Etikettarkiv: politik

Hur ser Sveriges framtida migrationspolitik ut?

För en tid sedan presenterade migrationskommittén ett förslag på ”en  långsiktigt hållbar migrationspolitik”. Bland förslagen ser vi att tidsbegränsade uppehållstillstånd blir huvudregel, möjligheten att bevilja uppehållstillstånd av humanitära skäl återinförs, kategorin övriga skyddsbehövande slopas och försörjningskrav vid anhöriginvandring blir obligatoriskt. Parallellt pågår utredningar som kan komma att få konsekvenser för arbetskraftsinvandring, krav för medborgarskap och utvisning vid brott. När den tillfälliga lagen går ut, 19 juli 2021, ska den nya politiken presenteras.


15 september 2020 som den parlamentariska migrationskommitténs ordförande Thomas Rolén överlämnade betänkandet ”En långsiktigt hållbar migrationspolitik (SOU 2020:54)” till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S).

Märk väl att detta är ett betänkande och vi vet ännu inte hur beslutsgången kommer att se ut. Det vi vet är att senast 7 december 2020 ska remissvaren lämnats in till Justitiedepartementet och den 19 juli 2021 ska den nya migrationspolitiken vara på plats.

Utgångspunkten för uppdraget har varit att implementera en migrationspolitik som är human, rättssäker och effektiv.

Uppehållstillstånden
  • Tidsbegränsade tillstånd blir huvudregel – i tidigare gällande utlänningslag var permanenta tillstånd huvudregel.
  • Flyktingar beviljas initialt 3 års tillstånd, skyddsbehövande 13 månader. Dessa tillstånd kan förlängas med två år i taget.
  • Kvotflyktingar, dvs personer som får tillstånd via vidarebosättning, får fortsatt permanenta tillstånd.
  • Permanenta tillstånd kan beviljas, tidigast efter 3 år och endast om vissa krav uppfylls. Kraven innefattar att kunna försörja sig, kunskaper i svenska språket och om svenska samhället. Det kommer att ske en ”vandelsprövning”, dvs en säkerhetskontroll av personen.
  • Uppehållstillstånd av humanitära skäl återinförs, särskilda lättnader ska ges barn.
  • Kategorin ”övrig skyddsbehövande” slopas, då det inte finns någon internationell motsvarighet till denna grund.

Anhöriginvandring
  • Är möjligt för partner och ogifta barn (under 18 år). Här innefattas även nära anhöriga som ingått i samma hushåll där det fanns ett särskilt beroendeförhållande redan i hemlandet.
  • Sker enbart till person med tidsbegränsat tillstånd om denne har ”välgrundade utsikter att beviljas ett varaktigt uppehållstillstånd”.
  • Ska få vägras om någon av makarna är under 21 år.
  • Försörjningskrav blir huvudregel: Anknytningspersonen ska kunna försörja både sig själv och den anhörige samt ha ett boende av tillräcklig storlek och standard (detta krav gäller inte om den anhörige är barn eller är medborgare i Sverige, annan EES-stat, Schweiz eller Storbritannien såtillvida de sammanbott eller att det står klart att de har ett väl etablerat förhållande).
  • Undantag från försörjningskrav finns då personen beviljats uppehållstillstånd som flykting eller skyddsbehövande. För att undantaget ska godkännas krävs att personen söker asyl inom 3 månader efter att anknytningspersonen beviljats uppehållstillstånd, att det inte går att återförenas i annat icke EU-land samt att de sammanbott utomlands en längre tid och att förhållandet är väl etablerat.
En rad andra frågor tas upp i betänkandet
  • Bedömning av säkra och lagliga vägar till Sverige, och hur Sverige ska verka för det – systemet med vidarebosättning poängteras.
  • Analys av vilka faktorer som påverkar var personer söker asyl.
  • Internationell jämförelse av uppehållstillståndens längd, uppehållstillstånd på humanitär grund och anhöriginvandring samt de försörjningskrav som kopplas därtill.
  • Analys av åtgärder som stärker rättsprocessen i asylprocessen.
  • Konsekvensanalys av förändringsförslagen, vad gäller antal asylsökande, antal beviljade tillstånd, antal anhöriginvandrare, antal bosatta, antal arbetskraftsinvandrare, antal nya medborgare och antal återvändande.
  • Konsekvensanalys av ekonomiska konsekvenser och konsekvenser för bl a hälsa, för jämställdhet, för brott, för barn, för etablerings- och integrationsmöjligheter och för bostadsmarknad.

 

Flera utredningar om migrationspolitiken pågår parallellt

Det pågår tre kompletterande utredningar, som är tänkta att behandla följande ämnen:

Observera att ännu är inget av de konkreta förslagen eller utredningarna implementerat. Tidsplanen är att den nya migrationspolitiken ska vara på plats den 19 juli 2021. Senast den 7 december 2020 ska remissvaren ha kommit in till Justitiedepartementet. Hittills inkomna remissvar kan du ta del av i ”Remiss av SOU 2020:54 En långsiktigt hållbar migrationspolitikDiarienummer: Ju2020/03215″. (Denna sida uppdateras fortlöpande)

Svensk migrationspolitik är ett ständigt återkommande ämne i debatten. Förslaget som presenterats av migrationskommittén och innehållet i de utredningar som pågår kan summeras med att det kommer att implementeras en hel del förändringar i framtiden. Tanken är att den svenska migrationspolitiken i framtiden ska vara långsiktigt hållbar. För att kunna säkerställa detta krävs en del åtstramningar i den förda migrationspolitiken.


Källor:

Regeringen: En långsiktigt hållbar migrationspolitik (SOU 2020:54)

Regeringen: Åtgärder för att attrahera internationell kompetens och motverka utnyttjande av arbetskraftsinvandrare (Dir 2020:8)

Regeringen: Språk- och samhällskunskapskrav för svenskt medborgarskap och andra frågor om medborgarskap (Dir 2019:70) med tilläggsdirektiv (Dir 2020:67)

Regeringen: Skärpta regler för utvisning vid brott (Dir 2020:44)

SD-politikerns framtidsambitioner utan muslimer

I en diskussion om mordet på historieläraren Samuel Paty i Paris av den islamistiske terroristen Abdullakh Anzarov nämnde Frankrikes sverigeambassadör att Frankrike är ett land för alla fransmän, inklusive franska muslimer. Detta föranledde SD-riksdagsmannen Alexander Christiansson att dödförklara det fria samhället genom följande tweet:

Skärmdump från Twitter 201123.

Christianssons uttalande bygger på intervjun med den franske ambassadören Etienne de Gonneville i Agenda. Ambassadören menar bland annat att terrorismen också skapar problem för hela den muslimska befolkningen i landet. De Gonneville menar också att Frankrike också är ett muslimskt land eftersom islam är den nästa största religionen i landet samt att islam är en mångskiftande religion. Utifrån den intervjun innebär Christianssons uttalande följande: 

  • Christiansson skriver att han förstår vad ambassadören menar men utifrån tweeten framgår det motsatta. Faktum är att runt 10% av Frankrikes befolkning är muslimer vilket gör att Frankrike också kan anses vara ett land med större muslimsk befolkning.
  • Christiansson uttalar sig oroat angående “det fria samhället”. Samtidigt är fallet att nationalistiska och högerpopulistiska partier som SD är emot idéer som det fria och öppna samhället. I meningen att i ett fritt samhälle råder personlig frihet, mänskliga rättigheter och politiskt oberoende centrala institutioner som rättsstaten. Till exempel, SD är det enda partiet i Riksdagen som vill återinföra statskyrkan och därmed den sekulära staten samt avskaffa mänskliga rättigheter i flera områden. På det sättet är SD ett parti präglad av odemokratiska värderingar.
  • Christiansson menar att vi ska “kämpa för vår framtid”. Då kan man fråga sig vems framtid han avser och vilka han menar med “vi”? Uppenbarligen omfattas inte muslimer i Christianssons framtidsambitioner eftersom han inte kan tänka sig att Sverige en dag skulle även kunna beskrivas som ett muslimskt land i takt med att fler svenskar kan med tiden bli muslimer på olika sätt. Därmed blir det absurda fallet att muslimer anses vara som ett hot mot “det fria samhället” samtidigt som SD:s partiprogram präglas av flera anti-demokratiska förslag. 

På det sättet är Christianssons inlägg bestående av muslimofobiska undertoner och budskap. Han är också känd för tidigare uttalanden som “Vi har en utbredd islamisering av samhället som jag ser som en fara för vår framtid om vi inte sätter ner foten och ställer krav på dem som kommer hit”.

Problemen med Christianssons resonemang är flera.

  • Synen ”vi och dom” bygger på myter och kulturistiska uppdelningar som dessutom gör det lättare för islamister och nationalister att skrämma människor.
  • ”Islamisering” av samhället kan endast ske ovanifrån, alltså när islamistiska politiker har makten och använder staten för att bland annat avskaffa religionsfriheten, yttrandefriheten och andra rättigheter. Något som partier som SD i Europa eftersträvar efter.

SD:s parallella universum – ”Svenskfientlighet”

Sverigedemokraternas livselixir är att dela in befolkningen i ”vi och dom”, i deras fall svenskar vs invandrare. SD:s retorik bygger systematiskt en illusion av att endast deras anhängare (med ”rätt ursprung) skulle vara svenska ”på riktigt” och att varje avsteg från deras ideologi skulle per automatik innebära ”svenskfientlighet”.

Samtidigt som de ständigt berättar sagor om att Sverige och svenskarna skulle vara under attack så finns det i själva verket inte något annat riksdagsparti som talar så illa om Sverige och svenskarna så mycket som SD.

SD:s retorik ingår i en klassisk högerextrem diskurs.


Vi som följer och granskar Sverigedemokraterna finner ständigt och jämt bevis på att de befinner sig i en annan värld, ett parallellt universum.

Bakgrunden till det märkliga förhållningssätt man har till omvärlden är att sverigedemokrater i stor utsträckning baserar sin uppfattning på känslor, gissningar och fördomar. Detta kombinerat med allsköns konspirationsteorier är det som ligger till grund för den enfaldiga och verklighetsfrånvända politiken.

SD är top of the pops på att få deras sanning att förefalla vara den verkliga sanningen. Sällan backas denna sanning upp av fakta, expertis eller forskning.

SD:s strategi för att normalisera rasism och nazism

Begreppen ”svenskfientlighet”, ”islamisering” och ”omvänd rasism” går hand i hand med den klassiska och rasistiska konspirationsteorin om ”folkutbytet”. Konspirationsteorin kan sammanfattas som den, av ”eliten” iscensatta, illvilliga och medvetna planen, att byta ut den svenska befolkningen mot icke-svenskar. Retoriken utgör delar av den diskurs som SD använder sig av som motvikt till rasism.

De som benämns ”svenskfientliga” är människor som ser på det svenska samhället som en plats där flera kulturer kan samsas, där olika personligheter får utrymme och där det är OK att högtider firas, oavsett om dessa uppfattas som typiskt svenska, eller inte. I kontrast mot ”svenskfientlig” finner vi det av SD stulna begreppet ”sverigevän”. En ”sverigevän” är en person som påstås värna det svenska, den svenska kulturen, den svenska mentaliteten och de svenska traditionerna.

En viktig skillnad mellan då och nu är att SD menar att det idag är ”eliten”, inte folket, som inte värnar ”det svenska”. I SD:s värld står ”eliten” inte på folkets sida. Vilka som innefattas i ”eliten” är något oklart, men att stora delar av ”sjuklövern” (övriga riksdagspartier), myndigheter och ”gammelmedia” ingår är högst sannolikt.

I en intervju med Expo talar Lars M Andersson, historiker vid Uppsala universitet, om den nationalistiska tankefiguren i ett historiskt perspektiv:

Det finns en föreställning som går tillbaka åtminstone till 1800-talet och nationalismens framväxt som går ut på att svenskarna inte älskar sitt fosterland tillräckligt och istället föredrar allt utländskt. Det är en i huvudsak konservativ uppfattning och den användes bland annat för att förklara och försöka motverka utvandringen till Amerika. Unga svenskar lämnade Sverige eftersom de inte var tillräckligt fosterländska. Sveriges blod hävdades rinna ut och in fick man istället ”underhaltigt blod”. Det som åsyftades var främst den judiska invandringen. Tankefiguren påminner om den moderna konspirationsteorin om ett befolkningsutbyte. (Källa: Expo)

Begreppet ”svenskfientlighet” återkommer ständigt i SD:s vokabulär, och är en medveten retorik som skapar splittring och polarisering, och förstärker den för partiet så viktiga uppdelningen mellan ”vi och dom”, dvs svenskar vs invandrare. Begreppet är ett sätt att låta rasism och nazism ta plats och normaliseras.

Jimmie Åkessons ”kulturkrig”

Retoriken är som mest effektiv när den anammas av partitoppar som Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och Henrik Vinge. I SVT:s talkshow ”Skavlan” hävdade SD:s partiledare Jimmie Åkesson, i samband med partikamrat Mattias Karlssons omtalade uttalande på Facebook att det alltsedan 68-rörelsen pågått ett ”kulturkrig”. I intervjun hör vi bland annat följande:

Det är ett kulturkrig som pågår i hög grad. Det har gått 50 år sedan 68-rörelsen. Den påverkade vårt samhälle i en riktning där nationen och nationell identitet blev något fult. (Källa: SVT)

I Karlssons omtalade Facebook-inlägg läser vi bl a följande:

Det finns ingen tid att vila eller att sörja brustna illusioner och förhoppningar. Vi har inte valt det här, men våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död. Det finns bara en väg och det är framåt. (Källa: Facebook)

I en propagandaintervju på SD:s egna Youtubekanal talar pressekreterare Henrik Vinge om ”svenskfientlighet”:

”Jag hoppas att vi ska uppmärksamma den här frågan att svenskfientligheten är ett problem för tusentals svenskar… och det är nånting som drabbar människor… så när man blir utsatt för hot och våld, våldtäkter på grund av att man är svensk. Vi måste stoppa det. Det är det som är min målsättning, vi måste stoppa svenskfientligheten.

Sverige är Europas farligaste land just nu, på grund av den stora invandringen.” (Källa: Sverigedemokraternas Youtubekanal)

Retoriken, och argumentationen, är tydligen vägvinnande. SD:s utgångspunkt är att det pågår ett ”kulturkrig” mellan två samhällssyner; den ”sverigevänliga” och den ”svenskfientliga”. Verktyget är enkla, simpla, slagkraftiga men dåligt underbyggda argument. I det enkla, som uppfattas vara sanningen, finner en hel del människor trygghet och en känsla av att ”vi” är starkare än ”dom”. Som en bonus till den enkla argumentationen följer retorik som, allt oftare, faller utanför lagens, och moralens, ramar.

Statens medieråd skriver följande på regeringens hemsida om ”svenskfientlighet”, vilken har sin utgångspunkt i att vädja till mottagarens medkänsla med antingen den egna ”utsatta” rörelsen eller med drabbade ”svenskar”:

I högerextrema diskussionsforum förekommer ofta diskussionstrådar om hur ”oskyldiga svenskar” rånats och/eller misshandlas av ”invandrargäng”. Syftet med dessa återkommande historier är att skapa en bild av systematiska övergrepp där alla svenskar kan utsättas för övergrepp av svenskfientliga element. I sammanhanget framställs den rasideologiska rörelsen som det enda fungerande skyddet mot sådana övergrepp. Berättelser om hur invandrare våldtar svenska kvinnor är också vanligt förekommande på de högerextrema webbplatserna. En annan typ av viktimisering som är relativt vanligt förekommande hos extremhögern är att framställa den egna rörelsen som offer för orättfärdigt åsiktsförtryck och statligt sanktionerad förföljelse. (Källa: Regeringen.se, sid. 13-14)

SD har en alldeles egen Sverigebild, som bl a innehåller nationalistiska tankefigurer som funnits sedan 1800-talet. I tankefigurerna finner vi begreppet ”svenskfientlighet”. För partiet är den en strategi som syftar till att urvattna rasism och nazism, bl a genom att hävda att Sverige befinner sig i ett ”kulturkrig”. På ena planhalvan finner vi ”sverigevännerna” och på den andra de ”svenskfientliga”. Att partiet inte har legitima belägg för sin Sverigebild verkar spela mindre roll. Övertygelsen om ”svenskhatet” är så stark att det blir till verklighet. I själva verket är det ytterligare ett bevis på att partiet befinner sig i ett parallellt universum.


Mer läsning på Motargument om ”svenskfientlighet”, rasism mot svenskar och ”kulturkrig”:

Recension av Jonathan Lundbergs ”Sverigevänner”

Rasism mot svenskar: Hur SD gör en höna av en fjäder

SD: ”Vi måste göra något åt svenskfientligheten”

Vem ska jag tro på, SD?

”Svenskfientlig” kalender

”Svenskfientliga” är vi allihopa?

SD:s prat om ”svenskfientlighet” är klassisk högerextrem retorik

Mordet och moderatledaren

För en civiliserad och öppen samhällsutveckling är det viktigt att politiker och andra som representanter för civilsamhället kommunicerar demokratiska budskap i samband med terrordåd. Däremot är det problematiskt och kontraproduktivt med budskap som delar upp istället för att förena människor. Det senaste exemplet med Moderaternas partiledare Ulf Kristerssons inlägg angående mordet på Samuel Paty är ett exempel på negativa fördomar och människosyn.


I söndags mördades historieläraren Samuel Paty i Paris efter att han i sin undervisning visat karikatyrer av profeten Muhammed. Innan mordet blev Paty utsatt för hot och en missnöjeskampanj via Facebook och Whats App. Mordet skedde genom att Paty blev halshuggen med kniv av en 18-årig gärningsman radikaliserad av islamistiska idéer. 

I sin tur blev gärningsmannen skjuten av polisen och hans agerande, som klassas i Frankrike som terrorism, blir ett till exempel på unga muslimska män som radikaliserats i de islamistiska idéerna att islam är den enda sanna religionen och att alla människor ska ha särskild lojalitet till islam. Islamismen är också en idé som förkastar grundläggande mänskliga rättigheter som rätten till liv och ägande, samt idéer som religionsfrihet och yttrandefrihet.

Samling på Place de la Republique, Belfort, den 18 oktober 2020 för att hedra professorn i geografihistoria Samuel Paty, mördad vid Conflans Saint-Honorine fredagen den 16 oktober 2020 på kvällen. Photo: Thomas Bresson.

Mordet har lett till stora protester i Frankrike mot våldet och islamistisk terrorism samt till diskussioner om yttrandefrihet och sekularism. Det är vanligt att muslimer anser att profeten Muhammed inte får avbildas på något sätt. I EU, liksom på andra håll i världen är det inte förbjudet, till skillnad från samhällen som Kuwait, att avbilda profeten Muhammed eller andra profeter. Inte heller anser alla muslimer att Muhammed inte får avbildas eftersom olika muslimer praktiserar islam på olika sätt. 

I samband med terrordåd är det vanligt och nödvändigt att kommunicera emot våld och uppmana till demokratisk enighet. Sådan kommunikation brukar förekomma hos politiker, mediala aktörer och övriga som representanter för civilsamhället. I Sverige har bland andra Moderaternas partiledare Ulf Kristersson uttalat sig under rubriken “Vår tolerans har gränser”. Kristerssons agerande kan anses i grunden vara välvilligt men består samtidigt av grovt problematiska och även kontraproduktiva beteenden. 

Till att börja med skriver Kristersson att “mordet är ett hot mot yttrandefriheten, mot det öppna samhället och mot den västerländska civilisationen.” Saken är dock att någon västerländsk civilisation inte existerar idag. De aktörer som säger sig försvara “det västerländska” är ofta emot mänskliga rättigheter och öppna samhällen som i fallet med nationalistiska och högerpopulistiska partier i Europa. 

Vidare, myten att världen och därmed människor är uppdelade i påhittade civilisationer skapar problem. Dels påminner det om rasistiska föreställningar om att människor är uppdelade i raser. Dels handlar det om föreställningen att olika civilisationer konkurrerar med varandra. Själva myten att det är på det sättet kallas också för civilisationism och har beskrivits tidigare på Motargument.  

Slutligen, Kristerssons uttalande följs av skrivelsen att radikal islamism är hotfullt eftersom “allra värst drabbas andra muslimer av extremisternas krav på kontroll och lydnad”. Objektivt sett har Kristersson rätt men Moderaterna har under Kristerssons ledning bestämt sig att aktivt samarbeta med Sverigedemokraterna. Alltså med ett parti med rötter i nazism som vi på Motargument har skrivit om många gånger under de senaste åren, inklusive i samband med SD:s uttalanden och förslag på offentlig repression mot muslimer.

Ulf Kristersson, Moderaternas partiledare, vid sitt partiledartal söndag 180701 vid Almedalsveckan i Visby på Gotland. Foto: Johan Wessman (News Øresund)
Creative Commons Erkännande 3.0 Unported-licens (CC BY 3.0).

Sådana beteenden hos nationalistiska och högerpopulistiska partier i Europa bygger utöver kulturrasism och sociala fobier även på myten att världen är indelad i olika civilisationer. Historikern Yuval Harari, känd för böcker som Sapiens, menar att även om olika civilisationer förekommit tidigare i vår mänskliga historia så kan inte världen längre delas upp på det sättet. Bland annat eftersom globaliseringen genom flöden av idéer som via människor, internet och globala communities som Facebook har gjort världen till en gemensam mänsklig civilisation. 

Harari anser till exempel att terrororganisationer som det islamistiska ISIS som använder amerikansk dollar och sociala medier inte är ett externt problem utan just ett internt problem i vår civilisation. Därför är det viktigt att fler politiker och andra som deltar i debatten kommunicerar budskap som förenar fler människor för utvecklingen av gemensamma lösningar. 

Det blir motsägelsefullt när Moderaternas partiledare menar att “vi” (som Europa och USA) – “kommer inte tolerera de intoleranta” samtidigt som allt fler konservativa partier i Europa anpassar sin politiska kommunikation och agenda efter de nationalistiska. Men framför allt är det problematiskt att vilja bekämpa en viss extremism med en annan extremism. Islamism liksom andra anti-demokratiska och avhumaniserande idéer bör bemötas i samhällsdebatten men inte i samverkan med andra extremister som de högerextrema.

Att bygga för integration (del 2) – M och SD i Malmö spelar med människors känslor

Den senaste tiden har det pågått en debatt i Malmö som i stort rör integration och segregation. På Limhamn, närmare sagt Limhamns sjöstad, drivs sedan ett par år en integrationssatsning som innefattar att bostadsrätter och radhus mixas upp med hyresrätter. Malmömoderaterna säger sig vara integrationsförespråkare, men i realiteten uttrycker de annat.


Oppositionspartierna M och SD underblåser den oro och otrygghet som vissa boende på Limhamn känner, genom att ständigt hamra i vanligt folk att kriminaliteten på Limhamn ökar som konsekvens av integrationssatsningen, trots att brottsligheten i stadsdelen sjunkit den senaste femårsperioden. Om detta vittnar såväl den årliga trygghetsundersökningen från BRÅ som polisen på Limhamn. Detta hindrar inte M och SD att sprida populistisk skräckpropaganda.

Malmömoderaterna väljer i ett par debattartiklar i lokaltidningen Kvällsposten att rikta fokus bort från sakfrågan, nämligen den lokala brottsutvecklingen på Limhamn och i dess sjöstad, och istället fokusera på hur det ser ut på Sverigenivå.

Faktum kvarstår: Både stölder och våldsbrott har minskat på Limhamn de senaste fem åren, enligt såväl polisens statistik över anmälda brott som den nationella trygghetsundersökningens statistik över självrapporterad utsatthet för brott. Är detta anledningen till att malmömoderaterna väljer att flytta sin argumentation till Sverigenivå? På den nivån kan de låtsas att argumentationen håller. På Limhamnnivå håller den inte. Malmömoderaterna säger sig vara för mixade boendeformer, men på deras hemsida står inget om att M skulle vara för mixade boendeformer. Däremot står det att läsa om fri hyressättning och en ökad omvandling från hyresrätter till bostadsrätter. Malmömoderaterna skarvar betänkligt när de påstår att detta skulle vara ett uttryck för att de är för mixade boendeformer.

I en debattväxling mellan malmömoderaten Torbjörn Tegnhammar och Motarguments David Ehle i lokala Kvällsposten jämför malmömoderaterna kriminaliteten i mångmiljonprogrammen med kriminaliteten i Limhamns sjöstad. Problemet är att denna argumentation kan ge sken av att situationen är likvärdig i de olika områdena. Vidare ifrågasätter malmömoderaterna politiska motståndare som uttrycker vikten av att främja integration, och motverka segregation. De som faktiskt sprider missvisande uppgifter i debatten är delar av oppositionen, nämligen M och SD. Utan belägg målar de upp en skräckbild av hur det ser ut på Limhamn.

Trots att allt pekar på att brottsligheten på Limhamn, och i hela Malmö, sjunker, så är oron och känslan av otrygghet fortsatt hög. Anledningen till att människors oro och känsla av otrygghet inte står i relation till den faktiska situationen är ett tecken på att media och oppositionspartier tillåts styra debatten. På Malmö stads hemsida läser vi:

”Brottsligheten i Malmö går ner, det visar data från polisen. Färre Malmöbor uppger att de utsätts för brott och antalet polisanmälningar om brott minskar. Samtidigt är oron för att bli utsatt för brott stor och känslan av otrygghet hög. Utvecklingen ser likadan ut i många andra delar av landet.” (Källa: Malmo.se)

Det argument som malmömoderaterna lyfter, som skulle kunna vara avgörande i debatten om Limhamn, är Crime Harm Index, en analysmetod som ännu inte applicerats i Sverige. Tanken med Crime Harm Index är att vikta olika typer av brott mot varandra. Det vi har att tillgå är än så länge en skiss på analysmetoden. Det finns inget material, och analysmetoden är således inte ett giltigt argument.

Jag, och många med mig, kommer aldrig att acceptera den nidbild av Limhamn som M, tillsammans med SD, målar upp. Fakta trumfar populistisk propaganda och argumentation om påstådd kriminalitet, oro och känsla av otrygghet, som på ett märkligt sätt tillåts sätta agenda på debatten om Limhamn.

Media bär ett ansvar i att vanligt folk känner oro, då de med sitt sensationsjournalistiska narrativ manifesterar nidbilden. I otaliga artiklar tillåts M och SD sprida sin populistiska propaganda.

Jag välkomnar brottsbekämpning och att sätta buset på plats. Men jag accepterar inte att det sprids lögner och propaganda om Limhamn, på det sätt som Moderaterna och Sverigedemokraterna gör. Jag vill hävda att media och oppositionspolitiker är ansvariga för den oro och den känsla av otrygghet som finns hos vissa människor på Limhamn.

Det är djupt beklagligt att folkvalda populister som M och SD  spelar med människors känslor.


Mer läsning i debatten:

David Ehle, Motargument: Att bygga för integration – hyresrätter på Limhamn skapar konflikt

David Ehle, Kvällsposten: Malmömoderaterna sprider ogrundad rädsla och oro

Torbjörn Tegnhammar (M), Kvällsposten: M accepterar inte en skönmålande verklighetsbild


Fakta vad gäller brottslighet, trygghet och säkerhet i Malmö står att läsa på Malmö stads hemsida.

Malmö Stad

En ny strategi mot ideologiska pandemier

Ropen efter auktoritära ledare och totalitära statsskick verkar inte klinga av, vare sig på hemmaplan eller i vår omvärld. Hittills har vi tagit debatten och argumenterat utifrån vår egen uppfattning om vad som är sant och riktigt utan att lyckas med att vända skutan. Snarare har vi lagt bränsle på brasan. Kanske är det hög tid att vi omvärderar vår strategi.


Nu avslöjas att Donald Trump varit en notorisk skattesmitare. Om skatteinbetalningarna, eller bristen på, har varit i enighet med gällande lagstiftning låter jag vara osagt. Det intressanta är istället hur detta avslöjande kan påverka chansen att bli omvald. Det är varken den första eller sista skandalen som avslöjats kring den amerikanska presidenten.

Drar man paralleller till vår svenska politiska hemmaplan så vet vi att för varje makalös skandal som avslöjats kring Sverigedemokraterna, så har väljarstödet snarast ökat. De komprometterande uppgifter som kommer fram relativiseras, avfärdas eller bekräftar PK-maffians oinskränkta makt över politiken och medierna. Oftast är problemet någon annans fel. ”Det ska vi ta tag i när vi tar makten”.

Det är som att vad som än avslöjas och vilka avgrunder som än uppkommer så leder det fram till samma kafkaeska slutsats. Inget blir möjligt att debattera. Ansvar är närmast omöjligt att avkräva. Det är som att drabbas av en diagnos där allt du är, allt du tidigare varit och allt du kan tänkas vara avfärdas som något som är typiskt för diagnosen. -Jag är inte sinnessjuk, jag lovar. – Äsch så säger alla. Kom med här så ska vi bälta dig och ta fram ECT-maskinen så känns det snart bättre.

Frågan är då vad som kan spräcka bubblan. Uppenbarligen har fakta och motargument ringa betydelse när känslan och tillhörigheten till den egna gruppen är viktigare än allt annat. Ingenting, vare sig tveksam moral, nazistiska kopplingar och utspel, eller rent av kriminalitet verkar minska väljarstödet.

Många länder har sina egna versioner av Trump och Åkesson som för varje val utökar sitt politiska inflytande och hittills har ingen kunnat presentera en ”best practice” när det kommer till slå stopp i maskin. Den samlade kompetensen av de som är i opposition mot auktoritära ledare presenterar analyser och lösningar som oftast tyngs av ett utifrånperspektiv. Få, om ens någon har bytt fot till förmån för mer demokratiska politiska idéer. Kanske är det så att för oss dödliga så är det hela så förbaskat svårt att ta till sig. Hur kan man i de mest välmående delar av världen ropa efter auktoritär politisk ledning?

Hade vi haft mer korrekt kunskap om varför människor röstar på auktoritära politiska partier hade vi kanske kunnat argumentera utifrån deras planhalva, eller kunnat presentera ett resonemang som gått hem i de kretsarna. En annan tanke är att vår övertygelse om att giltig argumentation utifrån fakta har någon avgörande betydelse. Kanske finns det inget intresse av en dialog överhuvudtaget. Kanske är det så att de fundamentalt identifierar sig med ideologin. Det är ingen rolig tanke men det är nog hög tid att vi låter det sjunka in. En del människor är tydligen villiga att offra demokratin och det öppna samhället för en helt annan politisk lösning, till varje pris. Det finns helt enkelt andra ideal och en annan världsbild som vi måste lära oss att förstå fullt ut om vi ska kunna vinna debatten. Att argumentera utifrån vår egen uppfattning om vad som är det goda och riktiga har ju visat sig lönlöst.

De krafter som bär politiska fenomen som Trump, Bolsonaro, Órban och Åkesson är likt Covid-19 ingenting som kommer att försvinna någon gång snart. Det har visat sig vara en grannlaga uppgift att förhindra smittspridning av ideologier vi trodde vi var immuna mot. Ska vi i tid kunna hantera ideologiska pandemier så kanske vi måste se över våra strategier, utgå från källan och lära oss hur en mer eller mindre för oss okänd verklighet faktiskt fungerar.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Vem får bestämma hur du klär dig?

En debatt som blossat upp på internet i allmänhet, och Facebooks hatsidor i synnerhet, är vilken färg på kläder som Nyamko Sabuni (L) ska ha. Jag försökte att föra fram att den enda personen som har rätten att avgöra vilken färg någon person, vem som helst bör ha ska avgöras av individen. Här mötte jag direkt på patrull, det tillhör tydligen yttrandefriheten att säga vad en person, läs kvinna, ska ha på sig. Mitt ifrågasättande gjorde tydligen intrång på dessa människors yttrandefrihet.


I en debatt som blossat upp i en hatgrupp på Facebook gick ut på att Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni till sitt senaste riksdagsframträdande hade valt en specifik färg på sin klänning. Önskemålen flödade om vilken färg på klänningen hon borde ha valt istället. Detta sker alltså i en grupp på Facebook år 2020, frågan ställdes dessutom ihop med om man skulle bli stämplad som rasist. Jag lade in en kort replik att man förvisso inte skulle bli klassad som rasist, men däremot som mansplainande mansgris men att han gärna fick testa själv för att se hur hans ytterst privata önskemål skulle mottas av Sabuni.

Något senare, när debatten kring hennes val av färg på klänning hade bubblat på ett tag, gjorde jag en jämförelse med kalifatets åsikter om vad kvinnor bör klä sig i. Den jämförelsen var långt ifrån accepterad. Vi återgår till min tankebana om de påståenden som florerade i denna grupp på Facebook, där en grupp män gör sig till talespersoner för vad en kvinna bör bära för färg på sin klänning, eller för den delen vad för sorts kläder hon bör bära då är vi farligt nära samma sorts styre som kalifatet nyttjar: Män bestämmer vad en kvinna ska ha på sig.

Här blir debattören tillsagd att hen visst får ha åsikter men att man inte alltid behöver uttala dem. Varpå debattören blir stött och menar att han blivit tillsagd att inte ha åsikter om en annan människas klädval. Detta är ett typiskt debattfel som begås i hatgrupper likt den aktuella här. Yttrandefrihet är att få säga vad man vill utan att bli emotsagd. Det finns en diskrepens mellan åsiktsfrihet och yttrande frihet. där åsikten ger dig fritt att ha vilka åsikter du vill, medan yttrandefriheten förvisso ger dig rätt att säga vad du vill, men där du kommer att stöta på meningsmotståndare och även rättsligt motstånd i form av förtal och/eller hets mot folkgrupp.

Lång tradition av kvinnoförtryck

För att skapa ytterligare en dimension i dessa klädkoder citerar jag några rader om klädkoder och i detta fall om slöjans historia.

Huvudbonader har uttryckt status och tillhörighet i alla kulturer och tider. Långt in på 1900-talet bar gifta kvinnor på den svenska landsbygden huvudduk eller sjalett för att markera ”ärbarhet och dygd”. I vissa delar av Sverige tvingades ogifta kvinnor som blev med barn att bära en röd så kallad horklut. De fick inte gå barhuvade som andra ogifta kvinnor, och inte bära den huvudduk som gav de gifta kvinnorna status. (Källa: Feministiskt initiativ, Slöjan har en historia av både förtryck och befrielse)

Slöjan har haft en lång historia även i Sverige. Det är inte länge sedan kvinnor bar schalar som täckte deras hår och det var inte enbart när de besökte kyrkan, det rör sig om mindre än 40 år sedan. I en essä i SvD läser vi bl a:

Men Paulus påbud om kvinnas hår formades inte i ett vakuum. För tvåtusen år sedan var normen bland såväl judinnor som romerska kvinnor att dölja sitt hår från och med giftermålet. Det var ett tecken på kyskhet. Judiska män kunde begära skilsmässa utan att betala tillbaka hemgift om kvinnan gått barhuvad utomhus. Gifta romerska kvinnor bar i regel ett slags kappa eller mantel som dolde allt utom händer och ansikte då de visade sig offentligt. (Källa: SvD, Slöjan har en lång historia i Sverige)

Män har i alla tider runt om i världen försökt styra över vad kvinnan ska bära för kläder med olika bestraffningsmetoder om hon skulle bryta mot dessa. En artikel i Expressen tar upp några bra exempel på hur män har försökt, och än idag försöker, styra hur kvinnor ska klä sig. Vi män bör konstant ställa oss frågan ”på vilket sätt kan jag ha varit med och bidragit till fenomenet?”. Jo, genom att exempelvis tala om för en kvinna vilken färg på klänningen som hade varit snyggare, genom att förklara för sin minderåriga dotter att hon bör nog ha en baddräkt istället osv. Ett av exemplen är att:

Det tvådelade klädesplagget skapades 1946 i Frankrike. Påven bannlyste plagget och även andra länder som Italien, Spanien, Portugal och Australien, förbjöd kvinnor på den här tiden att bära bikini. (Källa: Expressen)

Jag väljer att peka på dessa företeelser då jag anser att de visar på att problemet med att män bestämmer vad kvinnor ska och inte ska ha på sig är ett arv som vi bär med oss i våra kulturer långt tillbaka i tiden.

Rent juridiskt finns det ett antal paragrafer som skyddar individen att själv uttrycka hur hen ska klä sig och uttrycka sig i form av alla möjliga utsmyckningar. På regeringens hemsida står det att läsa bland annat:

Den handlar om att människor har rätt att leva i frihet och att kunna bestämma över sina liv. Människor har rätt att till exempel tycka, tänka och säga vad de vill så länge det inte skadar andra människor. (Källa: Regeringen: Vad är mänskliga rättigheter?)

Julia Nyberg, svensk författarinna.

Miljontals kvinnor har utsatts för repression, för fängelsestraff, böter och förnedring av regimen just för att de inte vill bära tvångshijab.  (Källa: SVT, I 40 år har Irans kvinnor förtryckts av regimen)

Vem bestämmer?

Kan vi då via lag kräva vilka kvinnor kläder ska ha på sig, eller bör vi helt enkelt låta kvinnor bestämma det själva? Kan vi enas kring att kvinnor vet bäst vad de trivs med att ha på sig, oavsett om det handlar om en färg på en klänning eller om en hijab? I Sverige var det mindre än 100 år sedan kvinnan valde att täcka håret utifrån kristen tro. Min mormor bar hijab för att visa att hon var en gift kvinna och detta var för mindre än 50 år sedan. Kan vi enas kring det faktum att kvinnor faktiskt kan välja fritt bland det klädutbud som finns att bära?

Det handlar alltså om en tunn linje att vandra längs om man vill hålla sig inom lagens råmärken. Visst kan du uttrycka dina känslor kring en persons kläder, men du riskerar att hamna inför domstol om du disrespekterar andra människors rätt att utrycka sig själv. Det handlar till syvende och sist om varje individs rätt att uttrycka sig själv i kläder och utseende som kanske provocerar dig och hur du tänker att denna person ska utrycka sig. Detta gäller oavsett om det som provocerar dig handlar om, tatueringar, piercingar, hårfärg eller att täcka valda delar av kroppen. Vad kommer att bli vår nästa strid kring vad som är acceptabelt att bära? Piercingar, tatueringar, eller kanske rent utav frisyrer? Kan vi snälla enas kring det faktum att individen vet bäst hur hen vill se ut när hen går ut bland människor?


Källor
Expressen, Så har män styrt kvinnors kläder genom åren
Feministiskt initiativ, Slöjan har en historia av både förtryck och befrielse
Regeringen, På lätt svenska: Vad är mänskliga rättigheter?
SvD, Slöjan har en lång historia i Sverige
SVT. I 40 år har Irans kvinnor förtryckts av regimen


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

När du hör ordet kultur…

Många tror att Sverigedemokraterna bara vill ha lite mindre invandring och lite tuffare tag mot kriminalitet. I själva verket tänker de förändra Sverige radikalt, om de får chansen. Och de tänker göra det med kulturpolitik.


”När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver”. Så lyder ett citat som ofta tillskrivs Hermann Göring.

Men citatet är inte Görings – det kommer från pjäsen Schlageter, som uruppfördes som en födelsedagspresent till Adolf Hitler redan 1933.

Att repliken ofta läggs i munnen på en av de mest ökända nazipamparna beror, får man förmoda, på att han mycket väl kunde ha sagt det. Kulturpolitiken var ju central för nationalsocialisterna, precis som för andra totalitära eller auktoritära rörelser. De definierar kulturen som en folksjäl, och samtidigt som en manifestation av nationens överlägsenhet. Kulturlivet, det vill säga litteraturen, konsten, filmen, teatern och museerna, är då ett redskap makten använder för att fostra medborgarna till den historiesyn, världsbild och faktiskt identitet som man bestämt är den enda rätta. Kultur som inte tjänar det syftet förminskas eller förbjuds.

De fria medierna betraktar man på samma sätt – all nyhetsvärdering, rapportering och analys som inte understödjer de styrandes narrativ blir något skadligt. Därför ser regimen det både som sin rätt och sin plikt att hålla kulturen och medierna i strama tyglar. Inget främmande får sippra in, inget ska avvika, allt ska vara enhetligt och passa in i berättelsen om nationen och folket.

Sverigedemokraterna är sannerligen inget undantag.

SD och monokulturen

På hösten 2019 svällde det sverigedemokratiska bröstet av självförtroende. Deras opinionsstöd ökade i mätning efter mätning. Partiets position som största parti till höger, många procentenheter större än Moderaterna, tycktes cementerad. Både Moderaterna och Kristdemokraterna graviterade i allt snävare omloppsbanor runt Sverigedemokraternas ständigt starkare lysande sol. Hjärtefrågorna kastade långa skuggor över alla andra politikområden: år av enögt fokus och propaganda hade äntligen flyttat det offentliga samtalet dithän att de andra partierna nu tävlade om vem som kunde vara tuffast mot flyktinginvandring och brottslighet.

Så Sverigedemokraterna passade på. De började flytta fram positionerna på ett helt annat politikområde. Ett politikområde som inte många förknippar dem med, men som de i kulisserna prioriterar högre än något annat.

Det är lätt att tro att Sverigedemokraterna vill att Sverige ska vara ungefär som idag, med den skillnaden att brottsligheten ska vara lägre och invandringen mindre. Men det är helt fel; inte för att de inte vill dessa saker, utan för att deras egentliga vision är så mycket mer omstörtande.

De vill bygga en monokultur, grundad på idén att det en gång fanns ett Sverige som var perfekt men gått förlorat; en sorts sjunket Atlantis som ska återuppstå genom Sverigedemokraternas försorg. I den återställda nationen finns inga avfällingar och sker inga kulturkrockar. Där råder sammanhållning mellan människor. Nationens ledare har förstås alltid landets bästa för ögonen och ska därför ha långtgående befogenheter och mer eller mindre direkt kontroll över alla viktiga samhällsfunktioner. Demokratiskt käbbel är inte längre nödvändigt; allt är redan till det bästa. Och det viktigaste sammanhållande kittet i denna nationella harmoni, är – kulturen.

Jimmie Åkesson säger det själv i en intervju från 2019, apropå att SD i Sölvesborg bestämt sig för att inte köpa in vad man kallar utmanande samtidskonst:

Det här är ju känsliga frågor, vilket är helt obegripligt för mig. Det här handlar ju om hur man använder skattepengar. Ska de användas för att köpa in konstföremål som provocerar och väcker  anstöt eller ska de användas till att köpa in sådant som skapar sammanhållning och förenar kommunens invånare. Jag väljer det senare. (Källa: Expressen)

Jimmie Åkesson 2016. Upphovsmakare: Sverigedemokraterna. Attribution-ShareAlike 3.0 Unported (CC BY-SA 3.0)

Antingen skapar konsten sammanhållning, eller så väcker den anstöt. Längre sträcker sig inte Åkessons analys. Därför förstår han inte vad som är problemet med en ordning där politiker väljer konst som ska förverkliga det egna partiets ideologiska drömmar. En ordning där politiker använder offentlig konst som ett politiskt verktyg, som ett sätt att påverka medborgarna i en ideologiskt motiverad riktning.

SD kontrollerar kulturen

Samtidigt försöker Sverigedemokraterna lura i oss att man vill befria kulturen från politiserad klåfingrighet. Partiet ser den överallt, inte bara hos Sveriges radios P3 som Jimmie Åkesson dömde ut som ”vänsterliberal smörja” 2018, i en partiledardebatt i just den kanalen. Han sade också att han tyckte att P3 borde läggas ner.

Men avsikten är inte att befria kulturen, utan att slå den i sverigedemokratiska bojor. Några citat ur Sverigedemokraternas filmpolitik, en uppvisning i Orwellskt double-speak, undanröjer eventuella tvivel om det:

I dag sker en alltför politiserad detaljstyrning sett till hur filmstöd delas ut i Sverige. Normkritik och vänsterinriktad identitetspolitik präglar den statliga filmpolitiken, vilket begränsar kreativiteten. Detta vill vi motverka. (Källa: sd.se)

Ah, filmstödet är politiserat. Man vill skydda konstnärlig frihet!
Men i nästa andetag:

Sverigedemokraterna anser att det bör vara ett mål att levandegöra det svenska kulturarvet […] genom filmatiseringar som utspelar sig i historiska svenska miljöer. […] Det vore önskvärt med ett särskilt stöd riktat mot nyproduktioner som lyfter upp och levandegör den svenska historien och det svenska kulturarvet. (Källa: sd.se)

Det står där svart på vitt – Sverigedemokraterna är inte motståndare till att statliga filmstöd riktas till ideologiskt önskvärda produktioner. De vill inte främja oberoende kulturutövning eller konstnärlig frihet. Tvärtom är Sverigedemokraterna riksdagens enda parti som uttryckligen vill kontrollera kulturen, inklusive filmstödet, för sina egna politiska syften.

På höjden av det sverigedemokratiska självförtroendet 2019 ville SD-riksdagsledamoten Aron Emilsson kalla upp cheferna för Sveriges television och Sveriges radio till riksdagens kulturutskott. Där skulle de stå till svars för specifikt programinnehåll som partiet fann misshagligt på grund av påstådd partiskhet. Emilssons utspel väckte kontrovers och det blev inget utskottsförhör för public service-cheferna, vilket inte var något misslyckande för  Sverigedemokraterna – snarare var utspelet en framgångsrik testballong, ett sätt för partiet att pröva sina auktoritära vingar, ytterligare flytta på gränserna för vad som är normalt i svenskt politiskt liv.

I svåra tider saknar SD:s splittringspolitik relevans

Men så kom coronapandemin, och plötsligt hade ingen tid med sverigedemokratiska krumbukter. Nu fanns riktiga problem att hantera. Tysklands förbundskansler Angela Merkel uttryckte det väl när hon sade att ”vi ser nu att pandemin inte kan bekämpas med lögner och desinformation, ej heller med hat och agitation”. (Källa: Neue OZ)

Och detta är ändå ett gott tecken. När samhället ställs inför en extraordinär utmaning som faktiskt är verklig, då kan alla se att en politisk kraft som enbart ägnar sig åt splittring och gnäll saknar relevans.

Men nu, på höstkanten 2020, har den politiska borgfreden kring pandemin klingat av. Sverigedemokraterna har börjat höras i debatten igen, sedan kriminalitet och migration återtagit sina platser längst fram vid politikens scenkant. Och partiets allt närmare vänner i den politiska högern, M och KD, springer villigt dess ärenden med vulgära utspel om att bygga svenska fängelser i andra länder, att barn i ”kriminella klaner” ska omhändertas av polis och att det dödliga våldet i Sverige skulle vara ”en andra pandemi”, och inte minst om att sabla ner stora delar av public service-bolagens produktion ”redan under kommande mandatperiod”.

Sverigedemokraternas politik i profilfrågorna är illa nog, men det är inte med omänsklig flyktingpolitik och empatilös hårdhet mot brottslingar som Sverigedemokraterna drar undan mattan för vår liberala demokrati. Det är när de vinner kontrollen över de fria medierna och det fria kulturlivet, som de får makt över vad vi ser, hör, läser, lyssnar till, pratar om, tänker på, frågar oss och drömmer om.

Så vad gör du, när du hör ordet kultur? 


Mer att läsa:

Sverigedemokraternas filmpolitik

SD ville kalla SVT-chefer till riksdagen, Aftonbladet i februari 2020.

”I stället för att köpa in en tavla med menskonst så kanske man kan ha en byst av någon tidigare framträdande person från kommunen som alla kan relatera till” – Jimmie Åkesson intervjuad av Expressen 2018  

Så blev begreppet ‘menskonst’ ett politiskt slagträ” – kulturartikel på svt.se från september 2019

Wikipedia om Entartete kunst, den nazistiska regimens benämning på konst man ansåg ”urartad” och därför förbjöd. Såväl konstnärer som kuratorer belades med yrkesförbud som ett led i nazitysk kulturpolitik.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Recension av Jonathan Lundbergs ”Sverigevänner”

Jonathan Lundbergs bok “Sverigevänner – Ett reportage om det svenska nätkriget” berättar på tematiskt och grävande sätt om hur framväxten av så kallade “alternativa medier” och samspel med Sverigedemokraterna under 2010-talet.

I boken redovisar Lundberg historiken bakom det som idag kallas för “kulturkriget” i svensk debatt som rörande frågor om migration och religion. Utöver berättelser om ett förändrat politiskt och medialt situation är boken också en berättelse om värderingskonflikten i samhället. 

Lundbergs berättelse startar i USA år 2003 i samband med grundandet av forumet 4chan, som är populär bland tonårspojkar som ofta kände sig mobbade och maktlösa. Forumets aktiviteter på basis av rasistiskt innehåll blev enligt författaren början på “nätkriget” i Sverige. Här får läsaren veta mer om “the alt-right” (den alternativa högern) rörelsen präglad av idéer som vit nationalism, nynazism, antisemitism och muslimfobi. 

Författaren beskriver också hur 4chan blev det viktigaste verktyget för alt-right medlemmar att skapa innehåll och budskap med syfte att stödja Donald Trumps kandidatur till USA:s presidentpost under 2016. I samband med det har även Sverige blivit en avgörande symbolfråga för både liberaler och konservativa, liksom andra politiska aktörer. Framåt valet 2014 blev det allt vanligare i forumet med att beskriva Sverige som ett “mångkulturellt helveteshål” och “ett land i kaos” på grund av invandring, islam, feminism och mångkultur. 

Läsaren får också veta att under valet 2018 kom många ur alt-rightrörelsen och sympatisörer från Sverige att skapa innehåll som skulle gynna Sverigedemokraterna, även genom rasistiska videos och memer. En stor del av boken fokuserar på utvecklingen hos SD genom intervjuer med partiets ledande medlemmar som SD:s “digitala mogul” Jacob Wallerstein som bland annat, absurt nog, hävdar att SD alltid försöker att rapportera i enighet med sanningen.  

En av bokens främsta poänger är bevisandet hur SD medvetet har planerat, organiserat och finansierat aktörer som kallas för hatsajter och rasistiska portaler. Lundberg menar att målet för SD och de högerextrema portalerna, som t ex Samhällsnytt (f d Avpixlat och Politiskt inkorrekt) är att vinna väljare och påverka människors  sociala verklighetsbilder genom fokus på negativ rapportering om invandring, brottslighet och sambandet mellan. Det är också enligt Lundberg en del av den nationalistiska och högerkollektivistiska agendan att genomföra en sorts kulturell revolution och med tiden etablera kontroll över offentliga institutioner.

Boken avlsutas med författarens  konstaterande att nätkriget har vuxit bortom Sverigedemokraterna, Stå upp för Sverige (Facebookgruppen) och den ”sverigevänliga” rörelsen. Enligt Lundberg är Sveriges politiskt medvetna befolkning idag delad i två läger, där författaren retoriskt frågar om vilka värderingar ska vara ledande i framtiden?


Boken ”Sverigevänner – Ett reportage om det svenska nätkriget” gavs ut på Piratförlaget i november 2019 och finns sedan en tid tillbaka att få i pocketversion.

SD i opinionen under 5 år

Det prognostiserade väljarstödet för olika politiska partier – i form av förändringar uppåt eller neråt – går att följa på många olika ställen, inte bara i dagstidningarna.

Ett par av de webbsidor som visualiserar opinionsundersökningarnas prognoser är Wikipedia och val.digital. Eftersom det är privatpersoner som uppdaterar dessa sidor efter det att tidningar publicerat siffror från respektive opinionsinstitut, är det en viss eftersläpning i inrapporteringen.

Den webbsida som Motargument anser har den mest översiktliga och lättmanövrerade historiken är val.digital :

Visualisering av opinionsundersökningarna över en tidsperiod om 5 år på https://val.digital/Party-SD/ (några gallupar valdes bort i denna skärmdump med anledning av att de inte utkommer frekvent)

På val.digital kan man i den översta menyn byta mellan de olika partierna och ställa in valfri längd på historik med en kalenderfunktion.

Det finns även några personer som sammanställer och offentliggör partiernas väljarprognoser, bland annat https://twitter.com/statistiskO

Lägg märke till att Sentio inte uppdaterats här. Enligt Wikipedia-sammanställningarna hade SD en prognos om 22,2 % i maj 2020.

Motargument vill råda alla att i huvudsak betrakta att väljarstödet för de politiska partierna i landet är som rösträkningen efter valdagen. I alla nyhetsartiklar där väljarstödet definieras i siffror i procent och tiondels procent, kan de ytligt sett verka vara mycket vetenskapliga fakta och en sanning. Så är inte alltid fallet. Opinionsundersökningar är endast prognoser.

Lägg därför inte för stor vikt vid en enstaka månads enkät. Undvik att överdriv värdet av en enda månads gallup från ett enda företag, för den kan aldrig vara en riktigt pålitlig indikator för hur hela landets väljare kommer att rösta på nästa valdag.

För att kunna uttyda längre tendenser bör man både följa historik över längre tidsperiod och att göra någon avvägd kombinerad kompott av de olika instituten. Till exempel som detta nya valforskningsprogram från Göteborgs Universitet.

Wikipedia-sammanställning på svenska:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Opinionsunders%C3%B6kningar_inf%C3%B6r_riksdagsvalet_i_Sverige_2022

Länk till samma Wikipedia-artikel på engelska, som vi anser har lite smidigare upplägg:

https://en.wikipedia.org/wiki/Opinion_polling_for_the_2022_Swedish_general_election

Länk till många andra länders prognoser på Wikipedia:

https://en.wikipedia.org/wiki/Category:Opinion_polling_for_future_elections