Etikettarkiv: människor

SD: ”Tack för allt, men nu är det dags att åka hem”

Det finns de som trodde att en åtstramning av asylmottagandet skulle få SD att nöjt lägga sig till ro. Andra varnade för att det bara skulle få dem att lägga i nästa växel. SD ser möjligheterna att nu växla upp och bli största parti vid riksdagsvalet 9 september.

I en intervju med TT påpekar Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson att Socialdemokraterna och Moderaterna skamlöst har ”snott” deras förslag inom migrations- och kriminalpolitiken.

SD aktualiserar frågan om återvandring

Åkesson menar att SD inte har något att vinna på att dra åt tumskruvarna och istället ska arbeta för att skapa trovärdighet. Det blir motsägelsefullt när SD nu ändå ser det politiska klimatet som en möjlighet att på allvar marknadsföra frågan om repatriering, dvs återvandring av flyktingar, som egentligen inte är något nytt i SD:s politik. I intervjun säger Åkesson bl a:

Jag tror inte ett dugg på att vi vinner något på att bli tuffare eller hårdare. Vi ska fortsätta agera blåslampa på de andra. Men att börja lägga mer eller mindre ogenomtänkta förslag för att nå medial effekt, det bygger vi inte trovärdighet på.

SD har ju redan en nollvision vad gäller asylmottagande och det är svårt att driva den frågan längre. Nästa steg blir då att se till att flyktingar bereds möjlighet att återvända hem. Åkesson utvecklar resonemanget om att repatrieringsfrågan är nästa stora strid i migrationspolitiken:

Vi ska tvinga fram de andra partierna på den banan, sade Åkesson och tillade att partiet har många förslag hur människor ska återvända till länder ”där de bör bo”.

Åkessons retorik i allmänhet, och det dräpande ”där de bör bo” i synnerhet, avslöjar på ett transparent och kärnfullt sätt hela SD:s grundideologi. De fyra orden utgör essensen i SD:s politiska utspel.

Hur ska de lyckas ”tvinga fram de andra partierna på den banan”?

I takt med att andra partier stramar åt flykting- och migrationspolitiken – om än av helt andra orsaker än Sverigedemokraterna – ser Åkesson en chans att på allvar driva frågan om repatriering. Tidigare har frågan ansetts så kontroversiell att man inte velat vara öppna med den. Men nu är det dags. Nu vågar man ta bladet från munnen.

Gammalt tankegods

För oss som följer den politiska debatten och ständigt synar de politiska partiernas positionering i flykting- och migrationsfrågor är detta utspel ingen nyhet. SD har, sedan partiets grundande för 30 år sedan, talat om att flyktingar och invandrare måste repatrieras.

Som flykting, eller ättling till flyktingar, ses du inte som fullvärdig svensk, trots att du kan vara född i Sverige, ha bidragit multum till Sverige och välfärden. Du ÄR, och förblir, en främling. Det förefaller oviktigt hur länge du har bott och verkat i landet, det som fäller avgörandet i sammanhanget är att du inte är etnisk svensk. Det är obehagligt att den politiska debatten, och åsikterna hos gemene man har förändrats så att man inte längre anser utspelet vara kontroversiellt.

Paula Bieler, SD:s starkaste kvinna och migrationspolitiska talesperson, pratar om att man vill se att Migrationsverket blir ett ”återvandringsverk”. Hon utvecklar resonemanget:

Utanförskapet är varken nytt eller en fråga om ekonomi och trösklar till arbetsmarknaden. Många som lever i vårt land identifierar sig inte med Sverige och vill inte heller leva här, utan längtar till det land de fortfarande kallar hemland. Både för deras skull och för vårt samhälles skull måste vi bättre på att erbjuda reella möjligheter för personer att återvända.

Det är återigen intressant att ställa sig frågan om hur SD kan vara säkra på sin sak (i detta fall att många flyktingar vill åka till hemlandet) utan några egentliga belägg. Jag har vid två tillfällen ställt frågan till Bieler på Twitter, men hon har valt att inte svara.

Vilka flyktingar ska svikas?

Ponera att SD tänker sig att invandrare, som en gång flytt från länder där det numera är tryggt och säkert att leva och bo, är de som borde vara föremål för repatriering. Ex-jugoslaver, finländare, iranier, ungrare, balter, latinamerikaner och judar har alla varit med och bidragit till välfärdssverige och till att vårt land alltjämt är ett av världens bästa länder att leva i.

Anser SD tiden vara mogen för att säga: ”Tack för den här tiden, men nu tycker vi att ni ska åka tillbaka dit där ni bör bo”? Vore det värdigt att man i så fall sviker dem man en gång tagit under sina vingar för att de så illa behövde det? Skulle faktumet att de har integrerats och kämpat för att stå på egna ben, inte längre betyda något? Dessa människor har etablerat sig genom att bygga ett liv med familj, arbete och umgänge i Sverige. Det känns i sammanhanget nödvändigt att påpeka att dessa människor, likt alla medborgare, fyller en viktig funktion som samhällsbärare och ingår i det svenska s k samhällskontraktet.

För det kan väl omöjligen vara så att SD anser Sydsudan, Irak, Afghanistan, Eritrea, Syrien eller Somalia vara ”säkra” länder mogna för att återta människor som en gång flytt landet av en anledning? Vän av ordning vill påminna om att dessa länder alltjämt är krigshärjade, att människor förföljs och förtrycks samt att de är presumtiva offer för terror och brott mot mänskliga rättigheter. Det är otydliga direktiv angående vilka det egentligen är som kan tänkas vara de som ska ”åka hem”. Det finns så många frågor som måste besvaras.

Frågor kräver svar

Då detta är ett taktiskt och politiskt utspel som kommer under ett valår anser jag att SD är skyldig väljarna att ge klara besked över hur man tänker sig finansiera repatrieringen, hur omfattade den ska vara och vilka flyktingar som inte är värdiga att stanna kvar i det Sverige som de varit en del av och byggt. Frågan är om vi får besked, eller om SD tänker att detta ”avslöjande” i all sin kontroversialitet är tillräckliga besked inför valet i höst. Dessa frågor kräver svar:

  • Vad innebär repatrieringen i praktiken?
  • Vem kommer att beröras av repatrieringen?
  • Vart ska människorna skickas?
  • När kommer repatrieringen att ske?
  • Hur ska kalaset finansieras?
  • Varför ska människor återvända till sina hemländer?

Jag är medveten om att det finns människor som, av olika anledningar, gärna återvänder till sina hemländer. Men dessa människor behöver inga påtryckningar, inga incitament. De flyttar ändå. De har möjligheter, resurser och förutsättningar. Att svepande peka ut flyktingar som föremål för repatriering bidrar enbart till polarisering. Det går inte att komma ifrån att förslaget kan komma att uppfattas som ett tvång, oavsett hur SD väljer – om de nu gör det – att svara på frågorna.

Vi ska vara på det klara med att det redan idag finns ett s k ”återetableringsstöd” (Förordning (2008:778) om återetableringsstöd för vissa utlänningar), vilket innebär att Migrationsverket har möjlighet att söka statligt bidrag åt människor som fått avslag på asylansökan och som självmant vill återvända (t ex efter att personen återkallat sin asylansökan) under förutsättning att det bedöms sannolikt att landet i fråga kommer att ta emot den som återvänder. Återetableringsstöd kan inte ges till människor som fått uppehållstillstånd eller svenskt medborgarskap.

Detta politiska utspel strax före ett riksdagsval kommer att skapa stark oro hos människor som är direkt berörda. Frågor som ”är det min tur nu?”, ”får jag stanna?” eller ”vad kommer att hända i hemlandet?” kommer att ställas. Utspelet får den ofrånkomliga konsekvensen av att människor, som bott, levt, verkat och till och med fötts i Sverige ändå pekas ut som främlingar. Vi vet ännu inte vad förslaget kommer att få för verkning om det blir verklighet, och människor har rätt att få veta.

Vi pratar om människor, och människors livsöde.

Detta är, för alla er som inte har förstått det innan, fundamentet i SD:s människosyn och politiska värv:

”Vi och dom”.

Svenskar och främlingar.

Etnicitet och ”nedärvd essens”.

Kristna och icke-kristna.

Tack och hej.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Politism: Nu börjar SD prata om ”återvandring”

SvD: Åkesson vill inte göra SD radikalare nu

Sveriges riksdag: Förordning (2008:778) om återetableringsstöd för vissa utlänningar

Myt: Den nedärvda essensen

En uråldrig myt är att en kategori av människor skulle ha en nedärvd essens. Att det skulle existera någon slags gudagiven inneboende ariskhet, judiskhet, svenskhet, tyskhet eller dylik ”gruppitet”. Denna myt är inte förenlig med vetenskaplig kunskap om hur världen faktiskt fungerar, men däremot har den djup förankring i religiös fundamentalism och i den lära om ”idévärlden” som för cirka två och ett halvt millennier sedan lanserades av den djupt antidemokratiskt sinnade filosofen Platon. I dagens samhälle företräds myten om den nedärvda essensen av partiet Sverigdemokraterna. I sitt principprogram använder partiet denna myt som grundsten för sin människosyn.

Den verklighet vi faktiskt lever i fungerar på ett helt annat sätt än hur romaner och andra sagor fungerar. I romanen existerar alla karaktärer utifrån författarens tankar. En romanfigur vilken börjar som en enkel idé med en eller ett par kategorier växer i bästa fall till en karaktär som blir lite mer nyanserad och kanske även får en bakgrundshistoria. I verkligheten finns det istället alltid en enormt komplex bakgrundshistoria, och denna kommer först. Varje vuxen människa har en uppväxt och två genetiska föräldrar, vilka i sin tur har varsin uppväxt och två genetiska föräldrar vardera. Kategorierna är något som vi hittar på för att sortera oss själva och varandra, snarare än att vara grunden för vår existens som om vi hade varit romanfigurer. I sin bok ”Så gick det till: Bevisen för evolutionen” förklarar biologen Richard Dawkins att många har svårt att förstå evolutionen därför att de tror att djurarter existerar i naturen: I själva verket så existerar i naturen endast enskilda unika djur, medan djurarter är något som vi människor hittar på för att få överblick över dessa djur. Samma princip gäller även alla andra kategoriseringar: Gränser mellan olika nationer, kulturer och etniciteter är något socialt konstruerat, alltså något som vi människor har hittat på.

01Evolution-des-wissens

Att det skulle finnas olika människoraser vilka skulle ha olika ”essens” torde vara kärnan i den blodsmystik som präglade Nazityskland, och även i den pseudovetenskapliga rasbiologi som användes för att rättfärdiga denna blodsmystik. Frågan torde sålunda vara tämligen känslig rent politiskt. När Sverigedemokraterna som grund för sin människosyn fastslår att olika grupper av människor har olika nedärvda essenser så lägger de sig vinn om att linda in budskapet. De klämmer in påståendet om olika grupper skulle ha olika nedärvda essenser mellan två mycket mer lättsmälta påståenden: å ena sidan en idé om universell mänsklig essens, och å andra sidan en idé om unik individuell essens. Och när de sedan försöker framställa dessa nedärvda essenser som något vetenskapligt så handlar det exempel de utgår från försiktigtvis från idén om mänsklig essens. Idén att det även skulle vara en vetenskaplig sanning att olika kategorier av människor skulle ha olika ”nedärvda essenser” följer med på köpet: Det framgår tydligt av resonemanget, men formulerat på ett sådant sätt att de upprätthåller ett minimum av ”plausible deniability” att avfärda kritik med:

Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen. Någon komplett förteckning över vad som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer kanske heller aldrig att få. Till hjälp med att skapa en grovkornig bild kan vi dock ta den moderna vetenskapen och den mänskliga historien. Om det till exempel är så att en viss företeelse i olika varianter förekommit i nästan alla mänskliga samhällen i nästan alla tider, så menar vi att det är rimligt att anta att den på något sätt är kopplad till den mänskliga essensen.
/Sverigedemokraternas principprogram från 2011, sid 8

En enskild människa har sitt eget sätt att vara och fungera, och oavsett om vi kallar det för ”identitet” eller ”essens” eller något annat så är det självupplevt och därför värt att respektera i egenskap av individens rätt att definiera sig själv och bestämma över sig själv. Om vi i högre grad än nödvändigt förvägrar individen dessa rättigheter så beter vi oss oetiskt och riskerar att åsamka personen i fråga stor skada. Idén att en kategori av människor skulle ha något särskilt sätt att vara och fungera, det är däremot en överförenkling även i de fall då det inte slår över i ren pseudovetenskap/mytbildning. För att en kategorisering skall kunna hållas enhetlig måste de individer som ingår i den undertryckas, de som upprätthåller denna enighet måste pressa/tvinga var och en att begränsa sig till vad som passar in i stereotypen för den kategori som hen blivit insorterad i. Idén om att inte undertrycka en individs ”essens” och idén om att ”inte undertrycka” en kategoris ”essens” är sålunda inte bara två olika idéer, utan de utgör dessutom varandras motsats.

Invandrare diskrimineras i alla led i rättsprocessen

Invandrare, eller människor med invandrarbakgrund, anmäls oftare, och döms hårdare, än resten av befolkningen. Detta är en orsak till varför invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken.

Vi på Motargument har tidigare gått igenom s k riskfaktorer och icke-riskfaktorer för att hamna i kriminalitet. Det finns en viktig faktor till att beakta då man talar om invandrares överrepresentation i brottsstatistiken.

Den strukturella diskrimineringen

Invandrare diskrimineras i tre led av rättsprocessen:

  1. Polisens operativa verksamhet
  2. Brottsutredande processen
  3. Dömande processen

Det finns forskning som visar på att invandrare, och framförallt utomeuropeiska invandrare, i högre grad anmäls för brott och dessutom döms hårdare än resten av befolkningen. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, menar att den dokumenterade särbehandlingen inte har sin bakgrund i medveten diskriminering.

Diskriminering i polisens operativa verksamhet

Han menar däremot att det finns fördomar och också ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Det finns också belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta resurser specifikt mot områden där man får utdelning, dvs i den operativa verksamheten. Dessa områden är de omtalade utanförskapsområdena (felaktigt ofta kallade ”no go-zoner”) där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. I Brottsförebyggande rådets rapport (BRÅ 2008:4) kan vi läsa

hur stereotyper om kriminalitet bland olika grupper i befolkningen kan påverka polisens arbete på ett sätt som leder till att personer med minoritetsbakgrund diskrimineras.

Det finns omfattande svensk polisforskning som visar att det förekommer grov rasistisk retorik i den informella kommunikationen poliser emellan. Denna typ av rasism inom poliskåren är inte unik för Sverige. Det finns belägg (BRÅ 2008:4) för att polisen fattar förhastade beslut som baserar sig på otillräcklig inhämtning av information för att kunna göra en korrekt bedömning av en brottssituation. Vi har tidigare på Motargument redogjort för fenomenet Etnisk profilering. vilket innebär att polisen vid kontroller i högre utsträckning väljer att kontrollera människor med minoritetsbakgrund.

Den oundvikliga följden av detta blir att etniska svenskar, i större utsträckning än invandrare, undkommer anmälningar och förundersökningar, vilket i sin tur innebär att fler invandrare döms. Invandrare misstänks oftare, och man innehar oftare rollen som brottsoffer. Diesen utvecklar sitt resonemang:

Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen

Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering

Diskriminering i den brottsutredande processen

Forskarrapporten Likhet inför lagen (med underrubriken ”Undermedveten strukturell diskriminering av etniska minoriteter”) är resultatet av en studie där flera tusen fall ingår. Resultatet visar att invandrare, eller människor med invandrarbakgrund, oftare anmäls för brott. I rapporten kan vi också få till oss att invandrare utreds mer ingående och också under längre tid, dvs man utsätts för diskriminering i utredningsprocessen.

Det har bedrivits socialpsykologisk, juridisk och kriminologisk forskning som ger bevis för att invandrare, i jämförelse med övrig befolkning,  häktas i högre grad, under en längre tid och på lösare grunder än etniska svenskar (BRÅ 2008:4, s. 32-33). Språkskillnader och stereotyper är viktiga faktorer till att invandrare diskrimineras i utredningsprocessen. Människor med sämre språkkunskaper (det kan handla om att personen stakar sig, inte finner ord, språkliga fel eller tveksamhet vid ordval) uppfattas som mindre trovärdiga. Detta blir inte minst tydligt i ”ord-mot-ord-situationer

Diskriminering i den dömande processen

Diskriminering i den dömande processen innebär att att invandrare åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än övrig befolkning. Även här är stereotyper och språkskillnader avgörande för diskriminering. Den muntliga framställningen av en brottshändelse spelar en stor roll i den dömande processen. Såväl brottsoffer som åtalade med bristande språkkunskaper riskerar således att missgynnas även i denna process. Intervjuer med åklagare och advokater skvallrar om att domstolsförhandlingar är betydligt svårare att genomföra där en, eller flera, part/er använder tolk. (SOU 2006:30)

Det finns internationell forskning som bekräftar att människor med minoritetsbakgrund löper större risk att dömas till fängelse än människor från majoritetsbefolkningen. (BRÅ 2008:4, s. 36)

Så innan vi drar de klassiska, svepande och generaliserande argumenten om varför invandrare i högre utsträckning sägs begå brott, måste vi vara medvetna om alla parametrar kring varför statistiken visar att invandrare är överrepresenterade. Allt är inte så enkelt som det kan förefalla vid första anblicken.

Vi måste vara kritiska, forskande och lägga ner att använda oss av kardinalfelet kollektiv skuldbeläggning. Förfarandet polariserar samhället, och skapar allt större klyftor mellan människor. Föreställningen om vi och dom är något vi, till varje pris, måste undvika.

Källa:

SvD: Invandrare döms hårdare i rätten

Likhet inför lagen?

BRÅ: Diskriminering i rättsprocessen (2008:4)

Lästips:

Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?

Utomeuropéer döms hårdare

Myt: Politikerna och hedersvåldet

I invandringsdebatten får vi inte sällan höra alarmistiska uttryck som att svenska politiker inte vågar stöta sig med ”mångkulturens värderingar” och därför inte tar tag i problemen. I soppan av ”sverigevänliga” argument för att stoppa den s k ”massinvandringen” finner vi det hedersrelaterade våldet och förtrycket.

En annan myt som florerar i debatten är den om att politikerna inte gör något för att komma åt hedersvåldet. En del av myten är att det är religion, och framför allt islam, som ligger till grund för hedersproblematiken. ”Sverigevänner” menar att orsaken till den påstådda flatheten är att man inte vill gå i clinch med ”mångkulturens värdegrund”, och att det ingår i hela konceptet om ”massinvandring” och ”islamisering”.

Men det stämmer inte. Varför det inte stämmer återkommer vi till lite senare i denna artikel.

Hedersrelaterat våld och förtryck innebär kulturella, och kollektiva, mönster som tar sig uttryck i psykiska och fysiska verktyg för att styra, manipulera, skrämma, hota och i värsta fall döda. Det kan vara såväl kvinnor som män som utsätts. En särskilt utsatt grupp är hbtq-personer. Förövarna är oftast familjemedlemmar, släktingar eller någon som på annat sätt ingår i den kollektiva gemenskapen. Ofta handlar våldet och förtrycket om att den enskilde inte följer gemenskapens åsikter om val av partner. Gruppens ord är lag.

Hedersrelaterad brottslighet är brott riktade mot någon – ofta en släkting – som, enligt gärningsmannens och övriga släktens eller gruppens uppfattning, riskerar att vanära eller har vanärat gärningsmannens, släktens eller gruppens heder, i syfte att förhindra att hedern skadas eller förloras alternativt för att reparera eller återställa den skadade eller förlorade hedern. (Definition Rikspolisstyrelsen 2009)

Varje fall av hedersrelaterat våld och/eller förtryck i Sverige är ett fall för mycket. Det är ett komplext arbete att förebygga, förhindra och stoppa hedersvåldet. Men att påstå att ingenting görs, eller att använda hedersvåldet som ett argument mot invandring, är i första fallet direkt felaktigt, och i andra fallet generaliserande och en form av kollektiv skuldbeläggning.

Vad innebär då hedersförtryck i praktiken?

Hedersrelaterat våld och förtryck kränker de mänskliga rättigheterna, då det får till följd att individen begränsas i sin frihet, sin rätt till liv och personlig säkerhet. Här är exempel på hur hedersförtrycket kan ta sig uttryck:

  • Att inte få klä sig som man vill – eller tvingas bära vissa plagg mot sin vilja
  • Att inte få gå ut
  • Att inte få umgås socialt med de man vill
  • Att inte få gifta sig med den man vill
  • Att inte få bestämma över sin egen kropp, sitt liv eller sin sexualitet
  • Att vara alltid bevakad och kontrollerad
  • Att inte få studera vidare, eller studera vidare bara på samma ort som familjen bor på.
  • Att styras av de i familjen/släkten som har mer makt än man själv

Det finns olika sätt att angripa hedersvåldet. Vissa hävdar att det handlar om ett könsperspektiv, andra att det handlar om ett kulturperspektiv. Båda perspektiven, och sannolikt flera, är nödvändiga för att angripa problemet.

Eftersom Sverige är ett av världens mest jämställda länder hamnar ibland människor från andra kulturer och med annan syn på könsroller, i polemik med den rådande samhällsnormen då de invandrar till Sverige. Det kan vara svårt att förändra beteenden och normer, och inte sällan hamnar individen i ett livsfarligt dubbelliv, då man å ena sidan lever enligt familjens normer, och å andra sidan enligt samhällets normer.

Heder i kulturens och traditionens namn

Hedersnormer är inte specifikt kopplad till en etnicitet, eller religion. Hedersnormer kan vara kultur i ett helt land, eller så kan det vara en subkultur där vissa grupper använder sig av det. Det är viktigt att poängtera, för att undkomma alla anklagelser om generalisering, att inom grupper finns de som förespråkar, men också de som tar avstånd ifrån, hedersnormer. Traditioner är hos de allra flesta av oss starka.

Hedersnormer har funnits långt innan våra moderna religioner bildades. Hedersvåld är inte kopplat till religion, vilket illustreras av att det förekommer i såväl kristna, som muslimska och judiska samhällen.

Hedersnormer är alltid kopplat till klanstrukturer, alltså en syn på samhället där klanen/familjegruppen/intressegruppen är den enda garantin för individens fysiska och ekonomiska trygghet, och där klanens status (och därmed förmåga att garantera individen trygghet) hänger på klanens ”heder”, som avgörs av individernas beteende. Det är därför det blir så viktigt för klanen att kontrollera och begränsa hur individerna beter sig.

Motsatsen till klanstrukturen är den individualistiska samhällssynen i rättsstaten (lagsamhället), där staten, genom rättsväsendet och välfärdssystemet, är garanten för individens trygghet.

Man måste förstå det här, för att förstå skillnaden mellan hedersförtryck och förtryck som bottnar i svartsjuka eller en vidrig kvinnosyn.

Men det är en svår balansgång att förklara att klansamhället är ett kulturmönster som kan finnas i alla länder, religioner, kulturer – utan att diskussionen spårar in i ”kulturella skillnader” som genast kopplas till etnicitet och religion.

En gemensam nämnare för mäns våld i nära relationer och hedersvåld är patriarkalt förtryck. För att angripa båda formerna är det viktigt att vi ser skillnaderna. En viktig skillnad är att hedersvåldet är kollektivt sanktionerat. I mäns våld i nära relationer är förövaren ensam, ofta sker brottet oplanerat och det fördöms av människor i förövarens närhet. Vad gäller hedersrelaterad brottslighet är förövarna ofta flera personer, oftast sker brottet planerat och förövarna har stark lojalitet från resten av gruppen.

FN och Sverige bekämpar hedersvåld

FN arbetar kontinuerligt med att uppmärksamma och förebygga, samt förhindra, förekomsten av hedersvåld. United Nations Population Fund (UNFPA) uppskattar att 5 000 kvinnor världen över varje år mördas mot bakgrund av hedersnormer. FN har, i enlighet med Human Rights Council resolution (14/12) från 2010, utformat krav på att medlemsländer vidta åtgärder för att eliminera kvinnovåld, då det inskränker såväl på mänskliga rättigheter som kvinnorättigheter.

Vad gör då våra svenska politiker för att angripa hedersnormer, hedersvåld och förtryck? I ”Regeringens arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck” får vi en inblick i hur man tänker:

Regeringen satsar på kraftfulla åtgärder mot hedersrelaterat våld och förtryck. Kvinnor och män är lika mycket värda. Jämställdhet är inte något som är villkorat, gäller vissa, på särskilda platser eller på vissa tider. Jämställdhet och mänskliga rättigheter är något som gäller alla, överallt, hela tiden. Svensk lag gäller alla som lever i Sverige, säger jämställdhetsminister Åsa Regnér.

Regering och riksdag arbetar ständigt med den komplexa frågan om mäns våld mot kvinnor, vilken inkluderar hedersvåld och förtryck. Det görs en flerårig satsning med stora resurser (100 miljoner kronor 2018 och 57 miljoner såväl 2019 som 2020). Arbetet syftar till att flickor, pojkar, kvinnor och män ska ha rätt till sin kroppsliga integritet och att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Man är av uppfattningen att ökad segregation i utsatta områden kan bidra till att förstärka hedersnormer. Därför behövs resurser för att stödja jämställdhetsarbete och specifikt de våldsförebyggande insatserna gentemot pojkar och män i en hederskontext. Att arbetet mot hedersvåldet är tvärpolitiskt blir tydligt då ”Satsningen är inom ramen för regeringens tioåriga nationella strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor”.

I den nationella strategin mot våld och förtryck (som startade 1 januari 2017 och planeras pågå i tio år) ingår följande punkter:

  • Ett utökat och verkningsfullt förebyggande arbete mot våld
  • Förbättrad upptäckt av våld och starkare skydd och stöd för våldsutsatta kvinnor och barn
  • Effektivare brottsbekämpning
  • Förbättrad kunskap och metodutveckling

I början av 2017 gav regeringen Socialstyrelsen ”i uppdrag att stödja genomförande och uppföljning av den nationella strategin för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor”. I uppdraget ingår att göra en nationell kartläggning av hedersrelaterat våld och förtryck samt barn- och tvångsäktenskap.

Syftet med Socialstyrelsens uppdrag är:

  • att förbättra kunskapen om förekomsten av mäns våld mot kvinnor och insatser på nationell, regional och lokal nivå,
  • att specifikt förbättra kunskapen om förekomsten av mäns våld mot kvinnor och våldsrelaterade insatser inom socialtjänst och hälso- och sjukvård på kommunal respektive regional nivå,
  • att förstärka kompetensstödet till vård- och omsorgspersonal, samt
  • att utveckla bedömnings- och behandlingsmetoder i socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med våldsutövare samt våldsutsatta kvinnor och barn.

Senast 30 mars 2018 ska Socialstyrelsen delredovisa uppdraget, och senast 31 mars 2020 ska slutredovisningen presenteras.

Argumentet att hedersvåldet är en anledning till att stoppa, eller kraftigt minska, invandring, är inte rationellt. Det bygger på generaliseringar och kollektiv skuldbeläggning. Argumentet ”beläggs” med att politikerna är flata och blundar för företeelsen, eller att de inte vågar stöta sig med ”mångkulturens värdegrund” är inget annat än nonsens. Det finns ett aktivt, pågående och tvärpolitiskt arbete för att förebygga och bekämpa hedersvåld och förtryck.

För att förekomma eventuell kritik, vill vi på Motargument med emfas understryka att vi tar hedersvåld och förtryck på allra största allvar. Hedersnormer har ingen plats i en modern rättsstat.

Tips:

UR Samtiden – Mellan klan och stat. Hedersrelaterat våld och förtryck

Källor:

Dina rättigheter.se: Hedersrelaterat våld och förtryck

Rikspolisstyrelsen: Hedersnormer och hedersrelaterat våld

Riksdagen: Regeringens arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck

Riksdagen: Socialstyrelsen ska öka kunskapen om mäns våld mot kvinnor

United Nations General Assembly: Report of the Special Rapporteur on violence against women, its causes and consequences,Rashida Manjoo

Vad är skillnaden på flyktingar och migranter?

I invandringsdebatten slarvas det inte sällan med begreppen. Flyktingar och migranter är begrepp som blandas samman. Det finns väsentliga skillnader, och det är viktigt att vi skiljer på begreppen, eftersom det kan komma att påverka attityder och åsikter kring extremt utsatta människor.

Flyktingar är människor som flyr väpnad konflikt eller förföljelse. Dessa människor utnyttjar sin asylrätt i enlighet med den Allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna. De länder som har ratificerat FN:s konvention om flyktingars rättsliga ställning och dess tilläggsprotokoll är skyldiga att släppa in skyddssökande människor i landet och tillhandahålla en rättssäker asylprocess. Mottagarländerna är skyldiga att inte skicka tillbaka människor till länder, eller områden, där det finns risk för att dö, bli fängslad, bli utsatt för tortyr eller kroppsstraff.

Migranter är en bredare kategori och innebär människor som, tillfälligt eller permanent, lämnat sitt hemland. De flyttar för att skapa förutsättningar för ett bättre liv. Det kan innefatta att söka arbete, utbildning, familjeåterförening eller andra orsaker. Till skillnad från flyktingar, finns det inga hinder för migranter att återvända. Migranter som uppehåller sig olagligt i ett land kallas irreguljära migranter (tidigare ”illegala invandrare”). De är en utsatt grupp i samhället som saknar rättslig status och är offer för såväl diskriminering som övergrepp. Det är viktigt att betona att det inte är brottsligt att vara irreguljär migrant.

För mottagarländerna är distinktionen flyktingar och migranter fundamentalt viktig.

Mottagarländer behandlar flyktingar i enlighet med såväl nationell som internationell lag om flyktingskydd och asyl. Varje land har särskilda skyldigheter gentemot människor som söker asyl i landet. UNHCR har i uppgift att stötta och hjälpa länderna att uppfylla dessa skyldigheter. När det kommer till migranter ser det annorlunda ut: här gäller landets immigrationslag (i Sverige kallad Utlänningslagen) och processordning.

Det kan vara riskfyllt att sammanblanda begreppen flykting och migrant. Det problematiska är att förfarandet kan komma att påverka de lagliga rättigheter som flyktingar åtnjuter. Det tenderar också att påverka allmänhetens inställning till flyktingar, då det kan skapa misstänksamhet kring människors egentliga status. Även asylmyndigheter (i Sverige Migrationsverket) tenderar att bli misstrodda i sitt arbete.

Om vi kikar lite på de människor som tagit sig över Medelhavet till Europa de senaste åren: Är de flyktingar eller migranter?

De är både och.

De allra flesta är flyktingar, eftersom de har sitt ursprung i krigshärjade länder eller länder som anses vara ”flyktingproducerande”. Detta innebär att det finns behov av internationellt skydd. Det finns en liten del som kommer från andra platser. De flesta av dessa är migranter.

Det finns tydliga skillnader mellan flyktingar och migranter. Låt oss avstå ifrån att klumpa ihop dem. Flyktingar och migranter har olika rättigheter och skyldigheter. Det vi ska ha med oss är att alla människor ska bemötas med respekt och värdighet.

Mot bakgrund av distinktionen mellan flyktingar och migranter är det svårt att se att det skulle finnas substans i retoriken om ”lyxflyktingar” och ”bidragsmigranter” från krigshärjade länder. Debatt är bra, men den måste vara saklig och nyanserad för att vara konstruktiv.

Källor:

Amnesty International: Flyktingar och migranter

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

Flyktingars rättigheter

Migrationsinfo: Irreguljära migranter

UNHCR viewpoint: ”Refugee or migrant” – which is right?

Riksdagen: Utlänningslagen

Globalis: Konflikter

Har alla rätt till kärlek?

Är kärlek en mänsklig rättighet? Har alla rätt att älska?

1608 kriminaliserades homosexualitet i Sverige officiellt. Om två män hade sex skulle de komma att dömas till döden. Bestraffningarna av sexualbrott i 1734 års missgärningsbalk nämner inte sexuella handlingar mellan personer av samma kön.

Skälet till det anges i missgärningsbalkens förarbete, där ett resonemang om att det var bäst att inte nämna sådana brott, kunde bidra till att samhället på lång sikt skulle komma att ”tiga ihjäl” homosexualitet. Med det menas att om ingen hörde talas om det skulle det försvinna, eftersom ingen skulle kunna inspireras till sodomi.

1864 lagstiftades det om kvinnors homosexualitet. Vid denna tid kunde såväl män som kvinnor dömas till straffarbete. Fram till 1869 talades det inte om homosexualitet, utan ”onaturlig otukt” eller ”sodomi”.

1944 kom så avkriminaliseringen av homosexualitet i Sverige. Fram till 1979 klassades homosexualitet enligt Socialstyrelsen som en sjukdom, en psykisk störning. I detta sammanhang är det intressant att veta att anledningen till att Socialstyrelsen friskförklarade människor var att man satte i system att sjukskriva sig pga homosexualitet. Utan denna protest utförd av hbtq-rörelsen vet vi inte hur länge det kunde ha dröjt innan homosexuella inte ansågs lida av en sjukdom.

Den svenska normaliseringsprocessen – steget före

1995 var året då homosexuella fick laglig rätt att ingå partnerskap i Sverige. 2003 fick samkönade laglig rätt att adoptera. Lagen kom inte att omsättas förrän 2016 då det första gayparet blev godkända för utlandsadoption. 2005 var året då lesbiska fick laglig rätt till assisterad befruktning. 2005 blev sexuell läggning och kön skäl för att söka asyl. 2006 kom lagen om att förbjuda diskriminering pga sexuell läggning och kön i skolan. 2009 fick samkönade laglig rätt att ingå äktenskap.

Man kan tycka att processen har gått långsamt. Faktum är att Sverige ändå är ett av de länder det har gått snabbast att bereda homosexuella samma rättigheter som heterosexuella. I övriga delar av världen ser det annorlunda ut.

Den internationella normaliseringsprocessen går långsamt

I 8 av världens länder är homosexualitet belagt med dödsstraff (2017). Dessa är:

  • Iran
  • Saudiarabien
  • Jemen
  • Sudan
  • Nigeria (12 provinser)
  • Somalia (södra delen av landet)
  • Irak (delar)
  • Syrien (delar)

I 71 av världens länder är homosexualitet belagt med fängelse med en straffskala på allt ifrån 1 månad till livstid. I vissa av de länder där homosexualitet bestraffas med döden är det delvis sharialagar som reglerar straffskalan. Märk väl att vissa länder gör skillnad på manlig och kvinnlig homosexualitet. Manlig homosexualitet ses som en större synd, och straffas därför i fler länder och i större omfattning.

I 19 av världens länder finns s k propaganda- och morallagar som inskränker yttrandefrihet kring sexuell läggning. Kuriosa: Av dessa 19 länder är 2 europeiska: Litauen och Ryssland. I 9 (10 om vi skulle räkna med Kosovo) av världens länder är det förbjudet att diskriminera människor baserat på sexuell läggning. I 72 av världens länder är det förbjudet att diskriminera människor på arbetsmarknaden mot bakgrund av sexuell läggning.

Samkönade äktenskap är lagligt i 23 länder i världen. Senast ut med att legalisera samkönade äktenskap var Tyskland (30 juni 2017). Registrerat partnerskap är tillåtet i 27 länder i världen. Samkönad adoption är lagligt i 26 länder.

Jag skulle vilja avsluta denna artikel med att ställa några frågor, som förhoppningsvis kan leda till eftertanke:

Är kärlek förunnat alla människor? Kan kärlek vara brottsligt? Får man älska vem man vill? Har alla människor samma rättigheter? Känns kärlek olika beroende på kön eller sexuell läggning? Ska alla ha rätt att gifta sig? Avgör sexuell läggning huruvida du är en bra förälder?

Samma mekanismer, moral, normer och människosyn som genomsyrar alla de länder där hbtq-personers rättigheter är inskränkta i olika utsträckning, samma mekanismer, moral, normer och människosyn genomsyrar dem i vårt svenska samhälle som mer eller mindre vill inskränka hbtq-personers rättigheter. Det finns fortfarande, tyvärr, människor i världen och i Sverige, som anser att allas kärlek inte är lika mycket värd.

Myt: ”Vi har fullt, vi kan inte ta emot fler”

I flyktingdebatten höjs inte sällan röster om att Sverige antingen borde minska invandringen kraftigt eller stoppa den helt. Argumenten som saluförs av dessa röster baserar sig på myter, som i sin tur bygger på lögner.

Myten jag tänker bemöta i denna artikel är denna:

”Vi har fullt, vi kan inte ta emot fler”.

Sverige är glesbefolkat. Tillväxten av den infödda befolkningen i Sverige, liksom i andra i-länder, är negativ, vilket innebär att utan invandring hade Sveriges befolkning minskat. Migrationen är nödvändig för att förhindra den negativa trenden.

Inflödet av människor till Sverige kan bidra till att befolkningsnivåerna upprätthålls samt se till att tillhandahålla en bas av människor i arbetsför ålder, vilket i sin tur krävs för att stödja det växande antalet pensionärer i Sverige.

Joakim Ruist, nationalekonom vid Göteborgs universitet, skriver följande på Migrationsinfo:

Ett större problem som västvärlden står inför kommande decennier är en ökande andel äldre i befolkningen. De stora barnkullar som föddes tiden närmast efter andra världskriget börjar nu gå i pension. Arbetsmarknadens påfyllnad i form av unga som når vuxen ålder är jämförelsevis mager och därför kommer en arbetstagare om 15 år att i genomsnitt via skatteinbetalningar behöva försörja betydligt fler äldre än idag. I Sverige beräknas kvoten mellan äldre personer och personer i arbetsför ålder i befolkningen – den så kallade äldreförsörjningskvoten – öka från dagens 0.31 till 0.34 om 15 år och 0.39 om 30 år, under antagande om ingen invandring alls. Det motsvarar ett behov av omfördelning av en avsevärt större andel av arbetsinkomsterna än idag.

Det vi inte tänker på i sammanhanget är att fördelningen av flyktingar inte är jämn mellan kommuner. Om vi bara ser till att fördela människorna jämnt över landet så kan Sverige ta emot betydligt fler flyktingar. Enligt Per-Arne Andersson, avdelningschef på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är det krisartat i ett 40-tal kommuner i landet. Detta skulle kunna avhjälpas om anvisningarna sprids ut på ett mer hållbart sätt.

Den 1 mars 2016 kom den nya bosättningslagen. På Migrationsverkets hemsida kan vi läsa följande om lagen:

Från 1 mars i år ska alla kommuner kunna anvisas att ta emot nyanlända som har beviljats uppehållstillstånd. Totalt kommer 21 702 personer att omfattas av anvisningar för bosättning till kommuner i år. Den nya lagen avser att ge en mer rättvis fördelning av nyanlända i landets kommuner och samtidigt förbättra nyanländas möjligheter att komma in i samhället och på arbetsmarknaden.

Vissa nyanlända med uppehållstillstånd ordnar sitt boende på egen hand. De som inte gör det blir kvar i Migrationsverkets boenden medan de väntar på anvisning, något som fördröjer en etablering på arbetsmarknaden och i samhället.

Mängden nyanlända som en kommun ska ta emot beror på:

  • kommunens befolkningsstorlek
  • arbetsmarknadsläge
  • det sammantagna mottagandet av nyanlända och ensamkommande barn
  • hur många asylsökande som redan vistas i kommunen

Anvisningar av nyanlända görs av Migrationsverket. Kommuner med goda förutsättningar för integration kommer att anvisas fler nyanlända än kommuner med sämre förutsättningar. Detta medför att fler människor kommer att anvisas till kommuner med goda förutsättningar för etablering.

I förordning 2016:40 om fördelning av anvisningar till kommuner kan vi i detalj läsa oss till hur länstalen och kommuntalen för 2017 såg ut. Länstalen fastställdes av Arbetsförmedlingen (fram till januari 2017 då Migrationsverket tog över hela ansvaret) och Länsstyrelsen i respektive län har fått i uppdrag att föreslå kommuntal, vilka senare har fastställts av regeringen i en av förordningarna. Antalet nyanlända som ska omfattas av anvisningar till kommuner var 23 600 för 2017. Antalet nyanlända som ska omfattas av anvisningar till kommuner ska vara 15 200 för 2018.

Tyvärr är det så att den nya lagen delvis har misslyckats med sitt syfte, vilket var att stärka det kollektiva ansvaret så att alla kommuner får ansvar för att ta emot nyanlända. På sikt skulle detta medföra en bättre integration. Kommunernas ansträngningar har ändå gett resultat. Merparten av Sveriges kommuner har klarat att ta emot de nyanlända som anvisades under 2016 och 2017.

Fördelningen på anvisningarna är trots den nya bosättningslagen fortsatt skev. Som exempel kan nämnas toppkommunen Ljusnarsberg med 129,2 anvisningar per 1 000 invånare och bottenkommunen Staffanstorp med 3,6 anvisningar per 1 000 invånare. Dessa kontraster mellan kommuner visar på att det finns massor att göra vad gäller anvisningar och flyktingmottagandet.

För att kunna ge Sverige förutsättningar att hantera integrationen av nyanlända krävs att fördelningen på anvisningar skärps upp, och troligtvis behöver bosättningslagen ses över ytterligare. Det finns plats, det finns resurser. Det finns ett 40-tal kommuner som är överbelastade, men om andra kommuner tar sitt ansvar och avlastar de kommuner som har det tufft, så finns alla möjligheter för att Sverige skulle kunna ta emot fler flyktingar.

Ännu ett argument för att bemöta myten om att Sverige skulle vara fullt är att kika på hur många nätannonser om bostäder som finns ute till försäljning och uthyrning. Det finns ett icke försumbart antal kommuner där bostadsbristen är överhängande, men det finns också kommuner där motsatsen råder. Även i kommuner där trycket på bostadsmarknaden är stort finns det möjligheter att finna någonstans att bo, oavsett ursprung. Regeringen genomför en kraftfull satsning på nybyggnad av bostäder i Sverige. Mer om detta går att läsa om här. Argumentet att flyktingarna tar våra bostäder håller inte.

Debattera gärna, men jag ber er som deltar att göra det sakligt och utan att sprida lögner och myter.

Så, nej, vi har inte fullt, och vi kan ta emot fler. Sverige behöver invandring, eftersom befolkningstillväxten bland infödda är negativ. Den ökande andelen pensionärer kräver också en större mängd människor i arbetsför ålder. Där är invandringen en viktig faktor.

P.S. Jag vill påminna om att Sverige har ratificerat Flyktingkonventionen, vilket innebär att vi har internationella förpliktelser vad gäller flyktingar, non-refoulement och vilka som inte innehar flyktingstatus. Mot bakgrund av detta kan argumentet ”vi har fullt” inte bedömas vara relevant.

Källor:

Migrationsinfo: Invandring och en åldrande befolkning

SR: ”Sverige kan ta emot fler flyktingar”

Sveriges Riksdag: Lag (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning

Sveriges Riksdag: Förordning (2016:40) om fördelning av anvisningar till kommuner

Migrationsverket: Bosättningslagen

Nyanlända i din kommun 2018

Enorma skillnader i flyktingmottagandet

Ny tillgänglighetslag revolutionerande för funktionsvarierade

Är det ett modernt, jämställt och demokratiskt samhälles skyldighet att vara inkluderande? Det anser våra beslutsfattare och därför har gamla lagstiftningar kring tillgänglighet med åren försvunnit och nya har tillkommit. De nya lagstiftningarna syftar till att samhället ska bli tillgängligt för alla.

Fram till 1 juli 2018 omfattas inte företag med färre än tio anställda av kravet på tillgänglighet. Många aktörer kan alltså, lagligt, fram tills dess stänga ute vissa människor från sina etablissemang. Inom ett halvår kommer alltså den nya tillgänglighetslagen, som berör 65 000 företag, att träda i kraft.

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 12 c § diskrimineringslagen

(2008:567) ska ha följande lydelse.

Förbudet mot diskriminering i form av bristande till gänglighet i 12 § första stycket 1 gäller inte

1. i fråga om bostäder,
2. för privatpersoner,
och
3. om det i fråga om tillhandahållande av varor och tjänster krävs åtgärder i fråga om fastigheter och byggnadsverk som går utöver de krav på tillgänglighet och användbarhet som har ställts i bygglov eller startbesked för den aktuella fastigheten eller byggnadsverket enligt plan- och bygglagen (2010:900) eller äldre motsvarande bestämmelser och enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser.

Den punkt som i den nya lagen är bortplockad är följande:

3. för företag som vid det senaste kalenderårsskiftet sysselsatte färre än tio arbetstagare

Enligt SCB:s statistik för 2013 (prop. 2013/14:198) har 92 procent av företagen inom handel, 89 procent inom hotell och restaurang, 99 procent inom kulturen och 90 procent inom transport färre än tio anställda.

Den nya tillgänglighetslagen kommer att träda i kraft 1 juli 2018. Förändringen i lagstiftningen är efterlängtad och välkommen, och den lär få stor betydelse.

Mot bakgrund av att så många etablissemang hittills har kunnat stänga ute en stor grupp människor är förändringen närmast revolutionerande. Först nu kan vi börja tala om anpassning för funktionsvarierade utöver myndigheter och storföretag.

En annan bra sak som propositionen till lagförslaget tar upp, är att den beräknar att både funktionsvarierade och företagen gör ekonomiska vinster på förändringarna, då lagändringen beräknas öka konsumtionen av varor och tjänster genom att funktionsvarierade nu lättare kan ta del av dem.

Vi talar gärna och ofta om diskriminering av alla möjliga grupper, men den här stora gruppen av beräknat hundratusentals personer är oftast osynlig. Nu är tiden för upprättelse.

Den nya tillgänglighetslagen innefattar som synes inte bostäder och privatpersoner. Nästa steg torde vara att inkludera även bostäder i lagstiftningen om tillgänglighet. Hur länge ska vi behöva vänta på att kampen mot diskriminering av funktionsvarierade tar nästa steg?

Att ha eller inte ha: Tolkningsföreträde

Denna krönika kommer att handla om ord, och hur vi väljer våra ord. Vem avgör egentligen vilka som är OK, och vilka som inte är det?

För en del av oss är det orimligt, ologiskt, onödigt, ointelligent, obehagligt, osunt, oacceptabelt och obegripligt.

För vissa av oss är det rimligt, logiskt, nödvändigt, intelligent, behagligt, sunt, acceptabelt och begripligt.

För några av oss är det både och. Några av oss står i mitten av skalan och vet inte riktigt var vi ska ta vägen. Det är vi som tycker att ”har det inte gått lite för långt med hur mycket de klipper i Kalle Anka?” eller rör inte våra heliga kor Pippi och Tintin. Oavsett. Man rör ju inte skriven litteratur!

De sistnämnda är vi som går halva vägen, vi som har förstått att det finns betänkligheter, men vi tar dem inte på det fullaste allvar som de faktiskt förtjänar. För mig är det svårt att acceptera tankebanan, det är som om att vi som är ”halvvägare” inte riktigt har förstått, men som ändå väljer våra ord för att inte stöta oss med andra som antingen ingår i den grupp som utsätts eller med de av oss som är mer insiktsfulla, och osjälviska.

Varför så självisk?

Själviskhet, eller egoism, är för mig ett nyckelord. Egoism är en mekanism som styr vår vilja att fortsätta använda oss av uttryck som vi alltid har gjort. Det vi tappar bort på vägen är att det finns en motpart i alla sammanhang där vi använder uttryck, accepterar samma uttryck, inte reagerar då vi bevittnar dessa uttryck, vill behålla rasistiska stereotyper samt fasar över hur ”det har gått för långt”. Det håller inte. Det är inte ett giltigt argument någonstans överhuvudtaget. Det är själviskt och det tar ingen hänsyn till vad våra medmänniskor känner, tycker eller protesterar mot.

Här vill jag passa på att flika in en anekdot, som jag känner är talande för hur många av oss faktiskt tänker. Följande är hämtat från en Facebook-status jag skrev härförleden:

Vardagsrasismen. En pigg och glad kvinnlig representant för Maglarpsbullen AB – Chokladbollsfabrik stod och gjorde reklam för företagets godsaker när jag var och handlade på ICA. Två äldre kvinnor går långsamt framför mig och stannar till, medan jag med något raskare steg försöker ta mig mot kassorna. Den ena av kvinnorna frågar den andra: ”Vill du ha lite n****bullar? Fast så får man ju inte säga”. Maglarpskvinnan svarar högt och glatt: ”Jo, det får man visst det! Men inte när jag står här. Men det heter ju så!”.

Den tragiska egoismen hos oss lyser igenom och den följs av en obehaglig eftersmak såväl i anekdoten som när vi hävdar att det har gått för långt när Disney väljer att plocka bort rasistiska stereotyper i ”Jultomtens verkstad” – den svarta dockan och den äldre judiske mannen som båda figurerar i filmen – för övrigt det enda i filmen som klippts bort av humanistiska skäl. Vi ska inte tappa bort att den heliga kon ses av alla, inkluderat barn som har svårt med att vara kritiska och inte känner till den vidriga historiska kontexten. Jag är av uppfattningen att ingenting går förlorat av att dessa rasistiska nidbilder är borttagna. Jag är också av uppfattningen att det inte spelar någon som helst roll om Pippis pappa är söderhavskung eller om jag inte, som barn, har tillgång till kontroversialismen i Tintin i Kongo. Återigen, det är vår egen vilja, vår egen önskan som styr att det är viktigt att vi får fortsätta läsa om, och föra vidare, rasism. Inte barnens.

Tolkningsföreträdets fällor

Om vi skulle ta och kika lite på vad vi faktiskt diskuterar här, nämligen fenomenet tolkningsföreträde, så kan vi bl a komma fram till följande tankar:

  • När vi tycker att ”det är inte så farligt”.
  • När vi fasar över att språket förändras till att bli mer inkluderande.
  • När vi tar oss rätten att avgöra vad som är rasistiskt eller kränkande för en annan människa.
  • När vi inte tänker på våra medmänniskor.
  • När vi är själviska.
  • När vi är arga över att inte få lov att kränka andra människor.

Faktum är och kvarstår: Vi som inte ingår i den utsatta gruppen, oavsett vilken, kan ALDRIG ge oss själva tolkningsföreträde – utan att samtidigt vara egoister. Vi som ändå väljer att göra det, för att ”hävda vår rätt” och behålla vår ”det heter faktiskt så”-mentalitet, förefaller likgiltiga inför att uttrycken och accepterandet av rasistiska stereotyper, överförs till nästa generation. Vi medverkar till att samhället fortsätter att vara exkluderande, när vi istället ska sträva efter att samhället ska vara inkluderande.

För vilka är det viktigt att behålla rasistiska nidbilder och uttryck?

I den eviga diskussionen om huruvida barnlitteratur ska vara fri från rasism vill jag väcka en tanke: Förlorar historien om Pippi något på att pappa Efraim är ”söderhavskung” istället för ”n****kung”? Om svaret är nej, vad är då argumentet för att behålla rasismen?*

I böckerna om Lilla Hjärtat kunde vi se hur, medvetet eller omedvetet, ”Blackface”-traditionen fördes vidare på ett klumpigt och obehagligt sätt. Författarinnan valde senare att dra tillbaka böckerna 2012. Ett bra beslut, i mina ögon.

Jag vill också väcka tanken om huruvida Tintin i Kongo är en nödvändig del av våra barns barndom? Är detta oomtvistat rasistiska seriealbum – betänk den belgiska kolonialismen – oumbärligt och tar till vara på alla viktiga funktioner som vi tycker att barnböcker bör ha?Kan våra barn klara sig utan Jan Lööfs rasistiska stereotypiska skildringar av andra kulturer? Jag vill hävda att de kan det.

Det är inte våra barn som går miste om den ”fantastiska” litteraturen, det är vi i äldre generationer som reagerar, fasar och går man ur huse för att ge vår egen själviskhet näring. Våra barn kunde inte bry sig mindre.

För oss som vill läsa böckerna så finns de fortfarande och är för evigt bevarade vid Kungliga biblioteket.

Att ge oss själva tolkningsföreträde för vad som uppfattas som kränkande, nedvärderande, rasistiskt eller stigmatiserande är själviskt. Vi kan inte fortsätta göra det om vi samtidigt hävdar alla människors lika värde och vill verka för ett inkluderande samhälle.

Det lirar inte.

Det är orimligt, ologiskt, onödigt, ointelligent, obehagligt, osunt, oacceptabelt och obegripligt.

* Astrid Lindgren gav redan 1970 uttryck för att OM hon hade skrivit böckerna om Pippi  senare hade hon aldrig gjort pappa Efraim till ”n****kung”.

Tillägg 1: Redigeringarna i ”Jultomtens verkstad”, Tintin i Kongo, Pippiböckerna och andra ”drabbade” kulturskatter har gjorts av de företag som äger rättigheterna till böckerna och filmerna.

Tillägg 2: Antisemitiska barnböcker från 30- och 40-talen är sedan lång tid tillbaka bortplockade från bibliotekshyllorna.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Etnisk profilering

Runt om i världen har röster höjts mot att polisen ägnar sig åt etnisk profilering. Vissa menar att det är ett ändamål som helgar medlen, men frågan är om man åstadkommer det man egentligen avser? Etnisk profilering, menar jag kan vara ett symptom på strukturell rasism.

Equality and Human Rights Commission rapporterar att en svart person i Storbritannien löper fyra och en halv gång större risk för att bli stoppad och visiterad av polisen.

Vidare rapporterar Amnesty international att svarta män i åldrarna mellan 14-24 år har en ökad risk med 38,6% att stoppas av polisen i New York. Problemet återfinns även i EU där man gjort en enkät på 28 500 personer som visat att människor tillhörande någon av minoritetsgrupperna löper en högre risk att stoppas av polisen.

Många gånger innebär etnisk profilering en ineffektiv utredningsmetod för polisen där resurser läggs på fel håll och spår utesluts eftersom de pekar åt ett håll som inte passar den bias som polisen har.

Detta var fallet med exempelvis bombningen av en byggnad i Oklahoma där 168 människor omkom. Då valde polisen att leta efter arabiska terrorister medan den egentliga gärningsmannen en vit krigsveteran med rasistiska sympatier vid namn Timothy McVeigh kom undan polisen.

Även i Sverige har vi etnisk profilering, vi är många som med ilska minns 2013 när information om det så kallade romregistret publicerades i tidningarna, ett register som bland annat omfattade 1 104 barn vars enda skuld låg i att vara barn till föräldrar med romsk bakgrund. I detta fall dömdes staten i såväl tingsrätten som hovrätten och alla romer i registret tilldömdes ett skadestånd om 35 000 kr vardera.

Att sorteras ut på enda grund av sin hudfärg för att stoppas av polisman eller i tullen är en diskriminering och ett ingrepp i en människas fri- och rättigheter och många gånger går diskussionen som så att ”om man inget har att dölja så har man inget att frukta”.

REVA-projektet ska enligt lagstiftningen inte syfta till etnisk profilering där man på enda urval ska utföra utlänningskontroller baserat på deras namn, utseende eller språk. I praktiken är resultatet dock annorlunda där papperslösa blivit stoppade i tunnelbanan just på urval av sitt utseende, något som även polisen vittnat om.

De som vi kommer på exempelvis här, som är utländska, kontrollerar vi id och om de får vara i landet, sa polisinspektör Patric Josefsson till SVT Nyheter i går, när vi träffades vid T-centralen.

Ett annat problem är att det i USA stoppas svarta och latinska män och ofta med övervåld från polisen med obegripliga gripanden som följd och dödsfall i vissa fall. I Sverige blir romer uppförda i register enbart på urval att de tillhör en minoritetsgrupp.

21549870766_ed6cb87ddb_bI Sverige har säkerhetspolisen kontakt med svenska muslimer och ungdomar ur den muslimska befolkningen enbart i syfte att ha samtal kring radikalisering, något som ofta uppfattas som stigmatiserande.

Etnisk profilering är ett strukturellt problem som leder till att grupper av människor förlorar tron på vår polis och som bygger på en systematisk problematik hos polisen men även samhället i stort, ett synsätt som delas av Civil Rights Defenders.

Etnisk profilering kan vara ett symptom på strukturell rasism, vilket gör det viktigt att vara uppmärksam på förekomsten av densamma. Eftersom det kan vara svårt att upptäcka strukturella problem i samhället är det därför viktigt att bevaka och uppmärksamma de eventuella indikationer vi kan identifiera.

Källor:
Slumpvis utvald
Säkerhetspolisen 2010:99
Civil Rights Defenders
Polisen
SVT