Etikettarkiv: politik

Återvandringen: Står SD:s stövlar putsade i garderoben ännu?


Återvandring är ett begrepp vi lär höra mer av framöver. Partierna Alternativ för Sverige (AfS), och Sverigedemokraterna (SD), har börjat propagera för detta i år. Kort och gott har det blivit en del av valdebatten att vilja kasta ut hundratusentals personer med svenskt medborgarskap eller permanenta uppehållstillstånd. I denna artikel beskriver jag faran med detta.


Partiet Alternativ för Sverige (AfS) bildades mars 2018 av avhoppare från Sverigedemokraterna (SD). En av de punkter som står på deras dagordning är ”återvandring” eller som det kallas ibland ”repatriering”, dvs att man ska börja skicka hem invandrare. AfS själva har beskrivit detta med att personer som bott här sen 80-talet inte ska känna sig säkra. Det rör sig om hundratusentals som de vill skicka hem.

Men inte bara AfS utan även SD har börjat prata om återvandring i stor skala.

SD drev kampanjer om detta förr i tiden, det var faktiskt en av huvudfrågorna för de nazister och nazisympatisörerna som bildade partiet på 80-talet. Man har aldrig tagit avstånd från återvandringen, men har hållit låg profil med denna frågan länge. I februari började man prata om återvandring igen i samband med partiets framtidsdagar.

Eftersom SD redan har en nollvision för asylmottagande är det svårt att skärpa den politiken, enligt Åkesson. Men det kan vara dags att driva på om återvandring, som Åkesson beskriver som nästa stora strid i migrationspolitiken.
– Vi ska tvinga fram de andra partierna på den banan, sade Åkesson och tillade att partiet har många förslag hur människor ska återvända till länder ”där de bör bo”. (Källa)

Det finns skillnader mellan AfS och SD. AfS vill gå längre och antyder att även de med osvenskt beteende, som muslimer, bör skickas ”hem”. AfS-aktivister har dessutom pratat om att skicka ”hem andra generationens invandrare”. AfS är nog mer fokuserade på återvandring genom tvång och SD:s retorik handlar ännu oftast om återvandring som ska ske frivilligt. Men båda är överens om att återvandring ska ske och att tvångsmetoder ska användas, speciellt mot de som kommit hit på s k ”felaktiga grunder”.

Intressant nog är det den förment ”liberale” Paula Bieler som SD valt att göra till inofficiell talesperson för dessa återvandringsfrågor.

”Felaktiga grunder”

Det är inte s k ”illegala flyktingar” eller afghanska ensamkommande AfS och SD tänker på. Inte heller kriminella flyktingar. Båda partierna vill gå längre. Både SD och AfS vill börja ompröva asylbeslut och beslut om uppehållstillstånd. Nyckelordet här är ”felaktiga grunder”. ”Många har kommit hit på felaktiga grunder”, som SD skrev på Twitter.

Det som menas här är att börja leta efter alla som angett felaktig information då de sökte asyl, eller alla som använt falska ID-kort eller påhittade identiteter. Ofta inkluderas de som tagit sig in här ”illegalt”, dvs med hjälp av smugglare. Det är just här det börjar bli riktigt farligt och knepigt. Det finns nämligen få flyktingar som lyckats ta sig till Sverige utan att använda smugglare och/eller falska identitetshandlingar.

EU har murar. EU är så gott som stängt. Det saknas lagliga vägar in. Det gör att de som vill fly, av vilken anledning det än må vara, ekonomi, att de är homosexuella, eller politiskt förföljda, måste använda metoder utanför lagar och regler, för att överhuvudtaget kunna ta sig hit. Ibland anger de fel födelseland också för att öka chanserna att komma in. Det är t ex lättare att komma in i EU som somalier än som en person från Djibouti. Anledningen till detta är att det finns extremt få lagliga vägar in i EU.

Den som kan sin historia vet att det varit på samma sätt förr. Många av de judar som flydde Nazityskland var tvungna att skaffa falska ID- handlingar för att kunna lämna landet eller för att kunna stanna i de länder de flydde till.

Ett bra exempel på detta är den tysk-svensk-judiska konstnären Lotte Laserstein. Hon flydde från Nazityskland 1937 genom att delta i en konstutställning i Stockholm. För att få ut även möbler och all sin konst från Tyskland tvingades hon skaffa falska handlingar. När hon väl kom hit arrangerades ett giftermål mellan Lotte och en gammal man i skärgården i Sverige. Efter giftermålet sågs ”makarna” aldrig mer. Det var ett arrangerat äktenskap, men hade hon inte gift sig hade hon troligen hamnat i gasugnarna även hon, som var lesbisk och judinna. Knappast några bra odds för att lyckas överleva.

Om man tänker sig att börja kasta ut personer som kommit in hit med falska handlingar och genom smugglare kommer man att behöva kasta ut nästan alla som kommit hit överhuvudtaget, utom kanske en del som kommit hit via FN. Det är just det som är livsfarligt! Speciellt eftersom man redan börjat återkalla uppehållstillstånd och medborgarskap i flera länder i EU.

Norge har redan börjat återkalla uppehållstillstånd och kasta ut de mest extrema exemplen på ”falska identiteter”. T ex har flera personer som angett Somalia som ursprungsland visat sig komma från andra länder, t ex Djibouti, och därmed har de både förlorat medborgarskap och fått besked om att de måste kastas ut.

När man kastar ut människor för att de ljugit om ålder, ursprungsland, eller för att de använt falska ID eller smugglare, så bortser man från hur människorna är. Att kasta ut brottslingar som mördar är nåt annat än att kasta ut de som kommit hit med falskt ID. Man bortser också från de murar som EU har rest. Det är lika snurrigt att kasta ut människor på dessa grunder som det är att kasta ut människor som har arbetstillstånd för att de tjänat några kronor för mycket något år.

Mer triangulering?

SD är väldigt medvetna om att flera av de gamla partierna, speciellt Kristdemokraterna, Socialdemokraterna och Moderaterna, håller på att anpassa sin retorik och politik för att vinna tillbaka SD-väljare. SD kallar detta en seger.

Som det stod på SD:s Facebook tidigare i år:

Gårdagens fake news är dagens sanningar. Både media och övriga partier börjar sakta anpassa sin retorik efter verkligheten och den sverigedemokratiska verklighetsbeskrivningen. Lögner som att ”invandringen är lönsam” och ”tiggeriet är inte organiserat” hörs inte lika ofta längre. Moderaterna gör sitt bästa för att väljarna ska glömma ”öppna era hjärtan”-retoriken och kopierar nu vår politik så gott de kan.

Jimmie Åkesson menar att nästa strid inom migrationspolitiken kommer handla om återvandring. Många har kommit till Sverige på felaktiga grunder och vi behöver underlätta för dem att återvända till sina hemländer.

Även rumsrena partier i Europa har betonat detta med att skicka tillbaka de med avslag. Socialdemokraterna i Nederländerna pratade mycket om detta under sitt katastrofval förra året (Läs mer om detta i min artikel här.) Det är inte att gå så långt som AfS eller SD eller andra rasistiska partier ute i Europa. Men det är triangulering, dvs att anpassa retorik och politik efter motståndaren för att vinna tillbaka väljare från dem. Att ”rumsrena” partier överbetona att ”nu ska minsann asylsökande som får avslag skickas hem” i en situation när rasistiska partier driver återvandringsfrågan är livsfarligt!

Att kasta ut invandrare har blivit en valfråga 2018, genom Alternativ för Sverige och Sverigedemokraterna. SD försöker ofta säga att de numera är ett rumsrent parti och att de tar avstånd från sin gamla politik och retorik. Bl a den från den tid då nazisterna härjade i partiet. Ett exempel på den politik som man försökt hålla låg profil om är just återvandringen. Att SD dammar av denna gamla fråga visar att partiet inte står långt från sina gamla nazirötter än idag. SD visar att de svarta klackstövlarna, med nazisymbolerna på, ännu står putsade i deras garderob.

Lästips:

SD: ”Tack för allt, men nu är det dags att åka hem”

 

Diverse skärmdumpar från AfS

Jeff Ahl sitter i riksdagen för AfS, som avhoppare från SD.
När ni läser uttalandena från de f d SD-medlemmarna ska ni minnas att SD en gång i tiden försvarade dessa medlemmar då de anklagades för rasism.

Lästips:

SD – ett parti som alla andra?


Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra. Nu innehar de rekordet för antal uteslutna riksdagsledamöter under en mandatperiod.


Mandatperioden 2014-2018 kommer att gå till historien. Aldrig någonsin tidigare har ett partis riksdagsledamöter lämnat partiet i den utsträckning som SD:s. Några har kickats, andra har avgått självmant.

Till dags dato har 6 stycken sverigedemokrater uteslutits, eller lämnat, partiet. De sitter numer som politiska vildar. Dessa är Margareta Larsson, Anna Hagwall, Hanna Wigh, Pavel Gamov, Olle Felten och Jeff Ahl.

Larsson lämnade SD 30 september 2015 pga det hon uttrycker som toppstyre och att det finns en oro i partiets lägre rang mot bakgrund av SD-topparnas maktmetoder.

Hagwall uteslöts 5 december 2016 pga antisemitiska uttalanden i en riksdagsmotion. Hon har tidigare uttryckt att kvinnor har en del av skulden då de utsätts för våld i nära relationer.

Wigh lämnade SD 25 september 2017 med motiveringen att SD behandlar s k visselblåsare på ett oegentligt sätt. Hon säger sig dessutom ha blivit utsatt för ett grovt sexuellt övergrepp av en annan SD-riksdagsledamot. Hon har, enligt egen utsago, också fått motta hot, hat och skadegörelse.

Gamov uteslöts 10 november 2017 – officiellt heter det att han lämnade – efter en uppmärksammad resa till Ryssland. Gamov var på resa i rollen som kommunvalsobservatör, och ska enligt uppgift ha ägnat sin vistelse åt diverse oegentligheter.

Felten uteslöts 15 mars 2018 – officiellt heter det att han lämnade – då han ska ha haft samröre med högerextrema och rasister samt varit konfliktskapande och svår att samarbeta med på kommunnivå. Bl a har han röstat emot det egna partiet i kommunfullmäktige. Felten har gått vidare till ett annat parti.

Jeff Ahl lämnade SD 27 mars 2018 då han funnit ett annat politiskt alternativ som passar honom bättre. Han ifrågasatte att SD har svikit flera vallöften och har uttryckt att det  ”har sprungit runt riskkapitalister i våra korridorer som fått påverka partiets inriktning”.

Larsson, Wigh och Gamov har startat en ny politisk grupp i riksdagen. Gruppen har fått namnet SVPOL (Sveriges partipolitiskt oberoende lista).

Den tidigare toppnoteringen för politiska vildar under en mandatperiod står Ny demokrati för. Perioden 1991-1994 blev 4 stycken nydemokrater partilösa.

Under förra mandatperioden, 2010-2014, avgick såväl Erik Almqvist som Lars Isovaara med omedelbar verkan. William Petzäll blev under perioden politisk vilde och avled senare tragiskt i en överdos.

Artikeln uppdateras fram till riksdagsvalet i september i takt med att fler ledamöter utesluts ur partiet.

SD: ”Tack för allt, men nu är det dags att åka hem”

Det finns de som trodde att en åtstramning av asylmottagandet skulle få SD att nöjt lägga sig till ro. Andra varnade för att det bara skulle få dem att lägga i nästa växel. SD ser möjligheterna att nu växla upp och bli största parti vid riksdagsvalet 9 september.

I en intervju med TT påpekar Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson att Socialdemokraterna och Moderaterna skamlöst har ”snott” deras förslag inom migrations- och kriminalpolitiken.

SD aktualiserar frågan om återvandring

Åkesson menar att SD inte har något att vinna på att dra åt tumskruvarna och istället ska arbeta för att skapa trovärdighet. Det blir motsägelsefullt när SD nu ändå ser det politiska klimatet som en möjlighet att på allvar marknadsföra frågan om repatriering, dvs återvandring av flyktingar, som egentligen inte är något nytt i SD:s politik. I intervjun säger Åkesson bl a:

Jag tror inte ett dugg på att vi vinner något på att bli tuffare eller hårdare. Vi ska fortsätta agera blåslampa på de andra. Men att börja lägga mer eller mindre ogenomtänkta förslag för att nå medial effekt, det bygger vi inte trovärdighet på.

SD har ju redan en nollvision vad gäller asylmottagande och det är svårt att driva den frågan längre. Nästa steg blir då att se till att flyktingar bereds möjlighet att återvända hem. Åkesson utvecklar resonemanget om att repatrieringsfrågan är nästa stora strid i migrationspolitiken:

Vi ska tvinga fram de andra partierna på den banan, sade Åkesson och tillade att partiet har många förslag hur människor ska återvända till länder ”där de bör bo”.

Åkessons retorik i allmänhet, och det dräpande ”där de bör bo” i synnerhet, avslöjar på ett transparent och kärnfullt sätt hela SD:s grundideologi. De fyra orden utgör essensen i SD:s politiska utspel.

Hur ska de lyckas ”tvinga fram de andra partierna på den banan”?

I takt med att andra partier stramar åt flykting- och migrationspolitiken – om än av helt andra orsaker än Sverigedemokraterna – ser Åkesson en chans att på allvar driva frågan om repatriering. Tidigare har frågan ansetts så kontroversiell att man inte velat vara öppna med den. Men nu är det dags. Nu vågar man ta bladet från munnen.

Gammalt tankegods

För oss som följer den politiska debatten och ständigt synar de politiska partiernas positionering i flykting- och migrationsfrågor är detta utspel ingen nyhet. SD har, sedan partiets grundande för 30 år sedan, talat om att flyktingar och invandrare måste repatrieras.

Som flykting, eller ättling till flyktingar, ses du inte som fullvärdig svensk, trots att du kan vara född i Sverige, ha bidragit multum till Sverige och välfärden. Du ÄR, och förblir, en främling. Det förefaller oviktigt hur länge du har bott och verkat i landet, det som fäller avgörandet i sammanhanget är att du inte är etnisk svensk. Det är obehagligt att den politiska debatten, och åsikterna hos gemene man har förändrats så att man inte längre anser utspelet vara kontroversiellt.

Paula Bieler, SD:s starkaste kvinna och migrationspolitiska talesperson, pratar om att man vill se att Migrationsverket blir ett ”återvandringsverk”. Hon utvecklar resonemanget:

Utanförskapet är varken nytt eller en fråga om ekonomi och trösklar till arbetsmarknaden. Många som lever i vårt land identifierar sig inte med Sverige och vill inte heller leva här, utan längtar till det land de fortfarande kallar hemland. Både för deras skull och för vårt samhälles skull måste vi bättre på att erbjuda reella möjligheter för personer att återvända.

Det är återigen intressant att ställa sig frågan om hur SD kan vara säkra på sin sak (i detta fall att många flyktingar vill åka till hemlandet) utan några egentliga belägg. Jag har vid två tillfällen ställt frågan till Bieler på Twitter, men hon har valt att inte svara.

Vilka flyktingar ska svikas?

Ponera att SD tänker sig att invandrare, som en gång flytt från länder där det numera är tryggt och säkert att leva och bo, är de som borde vara föremål för repatriering. Ex-jugoslaver, finländare, iranier, ungrare, balter, latinamerikaner och judar har alla varit med och bidragit till välfärdssverige och till att vårt land alltjämt är ett av världens bästa länder att leva i.

Anser SD tiden vara mogen för att säga: ”Tack för den här tiden, men nu tycker vi att ni ska åka tillbaka dit där ni bör bo”? Vore det värdigt att man i så fall sviker dem man en gång tagit under sina vingar för att de så illa behövde det? Skulle faktumet att de har integrerats och kämpat för att stå på egna ben, inte längre betyda något? Dessa människor har etablerat sig genom att bygga ett liv med familj, arbete och umgänge i Sverige. Det känns i sammanhanget nödvändigt att påpeka att dessa människor, likt alla medborgare, fyller en viktig funktion som samhällsbärare och ingår i det svenska s k samhällskontraktet.

För det kan väl omöjligen vara så att SD anser Sydsudan, Irak, Afghanistan, Eritrea, Syrien eller Somalia vara ”säkra” länder mogna för att återta människor som en gång flytt landet av en anledning? Vän av ordning vill påminna om att dessa länder alltjämt är krigshärjade, att människor förföljs och förtrycks samt att de är presumtiva offer för terror och brott mot mänskliga rättigheter. Det är otydliga direktiv angående vilka det egentligen är som kan tänkas vara de som ska ”åka hem”. Det finns så många frågor som måste besvaras.

Frågor kräver svar

Då detta är ett taktiskt och politiskt utspel som kommer under ett valår anser jag att SD är skyldig väljarna att ge klara besked över hur man tänker sig finansiera repatrieringen, hur omfattade den ska vara och vilka flyktingar som inte är värdiga att stanna kvar i det Sverige som de varit en del av och byggt. Frågan är om vi får besked, eller om SD tänker att detta ”avslöjande” i all sin kontroversialitet är tillräckliga besked inför valet i höst. Dessa frågor kräver svar:

  • Vad innebär repatrieringen i praktiken?
  • Vem kommer att beröras av repatrieringen?
  • Vart ska människorna skickas?
  • När kommer repatrieringen att ske?
  • Hur ska kalaset finansieras?
  • Varför ska människor återvända till sina hemländer?

Jag är medveten om att det finns människor som, av olika anledningar, gärna återvänder till sina hemländer. Men dessa människor behöver inga påtryckningar, inga incitament. De flyttar ändå. De har möjligheter, resurser och förutsättningar. Att svepande peka ut flyktingar som föremål för repatriering bidrar enbart till polarisering. Det går inte att komma ifrån att förslaget kan komma att uppfattas som ett tvång, oavsett hur SD väljer – om de nu gör det – att svara på frågorna.

Vi ska vara på det klara med att det redan idag finns ett s k ”återetableringsstöd” (Förordning (2008:778) om återetableringsstöd för vissa utlänningar), vilket innebär att Migrationsverket har möjlighet att söka statligt bidrag åt människor som fått avslag på asylansökan och som självmant vill återvända (t ex efter att personen återkallat sin asylansökan) under förutsättning att det bedöms sannolikt att landet i fråga kommer att ta emot den som återvänder. Återetableringsstöd kan inte ges till människor som fått uppehållstillstånd eller svenskt medborgarskap.

Detta politiska utspel strax före ett riksdagsval kommer att skapa stark oro hos människor som är direkt berörda. Frågor som ”är det min tur nu?”, ”får jag stanna?” eller ”vad kommer att hända i hemlandet?” kommer att ställas. Utspelet får den ofrånkomliga konsekvensen av att människor, som bott, levt, verkat och till och med fötts i Sverige ändå pekas ut som främlingar. Vi vet ännu inte vad förslaget kommer att få för verkning om det blir verklighet, och människor har rätt att få veta.

Vi pratar om människor, och människors livsöde.

Detta är, för alla er som inte har förstått det innan, fundamentet i SD:s människosyn och politiska värv:

”Vi och dom”.

Svenskar och främlingar.

Etnicitet och ”nedärvd essens”.

Kristna och icke-kristna.

Tack och hej.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Politism: Nu börjar SD prata om ”återvandring”

SvD: Åkesson vill inte göra SD radikalare nu

Sveriges riksdag: Förordning (2008:778) om återetableringsstöd för vissa utlänningar

SD, assimilering och patientmåltider

Sverigedemokraterna är för assimilering. Assimilering innebär tydligen att såväl invandrare som svenskar som vem som helst ska anpassa sin mathållning till vad SD anser vara ”svenskt”. Ordförande i SD Ystad, Paul Svensson, har yrkat om förändringar i mathållningen bl a för patienter på Helsingborgs Lasarett.

I upphandlingsdokumentet för Patientmåltider Helsingborg kan vi läsa oss till följande:

Menyn ska vara anpassad för att tillgodose olika målgrupper och innehålla ett varierat utbud av såväl svensk traditionell husmanskost som internationella rätter. Alternativen för grundkosterna ska komplettera varandra så att den som av kulturella, religiösa, etiska eller andra skäl ej kan äta vissa livsmedel har ett alternativ.

Jag har, via Paul Svensson (SD), fått ut protokollet där det går att ta del av yrkandet som framförts muntligt. I yrkandet kan vi se några förslag på ändringar som tar hänsyn till SD:s assimileringskrav:

Den första meningen, den som börjar med ”Menyn ska vara anpassad…” ska, enligt förslaget, strykas helt och hållet. Det innebär att patientmåltiderna enbart skull bestå av ”svensk traditionell husmanskost”. S k ”internationella rätter” skulle då exkluderas. Vän av ordning undrar vad som kan tänkas ingå i de olika matkategorierna.

Är t ex spagetti med köttfärssås svensk husmanskost? Eller är det en internationell rätt med ursprung i Italien? Är nudlar (populärt bland svenska studenter, men ändock asiatiskt), tacos (alla svenskars favoritfredagsmys är mexikanskt) och pizza (väldigt gott, men också väldigt italienskt!) accepterat? Om man ska vara konsekvent i assimileringstanken kring mat blir det inte mycket kvar: kaffe (det svenskaste av det svenska som inte är svenskt), kakao (som växer i typ alla världsdelar utom Europa), te (Kina!), potatis (en peruansk knöl), ris (väldigt kinesiskt), yoghurt (med ursprung i bl a Turkiet), exotiska frukter (hur gör vi nu med clementinerna och apelsinerna till jul?) och en hel del grönsaker (tomater är peruanska, avokador kommer från Mexiko och aubergine är asiatiskt), faller utanför ramen för vad som är att betrakta som svenskt, och i förlängningen vad som är svensk husmanskost.

Vidare ska, i enlighet med SD:s yrkande angående patientmåltiderna, meningen som börjar med ”Alternativen för grundkosterna…” bytas ut mot ”Alternativen för grundkosterna ska komplettera varandra så att den som av medicinska skäl ej kan äta vissa livsmedel har ett alternativ.” Då vill jag ställa mig följande fråga:

Vilka är SD att bestämma för mig vad jag ska äta när jag är inlagd på lasarettet i Helsingborg? I yrkandet har faktorerna kultur, religion, etik och andra skäl bytts ut mot ”medicinska skäl”. S k ”medicinska skäl” är en självklarhet, men omfattas i den befintliga formuleringen ”andra skäl”. Det finns ett antal aspekter som jag tänker att SD inte har tagit i beaktning i sin iver att assimilera invandrare eller människor med annan trosuppfattning.  Exempel på regler för mathållning inom olika religioner är:

Troende judar äter av religiösa/kulturella/etiska skäl kött från växtätande djur förutsatt att djuret har helt kluvna klövar och idisslar, vilket innebär att man inte äter hare, häst eller gris. Köttet ska vara kosher, vilket betyder att slakten ska gå tillväga på ett särskilt sätt. Inte heller äter en troende jude köttätande djur, skaldjur och vissa fiskar.

Troende muslimer äter av religiösa/kulturella/etiska skäl inte blod, fläskkött och kött som inte slaktats enligt halal.

Troende hinduer äter normalt inte kött av respekt för djuren. Därför är många hinduer vegetarianer även om vissa äter ägg, fisk och kött. Eftersom kon är helig för hinduer äter man inte nötkött.

Dessutom menar SD i sitt yrkande att ”Menyn ska anpassas efter säsong och storhelger som jul, påsk, midsommar, Mårtensafton etc.”, dock är det oklart om det då kommer att finnas alternativ till den traditionsbundna maten, eller om alla serveras den. Återigen, alla människor uppskattar inte alla typer av mat, vissa kan inte äta den av religiösa, kulturella eller etiska skäl.

Vidare yrkar SD på att stycket ”Fisk och/eller skaldjur av varierade sorter ska finnas på menyn minst tre (3) gånger/vecka till lunch eller middag.” ska strykas. Även detta påverkar patientmåltiderna på ett negativt sätt.

SD vill också stryka stycket rubricerat ”Lunch” där det mest frapperande som man vill stryka är biten ”Utöver LOV* ska ett (1) till alternativ vara fläskfritt på lunch vardagar”. Detta betyder att människor som av religiösa/kulturella skäl inte äter fläskkött antingen tvingas till det eller får avstå om det serveras fläskkött till lunch.

Det är svårt att se att SD:s assimileringsförslag gällande mathållningen på lasarettet i Helsingborg på något sätt skulle kunna implementeras i enlighet med den värdegrund som hälso- och sjukvården strävar att arbeta utifrån. Restriktionerna om att enbart servera svensk husmanskost slår mot en stor del av patienterna.

Jag utgår ifrån att det för SD är en principsak att lever man i Sverige så ska man äta ”svenskt”, med allt vad det innebär – blod, fläskkött, nötkött, olika sorters fisk osv. Jag motsätter mig att människor ska tvingas att äta saker som går emot deras principer, när alternativet blir att de istället blir utan mat. Dessutom finns det helyllesvenskar som inte uppskattar viss typ av mat. Ska de också tvingas äta mat de inte tycker om, alternativt bli utan mat?

Mantrat för assimileringsindoktrinerade sverigedemokrater verkar vara att oavsett om du är född i Sverige, eller annorstädes, och oavsett om det strider mot din kulturella, religiösa eller etiska övertygelse så SKA du äta svensk husmanskost – vad nu det är och inte är.

Region Skånes servicenämnd stoppade SD:s yrkande.

*LOV = Lagen om valfrihetssystem, vilken SD vill ta bort vad gäller patientmåltider i Helsingborg

Källor:

Region Skåne: Upphandlingsdokument Patientmåltider Helsingborg

SN § 67 Upphandling patientmåltider HBG

Livsmedelsverket: Sjukhusmåltiden – en viktig del av vården

Matkulturers vandringar och förändringar

 

 

Jimmie i förnekelse

Att de första tre bokstäverna i ordet rasism är R, A, S, är INTE bevis för att det skulle finnas fler än en art av människor (homo sapiens).
Att första bokstäverna är r, a, s är INGET bevis för att rasistiska åsikter endast är då en person bär på nedsättande åsikter om andra för att de skulle höra till någon annan människoras.

Ordet och begreppet rasism är endast ett paraplybegrepp som beskriver de irrläror och de hatiska, människofientliga åsikter som rasister bär på – tron på att olika människor skulle ha olika värde/värdighet/dignity, bära på olika mänskliga/humana egenskaper/essenser och att människor skulle kunna rangordnas i godtyckligt ihopklumpade grupper om t.ex. bättre och sämre, överlägsna och underlägsna, närande och tärande etc.

Jimmie Åkesson i SVT Agenda:

-”Jag är medveten om att man ofta kritiserar våra företrädare och så där. Det är inte alltid jag håller med om den kritiken. Men i det här fallet så är det väldigt tydligt. Det… Det…
Om det inte är rasism så är det väldigt, väldigt, väldigt nära rasism åtminstone.”
Programledaren sticker in med en fråga : – Är du inte säker på att det är rasism?
-”Han värderar ju faktiskt människor här utifrån religion då och inte utifrån ras… men, ja… det är klart man skulle kunna kalla det rasism. Men oavsett det…
Oerhört grovt. Förmodligen det grövsta jag hört en sverigedemokrat säga i ett sånt här sammanhang.”

Lägg märke till att SD:s partiledare Jimmie Åkesson är ytterst nära att försöka mörka och insinuera att rasism mot muslimer eller islam kan egentligen inte behöva räknas som rasism:

”Om det inte är rasism så är det väldigt, väldigt, väldigt nära rasism åtminstone.”
”Han värderar ju faktiskt människor här utifrån religion då och inte utifrån ras…”

Här är ett tips till alla som debatterar med eller intervjuar någon som försöker påstå att rasism inte skulle kunna vara rasism för att det handlar om ”bara kritik mot en religion”: Ni måste vara förberedda, pålästa och vara redo att ställa följdfrågor… och återkomma med fler följdfrågor.

Kommunicerar du med någon som nekar till att hat, myter och lögner om personer enbart med grund i en tro om deras religiösa trosuppfattning – då kan en följdfråga om detta leda till att politikern börjar utveckla och tala i klartext om sina uppfattningar – vilka vanligtvis kan vara baserade på rasistiska åsikter… Och säg alltid ifrån mot rasism.

Kan vi kanske bli många fler som hjälper till att påminna partiledaren Jimmie Åkesson och SD-företrädare och alla journalister som intervjuar dem:  Begreppet rasism beskriver mer än ”rashat”.

Ge inte upp skjutjärnsjournalistiken! Släpp aldrig ett sådant optimalt läge någon enda gång. Slarva inte klar med intervjun, gå inte vidare med andra frågor, byt inte ämne – stanna kvar på denna punkt och försök få den intervjuade att förklara mer om hur hen tänker.

Titta på videoklippet här ovan ännu en gång och tänk efter vad som händer efter att programledaren sticker in frågan: ”Är du inte säker på att det är rasism?” Vad Jimmie Åkesson säger efteråt skulle han högst troligen inte ha sagt utan den frågan.

Motargument anser det är tydligt att Jimmie Åkesson är en av de personer som med inövad, slipad retorik försöker normalisera och förringa rasism som handlar om annat än skillnader i hudpigmentering mellan brottsoffer och gärningsperson.

Lästips för fördjupning om rasistiskt motiverat hat mot muslimer:

http://www.middleeasteye.net/columns/islamophobia-why-muslims-experience-greatest-economic-disadvantage-1008062151

https://www.jacobinmag.com/2017/08/islamophobia-racism-uk-far-right

https://www.americanprogress.org/issues/race/news/2016/03/25/134070/when-public-figures-normalize-hate/

Patriotism som alternativ till nationalism?

När jag gick i tredje eller fjärde klass, veckorna efter den årliga höstmarknaden där jag lyckats tjata mig till att få köpa Sveriges flagga på en pinne – kanske en och en halv meter lång med en rund knopp av trä i slutet – tog jag en dag med mig flaggan med pinne och allt för att visa upp den för min fröken och mina klasskamrater.

Såhär i efterhand kan jag inte minnas eller ens föreställa mig hur jag tänkte. Vad trodde jag de skulle säga? Vad ville jag själv få sagt? Hade jag någon tanke överhuvudtaget med att ta med mig Sveriges flagga till skolan? Jag vet inte. Och det spelar egentligen ingen roll. Det som spelar roll – och som jag kom att tänka på när jag satte mig ner för att börja skriva den här artikeln om skillnaden mellan patriotism och nationalism – är lärarnas reaktioner när jag på lunchrasten började göra cirkuskonster med nämnda flagga.

För att göra en lång inledning kort, beslagtogs flaggan för resten av dagen och jag fick inte ta med den till skolan igen. Jag fick också veta att man beter sig inte hursomhelst med Sveriges flagga. Den var (och är) på ett sätt helig, alternativt att den är en symbol för något heligt. För Sverige; som nation och som stat. Och för oss svenskar, vilka vi än är och var vi än befinner oss.

Det där sista tänker jag en del på. För när flaggan ibland upplevs vara kapad av rasister eller skändad av konstnärer, så är det utifrån vår gemensamma upplevelse att den är “min” och att “jag” är svensk som vi reagerar. Precis som mina 80-talslärare reagerade på hur jag gjorde cirkuskonster med “deras” flagga, även om den förstås också var min – i fler än en bemärkelse, dessutom. Den här gemensamma upplevelsen är lätt att beskriva som nationalism och därmed öppnas för svårmodig problematisering. Men samtidigt vet alla vi som gärna hemfaller åt just svårmodig problematisering att det finns en hel del svenskhet därute som inte är särskilt lätt att passa in i den nationalistiska fållan. En svenskhet som kanske snarare kan beskrivas som patriotism.

Skillnaden mellan patriotism och nationalism

Såväl uppslagsverket Merriam-Websters onlineresurs som svenskspråkiga Wikipedia och Svensk Ordbok beskriver patriotism som ett uttryck för en i princip villkorslös fosterlandskärlek utan vare sig ideologisk eller politisk färg, medan nationalism i kontrast till det “hävdar den egna nationens värde och intressen” (Svensk Ordbok). Redan på den grundläggande nivån är alltså skillnaden mellan patriotism och nationalism tydlig, men för säkerhets skull gräver vi lite till.

Nationalismens “Sverige” är alltså en idé om att vi som svenskar delar en folksjäl – en mytisk och nästintill religiöst färgad mänsklig essens som finns i alla människor, men som ser olika ut, beroende på om man är svensk, tysk, grek, irakier… You name it. Problemet är att kriterierna för nationstillhörighet – d v s vad den här mänskliga essensen består av och hur man extraherar den nödvändiga informationen ur den – är helt godtyckliga. Alla och ingen kan vara äkta svensk, Sverige som nation skulle i princip kunna uppstå var som helst eller ingenstans i världen, eftersom förutsättningarna måste vara de rätta. För eftersom idén om svenskhet (som inte är förbehållen nationalismen) är just en idé så finns det lika många svenskhetskriterier som det finns nationalister. Nationalismen tenderar också därför i sina uttryck att framförallt handla om eller söka avhandla vem som är “svensk” och vem som inte är det. Med det följer som ett brev på posten ett slags mindervärdeskomplex; nationalisten för en oavbruten kamp för sin nationella tillvaro mot såväl yttre och inre fiender – de sistnämnda kan t ex benämnas “förrädare” eller “folkfiender” – och har egentligen lite till ingen tid över för den stolthet över sitt land/sin nation som den borde känna, men som envisas med att hägra i fjärran.

Patriotismens “Sverige” är förstås också det en idé om en inneboende svensk gemenskap, men har istället sin grund i statsbildningen, territoriet och det formella medborgarskapet. Även om folksjälen – den mänskliga essens som alltså sägs göra oss till svenskar – inte är helt frånvarande, så tar den sig alltså uttryck i en lojalitet och stolthet över den svenskhet som kommer av att vara medborgare i staten Sverige, snarare än i en vagt definierad uppsättning “svenska värderingar” eller “svensk kultur” som måste försvaras med näbbar och klor mot upplevda hot bakom varje hörn. Patriotismen blir därmed nära besläktad med en redan förgivettagen svenskhet som i princip inte är villkorad med mer än att man är svensk medborgare eller strävar efter att bli det.

Fördelen med detta, för den som söker ett konstruktivt alternativ till en mer nationalistisk fosterlandskärlek, är att patrioten kan vara en del av en heterogen skara där annars särskiljande attribut som hudfärg, ursprung, religion, politisk inriktning m m blir en styrkeuppvisning. Desto större diversitet, desto mer att vara stolt över som “svensk”.

Nyanseringen blir ett patriotismens credo, rentav, och i samma veva en motpol till den hårt kontrasterande nationalismen, där du antingen är med oss eller mot oss. Detta blir tydligt i situationer där vi rör oss i gråzonen mellan jättesvensk och ickesvensk. Patrioten behöver t ex inte gå in i svårmodig problematisering för att kunna konstatera att Zlatan är svensk, att man kan vara jude eller same och samtidigt svenskeller bara välkomna nya svenskar in i vår gemenskap. Den välvilliga tolkningen kan få råda till allas gagn. Nationalisten, däremot, har bevisligen massor att grubbla över när det gäller frågor som dessa. Att öppna sitt hjärta är heller inte en rekommenderad väg att gå för denne.

Svårmodig problematisering

Men patriotism har förstås inget frikort från svårmodig problematisering. Soldaten som gör sig redo att döda i Sveriges namn – är hen patriot eller nationalist? Ja, det beror till stor del på hens inneboende bevekelsegrunder, förstås. Men militärtjänstgöringen i sig (som jag själv är gammal nog att ha genomgått; 11 månader på Artilleriregemente 4 i Östersund i början av 90-talet) är en, om vi håller oss till dikotomin nationalism-patriotism, patriotisk uppgift. Den kommer an på samtliga svenska medborgare, oavsett färg, form, politisk hemvist, religiös tro, sexuell läggning o s v. Samtidigt ligger det ett nationalromantiskt skimmer över hela den militära kulturen med alla dess attribut och den centrala idén om att vara redo att ge sitt liv för sitt fosterland som inte så enkelt kan bortförklaras som enbart hängiven patriotism. Eller är det månne verkligen möjligt att göra ett sådant offer till gagn för “statsbildningen, territoriet och det formella medborgarskapet”?

Sammanfattningsvis tänker jag att patriotism som alternativ för den som känner att flaggan är på ett sätt helig erbjuder en mängd möjligheter som nationalismen inte gör. Framförallt representerar patriotismen en inkluderande, heterogen tolkning av Sverige och svenskhet, medan nationalismens nyckelord är exkludering och homogenitet.

Lästips:

Om Hanif Balis motiv för uthängningen av Ung i Sveriges Amir Nabizadeh

I lördags (7/10) publicerade riksdagsledamoten Hanif Bali (M) en mycket uppmärksammad bloggtext där han säger sig bevisa att Amir Nabizadeh från rörelsen Ung i Sverige ljög om sin ålder i sin asylansökan. Bali hänvisar till en blogg som förefaller vara från 2012 och som påstås tillhöra Nabizadeh – något den sistnämnde bestämt har nekat till.

Bali är noggrann med att påpeka att Nabizadeh räknades som 18 år i svensk folkbokföring när han beviljades uppehållstillstånd och ifrågasätter alltså inte Nabizadehs uppehållsrätt i Sverige. Men genom att påstå att Nabizadeh ljugit anklagar Bali honom för att ha tillskansat sig ekonomiskt bistånd och sociala insatser som han inte var berättigad till.

Eftersom jag för egen del anser att det saknas förutsättningar för att ta ställning kring sanningshalten i Balis anklagelse ägnas det i denna text inte något utrymme åt den frågan. Istället tar texten sikte på de motiv som Bali uppgav för att  ”granska” Nabizadeh.

Motiven som Bali angivit

Som motiv för det offentliga utpekandet av Nabizadeh har Bali uppgett att Nabizadeh är en offentlig person, eller mer exakt en ”ej privat figur”. Dessutom ska hans påstådda roll som ”talesperson” och ”språkrör” för vad Bali kallar ”den mest politiskt/medialt framgångsrika [sic!] protest-& lobbyrörelse senaste 5 -7 åren” göra honom till en lämplig måltavla för riksdagsmannens offentliga synande. I enlighet med detta ska Nabizadeh ”ett flertal gånger figurerat i media med sin organisations politiska budskap att åldersfusk inte förekommer och att amnesti måste ges till alla utvisningshotade Afghaner [sic!]”. Sannolikt anges dessa motiv för att Bali vill visa att det föreligger ett allmänintresse av offentliggörandet av uppgifter kring Nabizadehs person. Men Nabizadeh själv förnekar att han skulle vara talesperson för Ung i Sverige och beskriver inte sig själv som en offentlig person.

Frågan som då uppstår är huruvida det som Bali uppgett för att legitimera sin uthängning av Nabizadeh stämmer?

1. Nabizadeh som offentlig person

I diskussioner som följde på twitter efter att åldersanklagelserna publicerats avfärdade Hanif Bali kommentarer som ifrågasatte hans agerande mot en ”enskild flykting”. Bali har sedermera gjort upprepade uttalanden  som målar en bild av Nabizadeh som en person med medialt inflytande och därmed fått honom att framstå som en ”offentlig person”. Men är det korrekt att låta förstå att Amir Nabizadeh är en offentlig person? Svaret beror naturligtvis på vad man menar när man talar om offentliga personer.

Det finns ingen exakt definition av vad en offentlig person är, men när tidskriften Resumé för ett par år sedan intervjuade allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson beskrev han tre kategorier: samhällsbärare (så som politiker, ledande tjänstemän, koncernchefer) samhällsförstörare (så som grova brottslingar) och ”de som agerar på en offentlig arena” (exempelvis artister, idrottsmän och konstnärer). Om vi väljer att förhålla oss till dessa kategorier när vi funderar kring Balis beskrivning av Nabizadeh följer tre självklara frågor:

a) Kan Nabizadeh uppfattas som en samhällsbärare?

Knappast i den meningen som avses ovan, men vi får anledning att återkomma till detta under punkt 2.

b) Är Nabizadeh en samhällsförstörare?

Såvida vi inte accepterar extremhögerns verklighetsbild kan vi utan bekymmer utesluta Nabizadeh ur kategorin samhällsförstörare. Bali har i sina anklagelser heller inte gjort gällande att Nabizadeh skulle ha gjort sig skyldig till den sortens grov brottslighet.

c) Är Nabizadeh då att anses vara en person som ”agerar på en offentlig arena”?

Inte om man med begreppet ”offentlig arena” utgår från de exempel som Sigvardsson anger (i vardagligt tal s k kändisar). Inte heller om man utgår från Balis egna påståenden om Nabizadehs person.

Visst agerar Nabizadeh, i likhet med många andra, på de offentliga arenor som omger oss i dagens sociala mediersamhälle. Men i traditionella medier, både i tryck och på webben, framstår Nabizadeh som närmast anonym – åtminstone fram till för ungefär en veckan sedan!

Offentlig person eller känd som brottsoffer?

En sökning på ”Amir Nabizadeh” i Göteborgs Universitets mediearkiv (som är rikstäckande och inkluderar TV/radio, webb, tryckta nyheter m m) för perioden 1 januari-2 oktober 2017 ger endast 19 träffar:

Skärmklipp 2017-10-08 21.40.33.png

Dessa träffar inkluderar till exempel artiklar där ett foto taget av Nabizadeh har använts och hans namn figurerar av rent upphovsrättsliga skäl samt nio träffar i en medelstor lokaltidning med artiklar som rör hans enskilda situation som ensamkommande.

Om man däremot använder samma sökterm (”Amir Nabizadeh”) bara för den senaste veckan, dvs 3-9 oktober, visas 192 träffar:

Skärmklipp 2017-10-11 22.35.44.png

Den senaste veckans dramatiska ökning av massmediala sökträffar på ”Amir Nabizadeh” har att göra med Mattias Karlssons (SD) till synes rasistiska och lagvidriga påhopp, vilket ledde till en förtalsanmälan.

Att Nabizadeh den senaste veckan figurerat mycket i det offentliga med anledning av ett förmodat brottsligt angrepp från en känd sverigedemokrat kan knappast göra honom till en offentlig person, i vart fall inte i den meningen som Bali försöker göra gällande i motiven till sin uthängning. Med andra ord är det fel att anta att den uppmärksamhet som Nabizadeh fått i egenskap av målsägande/potentiellt brottsoffer skulle göra honom mer lämpad för offentlig granskning jämte andra enskilda privatpersoner.

Så hur ligger det till? Var anledningen att Bali valde att hänga ut Nabizadeh den uppmärksamhet Nabizadeh fick dagarna efter Karlssons påhopp? Eller var det bara av ren slump som ”granskningen” kom att offentliggöras samma vecka som Nabizadeh för första gången på riktigt hamnade i massmedialt fokus, dvs efter Karlssons uttalande?

Möjligen kan tidpunkten förklaras med att Bali väntade på ”rätt” tillfälle att offentliggöra sina ”fynd” för att få maximal spridningseffekt. Värt att nämna i sammanhanget är att Bali känner till Nabizadeh sedan tidigare efter en kort dispyt mellan dem (se här och här). Det skulle även kunna vara så att det blev relevant för Bali att ägna tid åt att ”granska” Nabizadeh först när denne på riktigt hamnade på den ”offentliga arenan”.

Båda alternativ vore problematiska eftersom de, var för sig, skulle innebära att motivet för att hänga ut Nabizadeh kan härledas till den korta tidsperiod som Nabizadeh figurerar i offentligheten som målsägande/förmodat brottsoffer. Det vore helt enkelt inte relevant att hänga ut Nabizadeh tidigare eftersom väldigt få skulle bry sig. Utifrån dessa alternativ kan Nabizadeh knappast räknas som en person som verkar på den offentliga arenan på det vis allmänhetens pressombudsman tycks ha syftat på.

Om vi till fördel för Bali ändå antar att tidpunkten för uthängningen helt enkelt bara råkade sammanfalla med den vecka då Nabizadeh för första gång fick betydande medial uppmärksamhet, kan vi rikta blicken mot Balis övriga angivna motiv för att hänga ut Nabizadeh.

2. Nabizadeh som talesperson för Ung i Sverige

Utifrån ovanstående uppgifter från mediearkivet vet vi att Nabizadeh förekommit ytterst sällan i media före Mattias Karlssons påhopp. Likväl har Bali påstått att Nabizadeh är talesperson för Ung i Sverige. Man skulle kanske kunna tolka detta som att Bali menar att Nabizadeh besitter någon form av bärande samhällsposition, eller i vart fall kan sägas representera Ung i Sverige, som av Bali anses vara den medialt mest framgångsrika lobbyrörelsen de senaste 5-7 åren. Detta bör tala för en påtaglig medial närvaro av Nabizadeh, vilket det kvantitativa sökresultatet (19 träffar) av söktermen ”Amir Nabizadeh” före 3 oktober snarare tycks tala emot.

Om vi då går steget längre än det kvantitativa och tittar på det kvalitativa resultatet av söktermen, dvs. på vilket sätt Nabizadeh har förekommit i media före Karlssons påhopp så blir det tydligt att Nabizadeh talar sanning när han säger att han inte är talesperson för Ung i Sverige.

De enda gångerna Nabizadeh påstås vara talesperson för rörelsen är i Avpixlats substitut Samhällsnytt (se här och här). Om det är härifrån Bali hämtat uppgiften om Nabizadehs roll som talesperson vore det inte första gången han sprider uppgifter från extremhögern som vid en enkel faktakoll skulle visat sig felaktiga (se här)

Om vi bortser från de båda tillfällen då Nabizadehs namn dyker upp i Samhällsnytt vet vi redan utifrån ovannämnda uppgifter att Nabizadeh i majoriteten av sökträffarna (9/17) figurerar som privatperson, alltså utan någon koppling till Ung i Sverige.

I hälften av de åtta träffar som återstår förekommer Nabizadehs namn tillsammans med Fatemeh Khavari, som i dessa artiklar beskrivs som Ung i Sveriges språkrör, ledare och talesperson. Amir Nabizadehs roll framstår som onekligen perifer i dessa sammanhang, även om DN i en artikel 25 september beskriver honom som strejkens största röst på sociala medier och en av fem styrelseledamöter för Ung i Sverige. Samma artikel kretsar dock kring just centralfiguren Fatemeh Khavari, som enligt skribenten urskiljer sig genom att alltid tala i rörelsens namn. Fatemeh Khavaris namn dyker upp 567 gånger för sökperioden 1 januari-2 oktober 2017, vilket kan jämföras med de 19 sökträffarna på Nabizadehs namn:

Skärmklipp 2017-10-11 14.05.32.png

Amir Nabizadeh har under samma period, dvs. före 3 oktober, förekommit i följande former som kan antas vara av representativ kapacitet:

  • En kort kommentar i Syre (25/8) av ”Amir Nabizadeh från Ung i Sverige”
  • Ett antal kommentarer i Aftonbladet (9/8) av Amir Nabizadeh som framställs som tillhörande ”en grupp aktivister…som kallar sig Ung i Sverige”.
  • Två debattartiklar i Aftonbladet  (13/2 och 30/3) som Nabizadeh, vid sidan av en rad till synes okände aktivister, undertecknat med signaturen ”Amir Nabizadeh, Projektet Ung i Sverige

Nabizadeh har alltså, även före 3 oktober, varit framstående i sitt engagemang för Ung i Sverige och sittstrejken på Medborgarplatsen i Stockholm. Men inte någonstans förekommer han som talesperson såsom Bali har försökt att påskina. Snarare får nog den beskrivningen anses vara förbehållen Ung i Sveriges obestridliga frontfigur, Fatemeh Khavari. 

Inte heller finns det i mediearkivsträffarna något stöd för Balis påstående att Nabizadeh ”ett flertal gånger figurerat i media med sin organisations politiska budskap att åldersfusk inte förekommer”.

Den enda sökträffen på Nabizadeh som berör åldersfrågan är den senare av de två debattartiklarna refererad till i listan ovan. Artikeln kritiserar godtyckligheten i Migrationsverkets åldersuppskrivningar. Detta betyder naturligtvis inte att de som signerat debattexten påstår att ”åldersfusk inte förekommer”. Det är således upp till Bali att bevisa att dessa påståenden stämmer.

Samtidigt bör det tilläggas att Ung i Sverige stödjer alla unga asylsökande som riskerar att utvisas, inte enbart minderåriga. De arbetar alltså för en mer generös asylbedömning där åldern, under rådande omständigheter, ska spela mindre roll. Detta är Bali medveten om eftersom han skriver att gruppen anser ”att amnesti måste ges till alla utvisningshotade Afghaner” (min kursivering).

Till sist, att Nabizadehs engagemang och aktivism skulle anses vara av ”samhällsbärande” karaktär vore att feltolka försvarligheten i att granska mäktiga och inflytelserika personer. Om man som Bali har gjort, jämför ”granskningen” av Nabizadeh med mediegranskning av viktiga företagsledare (som långt ifrån alltid är försvarlig), missar man en viktig poäng. Företagsledare har direktinflytande över människors liv medan aktivister är beroende av uppmärksamhet, i många fall medial sådan, för sin sak.

Slutord

Med anledning av Nabizadehs relativa anonymitet och väldigt begränsade figurerande på den offentliga arenan före 3 oktober – tyder mycket på att utmålningen av Nabizadeh som en offentlig person är en ren efterhandskonstruktion där Nabizadehs offentliga betydelse, både för Ung i Sverige men också som medial figur, blåses upp för att legitimera Balis uthängning.

Men, undrar någon, behöver Bali överhuvudtaget rättfärdiga offentliggörande av uppgifter kring Nabizadehs ålder om han tror de är sanna?

Troligtvis beror motiveringen både på juridiska och politiska hänsynstaganden. Rent juridiskt torde Bali veta att han utsätter Nabizadeh för det som i förtalsbestämmelserna kallas ”andra missaktning”, men att detta under vissa förutsättningar kan anses vara försvarligt (se t ex denna en redogörelse av förtalsbrottets villkor, men se även NJA 2003 s. 567, NJA 2014 s. 808). Vid beaktandet av dessa bestämmelser finns det ett tydligt intresse av att framställa Nabizadeh som en offentlig person, eftersom detta höjer ribban för vilken typ av offentlig granskning enskilda anses kunna räkna med.

Rent politiskt är det självklart känsligt när man som riksdagsledamot för Sveriges näst största parti hänger ut en ung aktivist och därmed skapar en väntad hatstorm på sociala medier. Särskilt problematiskt är det om den möjliga kopplingen till dennes roll som målsägande/förmodat brottsoffer och offentliggörandet av ”granskningen” synas.

En del kritiker har således ifrågasatt lämpligheten i att man som innehavare av ett av Sveriges mäktigaste politiska ämbeten ägnar sig åt att klämma åt enskilda individer istället för att dentifiera problem med lagstiftningen och verka för att ändra den.

Men eftersom Bali anser att det ena inte utesluter det andra bör han åtminstone tänka på att presentera underlag för alla sina påståenden som är avgörande för rättfärdigandet av ”granskningen”. På så vis slipper man som läsare bli vilseledd av falska påståenden, och Bali själv kan ta ställning till om det finns tillräckliga skäl för att hänga ut personen han ”granskar”.

Om han anser att de motiv han angett för uthängningen överhuvudtaget spelar roll bör han ta dem på allvar. Frågan är varför han inte har gjort detta?

Förbereder NMR brott mot mänskligheten?

Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) – Sveriges praktiskt taget enda återstående nationalsocialistiska organisation – har för avsikt, om de får den politiska makten i Sverige, att deportera flera hundratusentals människor från Sverige baserade på deras etniska ursprung. Deportation av människor från ett land utifrån sådana kriterier utgör ett brott mot mänskligheten och är straffbart enligt internationell lagstiftning.

Relaterad bild
Domare i Internationella Brottmålsdomstolen

Den internationella brottmålsdomstolen (International Criminal Court – ICC) I Haag, Nederländerna, skapades år 1998, med syfte att som högsta och sista instans pröva folkmord och brott mot mänskligheten. De länder som ratificerade domstolens stadga, den så kallade Romstadgan, förbinder sig såväl att bestraffa dessa brott och deras förövare, såväl som att utlämna misstänkta brottslingar till ICC.

Det nationalsocialistiska NMR, som innehar flera kommunala mandat genom Sverigedemokraternas öppna vallistor, har delar av sitt partiprogram som skulle kunna falla under Romstadgan.

Ur punkt 1, sid. 10 “Vår väg ut” I Nordiska Motståndsrörelsen politiska program:

“Nordiska motståndsrörelsen kommer:

• Upprätta ett statligt institut som kommer arbeta effektivt genom att med moderna genetiska profileringar rasbedöma samtliga människor som fått svenskt medborgarskap efter 1975 och deras efterkommande. De som kommit innan 1975 kan förlora medborgarskap om de döms för folkfientlig verksamhet.

• Genast påbörja återsändandet av merparten av de rasfrämlingar som befinner sig inom Nordens gränser. Detta ska ske på största humana vis för att inte mer än nödvändigt skapa lidande.”

Under artikel 7, punkt 1, avdelning D) i Romstadgan, under rubriken “Brott mot mänskligheten”, definieras brott mot mänskligheten enligt följande:

1. Med brott mot mänskligheten avses i denna stadga var och en av följande gärningar när de begås som en del av ett vidsträckt eller systematiskt angrepp riktat mot civilbefolkning med insikt om angreppet:

[…]

d) Deportation eller tvångsförflyttning av befolkning.”

Punkten d) definieras ytterligare i Romstadgan enligt följande:

d) avses med deportation eller tvångsförflyttning av befolkning: påtvingad förflyttning utan folkrättsligt tillåtna skäl av de berörda personerna genom utvisning eller andra tvångsåtgärder från det område där de lagligen uppehåller sig”

Utifrån ett folkrättsligt perspektiv torde det kunna konstateras att NMR:s rasbiologiska argument för sin “repatriering”/deportation av hundratusentals människor från Sverige utifrån rasbiologiska argument, inte utgör en förmildrande, utan en synnerligen försvårande omständighet. De rasbiologiska argumenten utgör snarare ett brottsligt uppsåt.

Försök till brott mot mänskligheten och det straffrättsliga ansvaret för NMR:s ledare

Även försök till folkmord och brott mot mänskligheten är kriminaliserat. Som “försök” räknas även anstiftan i form av planering och att individuellt eller kollektivt stödja och medverka i en grupp som har som syfte att begå folkmord eller brott mot mänskligheten.

Att försöka ta politisk makt genom demokratiska val för att införa en viss politik och som, utifall politiken genomförs, utgör ett brott mot mänskligheten, torde kunna betraktas som ett försök till brott mot mänskligheten.

Defence
Ms. Fatou Bensouda, chefsåklagare i Internationella Brottmålsdomstolen (hämtat från ICC:s hemsida).

I artikel 25 i Romstadgan, under rubriken ”Personligt straffrättsligt ansvar” anges följande:

1. Domstolen skall ha jurisdiktion över fysiska personer i enlighet med denna stadga.

2. Den som begår ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion skall hållas personligen ansvarig och straffas i enlighet med denna stadga.

3. Enligt denna stadga skall en person vara straffrättsligt ansvarig och kunna straffas för ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion om personen i fråga

a) begår ett sådant brott ensam, tillsammans med någon annan eller genom någon annan, oavsett om den andre är straffrättsligt ansvarig,

b) beordrar, anstiftar eller påverkar någon att utföra ett sådant brott och det verkligen äger rum eller det görs försök att utföra det,

c) i syfte att underlätta utförandet av brottet, hjälper, tillskyndar eller på annat sätt medverkar till brottets utförande eller försöket att utföra det, däribland anskaffande av hjälpmedel för dess utförande,

d) på annat sätt medverkar till utförandet eller försöket att utföra ett sådant brott av en grupp personer som handlar i gemensamt syfte; sådan medverkan skall vara uppsåtlig och antingen

i) utföras i syfte att främja gruppens brottsliga verksamhet eller brottsliga avsikter, om däri ingår att utföra ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion eller

ii) utföras i vetskap om gruppens avsikt att begå brottet,

Mot bakgrund av det ovan beskrivna rättsläget, anför jag att:

1. Att Riksåklagaren inleder en förundersökning gentemot NMR:s ledning och andra relevanta personer som är medlemmar av NMR, gällande försök och förberedelse av brott mot mänskligheten.

2. Att Riksåklagaren antingen väcker åtal mot dessa personer, alternativt att justitiedepartementet inleder förhandlingar med Internationella Brottmålsdomstolen om utlämning av de misstänkta och att dessa istället åtalas av Internationella Brottmålsdomstolen för försök till brott mot mänskligheten.

I rest my case your honor!

Image may contain: 1 person

Thabo ‘Muso

Civilisationism – det nya konceptet för islamofobi

Historiskt sett har sekularismen som process att separera religionen (kyrkan) från staten,  inneburit framgångar för större delar av Europa. Den som inte ville tro på Gud fick det bättre. Den som ville kunna välja sitt sätt att tro på Gud fick det också bättre. Statskyrkor kom att ifrågasättas och fick med tiden lämna sina positioner. Sekularism innebar på flera sätt en progressiv utveckling som gick ihop med krav om demokratisering, mänskliga rättigheter och vetenskapliga framsteg. Det formades också krav på mer inkluderande samhällen, som för olika kristna och judiska samfund.

På ett sätt är det idag paradoxalt att nationalistiska aktörer med religion på agendan har vuxit sig så starka i de delar av Europa som anses vara de mest sekulariserade världsdelarna. I Sverige brukar människor ofta uppfatta sig själva som samhällsmedlemmar i ett av världens mest sekulära och toleranta samhällen. Komikern Magnus Betnér sa en gång om Sverige att ”ingen tror på Gud, men alla tror på något”. Samtidigt är stödet för Sverigedemokraterna stort. För ett parti som vill återinföra statskyrkan och blandar sin syn på kristendom med nationalism och kulturell rasism.

Att utvecklingen varit sådan i norra och västra Europa, så som i Danmark eller Frankrike, har sin förklaring i hur nationalpopulismen har förändrat sig. Populismen vilar både på en vertikal dimension som ”folket vs eliten” och på en horisontal dimension som ”hoten mot oss”.  Dagens nationalpopulistiska aktörer som i norra Europa har dock mer än nationalism på agendan, nämligen – ”civilisationism”. Rogers Brubaker, en av de mer kända experterna på nationalism, menar att konstruktionen är likadan som när nationalpopulistiska partier agerade antisemitiskt och hade judarna som en föreställd fiende nummer ett. ”Fienden” har med tiden kommit att ersättas med muslimer och islam, men det politiska beteendet är detsamma.

Civilisationism handlar att kombinera kristendom, sekularism och liberalism i den politiska kommunikationen där islam och muslimer presenteras som samhällets problem eller hot. Kristendomen presenteras inte som en religion i sig utan mer som civilisatoriskt motstånd till islam. Sekularismen används som ett sätt att minska muslimernas närvaro på offentliga platser som gator och torg genom till exempel krav på burkaförbud. Medan liberalismen presenteras i form av aspekter som yttrandefrihet och jämställdhet, där muslimer likställs som människor som inte har liberala värderingar och som därför måste tvingas bort eller tvingas att acceptera ”vårt sätt att leva”.

Hur återspeglas civilisationismen i praktiken? Under valen i Frankrike och Nederländerna har det till exempel förekommit att nationalistiska aktörer säger sig vilja skydda homosexuella ifrån muslimer trots att dessa i sin tur ser Ryssland, med sina anti-gaylagar, som förebildssamhälle. Svenska nationalister som tillsammans med SD ser islam som ett hot mot demokratin men själva är emot den liberaldemokratiska modellen med ett konstitutionellt skydd för individen och de oberoende centrala institutioner som en rättsstat innebär. Det har blivit ett sätt för populistiska partier att locka till sig nya väljare genom en retorik om skydd och hot.

Nationalistiska aktörer förespråkar ofta kristna samhällen och stater men även använder sig av kommunikation om sekularism. Den ”identitära kristenismen” som Brubaker menar handlar om att sekularism inte står i strid med kristendomen utan till med går ihop med det kristna. Kvinnors rättigheter och yttrandefrihet presenteras vara gamla kristna värderingar från början och som nu hotas av islam och muslimer. Civilisationism handlar alltså även om att vilja exkludera muslimer som en del av de nationella eller europeiska kollektiva identifikationerna.

Business Leader

Och fler är nationalpopulistiska aktörer hänger på mer eller mindre liknande sätt. Som i fallet med åsikter hos Ann Heberlein och Thomas Gür i texter om islam och jämställdhet, när Moderaterna kommunicerar om ”svenska värderingar”, när Liberala Kvinnor föreslår slöjförbud på barn eller när företrädare för Liberalerna vill sätta stopp för nya religiösa (muslimska) friskolor. Sedan 2015 har allt fler politiska aktörer i Sverige mer eller mindre raderat skillnaden mellan vad som är politiskt och vad som är kulturellt.

Politiska aktörer med civilisationism på agendan är ute efter identitetsmonopol och de drivs av en vilja att på långsikt ta över centrala institutioner. Ett sätt att förhindra en sådan utveckling är att titta på nästa steg för samhället, att erbjuda en möjlighet för identifikationer med svenska samhället som är friare och öppnare, med fokus på en konstitutionell sekularism. Grundlagen kan de flesta i samhället sluta sig bakom på ett tydligare sätt än tanken om ett religiöst eller humanistiskt samhälle. I vårt samhälle behöver vi titta på nästa steg och se över skillnaderna mellan det religiösa och det sekulära liksom det politiska och det kulturella – för framtidens samhällsgemenskap.

Referenser

Brubaker, Rogers. Between nationalism and civilizationism: the European populist moment in comparative perspective

 

 

 

SD:s parallella universum – Väljarsympatierna

 

Jag har tidigare skrivit om hur Sverigedemokraterna till synes har en annorlunda verklighetssyn, det vi brukar benämna SD:s parallella universum. Denna gången tänker jag fördjupa mig i hur framför allt SD:s väljarkår mer än gärna tar klivet in i en annan värld, en värld där andra regler och normer är rådande.

Det finns, bland väljarna, en förkärlek för att med alla till buds stående medel och utan vidare eftertanke, haussa opinionssiffror och malligt slå sig för bröstet över hur stora SD är.

Har SD över 2 miljoner väljare?

Opinionsundersökningsinstitutet Sentio presenterade nyligen siffror för augusti som visar på en historisk rekordnotering för SD om 27,4%. Opinionsundersökningen är gjord via en webbpanel om 1 000 personer, varav 749 uppgav partipreferens. Detta innebär att 25,1% valde att inte svara. Det är alltså nästan lika många ”osäkra” i Sentio-undersökningen som uppgett SD som ”sitt” parti. Nyligen visade SCB, Demoskop och Novus att det kanske rör sig om mellan 16 och 18% som skulle kunna tänka sig att rösta på SD. I SIFO:s senaste opinionsundersökning får SD 18,3%.

Vid tiden för riksdagsvalet 2014 var 7 330 432 personer röstberättigade i Sverige. Vi ponerar att SD de facto får 27,4% i riksdagsvalet 2018 (siffran Sentio fått fram i sin undersökning 11-14 augusti). Detta innebär att över 2 miljoner människor skulle välja att lägga sin röst på SD om det hade varit valdag. Om vi istället väljer att titta på siffran som SCB, Demoskop och Novus, och för den delen också SIFO, nyligen har presenterat så skulle det innebära att mellan 1,1 och 1,3 miljoner skulle valt att rösta på SD om det hade varit val idag. Vi pratar då om en skillnad som är monumental – det skiljer knappt en miljon röster i de olika undersökningarna.

Vi ska vara på det klara med att SD har ökat oroväckande mycket i opinionen de senaste tio åren, från att ha varit obetydliga i valet 2006 med knappa 3%, via 5,7% vid tiden för valet 4 år senare och knappa 13% förra gången det begav sig, 2014. Var SD hamnar i valet om drygt ett år återstår att se. Att det blir en ansenlig mängd fler röster denna gång är närmast ställt utom allt tvivel.

”Sverigevännernas” och alternativ medias verklighet

Att SD-vänliga, såväl gemene man som alternativ media (Nyheter idag, Avpixlat och Samtiden) väljer att slå på stora trumman och blint lita på den höga siffran presenterad av Sentio är egentligen inget konstigt. Det syftar till att öka känslan av att ”vi är störst och starkast”, samt är en medveten strategi i propagandan i högerextrem media. Med tanke på det statistiska underlaget är det svårt att faktiskt anta att det skulle kunna stämma att SD är Sveriges största parti med 27,4% av väljarstödet.

Rationalitet och logik är inte några alternativ för ”sverigevännerna”. Det osannolika blir verklighet i det parallella universumet. Istället för att hålla sig rationell, logisk och saklig väljer man istället att gå på känslor, gissningar och fördomar. Devisen ”det låter för bra för att vara sant” finns inte i sinnevärlden för många SD-sympatisörer.

De folkvaldas hybris

SD-politiker tenderar, i alla fall utåt, att vara mer försiktiga med att dra förhastade slutsatser vad gäller glädjesiffror i opinionsundersökningar. Icke desto mindre uttrycker Henrik Vinge (SD:s presschef) en illa dold positivitet när han konfronteras med siffrorna:

Jag tror människor ser att samhällsutvecklingen ger Sverigedemokraterna rätt, tyvärr. Till exempel ser vi hur invandringen påverkar välfärden på ett negativt sätt, det skapar en otrygghet på gator och torg och en ökad brottslighet. Inte minst ser vi hur sjukvården har drabbats av nedskärningar och försämringar. Vi har under lång tid arbetat med lösningar på de här frågorna och jag tror att väljarna ser det

Vinge drar generaliserande och dåligt underbyggda slutsatser kring varför SD skulle ha ökat så kraftigt som resultatet i Sentio-undersökningen visar.

De klassiska, och populistiska, argumenten om välfärden kontra invandring och brottslighet kommer som ett brev på posten. När det upprepats tillräckligt många gånger blir också det en ”sanning”. Detta trots att det är ytterst svårt att uppbringa statistik och bevis på att det finns samband mellan dessa företeelser. Det beror helt och hållet vilken expert eller forskare du väljer att lyssna på. Utifrån det är det en enkel match att ge mandat åt sina känslor, gissningar och fördomar.

Dåligt underbyggda argument och ytterst tveksam statistik utgör inga hinder i den envetna jakten på väljarsympatier. 

Att medvetet eller omedvetet stirra sig blind på skyhöga siffror i opinionen, när andra undersökningar visar något helt annat, är SD:s modus operandi. Rekordsiffror i grovt tendentiösa opinionsundersökningar ger en falsk vittnesbörd om hur starkt stödet för SD egentligen är. Detta är nödvändiga nycklar för SD i det politiska värvet.

Att sverigedemokratiska väljare, och i viss mån också folkvalda sverigedemokrater, litar blint på ”too good to be true”-nyheter är ännu ett exempel på att SD befinner sig i en annan värld, i ett parallellt universum.

En oantastlig slutsats man kan dra är att 27,4% av Sentios webbpanel, där frivilliga ställer sina åsikter till förfogande, föredrar SD framför något annat parti. Men att därifrån extrapolera att SD får över 2 miljoner röster i nästa val är inte rimligt.

Mer i artikelserien om SD:s parallella universum:

SD:s parallella universum – Abortmyten

SD:s parallella universum – Klimatförnekarna

%d bloggare gillar detta: