Etikettarkiv: människor

En konstruktiv, laglig och lugn skolgång för alla?

Sverige saknar ett fungerande skolsystem som inkluderar alla barn och ungdomar. Många får aldrig rätt förutsättningar för att klara skolan och stödet till elever med stora stödbehov är bristfälligt. Resultatet blir att barn och lärare i hela klassen drabbas.


Dagens skolsystem spär på omfattningen av skolmisslyckanden för funktionsnedsatta barn. Konsekvenserna av detta fiasko syns på flera områden; etablering på arbetsmarknaden, hälsovården och psykisk hälsa, ett tilltagande utanförskap och fler relaterade fall som hanteras av rättsväsendet och kriminalvården.

Det svenska skolväsendet är inte kapabla att ge elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar en grundläggande utbildning, och 80% av eleverna tar ingen gymnasieexamen.

Den svenska skolan är för dåligt organiserad för att ge effektivt stöd till dessa elever, vilket får effekter även för lärarnas arbetsmiljö och övriga elever i klassrummet. Centrala skolmyndigheter tar inte sitt ansvar och utövar inte nödvändig tillsyn.

Det råder en absolut tystnad angående min direkta fråga till Skolinspektionen om vad de anser praxis angående hanteringstid från konstaterad avvikelse till en fungerande skolgång, enligt lag, för berörd elev.

Fråga: Hur länge är det rimligt att huvudman nekar elever tillgång till utbildning? Är det okej med trettio, sextio eller t o m ett år? Tyvärr finns det ärende där denna tiden också överskridits.

Fråga: Hur länge dröjer det innan ett barn får en läkartid och påbörjad behandling då de skadat sig i skolan?

Även i de fall effekterna inte blir så drastiska så leder skolans bristande stöd till livslånga konsekvenser. Funktionsnedsatta löper den största risken att hamna i långvarigt utanförskap (att varken studera eller arbeta) och över hälften etablerar sig inte på arbetsmarknaden.

Funktionsnedsatta unga utgör en lika stor grupp i utanförskap som grupp ’invandrare’ i utanförskap, men trots detta finns ingen politisk debatt om stöttande åtgärder. Detta trots att stora och långvariga kostnader i socialförsäkringssystem (LSS m fl) och arbetsmarknadsåtgärder m m är kopplade till just denna grupp personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF).

Många forskare och myndigheter pekar på att en fullgjord skolgång och en gymnasieexamen är den starkaste skyddsfaktorn för etablering i vuxenlivet med god psykisk hälsa och självständighet.

Barn med NPF-relaterad problematik behöver stöd för att utveckla en positiv självkänsla, självkännedom och tilltro till vuxenvärlden. Detta sker till stor del under grundskole- och gymnasieåren, och skolan har en mycket viktig roll att spela.

Föräldrar till barn med NPF är dessutom under stor press, och dessa familjer behöver stöd för att kunna ge de skyddsfaktorer som är så viktiga från hemmiljön. Ett fungerande stöd i skolan är en avgörande skyddsfaktor för barnens utveckling in i vuxenvärlden och som produktiv medborgare.

Var femte elev går ut grundskolan utan avgångsbetyg, och två tredjedelar har inte fått det stöd de har rätt till. Årligen fortsätter landets huvudmän att diskriminera tiotusentals barn med kognitiv funktionsvariation.

Arbetsförmedlingen har i uppdrag att stötta funktionsnedsatta genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Myndigheten fallerar dock i sitt uppdrag sedan omorganisationen 2019, då de numera inte ens klarar av att identifiera och registrera funktionsnedsatta arbetssökande.

Det är inte barnen som måste skärpa sig, det är samhällsstrukturen som måste anpassas efter individ!


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

SVTPlay: Uppdrag Granskning – Bokstavsbarnen

Skolvärlden: Forskare om inkludering – Elever görs osynliga

Skolvärlden: Ny HD-dom – Brist på stöd är diskriminering

SvD Debatt: BUP måste kunna hjälpa de svårast sjuka barnen, skriver 250 psykologer

Arbets- och miljömedicinbloggen: Riktlinjer vid psykisk ohälsa på arbetet

Riksförbundet Attention

SCB: Arbetsmarknad

Uppehållstillstånd: Samma nivåer idag (2022) som under förra flyktingvågen

Migrationsverkets statistik över beviljade uppehållstillstånd visar att Sverige idag beviljar något fler uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund idag jämfört med under flyktingvågen relaterad till kriget i Syrien för ett antal år sedan. Orsaken till att vi ser liknande siffror är att det pågår ett krig i Ukraina, vilket medför att miljontals flyr landet. Motargument har ännu en gång granskat Migrationsverkets statistik över beviljade uppehållstillstånd. Vid närmare efterforskning visar det sig att ungefär 3/5 av beviljade uppehållstillstånd hittills under 2022 är asyl-/flyktinggrundade.


I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges invandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”.

Motargument har granskat siffrorna för beviljade uppehållstillstånd under ”toppåren” 2016 och 2017. Vi har tidigare granskat siffrorna för 2019siffrorna för 2020 och siffrorna för 2021 vad gäller beviljade uppehållstillstånd.

Migrationsverket släpper månadsvis uppdaterade siffror. Dessa aktuella siffror visar att procentandelen som beviljats uppehållstillstånd på grunder som av s k ”invandringskritiker” betraktas som ”dåliga” har sjunkit ännu mer. Röster i debatten gör gällande att personer som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder samt på anknytning relaterat till asyl- och flyktinggrunder är uppehållstillstånd som är ”dåliga” för Sverige.

Så hur ser siffrorna ut?

Totalt har 74 935  uppehållstillstånd beviljats under perioden jan-maj 2022. Dessa fördelar sig enligt följande:

  • Anknytning 10 010
  • Arbete 20 099
  • Asyl inklusive sökande enligt massflyktsdirektivet 38 374
  • EU/EES 3 370
  • Studier 2 757
  • Verkställighetshinder 325

Om vi bryter ner siffran för ”anknytning” i de olika grupperna så finner vi att 2 030 personer beviljats uppehållstillstånd som anhörig till en person som har flykting-/asylgrunder. Övriga inom samma kategori som beviljats uppehållstillstånd är: Adoption (17), anhörig till övriga (7 845), samt personer med synnerliga skäl till anknytning (118), totalt 7 980. I gruppen ”Anknytning – anhörig till övriga” ingår personer med anknytning till exempelvis svenska medborgare eller till personer som har uppehållstillstånd i Sverige på andra grunder än asyl, arbete eller gäststudier, t ex nyetablerade/etablerade förhållanden till person i Sverige som inte fått uppehållstillstånd av asylskäl tidigare.

3/5 av uppehållstillstånden är asyl- och flyktinggrundade

Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd 38 734 + 2 030 personer = 40 764. (Den första siffran är siffran för asyl, och den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder). Medan den totala siffran på innevarande års beviljade uppehållstillstånd under perioden januari – maj var 74 935. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att knappt 55 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså knappt tre av 5: 3/5 (tre femtedelar av alla beviljade uppehållstillstånd).

Som en jämförelse kan vi kika på siffrorna över beviljade uppehållstillstånd under 2016, dvs det år då Sverige historiskt sett hittills beviljat störst antal uppehållstillstånd*. Under 2016 beviljades totalt 150 535 uppehållstillstånd. Av dessa beviljades 71 671 personer uppehållstillstånd på asylskäl och 15 148 personer beviljades uppehållstillstånd på anknytning med asyl-flyktinggrund. Antalet så kallade ”dåliga” uppehållstillstånd under 2016 var alltså 71 671 + 15 148 = 86 819. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att knappt 58 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså  nästan tre av 5: 3/5.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2019 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid ungefär en av fem: 1/5.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2020 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid en av sex: 1/6.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2021 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid en av sex: 1/6.

Trenden de senaste åren är att andelen sjunkit år efter år. Siffrorna sjönk i såväl faktiska antal som i procentandel. Mellan 2016-2021 (en femårsperiod) hade andelen beviljade uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund långt mer än halverats. Idag ser vi att siffrorna åter har ökat till ”rekordnivåer”. Detta har sin orsak i att det pågår ett krig i Ukraina, vilket har medfört att miljontals flyr landet.

Det finns ett flertal faktorer som påverkar siffrorna. Det har gjorts förändringar i det s k etableringsprogrammet, vi har den nya gymnasielagen som antogs 7 juli 2018, reformen av det gemensamma europeiska asylsystemet och FN:s globala migrationsramverk.

Motargument välkomnar debatter i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det tyvärr förekommer ohederligheter i debatterna.

2017 är ”toppåret” vad gäller beviljade uppehållstillstånd på anknytning med asyl-/flyktinggrund19 129 personer.


Källor:

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2016

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2017

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2018

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2019

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2020

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2021

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2022

Migrationsverket: Frågor och svar om massflyktsdirektivet

Myten om de 95 163 uppehållstillstånden (2021)

I debatten talas det ofta svepande om att Sverige beviljar massvis med uppehållstillstånd. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som beviljas uppehållstillstånd. Motargument har ännu en gång kontrollerat siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbete. Vid närmare efterforskning visar det sig att ungefär 1/6 av beviljade uppehållstillstånd under 2021 var asyl-/flyktinggrundade.


I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges invandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”.

Motargument har granskat siffrorna för beviljade uppehållstillstånd under ”toppåren” 2016 och 2017. Vi har tidigare granskat siffrorna för 2019 och siffrorna för 2020 vad gäller beviljade uppehållstillstånd.

Migrationsverket släpper månadsvis uppdaterade siffror. Dessa aktuella siffror visar att procentandelen som beviljats uppehållstillstånd på grunder som av s k ”invandringskritiker” betraktas som ”dåliga” har sjunkit ännu mer. Röster i debatten gör gällande att personer som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder samt på anknytning relaterat till asyl- och flyktinggrunder är uppehållstillstånd som är ”dåliga” för Sverige.

Så hur ser siffrorna ut?

Totalt beviljades 95 163 uppehållstillstånd under 2021. Dessa fördelar sig enligt följande:

  • Anknytning 24 189
  • Arbete 39 270
  • Asyl 11 443
  • EU/EES 5 653
  • Studier 14 034

Om vi bryter ner siffran för ”anknytning” i de olika grupperna så finner vi att 4 142 personer beviljats uppehållstillstånd som anhörig till en person som har flykting-/asylgrunder. Övriga inom samma kategori som beviljats uppehållstillstånd är: Adoption (32), anhörig till övriga (19 958), samt personer med synnerliga skäl till anknytning (57), totalt 24 189. I gruppen ”Anknytning – anhörig till övriga” ingår personer med anknytning till exempelvis svenska medborgare eller till personer som har uppehållstillstånd i Sverige på andra grunder än asyl, arbete eller gäststudier, t ex nyetablerade/etablerade förhållanden till person i Sverige som inte fått uppehållstillstånd av asylskäl tidigare.

1/6 av uppehållstillstånden är asyl- och flyktingrelaterade

Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd 11 443 + 4 142 personer = 15 585. (Den första siffran är siffran för asyl, och den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder). Medan den totala siffran på innevarande års beviljade uppehållstillstånd under perioden januari – november var 95 163. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att drygt 16 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså en av 6: 1/6 (en sjättedel av alla beviljade uppehållstillstånd).

Som en jämförelse kan vi kika på siffrorna över beviljade uppehållstillstånd under 2016, dvs det år då Sveriges historiskt sett beviljat störst antal uppehållstillstånd*. Under 2016 beviljades totalt 150 535 uppehållstillstånd. Av dessa beviljades 71 671 personer uppehållstillstånd på asylskäl och 15 148 personer beviljades uppehållstillstånd på anknytning med asyl-flyktinggrund. Antalet så kallade ”dåliga” uppehållstillstånd under 2016 var alltså 71 671 + 15 148 = 86 819. 2016 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid nästan tre av fem: 3/5.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2019 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid ungefär en av fem: 1/5.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2020 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid en av sex: 1/6.

Trenden de senaste åren är att andelen sjunker år efter år. Siffrorna sjunker i såväl det faktiska antal som i procentandel. Sedan 2016 (en femårsperiod) har andelen beviljade uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund långt mer än halverats.

Det finns ett flertal faktorer som påverkar siffrorna. Det har gjorts förändringar i det s k etableringsprogrammet, vi har den nya gymnasielagen som antogs 7 juli 2018, reformen av det gemensamma europeiska asylsystemet och FN:s globala migrationsramverk.

Motargument välkomnar debatter i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det tyvärr förekommer ohederligheter i debatterna.

* 2017 är ”toppåret” vad gäller beviljade uppehållstillstånd på anknytning med asyl-/flyktinggrund: 19 129 personer.


Källor:

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2016

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2017

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2018

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2019

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2020

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2021

Vem kan drabbas av ett liv i utanförskap?

Utanförskap delas främst in i två olika delar – den existentiella samt den sociala. Utanförskap är tragiskt oavsett vem den drabbar, och kan verka rent toxiskt om man hamnar i fel miljö.


För att svara på frågan behöver vi först definiera vad ett liv i utanförskap betyder. Enligt Pellmer Wramner, K., Wramner, B., & Wramner, H. (2017) delas begreppet utanförskap upp i två undergrupper; existentiellt utanförskap och socialt utanförskap. Det existentiella utanförskapet betyder att det kan finnas människor omkring personen, men att det saknas sådant som personen kan knyta an till. Socialt utanförskap är den andra formen av ensamhet och bygger helt enkelt på att personen saknar ett nätverk att umgås i.

Utanförskap är ett psykologiskt påfrestande tillstånd som kan komma att manifesteras i somatiska tillstånd som sorg, ilska, depression och ångest – vilka i sin tur kan leda till malnutrition, fetma, diabetes mellitus samt hjärt- och kärlsjukdomar.

Utanförskap kan drabba alla

Det är viktigt att ha i tankarna när man diskuterar utanförskap att det är ett tillstånd som kan drabba alla människor i samhällets samtliga lager. Särskilt då utanförskap direkt för tankarna till socioekonomiskt utsatta människor.

Det enklaste sättet att identifiera utanförskap är genom att se symptomen och arbeta sig igenom de olika lagren som finns, så väl synliga som osynliga. Om man börjar med att kika på vilka attribut som tar sig uttryck hos människan (fetma, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och så vidare) för att därefter leta efter vilka känslor som kan tänkas leda till dessa symptom (sorg, ilska, depression eller ångest), då börjar vi närma oss att se den verkliga människan bakom lager av olika symptom, känslor och hur dessa kan ta sig uttryck.

Som jag tidigare nämnt är det lätt att tänka sig en person i utsatthet som en människa som tillhör exempelvis en minoritet eller som en brottsling. Men då har vi helt och hållet missat att analysera utsattheten metodiskt och efter evidens.

|- sorg

|- ilska

|- depression

|- ångest

|– diabetes mellitus

|– hjärt- och kärlsjukdomar

|– fetma

|— existentiellt utanförskap

|— socialt utanförskap

Utanförskap kan uppstå hos en person som tillsynes har en rik umgängeskrets, men där vissa frågor aldrig lyfts i rädsla för att bli utstött eller för att frågan och dess lösning tycks oöverbryggelig. Utanförskap kan också leda till att personen radikaliseras då radikala grupper ofta till en början verkar familjära och gruppens ledare ofta ses som en faders-/modersfigur. Detta är lika sant oavsett till vilken grupp man radikaliseras. När tilliten till gruppens ledare är etablerad bryts ofta de familjära banden och ersätts med en rädsla för att förlora sin nyvunna familj.

Oavsett vem som drabbas av utanförskap eller varför är det tragiskt för människan och kan leda till att personen hamnar i olika radikala grupper. Om du misstänker att din vän drabbats av utanförskap, sträck ut din hand och var en äkta vän.


Källor

Pellmer Wramner, K., Wramner, B., & Wramner, H. (2017). Grundläggande folkhälsovetenskap (4:e upplagan). Stockholm: Liber.

Endast ett parti behöver populism

Det finns partier som lever med lögnen att utländska människor, framför allt de med en brunare hudton än de själva har, att de inte ska få tillåtas att beblanda sin ”främmande” kultur med den inrikes kulturen.


Det handlar om envåldshärskare eller män som drömmer om att leva i en enpartistat där inga andra partier existerar eller fungerar – som en falsk version av demokrati då envåldshärskaren får alla röster genom valfusk.

Sådana ledare har som mål att få total makt och att fylla sina fickor med pengar stulna ur statens skattkistor. De roffar åt sig allt de kan och pekar ut en folkgrupp som envåldshärskaren valt att vara syndabock och säger till sitt folk att de ska skynda sig att ta smulorna som finns innan syndabockarna kommer stjäla dem.

Några exempel på populistiska ledare:

  • Pol Pot, diktator i Kambodja. Pol Pot föddes den 19:e Maj 1925 under namnet Saloth Sar. Pol Pot grundade den totalitära regimen Röda khmererna, år 1976 och genomförde folkmord på meningsmotståndare. Det blinda hatet mot västvärlden i allmänhet och i synnerhet mot USA var mycket mer än urspårad ideologisk tolkning. Det berodde mest på att stora delar av kambodjanska befolkningen hade bombats och mördats i hundratusental av USA:s bombflyg. Blodtörsten och jakten på alla som misstänktes vara kollaboratörer med USA var stor. På så sätt kan man säga att Röda khmererna och deras ledare Pol Pot var populister.
  • Nicolae Ceaușescu, diktator i Rumänien, Nicolae Ceaușescu lyckades knipa makten år 1965 och 1967 lyckades han även bli statsöverhuvud och populariteten hos folket genom sin oberoende nationalistiska politik. Med sin hemliga polis motarbetade och fängslade han opposition mot hans makt och han höll den fria pressen i ett järngrepp.
  • Saddam Hussein, diktator i Irak. Saddam Hussein var son till en bondefamilj i närheten av staden Tikrit i norra Irak. Han anslöt sig tidigt till partiet Ba’ath under 1957 och 1959 deltog han i ett misslyckat försök att mörda premiärministern. Efter flera år i fängelse rymde Saddam Hussein från fängelset och kom till sist att bli ledare för Ba’ath-partiet och lyckades, via en kupp, att börja förstatliga företag i Irak.
  • Adolf Hitler, diktator i Tyskland och grundare av nazismen. 1920 engagerade sig Hitler inom sitt parti Nationalsocialistiska Tyska arbetarpartiet (Nazi). Hans framgångar inom partiet hade starka kopplingar till det enorma ekonomiska misslyckande som landet dragit på sig under första världskriget.
  • Benito Amilcare Andrea Mussolini, grundare av fascismen i Italien. 1919 steg Mussolini till partiledare och 1922 hade fascisterna tagit makten över Italien och brände ner fackföreningslokaler och förhindrade vänsterorienterande partier att få fäste inom politiken. Mussolini närde drömmen om ett nytt Romarrike där det ingick att skapa ett kolonialvälde i Afrika.

Ej att förglömma; Jimmie Åkesson, partiledare för det populistiska partiet Sverigedemokraterna. Olika sverigedemokrater har själva sagt att de önskar leva i en enpartistat där de själva har makten. Vill vi leva i ett land likt de ovan angivna eller är vårt demokratiska land bättre? De driver en linje där de endast vill ha partipolitiskt trogna domare och poliser. De vill avskaffa presstödet, förbjuda konst som de inte förstår sig på och de vill ha en television som ständigt basunerar ut hur fantastiska Sd är.

Populism kan verka lockande för människor då de populistiska partierna förslår enkla lösningar på svåra och komplexa problem. Det man får när man röstar på ett populistiskt parti är noll och intet. Det populistiska partiets enkla förslag till komplexa problem kommer aldrig att fungera och istället skrämmer de befolkningen med en partisympatisk milis som mördar motståndare och får de att försvinna. Vill vi att historien ska upprepas än en gång eller ska vi ta lärdom av historien och kasta populismen i papperskorgen en gång för alla?


Krönikor på Motargument.se är åsikts-texter där krönikören står själv för innehållet i sin krönika.


Källor

Adolf Hitler, diktator i Tyskland och grundare av nazismen

Benito Amilcare Andrea Mussolini, grundare av fascismen i Italien

Nicolae Ceaușescu, diktator i Rumänien

Pol Pot, diktator i Kambodja

Saddam Hussein, diktator i Irak

Sverigedemokraterna, Pavel Gamov

Slopa normen om kärnfamiljen

Är det inte hög tid att inse att den traditionella familjesammansättningen, dvs kärnfamiljen, inte längre bör utgöra norm? Det finns inga ursäkter längre. Detta är Sverige 2021. Det finns ingen forskning eller studier som hävdar att barn mår bäst av att växa upp i en kärnfamilj, bestående av en mamma och en pappa.


Det har ingen betydelse för ett barns utveckling om ett barn har samkönade föräldrar eller heterosexuella föräldrar. Det finns inte heller något som säger att barn med en förälder skulle ha sämre förutsättningar i livet. Det finns många andra aspekter att ta in i resonemanget.

Det finns inga belägg för att barns utveckling är avhängig föräldrarnas kön. Det som brukar impliceras i ”barns utveckling” är ett bra beteende, att få bra psykisk hälsa och en god inlärningsförmåga.

För att skapa förutsättningar att uppnå det våra barn behöver måste det finnas tillgång till vuxna förebilder, personer som kan skapa tillhörighet och trygghet. Om det är en mamma, en pappa, en mamma och en pappa, två mammor, två pappor, släktingar, lärare eller vettiga personer överlag är inte relevant. Vi bör ha i åtanke att barn inte enbart uppfostras av vårdnadshavare, utan att det ofta finns fler viktiga personer i ett barns liv.

Jag hoppas att vi kan komma överens om att sluta använda oss själva, och våra egna föreställningar, när vi ska avgöra vad som är bäst för våra barns utveckling. I föreställningen finns en bild av att ”barn har rätt till en mamma och en pappa” eller att ”barn behöver en mamma och en pappa”.

När vi håller fast vid normen om kärnfamiljen håller vi också fast vid gamla könsnormer om hur kvinnor respektive män är, eller bör vara. Vi håller också fast vid föreställningen om den heteronormativa tvåsamheten, som i en del fall kan bottna i homofobi. Normen om kärnfamiljen grundar sig även i kulturella och sociologiska traditioner.

Sammanfattningsvis baserar sig kärnfamiljsnormen på att vi anser det vara ”naturligt” att ett barn har två föräldrar; en kvinna och en man. Så enkelt är det inte, det är uttryck för förlegade idéer som vi behöver skärskåda och omvärdera. Håller de? Är det läge att tänka om, och tänka rätt?

Våra fördomar och förutfattade meningar ska inte avgöra vem andra människor väljer att älska, hur de väljer att leva och framför allt, ska vi inte låta det fördomsfullt inpräntade idealet om den heteronormativa tvåsamheten avgöra vad som är ”bäst för barnet”.

Många av oss har vuxit upp med normen om kärnfamiljen. Vi behöver komma till insikten att en familj kan se ut på olika sätt: regnbågsfamilj, stjärnfamilj, fosterfamilj, kärnfamilj eller familj med en eller två föräldrar. Könet på föräldern eller föräldrarna är, som sagt, oväsentligt. Det som faktiskt har betydelse är att barnet får en uppväxt med trygga, vuxna förebilder i sin omgivning.

Vi gör bäst i att tänka på barnens bästa. Vi gör sämst i att låta våra fördomar avgöra vad som är bäst för våra barn.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Denna text är en spin-off på en tidigare artikel på Motargument:

Myt: Barn behöver en mamma och en pappa

Myten att antisemitismen inte tas på allvar

Det finns röster i debatten som gör gällande att politiker och debattörer inte tar antisemitismen i Sverige på allvar. Detta är en myt. Såväl på regeringsnivå som i den politiska debatten och media adresseras hatet mot judar. Det är ett ständigt pågående arbete att ta fram åtgärder för att motverka antisemitism och för att få ut information om vad den innebär, hur den ser ut och vad som behöver göras.


”Antisemitism är en viss uppfattning av judar som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska yttringar av antisemitism riktas mot judiska eller icke-judiska personer och/eller deras egendom samt mot de judiska samfundens institutioner och utrymmen för religiöst bruk.” (Källa: International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA))

För fördjupning i antisemitism/judehat rekommenderas artikeln Terminologi – antisemitism i Motarguments terminologi-serie.

Det finns en utbredd föreställning i Sverige att det inte görs något åt antisemitismen. Detta stämmer inte. Det har gjorts, och görs, stora satsningar på att informera, utbilda och arbeta förebyggande mot antisemitism. Samtidigt finns utrymme för straffskärpning då ett brott begås med hatbrottsmotiv. Hatbrott innefattar hets mot folkgrupp och olaga diskriminering.

I slutet av 2018 presenterade FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) en rapport som vittnar om att antisemitismen i Europa ökar.

Svante Weyler, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), framförde i en intervju med Sveriges Radio 2019 konstruktiv kritik och menar på att Sverige och Europa måste ta antisemitismen på allvar.

Judiska centralrådet uppmärksammar att det finns en misstro och en bild av att Polisen inte tar antisemitiska hatbrott på allvar.

En ledarskribent på Gefle Dagblad uttryckte i en ledare 2018 det som en icke försumbar andel journalister och enskilda personer menar är verkligheten, nämligen att antisemitiska hatbrott inte tas på allvar, då det inte utdöms tillräckligt hårda straff till gärningspersonerna.

Alternativa nättidningen Ledarsidorna.se anammar en konfrontativ, och mindre konstruktiv metod i sin kritik, som bl a riktar sig till politiker och debattörer.

Antisemitismen i Malmö

Malmö nämns ofta som skräckexempel vad gäller antisemitism. I motsats till vad som ofta påstås tar politikerna i Malmö judehatet på största allvar.

Hatbrott med antisemitiska motiv är vanligare i Malmö än i andra delar av landet. En bidragande orsak till detta är konflikten i Israel-Palestina. Det finns människor med rötter i Mellanöstern som tar med sig konflikten till Malmö. En annan bidragande orsak är att det traditionellt finns en uttalad antisionism hos såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet. Gränsen mellan antisionism och antisemitism är luddig, och det finns fall där det är rotat i antisemitism. En tredje bidragande orsak till den ökande antisemitismen är att den antisemitism som ansågs ha minskat efter andra världskrigets slut och Förintelsen åter blossar upp. En förklaring till det kan vara att människor som växer upp idag inte har tillräckliga kunskaper om antisemitismens konsekvenser i framförallt Nazityskland.

Malmö synagoga 2007. Attribution: jorchr. Attribution-ShareAlike 3.0 Unported (CC BY-SA 3.0)

Malmö stads hemsida finns massor av information om vad man gör för att motverka antisemitism. Bl a satsas det mycket resurser på att upplysa förskole- och skolelever. Det fanns en planering för att det under våren och hösten 2020 skulle göras s.k. ”hågkomstresor” till förintelseläger i Polen.

Forum för demokrati och mänskliga rättigheter är en mötesplats där politiker (alla partier i Malmös kommunfullmäktige är representerade) möter olika aktörer och medborgare. I dialog med politiker finns möjlighet för organisationer och allmänhet att delge sina synpunkter och förslag på initiativ i arbetet mot antisemitism i exempelvis styrelser och nämnder. Tanken med detta forum är att skapa delaktighet, öka trygghet och tillgänglighet, öka valdeltagandet samt minska antalet hatbrott. Två gånger om året ges möjlighet att ha en dialog med politikerna.

I november 2019 presenterade Malmö stad ett samarbetsprojekt med Judiska Församlingen. Som en del av satsningen presenterade kommunledningen åtgärder fram till 2023. Kommunen avsätter 20 miljoner kronor på arbetet mot antisemitism de kommande tre åren. Syftet är att förbättra judars liv i Malmö. De ekonomiska medlen ska bl a gå till Judiska Församlingens uppstartsstöd till utbildningscenter i synagogan. Församlingen får också ekonomiskt stöd för att stötta stadens arbete med att synliggöra judisk kultur och identitet, t. ex. genom visning av synagogan och högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag. Två miljoner kronor öronmärks årligen för att grundskolorna i Malmö ska arbeta aktivt mot antisemitism.

Informations- och undervisningsmaterial om antisemitism

Forum för levande historia hittar man mycket information om antisemitism och hatbrott med antisemitiska motiv. Här finns också länkar till BRÅ (Brottsförebyggande rådet) med rapporter och analyser.

För att få historien bakom fotot, klicka på https://knowyourmeme.com/memes/death-to-all-juice

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) är en ”religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism”. På hemsidan finns digitalt informations- och undervisningsmaterial om antisemitism. Här finns också artiklar om bl a regeringens arbete mot antisemitism. SKMA tar emot donationer. På SKMA:s blogg finns nyhetsbrev och berättelser.

Forum för levande historia och SKMA har tillsammans tagit fram informations- och undervisningsmaterial, kallat ”Antisemitism – då och nu”.

Region Stockholms årliga pris för arbete mot främlingsfientlighet och rasism gick 2019 till Aktionsgruppen mot antisemitism och rasism vid Karolinska universitetssjukhuset och till Sahar Almashta som står bakom podden ”Integration i praktiken”.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) fick 2017 ett regeringsuppdrag att göra en fördjupad studie om antisemitiska hatbrott. På regeringens hemsida läser vi:

Genom historien har den judiska minoriteten fått utstå omfattande diskriminering och förföljelser, i Sverige och i andra länder. Judars och judiska församlingars utsatthet för antisemitiska handlingar tar sig bland annat uttryck i hot, hets mot folkgrupp och ärekränkning. Både nationella och internationella rapporter har på olika sätt lyft att upplevelser av utsatthet, hot och hat har ökat bland judar i Sverige den senaste tiden. (Källa: Regeringen.se)

Två år senare, i maj 2019, var studien klar. BRÅ presenterade då ”Antisemitiska hatbrott – rapport 2019:4”. Rapporten är framtagen för att kunna arbeta förebyggande mot antisemitism.

Regeringen tar antisemitism på allvar

Regeringen har nyligen presenterat ett meddelande om ett antal ”Insatser mot antisemitism och för ökad säkerhet”. I dokumentet kan vi läsa om såväl insatser som har genomförts som insatser som pågår. Flera av insatserna ingår i den nationella planen mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott som regeringen antog 2016. Insatserna består av (klicka på länken här för mer information):

  • Hågkomst av Förintelsen
  • Insatser för utbildning och kunskapshöjande insatser
  • Stöd till det civila samhället
  • Insatser inom rättsväsendet
  • Insatser mot våldsbejakande extremism
  • Internationellt samarbete

Som ett led i regeringens satsningar på att motverka antisemitism kommer en internationell sammankomst att äga rum i Malmö. Ursprungligen skulle ”Malmö International Forum on Holocaust Remembrance and Combating Antisemitism” ske i oktober 2020, 75 år efter andra världskrigets slut och befrielsen av Auschwitz-Birkenau, samt 20 år efter den första Stockholm International Holocaust Forum och grundandet av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA). Pga den pågående pandemin är sammankomsten framskjuten till 13-14 oktober 2021. Inbjudna är stats- och regeringschefer, forskare, experter och representanter från civilsamhället från totalt 50 länder.

International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) är ett internationellt samarbete som ”förenar regeringar och experter i syfte att stärka, främja och verka för utbildning, ihågkommande av och forskning om förintelsen överallt i världen och att upprätthålla åtagandena i Stockholmsdeklarationen från 2000”. Sverige är ett av 31 medlemsländer.

Att antisemitismen i Sverige inte skulle tas på allvar av politiker, media eller av enskilda personer är en myt. Det görs kraftfulla och riktade satsningar på att informera, utbilda och arbeta förebyggande mot antisemitism. Media uppmärksammar hatbrott mot judar och publicerar insändare och artiklar som handlar om antisemitism. Det finns många enskilda personer som delar med sig av egna erfarenheter i olika forum.

I Malmö förs ett levande och aktivt arbete som involverar staden såväl som andra organisationer och allmänheten. Konsensus råder om att hatbrott mot judar är ett allvarligt samhälls- och demokratiproblem.


Rekommenderad läsning:

Terminologi – antisemitism


Källor:

International Holocaust Remembrance Alliance: IHRA:s arbetsdefinition av antisemitism

Polisen.se: Hatbrott

FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter): Experiences and perceptions of antisemitism – Second survey on discrimination and hate crime against Jews in the EU (2018)

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA)

SR.se: ”Vi måste ta antisemitismen på allvar”

SR.se: Polisen vill få fler att anmäla antisemitism

Gefle Dagblad: Bawar Ismail: Hur ska Sveriges judar känna sig trygga om antisemitiska hatbrott inte leder till kännbara straff?

Ledarsidorna.se: Anarki med inslag av antisemitism präglar dagens samhällsdebatt

Aftonbladet: Varannan svensk: Antisemitismen har ökat i Sverige

Aftonbladet: Forskning: ”Antisemitism mer utbredd bland svenska muslimer”

SVT.se: SSU-demonstranter sjöng ”krossa sionismen” – kritiseras för antisemitism

Expressen: V publicerar antisemitiska teorier på lokala hemsidan

Smedjan: Antisemitismen är en skam för vänstern

Malmö stad: Arbete mot antisemitism

Malmö stad: Forum för demokrati och mänskliga rättigheter

Malmö stad: Nytt samarbete och program för att förbättra judars liv i Malmö

Forum för levande historia: Sökning på ”antisemitism”

Forum för levande historia och Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA): Antisemitism då och nu

Region Stockholm: Aktion mot antisemitism och människors historia i fokus när pris delades ut

Regeringen.se: Uppdrag till Brottsförebyggande rådet att göra en fördjupad studie om antisemitiska hatbrott

Brottsförebyggande rådet (BRÅ): Antisemitiska hatbrott – Rapport 2019:4

Regeringen.se: Insatser mot antisemitism och för ökad säkerhet

Government.se: Malmö International Forum on Holocaust Remembrance and Combating Antisemitism

Daesh jämförbara med SD?

Sverigedemokraternas radikala ideologi påminner i delar om Daesh. Likt terroristorganisationen skapar de förtryckta människor som sedan är så utsatta att de med löften om guds förlåtelse och till och med 72 jungfrur radikaliseras. När de väl utfört sina dåd så har det otänkbara redan skett.


Det förefaller ibland som om de två olika, och så vitt skilda ideologierna ändå grundar sig i närliggande radikal syn på skillnader mellan grupper i ”Vi mot dom”, och konservativa traditionella könsroller. Detta ser vi gott av exempel på där Sverigedemokraterna önskar ta bort eller åtminstone radikalt skära ner på aborträtten eller när de kallar nya svenskar för kackerlackor eller smuts.

Detta gäller även andra grupper populistiska extremister, som Nordiska motståndsrörelsen (NMR) och andra radikaliserade grupper. Om en människa känner sig åsidosatt och ouppskattad är det lätt för den personen att fångas upp av radikala grupper som lockar med tillhörighet. Sedan fylls personen med hat som riktas åt en specifik grupp.

Jag gick för några år sedan en kurs vid Stockholms universitet som heter ”Is multiculturalism good for women?”. Kursen var givande och jag fick upp ögonen för nya aspekter kring multikulturalism som exempelvis att människor från samma länder ofta samlas inom samma geografiska område. Det kan ge möjlighet för exempelvis så kallade ”shariapoliser”, män som stirrar och registrerar vilka vanor kvinnor från samma land har. Detta ska på intet vis förminskas, men samtidigt ska det inte heller göras någon höna av en fjäder heller. Dessa så kallade ”shariapoliser” är inget som tillhör vardagen, men det skrivs väldigt mycket om de få fall som förekommer.

Vad SD inte inser är att deras politik skulle riskera att skapa en grogrund för nya terrorister, på liknande vis som hur Daeshs eller talibanernas ageranden skapar grogrund för nya terrorister

Det är nu oerhört viktigt att använda hjärnan inför nästa val. Vill ni verkligen skicka hela familjer tillbaka från vad de en gång flytt från? Eller kan det kanske vara så att även nya svenskar också kan vara ensamma galningar som det är så snabbt att hänvisa till om gärningsmannen är europeisk eller, gud förbjude, till och med svensk.

Vill ni skapa det som Sverigedemokraterna påstår redan pågår eller kan vi enas om att en rasistisk politik inte är rätt väg att gå?

Krönikor på Motargument.se är åsikts-texter där krönikören står själv för innehållet i sin krönika.


Källor

Svenska dagbladet, Risk för att ”shariapoliser” blir fler

Utrikesdepartementet, Afghanistan

Hur kan man kritisera religion utan att bli kallad rasist?

Många gånger har man hört röster om att man inte kan kritisera religion i Sverige utan att bli anklagad för att vara rasist, men stämmer det eller beror det helt enkelt på hur man väljer att presentera sin så kallade kritik. Det talas ofta om att den som vill debattera religion blir censurerade om de blir emotsagda. Det är då viktigt att hålla två saker i huvudet, a) censur kan enbart utföras av staten mot en person, och b) att bli emotsagd är själva själen i att debattera.


Kritik är en viktig del av ett demokratiskt samhälle och debatterna går ofta varma, men tyvärr finns det alltför många som inte vet skillnad mellan saklig kritik och exempelvis hets mot folkgrupp (HMF).

För att kunna debattera och kritisera religion är det därför viktigt att du som debattör undviker argumentationsfel och att man tänker på att det är religion du debatterar samt att du är medveten och ödmjuk inför att det finns människor som vet mer än du i olika delar av ämnet. Allt ska kunna debatteras och bli kritiserat, men att bli emotsagd är det som själva debatterandet går ut på. Eller som en person en gång sade, om du bemöts av ett argument som inte motsvarar vad du själv tänkt, så kan du tänka att, ”aha, så man kan alltså se på saken på det viset också.” Är du så pass ödmjuk i ditt debatterande så kommer du att känna dig mer tillfreds med ditt liv och det kommer också att hålla ditt blodtryck lågt och fint.

Att kritisera en religion är alltså fullt möjligt, men gör dig inte till en sanningens riddare rustad med alla svar på komplexa frågor. Känner du dig osäker på en fråga i ämnet, ställ då en öppen och inlyssnande fråga så kommer du att få svar som förklarar hur det ligger till inom just den frågan. Tänk också på att oavsett vilken religion du önskar kritisera så finns det miljoner följare av denna religion och i många fall lika många svar på frågan.

En annan sak att tänka på när man kritiserar oavsett vad det kan handla om är att ställa sig frågan är det en person eller en företeelse som jag håller på att kritisera. Om vi tar ett ämne som länge varit uppe för debatt så är det islam. Du kan aldrig börja en mening i en debatt med att alla muslimer är si eller så, däremot bör detta argument föras fram liknande islam är si eller så. Dock är det viktigt att tänka på att det finns många grenar inom islam som kan skilja sig drastiskt åt. Detsamma kan sägas om kristendomen och även judendomen. Var även beredd på att du kommer att få mothugg även här, var därför ödmjuk inför att det kan finnas människor som vet bättre än du. Det går heller inte att gripa ett kort stycke ur en sura (avsnitt i koranen) och säga att titta här så här står det i koranen. Ofta behöver man läsa flera stycken både före och efter det text avsnitt som du vill debattera/kritisera. För att fullständigt förstå en religiös text behöver du dels läsa hela boken flera gånger och dels behöver du förstå kontexten under vilken den religiösa texten en gång skrevs.

Många menar att koranens begrepp ”kuffar” syftar till alla med en religion annan än islam, vilket givetvis är fel och att koranen därför uppmanar till att döda kristna och judar. Med ”kuffar” menar man dyrkan av flera gudar eller avgudadyrkan med andra ord en som inte tror på samma gud som de gör. Inom teologin så har vi tre stora religioner som sorteras under abrahamitiska religioner (judendomen, kristendomen och islam). Dessa tre religioner menar att de samtliga är söner och döttrar av Abraham samt att de alla tre ber till samma gud. Vidare så ingår Jesus i den islamiska tron som en äkta profet och är högt älskad av muslimer.

Vänder vi blicken mot bibeln ser vi även där ord som ”Du ska inga andra gudar hava utom mig” gud bestraffade även de som börjat med avguda dyrkan av en gyllene kalv samt dränkte hela jorden i syndafloden bara för att rädda två av varje art som han såg som trogna hans bud.

Det går med andra ord visst att kritisera religioner och även islam utan att bli kallad rasist. Det är bara viktigt att tänka sig för om det är en person eller en företeelse som man kritiserar samt att kritiken inte ringaktar religionen på ett sådant sätt att utövaren känner att kritiken egentligen är riktad mot hen som person.


Vill du läsa mer om fallgropar inom debatteknik så har jag en artikel som behandlar de flesta och mest vanligt förekommande i en tidigare artikel som du hittar här.

Hanif Bali (M) och hazarerna

Hanif Bali har fel när han säger att det inte gör någon nytta att ge afghaner asyl i Sverige. När säkerhetsläget försämras, räddar asyl liv på människor som hotas av talibanerna. Det gäller också de ensamkommande unga afghanska medborgare som flytt från Iran, men hotas av utvisning till Afghanistan.


Sedan USA inledde sitt slutliga trupptillbakadragande från Afghanistan i maj 2021, har talibanerna tagit över mer och mer av landet. Säkerhetsläget har snabbt försämrats, och Migrationsverket har tillfälligt stoppat alla utvisningar till Afghanistan.

Hanif Bali (M) verkar inte hålla med. På Twitter uttryckte han sitt tvivel över att det finns någon mening med att ge afghaner i allmänhet asyl i Sverige. Särskilt ifrågasatte han de ensamkommande unga afghaner som anlände till Sverige under den stora flyktingvågen 2015-2016 .

Journalisten Magda Gad, som rapporterar löpande om läget på plats i Afghanistan, försökte rätta honom, men Hanif Bali framhärdade.

De ensamkommande ungdomarna Hanif Bali pratar så föraktfullt om, är barn till hazarer som flydde till Iran från Afghanistan under talibanernas skräckvälde i slutet av 90-talet. Hazarerna är en shiamuslimsk folkgrupp, och betraktas av de sunnimuslimska talibanerna som kättare som ska straffas med döden.

Hazarerna har aldrig fått medborgarskap eller ens riktiga uppehållstillstånd i Iran, och utsätts för förföljelser och övergrepp även där.

När Iran började tvångsrekrytera de unga hazariska männen och pojkarna som kanonmat i kriget mot IS, tvingades de i sin tur fly från Iran. Många av dem kom hit. Och här väntade Migrationsverket tills efter de blivit myndiga med att besluta om asyl, som då i nästan alla fall nekades.

Men eftersom de inte är iranska medborgare, kan de inte utvisas till Iran, utan utvisas istället till Afghanistan, landet de enligt afghansk lag är medborgare i, trots att deras föräldrar flytt därifrån, och där många av dem aldrig har varit. Och där talibanerna åter tar över makten, och ånyo förföljer hazarer.

Det är dessa hazariska unga män som Hanif Bali nu så hånfullt försöker utmåla som någon sorts bekvämlighetsmigranter, helt utan skäl att fly, helt utan skyddsbehov.

Detta cyniska bagatelliserande av människors skyddsbehov, är en kapplöpning mot botten som måste få ett slut.