Etikettarkiv: människor

LSS-utredningen är diskriminerande

LSS-utredningens förslag som presenterades i slutet av 2018 kommer att slå hårt mot många människor med särskilda behov och funktionsnedsättningar. Funktionsrätt Sverige framför stark kritik mot LSS-utredningen och förkastar förslaget.


LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) instiftades 1993 och är en rättighetslag och s k ”pluslag”. Detta innebär rätt till insatser betingade av den enskildes behov och som inte inskränker rättigheter i andra, generellt verkande, lagar, såsom HSL (Hälso- och sjukvårdslagen) och SoL (Socialtjänstlagen). LSS är skapat för att tillgodose behov som inte innefattas av HSL och SoL. LSS innefattar 10 olika insatser.

Införandet av lagen har betytt väldigt mycket för många människor. Människor med särskilda behov och funktionsskillnader har historiskt inte kunnat göra egna livsval, och har haft stora svårigheter att självständigt hävda sina rättigheter. Lagen har som syfte att människor med särskilda behov utifrån funktionsskillnader ska beredas möjlighet att leva mer självständigt och på jämlika villkor med andra människor. Grundprinciperna för LSS är självbestämmande, goda levnadsvillkor och att kunna leva som andra.

LSS-lagen lever inte upp till föresatserna från 1993

Tillämpningen av LSS har under årens lopp sett en successiv urholkning av de tio insatserna som utgör LSS. Lagen tillgodoser inte de ursprungliga föresatserna. Funktionsrätt Sverige menar att många människor med funktionsnedsättningar fortsatt inte bereds samma möjligheter som andra. Detta har inneburit att många har tvingats leva på försörjningsstöd. Åsikten är att Sverige, som ett av världens rikaste länder, har förutsättningar för att bereda hela befolkningen jämlikhet och goda levnadsvillkor.

2017 låg de statliga anslagen för personlig assistans på ca 23 miljarder kronor, dvs 2 % av statsbudgeten. Samma år var kostnaderna för kommunerna gällande assistans ca 4,6 miljarder kronor. I media har majoriteten av rapporteringen berört LSS-fusk. Enligt Försäkringskassans stickprover uppgår fuskärendena till 2 % av den statliga assistansbudgeten. Tankegången kring åtstramningar pga LSS-fusk motsägs av att regeringskansliet rapporterar att fusket har minskat från motsvarande 7 % (2011-2012) till 2 % (2017) av den statliga assistansbudgeten. (Källa: Expressen)

Vilka blir konsekvenserna?

  1. Ansvaret för den personliga assistansen ska, enligt förslaget från LSS-utredningen, tas av staten.
  2. Utredaren Gunilla Malmborg säger i en intervju med TT att all som idag är beviljade insatser också kommer att få det i fortsättningen. LSS-utredningen föreslår att barn under 16 år inte längre ska beviljas personlig assistans. Istället ska familjer hos kommunen ansöka om s k ”Stöd till barn”. (Källa: Expressen)
  3. Människor med psykiska funktionsnedsättningar som idag är beviljade personlig assistans kommer, om förslaget vinner laga kraft, att bli av med sin assistans och istället beviljas en insats kallad ”förebyggande pedagogiskt stöd”. (Källa SOU 2018:88)
  4. Insatsen ledsagning (2016 hade 5 391 personer i Sverige rätt till ledsagning) kommer, enligt förslaget, att slopas i LSS och istället ingå i den nya insatsen ”personlig service och boendestöd”. Ledsagning kan komma att ingå i hemtjänstens insatser. Den enskilda insatsen kommer alltså framöver att ingå i en rättighet med fler enskilda insatser. (Källa SOU 2018:88)
  5. I LSS-utredningens förslag läser vi att schablonersättningen för personer med anhörigassistans kommer att minska.
  6. Dubbelassistans kommer, enligt förslaget, enbart att beviljas så länge bostaden och andra hjälpmedel inte kan anpassas så att dubbelassistans inte längre behövs. (Källa: SOU 2018:88)

Maria Persdotter, ordförande i RBU (Rörelsehindrade barn och ungdomar) uttrycker i en intervju med Expressen sin oro för konsekvenserna av förslaget från LSS-utredningen:

”Risken är väldigt stor att vi hamnar i en hemtjänstliknande insats. Det kommer att bli 290 olika tolkningar. Många kommuner kämpar med en dålig ekonomi och att då få ett gäng barn med omfattande behov, det kommer att bli stora och ”kostnadseffektiva” lösningar. I vissa fall kan det bli bra, för andra barn och familjer en katastrof. Stödet beror på var du bor och hur kommunens budget ser ut.”

”Så småningom kommer man att hamna på institutionslösningar igen, stora ställen med många boende.” (Källa: Expressen)

LSS-utredningen beställdes av regeringen 2016. Röster höjdes som kritiserade regeringens sparkrav till Försäkringskassan att dra i bromsen gällande de stigande kostnaderna för personlig assistans. Följden av detta blev att runt 1 400 personer fick sin personliga assistans indragen.

Sparkraven tillgodosågs efter att Försäkringskassan börjat tillämpa tre vägledande domar från Högsta förvaltningsdomstolen i behovsprövningarna kring personlig assistans. I april 2018 drog regeringen tillbaka sparkraven.

Funktionsrätt Sverige ger svidande kritik

Funktionsrätt Sverige skriver i sitt särskilda yttrande om förslaget som LSS-utredningen presenterat:

”Det är tydligt att dagens rättstillämpning i stora delar inte längre följer lagens ursprungliga intentioner. Behovet av en översyn är därför stort. Tyvärr har direktiven till utredningen, dir 2016:40, enligt vår mening haft ett för starkt ensidigt fokus på kostnadsbesparingar, framförallt inom den statliga assistansersättningen. Behovet av att återställa lagens intentioner och att vidta viktiga kvalitativa förbättringar har givits alltför lite fokus i direktiven, vilket fått till följd att utredningen inte har prioriterat att leverera robusta förslag för att åtgärda de kvalitetsbrister som finns inom dagens tillämpning av LSS. Det innebär att problemen med bristande rättssäkerhet i myndighetsutövning och den enskildes svaga rättsställning, inte adresseras. De stora behoven av kompetensförstärkning och utmaningarna i att säkerställa kvalitet inom olika LSS-verksamheter, lämnas också utan åtgärd. Vi kan heller inte se att det sent tillkomna tilläggsdirektivet om slopade ytterligare kostnadsbesparingar, dir 2018:35, på något avgörande vis har påverkat utredningens inriktning och förslag.” (Källa: Funktionsrätt Sverige)

Funktionsrätt Sveriges kritik innefattar att för få företrädare inom funktionshinderrörelsen med kunskap och erfarenheter har tillvaratagits i utredningen. Enligt det särskilda yttrandet har endast två experter varit involverade. Detta innebär, i enlighet med det särskilda yttrandet, att utredningen inte har levt upp till kraven i FN-konventionens artikel 4:3, som dikterar en skyldighet att involvera människor med funktionsskillnader, inkluderat barn. Detta ska göras i samråd med de organisationer som företräder individerna.

Ytterligare kritik i det särskilda yttrandet är att man är av åsikten att utredningen inte har sett till att tillvarata den forskning som finns tillgänglig inom LSS. Funktionsrätt Sverige hävdar att det nu föreslås helt nya insatser för barn och människor med psykiska funktionsskillnader utan att ta hänsyn till den kunskap, och de nuvarande bristerna, som finns angående berörda grupper. Förändringarna inom personlig assistans med helt nya insatser som inte med säkerhet råder bot på bristerna som finns, utan snarare riskerar att försämra villkoren för många människor.

Creative Commons https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/deed.en

Vidare i det särskilda yttrandet läser vi att Funktionsrätt Sverige är av åsikten att det, utifrån förslaget i LSS-utredningen, inte går att bibehålla kvalitet och kostnadseffektivitet för att tillgodose behoven för människor beviljade personlig assistans. Förslaget kan komma att innebära att många människor inte har något val, utan måste flytta från eget boende till särskilt boende. Inom ramen för LSS ingår ledsagning, som är en möjlighet för människor med funktionsnedsättning att aktivt kunna vara delaktiga i samhället. Denna insats föreslås i LSS-utredningen att slopas.

Mikael Klein, intressepolitisk chef i Funktionsrätt Sverige, avslutar det särskilda yttrandet:

”Utredningen har i vissa delar gjort en god genomlysning av den problematik som vi ser med tillämpningen av lagens tio insatser. I enstaka delar föreslår också utredningen förbättringar som vore välkomna, men utredningens samlade förslag löser inte de problem vi ser inom flertalet av LSS tio insatser. De kraftiga försämringar som föreslås inom insatsen personlig assistans, gör att vi måste förkasta utredningens förslag i sin helhet.”

I en debattartikel i Dagens Samhälle 10 januari 2019 förtydligar Klein några av konsekvenserna av förslaget:

  • Barn under 16 år kommer inte längre att ha rätt till personlig assistans som istället ersätts med en annan oprövad stödinsats, Stöd till barn. Vi befarar att barn och föräldrar inte kommer att kunna styra denna insats efter familjens behov och att den därför inte kan jämföras med personlig assistans.
  • Antalet timmar som en person kan få assistansersättning decimeras genom en schablon på 15 timmar i veckan utöver tid för grundläggande behov. Schablonen för övriga behov kommer inte att räcka till för de som har behov av assistans under stora delar av dagen. Utredningen föreslår dessutom att den nuvarande (snäva) tolkningen av grundläggande behov ska fastställas, andningshjälp ska inte räknas som grundläggande. Vi menar att andning och sondmatning självklart borde räknas som grundläggande behov!
  • Många personer med behov som inte är praktiska, utan kräver ingående kunskaper från personalens sida, kommer att förlora sin personliga assistans. Även här blir det kommunen och inte den enskilde eller dennes gode man som bestämmer hur insatsen ska utformas.”

”Den aktuella rättstillämpningen av LSS följer inte lagens ursprungliga intentioner och har inneburit att lagens tio insatser urholkats radikalt. LSS-utredningens fokus har inte legat på återställandet av lagens intentioner, utan på kostnadsbesparingar.” (Källa: Dagens Samhälle)

Förslagen i LSS-utredningen föreslås vinna laga kraft 2022. Carina Pahl Skärlind (RBU), som själv har en dotter på 9 år med CP-skada, verkar ha tappat hoppet:

”Jag levde tidigare i tron om att Sverige var en demokrati. Tyvärr har jag vaknat upp och insett det inte är rättssäkert i Sverige. Vi kan inte lita på systemet. Kan man runda en så stark lagstiftning som LSS, vad mer kommer att falla sönder? Jag är allvarligt oroad. Jag vill inte förlora tron, det är därför jag kämpar så hårt. Vi måste kunna lita på våra lagar, domstolar och politiker.” (Källa: Aftonbladet)

Diskriminering, utanförskap och ett kliv tillbaka för funkisars rättigheter

Funktionsrätt Sverige är en paraplyorganisation som för en samlad talan för funkisars rättigheter i Sverige.

Det finns en oro över att förslaget kommer att leda till utanförskap och diskriminering av funkisar:

”En bredd av organisationer inom funktionshinderrörelsen anser att utredningens betänkande måste förkastas i sin helhet. Förslagen innebär sammantaget en fortsatt nedmontering av LSS ursprungliga intentioner och ett förödande kliv i riktning tillbaka till en tid då personer med omfattande funktionsnedsättning förvägrades vara subjekt i sina egna liv. Den nu pågående och alarmerande utvecklingen inom LSS från en värdegrund baserad på mänskliga rättigheter med respekt för individers självbestämmande, i riktning mot kollektiva lösningar med institutionell prägel, kommer med utredningens förslag snarare förstärkas än att bromsas.” (Källa: Funktionsrätt Sverige)

För tio år sedan började FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, Funktionsrättskonventionen, gälla i Sverige. Sverige fick skarp kritik 2014 för brister i genomförandet av konventionen.

Maria Persdotter, ordförande i RBU, instämmer i att förslaget innebär diskriminering och befarar att detta kan vara början till slutet för personlig assistans:

”Sammantaget är förslagen inom personlig assistans inget annat än en katastrof. Redan nu är det kris i assistansen och väldigt många människor lever med för lite assistans eller ingen assistans alls, trots att behoven är gigantiska. Blir utredningen verklighet kommer vi att få se stora institutioner växa upp i Sverige, sådana vi inte haft på många år. Människor som idag kan leva självständigt i egen bostad och sköta ett jobb kommer att tvingas in där. Är det så vi vill ha det?” (Källa: RBU)

Björn Häll Kellerman, förbundsordförande för Unga Rörelsehindrade, uttrycker att förslaget kommer att leda till diskriminering och inskränkningar av många människors rättigheter. I ett rörligt debattinlägg på SVT.se säger han bl a att ”Det är inte bara jag som kommer att drabbas, om nu framför allt den nya 15-timmarsschablonen införs. Det kan vara de flesta omkring mig”.

I en intervju i TV4:s Nyhetsmorgon 10 januari framför Maria Persdotter (RBU) och Nora Eklöv (Unga Rörelsehindrade) kritik och oro inför förslaget, som de uttrycker kommer att få ödesdigra konsekvenser av att funktionsnedsatta återigen kommer att hamna vid sidan av då den personliga assistansen successivt nedmonteras.

Carina Pahl Skärlind, ledamot för RBU Stockholm, ger sin syn på detta LSS-utredningens förslag:

”Det här är diskriminering. Hur kan det plötsligt vara politiskt korrekt att frångå parollen lika lön för lika arbete.” (Källa: Aftonbladet)

DHR (Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet) uttrycker att förslaget i LSS-utredningen kränker de mänskliga rättigheterna. DHR kräver en ny parlamentarisk utredning för att se över LSS i sin helhet.

”Blir utredningens förslag verklighet är det hittills det tydligaste brottet mot våra mänskliga rättigheter, sedan Sverige i januari 2009 tillträdde FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det innebär att människovärdet dagligen skulle kränkas för alla oss som blir hänvisade till insatser enligt utredningens förslag till ny LSS-lagstiftning.” (Källa: DHR)

I en debattartikel i tidningen Arbetaren 9 januari 2019 diskuterar Magnus Andén, ordförande riksföreningen JAG, Maria Persdotter, ordförande RBU och Jessica Smaaland, politisk sekreterare STIL om den diskriminering som kommer att bli konsekvensen av förslaget:

”Det är en skam för Sverige om förslagen blir verklighet. Personlig assistans kommer inte längre att finnas kvar i den form vi känner den nu. Vi är många som kommer att tvingas flytta till institutioner när assistansen inte längre håller.

Redan slitna föräldrar kommer inte längre orka utan tvingas placera barnet på ett boende, även om det inte är vad man vill och det inte heller är det bästa för barnet.

Att bo på institution betyder inte bara att tvingas flytta hemifrån. Att bo på institution är också att berövas rätten att bestämma i sitt eget hem, i sitt eget liv. Personlig assistans är en helhetslösning som innebär att assistenten finns där – och när – vi behöver assistans. Utan den blir våra liv ett lapptäcke av olika insatser – eller inga insatser alls. För oss med de största funktionsnedsättningarna innebär det fara för livet, om någon som inte känner oss och våra behov väl ska assistera oss. Det är inte värdigt ett land som Sverige.” (Källa: Arbetaren)

Det återstår att se, men om det nya förslaget presenterat av LSS-utredning vinner laga kraft kommer konsekvenserna för många människor med särskilda behov och funktionsnedsättningar bli dramatiska. Vi kommer att få se en återgång till hur det var vid tiden före lagens tillkomst: Brister i funkisars rättigheter, diskriminering, funkofobi och utanförskap.

Källor:

Sveriges riksdag: Lag 1993:87) om stöd och service till vissa funktionshindrade

Regeringskansliet: Översyn av insatser enligt LSS och assistansersättningen Del 1 & 2 Betänkande av LSS-utredningen (SOU 2018:88)

Funktionsrätt Sverige: Särskilt yttrande LSS-utredningen

Regeringskansliet: FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning

Regeringskansliet: Förslag om nya assistansregler godkända i riksdagen

Expressen: Så blir förändringarna i LSS-utredningen

Aftonbladet: LSS-utredningen klar: Barn under 16 år blir av med stödet

FN: Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning

På spaning efter mörkertalet

Hur utvecklas våldsbrottsligheten i Sverige? Ökar den? Minskar den? För att få svar på den frågan kan vi gå till några olika källor. I ett tidigare inlägg har jag diskuterat polisanmälningarnas roll som källa. I den här artikeln tänker jag diskutera begreppet mörkertal och den källa som skapades bland annat för att råda bot på just detta problem – BRÅ:s årliga intervjuundersökning NTU.


Statistiken om polisanmälningar är detaljerad. Vi vet exakt hur många brott som har polisanmälts varje år flera decennier tillbaka. Men frågan är vilka slutsatser om brottsutvecklingen vi kan dra av detta?

Faktum är att det enda vi med säkerhet vet med utgångspunkt från polisanmälningarna är just själva antalet anmälningar. Vi vet exakt hur många polisanmälningar som har gjorts år från år. Men enbart utifrån statistiken över polisanmälningar kan vi inte med någon större säkerhet säga hur många de oanmälda brotten är. Vi vet bara att de finns. Faktum är att vi inte ens kan säga om en ökning av antalet polisanmälningar också innebär en ökning av antalet verkliga brott. Och ju längre tillbaka i tiden vi går desto större blir osäkerheten. Förändringar i lagstiftningen, benägenheten att anmäla – en rad saker gör att antalet polisanmälningar är ett grovt mått på den verkliga brottsligheten.

Misshandel och sexualbrott

Vi vet att antalet polisanmälda sexualbrott under 2007 – 2016 har varierat mellan 13 – 21 000. Och vi vet också att antalet polisanmälda fall av misshandel under samma tidsperiod har varierat mellan 82 – 90 000, dvs ungefär fyra gånger fler anmälda fall av misshandel än sexualbrott. Men nu är det dags att försöka ringa in antalet brott i dessa två kategorier som ligger utanför polisanmälningarna.

Vi ska gå på spaning efter mörkertalet.

I många år har det funnits bedömningar, uppskattningar och mer eller mindre kvalificerade gissningar om hur stort mörkertalet är. Men det var först 2005 som BRÅ fick i uppdrag av regeringen att starta en ny sorts undersökning för att med större precision få en uppfattning om mörkertalet. Sedan dess har BRÅ varje år levererat resultaten från det som heter Nationella Trygghetsundersökningen (NTU). Den senaste undersökningen från NTU som publicerades tidigare i år gäller 2016. (BRÅ 2018:1)

I NTU får ett statistiskt urval på ca 20 000 personer frågor om brott, både om de själva har utsatts, men också om deras tillit till rättssystemet och deras oro över brottsutvecklingen. Ett av syftena med NTU är just att ringa in mörkertalet eller som BRÅ formulerar det: ”Med hjälp av undersökningen kan man studera brottsutvecklingen utan att vara beroende av att brotten anmäls till Polisen.” (NB: I den undersökning som publiceras senare i januari i år har urvalet utökats väsentligt gentemot tidigare år).

Denna intervjustudie är det enda vi har för att försöka beskriva den del av brottsligheten som aldrig når rättssystemet. Låt oss nu titta på de två typer av brott som vi har fokuserat på – misshandel och sexualbrott. Vi såg att antalet polisanmälningar av misshandel är ungefär fyra gånger fler än antalet polisanmälda sexualbrott. Men vad säger NTU om mörkertalet för dessa två brott?

Det visar sig nu att mörkertalet för båda enligt NTU är mycket högt. Särskilt gäller detta sexualbrott men även misshandel.

Antalet polisanmälda fall av misshandel mellan 2007 och 2016 varierade mellan 82 – 90 000 årligen. Men enligt NTU:s siffror rör det sig i själva verket om ända upp till 711 000 fall av misshandel på ett år (2016). I genomsnitt ligger mörkertalet för misshandel på 80 % – fyra av fem fall av misshandel sker utan att rättsväsendet får kännedom om det.

Detta är förstås en mycket hög siffra. Men när det gäller sexualbrott är mörkertalet ännu högre. Antalet polisanmälda sexualbrott mellan 2007 och 2016 varierade mellan 13 – 21 000 årligen. Men dessa polisanmälningar är bara toppen på ett isberg. Enligt NTU: siffror var mörkertalet i genomsnitt hela 94 %! Det skulle innebära att 19 av 20 sexualbrott aldrig har polisanmälts.

Enskilda år är siffrorna astronomiska. Särskilt år 2016 står ut i båda brottskategorierna – enligt NTU skedde det året 654 000 sexualbrott men bara 21 000 polisanmäldes (3 %). Antalet fall av misshandel var ännu högre – 711 000 – medan antalet misshandelsfall som polisanmäldes var cirka 89 000 (12 %).

Vad är NTU?

Vi ska nu titta närmare på dessa siffror och se om det finns ytterligare information som kan fördjupa vår kunskap om mörkertalet. Låt oss titta närmare på själva undersökningen – vad är Nationella Trygghetsundersökningen för typ av källa?

Till att börja med kan vi konstatera att NTU är en urvalsundersökning. Alla urvalsundersökningar brottas med två grundläggande problem. För det första finns en risk för slumpmässiga mätfel. Här är storleken på urvalet den viktigaste faktorn. Ju fler personer som tillfrågas, desto mindre är risken. För det andra finns en risk för systematiska mätfel. Dessa mätfel minskar inte genom att vi ökar storleken på urvalet och kan bland annat orsakas av systematiska bortfall, intervjuareffekter och ledande frågeformuleringar.

Ett ord som brukat användas för att beteckna ett systematiskt mätfel är bias och utgör i stora kvantitativa undersökningar vanligtvis ett större problem än slumpmässiga mätfel. Slumpmässiga mätfel kan hanteras med hjälp av statistiska hjälpmedel men problemet med systematiska mätfel kan inte lösas genom att använda ett större urval.

Ett statistiskt urval på 20 000 personer får i NTU varje år frågor om en rad saker som rör deras erfarenheter av brott. Det är ett stort urval personer, men bortfallet har ökat under de drygt tio år som undersökningen har genomförts. Inledningsvis var bortfallet drygt 20 %, idag är det närmare 40 %. Dvs siffrorna för 2016 baserar sig på svar från ca 12 000 personer. I de tekniska rapporter som finns som bilagor till undersökningarna finns också resonemang kring ett visst systematiskt bortfall som rör unga och människor med utländsk bakgrund.

När det gäller antalet personer som svarar ja på frågorna om de har utsatts för misshandel eller sexualbrott (det rör sig om mellan 0,7 – 2,9 %) och därefter får följdfrågor kring detta så är vi nere i ett fåtal hundra personer. Allt detta bör man känna till när man använder sig av NTU:s data.

Finns det då något sätt för oss att på ett objektivt sätt kontrollera uppgifterna i NTU? När det gäller intervjupersonernas svar på frågor som rör deras egna erfarenheter av att vara utsatta för brott så är det naturligtvis svårt. Poängen är ju här bland annat att fånga mörkertalet, att hitta de händelser som inte har anmälts till polisen. Men i frågeformuläret finns samtidigt några frågor som rör fakta som går att kontrollera på ett oberoende och objektivt sätt. Det handlar om polisanmälningar.

Objektiv kontroll – polisanmälningar

De som svarar ”ja” på frågor om de har utsatts för ett specifikt brott som exempelvis misshandel och sexualbrott får följdfrågor kring detta, bl a om det som de utsatts för har polisanmälts. Med utgångspunkt från dessa svar kan vi nu jämföra hur många fall av misshandel och sexualbrott som uppges ha blivit polisanmälda med hur många sådana händelser som faktisk har blivit det. Vi jämför helt enkelt svaren i NTU med kriminalstatistikens uppgifter över polisanmälda brott.

Här är siffrorna från NTU:

Vilket ger följande tabeller för just misshandel och sexualbrott:Och nu kan vi jämföra dessa uppgifter från NTU om antal polisanmälningar som intervjupersonerna uppger att de har gjort, med det antal polisanmälningar som rent objektivt gjordes under dessa år:

 

Och det är nu vi upptäcker något. Skillnaden är nämligen stor – vissa år mycket stor – mellan det antal händelser som i NTU uppges vara polisanmälda och det faktiska antalet polisanmälningar för just dessa brott.

Här är en genomgång av den systematiska skillnaden mellan dessa siffror – där statistiken över anmälda brott kan fungera som en sorts objektiv kontroll av de uppgifter som finns i NTU. Vi ser här mycket tydligt den stora diskrepansen mellan de uppgifter som framkommer i intervjuerna och de uppgifter som finns i statistiken över anmälda brott.

Här finns alltså något som gör att NTU landar i systematiskt betydligt högre siffror än den officiella statistiken.


Summering:

Det vi ser är en systematisk och avgörande skillnad när det gäller uppgifter i NTU som kan kontrolleras gentemot objektiva källor. NTU visar systematiskt fel i redovisningen av både de polisanmälda misshandelsfallen och de polisanmälda sexualbrotten. Och det är ingen liten skillnad. En halv miljon misshandelsfall som enligt NTU har polisanmälts under åren 2007 – 2016 har aldrig polisanmälts. Enligt NTU var antalet sexualbrott som polisanmäldes dubbelt så många som verkligen polisanmäldes – 180 000 fler händelser än i verkligheten. Särskilt år 2016 står ut med mycket avvikande siffror.

Det handlar om en systematisk avvikelse när det gäller sexualbrott på över 100 %, och 60 % när det gäller misshandel. Och det är ingen oviktig uppgift som är fel. Ett av syftena med NTU är ju att försöka mäta mörkertalet och mörkertalet blir betydligt lägre om man jämför antalet händelser med NTU:s egna siffror på polisanmälningar. Jämför man NTU:s antal händelser med det verkliga antalet polisanmälningar så blir mörkertalet kraftigt mycket högre.

Vad kan vara förklaringen till dessa systematiska fel i NTU? Till att börja med kan vi konstatera att vi har att göra med en allvarlig felkälla som konsekvent ger för höga siffror. Kriminalstatistiken över antalet polisanmälda brott fungerar här som en objektiv kontroll.

”Att utifrån dessa data tala om ökningar och minskningar av vissa kategorier av brott ter sig olämpligt – för att uttrycka det milt.”

Orsaken kan röra sig om statistiska fel som har att göra med urval – representativitet och bortfall. Andelen personer som svarar ja på den inledande frågan om misshandel och sexualbrott är under dessa år mellan 0,7 och 2,9 %. I faktiska antal rör det sig om mellan drygt 100 och 500 personer. Detta bör i sig innebära att alla uppgifter som härrör från just dessa delar måste kringgärdas med yttersta försiktighet. Att utifrån dessa data tala om ökningar och minskningar av vissa kategorier av brott ter sig olämpligt – för att uttrycka det milt.

Men felkällan kan också ha att göra med själva metoden.

NTU bygger på att intervjuaren från BRÅ ringer upp en av de utvalda personerna som får svara på ett relativt litet antal frågor. Hela intervjun brukar ta mellan 10 – 12 minuter. Ibland kallas denna metod för ”självrapportering”. Och den förutsätter förstås att intervjupersonerna inte systematiskt ljuger, förstorar eller döljer något. Gör de det, så faller hela undersökningen samman. Det finns naturligtvis ingen anledning att i princip misstänka dessa personer för att ljuga och hitta på – men just därför att ett litet fåtal personers uppgifter ska extrapoleras till hela befolkningen så finns det även av detta skäl stor anledning att iaktta försiktighet. Särskilt gäller detta alla försök att använda dessa resultat från NTU i en kvantitativ mätning av brottsutvecklingen.

I sina årliga redovisningar av resultaten från NTU återkommer forskarna vid BRÅ ofta till att ”resultaten bör tolkas med stor försiktighet”. Att detta sällan efterlevs av de som använder NTU i den politiska debatten kan knappast BRÅ lastas för. Ovanstående information understryker hur viktig denna uppmaning är.

Vad kan vi då säga om mörkertalet? Tyvärr förefaller inte NTU vara den källa som vi kanske hade kunnat hoppas. Vi vet att det finns ett mörkertal – men hur stort? Det är fortfarande ovisst.

Källor:

NTU 2018:1

BRÅ: Kriminalstatistik över anmälda brott

News flash: Människor vill flytta till andra länder

Featured image attribution: Policía Nacional de los colombianos [CC BY-SA 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)%5D, via Wikimedia Commons


Motargument nyanserar: Siffran på 750 miljoner världen över som vill flytta är påhittad av Samhällsnytt och ingen annan. I praktiken är den att betrakta som 48 miljoner. Siffran 9 miljoner för Sverige är i praktiken drygt 500 000. Alla enskilda länders lagstiftning gör att denna siffra sjunker ytterligare. Av de som vill flytta permanent till ett annat land är de allra flesta högutbildade och kvalificerad arbetskraft.

Människor har i alla tider migrerat i hopp om att få ett bättre liv. Detta är varken nytt eller sensationellt.

Frågan i en undersökning utförd av Gallup mellan 2015 och 2017 utförd i 453 122 personer i ”152 länder och områden” är:

Ideally, if you had the opportunity, would you like to move PERMANENTLY to another country, or would you prefer to continue living in this country?

Resultatet av undersökningen är, enligt Samhällsnytt som gärna vill skapa sensation och bilda opinion i slika frågor, tillräckligt uppseendeväckande för att man ska skriva en artikel om det. När Dagerlind et al skriver har man alltid ett syfte. Så också denna gång.

Samhällsnytt skapar sensationsnyhet

Rubriken i artikeln är avsedd att skapa sensation och ilska hos läsarna: ”Öppna gränser: 750 miljoner vill migrera enligt ny undersökning”.

Gallup (tidigare American Institute of Public Opinion Gallup Organization), grundades av George Gallup i New Jersey 1935 och har sedan 2010 gjort dessa undersökningar i tre omgångar. Således är det ingen ”ny undersökning”. Resultatet av den senaste undersökningen säger att 15 % av världens befolkning (ca 750 miljoner) skulle ta chansen och flytta permanent till ett annat land om de gavs möjlighet.

Länder som människor vill lämna är hårt drabbade

På Gallups hemsida får vi mer information: De länder som de flesta vill lämna permanent är länder som är drabbade av fattigdom, torka, förtryck, brist på mänskliga rättigheter, naturkatastrofer, krig, svält, brist på rent vatten, sjukdom och tortyr.

Framför allt handlar det om länder söder om Sahara, Sydamerika inklusive Karibien samt länder i Europa som inte är EU-länder. På fjärde plats över länder från vilka människor vill flytta hamnar Mellanöstern och Nordafrika (MENA), tätt följt av EU-länderna.

En observation är att regionen Nordamerika har ökat mest av alla över regioner som människor vill flytta från.

Siffran för Nordamerika 2013-2016 visade att 10 % av befolkningen skulle flytta permanent om de fick möjlighet. Samma siffra för 2015-2017 ligger på 14 %. Kan detta vara ett uttryck för en s k ”Trump-effekt”? Ja, ökningen ligger nästan helt och hållet på USA.

Illustration by Ashley Goodall

Siffran rörande hur många som vill lämna sitt land permanent ligger alltså på 15 % för perioden 2015-2017. 2013-2016 var samma siffra 14 % och 2010-2012 låg den på 13 %.

Från vilka länder vill människor främst flytta permanent? I topp finner vi Sierra Leone (71 % vill flytta härifrån), Liberia (66 %) och Haiti (62 %). Albanien (60 %) och Kosovo (46 %) är de europeiska länder som tar sig in på topp 13. Inget av dessa länder är medlemmar i EU.

Sverige hamnar på 14:e plats över favoritländer att flytta till

Favoritländerna att flytta till är USA (21 % vill flytta hit), Kanada (6 %) och Tyskland (6 %). Sverige (1 %) hamnar på 14:e plats på listan över favoritländer att flytta till. Omräknat i antal människor skulle 158 miljoner vilja flytta till USA, 47 och 42 miljoner till respektive Kanada och Tyskland.

9 miljoner skulle vilja flytta till Sverige om de fick möjlighet. Siffran för Sverige har stått stilla i de tre undersökningar som Gallup gjort sedan 2010. Tyskland och Australien har ökat med 2 respektive 1 % sedan den senaste undersökningen.

En annan observation är att Storbritannien har tappat 3 % sedan den senaste undersökningen. Kan detta vara uttryck för en s k ”Brexit-effekt”?

48 miljoner planerar en flytt

Gallup vill nogsamt poängtera att siffrorna i undersökningarna inte tillnärmelsevis korrelerar med antal människor som har planer på att flytta permanent till ett annat land. Kikar vi på siffran från 2012 över hur många som planerar att flytta permanent till ett annat land så ligger den på 48 miljoner. Denna siffra korrelerar väl med FN:s statistik över migrationsflödet i världen. För de allra flesta är alltså viljan att flytta till ett annat land en ouppnåelig dröm, en önskan som inte kommer att uppfyllas.

Bland dessa 48 miljoner återfinner vi framför allt människor som vi betraktar som kvalificerad arbetskraft och högutbildade. De som kan flytta är de som planerar att flytta. Siffran 750 har inte förändrats nämnvärt sedan 2010. Det är rimligt att anta att inte heller siffran 48 har förändrats nämnvärt.

En överslagsräkning ger oss en siffra på drygt 500 000 som planerar att flytta till Sverige permanent. Inte 9 miljoner. 500 000 människor som är högutbildade och att betrakta som kvalificerad arbetskraft. 

Siffrorna i Gallups undersökning är tänkta att fungera som viktig information för ledare i olika länder så att de kan få en överblick över vilka som potentiellt kan utvandra och vilka som potentiellt kan invandra. Beslutet som FN:s medlemsstater tar i Marocko denna vecka kan vara avgörande för huruvida resan blir säker, lugn och laglig för de människor som faktiskt tar beslutet att lämna sitt hemland. Mer om avtalet, som inte är bindande, går att läsa på regeringens hemsida och på FN:s hemsida.

Att människor vill lämna hemländer sargade av krig, fattigdom, förföljelse, orättvisor, förtryck, tortyr, naturkatastrofer, svält, torka, sjukdom och brist på rent vatten är inte anmärkningsvärt. Varje människa önskar, och är värd, ett bra liv. Det är varken en nyhet eller en sensation. Det är en självklarhet.

Det är viktigt att påminna oss om att de allra flesta svenskar kan flytta utomlands. Det är en rätt som varje människa har. Verkligheten är att det finns många människor som vill, men de kan inte.

Förändringarna i de tre undersökningarna som Gallup har gjort är relativt små. Samhällsnytt vill göra en poäng genom att skapa en rubrik som andas sensation och ”nyhet”: ”Öppna gränser: Fler än 750 miljoner vill migrera”. Detta är ytterligare ett kvitto på att bloggen vill bilda opinion och polarisera i debatten. Siffran 750 miljoner används av Samhällsnytt för att skapa ilska och polarisering. Att siffran snarare handlar om att 48 miljoner (2012) har konkreta planer på att flytta nämns inte i deras artikel. Inte heller nämner man att av dessa 48 miljoner är största andelen människor att betrakta som kvalificerad arbetskraft och högutbildade. Siffran för Sverige sjunker i en överslagsräkning till drygt 500 000 människor som vill flytta hit, merparten är alltså kvalificerad arbetskraft och högutbildade. Formaliteter och byråkrati gör att denna siffra sjunker ytterligare. Att plocka fakta selektivt är en medveten och beprövad strategi. Det skulle nämligen ta udden av artikeln.

Människor flyr och migrerar. Det har man gjort i alla tider. Det är naturligt att människor strävar efter att få ett bättre liv.

Källor:

Gallup: More Than 750 Million Worldwide Would Migrate If They Could

Riksdagen slutar godkänna barnäktenskap

Det finns röster i debatten som säger att politikerna inte gör något för att förhindra barnäktenskap. Men det stämmer inte. Det har gjorts mycket, det görs mycket och det kommer att göras mycket. Nu har riksdagen klubbat igenom en lagändring som gör gällande att utländska barnäktenskap inte kommer att godkännas.


En myt som snurrar runt i debatten är den om att våra politiker inte gör något för de som utsätts, eller har utsatts för, barn- och tvångsäktenskap. En del av myten är att det är religion, och framför allt islam, som ligger till grund för hedersproblematiken. ”Sverigevänner” menar att orsaken till den påstådda flatheten är att man inte vill gå i clinch med ”mångkulturens värdegrund”, och att det ingår i hela konceptet om ”massinvandring” och ”islamisering”.

Men det stämmer inte. Riksdagen skärpte 2014 lagstiftningen, bl a genom att äktenskapstvång blev olagligt. I lagändringen 2014 tog man också bort möjligheten för dispens för barn att ingå äktenskap.

Mer om dessa lagändringar kan man läsa om i ”Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap samt tillträde till Europarådets konvention om våld mot kvinnor” (Justitieutskottets betänkande 2013/14:JuU30). Arbetet fortsätter.

Nu har alltså riksdagen beslutat att utländska barnäktenskap inte ska godkännas från och med 1 januari 2019 då beslutet vinner laga kraft.

I beslutet, ”Förbud mot erkännande av utländska barnäktenskap
Civilutskottets betänkande 2018/19:CU4
”, som togs i veckan läser vi följande:

Riksdagen säger ja till regeringens förslag om att skärpa reglerna kring utländska barnäktenskap. Idag kan utländska barnäktenskap erkännas i Sverige om ingen av parterna hade anknytning hit när äktenskapet ingicks. De nya reglerna innebär ett förbud mot att erkänna utländska barnäktenskap, oavsett vilken anknytning till Sverige som personerna hade när äktenskapet ingicks eller hur gamla de är när frågan prövas av en myndighet. Om minst en av personerna fortfarande är ett barn vid prövningen ska det aldrig gå att göra undantag från förbudet.

Riksdagen håller med regeringen om att barnäktenskap är en skadlig sedvänja och anser att det är av stor vikt att alla som befinner sig i Sverige har samma rättsliga skydd mot sådana äktenskap.

För den som vill läsa civilutskottets betänkande går den att läsa här: ”Civilutskottets betänkande 2018/19:CU4 Förbud mot erkännande av utländska barnäktenskap”. Här kan vi också ta del av de följdmotioner som förhoppningsvis kan leda till ytterligare lagändringar i framtiden.

Det vi behöver vara på det klara med är att vägen till en lagändring är lång och ska inte heller vara något man hastar fram. Det här är resultatet av flera års arbete.

Lagändringen är naturligtvis glädjande. Det som ändå ger smolk i glädjebägaren är att barnäktenskap som har erkänts före lagen vinner laga kraft inte kommer att kunna rivas upp. Det betyder att det fortsatt kommer att finnas barnäktenskap i Sverige. Det betyder också att arbetet kring denna företeelse kommer att fortsätta.

Vi på Motargument vill tydligt markera att vi starkt motsätter oss alla former av äktenskap där en, eller båda, inblandad/e part/er är under 18 år eller är utsatta för tvång.

Lästips:

Myt: Politikerna och barn- och tvångsäktenskap

Källor:

Riksdagen: Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap samt tillträde till Europarådets konvention om våld mot kvinnor
Justitieutskottets betänkande 2013/14:JuU30

Riksdagen: Förbud mot erkännande av utländska barnäktenskap Civilutskottets betänkande 2018/19:CU4

Riksdagen: Civilutskottets betänkande 2018/19:CU4 Förbud mot erkännande av utländska barnäktenskap

Myt: Religionsfrihet innebär ”frihet från religion”

Det råder en falsk konsensus bland en del av oss om att religionsfrihet skulle innebära ”frihet från religion”. Det stämmer inte och har kommit att bli en myt, som bygger på en felaktig tolkning av ordet, men framför allt på förakt, hat, oro och rädsla.


När begreppet religionsfrihet och uttrycket ”frihet från religion” kommer på tal rör det sig, näst intill uteslutande, om islam. I debatten pratas det med höga brösttoner om slöjor, ramadan, moskéer och böneutrop.

Under en live-chatt på SVT i samband med ett moskébygge i Borlänge 2017 som skapat förvirring, ilska och oro hos lokalbefolkningen ställer signaturen ”Eli” följande fråga till religionssociologen Tomas Axelsson:

Som jag förstått innebär religionsfrihet även frihet från religion. Alltså att man ska slippa utsättas för andras religionsutövning. Man kanske inte känner just oro, men det borde även vara legitimt att känna obehag eller motvilja. Jag tycker inte det är en god ide att bygga ett islamiskt tempel centralt i Borlänge av nämnda skäl, däremot stöder jag ett förslag att ha bönelokal i gamla tennishallen förutsatt att inte exteriören förändras.

Svaret från expert Axelsson förklarar på ett enkelt sätt vad religionsfrihet är:

Du har rätt att ogilla religion och känna motvilja, helt riktigt. Du kan också insistera på att samhällets funktioner ska vara sekulära. Det offentliga samhället ska inte vara konfessionellt styrt.

[…] Summa summarum, religionsfriheten innebär inte ”att man har rätt att slippa se andras religionsutövning”.

Vad säger regeringsformen om religionsfrihet?

För att ytterligare understryka att föreställningen om att vi har rätt till ”frihet från religion” är falsk läser vi följande i 2 kap. 1 § första stycket 6 regeringsformen:

religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.

Religionsfrihet definieras enligt bestäm­melsen som frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.

RELIGIONESVi ska vara på det klara med att religionsfriheten enligt 2 kap. 20 § regeringsformen är den enda av de positiva opinionsfriheterna som inte får begränsas genom lag. Enligt 2 kap. 20 § regeringsformen kan yttrandefriheten, informations­friheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten och föreningsfriheten begräns­as genom lag.

Vad säger Europakonventionen om religionsfrihet?

Vi går vidare och konsulterar Europakonventionen (Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna) artikel 9. I den hittar vi följande formulering gällande religionsfrihet:

Artikel 9 – Tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet

1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer.

2. Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Vi går bet i jakten på att finna belägg för det som uttrycks i myten om att religionsfrihet innebär ”frihet från religion”. Det är en myt byggd på en felaktig slutledning kring ordet. Framför allt är den byggd på rädsla, ilska och oro gentemot andra religioner än den kristna. Den religion som de allra flesta vänder sig mot är islam.

Vi kikar vidare på ämnet ”frihet från religion”. Lawline är en juridisk webbplats där privatpersoner kan få juridisk rådgivning eller bara ställa frågor om juridik. Följande fråga är typisk för hur en del av oss ser på islam och muslimer:

Jag vill ha klara besked ang Religionsfrihet. Jag och många med mig vill absolut inte höra böneutrop via högtalare eller på något annat sätt som vi inte vill vara del utav Islam eller annat folks religionsutövning i vårat samhälle. Det finns ju lagar som vi alla måste acceptera? Har ni något svar till oss ang detta?

Lawline svarar:

Religionsfriheten är absolut i svensk rätt men också i den internationella rätten. Det är en mänsklig rättighet att få tro och utöva sin religion vilket framgår i artikel 18 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och artikel 9 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. I svensk rätt är religionsfriheten stadgad i grundlagen, 2 kap 1 § Regeringsformen.

Respondenten på Lawline utvecklar sitt svar med att påpeka att böneutrop i sig inte går att förbjuda enligt lag:

Att få tro på en religion är absolut och kan inte inskränkas genom lag. Enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter kan friheten att utöva sin religion inskränkas endast om inskränkningen är föreskriven i lag och är nödvändig i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, den allmänna ordningen, hälsa och moral samt andras fri- och rättigheter.

imagesMot bakgrund av detta kan polisen neka tillstånd om böneutrop, på samma sätt som att polisen kan neka andra allmänna tillstånd där inskränkningen är föreskriven i lag. I fallet böneutrop handlar det om begreppen tid och volym, och alltså inte om själva företeelsen i sig. Kravet för ett nekat tillstånd är alltså att det ska vara störande för allmänheten. Och det gäller som sagt ALLA allmänna tillstånd, inte bara böneutrop.

Så nej, religionsfrihet innebär inte ”frihet från religion”. Det är en falsk konsensus skapad av en del av oss. I värsta fall kan den vara ett uttryck för islamofobi.

Jag har tidigare på Motargument berört ämnet religionsfrihet:

Att förbjuda böneutrop är förbjudet

Rasismen i vardagssamtalet

Yttrandefrihetsgrundlagen syftar till att säkerställa att vi har rätten att uttrycka våra åsikter oavsett vad våra åsikter är. Samma grundlag innehåller dock undantag för vad vi får uttrycka. Vidare menar jag att vårt sunda förnuft måste kunna reglera vad vi låter oss uttrycka i samtal och inte.


Vad hände med det allmänna sunda förnuftet som vi alla en gång besatt?

Efter ett samtal fick jag höra att det inom sjukvården är ett vardagligt problem bland personal att man börjat uttala sig i rasistiska ordalag om sina kollegor och till och med fått personal avskedade för att någon av de svenska kollegorna bestämt sig för att det inte går att samarbeta med någon kollega av en viss ursprunglig nationalitet.

Idag har rasismen vuxit sig starkare och mer synlig i vardagen och tidigare ‘snyggt’ paketerad smygrasism har blommat ut i regelrätt förakt mot vissa folkgrupper. Man tror att åsikter om andra människor får uttryckas fritt enligt yttrandefriheten och att inga inskränkningar i yttrandefriheten finns. Man pratar om censur av åsikter som att det vore något helt främmande med inskränkningar i vår yttranderätt. Jag känner därför att det är på sin plats att berätta om yttrandefriheten och åsiktsfriheten samt skillnaderna mellan dessa.

Yttrandefrihetsgrundlagsstiftningen

Mer om yttrandefrihetsgrundlagen kan du läsa här. I grundlagen går bland annat att läsa vad lagen ämnar att säkerställa.

Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Dock finns i vår grundlag, i detta fall i yttrandefrihetslagstiftningen, undantag för vår yttrandefrihet, bland annat om man yttrar åsikter som kan utgöra hets mot folkgrupp.

Justitiekanslern får överlämna åt allmän åklagare att vara åklagare i yttrandefrihetsmål om ansvar eller konfiskering på grund av olaga våldsskildring, hets mot folkgrupp, brott mot medborgerlig frihet, olaga hot, hot mot tjänsteman eller övergrepp i rättssak i tekniska upptagningar. Rätten att väcka allmänt åtal får dock inte överlämnas när det gäller yttrandefrihetsbrotten hets mot folkgrupp eller brott mot medborgerlig frihet.

Man får alltså inte uttrycka vilka åsikter som helst om andra folkgrupper med hänvisning till yttrandefriheten, vidare reglerar yttrandefriheten relationen mellan individen och staten och inte mellan människor. I ett samtal mellan två personer kan inte den ena parten hävda sin rätt enligt yttrandefriheten att få stå oemotsagt.

Vidare för att leda min text in mot åsiktsfriheten så är skillnaden mellan en åsikt och att få yttra densamma diametralt åtskild, jag har givetvis rätt att tycka att en folkgrupp är underlägsen en annan men jag äger inte rätten att yttra den åsikten och det är här min ursprungliga fråga om det sunda förnuftet kommer in. Tidigare, tycker jag att vi hade en bättre förförståelse för vad man får säga och inte i samtal. Idag verkar inga spärrar finnas för vad man tror sig få uttrycka i samtal med andra.

imagesVardagsrasismen

Vi har den senaste tiden översköljts av artiklar om den tilltagande vardagsrasismen. Exempelvis har vi situationen med apotekspersonal som bland annat avkrävs att ta av sig sin slöja för att tillfredsställa kunders perversa behov av att förnedra andra människor, men även hotfulla situationer har uppstått som i flera fall lett till polisanmälan. Mer om detta går att läsa hos Sveriges Radio.

PK-samhället dödar inte det fria ordet

Vidare gör Alex Schulman en analys i sin text rörande Peter Dalles utspel i Skavlan där Dalle säger att han hatar PK-samhället som effektivt dödar det fria ordet. Alex Schulman säger med några väl valda ord vad jag och många med mig också känt länge.

Jag tänker att detta är det nya Sverige. Vi lever inte i det politiskt korrekta tidevarvet längre. Vi lever i avhumaniseringens tid.

Det är en tid där människor tillåts att använda sina minst smickrande sidor mot medmänniskor där de utan att skämmas kan säga till en annan människa ”att han äcklas av sådana som hon”, att hon som slöjbärare ska ”ta av sig skiten på huvudet” och att hon skulle sluta stirra på honom med sina ”äckliga svarta ögon”. Artikeln finner du här.

Vardagsrasismen som begrepp

Vardagsrasismen är inget nytt fenomen, men den har tilltagit drastiskt. Begreppet ”vardagsrasism” introducerades inom forskarvärlden under 1990-talet och har sedan dess debatterats flitigt där en del menat att ett dylikt begrep riskerade att urvattna begreppet rasism. Idag råder det dock mer eller mindre konsensus kring vikten av begreppet och man har ändrat fokus inom forskningen från att ha handlat om intention från förövaren till att handla om hur den drabbade upplever situationen och vilka konsekvenser det får i vardagen. Mer om detta finns att läsa på SVT.

Vardagsrasismen i samtalet

Rösterna är många kring den tilltagande vardagsrasismen och många svenskar förstår nog inte ens att de gör sig skyldiga till att få en annan människa att tvivla på att hen hör hemma i vårt samhälle. Det kan vara ständigt återkommande frågor om var man kommer från, trots att man är född i Sverige men råkar ha en mörkare hudfärg, eller att man tvingas att välja ett mer svenskklingande namn för att inte direkt bli avvisad i ett telefonsamtal, men det kan också handla om att man blir utvald för ett specifikt projekt inte på sina meriter utan som representant för det multikulturella Sverige. Här kan du läsa mer om människors vittnesmål om vardagsrasism under hashtagen #nostranger.

NamnlösMin fråga är än en gång, vart tog det sunda förnuftet vägen som en gång hindrade oss från att uttrycka sådana värderingar? Samhället har idag kommit till en punkt där det är offrets tolkning av vad som upplevs som är rasism ska vara vägledande och inte uppsåtet i det sagda, men människors tolkning är att det är fritt fram att uttrycka minsta missaktning man må känna mot en annan människa eller folkgrupp och att allt annat är censur och en inskränkning av dennes yttrandefrihet.

Fler artiklar om yttrandefriheten finns att läsa här.

Praktika för den svenska yttrandefriheten

Rasism och yttrandefrihet


Källor

Yttrandefrihetsgrundlagen

SVT, Apotekspersonal utsätts för rasism

Expressen, Skavlan, Dalle av Alex Schulman

SVT, Vardagsrasism

SVT, #nostranger

Tre myter om flyktinginvandring

Det ljugs mycket om flyktinginvandringen. Som att hundratusentals människor kommer till Sverige varje år. Att det fortsätter komma fler och fler och att de tar med sig massor av anhöriga. I det här inlägget ska jag med hjälp av Sveriges officiella siffror avslöja dessa lögner.


1. Flyktinginvandringen har minskat dramatiskt

Påståendet att det fortsätter komma hundratusentals flyktingar är en myt som har eget liv. Om vi räknar flyktingar OCH deras anhöriga så har de tillsammans aldrig varit fler än 87 000. De människor som fick uppehållstillstånd efter den dramatiska hösten 2015 nådde en topp år 2016. Då fick drygt 86 000 människor tillstånd att bo i Sverige.

Redan året därpå – 2017 – sjönk siffran till 55 000 – en minskning med 36 %. Den som nu påstår att det bara blir fler och fler som kommer och att det handlar om hundratusentals bör nog kolla sina siffror. Och sluta sprida osanningar.

2. De flesta anhöriginvandrare är INTE anhöriga till flyktingar

ANHÖRIGINVANDRING. Det har blivit ett sånt där ord som illvilligt används för att skrämmas. Det talas om ”en massinvasion av flyktingarnas anhöriga”. Detta är en ren myt. De flesta som kommer till Sverige som anhöriga är alltså INTE anhöriga till flyktingar.

De som fått uppehållstillstånd som anhöriga till flyktingar har aldrig varit fler än 20 000. I genomsnitt under dessa år handlar det om knappt åttatusen människor.

Vi skulle kunna räkna ALLA som har kommit till Sverige som anhöriga – fruar från Thailand, likväl som barn till forskare från Kanada eller barn till flyktingar från Syrien. Men inte ens då har de varit fler än 50 000 per år. Och de allra flesta som invandrar som anhöriga är alltså INTE anhöriga till flyktingar.

I genomsnitt under dessa år har andelen anhöriga till flyktingar varit en fjärdedel (24 %) av alla anhöriginvandrare. De senaste fyra åren har den siffran legat på omkring 40 %. Massinvasion av hundratusentals anhöriga? Knappast. Detta handlar om försåtlig propaganda.

3. Flyktingarna tar INTE med sig hela släkten

Av alla vedervärdiga lögner om flyktingar är myten om att de tar hit en massa anhöriga den allra värsta. Enligt denna lögn finns en sorts dold invasion i spåren av flyktinginvandringen. Flyktingen får uppehållstillstånd och tar sen hit mängder av anhöriga.

Men här talar siffrorna sitt tydliga språk. I genomsnitt 2000 – 2017 handlar det om att två flyktingar tar med sig en anhörig. Som ett föräldrapar som tar med sig ett barn.

Och sedan 2010 har det handlat om ännu färre. Tre flyktingar tar tillsammans med sig en anhörig.

Lögnen om massinvasionen av flyktingarnas anhöriga har förändrat den svenska politiken och skapat stort lidande. Familjer splittras på ett omänskligt sätt. Vi måste avvisa denna lögn. Vi måste krossa myten. Familjerna måste få återförenas.

Källor och framställning:

Här följer en översikt över hur jag har utgått från Migrationsverkets tabeller. Värt att särskilt notera är den gröna kolumnen längst till höger – inget år har de flyktinganhöriga varit fler än flyktingarna. Som synes har antalet anhöriga per 100 flyktingar pendlat mellan 15 (år 2006) och 95 (år 2008).

Detta innebär att frågan om hur många anhöriga varje flykting tar med sig kan besvaras med ”färre än en”. Toppnoteringen 95 från år 2008 innebär i klartext att varje flykting det året tog med sig en anhörig – en fru eller make eller ett barn. I kolumnen näst längst till höger kan vi se att år 2006 med 15 anhöriga per 100 flyktingar motsvarar sju flyktingar på en anhörig.

Den som vill påstå att detta är en massinvasion av anhöriga bör nog först leva sig in i situationen att inte ens få ta med sig en enda närstående människa när man flyr för sitt liv. Inte din fru, inte din man och inget av dina barn.

Kära lillebror från Afghanistan

Kära lillebror från Afghanistan,

Jag skriver det här på Facebook för att du mår så dåligt att du inte orkar svara på mobilen. Du är ung och har flytt till Sverige utan föräldrar. Det är så svårt att jag inte ens kan förstå hur du klarar av det. Jag är mycket imponerad och ser dig som en hjälte!

Man måste vara modig, smart och stark för att klara av att leva såhär i ett främmande land. Alla kan få depression, ångest och självmordstankar – även i ett rikt land som Sverige – där det inte har varit krig på ca 200 år. Så du är inte konstig på något sätt.

Tänk inte att du alltid kommer att ha ett svårt liv och att det bästa är att dö redan nu. Jag förstår att du vill slippa all ensamhet, all fattigdom, all oro inför framtiden, alla förnedrande åldersbedömningar, alla avslag, all hunger, all rasism, all kyla, allt lidande.

Men alla människor kommer att dö. Varför har du så bråttom? Många asylsökande har fått flera avslag eller utvisningsbeslut innan de beviljats permanent uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap. En del av dessa personer jobbar idag som handläggare på Migrationsverket och vill stödja unga människor i din situation.

Vem vet? Du kanske uppnår dina drömmar om bara några år. Lagar förändras hela tiden, samhället förändras hela tiden, människor förändras hela tiden. Fortsätt att kämpa med de möjligheter du har, även om de är små just nu!

Du ska inte skämmas för att be om hjälp, jag hjälper gärna till om jag kan. En vacker dag kan det vara jag som behöver ringa och be om din hjälp. Om du inte orkar kämpa för dig själv, så kämpa åtminstone för mig. Jag behöver dig, både idag och i framtiden.

Ta hand om dig! Du är värd det allra bästa här i livet. Och jag ser dig växa som person för varje dag som går. Du pratar till exempel jättebra svenska nu, fast du bara kunde säga några meningar förra året! Våga leva vidare – en timme i taget! Du kommer som sagt att dö ändå, precis som alla andra människor.

Kommer du ihåg första natten som vi sittstrejkade och tittade på ”Game of Thrones” för att hålla oss vakna på Medborgarplatsen (fotot på mig är från den natten)? Skulle du stänga av Tv-serien redan i början på avsnittet? Det är ju i slutet som vi brukar bli överraskade!

Och det är därför vi är beredda att vänta i två år på att få se den sista säsongen: Vi är nyfikna och vill veta vad som händer i karaktärernas liv. Glöm inte bort att vara nyfiken på din egen livshistoria också!

Om du trycker på ”stopp-knappen” redan nu i början av filmen om ditt liv, får vi aldrig veta hur du kommer att utvecklas under din resa och hur ditt liv kommer att sluta när du blir gammal.

 Puss & kram 

För alltid din jobbiga storasyster

Först publicerad av Nelli Shirazi på Facebook

 

#språk: ”Bögjävlar” och ”horungar” i sportens värld

Det pågår ständigt en diskussion om huruvida språkbruket i sportvärlden ska få lov att vara en fristad, där det måste tillåtas att få vara högt i tak. Att det ens ska få lov att vara en diskussion ger oss underkänt i kampen mot homofobi, rasism och sexism.


Det var i lördags i hockeymatchen mellan Malmö Redhawks och Djurgårdens IF som en spelare i Malmö skrek ”din jävla horunge” till en motspelare. Straffet fastställdes dagen efter till två matchers avstängning.

I sportvärlden har det genom åren funnits en förkärlek för att använda sig av sexistiska, homofobiska och rasistiska tillmälen. Det handlar om en accepterad jargong och om att med alla till buds stående medel, få motståndaren att tappa fokus och hämnas genom att ”ge tillbaka”.

Att det omoderna och kränkande språkbruket fortsatt tillåts vara en del av sporten är obehagligt. Det finns ett gigantiskt mörkertal, dvs ordväxlingar mellan spelare som inte är hörbara för oss runt omkring. Problemet med att språkbruket har accepterats är att arbetet med att minska kränkningar av våra medmänniskor går förlorat när förebilder och idoler häver ur sig saker som påverkar oss negativt.

I ivern att låta sportvärlden få frisedel i föreställningen om att stridens hetta måste få lov att diktera hur vi ska uttrycka oss tappar vi bort det faktum att åskådare sitter på första parkett och serveras sexism, homofobi och rasism. När favoritspelaren skriker ”din jävla horunge” under en match kan det uppfattas som tecken på engagemang, vinnarskalle och adrenalin. Men det är det inte. Det är uttryck som får oss att fortsätta kränka våra medmänniskor.

”Om jag säger ”bögjävel” till dig på isen, då skrattar man ju bort det”

Malmös sportchef Patrik Sylvegård tvingade förvisso sonen Marcus, som är den nu avstängde Malmöspelaren, att be det egna laget om ursäkt. I en intervju med SVT Sport förringar Sylvegård språkbruket:

Man kan fråga sig var gränsen går och vad som är kränkande. Om jag säger ”bögjävel” till dig på isen, då skrattar man ju bort det. Det sägs mycket värre saker som domaren inte reagerar på. Och man kan säga mindre vulgära saker som kanske är mycket mer kränkande för en människa.

Uttalandet från sportchefen är värt att kritisera och ta avstånd ifrån. Att spelaren tvingades be om ursäkt betyder i praktiken ingenting då man i efterhand uttalar sig accepterande gentemot sexistiskt språkbruk.

Sportchefen förklarar den hetsiga situationen:

Som vanligt hör domaren bara det ena och det är otur för Marcus. Det var långt ifrån våra värderingar, men samtidigt ganska vanliga ord som sker på banan.
Vad sade han?
– Det var såhär: Spelaren i Djurgården sade något i stil med ”Vad fan håller du på med din långhåriga bögjävel” och då svarade Marcus ”Håll käften din horunge”, säger Patrik Sylvegård innan han fått veta domen mot Marcus Sylvegård.

Djurgårdsspelaren förnekar att han skulle ha sagt något till Marcus Sylvegård.

I en intervju med SVT Sport försvarar Djurgårdstränaren Robert Ohlsson Marcus Sylvegård:

Det som sägs på isen i stridens hetta ska stanna där, jag tycker inte att det är något som ska komma ut. Jag förstår att domaren reagerar och det är hans jobb, men jag tycker att det vore bäst för all sport om det som sägs på en plan stannar där.

Nu är ju problemet att det som sägs på en idrottsarena INTE stannar där. Orden tar sin väg upp på läktaren, ut i TV-rutan och in i åskådares vokabulär. Det är naivt att tro att kränkningarna stannar nere på isen, som om den vore ett vakuum.

Idrottare är förebilder

En som arbetar med att minska det kränkande språkbruket i sportvärlden är Shanga Aziz, grundare av organisation Locker Room Talk. I ett sms till SVT Sport skriver Aziz:

Jag tänker framför allt på alla unga killar vi utbildar i omklädningsrummen varje dag. Hur de ser upp till spelarna i SHL, deras förebilder. De vill vara och göra allt som dem. Därför är det otroligt viktigt att domaren tydligt visar att ett nedvärderande språk inte hör hemma på isen.

Aziz anser att sportvärlden har ett stort ansvar i att stävja det kränkande språkbruket. Sport har en oändligt stark genomslagskraft och det är viktigt att man förstår hur idrottsutövare faktiskt påverkar hur vi uttrycker oss.

Ishockeyförbundets ordförande Anders Larsson påpekar att detta är ett ärende som sticker ut. Han är av uppfattningen att detta språkbruk inte är vanligt i SHL (Svenska hockeyligan). I nästa stund motsäger han sig själv: ”Det sticker ut, men det är klart att det förekommer”. Larsson menar att det är i första hand domarna som bär ett ansvar för att det ska ge konsekvenser att uttrycka sig sexistiskt, rasistiskt och homofobiskt, men att hela hockeysverige bär ett ansvar.

Det finns många som engagerar sig i sport som tycker att man ska låta det hatiska språkbruket fortleva, eftersom det är ”naturligt” i stridens hetta, med adrenalinpåslag och viljan att störa motståndarens fokus.

Så länge domare, åskådare och företrädare inom sporten inte tar denna idioti på allvar ger vi hat och hot legitimitet i vårt samhälle. Två matchers avstängning på en enskild spelare är en början, men det krävs så oändligt mycket mer för att vi ska nå dit de flesta av oss vill:

En sportvärld, och i förlängningen en värld, fri från sexism, homofobi, rasism och kränkningar. Sport är en maktfaktor, det får vi aldrig glömma bort.

Lästips:

Locker Room Talk

Från rasism till kulturism

 


Det är känt sedan tidigare att den moderna rasismen främst baseras på innehåll med föreställningar om kultur än om ras i biologisk mening. Därför uppstår också två situationer för en anti-rasist att förhålla sig till. 


Vi måste tänka på att begreppet kultur omfattar allt mänskligt handlande oavsett bakomliggande idéer och beteenden. Vi behöver också ta i beaktning att diskussioner om mänskliga, sociala och kulturella skillnader kan ses som både positiva och negativa beroende på avsikten.

Därför finns det invändningar till begreppet kulturrasism (eller kulturell rasism) utifrån argumentet att kultur (social handling) och ras (biologiska föreställningar) är olika saker. Dessutom är fallet att det ofta uppstår svårigheter med att bedöma när och hur ett budskap om kultur handlar om rasism, nedvärdering eller kollektiv skuldbeläggning. För att förstå en sådan problematik behöver man förstå det moderna begreppet ”kulturism”.

Redan under 1930-talet när nazisterna hade makten i Tyskland och rasbiologin tillämpades i delar av Europa och i USA fanns det kritiska röster som argumenterade både emot den rasbiologiska forskningen och den politiska tillämpningen som i samband med ”raslagarna” och segregationen. Ett av argumenten var att rasbiologin bara producerade massa onödig statistisk som inte gav någon praktisk nytta. Spelade det verkligen någon roll för samhällslivet och vardagliga mellanmänskliga relationer hur lång en same eller en jude var eller hur ens näsa såg ut? Faktumet var att vetenskapliga argument emot rasbiologin och rasismen i sig var etablerade under sin samtid. Att rasbiologin kunde fortsätta bedrivas berodde mer på starka politiska intressen att behålla den.

grey skulls piled on ground
Photo by Renato Danyi on Pexels.com

Efter andra världskriget och med tanke på Förintelsen kom rasbiologin att bli allt mer diskrediterad som en vetenskaplig disciplin. Rasbiologin kom att ses som moraliskt förfallet, rentav som omänskligt med tanke på dess påföljder. Vetenskapen kunde med allt mer övertygande argument visa att det som ansågs vara biologiska skillnader mellan människor i Europa, Afrika eller Asien var något som var mycket obetydligt och obefintligt. På det sättet slog vetenskapen hål på rasbiologiska myter. Samtidigt, som fallet är idag, kunde vetenskapen bland annat genom sociologi, antropologi och historia på objektivt sätt presentera att det finns kulturella likheter och olikheter mellan människors handlande både inom och mellan olika kategorier som politiska aktörer, sociala gemenskap eller geografiska regioner.

Harari: Hierarkisera inte kulturer

Som historikern Yuval Noah Harari menar i sin nyutgivna bok ”21 Lessons for 21st Century” så handlar inte kulturfrågan om det ska finnas skillnader mellan människor eller inte. Kulturfrågan handlar om hur vi ska förhålla oss till våra skillnader. Till exempel är den kulturrelativistiska synen att alla kulturer i grunden är lika mycket värda. Därför ska det inte formas några hierarkier mellan kulturerna medan den kulturella mångfalden ska bejakas så långt som det går. Men kulturrelativismen ses ofta som något negativt, inte minst i diskussioner om heder och brottslighet. De flesta kan acceptera mångfald, pluralism och olikheter när det kommer till mat och poesi men långt färre skulle acceptera häxbränningar och slaveri som också anses vara kultur genom idéer och beteenden. Som Harari menar så kommer det alltid att finnas skillnader och därför blir frågan vilka skillnader som ska få finnas i ett samhälle.

Vidare menar Harari att mycket av dagens anti-rasistiska kamp är kvar i gamla konflikter och föreställningar. Dels på grund av att den traditionella, biologiskt baserade rasismen är mycket mindre idag än för 30-40 år sedan och dels eftersom dagens diskussioner om rasism oftare handlar om kulturism. Det är sant att hudfärg och synen på kroppsformen fortfarande har betydelse i debatten men kulturismen förklarar även varför vissa av dagens politiska aktörer i Europa och USA, samt på andra håll i världen som i Sydafrika och Indien, stödjer diskriminerade och exkluderande åtgärder utifrån argumentet om kultur. Dessutom, som Harari menar, är dagens kommunikation om kultur också paradoxal. Bland annat eftersom kulturistiska aktörer kan presentera sig som mer toleranta än rasistiska aktörer som baserar sin kommunikation på den äldre biologiskt baserade rasismen.

Fallet är också enligt Harari att diskussioner om kulturella skillnader även har sidor som kan anses som goda och positiva. Något som till exempel visar sig i diskussioner kring migration. Mer objektivt sett, som rörande policy- utformning och attityder i samhället, är Tyskland ett samhälle med högre grad av acceptens och öppenhet för invandring än exempelvis Saudiarabien. Sedan är också fallet att delar av Tyskland som den gamla Östtyska delen anses vara mindre öppna och accepterande gentemot migrerande individer på grund av annorlunda historiska erfarenheter jämfört med det gamla Västtyskland. I Tysklands fall är det lättare för en muslim oavsett födelseort att flytta till Tyskland än för en kristen, men även för en muslim, att flytta till Saudiarabien. På det sättet kan man fråga sig om det verkligen vore moraliskt fel eller rasistiskt att anse att Tysklands kultur är bättre och mer överlägsen än Saudiarabiens när det kommer till migration?

Krav på assimilering

Å andra sidan innebär kulturismen ofta krav på assimilering enligt vad kulturister anser är den sanna kollektiva identiteten. Sådana krav på assimilering riktas idag i EU ofta gentemot muslimer från Mellanöstern och Nordafrika. Och som Harari menar är kraven på att till exempel afrikaner och muslimer ska anpassa sig efter ”västerländska normer” inte alltid något positivt eller rättfärdigat i sig. Tvärtom, det kan handla om krav som att man ska fira påsk eller jul trots att det råder religionsfrihet i samhället och där många samhällsmedlemmar inte firar religiösa högtider. Dessutom, kulturistiska krav gör skada i samband med att det finns problem med institutionell diskriminering. När människor försöker anpassa och utveckla sig men misslyckas då man möter olika former av hinder samtidigt som man kollektivt blir anklagad för att inte ha gjort tillräckligt.

close up of open book
Photo by Pixabay on Pexels.com

Slutsatsen med begreppet kulturism är följande; å ena sidan innebär påståenden om kultur ofta åsikter som angränsar rasism eller är direkt rasistiska i sig. Å andra sidan kan kulturistiska påståenden vara vetenskapligt underbyggda och stödda. En historiker eller antropolog skulle misslyckas med sitt jobb om man hävdade att det inte fanns några kulturella skillnader mellan människor på basis av idéer, språk och mentaliteter. Jag som författare av denna artikel skulle ljuga för mig själv om jag hävdade att det inte finns skillnader mellan Sverige och Bosnien när det exempelvis kommer till människors syn på individen och familjen. Däremot finns det enligt Harari tre faktorer som är viktiga att förstå varför kulturistiska påståenden ofta är svaga eller osanna:

  1. Kulturister blandar ihop lokal överlägenhet med objektiv överlägsenhet. Det som fungerar bra i en viss kontext fungerar sämre i en annan. Exempelvis är den amerikanska kedjan Pizza Hut mer dominerande globalt än sina indiska motsvarigheter. Men för att lyckas i Indien var Pizza Hut tvungen att vara”glokal” genom att deras pizzarestauranger måste ha två kök, både för vegetariskt och icke-vegetariskt matlagning, för att vara framgångsrika på marknaden.
  2. Generaliserande påståenden om kultur är problematiska. Ta till exempel påståendet att ”muslimsk kultur är intolerant”. Vilken muslimsk kultur? Den i Indonesien eller i Goa. Eller den i Syrien eller i Paris? Kulturen gentemot barn och äldre eller gentemot politiska och religiösa aktörer? Sådana påståenden betyder lite om den sociala kontexten inte presenteras.
  3. Fördomar gentemot individer. World Value Survey menar att trots mer generella skillnader mellan länder och regioner är värderingar idag mer globaliserade och delas av fler människor världen runt. Vi som människor präglas av en viss eller flera kollektiva kulturer men vi har också unik genetik och personliga historier som individer. Därför finns det individer i Afghanistan och Irak som kan vara lika individualistiska och acceptera jämställdhet mellan könen som merparten av människor gör i Sverige.

Alltså, det som kan beskrivas som en paradox med kulturismen är att kulturistiska påståenden inte per automatik behöver vara negativa, rasistiska eller exkluderande. Tvärtom kan sådana påståenden även vid generalisering grunda sig på en avsikt att kommunicera om det som anses vara positivt, som att ett visst samhälle är öppen för förändringar, nya människor och olikheter. Å andra sidan är kulturistiska påståenden ofta baserade på rasistiska föreställningar om kultur och kollektiv identifikation.

För framtidens anti-rasistiska kamp gäller det därför att gå emot rasistisk kulturism genom att ifrågasätta kollektivistiska generaliseringar av individen och genom att kommunicera positivt om gemensamma institutioner som demokrati, civilitet och konstitutionalism som behövs för att fler ska känna sig inkluderade och accepterade i samhällslivet.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa:

Yuval Noah Harari: 21 Lessons for the 21st Century