Många gånger har man hört röster om att man inte kan kritisera religion i Sverige utan att bli anklagad för att vara rasist, men stämmer det eller beror det helt enkelt på hur man väljer att presentera sin så kallade kritik. Det talas ofta om att den som vill debattera religion blir censurerade om de blir emotsagda. Det är då viktigt att hålla två saker i huvudet, a) censur kan enbart utföras av staten mot en person, och b) att bli emotsagd är själva själen i att debattera.
Kritik är en viktig del av ett demokratiskt samhälle och debatterna går ofta varma, men tyvärr finns det alltför många som inte vet skillnad mellan saklig kritik och exempelvis hets mot folkgrupp (HMF).
För att kunna debattera och kritisera religion är det därför viktigt att du som debattör undviker argumentationsfel och att man tänker på att det är religion du debatterar samt att du är medveten och ödmjuk inför att det finns människor som vet mer än du i olika delar av ämnet. Allt ska kunna debatteras och bli kritiserat, men att bli emotsagd är det som själva debatterandet går ut på. Eller som en person en gång sade, om du bemöts av ett argument som inte motsvarar vad du själv tänkt, så kan du tänka att, ”aha, så man kan alltså se på saken på det viset också.” Är du så pass ödmjuk i ditt debatterande så kommer du att känna dig mer tillfreds med ditt liv och det kommer också att hålla ditt blodtryck lågt och fint.
Att kritisera en religion är alltså fullt möjligt, men gör dig inte till en sanningens riddare rustad med alla svar på komplexa frågor. Känner du dig osäker på en fråga i ämnet, ställ då en öppen och inlyssnande fråga så kommer du att få svar som förklarar hur det ligger till inom just den frågan. Tänk också på att oavsett vilken religion du önskar kritisera så finns det miljoner följare av denna religion och i många fall lika många svar på frågan.
En annan sak att tänka på när man kritiserar oavsett vad det kan handla om är att ställa sig frågan är det en person eller en företeelse som jag håller på att kritisera. Om vi tar ett ämne som länge varit uppe för debatt så är det islam. Du kan aldrig börja en mening i en debatt med att alla muslimer är si eller så, däremot bör detta argument föras fram liknande islam är si eller så. Dock är det viktigt att tänka på att det finns många grenar inom islam som kan skilja sig drastiskt åt. Detsamma kan sägas om kristendomen och även judendomen. Var även beredd på att du kommer att få mothugg även här, var därför ödmjuk inför att det kan finnas människor som vet bättre än du. Det går heller inte att gripa ett kort stycke ur en sura (avsnitt i koranen) och säga att titta här så här står det i koranen. Ofta behöver man läsa flera stycken både före och efter det text avsnitt som du vill debattera/kritisera. För att fullständigt förstå en religiös text behöver du dels läsa hela boken flera gånger och dels behöver du förstå kontexten under vilken den religiösa texten en gång skrevs.
Många menar att koranens begrepp ”kuffar” syftar till alla med en religion annan än islam, vilket givetvis är fel och att koranen därför uppmanar till att döda kristna och judar. Med ”kuffar” menar man dyrkan av flera gudar eller avgudadyrkan med andra ord en som inte tror på samma gud som de gör. Inom teologin så har vi tre stora religioner som sorteras under abrahamitiska religioner (judendomen, kristendomen och islam). Dessa tre religioner menar att de samtliga är söner och döttrar av Abraham samt att de alla tre ber till samma gud. Vidare så ingår Jesus i den islamiska tron som en äkta profet och är högt älskad av muslimer.
Vänder vi blicken mot bibeln ser vi även där ord som ”Du ska inga andra gudar hava utom mig” gud bestraffade även de som börjat med avguda dyrkan av en gyllene kalv samt dränkte hela jorden i syndafloden bara för att rädda två av varje art som han såg som trogna hans bud.
Det går med andra ord visst att kritisera religioner och även islam utan att bli kallad rasist. Det är bara viktigt att tänka sig för om det är en person eller en företeelse som man kritiserar samt att kritiken inte ringaktar religionen på ett sådant sätt att utövaren känner att kritiken egentligen är riktad mot hen som person.
Vill du läsa mer om fallgropar inom debatteknik så har jag en artikel som behandlar de flesta och mest vanligt förekommande i en tidigare artikel som du hittar här.
Våren 2019 beslutade Sverigedemokraterna i Bromölla, med stöd av Kristdemokraterna, Moderaterna och lokala partiet Alternativet, att det ska vara förbjudet att be på arbetstid. Nu hävs beslutet av Förvaltningsrätten i Malmö, då det strider mot religionsfriheten som den står skriven i grundlagen och Europakonventionen.
Det var 28 maj förra året som ”Riktlinje avseende arbete och religion” fastställdes. Beslutet omfattade kommunanställda, och innebar att ”bönestund på betald arbetstid inte är tillåtet”.
Förbudet har fått utstå stark kritik då det anses strida mot såväl religionsfriheten som diskrimineringslagen. Röster i debatten har argumenterat utifrån att förbudet grundar sig i islamofobi, då det i första hand drabbar muslimer.
”Kommunen verkar göra ett problem av något som kanske inte är ett problem. Att fika, småprata, kolla Facebook, ta lite luft, springa till kiosken och ha friskvårdstimme på yogamattan går bra. Varför inte be?” – Jacob Rudenstrand, Svenska evangeliska alliansen. (Källa: Världen idag)
”I vanliga fall anser vi att frihetens gräns går vid när mitt handlingsutrymme drabbar andra. Men att någon ber, läser en bok på sitt hemspråk eller äter viss mat skadar ingen annan. Det Bromölla, Staffanstorp och Sölvesborg ägnar sig åt är en slags högerpopulistisk folkuppfostran. De nöjer sig inte med att styra sina kommuner – nu vill de lägga undersåtarnas liv till rätta.” – Anders Lindberg, krönikör. (Källa: Aftonbladet)
”- Precis som det inte är tillåtet att gå ifrån sitt arbete för att röka är det inte heller tillåtet att gå ifrån för att be. Det är samma sak, säger han, och syftar på att kommunen är en rökfri arbetsplats. Ingen annan ska behöva gå in och täcka upp för dig på arbetsplatsen för att du ska gå ifrån och be.” – Eric Berntsson, SD Bromölla, som nu har lämnat politiken. (Källa: Världen idag)
”Ingen arbetsgivare får neka sina anställda att på betald arbetstid ägna sig åt bön till Allah i stället för att utföra sina arbetsuppgifter.” (Källa: Samhällsnytt)
”Det här beslutet är ett brott mot religionsfriheten. Det skickar också signaler som om att det är problem i Bromölla kommun att muslimer går ifrån och ber på arbetstid och att de inte gör sitt jobb, och vad jag vet har inte detta hänt nån gång i Bromöllas historia. Det är inget bekymmer.” – Pernilla Franklin, socialsekreterare, Bromölla. (Källa: TV4)
En kristen socialsekreterare i Bromölla anmälde sig själv efter att vid upprepade tillfällen ha bett till gud på arbetstid. Anledningen till att hon gjorde det var att visa på hur absurt böneförbudet var.
Det finns en falsk uppfattning hos vissa av oss att rasism inte innefattar kristna och muslimer.
Det stämmer inte.
Det beror på att hat, diskriminering, intolerans, fördomar och föreställningar om att ”vi” är bättre än ”dom”, oavsett om det rör sig om biologisk rasism eller rasism mot annan etnisk tillhörighet, är rasism.
Till skillnad från begreppet ”ras” är ”etnicitet” en definition och klassificering av människor mot bakgrund av kulturella och sociologiska faktorer.
En folkgrupp, etnicitet, definieras utifrån kulturella och sociologiska, inte biologiska, särdrag. Kulturella och sociologiska särdrag innefattar språk, normer och värderingar som har sitt ursprung i ett specifikt samhälle, geografiskt område och/eller religion.
Kristna och muslimer ingår i olika etniciteter bl a baserade på sin tro. Det finns således även rasism mot kristna och muslimer.
Religion är ett av flera kulturella särdrag som innefattas i begreppet ”etnicitet”.
Uttryck som ”muslimer är inte en ras, så jag kan inte vara rasist” är direkt felaktigt. Det är enbart ett sätt att undvika att bli anklagad för rasism. Medvetet eller omedvetet.
Rasism mot kristna kallas ”kristofobi” och rasism mot muslimer kallas ”islamofobi” eller ”muslimhat”.
Detta korta motargument är en spinoff på en längre artikel om begreppen ”ras” och ”etnicitet”. Den kan du läsa i länken nedan.
Förutsättningen för ett fritt samhälle är att värderingar som frihet och pluralism är förankrade och praktiseras. På olika håll i världen som i EU brukar religionen spela en mindre roll än de politiska värderingarna när det handlar om hur samhället ser ut. Bland annat eftersom individens rättigheter, självförverkligande och framsteg genom historien till stor del har varit resultatet av en motreaktion i förhållande till auktoritärt och regressivt religionsbruk.
Man skulle kunna tro utifrån Kristdemokraternas senaste identitetspolitiska kommunikation att partiet likt Socialdemokraterna har haft en central samhällsbärande roll i Sveriges moderna politiska historia. Detta trots att jämställdhetsarbete och livsstilsliberaliseringar genomfördes långt innan KD tog plats i riksdagen. Partiet grundades under 1960-talet då man motsatte sig progressiva trender som sekularisering och materialism. Men hur gick KD från det till budskapet att ett liberalt samhälle måste vara lika med ett kristet samhälle?
Fallet med KD:s förändring påminner om Sverigedemokraternas utveckling. Medan SD försöker att ”nationalisera” olika värderingar så försöker KD att framhålla vissa värderingar som kristna. Genom att vilja göra olika politiska värderingar till något etniskt eller kulturellt uppstår en mycket problematisk utveckling främst i relation till demokratin. Eftersom ett demokratiskt samhälle förutsätter politisk mångfald genom att exempelvis debattera vad som är liberalt, feministiskt eller konservativt. Om alla värderingar och beteenden kunde beskrivas med ett adjektiv så skulle inte något demokratiskt samtal och pluralism behövas.
Ett annat problem i budskapet hos SD och KD är att man ger en falsk och opportunistisk bild av att skydda olika värderingar som påstås vara hotade av invandrare, i synnerhet muslimer. Det görs genom kulturistisk människosyn där till exempel individer från Afghanistan tillskrivs egenskaper som de inte har per automatik. Att många söker flykt och trygghet i EU handlar ju faktiskt ofta om att man vill komma bort från värderingar och beteenden som upplevs som förtryckande och exkluderande.
Förvisso är fallet att många européer ser sig som kulturellt kristna och av olika skäl, ofta obefogat, känner oro rörande invandring från Mellanöstern. Men istället för att kommunicera om acceptans, fred och harmoni väljer KD att spela på rädslan och förmedla nidbilder. Men i ett fritt samhälle har individen rätte till fritt identitetsskapande tack vare konstitutionella aspekter som demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstyre. Dessutom är även religiösa värderingar som ödmjukhet och medmänsklighet viktiga i diskussioner om lösningar exempelvis rörande flyktingmottagning.
Den politiska kommunikationen om värderingar och identifikation har sedan 2014 kommit att bli en allt mer auktoritär trend i debatten. KD:s senaste utspel är också intressanta med tanke på hur debatten utvecklats i USA. Begreppet ”judisk-kristna” värderingar används ofta av aktörer med högerkollektivism, exkluderande konservatism och islamfobi på agendan. Kommunikationen om det judisk-kristna kan ses som högerorienterad identitetspolitik som en motreaktion i förhållande till vänsterorienterad identitetspolitik som kritiserar vitas privilegier och patriarkatet.
Men två dåliga gör inte en bra. Inom borgerligheten finns det många som bär på en politisk allergi mot både identitetspolitik och postmodernism. Och det av förståeliga skäl. Samtidigt gör även vissa borgerliga aktörer som KD likadant som ”den identitetspolitiska vänstern” när man själv ägnar sig åt kollektivistisk identitetspolitik och använder värderingar på motsägelsefulla sätt. Under 2016 gjorde Ebba Busch Thor uttalanden om att Sverige befann sig i en värderingskris på grund av invandringen. Men skiftande värderingar är i första hand ett resultat av reaktioner inom samhället, alltså hos delar av Sveriges befolkning.
Som forskningen visar finns latent auktoritära individer i varje samhälle som vid snabba samhällsförändringar upplever oro och rädsla. Det förklarar delvis varför bejakandet av kristna värderingar sammanfaller med krav på färre flyktingar och fler förbud. Ett stort misstag under 2016 var att andra partier inte tillräckligt tydligt markerade emot SD:s och KD:s utspel om invandring och värderingar. Man kunde ha kommunicerat mer om att värderingar är individuella, förändras med tiden, att konstitutionella aspekter som frihet och mänskliga rättigheter i kombination med olika reformer är avgörande under en större flyktingmottagning.
Det som fler borde undvika nu är att acceptera Ebba Busch Thors påstående om att ett fritt samhälle är lika med ett samhälle på kristen grund. Detta eftersom det finns gott om exempel på samhällen, som Ryssland eller Tanzania, där majoriteten av befolkningen är kristna men som ändå måste anses vara som allt annat än fria och öppna. Förutsättningen för ett fritt samhälle är alltså inte lika med kristendom eller någon annan religion. Istället utgörs förutsättningen av att det råder frihetliga, till exempel liberala idéer, vilka har format människors syn på individen, offentlighet och samhället i stort. Något som inte minst har varit viktigt för EU:s institutionella utveckling eftersom arvet från den kristna etiken bara är en mindre del av konstitutionalismen som överlag är präglad av värderingar som är universella och liberaldemokratiska.
Att leva i Sverige är lika med att leva i ett samhälle där rasismen, i den gamla rasbiologiska versionen, har reducerats mycket jämfört med hur situationen såg ut för 30 år sedan. Samtidigt gäller det också att undvika dels den kulturella rasismen men också kulturistiska generaliseringar. Få skulle invända emot påståendet att kulturen i USA är bättre än i Saudiarabien när det kommer till migration. Men det handlar inte om kristen kontra muslimsk grund utan handlar om frihetlig och öppen versus auktoritär och sluten grund. Istället för mer kollektivistisk kommunikation i debatten om invandring, islam och identifikation så behövs det mer frihet, fred och framåtanda för att bland annat kunna minska politiska spänningar i världen och underlätta människors rörighet, till exempel mellan EU och Mellanöstern.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Är det rasistiskt att uttrycka hat mot shiamuslimer och kristna? En del muslimer som gör sådant säger att det inte kan vara rasism eftersom varken kristna eller shiamuslimer är biologiska raser. Vi ska titta närmare på det argumentet här.
I debatten hörs ofta argumentet att hat och fördomar mot muslimer inte kan vara rasism. ”Islamofobi” existerar inte, säger de, och tillägger ofta att ”muslimer är ingen biologisk ras, alltså kan man inte vara rasistisk mot dem”.
Motargument har ofta kritiserat detta. (Läs mer om det här, här och här) Vi har betonat att rasismen efter 40-talet utvecklats mer och mer mot det som ibland kallas ”kulturell rasism”. Man fördömer alla individer i en grupp baserat på deras religion eller kulturella identitet.
Den första grupp som märkte av detta var judarna. Idag hetsar personer med judiskt ursprung, som Israel Shamir och Lasse Wilhelmson, mot judarna, och bedyrar samtidigt att de inte har något emot alla judar. Det är korrekt: De är inte biologiska rasister, de är kulturella rasister.
De påstår att Förintelsen är en myt. Indirekt påstår då de att miljoner judar är lögnare. De håller i praktiken alla judar ansvariga för det de ser som lögn.
Idag ser man denna rasism tydligast i hatet mot muslimer och demoniseringen av islam. Islam utmålas som ”nazistiskt” och alla muslimer indirekt som nassar, till exempel.
Shiafobi och kristofobi
Att muslimer anser att islam har rätt och kristendomen fel, är inte konstigt i sig. Att sunnimuslimer säger samma sak om sin tradition och säger att shia har fel, är inte heller konstigt. Lika lite som att en kristen säger att islam har fel och kristendomen har rätt. Men ibland övergår religion till hat.
Bland en del muslimer finns det ett brinnande hat mot shiamuslimer som kan jämföras med islamfobin. Det går under namnet shiafobi.
De drar alla shiamuslimer över en kam och generaliserar negativt om dem.
De uppfinner konspirationsteorier och demoniserar shiamuslimer.
De kopplar samman shia med andra rasistiska hatobjekt, som t ex judar.
De kallar dem en massa öknamn, som tex ”rafidah” (avfällningar, använd vid smutskastning).
De mest extrema grupperna använder våld mot shiamuslimer. Shiahatet ingår som en viktig ingrediens i IS hat till exempel.
”Rafidah är mushrik-avfällingar som måste dödas, var man än hittar dem, tills ingen rafidah mer lever på jordens yta”. (Källa)
(Det finns givetvis en liknande sunnifobi hos en del shiamuslimer.)
Religiösa känslor mot kristna övergår ibland i hat också: det kallas kristofobi, vilket är rädsla, intolerans och fördomar gentemot kristna. Kristofobiska hatbrott begås inte bara av muslimer men i denna artikel fokuserar vi på just muslimsk kristofobi.
Detta hat i Mellanöstern debatteras en hel del i Sverige, med rätta. Det finns stora problem med rasism mot kristna bland många grupper där.
”Det finns ingen kristen ras eller shiaras”
Men ganska ofta får man höra motargumentet att ”det inte finns någon kristen ras” eller ”vilken biologisk ras har shiamuslimerna?”.
Jag har sett flera exempel på detta på sistone på olika håll och har funderat en hel del över fenomenet.
Hur kan det komma sig att personer som menar att islamofobi finns, inte ser när liknande hat sprids mot kristna eller shiamuslimer? Eftersom lika lite som kristna och shiamuslimer är en biologisk ras är ju muslimerna det.
I just detta fallet borde det egentligen räcka med att be personen kika sig i en spegel, eller titta på sina egna barn. Om hat mot en muslim bara för att hen är muslim är något felaktigt och rasistiskt så är det lika fel om en muslim gör samma mot andra.
Ironiskt nog kallar de som kritiserar begreppen sig ofta för ”shiakritiker” eller ”kritiska till kristna”. ”Kritik är väl ok, eller är du mot kritik?”
Det är onekligen lite bisarrt att se islamofobernas favoritbenämning på sig själva yttrade av muslimer, men med udden riktad mot kristna eller t ex shiamuslimer.
Nej, kritik är helt ok, och du får vara hur mycket mot shia och kristendom som helst. Många shiamuslimer hyllar t ex diktatorn Khomeini. Det är ju mindre trevligt. Men om man slutar se nyanserna och tror att alla shiamuslimer därför är Khomeini-älskare eller potentiella Khomeini-älskare, så övergår kritiken till rasism.
Kort och gott, det är viktigt att man inte behandlar andra annorlunda än man skulle vilja bli behandlad själv: ”Ingen av er är i sanning en troende förrän han önskar detsamma för sin broder som han önskar för sig själv”. Som profeten Muhammed sa.
Eftersom nazister, rasister och andra galningar kan komma till makten genom demokrati är det en del som drar slutsatsen att demokrati är värdelöst och ”en myt”. Demokratin skyddar inte minoriteterna menar de. Men det är fel. Demokrati är det enda riktigt verksamma skyddet för minoriteter som finns. Demokrati utan minoritetsskydd är inte demokrati.
Det är inte konstigt att det finns en del som oroar sig. Sverigedemokrater och nazister och andra vill ofta använda demokratin för att förtrycka minoriteter. Hur skyddar vi minoriteters rättigheter i en tid när demokrati mer och mer jämställs med majoritetens rätt?
Det tydligaste exemplet är den nya brasilianska presidenten Jair Bolsonaro som upprepade gånger sagt att han anser att demokrati är att minoriteten måste böja sig för majoriteten.
“Beyond Brazil above all, since we are a Christian country, God above everyone! It is not this story, this little story of secular state. It is a Christian state, and if a minority is against it, then move! Let’s make a Brazil for the majorities. Minorities have to bow to the majorities! The law must exist to defend the majorities. Minorities must fit in or simply disappear!” (Källa)
På ytan kan det verka demokratiskt att en vald majoritet godtyckligt tar bort minoriteters rättigheter. ”De är ju valda, de är ju i en majoritet”… Men så enkelt är det inte. I begreppet demokrati ingår idén om att minoriteten måste skyddas. Det finns ett egenintresse för demokratin att att ha en pluralitet av åsikter så att val kan genomföras, så att inte bara en grupp styr hela tiden. Demokrati utan en idé om att minoritetens rätt måste skyddas är totalitär demokrati och ett steg från diktaturen.
Uttryckt på annat sätt är Alliansen beroende av Socialdemokraterna och Socialdemokraterna av Alliansen och bådadera är beroende av att Piratpartiet med sina 0,3% av rösterna finns. Ingen vet vem som kommer att styra imorgon.
Exempel på detta
Demokratins pionjärer varnade för idén att att ”minoriteten måste böja sig för majoriteten”. De kallade det ”majoritetens tyranni” och försökte ofta komma på sätt att skydda minoriteten.
Den brittiska liberalen John Stuart Mill myntade begreppet ”majoritetens tyranni” och formulerade sin så kallade ”harm principle” i ett försök att skydda minoriteten. Den principen går i korthet ut på att staten bara ska ha rätt att ingripa om något som någon, några eller något gör SKADAR andra människor.
“The only freedom which deserves the name, is that of pursuing our own good in our own way, so long as we do not attempt to deprive others of theirs, or impede [obstruct] their efforts to obtain it. Each is the proper guardian of his own health, whether bodily, ormental and spiritual. Mankind are greater gainers by suffering each other to live as seems good to themselves, than by compelling each to live as seems good to the rest.” (Källa)
I USA diskuterade grundningsfäderna, t ex Alexander Hamilton och Thomas Jefferson, detta mycket också. Hur skulle man garantera minoritetens skydd mot majoriteten? Därför byggde de in principer om maktdelning i systemet och formulerade grundlagar.
I Sverige pratade de tidiga liberalerna runt Sven Adolf Hedin mycket om minoriteters rättigheter. Ett bra exempel på hur de arbetade var att de 1896 lät socialdemokraten Hjalmar Branting väljas in i riksdagen på en liberal lista, så att Socialdemokraterna skulle kunna höras i debatten.
Hjalmar Branting själv funderade också en hel del kring detta. Speciellt tydligt ser man hur han tänkte i sina skrifter och tal mot de s k ”hädelselagarna”. Att även om en majoritet av landets befolkning är kristen ska medborgaren ha rätt att skämta om religion, håna religion och uttrycka ateistiska åsikter.
Men de tidiga Socialdemokraterna bekymrade sig inte så mycket om minoriteternas rättigheter, annat låg i fokus för deras arbete. Det var först på 30-talet som demokratiarbetet hos de svenska Socialdemokraterna kom att handla om minoriteters rättigheter. Det var efter att de såg hur Hitler tog makten i Nazityskland i allmänna val och krossade minoriteterna, som judarna, men även Socialdemokraterna.
Ett exempel på detta Alf Ahlberg, som numera är nästan helt bortglömd.
I sin bok ”Tankelivets frigörelse” från 1946 skriver han att demokratin och tankefriheten är i fara. Detta på grund av att en liten elit av ”experter” uppbådar ”folkmassor” och ”massopinioner” genom diktatur eller genom allmänna val för att genomdriva sina program. Dessa program ses som den ”enda vägen” och pluralism är förbjuden. Som folkbildare och folkhögskolepionjär ansåg Ahlberg att man bara kunde motverka dessa tendenser på sikt genom folkbildning och samtal. vi får inte se våra politiska motståndare som FIENDER. Demokrati är inte en meningskamp utan ett samtal. I en meningskamp handlar allt utbyta av ideer om att VINNA. I samtal handlar det om att lära av varandra. Men inte alla skulle delta i samtalet. De som vill utesluta åsikter, som demagoger och ordvrängare, bör inte bjudas in… Demokratin bör vara ett samtal mellan personer och grupper som ser samtalandets och dialogens egenvärde.
Skydda minoriteten genom att kväsa minoriteten?
Demokrati handlar inte bara om att majoriteten ska styra utan även om skyddet för minoriteten. Detta eftersom demokrati förutsätter en pluralism av ideer och åsikter, som strävar åt olika håll. Idag är det en åsikt som styr, imorgon kanske en annan, och därför har inte majoriteten någon rätt att kväsa minoriteten. Minoriteten måste foga sig i vad majoriteten bestämmer, så länge majoriteten inte beslutar sådant som förtrycker minoriteten.
Det är en central fråga i den demokratiska idédebatten, men idén om skyddet för minoriteter innehåller en paradox. Den som Alf Ahlberg formulerade som att de som inte tolererar att samtal förs på lika villkor mellan personer inte ska bjudas in till samtalen. Ska anhängare av IS, nazism eller kommunism förbjudas delta i debatten idag i demokratins namn? Är inte de också en minoritet? Kan bara minoriteters rätt skyddas genom att vissa minoriteter kväses? Ska nazistiska rörelser, som NMR, förbjudas i namn av att skydda demokratin?
Det är en intressant fråga och nåt vi borde diskutera mer och djupare. Bör vi tolerera de intoleranta som vill förtrycka oss andra? Var går i så fall gränsen för vad samhället inte ska tolerera?
Se till exempel frågan om religion. En stat ska inte styras religiöst eller av en religion, det anser nog de flesta svenskar. Men betyder detta att religiösa inte ska tillåtas påverka stat och styre med sina religiösa idéer? Vad gör vi med om muslimska eller kristna rörelser som kallar sig demokratiska men vill förtrycka homosexuella, vill delta i de demokratiska samtalen? Hur hanterar vi dem? Kan man bara skydda minoriteten genom att exkludera en annan minoritet? När bör vi agera och hur?
En annan fråga är vad vi gör med Mills princip om att skada och förtrycka andra, då nazister anser att judendom per definition skadar och förtrycker, och en hel del religiösa att homosexualitet skadar och förtrycker. Har de rätt att försöka förbjuda detta med hänvisning till samma resonemang många andra har när de vill förbjuda nazism och NMR?
Se där, svåra frågor!
Hur som helst handlar demokrati inte bara om att skapa majoriteter och frågan om vad majoriteterna bestämmer, utan även om var gränserna går för deras beslutsfattande. Folkväldet har gränser. EN majoritet har inte rätt att förtrycka en minoritet. Demokrati handlar lika mycket om skydd för minoriteter som det handlar om majoriteters rätt att bestämma!
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Sara Mohammad och GAPF ägnar oportionerligt mycket arbete åt att bekämpa ”muslimskt” hedersförtryck. Om man tittar på rörelsens arbete hörs nästan aldrig något om hedersförtryck i andra religioners namn. Jag har tittat på hur exakt det gestaltar sig i deras arbete.
I en artikel skrev vi i Motargument att Sara Mohammad och riksföreningen GAPF (tidigare Glöm Aldrig Pela och Fadime) kopplar ihop hedersvåld och islam. Vi visade att retoriken kollektivt skuldbelägger och svartmålar islam och muslimer och – ännu allvarligare – riskerar att det förebyggande arbetet missar de grupper som är mest utsatta för hedersvåld.
Att Sara Mohammad ena stunden generaliserar om slöjan som ”förtryckande” för att i andra stunden kampanja mot saudiska halshuggningar är inte oproblematiskt.
Om man studerar intervjuer, artiklar, debattinlägg, föredrag, tweets och Facebookpostningar som Sara Mohammad och GAPF gör ser man tydligt hur ensidigt rörelsen utmålar ”islam” som problemet.
Statistik
Om man tittar på GAPF:s tweets från 27 juni 2017 till den 2 december 2018 hittar man 144 tweets som handlar om sådant hon anser vara hederskultur med islamska förtecken. 4 tweets handlar om hinduisk hederskultur. En (1!) tweet innehåller både en judestjärna och ett kristet kors på en bild, tillsammans med en muslimsk halvmåne, och får anses handla om kristen och judisk hederskultur.
Jag undersöker sådana tweets som direkt med ord eller bildval kan kopplas till islam. Det är en blandning av allt från kampanjer mot slöjan till tweets om islamister och artiklar om övergrepp i Iran och Saudiarabien. Alltså samma blandning mellan riktiga övergrepp och attacker på religiösa symboler och attribut som kännetecknar hennes arbete i stort.
Metoden är väldigt oprecis. De tweets som görs där man inte kan identifiera någon religion som nämns innehåller oftast en länk till en artikel eller liknande som handlar om islam som problem.
Skärmdump från Twitter.
Artiklar och föredrag
Jag lyssnade på 8 föredrag och läste 20 debattartiklar och såg eller läste 6 intervjuer. Slumpmässigt utvalda. Det var samma mönster där. Islamska övergrepp och islamsk religion nämndes 787 gånger. Kristna övergrepp nämndes sju gånger (!), varav fyra i en artikel (kristen och jul, källa). Hinduiska övergrepp nämndes tre gånger och judiska sex gånger.
Ofta nämndes de med våldsamma överdrifter. Ett exempel kan nämnas. En av artiklarna i min undersökning är från Expressen 2010. Den efterlyser burkaförbud och gör det genom att prata om burka och slöja som om det var samma sak. (Det ena är heltäckande klädsel, det andra är en huvudduk.) Sen jämförs båda med nazisymboler: ”Innebörden av religionsfriheten får inte inskränka på kvinnors rättigheter. Vi har yttrandefrihet i väst, men vi får till exempel inte bära nazistsymboler på offentliga platser. Varför ska vi tillåta en symbol som kränker halva världens befolkning? ”
Problemet med detta fokus på islamska problem, påhittade lika väl som reella, är att man osynliggör de andra offren och sätter likhetstecken mellan muslim och förtryck, samt förtryckare.
Fakta
Fakta motsäger detta ensidiga fokus på islam.
Mohammads ensidiga fokus på muslimsk hederskultur motsägs av nationell kartläggning gjord 2017/2018. Kartläggningen har gjorts av Örebro universitet på uppdrag av landets tre storstäder, Stockholm, Göteborg och Malmö, och publicerades i november 2018.
Kartläggningen har gjorts bland niondeklassare i de tre städerna. Kartläggningen har undersökt hur många som lever med hedersförtryck i form av någon av två olika hedersnormer. Oskuldsnormen, det vill säga kontroll av ens sexualitet, och våldsnormen, det vill säga hot om kollektivt/familjemässigt sanktionerat våld.
Den studien visar att våldsnormen är starkast i familjer utan uttalad religiös tro. Sen är det ett lika stort problem i kristna och muslimska familjer. Totalt lever mellan 7-9 % barn i de tre storstäderna under våldsnormen.
Däremot är oskuldsnormen starkare kopplad till muslimsk tro än till annan religiös tro i de tre storstäderna. 10-20 % av eleverna lever med oskuldsnormen. Och runt 70 % av fallen är kopplade till muslimsk tro och runt 20-25 % till kristen tro.
Men det bör nämnas att i kontrollgruppen, med barn som lever utan hedersförtryck finns även en stor andel muslimer. Ungefär lika stor som andelen muslimska barn i städerna i skolorna. Det går alltså alldeles bra att vara muslim och inte hedersförtryckas.
Det vi brukar kalla hedersvåld kan alltså inte kopplas till just islam, utan är åtminstone i storstäderna lika starkt eller starkare kopplat till kristendom eller ingen religion alls.
Däremot är oskuldsnormen starkare kopplad till muslimsk tro än till annan religiös tro i de tre storstäderna, som framgår av tabellerna ovan. Mellan 10 och 20 % av eleverna lever under oskuldsnormen. I ca 56-84 % av fallen är det kopplat till muslimsk tro. I 11-37 % av fallen är det kopplat till kristen tro.
Det bör nämnas att i kontrollgruppen, med barn som lever utan hedersförtryck finns även en stor andel muslimer. Det går alltså bra komma från en muslimsk familj och inte hedersförtryckas. Men det framgår inte om man studerar det GAPF och Sara Mohammad säger och gör. På dem verkar det snarare som om islam är problemet, och det enda problemet.
Sara Mohammad kopplar i en debattartikel i Aftonbladet hedersvåld och islam. Det är felaktigt att koppla hedersnormer och religion. Problemet är att retoriken kollektivt skuldbelägger och svartmålar islam och muslimer och – ännu allvarligare – riskerar att det förebyggande arbetet missar de grupper som är mest utsatta för hedersvåld.
Riksföreningen GAPF (tidigare Glöm Aldrig Pela och Fadime) grundades 2001 och arbetar mot hedersvåld och hedersförtryck. Sara Mohammad är en av grundarna. Hon har en historia av att själv vara utsatt för hedersvåldav sin familj, som hon lämnade då hon var 17. Mohammad lever under skyddad identitet. Sara Mohammad är en av grundarna.
Mohammad är en av många röster i debatten med bakgrund i muslimska länder som ger sig själva mandat att använda islamofobisk retorik eftersom de själva har varit utsatta för ”islams ondska”. Av naturliga skäl ligger Mohammads fokus på hedersnormer, som kan ta sig uttryck i förtryck, våld och i värsta fall mord.
Mohammad är en opinionsbildare som delar folket i två delar; de som anser att hon gör ett bra arbete i kampen mot hedersförtryck och de som anser att hon använder fel metoder i kampen mot hedersförtryck – metoder som riskerar att det förebyggande arbetet mot hedersförtryck och hedersvåld misslyckas. Denna artikel syftar till att förklara det senare.
Mohammad ”kritiserar” islam för hedersvåldet
I en debattartikel i Aftonbladet 28 november 2018 med rubriken ”Sara Mohammad: Vi måste få kritisera islam för hedersvåldet” begår Mohammad återigen misstaget att kollektivt skuldbelägga islam och dess följare. I ett generaliserande svep svartmålar och stigmatiserar hon hela världens muslimska befolkning (1,8 miljarder människor 2015). Vi saxar några stycken ur artikeln:
”Hur kan det komma sig att det sekulära samhälle vi lever i, känner ett behov av att skydda specifikt islam från kritik och granskning? Vad är det som skyddar islam från kritik mer än alla andra religioner på grund av kvinnokränkande texter i ”heliga” skrifter?
Sveriges missriktade ängslan för att bidra till stigmatisering börjar bli riktigt tröttsam, liksom påståendet om att hedersvåld är samma sak som mäns våld mot kvinnor.”
Det Sara Mohammed skjuter in sig på i slutet av artikeln, och kopplar till islam och islamism, är specifikt hedersvåldet – inte hederskultur och hedersförtryck i stort:
”Signaler om kopplingarna mellan islamistiska dogmer och hedersvåld har blivit fler, mycket på grund av samhällets sömniga uppsyn som knappt registrerar slöjor på små barn, moralpoliser eller könsseparata lektioner. Allt i syftet att begränsa kvinnor och flickors frihet genom förtryck, tvång och övervakning.”
Vi har tidigare på Motargument redovisat att hedersnormer, hedersförtryck och hedersrelaterat våld är en komplex och allvarlig problematik och baserar sig på traditionella, sociala och kulturella mönster. Det vi vet är att det inte finns stöd för hedersrelaterat våld i någon av de större religionernas heliga skrifter (t ex Bibeln – inklusive Toran – och Koranen). Uppfattningen om att det finns stöd för hedersrelaterat våld i religionen har kollektivt fördömts av högprofilerade religiösa företrädare. Ändå finns det människor (såväl kristna som muslimer och judar) som besitter en felaktig uppfattning om att alla aspekter av livsstil och kultur är relaterat till tron.
Nationell kartläggning av hedersförtryck
Mohammads koppling mellan islam och hedersvåld motsägs av nationell kartläggning gjord 2017/2018. Kartläggningen har gjorts av Örebro universitet på uppdrag av landets tre storstäder, Stockholm, Göteborg och Malmö, och publicerades i november 2018. Kartläggningen har gjorts bland niondeklassare i de tre städerna. Kartläggningen har undersökt hur många som lever med hedersförtryck i form av någon av två olika hedersnormer:
Oskuldsnormen, det vill säga kontroll av ens sexualitet (hit räknas individer som upplever tvång att vara oskuld tills man gifter sig och/eller inte fritt får välja partner)
Våldsnormen, det vill säga hot om kollektivt sanktionerat våld (hit räknas individer som har utsatts för våld av familjen/släkten för att de anses ha skämt ut familjen/släkten, agerat på ett vis som kan skada deras rykte, familjen vill kontrollera dem, eller för att andra personer i bostadsområdet förväntar sig att familjen/släkten ska utsätta dem för våld, eller individer som utsatt andra för våld av samma skäl)
Är någon religion särskilt starkt kopplad till våldsnormen?
I Stockholm är våldsnormen allra starkast kopplad till familjer utan uttalad religiös tro (ca 50% av fallen), följt av kristen tro (32-36%), och därefter muslimsk tro (13-16%). Totalt 7% av niondeklassare i Stockholm lever med våldsnormen.
Även i Göteborg är våldsnormen starkast kopplad till familjer utan uttalad religiös tro (25-44%), följt av kristen och muslimsk tro (29-33%). Totalt 8% av niondeklassare i Göteborg lever med våldsnormen.
I Malmö är bilden lite annorlunda. Där är våldsnormen starkast kopplad till muslimsk tro (38%), följt av kristen tro (25%) och därefter till familjer utan uttalad tro (13%). 9% av niondeklassare i Malmö lever med våldsnormen. (se tabellerna nedan)
Det vi brukar kalla hedersvåld kan alltså inte kopplas till just islam, utan är åtminstone i storstäderna lika starkt eller starkare kopplat till kristendom eller ingen religion alls.
Däremot är oskuldsnormen starkare kopplad till muslimsk tro än till annan religiös tro i de tre storstäderna, som framgår av tabellerna ovan:
I Stockholm är oskuldsnormen i 56-71% av fallen kopplad till muslimsk tro och i 21-37% av fallen kopplad till kristen tro. 10% av niondeklassarna lever med oskuldsnormen.
I Göteborg är oskuldsnormen i 74-84% av fallen kopplad till muslimsk tro, och i 11-16% av fallen till kristen tro. 13% av niondeklassarna lever med oskuldsnormen.
I Malmö är oskuldsnormen i 63-70% av fallen kopplad till muslimsk tro, och i 15-22% till kristen tro. 20% av niondeklassarna lever med oskuldsnormen.
Men det bör nämnas att i kontrollgruppen, med barn som lever utan hedersförtryck finns även en stor andel muslimer. Ungefär lika stor som andelen muslimska barn i städerna i skolorna. Det går alltså alldeles bra att vara muslim och inte hedersförtryckas.
Är graden av religiositet kopplad till våldsnormen?
Rapporten visar att graden av religiositet är tydligt kopplad till oskuldsnormen: Så många som ca 80% av dem som lever med oskuldsnormen uppger att deras föräldrar är mycket religiösa, och ca 70% att de själva är mycket religiösa.
Däremot finns inte samma koppling för våldsnormen: Bara ungefär 30% av dem som lever med våldsnormen uppger att deras föräldrar eller de själva är mycket religiösa.
Lever unga med våldsnormen också med oskuldsnormen?
Forskarna som gjort rapporten konstaterar att det finns viss överlapp mellan dem som lever med oskuldsnormen och dem som lever med våldsnormen. Däremot överraskades de av att överlappen är mycket mindre än de väntat sig.
Mellan 14% och 25% av dem som lever med våldsnormen lever också med oskuldsnormen. Det verkar faktiskt röra sig om två olika grupper.
Det här är viktigt för att rikta det förebyggande arbetet. Om man ensidigt fokuserar förebyggande åtgärder på unga och familjer som lever med religiöst motiverad oskuldsnorm, riskerar man att missa större delen av dem som löper risk att utsättas för hedersvåld.
Sara Mohammeds fokus på islam är kontraproduktivt
Därför kan Sara Mohammeds fokus på islam och islamism visserligen nå stora delar av de grupper som utsätts för allvarligt hedersförtryck i form av t ex tvångsäktenskap, oskuldskontroll eller att inte få ha en pojkvän/flickvän.
Men risken är mycket stor att samtidigt missa större delen av de grupper som är i farozonen för att utsättas för hedersvåld.
Sara Mohammad och hennes GAPF har under de senaste åren internt (Se mailet ovan) och utåt profilerat sig som de som arbetar mot islamskt hedersvåld. Och de blandar friskt mellan riktigt hedersförtryck och islamska religiösa seder och bruk.
Vi på Motargument är av åsikten att all form av hedersförtryck ska bekämpas. Vi anser att det görs ett bra arbete i Sverige och internationellt, men att det kan och ska göras mycket bättre. För alla flickors, pojkars, kvinnors och mäns skull. För alla utsatta HBTQ-personers skull, och för alla funktionsvarierades skull.
Att opinionsbildare som Sara Mohammad polariserar och kollektivt skuldbelägger islam och muslimer hjälper inte detta arbete. Det stjälper.
I en enda mening påpekar hon att hedersvåld och förtryck sker i alla religioner, men det drunknar i resten av artikeln som helt behandlar hedersvåld som relaterat islam och muslimer. Att Mohammads uppfattning motsägs av fakta kommer tyvärr inte att förändra opinionen.
Det finns en hel del radikala islamistiska grupper som sprider extremt hat som ännu går under radarn i den svenska debatten. Ett sådant exempel är de s k ”madhkalisterna”, t ex de s.k. Järvasalafisterna. De granskas nästan inte alls eftersom de är en rörelse som arbetar mot IS och al-Qaida. Men de har i själva verket en ideologi som är lika extrem som den hos IS och al-Qaida. Med denna artikel vill jag fylla kunskapsglappet i debatten om radikal islamism genom att visa vad denna grupp salafister säger och gör.
”Tolerans har förstört världen och religionen… Satan är ute efter detta… De otrogna… förtalar muslimer och ljuger om dem. Det går inte att vara tolerant mot dem…” /Darulhadith.com
I kampen mot IS och al-Qaida finns det en del som anser att man kan bekämpa deras extremism genom att stötta andra extremister, som råkar vara mot IS och al-Qaida.
Detta är en omdiskuterad metod. Men den används på allvar över hela världen. I Skandinavien är den mest känd som Århusmodellen. (Källa). I Danmark har det offentliga samarbetat med en radikal extremistisk sekt för att stoppa IS. Enligt många har samarbetet varit en stor succe (Källa). Men Århusmoskén är samtidigt otroligt extrem. Ledningen pratar t ex om att det kan vara rätt att döda homosexuella och personer som lämnar islam. (Källa)
Århusmoskén har blivit känd genom sitt samarbete med det allmänna. Lärare tar regelbundet med skolbarn på studiebesök i moskén. Konsekvenser på sikt av att de får stöd av det allmänna kan man fundera över.
Internationellt har Saudiarabiens arbete mot extremism fått mycket beröm (Källa). Speciellt från USA (Källa) där Saudiarabien ses som ”our partners in counterterrorism” (Källa). I Europa har till och med en av de ledande experterna på Muslimska Brödraskapet, Lorenzo Vidino, varit redaktör för en skrift som berömmer Saudiarabiens program mot extremism, speciellt de religiösa och ideologiska bitarna av det. (Källa)
Det finns, dessvärre, extremt lite att läsa om metoden de använder och vilka värderingar de vill att de ”avprogrammerade” extremisterna ska ha: Nämligen, för oss i väst, väldigt främmande och vidriga åsikter. Sällan nämns det att även demokrater fängslas och sätts på skola för att avprogrammeras sida vid sida med IS-anhängarna. (Källa)
”Järvasalafisterna”
I Sverige har inte något liknande Århusmodellen eller Saudimodellen kommit igång. Det finns dock de som vill använda de s k ”Järvasalafisterna” som botemedlet mot IS och al-Qaida. De och deras madhkalistiska ”bröder” i andra församlingar i landet gör nämligen en stor poäng av att de är mot ”extremism”.
”Järvasalafisternas” mångåriga kamp mot IS och al-Qaida och deras avståndstagande av Muslimska Brödraskapet i kombination arbete aktivt mot gatubrottsligheten i förorterna, gör att många attraheras av dem. En person jag pratade med sa något bra: ”Kanske det finns en tolerant konservativ muslimsk grupp här som kan hjälpa oss få bukt på extremismen?”.
Försvarshögskolan har i en rapport som skrivits under Magnus Ranstorps ledning skrivit om dem i förvånansvärt positiva ordalag och påstår indirekt att de är toleranta. I rapporten står det att de ”kan utgöra en positiv motkraft” till salafistiska jihadister att de vill ”anpassa sig” till det sekulära svenska samhället (Källa). Även Evin Ismail har skrivit om dem (Källa) i en artikel med en talande rubrik: ”Kan konservativa salafister motverka radikalisering”.
Försvarshögskolans rapport är tragisk. Den innehåller mycket bra och detaljerad information om annan salafism, men när det gäller madkhalismen har de fuskat ordentligt. Rörelsen är inte tolerant, även om individuella aktivister kan vara ganska toleranta. Rörelsen är inte mot våld och sprider ideer som i grunden är lika extrema som IS och Al Qaidas.
Varning för madhkalismen!
”Järvasalafisterna” inte är ett spår ”toleranta”. De är lika ”toleranta” som Saudiarabiens religiösa och politiska ledare är det – dvs inte alls.
Jag har analyserat vad de svenska madhkalisterna står för. Inte bara grupperna runt Ibn Abbas Center i Stockholm och islam.nu, som är de som kallas ”Järvasalafisterna” utan även vad som skrivs och sägs av deras ledande ideolog Shaykh Rabi’ bin Hadi al-Madkhali. Dessutom visar jag vad den Malmösajten Darulhadith.com står för.
I en artikel på min blogg skriver jag utförligt om dem.
Men det finns andra än Ranstorp och Ismail som skrivit om madhkalisterna.
Rasism och sexism
En som studerat Järvasalafisterna mer noggrant än Ranstorp och Ismail är Niklas Orrenius. I ett reportage i DN från förra året visar han vad en av ”Järvasalafisternas” svenska ledande predikanter, Abdul-Wadud Frank, har att säga om shiamuslimer och judar (Källa).
Efter studier i Medina höll Abdul-Wadud Frank en föreläsning på svenska som var en enda lång giftig attack mot shiamuslimer: ”Sanningen om Shia”.
I föreläsningen, som spridits via webbplatsen islam.nu samt på Youtube, gör Abdul-Wadud Frank klart att han inte ser shiamuslimer som muslimer. Han kallar dem i stället för det nedsättande ordet ”rafidah”. Som ofta i anti-shiaretorik är hatet sammanvävt med antisemitism.
– Grunden för rafidah kommer från judarna, säger Abdul-Wadud Frank i föreläsningen.
Shiitisk islam är enligt Abdul–Wadud Frank skapad av ”en jude som försökte korrumpera islam från insidan”, och citerar sunnimuslimska författare som hånar shiamuslimer:
– ”Jag har aldrig sett någon smutsigare smuts och ingen som är dummare än rafidah.”
– ”Man ska inte hälsa på dem. Man ska inte gifta sig med dem. Man ska inte äta deras kött.”
Att Frank anser att judar är farligare än shiamuslimer framgår av att han anser att shiamuslimerna skapades av judarna, som en judisk konspiration.
Även Uppdrag Granskning har haft anledning att granska Abdul-Wadud Frank. De skickade två reportrar dit, ”undercover” för att höra hur Frank skulle reagera om en kvinna kom fram till honom och sa att hon blir misshandlad. Svaret Abdul-Wadud Frank gav till kvinnan var att hon inte skulle ringa polisen. (Källa)
Från Abdul-Wadud Franks sida på Scribd.
Utan Abdul-Wadud Frank skulle det inte finnas nån s.k. ”Järvasalafism” att tala om i Sverige. Studerar man Abdul-Wadud Franks och ”Järvasalafisternas” ideolog al-Madkhali förstår man Franks rasism och sexism kommer från.
al-Madkhali
Vad anser de svenska madhkalisterna?
Genom att titta på deras webbsidor, islam.nu och darulhadith.com, får man en bra bild av deras åsikter. Islam.nu finns runt Ibn Abbas Centret i Stockholm. Man kan dessutom följa Facebooksidan ”Muslimer mot Extremister” och gruppen ”Svar på Khawâridjs villfarelser” som är kopplat till Darulhadith i Malmö. Till Malmö är även den den grovt rasistiska sidan ”Sanningen om Shia” knuten och den nu nerlagda ibnbaz.se.
Den viktigaste ideologen för rörelsen är saudiarabiern Shaykh Rabi’ bin Hadi al-Madhkali. De har fått sitt öknamn, madkhalister, på grund av att de följer honom. Rörelsen erkänner öppet hans betydelse för dem, men ogillar att bli kallade ”madhkalister”. Två av rörelsens frontfigurer i Stockholm, Abdul-Wadud Frank och Abu Dawud, försvarar i denna Youtube-video öppet al-Madhkali.
Om man söker på Madhkali på dessa hemsidor ser man att det är en ideolog som de ofta refererar till. (Se här och här). På islam.nu kan man se att de ofta försvarar al-Madhkali (Källa).
Islam.nu vill utmåla sig som ”respektablare” så de länkar inte till Darulhadith men de grundar sig på samma ideologer, och lyssnar man på det som sprids i föreläsningarna så är budskapet oftast detsamma. Speciellt då Frank föreläser. (Vilket jag visar i artikeln.)
Det finns individer som vill väl i båda grupperna och som fokuserar på arbete med ungdomar. Men så länge man lutar sig mot Madkhali och samarbetar med Frank och inte tar avstånd från Darrulhadith.com blir man en del av problemet och inte av lösningen.
Madhkalismen utgår ifrån att muslimer har splittrats i illojala troende och äkta troende. IS och al-Qaida är illojala muslimer i deras ögon, men även shiamuslimer och sufister och Muslimska Brödraskapet och andra som de ogillar. Demokratiska muslimer och muslimer som gillar musik eller diskotek är, i madhkalisternas ögon, lika mycket illojala som IS och al-Qaida.
De utgår från en delad syn på mänskligheten i ”vi” och ”dom”. Vi är de ”goda” och dom är ”de onda” som man gärna generaliserar negativt om. Mekanismen är densamma som hos islamofober, fast tvärtom: Istället för att fördöma alla muslimer fördömer man alla icke-muslimer (otrogna) och illojala muslimer, i synnerhet de som man kopplar till judarna och shiamuslimerna.
al-Madhkali förespråkar obrottslig lojalitet till det saudiska kungahuset. Det är därför inte konstigt att han har fått en hel del stöd från kungahuset genom åren. Han stöder Saudis väpnade intervention i Jemen.
Hat mot sufister
Vill man se ett konkret exempel på vad madhkalister kan ställa till med om deras överordnade i Saudiarabien ger grönt ljus, ska man se på madhkalisternas ”heliga krig” mot sufisterna i Libyen. Sedan 2011 har rörelsen som har al-Madkhali som andlig ledare förstört sufistiska helgedomar i Libyen och i synnerhet har de slagit sönder gravar och gravbyggnader tillhörande dem (Källa och Källa).
I Libyen finns en väpnad rörelse som kontrollerar stora delar av Libyen och som styrs av madkhalister. För några år sedan uppmanade Madhkali sina anhängare i Libyen att ta upp vapnen i det libyska inbördeskriget. Detta efter att Khadaffi störtats, som var en av de diktatorer han gillade och stöttade. Det visar för övrigt att Försvarshögskolan och Magnus Ranstorp har fel i sitt antagande att järvasalafisterna tar avstånd från våld. De är våldsbejakande om deras kung ger grönt ljus till våld, som situationen i Libyen visar (källa här,här, här och här och här samt här).
Since 2011, Madkhalists have destroyed many of the Sufis’ historic mosques, shrines, schools, and libraries. In August 2012, Madkhalists destroyed Sufi mosques in downtown Tripoli. They also bulldozed Sidi Abdul-Salam Al-Asmar Al-Fituri mosque in Zliten. Mohamed al-Madkhali, brother of Rabi al-Madkhali, issued a fatwa to encourage the Madkhalists in Libya to destroy the Sufi sites, claiming that Libyan Madkhalists are the true successors of Prophet Mohamed and that destroying these sites is destroying heresy. (Källa)
Om man läser vad al-Madhkali själv står för ser man varför de attackerar sufisterna. En av hans böcker om sufisterna finns översatt till engelska på internet (Källa). I den hittar vi t ex denna formulering: Att det är var muslims plikt att gå i krig mot sufisterna…
…och mot ateister, shiamuslimer och kommunister, givetvis…
Darulhadith.com
Bakom darulhadith.com ligger predikanten Abu Musa. Här är ett urval av de åsikter som madhkalisterna sprider genom sajten Darulhadith.com, som jag visar i detalj i min artikel: Varning för madhkalisterna, de s k ”Järvasalafisterna”!
Madhkalisterna delar sin ideologs hat mot shiamuslimer. Det finns mängder av (!) artiklar med rasistiskt hat mot shiamuslimer på deras webbsidor. (Se sökresultat här!) De använder givetvis det rasistiska öknamnet ”rafidah” (”de som förnekar”) om dem (se sökresultatet om Rafidah).
Tolerans är något negativt, de otrogna (icke muslimerna) bör bekämpas med vapen. (Källa)
IS och al-Qaida är khawaridjer (illojala muslimer) och ska bekämpas. Även socialister och muslimer som tror på demokrati är khawaridjer. (Källa)
Ett stort problem med IS- och al-Qaida-anhängare i väst är att de bor i väst. Att migrera från ett muslimskt land till det degenererade väst med homosexualitet och demokrati, där religionen förstörs, är en stor synd. Madhkali skriver att väst således är ett större problem än IS och al-Qaida. (Källa) och (Källa).
”Döda den som ändrar sin religion”, att lämna islam måste vara förknippat med dödsstraff, skriver al-Madhkali (Källa). Han menar att ”Religionsfrihet är otro” och en stor synd. (Källa)
De frågar sig vad man ska göra med shiamuslimerna. Svaret är att ”de ska dödas” enligt ett citat från den saudiska lärde Saleh al-Fawzan som citeras av Darulhadith.com. (Källa) Lägg märke till att shiamuslimerna beskrivs som VÄRRE än khawaridj, dvs IS och al-Qaida och muslimer som förespråkar demokrati och musik.
Men det är bara de världsliga myndigheterna som får besluta om att döda shiamuslimer. Vanliga muslimer får inte agera på egen hand. (Källa)
Beskriver judar och kristna med hatiska ord. (Källa), (Källa) och (Källa). Inga kyrkor eller synagogor får byggas i muslimska länder. (Källa)
Kristna eller judar måste underkasta sig kontroll av de muslimska ledarna, betala skatt och de förbjuds att missionera. Lyder de inte är det rätt att kriga mot dem och döda dem. (Källa)
Kvinnor får inte köra bil. Kör kvinnor bil försvinner deras kyskhet och blyghet och de kommer att luras att begå synd med andra män. ”Hon är lättlurad, ty hon är en kvinna. Svag. Lättlurad.” (Källa) och (Källa)
Feminism är ondska: ”Om både hon och maken skall ut och jobba, upphör hushållsarbetet, småbarnen förlorar sin vårdnad och amning och maken hittar inte bordet serverat när han kommer hem från arbetet.” (Källa)
Personer som begår hor (tex homosexuella eller personer som har sex innan äktenskapet) ska avrättas genom stening. ”Den som förnekar steningen avfaller”. (Källa)
Med mera, med mera…
Summa summarum
De flesta muslimer jag pratat med avskyr den människosyn som sprids i madhkalisternas nätverk. Madhkalisternas så kallade ”kamp mot extremism” brukar avfärdas med ”vad då, kämpar de mot extremism, när det knappast finns något extremare än denna sauditrogna sekt.”
När man läser eller hör madhkalisternas ord om IS och al-Qaida låter det bra ibland. Men man bör veta att muslimer som gillar musik och demokrati anses vara ett problem av samma sort som IS och al-Qaida. Och IS och shiamuslimerna är lika illa i deras ögon. Dessutom anser madhkalisterna att judarna och de kristna ligger bakom shiamuslimerna, IS, al-Qaida, Muslimska Brödraskapet och alla de andra som de betraktar som ”khawaridj”!
Hur många är inte Eldens hundar som spränger i islamiska länder efter att ha rekryterats av de statslösa, judarnas och de kristnas elever, frimurarnas efterföljare och judarnas, västs och östs betjänter. De ger utslag från de otrognas berg och västländerna som ger dem skydd och försvarar dem. Fy på dessa platser som sprider detta gift mot muslimerna och hjälper islams fiender mot islam och muslimerna.
Må Allâh döda den som finansierar dem! Må Allâh döda den som tiger om dem! Må Allâh döda den som samarbetar med dem! Må Allâh döda den som sluter sig till dem! Må Allâh döda den som ursäktar dem! Må Allâh döda den som ursäktar deras handlingar! Må Allâh döda den som anser dem ha rätt! Må Allâh döda den som bara är tyst om dem! (Källa)
För mer information och fler källor, läs min längre artikel:
REPLIK. Det är bra att tre liberaler (Aftonbladet Debatt 31/8) drar en lans för att all våldsbejakande extremism, även islamistisk sådan, ska granskas utan ideologiska skygglappar. Det är också bra att de lyfter fram osmanska rikets folkmord på olika kristna grupper för runt 100 år sedan och den inspiration som det gav nazisterna. Men frågan är om detta illdåd primärt ska placeras i den islamistiska kategorin, ty det har flera drag som gör att det bättre passar in i den nationalistiska gruppen.
Imperier är per definition multietniska politiska konstruktioner, på många sätt nationalstatens motsats. I många sekel hade det osmanska riket hyst ett otal folkgrupper och religioner. Visserligen gynnades muslimerna, men de andra fick behålla sin identitet, sitt språk och sin religion.
Som en reaktion på det osmanska rikets förfall skapades turknationalismen, starkt påverkad av den europeiska idéutvecklingen. Ungturkarna, som styrde imperiet under folkmordets mest intensiva fas, 1915-1916, var en i grunden sekulär, modernistisk och nationalistisk rörelse. De såg den etniska renheten som räddningen på imperiets förfall.
De ledande företrädarna vill skapa ett rike för bara turkar och knyta ihop Anatolien med andra turkisktalande folk, inte minst i Azerbajdzjan. Offren för folkmordet stod i vägen för detta och skulle fördrivas eller dödas. Visserligen hade de det gemensamt att de var kristna, men framför allt var de icke-turkiska. Etniciteten var viktigare som drivkraft än vad religionen var.
Det finns gott om islamistiska illdåd att lyfta fram, i historien och i nutid. Men det turkiska folkmordet på kristna i början av 1900-talet är inte ett av dem. Det borde i stället sättas på listan över nationalismens brott.
Motargument 