällor som metallarbete eller musik begränsades av myndigheterna, tvingades många till informella försörjningsmetoder – som tiggeri eller småstölder – för att överhuvudtaget överleva. Denna påtvingade fattigdom användes sedan som ”bevis” av majoritetssamhället för att gruppen var tjuvaktig.
Lösdriverilagarnainnebar att romer drevs bort från kommuner efter bara några dygn, och de tvingades leva i samhällets absoluta utkant. När ett brott skedde i en by var det enkelt för lokalbefolkningen att göra den förbipasserande, okända minoritetsgruppen till syndabockar.
Konsekvenser i dagens samhälle
Myten är långt ifrån död och skapar fortfarande en ond cirkel av strukturell diskriminering:
Den kollektiva bestraffningen kan förklaras med att om en enskild person med romsk bakgrund begår ett brott, ses det ofta som en bekräftelse på en ”romsk kultur”, medan ett brott begånget av en person ur majoritetsbefolkningen betraktas som en individuell handling.
Fördomen leder till att romer nekas anställningar, stoppas från att hyra bostäder eller blir systematiskt skuggade av väktare och butikspersonal enbart på grund av sin etniska tillhörighet.
Ett tydligt exempel på etnisk profilering i modern svensk historia var polisens olagliga ”Kringresanderegister” (som avslöjades 2013), där över 4 000 romer – inklusive tusentals barn – registrerades av polisen enbart på grund av sin etnicitet, vilket kritiker menade byggde på gamla antiziganistiska föreställningar om kriminalitet.
Myten om att romer skulle sakna intresse för utbildning är en seglivad fördom. Forskning och utredningar visar istället att den låga utbildningsnivån beror på historisk diskriminering, strukturell antiziganism, bristande tillgång till folkbokföring förr i tiden, samt social och ekonomisk utsatthet.
Det finns ett par historiska hinder i Sverige att beakta vad gäller romer och utbildning.
Under stora delar av 1900-talet nekades många resande och svenska romer folkbokföring, vilket i praktiken stängde ute barnen från det ordinarie skolväsendet.
Skolan sågs historiskt ibland som ett hot där familjerna riskerade att förlora kontrollen över eller dras ifrån sina barn, snarare än en trygg plats.
Systematisk utestängning har skapat en historisk misstro mot majoritetssamhällets institutioner.
Vid närmare efterforskning kan man se orsaker istället för ointresse.
Många romska familjer i såväl Sverige som övriga Europa lever i ekonomisk utsatthet där råd till skolmaterial, ordentliga kläder eller extra avgifter saknas.
Elever möts ofta av låga förväntningar från lärare, kränkningar eller brist på adekvat studiestöd.
Avsaknad av läromedel och utbildad personal inom de egna modersmålen (varianter av romani chib) försvårar skolgången.
Studier visar att romska föräldrar och unga i idag har en stark vilja till utbildning för att skapa en bättre framtid.
Genom statliga strategier och insatser, såsom användningen av romska brobyggare i skolan, arbetar samhället för att bygga broar mellan skola och romska hem.
Sverigedemokraterna har en djup historisk skuld till judar, med tanke på partiets nynazistiska rötter och det långvariga judehat som var dess drivkraft.
Under de senaste dryga två decennierna har partiet, åtminstone officiellt, förskjutit sin antisemitism mot muslimhat.
Betyder det att SD inte längre hyser antisemitiska åsikter? Nej, trots att de officiellt övergett antisemitismen har partiet vid många tillfällen fortsatt att göra sig skyldiga till antisemitism.
SD har de senaste åren åter börjat sprida antisemitiska konspirationsteorier, som till exempel den om ett så kallat ”folkutbyte” och myten om ”importerat valboskap”. Båda dessa teorier går i korthet ut på att en illvillig elit (ofta med judar inblandade) medvetet tar emot asylsökande, med påståendet att syftet är att få fler röster i val.
Det är inte ovanligt att partiföreträdare nämner globalism, kulturmarxism, Soros och Bilderberg. Denna retorik bidrar till att sprida antisemitiska konspirationsteorier och åsikter bland svenskar. Dessa begrepp är klassiska inslag i antisemitiska konspirationsteorier.
SD-sympatisörer lyfter ofta fram partiets påstådda förändrade hållning gentemot judar och Israel och hävdar att det är det enda svenska partiet som försvarar judar. Är detta ett tecken på att SD-toppar och -sympatisörer känner skuld över partiets historia? Eller är det ett försök att dölja den antisemitism som fortfarande finns inom partiet?
Skärmdump från Forum för levande historia 260824.
Det påstås ofta att judehatet idag främst kommer från den politiska vänstern. En relativt ny studie visar dock att judehat, oavsett form och uttryck, är mest utbrett bland SD-sympatisörer.
SD framställer sig själva som både jude- och Israelvänliga, men en närmare titt avslöjar snabbt sprickorna i deras fasad.
Många tror felaktigt att invandrare förr integrerades snabbt och problemfritt. Historisk forskning visar dock att integration alltid har varit en långsam och utmanande process, präglad av oro, oavsett tidsperiod.
I en diskussion på Facebook fick jag en kommentar som jag vill dela med er:
”ja, vi har ju aldrig tagit emot folk ifrån andra länder förr, för tänk om dom hade lyckats integreras ändå trotts att dom inte fick några bidrag!”
Personen anser att invandrare förr i tiden snabbt och enkelt integrerade sig i samhället utan ekonomiskt stöd. Denna syn är dock en grov förenkling som lätt kan ifrågasättas.
Hög- och lågkonjunkturer, ursprungsland och rådande politik har alltid påverkat integrationsprocessen. Varje tidsperiod har bjudit på unika utmaningar, och definitionen av lyckad integration har förändrats avsevärt genom historien.
Historiska utmaningar
Även under tidigare omfattande flykting- och arbetskraftsinvandringar var det en process att lära sig språket och få fasta anställningar.
De sociala klyftorna blev tydliga då ”nysvenskar” ofta hamnade i mindre attraktiva bostadsområden, samtidigt som majoritetsbefolkningen ofta uttryckte skepsis mot invandrarna.
Barnen till tidigare invandrare har oftast fullt ut integrerats språkligt och socialt, medan den första generationen har haft det betydligt tuffare.
Varför fortlever myten?
Vårt selektiva minne får oss att glömma historiska konflikter och istället minnas en förenklad och harmonisk version av det förflutna.
Dagens arbetsmarknad kräver formell utbildning. Under arbetskraftsinvandringens tid (1940- till 1970-talen) behövde svensk industri arbetskraft och ställde inga krav på formell utbildning. Detta gjorde det möjligt för invandrarna att börja arbeta direkt. Även om den ekonomiska integrationen gick snabbt, tog den sociala integrationen lång tid och präglades ofta av utanförskap.
Sveriges invandringspolitik skiftade från arbetskraftsinvandring till asylsökande under 1970-talet och framåt, vilket förändrade förutsättningarna för integration. Att integreras utan ett direkt jobb på en föränderlig arbetsmarknad visade sig vara både svårare och mer tidskrävande.
Fram till 1970-talet byggde svensk integrationspolitik på “assimilering”, där invandrare förväntades anpassa sig helt och bli “svenska”.
År 1975 beslutade riksdagen att invandrare skulle behandlas lika, ges möjlighet att samarbeta och uppmuntras att bevara sitt språk och sin kultur.
Sedan 1990-talet har integrationspolitiken fokuserat på just integration, snarare än assimilering. Detta innebär en ömsesidig process, även om utmaningar som segregation och långa tider till självförsörjning kvarstår.
Vad är bra integrationspolitik?
Integration delas vanligtvis in i fyra samverkande processer av forskare.
Strukturell integration omfattar arbetsmarknad, utbildning, bostad och hälsa.
Social integration omfattar sociala relationer, broar till majoritetsbefolkningen och andra grupper, samt länkar till myndigheter, samhällsinstitutioner och politiska strukturer.
Kulturell och identitetsmässig integration: Värderingar och språk.
Politisk och rättslig integration syftar till att tydliggöra individens rättigheter och skyldigheter, vilket inkluderar permanent trygghet, medborgarskap och möjlighet att delta i den politiska processen.
Modern forskning betonar att framgångsrik integration är en tvåvägsprocess.
Individens starka vilja och drivkraft.
Samhällets förmåga att integrera utlänningar, inklusive arbetsgivares och bostadsmarknadens inställning, samt förutsättningar för mänskliga möten.
Tanken att invandrare historiskt i Sverige har integrerats enkelt och smärtfritt är en idyllisk samhällsbild som bygger på vårt selektiva minne, förändrade krav och strukturella faktorer.
Sverigedemokraternas alltmer uppskruvade retorik om islam och muslimer, samt konkreta, antidemokratiska förslag förtjänar ännu hårdare granskning.
Att sakligt kritisera religiösa idéer eller migrationspolitik är en sak – att generalisera om en hel grupp människor är något helt annat.
När muslimer gång efter gång utmålas som ett kollektivt problem riskerar det att öka misstänksamhet mot och fördomar om människor som bara vill leva sina liv som alla andra.
Skärmdump från Aftonbladet 260817.
Sverige behöver en politisk debatt där vi kan diskutera integration, religion och migration öppet, men utan att kollektivt skuldbelägga människor på grund av deras tro.
Skärmdump från SvD 260817.
Svensk demokrati bygger på att medborgarskap och rättigheter inte ska graderas efter etnisk eller religiös bakgrund. De grundläggande positiva friheterna i grundlagen, t ex religionsfriheten, gäller alla invånare i Sverige. SD har med obehaglig uppriktighet klargjort att de anser att det inte ska gälla den muslimska minoriteten.
En nationell identitet kan bygga på språk, historia, kultur och gemensamma demokratiska institutioner. Etnonationalism – som SD förespråkar, utifrån politiska förslag och uttalanden – riskerar däremot att göra människors härkomst till ett mått på hur ”svenska” de anses vara.
Skärmdump från Richard Jomshofs officiella X-konto 260817.
Demokrati innebär inte bara majoritetsstyre. En fungerande liberal demokrati innebär också att majoriteten inte fritt kan ta ifrån minoriteter deras grundläggande rättigheter. Detta är en helt avgörande faktor när debatten handlar om muslimer, invandrare eller andra minoriteter.
När någon, politiker eller vanliga människor, talar om ”muslimer”, ”invandrare” eller andra stora grupper som om de vore homogena, kan det vara effektivt att be dem precisera vilka människor och vilka problem de faktiskt menar. Det flyttar diskussionen från svepande generalister till konkret politik och argumentation.
Skärmdump från Dagens Nyheter 260817.
Jag vill egentligen inte tro att alla som röstar på SD är rasister, muslimhatare eller antidemokrater. Däremot anser jag att väldigt mycket av partiets politik och retorik ska kritiseras stenhårt. Med en sådan inställning blir det svårare för motdebattörer att vända debatten till en pseudodiskussion om huruvida vi förolämpar sverigedemokratiska väljare.
Det är helt nödvändigt att vi inte tröttnar på att kritisera SD:s politik, som är såväl antidemokratisk som etnonationalistisk. Kritiken bör vara saklig och syfta till att argumentera mot partiets konkreta förslag och medvetet spetsiga uttalanden. Det är när vi glömmer bort att vara sakliga och börjar misskreditera SD-väljare som grupp som vi dribblar bort möjligheten att kunna påverka just dem som väljer att lägga sin röst på SD.
På vår hemsida www.Motargument.se finns massor av artiklar som ger oss fakta och motargument som kan hjälpa oss att fortsätta vara sakliga i debatten mot Sverigedemokraterna.
#svpol #SDhaveri #val2026
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Richard Jomshof skriver att han hatar islam. Han skriver att islam vill islamisera hela världen genom jihad, förfölja och döda icke-muslimer, göra kvinnor mindre värda, sprida antisemitism och avskaffa demokratin. Och så kommer slutklämmen, den som egentligen förklarar resten: han hatar också ”alla dessa medlöpare som springer islamisternas ärenden och hjälper dem med att ta vårt land ifrån oss”. Det är där den gamla föreställningen om att detta bara skulle handla om hård religionskritik blir ganska svår att upprätthålla.
För religionskritik är tillåten. Man får avsky islam, kristendom, sharia, Bibeln, Koranen, präster, imamer och religiösa dogmer. Man får kritisera islamism, jihadism, kvinnoförtryck och antisemitism hur hårt man vill.
Skärmdumpar från Richard Jomshofs (SD) officiella Facebookkonto 260819 och Aftonbladet 260817.
Men Jomshof gör något annat. Han förvandlar islam till en enda politisk aktör med en gemensam vilja, ett gemensamt mål och i stort sett en gemensam generalstab. Denne märklige figur vill erövra världen, döda icke-muslimer, förtrycka kvinnor och avskaffa demokratin. Sedan behöver bara muslimen kopplas till denna figur, så är jobbet gjort.
Det är rasism.
För att konstruktionen ska fungera måste skillnaden mellan islam, islamism och jihadism först försvinna.
Om problemet heter jihadism är problemet jihadister.
Om problemet heter våldsbejakande islamism är problemet våldsbejakande islamister.
Om problemet heter hedersförtryck kan man bekämpa hedersförtryck.
Men om problemet heter islam blir hotet betydligt mer användbart. Då kan moskén, slöjan, Ramadan, bönen och den vanlige muslimen stoppas in i samma berättelse om ett pågående övertagande.
Det betyder inte att problemen Jomshof räknar upp är påhittade.
Islamistisk terrorism finns.
Kvinnor utsätts för religiöst motiverat förtryck.
Antisemitism finns i islamistiska och muslimska miljöer.
Auktoritära religiösa regimer finns.
Det är verkliga problem och de ska bekämpas. Men därifrån följer inte att världens muslimer är ett politiskt kollektiv med samma mål.
Muslimer är demokrater, konservativa, socialister, liberaler, feminister, fundamentalister, sekulära och politiskt ointresserade. De tycker olika.
Det är ett mycket enkelt konstaterande, men det förstör tyvärr hela propagandabilden.
För propagandan behöver inte människor. Den behöver grupper.
Det mest avslöjande i Jomshofs text är därför inte ens att han säger sig hata islam. Det är orden ”ta vårt land”. Vems land? Är Sverige mindre den muslimska sjuksköterskans land än Richard Jomshofs? Den muslimske polisens? Den kvinna som bär hijab och är född i Malmö? Den muslim som avskyr islamismen och försvarar demokratin? Jomshof behöver inte svara. Retoriken fungerar bättre om gränsen mellan ”vi” och ”dom” lämnas lagom oklar.
Islam görs till fienden och människor som förknippas med islam får sedan bära misstanken.
Och sedan kommer ”medlöparna”. Där blir den auktoritära logiken tydlig. Först definieras ett existentiellt hot. Sedan kopplas en grupp till hotet. Därefter görs även den som protesterar misstänkt. Den politiske motståndaren har inte bara fel. Han hjälper fienden. Det är ett gammalt och effektivt knep, eftersom det gör kritiken själv till bevis för konspirationen.
Det är därför Jomshofs text är allvarligare än ännu ett grovt utspel. Den handlar om normalisering. Det som först väcker avsky blir nästa gång en kontrovers, därefter en legitim ståndpunkt och till sist en fullt normal del av den politiska debatten. Jomshof säger inte att han hatar jihadism. Han säger inte att han hatar islamism. Han säger att han hatar islam och avslutar med att människor hjälper ”dom” att ta ”vårt land”.
Man behöver alltså inte leta efter någon dold signal.
Det finns ingen dold signal.
Det är rasistisk retorik, öppet formulerad. Och det farliga är inte bara att en riksdagsledamot skriver så.
Det farliga är om resten av samhället vänjer sig.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 