Etikettarkiv: asyl

Uppehållstillstånd 2016

Antal beviljade uppehållstillstånd till personer som sökt uppehållstillstånd i kategorin Asyl i Sverige var 71 571 stycken under kalenderår 2016. Det är en uppgång från år 2015 då det var 36 645 personer som blivit beviljade uppehållstillstånd i kategorin för Asyl.

Totalt antal personer som fått uppehållstillstånd i Sverige år 2016 – sammanlagt i samtliga kategorier – var 150 530 personer. Färre än hälften var alltså asylsökande under det året.

För i totala siffran uppehållstillstånd finns bland annat: 24 709 personer som fått arbetsmarknadsuppehållstillstånd för att arbeta eller forska i Sverige (och deras respektive anhöriga), 15 148 personer som är anhöriga till asylsökande som fått uppehållstillstånd, 10 896 gäststudenter, doktorander (och deras respektive anhöriga).
Och även 7 278 nyfödda barn som fötts i Sverige och som har en förälder som sökt uppehållstillstånd och fått PUT – permanent uppehållstillstånd.

Det var 162 877 personer som under kalenderår 2015 lämnade in sin asylansökan till Migrationsverket i Sverige. Under hela kalenderår 2016 var det 28 939 personer. Antal asylansökningar från person som kom från Syrien sjönk från 51 338 personer år 2015 till 5 459 personer under kalenderår 2016.

Störst procentuella ökning av asylansökningar har skett från personer som flytt hit från Colombia. Det var 21 personer år 2015 och det steg till 121 personer som sökte asyl i Sverige från det landet år 2016. Från Turkiet steg det också, från 253 personer till 738 personer.

Det är för tillfället långa väntetider i handläggning och beslutsprocess, så antal beviljade uppehållstillstånd under ett kalenderår går inte att jämföra med antal inlämnade ansökningar under samma år eller med föregående kalenderår.

Källor från Migrationsverket:

Asylsökande till Sverige 2000-2016 (Excel)

Asylsökande till Sverige 2000-2016 (pdf)

Beviljade uppehållstillstånd 2009-2016 (Excel)

Beviljade uppehållstillstånd 2009-2016 (pdf)

Årskrönika 2016

2015 avslutades i en rutschkana. Sveriges asylpolitik havererade, gränserna stängdes, familjer inkvarterades på betonggolv och många heliga kor slaktades av våra politiker, såsom automatisk PUT för syrier och familjeåterföreningar.

Inom Motargument har vi sinsemellan olika uppfattning om vad som var rätt och fel i det läget. Det är naturligt och bra. Vi är tvärpolitiska, och representerar alla partier utom SD. Vi är socialister, liberaler och konservativa.

Det som förenar oss är synen på invandring som något i grunden positivt, och viljan att leva i ett öppet och mångkulturellt samhälle, där människor behandlas med respekt oavsett etnicitet, religion eller hudfärg.

Det som förenar oss är kampen mot rasism, fascism och främlingsfientlighet i alla former.

Om 2015 var de tvära kastens år har 2016 för Sveriges del präglats av stiltje.

Migrationspolitiken var det enda som diskuterades av politiker och ledarskribenter under 2015. Nu pratar vi istället integration, och alla partier utom SD försöker hitta vägar utifrån sin ideologi att integrera alla de människor som flytt till oss och som verkligen behövs.

SD rusade i opinionen under 2015, men under 2016 står de ganska still – i de flesta opinionsundersökningarna har de backat en smula. Faktum är att inga partier rör sig nämnvärt. Det är som om vi som är Sveriges vuxna medborgare bestämde oss för vad vi tyckte för ett år sedan, och vid den åsikten står vi sedan fast. Nationalism har i viss mån normaliserats, och många uttryck som tidigare var otänkbara att yttra är nu vardag. ”Svenska värderingar” har stötts, blötts, haussats och ratats.

Men partipolitiskt har 2016 varit en i stort sett mållös match mellan främlingsfientliga och övriga invånare. Vi har intagit våra positioner och tryckt ner våra hälar. Nu står vi där vi står och förflyttar oss inte.

I övriga världen har vi sett en tragisk normalisering av hat mot muslimer, invandrare och diverse folkgrupper. Politiska händelser i Polen, USA, Frankrike och England har visat att värden vi tagit för givna behöver försvaras även i vår generation, men för delvis nya grupper.

Antisemitismen lever kvar i vit makt-rörelser världen över och bland många kristna och muslimer från Mellanöstern som inte skiljer på staten Israel och judar överlag, muslimhatet är massivt, svarta påstås ha fått alla rättigheter de behöver och ska nu hålla tyst, annars är det omvänd rasism, HBTQ-rörelsens enorma framsteg de senaste åren riskerar att sopas undan av USAs nya presidentadministration och europeiska kvinnor förväntas å ena sidan hata samtliga flyktingar för att några enstaka individer tafsar, men samtidigt tolerera en kladdande sexist som ”Leader of the Free World”.

Terrordåd fortsätter rasera vår trygghet, och IS behåller sitt grepp om Mellanöstern, med våldtäkter, tortyr och död som följd. Diktatorer världen över plågar sina folk, och vi i de rikare länderna blundar, käbblar sinsemellan och vägrar känna ansvar.

Falska nyheter och främlingsfientlig och rasistisk propaganda och mytbildning har blivit en del av vår vardag.

Så medan svensk politik stått relativt still under 2016 har stora delar av världen tagit ett rejält kliv bakåt, in i hat och mörker.

Det finns förstås ljusglimtar. Den nya generationen som vuxit upp med mångkultur och ser HBTQ-rättigheter och frihet för kvinnor som självklarheter har världen över visat sig vara modig och medkännande med god moralisk kompass. Det ger hopp för åren som kommer.

Vi lägger 2016 till handlingarna, och blickar framåt mot en lång uppförsbacke.

Bortanför den finns en tillvaro där människor lever tillsammans i öppenhet och respekt för varandras sexuella läggning, religion och kultur, där terrordåd hör till historien och där kvinnor och minoriteter har fullständiga medborgerliga rättigheter.

För att komma dit behöver vi läsa på, källgranska, ta ställning, diskutera, motivera och övertyga släkt, vänner, medmänniskor.

Så går vi in i 2017.

Med en blandning av bävan och framtidstro, och en förvissning om att vårt engagemang behövs mer än någonsin.

Invandrare som röstar på SD

Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att se en motsägelsefullhet i att vissa människor som har flytt krig, orättvisor, terror och andra grymheter väljer främlingsfientligheten när de ska nyttja sin demokratiska rättighet.

evstafiev-bosnia-sarajevo-woman-cries-at-grave
En kvinna sörjer vid en grav på Lav kyrkogård i Sarajevo, 1992. Foto: Mikhail Evstafiev

På 90-talet flydde Ivana* och hennes familj från Bosnien-Hercegovina. Jag har inte all bakgrundsinformation rörande familjens flykt och deras dröm om att finna ett bättre liv i Sverige. Hur som helst så är det ställt bortom allt tvivel att Ivana, tillsammans med sin make och sina barn, såg sig tvungna att ta det svåra och konsekvensfyllda beslutet att fly till Sverige i hopp om att undvika att gå under i ett av vår tids värsta krig. Känslosamt har hon tidigare beskrivit hur maken dagligen riskerade sitt liv på slagfälten då han krigade för de bosnienkroatiska styrkorna. Ivana och maken bestämde sig för att lämna sin historia, sin släkt och sitt hem. De kunde inte se någon annan utväg än att fly från ett krig som skulle komma att släcka många människoliv, och som hade iscensatts av illvilliga, nationalistiska och inhumana krafter.

Det är orättvist att vi är olika lottade

För mig är det svårt att förstå – jag kan inte sätta mig in i grymma livsöden som jag inte ens i min vildaste mardröm kan föreställa mig hur det skulle vara att befinna sig i. Världen är orättvis, och det blir hänsynslöst tydligt när vi betraktar människors livsöden. Jag har haft tur, då jag är född och uppvuxen i Sverige och alltid har varit lyckligt lottad. Ivana och hennes familj, födda och uppvuxna som kristna i Bosnien-Hercegovina, var inte lyckligt lottade. Men nu är de lyckligt lottade, tack vare att de tog det avgörande beslutet att fly krigets fasor och att Sverige är ett land som historiskt sett har haft en generös flyktingpolitik. Tiden för flyktingströmmen från det forna Jugoslavien var heller inget undantag från denna humanitära generositet. Statens invandrarverk, idag Migrationsverket, godkände Ivanas och familjens asylansökan, och de blev 1995 en del av alla de 70 000 Balkanflyktingar som under denna tid beviljades asyl i Sverige.

Familjen har i Sverige funnit den fristad och den trygghet som de saknade i Bosnien-Hercegovina. Ivana arbetar, som så många andra invandrare, i vården och bidrar till samhället på ett fantastiskt sätt. Mot bakgrund av vad hon tidigare har berättat är livssituationen för övriga familjemedlemmar också bra. Familjen har integrerats väl i det svenska samhället, mycket tack vare deras egen vilja och bakgrund, men det finns andra faktorer som påverkar hur väl integration fungerar.

Balkanflyktingar har, delvis, en annan bakgrund än många av de som kommer i de flyktingströmmar vi kan se idag. Att de är inomeuropeiska invandrare gör att de generellt, diskrimineras mindre i samhället och på arbetsmarknaden än vad utomeuropeiska invandrare gör. Under 90-talet riktades också arbetsmarknadspolitiska insatser mot de nyanlända Balkanflyktingarna. Andra faktorer som påverkar integrationen är akademisk bakgrund, språk och förmåga att bygga upp ett socialt nätverk. Under tiden för flyktingströmmen från Balkan fanns ett överskott på bostäder i många svenska kommuner. Idag är situationen den motsatta – vi har brist på bostäder, och de flesta flyktingar hamnar på flyktingboenden istället. Förutsättningarna för Balkanflyktingarna var bättre än för de flyktingar vi har sett komma till Sverige på senare år.

Som så många gånger förr på min arbetsplats hamnade vi denna dag i ännu en politisk diskussion. Ofta handlar dessa diskussioner om invandring, flyktingpolitik och integration. Det är egentligen inte särskilt märkligt då de är ständigt närvarande och brännheta ämnen.

imagesI diskussionen kom vi snart in på att prata ämnen som bidragsfusk, kriminalitet och religion. Ivana klargjorde att hon faktiskt hade röstat på SD vid valet 2014. Hon förklarade sitt val med att hon anser att invandrare och flyktingar – till och med ”juggarna” (Gud förbjude) – ”tar bidrag och skiter i att jobba”, att ”det finns så många kriminella nu” (underförstått syftade hon på kriminalitet utförd av invandrare) och att hon ansåg att ”det finns för många muslimer i Malmö”.

Vi ska inte glömma vår historia

Det är i detta läge som mina varningsklockor börjar ringa. Vad är det egentligen som gör att vissa människor slutligen blir historielösa, att de faktiskt glömmer bort sin egen historia och sin egen flykt, den flykt man en gång tog för att förhoppningsvis undgå en sannolik död i krig, förtryck, politisk förföljelse eller tortyr? För mig är det svårt att blunda för valet att lägga sin röst på ett främlingsfientligt, förlåt ”invandringskritiskt”, parti som vill stänga gränserna. Är det inte ett uttryck för omedvetet självhat?

Det är en gåta för mig, som humanist och antirasist, hur vissa människor väljer att göra valet att lägga sin röst på det enda parti som inte vill ha dem här. Om SD hade varit i regeringsposition under Bosnienkriget talar det mesta för att Ivana och hennes familj aldrig hade fått asyl i Sverige. Om SD hade varit i regeringsposition idag finns en överhängande risk att SD hade haft för avsikt att repatriera Ivana och hennes familj.

SD har en ideologisk grundsyn som inte någonstans lirar med flyktingströmmar eller invandring. SD vill kraftigt begränsa asylinvandringen och man har också, på senare tid, uttryckt att man har nollvision vad beträffar invandring. Därtill kommer förslag från partiet om repatriering, dvs att människor ska beredas möjlighet, och tilldelas resurser, att återvända till sina hemländer. Orsaken till att SD vill förenkla för invandrare att ”åka hem” är att man, i så stor utsträckning som möjligt, vill se ett etniskt och kulturellt homogent Sverige.

Kan det vara så att Ivanas ilska och frustration över människor som lever på bidrag, är kriminella och utövar sin muslimska tro är större än det egna livsödet? Jag vägrar acceptera det.

Som vi redan vet är bidragsfusk och kriminalitet inte avhängigt etnicitet i sig, det finns andra bakomliggande (socio-ekonomiska) faktorer som leder till att människor hamnar i utanförskap och begår brott.

Vad gäller argumentet om ”för många muslimer” kan det vara så att Ivana, likt många andra ”islamkritiker”, inte känner sig bekväm med vad hon uppfattar som annorlunda och ociviliserat. ”De där muslimerna” ingår följaktligen inte i den föreställda religiösa, läs kristna, gemenskapen.

En röst på SD är en röst mot dig själv

Om du, som ex-flykting, lägger din röst på SD så är det en motsägelsefull och naiv handling och samtidigt så är det en röst mot dig själv. Tyvärr finns det några, som SD i själva verket motverkar med näbbar och klor och inte vill ha i ”sitt” Sverige, som har köpt SD:s skräck- och hatpropaganda.  Jag är väl medveten om att rasism, homofobi och islamofobi inte är exklusivt för vare sig sverigedemokratiska sympatisörer eller inhemska svenskar. Det förekommer självklart också bland människor som, på ena eller andra sättet, har invandrat till Sverige. Det problematiska i sammanhanget är att man av bara farten tappar bort var man själv kommer ifrån.

Det visade sig att Ivana har skrämmande dålig koll på vad SD egentligen står för, vad deras ideologi går ut på, hur de bildades och hur de har uttryckt sig också i modern tid. Hon hade inte heller pejl på att SD är sprunget ur nazistiska och rasistiska rörelser, och att partiet faktiskt en gång i tiden grundades av nazister.

Jag anpassade min argumentation i vår diskussion genom att ställa de raka och ”jobbiga” frågorna, för att se om hon satt inne med svar eller inte.

Tror du att du hade kunnat fly till Sverige om SD fick bestämma?

Varför ser du bara invandrares bidragsfusk?

Tror du att kriminaliteten bland invandrare beror på att de är just invandrare?

Tror du att SD verkligen vill att du ska bo i Sverige?

Är muslimer och islamistiska terrorister samma sak för dig?

Ivana hade inga svar.

Det behöver sägas att det finns en genuin historielöshet, en slående irrationalitet och en förvånande okunnighet hos de flyktingar som nyttjar sin demokratiska rättighet genom att rösta på SD. Detta är inte på något sätt unikt för flyktingar från forna Jugoslavien.

Vi kan se det bland en del flyktingar från andra länder också. Vi kan se det bland ”islamkritikerna” från Iran, där muslimhatet är så starkt att det tydligen inte spelar någon roll vad partiet man röstar på egentligen har för uppfattning om dig som människa.

Vi kan se det bland politiska flyktingar från Sydamerika som verkar ha glömt bort sin egen historia och hur man flydde från de fascistiska diktaturerna på 70-talet.

Vi har ironin i att en del judar väljer att rösta på SD, eftersom de utger sig för att vara ”pro-israel”. I historisk kontext är det ett hån mot dig själv som människa att rösta på ett i grunden antisemitiskt parti då du själv är jude. Inte minst mot bakgrund av att det fortfarande uttrycks antisemitiska åsikter bland företrädare för partiet.

imagesMin diskussion med Ivana blev engagerad, känslostark och givande. Givande för oss båda, hoppas jag. Ivana är en människa jag tycker mycket om. Vår diskussion har inte förändrat någonting om vad jag tycker om henne som person, hennes åsikt och politiska ställningstagande till trots. Detta beror på att jag ser på hennes röst som en föränderlig åsikt, en konsekvens av stark frustration och en stor portion okunnighet och är inte heller på något sätt kopplad till hennes person.

Oavsett om man har flytt från terror, krig, förtryck eller av politiska orsaker har man en skyldighet, gentemot både sig själv och andra, att inte glömma bort sin egen historia. Detta gäller oavsett hur frustrerad, besviken, arg eller religionskritisk du är. Alla har vi rätt att klaga och vara missnöjda över samhället och dess brister, men att köpa SD:s ensidiga och repetitiva hatpropaganda, som skyller alla problem på invandrare, är inte rätt metod.

Vi har en demokratisk rättighet att välja vilka vi vill ska bära det yttersta ansvaret för hur vårt Sverige ska se ut. Den rättigheten innebär att vi kan rösta på vilka vi vill. Detta gäller naturligtvis alla, oavsett bakgrund. Som invandrare i Sverige, oavsett orsak till att du kommit hit, kan det vara klokt att fundera över hur du ska lägga din röst. Är du en del av det etniskt och kulturellt homogena Sverige som SD förespråkar?

Ivana förkunnade att hon faktiskt tänker återgå till att rösta på Moderaterna till nästa val.

*Ivana är ett fingerat namn

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Uppehållstillstånd första halvåret

Antal beviljade uppehållstillstånd till asylsökande personer som var medborgare i ett land i Asien, Mellanöstern och Afrika under första halvåret 2016 var ungefär 18 200.

(Uppehållstillstånd till ”Statslösa” 2 189 personer och till 14 personer med ”okänt” medborgarskap)

58 av alla beviljade uppehållstillstånd under första halvåret 2016 var Tidsbegränsade/Tillfälliga uppehållstillstånd (så kallade TUT).

2 107 av alla beviljade uppehållstillstånd under första halvåret 2016 var till ensamkommande barn och ungdomar under 18 år.

Det finns fortfarande många ansökningar på kö – de som kom hit under sommaren, hösten och vintern 2015 väntar på beslut. Så statistiken över antal beviljade uppehållstillstånd under ett år går inte rakt att jämföra mot antal inkomna asylansökningar under samma år – det är en fördröjd effekt som främst beror på olika långa utredningstider och om man lämnat in sin ansökan i början, i mitten eller i slutet av ett kalenderår.

Källa: Migrationsverket.se Statistik (hämtad 30:e juli 2016)

Nyhetsbrev juli 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i juli.

I fokus – om aktuella händelser

Ensamkommande på festivaler – krönika/mytknäckare av Helena Trotzenfeldt

Artiklar

Barnäktenskap bland flyktingar – artikel av Torbjörn Jerlerup om svårigheterna i lagstiftningen

Hatbrott – vad är det egentligen? – artikel av Tina Holm som benar ut begreppet hatbrott

”Vi måste berätta sanningen om kod 291” – artikel av Polimasaren om den omtalade kod 291

Sverigedemokraternas ”nya” taktik – artikel av Polimasaren om hur SD riktar in sig på känsloargument

Hur utövas demokrati i praktiken? – artikel av Elias Lodin om begreppet demokrati

Korta motargument

Att välja läkarens kön

Partiernas intäktsredovisning 2015

Mytknäckare

Bilden med ”Riot dog” är inte från Sverige – mytknäckare av Polimasaren om brist på källkritik hos ”invandringskritiker”

Lite om terrorismen i Europa – mytknäckare av Polimasaren som ger perspektiv på terrorism

Myt: Muslimer identifierar sig med terrorism – mytknäckare av David Ehle om att vara muslim inte är detsamma som att vara islamist

Recensioner

Bokrecension: Min Historia – Assata Shakur – recension av Johan Löfström

Reportage

#Almedalen2016: Tillit och migrationTherese Maurin rapporterar från årets Almedalsvecka

#Almedalen2016: Fakta eller feeling – vad bygger du dina åsikter på?Therese Maurin rapporterar från årets Almedalsvecka

#Almedalen2016: Inkludering och integrationTherese Maurin rapporterar från årets Almedalsvecka

#Almedalen2016: Att maska ett nätverkTherese Maurin rapporterar från årets Almedalsvecka

Ensamkommande på festivaler

Organisationen ”Ung cancer” säljer T-shirtar, kepsar och annat med sin slogan Fuck cancer. Få, om någon, skulle reta sig på att en medmänniska bär ett armband med denna text.

Så när polisens informationsavdelning skulle skapa en kampanj för att försöka stävja tafsandet på festivaler fick de idén att också använda armband – för att påminna och upplysa om hur viktigt det är att respektera framförallt kvinnors rätt att slippa bli nypta i bröst och rumpor. Det skulle de aldrig gjort. Ett närmast skoningslöst raseri har härjat i såväl etablerad press som på sociala medier. Några går så långt som till att hävda att Polisen ”hånar” offren. Polisen anses vägra se det ”verkliga” problemet. Jag har aldrig sett en artikel där ”fuck cancer”-armband påstås vara ett hån mot den som drabbas av cancer, men här gäller tydligen inte regeln ”vad jag finner irrelevant kan jag strunta i”.

Det verkliga problemet menas vara att det är ensamkommande unga män som alldeles allena står för alla övergrepp på festivaler.

Först ut var Svenskans Per Gudmundson, med ledaren ”tjafsa inte”, där han framför ovanstående tes mer eller mindre i klartext, med hänvisning till den rapport polisen sammanställde i maj. Sexuella övergrepp genomförs enligt honom enbart av ”en specifik grupp förövare”, som av sammanhanget att döma menas vara unga nyanlända killar.

Efter detta följer en rad artiklar, där olika konservativa skribenter går allt längre i sin kritik mot ett samhälle där ”kvinnors kroppar är allmän egendom”, och så, efter att polisen pekat ut ensamkommande som ansvariga för en rad övergrepp under Putte i Parken-festivalen i Karlstad, skriver Moderaternas Hanif Bali ett Facebookinlägg. I inlägget påstås det att de som beviljats asyl i Sverige mer eller mindre har förstört tillvaron för svenskar som inte tillhör ”eliten”, vilket bland annat visas genom att peka på hur livet blivit sämre för kristna asylsökande (som tydligen hade haft det bättre om de inte kommit till Sverige) och för invånarna i en ort vars avloppssystem gått sönder. Så till slut menar han att de som sökte asyl i Sverige 2015 utsatt trettonåriga flickor för ”taharrush gamea al-jinsy” på konserter och festivaler. Många av mina nära och kära gillar detta inlägg. Jag blir så där besviken igen, över bristen på kritiskt tänkande.

Jag vet sedan tidigare hur det går när man skriver något på Hanifs vägg. Han har, liksom SD, en flock skrivbordskrigare bland sina följare som idoliserar honom och går till grova personangrepp mot alla som framför något som ens andas kritik. Det är egentligen inte hans fel, men det gör att jag drar mig för att skriva där.

Men eftersom jag bestämt mig för att skriva denna artikel, tänkte jag passa på att mjölka hans trolltrupp på information om vilka övergrepp nyanlända skulle ha begått under just festivaler, och som svar på min fråga konstateras att det finns tre och endast tre händelser, som dock i sin tur kan delas upp i många övergrepp. Det är de båda välkända ”We are Stockholm” och nyårsafton i Kalmar, och det är ”Putte i Parken” den 2-3 juli i år. Det slutar med att jag tar bort hela tråden, efter att ha sparat den. Nationalisterna kan inte respektera att jag begär att inte bli taggad, och påhoppen spårar ur. Men jag får i alla fall svart på vitt att det inte finns fler händelser än dessa tre, för hade det gjort det hade åtminstone någon av alla dessa flyktinghatare garanterat vetat det.

Jag befinner mig i Karlstad. Domen här är inte nådig. Men efter att polisen först gått ut och bestämt påstått ”det råder ingen tvekan om vilka som tar sig dessa friheter. Gäng med 7-8 killar tillhörande gruppen ensamkommande barnändrar de sig och redigerar sin egen text. Två av dem som gripits var ensamkommande, men inte alla.

Jag har tidigare skrivit om det absurda i att påstå att enbart icke-svenskar skulle stå för samtliga sexuella övergrepp. Men sedan dess har debatten blivit än mer polariserad. Vi är många som minns hur det nöps i rumpor och bröst i en tid då det knappt fanns invandrare i Sverige. Vi beskylls ofta för att ”blunda för problemet” och att vi ”avsiktligt förvärrar” för nutida offer.

SD är förstås värst. De har ju så länge pekat på hur utländska män våldtar hej-vilt, och nu har de äntligen fått rätt, menar de. Riksdagsledamoten Paula Bieler hävdar i en dagsfärsk intervju att ”Det är vanligt att tycka att om en kvinna går klädd utan att täcka håret eller har en för kort kjol så är hon allmänt byte”. Var hon hittar alla de invandrade män som har denna åsikt framgår inte, men uppenbarligen är de så många att det går att påstå att ”det är vanligt”. Jag menar att män inte våldtar eller tafsar för att en kvinna inte bär slöja, utan för att de kan.

Bortom åsikterna finns fakta, och dessa i sin tur finns bäst presenterade i denna polisrapport.

Bakgrunden beskrivs så här:

”Grupper av män utsatte under nyårsnatten 2015-2016 unga kvinnor för sexuella ofredanden på flera håll i Europa. I Sverige har det uppmärksammats att ett sådant beteende har förekommit under bland annat ungdomsfestivalen We are Stockholm sommaren 2014 och 2015.

Med anledning av detta beslutade rikspolischefen att utsattheten för sexuella ofredanden bland ungdomar skulle undersökas. Uppdraget avgränsades till att fokusera på sexuella ofredanden på platser där folkmassor bildas, samt att kartlägga var i övrigt brotten begås för att polisen, direkt och indirekt, ska kunna medverka till att förebygga brott.”

Polisen har gått igenom tiotusen anmälningar från åren 2011-2016, och drar denna slutsats:

”Den övervägande delen av de utsatta är flickor som är yngre än femton år, men det förekommer brott även mot unga pojkar. Brott begångna på offentlig plats, till exempel i folksamlingar och på festivalområden, är förhållandevis få och utgör endast en dryg procent av det totala antalet brott. De allra flesta gärningsmän agerar ensamma och utsätter unga flickor vanligen för fysiska beröringar som upplevs som obehagliga. Antalet anmälda brott där gärningsmännen är fler än en är få.”

Senare:

De ensamma gärningsmännen har oftast inte kunnat identifieras men signalementsuppgifterna talar för att de inte utgör någon homogen grupp. I de fall där brotten utförts av gärningsmän i en större grupp på offentlig plats och i simhallar har gärningsmännen främst varit ungdomar som söker eller nyligen fått asyl i Sverige.”

Om vi nu sätter ihop detta får vi:

De allra flesta som utsätts för sexuella ofredanden råkar ut för ensamma gärningsmän, och dessa tillhör inte någon homogen grupp.

Det konstateras också att det i de fall då större grupper gått samman har det handlat om killar som sökt eller nyligen fått asyl i Sverige.

De nämner dock inte den våldtäkt som utfördes under Bråvallafestivalen 2014 av fyra ”pursvenska” gärningsmän. Det är i sin ordning, eftersom de inte ger andra exempel heller. Det vi dock kan konstatera är att polisen verkligen inte försöker få skyddsbehövande eller asylsökande att framstå i bättre dager än de förtjänar.

Att polisen därför konstaterar att de allra flesta övergrepp inte begås av män tillhörande en ”homogen grupp” finns det anledning att tro dem.

Det finns förstås anledning att ta ett extra snack med killar som söker eller fått asyl i Sverige. Jag har inga synpunkter på det. Vi som växer upp i Sverige får oss en dos av detta under sexualundervisningen i sexan. Och jag vill också tillägga att polisen i sin rapport konstaterar att övergrepp på badhus främst utförs av unga killar som nyligen kommit till Sverige.

När jag var tonåring i Karlstad på 80-talet polisanmälde man inte. Man konstaterade att ”det där jävla äcklet nöp mig i rava”, och sedan höll man sig undan från äcklet. Telefonen fanns hemma. Kameran likaså. Det var svårt att få tag på polisen och än svårare att dokumentera. Att den laissez-faire-attityden nu ändrats är förstås bra. Att vi pratar om sexuella övergrepp är förstås också alldeles lysande. Att i sammanhanget dela ut armband för att väcka än mer debatt var kanske en bra idé. Eller kanske inte. Men Sveriges asylkritiker har nu sågat kampanjen med fotknölarna, så nu är den rätt körd.

Det är beklämmande med polariseringen. Vi som vädjar om lite mer eftertanke eller åtminstone en faktabaserad debatt hånas och hatas.

Det finns en vilja att avhumanisera dem som söker eller nyss beviljats asyl. De beskrivs som lägre stående varelser. De drar runt i flock, drivna av hat och förakt mot ”våra” kvinnor, oförmögna eller ovilliga att tygla sin sexualdrift. De är inte som vi. De kan inte heller bli det.

Att det i själva verket är fråga om tre eller fyra festivaler där några tiotal av Sveriges, om vi ser till de senaste fyra åren, närmare hundratusen relativt nyanlända killar mellan 15 och 25 dragit runt spelar ingen roll.

Alla är skyldiga.

Att polisen nu i en objektiv rapport efter att ha läst tiotusen anmälningar fastslagit att de allra flesta övergrepp begås av en icke homogen grupp män spelar inte heller någon roll.

Alla vet ju vilka de är ändå.

Nyhetsbrev juni 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i juni.

I fokus – om aktuella händelser

Ingrid Carlqvist, asylsökarna och fördomarna – artikel av David Ehle om ”islamkritiker” som sprider myter om invandring och invandrare

Före detta SD-partistyrelseledamot önskar livet ur gymnasieministern – artikel av Malte Roos om massmailet som innehöll önskan om att gymnasieministern skulle dömas till döden

Glimmingehus på arabiska – artikel av David Ehle om hur ”invandringskritiker” rasar över att Glimmingehus anordnar visningar på arabiska

Mytknäckare

Myt: Bara Sverige som inte nämner nationen i nationalsången – mytknäckare av Elias Lodin om missuppfattningar om nationalsångstexter

Myt: Svenskar är dåliga på att fira nationaldagenElias Lodin knäcker myten om att Sverige skulle fira sämre än andra länder

Myt: Svenskar snart i minoritet – mytknäckare av David Ehle om framtida befolkningssammansättning

Myt: Barn behöver en mamma och en pappa – mytknäckare av David Ehle om samkönade föräldrar

Myt: Kanadas premiärminister och ramadanTorbjörn Jerlerup knäcker myten om hur politiker bidrar till ”islamisering”

Artiklar

Är hijabmotståndarna mot jeans också? – artikel av Torbjörn Jerlerup om klädlagar och det fria valet

Ett folkmord är ingen politisk lekstuga! – artikel av Ida Dzanovic om partier som vill rösta om att erkänna folkmord

Hertig Erik och prinsessan Ingeborg – artikel av Polimasaren om barnäktenskap och tvångsgifte ur ett historiskt perspektiv

Nazisttanten Oredsson – artikel av Polimasaren om Vera Oredsson och den omtalade hitlerhälsningen på 1 maj

Korta motargument

Sverigedemokraternas tapp – fortfarande en ökning

”Google manipulerar sökningar för att stötta Hillary”

Är alla muslimer araber eller från MENA?

Krönikor

Empatisk läsning – gästkrönika av Robert Nilsson om ”en utrotningshotad läsart i klickonomins medielandskap”

”Jag ser ut som en flicka, men känner mig som en pojke” – gästkrönika av Rokibath Alassane på Afropé

Etnicitet – en aspekt av en social relation – krönika av Elias Lodin om begreppet etnicitet som relation

Sexualiseringen och objektifieringen av svarta män – gästkrönika av Collins Luther Zola på Afropé

Rättfärdigandets logik – gästkrönika av Robert Nilsson om pingstpastorn Stanley Sjöberg och rättfärdigandet av massmordet i Orlando

Rätten att vara annorlunda – krönika av Torbjörn Jerlerup i handskakningsdebattens efterdyning

Den blåa gravkammaren – krönika av Ida Dzanovic som funderar över konsekvenser av den nya asyllagen

Den blåa gravkammaren

De behöver inget annat utom fastmark under fötterna.

Många själar har redan nått havsbotten och stannat kvar i en evighets sökande efter marken att stå på.

Där någonstans, bland barnkroppar som vågorna tar till stränder, letar vi efter vår medmänsklighet som kunde ha räddat åtminstone en av dem.

En  som hade samma kläder och liknande skor som våra egna barn.

En som var lika busig, lekfull och nyfiken som pojken nere på gården.

En som kunde sitta i samma klassrum och med nyfikenhet lyssna om dinosaurierna.

En som vi kunde se springandes på rutschkanor på ett lekland.

Alla är livlösa kroppar som vågorna tar till stranden, som för att fråga oss om var vår medmänsklighet tog vägen.

I sitt inre gömmer den blåa gravkammaren människornas vilja att bli en av oss, att nå marken som vi står på, att få en ny chans att börja om.

Var ska man annars ta vägen?

Vänta kvar tills kroppen blir sönderslagen i bitar av bomber som aldrig slutar falla?

Att svälta ihjäl i ruinerna… Eller att ta chansen och åka över den stora djupa blåa gravkammaren?

Du kommer aldrig att kyssa fastmarken du står på, oavsett hur patriotisk du vill hävda att du är.

Men de människorna… De skulle göra det.

Det hela handlar om att nå fastmark.

Marken som vi trampar på dagligen, med arroganta och högmodiga steg.

Marken som vi är herrar på.

Marken som vi tror att enbart vi själva har rätt till att lämna våra fotspår på.

Kommer vi verkligen att ha det bättre genom att byta TV-kanal och titta på ”Farmen” istället, medan alla dessa livlösa människor på stranden ligger i sin eviga tystnad med en enda fråga till oss:

”Var tog vår medmänsklighet vägen?”

Är det verkligen livet utan medmänsklighet som vi väljer?

Fastmark.

Det hela handlar om att nå fastmark, att bli med oss, att utvecklas tillsammans och att få en ny chans.

Var ödmjuk och snäll mot varje sten du trampar på.

Du är inte de stenarnas herre!

Att födas i Europa är inget val vi gjorde.

Ta dina steg med ödmjukhet… Även vår mark kan rämna och skaka under fötterna.

Det är möjligt, åtminstone med tanke på Antarktis som smälter.

Kanske du och jag en dag blir tvungna att simma över oceanen för att nå fastmark.

Om inte vi, kanske våra barn… Eller barnbarn.

Vem kan garantera oss att det aldrig kommer att ske?

Våra riksdagspolitiker som idag har beslutat att vi ska leva utan medmänsklighet?

Även dem kan du se då i en gummibåt mot flera meter höga havsvågor.

Skrik inte då om mänskliga rättigheter och din självklara rätt till att existera!

/Ida Dzanovic

Ingrid Carlqvist, asylsökarna och fördomarna

Det finns människor som inte skyr några som helst medel i invandringsdebatten. Ingrid Carlqvist är en notorisk muslimhatare och en av grundarna till den ”islamkritiska” nättidningen Dispatch International. Hon är också flitig skribent på den internationella, islamofobiska tankesmedjan Gatestone Institute.

På sociala medier, såsom Twitter och Facebook, är Carlqvist påfallande, och påfrestande, aktiv i sin iver att delge oss ”sanningen” om invandrare och invandring i allmänhet, och muslimer och islam i synnerhet.

Den 30 maj 2016 lägger Carlqvist upp ett filmklipp på Gatestone Institutes Youtube-kanal. I klippet ser vi Carlqvist vandra genom skånska rapsfält spyende främlingsfientlighet och lögner. Hon målar upp Sverige som ett land i fritt fall invaderat av asylsökande våldtäktsmän, sharialags-vurmare och no go-zoner. Hon får snart svar på tal i en Twitter-tråd när hon, dagen efter, länkar klippet. Frilansande skribenten och föreläsaren Staffan Landin twittrar en rant på tolv punkter som petar hål på Carlqvists rasistiska, lögnaktiga bubbla. Motargument väljer här och nu att publicera ranten i sin helhet.

”1. Sverige är har INTE flest våldtäkter i världen. Det är er mest seglivade och dummaste myt.”

”2. Sharia är inte viktigare än svensk lag i några områden.”

”3. Du överdriver kraftigt situationen i de 55 sk ”no-go-zonerna”.”

”4. Du har fel om prognosen, MV prognos är 60.000 och troligen mindre. Du säger 74-10.000.” *

”5. Sverige är INTE en nättväktarstat där det är varje man för sig själv. Det är absurt.”

”6. Sverige har 9,8 miljoner invånare.”

”7. Våldtäkt är inte det svensken är mest rädd för.” **

”8. Det är inte förbjudet att föra statistik eller forska på etnicitet eller bakgrund hos brottsförövare.”

”9. Vi vet inte alls vem som begår våldtäkterna, bara ca 10% anmäls och där finns ingen data på bakgrund idag.”

”10. Våldtäkterna har INTE ökat med 1500%. Sexualbrotten har troligen inte ökat alls de sista åren”

”11. våldtäkter med fler än en förövare skedde med all sannolikhet också förr i tiden.” ***

”12. 400 är inte hälften av 1300.”

Filmklippet med Ingrid Carlqvist är inget annat än populistisk och rasistisk smörja baserad på lögner, myter och siffertrixande. Det obehagliga i sammanhanget är att det finns människor som litar blint på Carlqvists, och hennes gelikars, domedagsprofetior.

Länk till Staffan Landins Twitter-rant

* Siffran Ingrid Carlqvist anger i klippet angående antal asylsökande för 2016 är 70 000-140 000. Denna siffra baserar hon på februariprognosen som låg på 100 000. I april skrevs prognosen ner till 60 000

** Mycket talar för att terrorism är det svensken är mest rädd för

*** Påståendet om att gruppvåldtäkter är ett nytt fenomen avhandlas här

Lästips:

Här är sanningen bakom statistiken för ”våldtäktslandet” Sverige

Kan sharia tillämpas i Sverige?

Brottsförebyggande rådet (BRÅ): Våldtäkt och sexualbrott

Brottsförebyggande rådet (BRÅ): Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet

Gradvisa förändringar i synen på våldtäkt

Invandrare och brottslighet – myter och statistik

SCB:s befolkningsstatistik

No go-zoner för dummies

 

Nyhetsbrev maj 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i maj.

I fokus – om aktuella händelser

Afropé och Motargument inleder samarbete

Du förbrukade all trovärdighet, Amineh! – krönika av Ida Dzanovic om Amineh Kakabavehs ”islamkritik”

Mytknäckare

Muslimen, kvinnan och korancitatenPolimasaren knäcker ytterligare en främlingsfientlig myt som blivit viral

Myt: Det där med återbesök – mytknäckare av Torbjörn Jerlerup om människor som åker till sina hemländer

Artiklar

Terminologi – dominionism/kristna högern – artikel av David Ehle

Högerextremister och SD-sympatisörer hotar kulturen – artikel av Polimasaren om vilka som ligger bakom brott mot konstnärer och författare

Debatt: Ordlista för dummiesDavid Ehle har sammanställt en ordlista över begrepp och företeelser som kan vara behjälplig i debatten

Vad är egentligen kod 291? – artikel av Polimasaren om den omtalade kod 291

Rasismen bland antirasister – artikel av Torbjörn Jerlerup om inkonsekvent antirasism

Argumentation och argumentationsfel: Del 1 – artikelserie i två delar av Elias Lodin

Argumentation och argumentationsfel: Del 2 – artikelserie i två delar av Elias Lodin

Korta motargument

Friskolan och apartheid – kort motargument om skolan som ville införa separata ingångar till skolan mot bakgrund av barnens ursprung

Krönikor

Selimovics stängda gränser – krönika av Thabo ‘Muso som bemöter Jasenko Selimovics debattartikel om ”de stängda gränserna”

Ondskan kan komma tillbaka – krönika av Alina Koltsova om hur totalitarismen kan komma tillbaka

Mänskliga skyldigheter – krönika av Therese Maurin om de mänskliga skyldigheterna

Tidigare nyhetsbrev:

Oktober 2015

November 2015

December 2015

Januari 2016

Februari 2016

Mars 2016

April 2016