Den senaste tiden har det pågått en debatt i Malmö som i stort rör integration och segregation. På Limhamn, närmare sagt Limhamns sjöstad, drivs sedan ett par år en integrationssatsning som innefattar att bostadsrätter och radhus mixas upp med hyresrätter. Malmömoderaterna säger sig vara integrationsförespråkare, men i realiteten uttrycker de annat.
Oppositionspartierna M och SD underblåser den oro och otrygghet som vissa boende på Limhamn känner, genom att ständigt hamra i vanligt folk att kriminaliteten på Limhamn ökar som konsekvens av integrationssatsningen, trots att brottsligheten i stadsdelen sjunkit den senaste femårsperioden. Om detta vittnar såväl den årliga trygghetsundersökningen från BRÅ som polisen på Limhamn. Detta hindrar inte M och SD att sprida populistisk skräckpropaganda.
Malmömoderaterna väljer i ett par debattartiklar i lokaltidningen Kvällsposten att rikta fokus bort från sakfrågan, nämligen den lokala brottsutvecklingen på Limhamn och i dess sjöstad, och istället fokusera på hur det ser ut på Sverigenivå.
Faktum kvarstår: Både stölder och våldsbrott har minskat på Limhamn de senaste fem åren, enligt såväl polisens statistik över anmälda brott som den nationella trygghetsundersökningens statistik över självrapporterad utsatthet för brott. Är detta anledningen till att malmömoderaterna väljer att flytta sin argumentation till Sverigenivå? På den nivån kan de låtsas att argumentationen håller. På Limhamnnivå håller den inte. Malmömoderaterna säger sig vara för mixade boendeformer, men på deras hemsida står inget om att M skulle vara för mixade boendeformer. Däremot står det att läsa om fri hyressättning och en ökad omvandling från hyresrätter till bostadsrätter. Malmömoderaterna skarvar betänkligt när de påstår att detta skulle vara ett uttryck för att de är för mixade boendeformer.
I en debattväxling mellan malmömoderaten Torbjörn Tegnhammar och Motarguments David Ehle i lokala Kvällsposten jämför malmömoderaterna kriminaliteten i mångmiljonprogrammen med kriminaliteten i Limhamns sjöstad. Problemet är att denna argumentation kan ge sken av att situationen är likvärdig i de olika områdena. Vidare ifrågasätter malmömoderaterna politiska motståndare som uttrycker vikten av att främja integration, och motverka segregation. De som faktiskt sprider missvisande uppgifter i debatten är delar av oppositionen, nämligen M och SD. Utan belägg målar de upp en skräckbild av hur det ser ut på Limhamn.
Trots att allt pekar på att brottsligheten på Limhamn, och i hela Malmö, sjunker, så är oron och känslan av otrygghet fortsatt hög. Anledningen till att människors oro och känsla av otrygghet inte står i relation till den faktiska situationen är ett tecken på att media och oppositionspartier tillåts styra debatten. På Malmö stads hemsida läser vi:
”Brottsligheten i Malmö går ner, det visar data från polisen. Färre Malmöbor uppger att de utsätts för brott och antalet polisanmälningar om brott minskar. Samtidigt är oron för att bli utsatt för brott stor och känslan av otrygghet hög. Utvecklingen ser likadan ut i många andra delar av landet.” (Källa: Malmo.se)
Det argument som malmömoderaterna lyfter, som skulle kunna vara avgörande i debatten om Limhamn, är Crime Harm Index, en analysmetod som ännu inte applicerats i Sverige. Tanken med Crime Harm Index är att vikta olika typer av brott mot varandra. Det vi har att tillgå är än så länge en skiss på analysmetoden. Det finns inget material, och analysmetoden är således inte ett giltigt argument.
Jag, och många med mig, kommer aldrig att acceptera den nidbild av Limhamn som M, tillsammans med SD, målar upp. Fakta trumfar populistisk propaganda och argumentation om påstådd kriminalitet, oro och känsla av otrygghet, som på ett märkligt sätt tillåts sätta agenda på debatten om Limhamn.
Media bär ett ansvar i att vanligt folk känner oro, då de med sitt sensationsjournalistiska narrativ manifesterar nidbilden. I otaliga artiklar tillåts M och SD sprida sin populistiska propaganda.
Jag välkomnar brottsbekämpning och att sätta buset på plats. Men jag accepterar inte att det sprids lögner och propaganda om Limhamn, på det sätt som Moderaterna och Sverigedemokraterna gör. Jag vill hävda att media och oppositionspolitiker är ansvariga för den oro och den känsla av otrygghet som finns hos vissa människor på Limhamn.
Det är djupt beklagligt att folkvalda populister som M och SD spelar med människors känslor.
Skrupelfria ”sverigevänner” visar än en gång sin rätta sida när de genom lögner och insinuationer gör allt för att splittra landets befolkning och hetsa oss mot varandra. Denna gång är det ett slarvigt tillverkat mem som ska slå in ytterligare kilar i samhället genom att utnyttja en 12-årig flickas tragiska död.
Knappt har vi lyckats ta in det fruktansvärda som hände en familj i Botkyrka, när deras 12-åriga dotter sköts till döds natten till söndagen den 2 augusti, förrän en kreativ surfplattekrigare skapat ett mem syftat att gräva skyttegravarna mellan ”vi” och ”dom” ännu bredare och djupare.
Bilden, som är uppdelad i två halvor, föreställer Sergels Torg vid två olika tillfällen. Den övre bilden visar ett i princip tomt torg, medan den undre visar samma torg, nu fyllt av en myllrande folkmassa. Den medföljande texten lyder ”Sergels torg när en 12-årig flicka blir mördad i Sverige/Sergels torg när en kriminell knarkare blir mördad i en annan kontinent”.
Självklart är det inte sant. Den övre bilden är sannolikt tagen 2012, då föreställningen ”Tribadernas Natt” spelades på Stadsteatern, medan den nedre har hämtats från demonstrationerna efter terrordådet på Drottninggatan. Detta konstateras ganska omgående i Facebookgruppen Källkritik, fake news och faktagranskning och behöver inte redogöras för närmare här.
Det jag istället börjar tänka på är vilka ”vi” och ”dom ” är i den här bilden. Bilden anklagar inte kriminella invandrargäng, den demoniserar inte ensamkommande ”migrantmän” eller vänder sig mot religionen islam. Den ifrågasätter inte ens demografin.
Istället pekar den med ett anklagande finger – J’accuse! – och hävdar att vi känner större samhörighet med ”kriminella knarkare i utlandet” (det antas att mem-författaren syftar på George Floyd, vars död blev den utlösande faktorn för de landsomfattande demonstrationer under parollen ”Black Lives Matter” som t o m fick internationell spridning) än en 12-årig svensk flicka.
Att jag inte kunnat scrolla igenom mina sociala medier utan att gång på gång läsa hur chockerade och ledsna alla är över det inträffade spelar mindre roll här – det är idén om att ingen bryr sig som är det viktiga. Känslan av att vi som är de andra saknar förmåga att se om vårt eget hus är A och O för ”sverigevännernas” existensberättigande.
Minsta misstanke om att vi också är bekymrade över yrkeskriminellas till synes obehindrade framfart skadar deras trovärdighet. Den enkla insikten om att vi också ser den bristande integrationen som ett problem kan omkullkasta många ”sverigevänners” försök att särskilja dem från oss. Att vi i mångt och mycket delar deras problembild (men ser andra orsakssamband och lösningar) är något som de hela tiden måste distansera sig ifrån genom att ljuga och sprida falsk vittnesbörd. Exempelvis genom hafsigt i panik tillverkade memer i PicCollage.
Om de ändå kunde lägga lite energi på att göra det snyggt, åtminstone.
SD-kopplade Samhällsnytt kommenterar en insändare på DN Åsikt som kräver att politikerna borde agera kraftfullt mot näthat. Näthat är i många fall olagligt. Nättidningen tolkar det som om att det är Sverigedemokraterna som är föremål för kritik i Peter Robsahms artikel. Så är inte fallet, då insändaren snarare berör näthatet i allmänhet, utan specifik avsändare. Samhällsnytts artikel insinuerar att Robsahm anser att SD använder näthat som metod. Dessutom använder sig Samhällsnytt av en ohederlig och irrelevant metod då de drar in Robsahms hustru i den artikel som kommenterar insändaren.
Det kan kännas lätt att tycka att det är anmärkningsvärt när en nättidning som ger sken av att vara seriös, uppträder oseriöst. Som till exempel i fallet med deras kommentar till ”Hatet som hotar rikets säkerhet måste stoppas” – Peter Robsahms insändare på DN Åsikt (10/1) om det växande hatet i Sverige, vilken de publicerade den 12/1.
”Det är allvarligt när en minoritets vanföreställningar och renons på känslor och moral får styra agendan”, skriver Robsahm bl a i sin artikel. Utan att någon grupp eller individ här pekas ut, är det uppenbart att SD-kopplade Samhällsnytt i sin artikel ”Kräver att staten vidtar åtgärder mot ”hatare” – får massiv kritik” tolkar det som att det är Sverigedemokraterna som stämmer in på den beskrivningen. Faktum är att SD inte nämns i kritiska texten över huvud taget. Det gör saken ännu mer graverande; att Samhällsnytt bygger hela sin moteld på att det är endast SD det handlar om. Dessutom är bildvalet till Robsahms text, där man ser Kent Ekeroth sitta med sin mobiltelefon, DN:s val och kan inte lastas artikelförfattaren. Visserligen utgår Robsahms kritiska text från nedskjutningen av passagerarplanet i Iran och de hatiska kommentarer som flödade på sociala medier efter det, men även om det var Ekeroths spontanta reaktion på nedskjutningen, var han långt ifrån ensam om att fylla sociala medier med hånfulla eller hatiska kommentarer.
När orden tar slut tar man till nävarna, brukar det heta. I Samhällsnytts fall handlar det istället om skamgrepp. Peter Robsahms text är skriven av honom själv och undertecknad med hans namn. Detta till trots drar sig Samhällsnytt inte för att dra in och smutskasta även hans hustru, Maria, som inte hade ett dugg med artikeln att göra. Man t o m illustrerar artikeln med en bild föreställande de båda, trots att deras kritik borde rikta sig mot Peter Robsahm enbart och ingen annan.
Ska en påstått seriös tidning verkligen syssla med att ge igen för gammal ost? För kan det handla om något annat, då nästan halva artikeln avhandlar och drar en person i smutsen som inte alls är upphov till det som artikeln sägs avhandla; dvs Peter Robsahms hårda kritik mot ett Sverige som blir hårdare och mer hatiskt? Men den ”gamla osten” framgår ganska tydligt, i det att Samhällsnytts redaktion använder sig av ”paret Robsahm” som ett begrepp och att de anklagas för att i princip inte ägna sin tid åt annat än att angripa SD.
Avsaknad av journalistisk heder kan möjligen attrahera en mindre nogräknad läsekrets, men förpassar Samhällsnytt bara till pressetikens skamvrå utanför den egna isolerade bubblan. Är det kanske där de befinner sig, och vill befinna sig – förespråkarna för ett parti som gör anspråk på att vara ”ett parti som andra”?
Det hade varit betydligt mer klädsamt för den publicistiska värdigheten om även Samhällsnytt förbehållslöst tagit avstånd från hatet. Nu skjuter de bara budbäraren.
I en debattartikel publicerad i Expressen den 8 januari hävdar Ann Heberlein (Teologie doktor i etik), Guy Madison (Professor i psykologi vid Umeå universitet), Erik J Olsson (Professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet), och Magnus Zetterholm (Docent och lektor i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet) på fullt allvar att yttrandefriheten vid Sveriges universitet idag hotas av kvinnor.
Yttrandefriheten de syftar på berör främst föreläsningar och andra formella evenemang till vilka potentiellt provocerande talare bjudits in.
Ett aktuellt exempel på detta är Sverigedemokraternas Rickard Jomshofs föreläsning vid Göteborgs universitet vilken föranledde protester bland universitetets studenter, forskare och lärare. Dessa protester, menar debattörerna, måste stävjas, så att Sverige inte blir som USA, där de menar att obekväma och politiskt inkorrekta föreläsare tystas på universiteten.
Debattörernas argument bygger på att i de fall protester mot föreläsare på svenska universitet förekommit så har majoriteten av de som protesterat varit kvinnor. Protesterna utgår ofta från ämnen där kvinnor är överrepresenterade, bl a genusvetenskap, sociologi, socialantropologi, konstvetenskap, kulturvetenskap och globala studier. Anledningen till att det är så, menar de, beror på att kvinnor reagerar emotionellt och inte klarar av att hantera obehagliga känslor och provokationer i samma mån som deras manliga kollegor.
Resonemanget är häpnadsväckande och utgör ett uppenbart försök att underminera kvinnor som grupp i deras roll både som politiska aktörer och som akademiker. Att, som debattörerna, hävda att överrepresentationen av kvinnor i protesterna beror på att kvinnor är överkänsliga, är struntprat, men argumentet kan också härledas till en äldre och underordnande kvinnosyn där män representerade intellektet och kvinnorna känslolivet.
När man läser debattartikeln noga kan man se att författarna på ett listigt vis försöker härleda detta argument till sina meningsmotståndare genom att hänvisa till bland annat en professor i genusvetenskap, och till en artikel i DN-debatt om Göteborgsfallet, och på så sätt kan de både äta kakan och ha den kvar: de kan använda ett sexistiskt argument för sin tes, och samtidigt hålla det på armlängds avstånd genom att hävda att det ju är kvinnorna själva som säger att det är så. Men stämmer det?
Vid en närmare granskning av inlagan i DN-debatt blir det tydligt att den inte på något vis lyfter fram emotionella argument utan istället är en initierad och skarpt formulerad samhällsanalys och inlaga i debatten. Som forskare förvånar det mig att mina kollegor förhåller sig på detta slarviga vis till sina källor.
Det är möjligt att kvinnor i högre grad protesterar mot att svenska universitet ger legitimitet åt vad de uppfattar som konservativa och fascistiska rörelser. Det rimmar i så fall väl med att kvinnor överlag också är överrepresenterade i kampen mot rasism och fascism i andra kontexter. Att kvinnor i högre grad protesterar mot fascism kan dessutom förstås som en rationell handling med tanke på att fascistiska system underordnar kvinnor. Detta borde vara tydligt för de som är experter inom akademiska discipliner, som just sociologi, socialantropologi, genusvetenskap, globala studier, osv, som kritiskt granskar dessa fenomen.
Att påstå att protesterna kan härledas till att kvinnor som grupp inte vill ta risker faller på sin egen motsägelse: att öppet protestera och att göra det på sin arbetsplats är att ta en risk.
Så till detta med amerikanska universitetsmiljöer. Jag har under ett drygt decennium arbetat vid just ett sådant universitet som svenska reaktionärer brukar framhålla som skräckexempel på hotet mot yttrandefriheten i akademiska miljöer. Jag kan rapportera att bilden de målar upp är överdriven. Visst, det har förekommit protester mot talare, och i en handfull fall har dessa urartat, men detta är inte en representativ bild av hur debatt förs i den amerikanska akademin. Det är högt i tak. Jag har själv fått bevittna hur både den kreationistiske och konservative Dr. Ben Carson (numera Secretary for Housing and Urban Development i Trumps administration), och den beryktade Milo Yiannopoulos (då vid Breitbart News) kunde tala fritt på vårt campus trots protester från studenter och lärare.
Det stora problemet för den amerikanska akademin idag är inte att konservativa talare skapar debatt på campus, eller att studenter protesterar mot rasism och sexism. Ett större problem är att extrema politiska rörelser börjat söka sig till just universitetsmiljöer för att få legitimitet.
Det mest extrema exemplet på detta var den Unite-the-Rightmarsch som organiserades vid University of Virginia i Charlottesville 2017. Då fick lärare, forskare och studenter se sin miljö och den legitimitet den representerar approprieras av fackelbärare som skanderade: ”Jews Will Not Replace Us.”
I ljuset av detta fackelsken är protesterna mot Jomshofs närvaro vid Göteborgs universitet inte ett uttryck för feghet och rädsla, utan på kunskap, kritisk analys och rationalitet. Tydligen är det så att även kvinnliga akademiker besitter dessa egenskaper.
/Liv Nilsson Stutz Fil dr i arkeologi Lektor vid Linnéuniversitetet
Återigen pratar du, Jimmie Åkesson, om återvandring. Denna gång har du skruvat upp ett snäpp. Det nya är ”nettoåtervandring”. För drygt ett och ett halvt år sedan skrev jag en artikel på Motargument med frågor till Sverigedemokraterna. Även andra aktörer har ställt frågorna som vi alla önskar svar på. Varken vi på Motargument, eller någon annan, har fått några svar. Ni valde att inte svara på frågorna om vem ni anser ska återvända, när de ska återvända, och varför de ska återvända. Det är oklart om återvandring à la SD är frivillig, eller kommer människor att tvingas återvandra dit de ”bör bo”?
SD:s paradgren är att ställa utsatta grupper mot varandra
De tre briljerar än en gång i SD:s bästa gren, nämligen att ställa grupper mot varandra. SD har nyligen presenterat sin skuggbudget. Återigen saluför du partiet som räddare i nöden, då du talar varmt om ”viktiga välfärdssatsningar” och ställer dessa i kontrast mot ”ineffektiva arbetsmarknadsreformer” och ”verkningslösa integrationsprojekt”.
I debattinlägget använder du dig av det retoriska greppet att tala direkt till pensionärer, anställda i vård och omsorg samt förskolelärare: ”Ni är ryggraden som år efter år burit upp detta land. Ni förtjänar mer än småsmulor tillbaka”. (Källa: Bohusläningen) Det är svårt att se att detta inte skulle handla om en kategorisering av människor i ”närande och tärande”.
Voice of America News: Scott Bobb reports from the Suruç, Turkey/ Kobane, Syrian border; ”Turkish Border Towns Hosting Thousands of Kobani Refugees”. [Public domain]Ni lovar 30 miljarder i ökat kommunanslag de kommande tre åren. För att kunna finansiera det ni lovar måste ni skära ner på andra utgifter. Det överraskar föga att det ni vill skära ner på är… flyktingar och invandrare. Detta ska göras genom nollvision på flyktinginvandring, stopp för kvotflyktingar* och s k ”nettoåtervandring”:
”Den enda effektiva integrationspolitiken är en restriktiv migrationspolitik, med en ambition om nettoåtervandring under överskådlig tid. Ineffektiva och dyra särlösningar på arbetsmarknaden och olika sorters lönesubventioner för olika grupper är inte vägen framåt. Det frigör också resurser att satsa på de som har arbetat, på de äldre, och på alla de som idag arbetar – ja, sliter till och med – i offentlig sektor. Ofta till på tok för låga löner.
I grunden handlar det om rättvisa. Ingen ska lämnas efter – inte i vårt Sverige.” (Källa: Bohusläningen)
De sista två meningarna blir såväl motsägelsefulla som lögnaktiga, eftersom ”ingen” i detta fall innefattar dem med ”rätt” bakgrund. De som har invandrarbakgrund innefattas inte.
Vad är ”nettoåtervandring”?
Om jag förstår dig rätt, Jimmie Åkesson, så innebär ”nettoåtervandring” i praktiken att du vill att Sverige ska skicka hem fler dit där de ”bör bo” än vi ska ta emot? Följaktligen betyder det att detta i längden leder till att andelen ”svenskar” ökar, och andelen ”icke-svenskar” minskar – utgifterna blir större än inkomsterna.
Nu återkommer vi till den springande punkten om hur frivilligt det här med (netto)återvandring är. Senast ni tryckte på det här med återvandring talade ni inte om att utgifterna skulle vara större än inkomsterna. Nu skärper ni retoriken – och politiken – genom att prata i termer som netto och brutto. Det finns en mängd frågor som kräver svar:
Ska återvandring ske frivilligt? Ni har under lång tid talat om tvångsförflyttning av invandrare, därav frågan.
Om återvandring ska ske tvingande:
Vilka är kriterierna ni tänker er för återvandring?
Ska uppehållstillstånd och medborgarskap upphävas?
Hur och vart ska ni förflytta människor?
Hur ska det finansieras?
Är det så att du tänker dig att invandrare, som en gång flytt från länder där det numera är tryggt och säkert att leva och bo, är de som är föremål för återvandring? Ex-jugoslaver, finländare, iranier, ungrare, balter, latinamerikaner och judar har alla varit med och bidragit till välfärdssverige och till att vårt land alltjämt är ett av världens bästa länder att leva i.
För det kan väl omöjligen vara så att du anser Venezuela, Kongo, Irak, Afghanistan, Syrien eller El Salvador vara ”säkra” länder mogna för att återta människor som en gång flytt landet av en anledning? Vän av ordning vill påminna om att dessa länder alltjämt är krigshärjade, att människor förföljs och förtrycks samt att de är presumtiva offer för terror och brott mot mänskliga rättigheter. Det är otydliga direktiv angående vilka det egentligen är som kan tänkas vara de som ska ”åka hem”. Det finns så många frågor som måste besvaras.
Åkesson: Åk tillbaka dit ni ”bör bo”
Anser du att tiden nu är mogen för att säga: ”Tack för den här tiden, men nu tycker vi att ni ska åka tillbaka dit där ni bör bo”? Vore det värdigt att du i så fall sviker dem vi en gång tagit under våra vingar för att de så illa behövde det? Skulle faktumet att de har integrerats och kämpat för att stå på egna ben, inte längre betyda något? Dessa människor har etablerat sig genom att bygga ett liv med familj, arbete och umgänge i Sverige. Det känns i sammanhanget nödvändigt att påpeka att dessa människor, likt alla medborgare, fyller en viktig funktion som samhällsbärare och ingår i det svenska s k samhällskontraktet.
Jag är medveten om att det finns människor som, av olika anledningar, gärna återvänder till sina hemländer. Men dessa människor behöver inga påtryckningar, inga incitament. De flyttar ändå. De har möjligheter, resurser och förutsättningar. Att svepande peka ut flyktingar som föremål för återvandring bidrar enbart till polarisering. Det går inte att komma ifrån att förslaget kan komma att uppfattas som ett tvång, oavsett hur SD väljer – om de nu gör det – att svara på frågorna. Hittills har de valt att inte vara.
Redan idag finns ett s k ”återetableringsstöd” (Förordning (2008:778) om återetableringsstöd för vissa utlänningar), vilket innebär att Migrationsverket har möjlighet att söka statligt bidrag åt människor som fått avslag på asylansökan och som självmant vill återvända (t ex efter att personen återkallat sin asylansökan) under förutsättning att det bedöms sannolikt att landet i fråga kommer att ta emot den som återvänder. Återetableringsstöd kan inte ges till människor som fått uppehållstillstånd eller svenskt medborgarskap.
SD:s utspel skapar oro och frågor
Att du nu väljer att dra åt tumskruvarna ytterligare kommer att skapa stark oro hos människor som är direkt berörda. Frågor som ”är det min tur nu?”, ”får jag stanna?” eller ”vad kommer att hända i hemlandet?” kommer att ställas. Den tillspetsade retoriken om ”nettoåtervandring” får den ofrånkomliga konsekvensen av att människor, som bott, levt, verkat och till och med fötts i Sverige ändå pekas ut som främlingar. Vi vet ännu inte vad förslaget kommer att få för verkning om det blir verklighet, och människor har rätt att få veta.
Vi pratar om människor, och människors livsöden.
Detta är, för alla er som inte har förstått det innan, fundamentet i SD:s människosyn och politiska värv:
”Vi och dom”.
Svenskar och främlingar.
Etnicitet och ”nedärvd essens”.
Kristna och icke-kristna.
Tack och hej.
Nu vänder jag mig direkt till dig, Jimmie Åkesson. Vi kräver svar på frågorna om återvandring. De av oss som redan röstar på dig behöver veta, de av oss som överväger att rösta på dig behöver veta och alla de av oss som direkt eller indirekt kommer att beröras av en eventuell återvandring behöver veta.
Ska man följa Ebba Busch Thors metod så kan man ifrågasätta även hennes svenskhet. Hon stöder ju Livets Ord, trots deras homofobi – den homofobi hon anser att man måste ta avstånd från för att klassas som en som följer svensk värdegrund.
Ska vi ha en värdegrund vid sidan om lagen som alla svenskar måste följa? Nej, KD har fel. Det enda som ska gälla som svensk värdegrund är lagen.
Men däremot vill jag stärka lagen. Det är skandal att homofober t ex kan öppna skolor. Men vi bör påminna oss om att Ebba Busch Thor gått i Livets Ords skola och pratar gott om dem ännu.
Jag känner personer som har gått i den skolan och upplevt vad kamrater, lärare och rektorer sagt om muslimer, katoliker och homosexuella. Där har vi verkligen en miljö som inte tolererar homosexualitet.
Jag håller med Busch Thor om att vi måste agera mot homofobi. I mitt Sverige hade inte Livets Ord ens kunnat öppna en skola. Men att därifrån gå så långt som att säga att Livets Ord eller de som stöder Livets Ord inte är svenskar, det skulle jag inte anse vara OK.
KD tänker väldigt inkonsekvent. De förespråkar själva sånt som bara kan existera i en mångkultur, där vi låter människor göra egna val. KD är t ex för barnomsorgspeng, så att en av föräldrarna kan vara hemma med sina barn de första åren. Även traditionella kvinnliga värderingar har försvarats av KD.
Jag stöder KD på de punkterna, därför kan jag se likheterna med t ex respekten för religiösas egna val.
Så länge det inte skadar andra borde det vara tillåtet, kort och gott.
Såå, är Ebba Busch Thor svensk? Ja, det skulle jag säga, även om hon stöder Livets Ord än idag. Men det är inte OK att hon inte agerar mot sådant som strider mot svensk lag. Det finns saker hos Livets Ord som strider mot svensk grundlag.
Motargument får inte sällan kommentarer och frågor rörande våra artiklar. Dessa ”läsarbrev” är av skiftande karaktär. Ibland är de aggressiva, konfrontativa och ger intryck av att avsändaren inte är öppen för diskussion eller motargument. Ibland är frågeställaren av den mer seriösa skolan och ger intryck av att vara genuint nyfiken, eller bara vill få förklarat något de uppfattat som otydligt. Ibland påpekar avsändaren något sakfel eller vill dela med sig av sina egna kunskaper.
Vi på Motargument-redaktionen är tacksamma för all input vi får. I de fall där vi anser att avsändaren är seriös i sin fråga, input eller kommentar väljer vi att svara de som hör av sig till oss. Denna fråga är ett skolexempel på de konfrontativa och latent aggressiva frågor som vi får. Frågeställaren ger intryck av att på förhand ha bestämt sig för att meddelandet hen skickar innehåller svaret. Here goes:
”Hej! Det är alltså inte IS anhängarna som får vista sig i Sverige, våldtäktsvågen, våldet, gängskjutningarna på öppen gata som målar ”en mörk bild av Sverige”, utan Katerina Janouchs text som gör det?”
Jag kände mig nödgad att ge mig på att försöka svara frågeställaren på ett objektivt icke-konfrontativt sätt:
”Hej …! [jag utelämnar frågeställarens namn]
Tack för att du tittar in och ger oss feedback. Vi tar feedback på allvar. I detta fall går svaren till största del att finna i den redan publicerade artikeln du refererar till. Hur som, vi vet att det finns många som har den uppfattning som du ger uttryck för (vissa mer, och vissa mindre, och vissa mer explicit än andra), och vi tar folks oro och rädsla på allvar. Vi har flera artiklar på temat oro och rädsla kontra fakta och att de oftast inte korrelerar.
Jag rekommenderar Hans Roslings Factfulness, den ger perspektiv på hur man bör tänka när man hämtar in fakta, att man ska vara noggrann med att granska källor. Den ger också en bild av hur dåliga vi människor är på att svara på frågor som har med samhället, verkligheten och världen att göra. I studierna som gjorts är människor långt sämre än schimpanser på att besvara dessa frågor. Anledningen är att vi bygger vår samhälls- och omvärldsbild på våra fördomar, känslor, oro och åsikter.
Vidare talar vi ofta om s k anekdotisk bevisföring (ett argumentationsfel), vilket innebär att man applicerar enskilda händelser, ofta overifierade sådana, i ett större sammanhang, fast det egentligen inte finns någon täckning för det man vill argumentera för. Fakta kommer långt ner i hierarkin över faktorer som styr vår uppfattning. Det gäller allt, stort som smått.
Vidare talar vi ofta om hur nyhetsflödet ser ut idag kontra före Internet, och smartphones, hur vi ständigt matas med nyheter (ofta samma nyhet flera gånger på kort tid). Att vara rationell i det läget är inte alltid en lätt uppgift, då vi tycker oss se ett mönster att allt går käpprätt åt helvete pga alla mord, bilbränder, våldtäkter, hatbrott och anlagda bränder på asylboenden. Vi matas med information och det får oss att skapa en skev bild av hur verkligheten faktiskt ser ut. Förr (det var inte bättre förr, förresten, vilket du blir varse om du läser t ex Rosling-boken jag refererade till tidigare i detta svar) fick vi snällt vänta på alla hemskheter till nästa dag, då vi kunde läsa om det i tidningen. Av utrymmesskäl fanns det inte möjlighet att vara lika heltäckande i nyhetsrapporteringen som det går att vara idag. Det fanns inte heller nyhetsrapporteringar och nyhetssändningar i samma utsträckning som det gör idag. Betänk att vi har Internet och all information vi kan ta del av där. Ofta fallerar vi människor i vår faktagranskning och källkritik eftersom det vi läser/ser bekräftar våra fördomar, rädsla, åsikter eller oro. Utifrån detta skapar vi sedan vår uppfattning och sanning. Utan att gå på djupet: ifrågasätta, granska, jämföra, googla vidare för att se om det faktiskt stämmer, inhämta fler källor.
Vi på Motargument tar all feedback på allvar. Förutom det svar som jag har gett dig här, arbetar vi ständigt med att bemöta just uppfattningar som din. Vi har, som jag nämnde tidigare, redan bemött feedback som den du nu har gett oss. Leta runt lite på hemsidan så finner du, men jag ska ge några tips:
Vi har en skribent som är i färd med att ge ett generellt bemötande av uppfattningar som den du har. Vi hoppas att få den klar inom närmsta veckan. Det är ett viktigt arbete för oss att slå hål på människors fördomar och att pedagogiskt förklara för att, förhoppningsvis kunna ge en mer nyanserad, rationell och realistisk bild av det som vi människor uppfattar och ser som den ultimata sanningen. [Länk till artikeln: https://motargument.se/2018/07/24/varfor-vi-envisas-med-att-saga-emot-janouch-och-lamotte/]
Tack återigen för ditt meddelande! I väntan på artikeln som vi arbetar med, föreslår jag att du läser Rosling-boken och kikar på de tre artiklarna jag länkade. Du kan också söka specifikt på vår hemsida genom att skriva in nyckelord i sökrutan.
Tack för att du läser oss på Motargument! Vi värnar om varje läsare och vi är glada att vi ständigt når fler och fler. Vi är tacksam för all feedback vi kan få.
Sara Mohammad och GAPF ägnar oportionerligt mycket arbete åt att bekämpa ”muslimskt” hedersförtryck. Om man tittar på rörelsens arbete hörs nästan aldrig något om hedersförtryck i andra religioners namn. Jag har tittat på hur exakt det gestaltar sig i deras arbete.
I en artikel skrev vi i Motargument att Sara Mohammad och riksföreningen GAPF (tidigare Glöm Aldrig Pela och Fadime) kopplar ihop hedersvåld och islam. Vi visade att retoriken kollektivt skuldbelägger och svartmålar islam och muslimer och – ännu allvarligare – riskerar att det förebyggande arbetet missar de grupper som är mest utsatta för hedersvåld.
Att Sara Mohammad ena stunden generaliserar om slöjan som ”förtryckande” för att i andra stunden kampanja mot saudiska halshuggningar är inte oproblematiskt.
Om man studerar intervjuer, artiklar, debattinlägg, föredrag, tweets och Facebookpostningar som Sara Mohammad och GAPF gör ser man tydligt hur ensidigt rörelsen utmålar ”islam” som problemet.
Statistik
Om man tittar på GAPF:s tweets från 27 juni 2017 till den 2 december 2018 hittar man 144 tweets som handlar om sådant hon anser vara hederskultur med islamska förtecken. 4 tweets handlar om hinduisk hederskultur. En (1!) tweet innehåller både en judestjärna och ett kristet kors på en bild, tillsammans med en muslimsk halvmåne, och får anses handla om kristen och judisk hederskultur.
Jag undersöker sådana tweets som direkt med ord eller bildval kan kopplas till islam. Det är en blandning av allt från kampanjer mot slöjan till tweets om islamister och artiklar om övergrepp i Iran och Saudiarabien. Alltså samma blandning mellan riktiga övergrepp och attacker på religiösa symboler och attribut som kännetecknar hennes arbete i stort.
Metoden är väldigt oprecis. De tweets som görs där man inte kan identifiera någon religion som nämns innehåller oftast en länk till en artikel eller liknande som handlar om islam som problem.
Skärmdump från Twitter.
Artiklar och föredrag
Jag lyssnade på 8 föredrag och läste 20 debattartiklar och såg eller läste 6 intervjuer. Slumpmässigt utvalda. Det var samma mönster där. Islamska övergrepp och islamsk religion nämndes 787 gånger. Kristna övergrepp nämndes sju gånger (!), varav fyra i en artikel (kristen och jul, källa). Hinduiska övergrepp nämndes tre gånger och judiska sex gånger.
Ofta nämndes de med våldsamma överdrifter. Ett exempel kan nämnas. En av artiklarna i min undersökning är från Expressen 2010. Den efterlyser burkaförbud och gör det genom att prata om burka och slöja som om det var samma sak. (Det ena är heltäckande klädsel, det andra är en huvudduk.) Sen jämförs båda med nazisymboler: ”Innebörden av religionsfriheten får inte inskränka på kvinnors rättigheter. Vi har yttrandefrihet i väst, men vi får till exempel inte bära nazistsymboler på offentliga platser. Varför ska vi tillåta en symbol som kränker halva världens befolkning? ”
Problemet med detta fokus på islamska problem, påhittade lika väl som reella, är att man osynliggör de andra offren och sätter likhetstecken mellan muslim och förtryck, samt förtryckare.
Fakta
Fakta motsäger detta ensidiga fokus på islam.
Mohammads ensidiga fokus på muslimsk hederskultur motsägs av nationell kartläggning gjord 2017/2018. Kartläggningen har gjorts av Örebro universitet på uppdrag av landets tre storstäder, Stockholm, Göteborg och Malmö, och publicerades i november 2018.
Kartläggningen har gjorts bland niondeklassare i de tre städerna. Kartläggningen har undersökt hur många som lever med hedersförtryck i form av någon av två olika hedersnormer. Oskuldsnormen, det vill säga kontroll av ens sexualitet, och våldsnormen, det vill säga hot om kollektivt/familjemässigt sanktionerat våld.
Den studien visar att våldsnormen är starkast i familjer utan uttalad religiös tro. Sen är det ett lika stort problem i kristna och muslimska familjer. Totalt lever mellan 7-9 % barn i de tre storstäderna under våldsnormen.
Däremot är oskuldsnormen starkare kopplad till muslimsk tro än till annan religiös tro i de tre storstäderna. 10-20 % av eleverna lever med oskuldsnormen. Och runt 70 % av fallen är kopplade till muslimsk tro och runt 20-25 % till kristen tro.
Men det bör nämnas att i kontrollgruppen, med barn som lever utan hedersförtryck finns även en stor andel muslimer. Ungefär lika stor som andelen muslimska barn i städerna i skolorna. Det går alltså alldeles bra att vara muslim och inte hedersförtryckas.
Det vi brukar kalla hedersvåld kan alltså inte kopplas till just islam, utan är åtminstone i storstäderna lika starkt eller starkare kopplat till kristendom eller ingen religion alls.
Däremot är oskuldsnormen starkare kopplad till muslimsk tro än till annan religiös tro i de tre storstäderna, som framgår av tabellerna ovan. Mellan 10 och 20 % av eleverna lever under oskuldsnormen. I ca 56-84 % av fallen är det kopplat till muslimsk tro. I 11-37 % av fallen är det kopplat till kristen tro.
Det bör nämnas att i kontrollgruppen, med barn som lever utan hedersförtryck finns även en stor andel muslimer. Det går alltså bra komma från en muslimsk familj och inte hedersförtryckas. Men det framgår inte om man studerar det GAPF och Sara Mohammad säger och gör. På dem verkar det snarare som om islam är problemet, och det enda problemet.
Sara Mohammad kopplar i en debattartikel i Aftonbladet hedersvåld och islam. Det är felaktigt att koppla hedersnormer och religion. Problemet är att retoriken kollektivt skuldbelägger och svartmålar islam och muslimer och – ännu allvarligare – riskerar att det förebyggande arbetet missar de grupper som är mest utsatta för hedersvåld.
Riksföreningen GAPF (tidigare Glöm Aldrig Pela och Fadime) grundades 2001 och arbetar mot hedersvåld och hedersförtryck. Sara Mohammad är en av grundarna. Hon har en historia av att själv vara utsatt för hedersvåldav sin familj, som hon lämnade då hon var 17. Mohammad lever under skyddad identitet. Sara Mohammad är en av grundarna.
Mohammad är en av många röster i debatten med bakgrund i muslimska länder som ger sig själva mandat att använda islamofobisk retorik eftersom de själva har varit utsatta för ”islams ondska”. Av naturliga skäl ligger Mohammads fokus på hedersnormer, som kan ta sig uttryck i förtryck, våld och i värsta fall mord.
Mohammad är en opinionsbildare som delar folket i två delar; de som anser att hon gör ett bra arbete i kampen mot hedersförtryck och de som anser att hon använder fel metoder i kampen mot hedersförtryck – metoder som riskerar att det förebyggande arbetet mot hedersförtryck och hedersvåld misslyckas. Denna artikel syftar till att förklara det senare.
Mohammad ”kritiserar” islam för hedersvåldet
I en debattartikel i Aftonbladet 28 november 2018 med rubriken ”Sara Mohammad: Vi måste få kritisera islam för hedersvåldet” begår Mohammad återigen misstaget att kollektivt skuldbelägga islam och dess följare. I ett generaliserande svep svartmålar och stigmatiserar hon hela världens muslimska befolkning (1,8 miljarder människor 2015). Vi saxar några stycken ur artikeln:
”Hur kan det komma sig att det sekulära samhälle vi lever i, känner ett behov av att skydda specifikt islam från kritik och granskning? Vad är det som skyddar islam från kritik mer än alla andra religioner på grund av kvinnokränkande texter i ”heliga” skrifter?
Sveriges missriktade ängslan för att bidra till stigmatisering börjar bli riktigt tröttsam, liksom påståendet om att hedersvåld är samma sak som mäns våld mot kvinnor.”
Det Sara Mohammed skjuter in sig på i slutet av artikeln, och kopplar till islam och islamism, är specifikt hedersvåldet – inte hederskultur och hedersförtryck i stort:
”Signaler om kopplingarna mellan islamistiska dogmer och hedersvåld har blivit fler, mycket på grund av samhällets sömniga uppsyn som knappt registrerar slöjor på små barn, moralpoliser eller könsseparata lektioner. Allt i syftet att begränsa kvinnor och flickors frihet genom förtryck, tvång och övervakning.”
Vi har tidigare på Motargument redovisat att hedersnormer, hedersförtryck och hedersrelaterat våld är en komplex och allvarlig problematik och baserar sig på traditionella, sociala och kulturella mönster. Det vi vet är att det inte finns stöd för hedersrelaterat våld i någon av de större religionernas heliga skrifter (t ex Bibeln – inklusive Toran – och Koranen). Uppfattningen om att det finns stöd för hedersrelaterat våld i religionen har kollektivt fördömts av högprofilerade religiösa företrädare. Ändå finns det människor (såväl kristna som muslimer och judar) som besitter en felaktig uppfattning om att alla aspekter av livsstil och kultur är relaterat till tron.
Nationell kartläggning av hedersförtryck
Mohammads koppling mellan islam och hedersvåld motsägs av nationell kartläggning gjord 2017/2018. Kartläggningen har gjorts av Örebro universitet på uppdrag av landets tre storstäder, Stockholm, Göteborg och Malmö, och publicerades i november 2018. Kartläggningen har gjorts bland niondeklassare i de tre städerna. Kartläggningen har undersökt hur många som lever med hedersförtryck i form av någon av två olika hedersnormer:
Oskuldsnormen, det vill säga kontroll av ens sexualitet (hit räknas individer som upplever tvång att vara oskuld tills man gifter sig och/eller inte fritt får välja partner)
Våldsnormen, det vill säga hot om kollektivt sanktionerat våld (hit räknas individer som har utsatts för våld av familjen/släkten för att de anses ha skämt ut familjen/släkten, agerat på ett vis som kan skada deras rykte, familjen vill kontrollera dem, eller för att andra personer i bostadsområdet förväntar sig att familjen/släkten ska utsätta dem för våld, eller individer som utsatt andra för våld av samma skäl)
Är någon religion särskilt starkt kopplad till våldsnormen?
I Stockholm är våldsnormen allra starkast kopplad till familjer utan uttalad religiös tro (ca 50% av fallen), följt av kristen tro (32-36%), och därefter muslimsk tro (13-16%). Totalt 7% av niondeklassare i Stockholm lever med våldsnormen.
Även i Göteborg är våldsnormen starkast kopplad till familjer utan uttalad religiös tro (25-44%), följt av kristen och muslimsk tro (29-33%). Totalt 8% av niondeklassare i Göteborg lever med våldsnormen.
I Malmö är bilden lite annorlunda. Där är våldsnormen starkast kopplad till muslimsk tro (38%), följt av kristen tro (25%) och därefter till familjer utan uttalad tro (13%). 9% av niondeklassare i Malmö lever med våldsnormen. (se tabellerna nedan)
Det vi brukar kalla hedersvåld kan alltså inte kopplas till just islam, utan är åtminstone i storstäderna lika starkt eller starkare kopplat till kristendom eller ingen religion alls.
Däremot är oskuldsnormen starkare kopplad till muslimsk tro än till annan religiös tro i de tre storstäderna, som framgår av tabellerna ovan:
I Stockholm är oskuldsnormen i 56-71% av fallen kopplad till muslimsk tro och i 21-37% av fallen kopplad till kristen tro. 10% av niondeklassarna lever med oskuldsnormen.
I Göteborg är oskuldsnormen i 74-84% av fallen kopplad till muslimsk tro, och i 11-16% av fallen till kristen tro. 13% av niondeklassarna lever med oskuldsnormen.
I Malmö är oskuldsnormen i 63-70% av fallen kopplad till muslimsk tro, och i 15-22% till kristen tro. 20% av niondeklassarna lever med oskuldsnormen.
Men det bör nämnas att i kontrollgruppen, med barn som lever utan hedersförtryck finns även en stor andel muslimer. Ungefär lika stor som andelen muslimska barn i städerna i skolorna. Det går alltså alldeles bra att vara muslim och inte hedersförtryckas.
Är graden av religiositet kopplad till våldsnormen?
Rapporten visar att graden av religiositet är tydligt kopplad till oskuldsnormen: Så många som ca 80% av dem som lever med oskuldsnormen uppger att deras föräldrar är mycket religiösa, och ca 70% att de själva är mycket religiösa.
Däremot finns inte samma koppling för våldsnormen: Bara ungefär 30% av dem som lever med våldsnormen uppger att deras föräldrar eller de själva är mycket religiösa.
Lever unga med våldsnormen också med oskuldsnormen?
Forskarna som gjort rapporten konstaterar att det finns viss överlapp mellan dem som lever med oskuldsnormen och dem som lever med våldsnormen. Däremot överraskades de av att överlappen är mycket mindre än de väntat sig.
Mellan 14% och 25% av dem som lever med våldsnormen lever också med oskuldsnormen. Det verkar faktiskt röra sig om två olika grupper.
Det här är viktigt för att rikta det förebyggande arbetet. Om man ensidigt fokuserar förebyggande åtgärder på unga och familjer som lever med religiöst motiverad oskuldsnorm, riskerar man att missa större delen av dem som löper risk att utsättas för hedersvåld.
Sara Mohammeds fokus på islam är kontraproduktivt
Därför kan Sara Mohammeds fokus på islam och islamism visserligen nå stora delar av de grupper som utsätts för allvarligt hedersförtryck i form av t ex tvångsäktenskap, oskuldskontroll eller att inte få ha en pojkvän/flickvän.
Men risken är mycket stor att samtidigt missa större delen av de grupper som är i farozonen för att utsättas för hedersvåld.
Sara Mohammad och hennes GAPF har under de senaste åren internt (Se mailet ovan) och utåt profilerat sig som de som arbetar mot islamskt hedersvåld. Och de blandar friskt mellan riktigt hedersförtryck och islamska religiösa seder och bruk.
Vi på Motargument är av åsikten att all form av hedersförtryck ska bekämpas. Vi anser att det görs ett bra arbete i Sverige och internationellt, men att det kan och ska göras mycket bättre. För alla flickors, pojkars, kvinnors och mäns skull. För alla utsatta HBTQ-personers skull, och för alla funktionsvarierades skull.
Att opinionsbildare som Sara Mohammad polariserar och kollektivt skuldbelägger islam och muslimer hjälper inte detta arbete. Det stjälper.
I en enda mening påpekar hon att hedersvåld och förtryck sker i alla religioner, men det drunknar i resten av artikeln som helt behandlar hedersvåld som relaterat islam och muslimer. Att Mohammads uppfattning motsägs av fakta kommer tyvärr inte att förändra opinionen.
För några dagar sedan skrev jag en artikel om Hanif Balis senaste utspel på Twitter. Dagen efter fick jag en replik från Tino Sanandaji, som Bali indirekt refererade till i sitt tweet. Det som berördes i tweeten var bl a ”utanförskapsområden”. Det finns betänkligheter kring denna retorik.
Bakgrund till denna artikel är det som jag konstaterat i en tidigare artikel här på Motargument, ”Hanif Bali och ‘hans’ sanning”: Enligt en rapportserie som dåvarande Folkpartiet har låtit presentera vid fyra tillfällen hade Sverige tre (3) ”utanförskapsområden” 1990. Enligt samma metodik får Sanandaji resultatet att Sverige 2012 hade 186 ”utanförskapsområden”. I Balis tweet har siffran ökat till ”långt över 200”. I denna artikel kommer jag att utveckla varför Fp:s metodik inte var bra och varför den inte bör användas.
Photo: Tore Sætre / Wikimedia
Tino Sanandaji svarar
Tino Sanandaji, som gjorde en uppdatering av Folkpartiets ”Utanförskapets karta”, svarade på min tidigare artikel – som egentligen var en kritik mot i första hand Fp, men också mot Bali och Samhällsnytt. Detta är Sanandajis kommentar:
”Ditt inlägg är full av faktafel, du har missförstått källorna och bör rätta dessa grova sakfel. Siffran 3 är inte från mig utan från ”Utanförskapets Karta”, en rapportserie från Folkpartiet som myntade begreppet.
Inte ett ord är rätt här:
”Att Sverige skulle ha haft tre utanförskapsområden 1991 och 200 idag är lögn. Siffran ”tre” från 1991 har Bali hämtat från en skrift signerad nationalekonomen, debattören och författaren Tino Sanandaji kallad ”Utanförskapets karta” – en uppföljning av Folkpartiets rapportserie. Skriften är en kritik mot den skrift som dåvarande Folkpartiet presenterade 2006, också kallad ”Utanförskapets karta”. Sanandaji har en alternativ syn på vad som ska benämnas ”utanförskapsområde”. Den överensstämmer inte med vad NOA (Nationella Operativa Avdelningen) benämner som ”utsatta områden”. Sanandaji hävdar att det fanns tre ”utanförskapsområden” 1990. Han hävdar vidare att antalet under 2002 stigit till 136 och 2006 till 156 samt att Sverige 2012 hade 186 av dessa ”utanförskapsområden” med 566 000 personer bosatta i dem.”
1. Min rapport var ingen kritik mot Folkpartiets rapport 2006 utan en uppföljning med identiska definitioner. Siffran 136 är också deras.
2. Folkpartiets rapportserie definierade ”Utanförskapsområde” för över 15 år sen, och NOA kom långt år senare och är om något helt annat med ett annat namn. Att jämföra två olika mått och säga att ”utanförskapsområden” som startades 2002 fuskade för att ge högra tal än NOAs ”utsatta områden” som kom 2015 är follihattsnivå. Det är inte ens samma geografiska enheter, ”utsatta områden” är distrik och större, varje utsatt område är ofta flera utanförskapsområden. NOA fokuserar på brott, Folkpartiet som jag uppdaterade räknar skolresultat, förvärvsfrekvens och andel som röstar.
3. Jag har ingen ”alternativ syn”, jag har exakt samma definition som rapportserien Utanförskapets Karta.
Folkpartiets ofullständiga definition av ”utanförskapsområde”
Varken i Balis tweet eller i Samhällsnytts krönika för en tid sedan, framkommer vilka kriterier som har använts vid kartläggningen av ”utanförskapsområden”.
För många av oss är ”utanförskapsområden”, ”utsatta områden” och ”no go-zoner” samma sak. Följande kriterier – inte särskilt uttömmande – krävdes för att ingå i Folkpartiets ursprungliga ”Utanförskapets karta”:
• att färre än 60 procent av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade samt
• att den andel skolelever som gått ut grundskolan med fullständiga betyg låg under 70 procent eller att andelen röstande i senaste kommunalval låg under 70 procent (eller båda).
Det finns en nyare och mer komplex kartläggning utförd av en professionell aktör med fler parametrar i sin metodik. NOA (Nationella operativa avdelningen) är en del av Polismyndighetens organisation. NOA:s kartläggning ger en mer heltäckande bild av hur utanförskapet ser ut i Sverige.
Det handlar inte om ”långt över 200” områden som Bali och även Samhällsnytt nyligen uttryckt.
Nationella operativa avdelningens definition av ”utsatta områden” är mer komplex
Hur ser då kriterierna i NOA:s kartläggning ut? Detta har jag tidigare redovisat, men vi tar det igen:
1). Ett ”utsatt område” är geografiskt avgränsat, karaktäriseras av låg socioekonomisk status där kriminella påverkar lokalsamhället. Påverkan är snarast knuten social kontext i området än kriminellas vilja att ta makten och kontrollera lokalsamhället. Läget anses allvarligt.
2). Ett ”särskilt utsatt område” har en social problematik och kriminell närvaro som leder till en utbredd ovilja att delta i rättsprocesser samt svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses akut.
3). Ett ”riskområde” befinner sig i riskzonen att bli ett ”särskilt utsatt område”. Ett eller ett par av de fastställda kriterierna saknas. Läget anses alarmerande.
2017 fanns 32 ”utsatta områden”, 6 ”riskområden” samt 23 ”särskilt utsatta områden” i Sverige. Totalt rörde det sig om 61 områden 2017. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)
”Den nationella operativa ledningsgruppen har gett underrättelseenheten vid den Nationella operativa avdelningen i uppdrag att uppdatera de tidigare rapporterna och även identifiera vilka områden i Sverige som kan definieras som utsatta respektive särskilt utsatta. Varje polisregion har områden genom ett så kallat områdesdokument som syftar till att ge en samlad bild av området. Områdesdokumenten har sedan kompletterats med statistik från Statistiska centralbyrån (SCB).
Alla områden har bedömts utifrån
de boendes benägenhet att delta i rättsprocessen
polisens möjlighet att utföra sitt uppdrag
eventuella parallella samhällsstrukturer
extremism, främst den våldsbejakande islamistiska extremismen
De områden som uppfyller alla uppsatta kriterier har bedömts vara särskilt utsatta. Informationen i områdesdokumenten har sedan sammanställts och analyserats vilket resulterat i 61 områden som är att anse som utsatta i olika grad 2. Antalet områden har ökat sedan förra rapporten, vilket främst beror på att polisen har fördjupat sin kunskap om problemen i utsatta områden genom ökad närvaro, fördjupad kartläggning och samverkan. Några områden nominerades inte till förra omgången. Dels på grund av tidsbrist och dels som tidigare nämnts för att kunskapen om utsatta områden har ökat.”
De ”särskilt utsatta områdena” innefattar, förutom tidigare nämnda kriterier, också till viss del följande kriterier:
parallella samhällsstrukturer
extremism, såsom systematiska kränkningar av religionsfriheten eller starkt fundamentalistiskt inflytande som begränsar människors fri- och rättigheter
personer som reser iväg för att delta i strid i konfliktområden
en hög koncentration av kriminella
De ”utsatta områdena” innefattar, förutom tidigare nämnda kriterier, också till viss del följande kriterier:
Påverkan som utgörs av direkta påtryckningar, exempelvis genom hot och utpressning, eller indirekta, som
offentliga våldshandlingar som riskerar att skada tredje man
narkotikahandel som bedrivs öppet
ett utåtagerande missnöje mot samhället
Replik till Sanandaji
Jag kommer nu att replikera Sanandaji, trots att min kritik var riktad mot i första hand Fp, men också mot Bali och Samhällsnytt, på de tre punkter han staplar upp:
1. Bali skrev ”långt över 200” i sin tweet. Samhällsnytt skrev ”över 200”. Det är korrekt att enligt den definition av ”utanförskapsområden” som Folkpartiet hade i sin rapportserie så stämmer siffran 186 i din uppdatering. Men, och detta är ett stort men, definitionen är inte komplett, såsom redovisats ovan.
Dessutom är dåvarande Folkpartiet, nuvarande Liberalerna, ett politiskt parti och inte en myndighet. En myndighet som NOA har helt andra lagliga krav på utförlighet, saklighet och objektivitet i sin forskning, medan politiska partier får skriva vad de vill och utelämna vad de vill. Varför, som Bali gjorde i sitt tweet och som Samhällsnytt tidigare gjorde, indirekt hänvisa till ”Utanförskapets karta” när det finns en bättre kartläggning att tillgå?
2. Jag har inte uttryckt att någon ”fuskat”.
3. Den alternativa synen består i att han föredrar att stödja sina påståenden på en rapport från 2002 som är skriven av ett politiskt parti, istället för en rapport från år 2017, skriven av en svensk myndighet som bedriver forskning enligt fastställda kriterier.
Det vi på Motargument motsätter oss är att Bali och Samhällsnytt – medvetet undviker att förklara kontexten. ”Långt över 200 utanförskapsområden” är säljande siffror – men var kommer de ifrån? 186 är siffran i Sanandajis uppdatering. NOA:s 61 ”utsatta områden” är inte alls lika säljande. Däremot speglar siffran 61 verkligheten bättre.
Att NOA:s definition är bättre, mer komplex och rättvisare är inget som intresserar de som anser att Sverige har massvis av ”no go-zoner”/”utanförskapsområden”/”utsatta områden”. Där utgör vare sig Bali, Samhällsnytt eller Sanandaji några undantag.
Fotnot: Begreppet ”no go-zon” kan beskrivas som att det är ”farligt för allmänheten att vistas i området”. I begreppet innefattas också föreställningen om att polisen inte klarar att utföra sitt arbete, läs ”inte kör in på ett område”.
Det finns inga no go-zoner i Sverige. Däremot finns det 61 områden i Sverige där förhållandena är varierande vad gäller utanförskap, kriminalitet, integration, segregation och framtidstro.
Motargument 