Etikettarkiv: internet

#näthat: Att så ett frö av rädsla

Gästkrönika av Hanna Zetterström

Självhat och självömkan. Vi har alla känt de där olika känslorna av sorg och ledsamhet, de gråskaliga och nästan osynliga men samtidigt allt för synliga känslorna. Vi har alla känt den där klumpen i magen som bildas när man får höra något som inte känns bra och som sårar en djupt. Klumpen växer, blir stor och vänder hela ens insida upp och ned & ut och in. Vi har alla känt oss nedtryckta, hatade och utfrysta av någon. Kanske var det av din allra värsta fiende på högstadiet? Kanske var du en gång i tiden tillsammans med någon som du i slutändan förstod gav dig mer hat än kärlek? Kanske blev du bortstött som liten av en förälder eller kanske till och med utav en hel familj?

Vem som helst kan så ett frö av obehag i magen på någon, och vem som helst kan få fröet att växa. Personen som vattnar det, rår om det, ger det solsken och syre – ja, personen som helt enkelt ger det en chans att växa i en fotosyntes av kränkningar kan vara vem som helst. Det kan till och med vara flera på en och samma gång. Om man öppnar upp sig och berättar för någon att någon annan har behandlat en på ett kränkande sätt får man oftast sympati och tröst. Man brukar få en kram, en klapp på kinden eller en kommentar som ”Nämen gud, det där är ju inte okej för fem öre!”.

Omgivningens ursäkter

Människor tycker inte att det är okej, mobbning av alla typer är en utav de värsta sakerna som finns enligt många. Att kränka någon och få den att ifrågasätta sitt mänskliga värde är ingenting en normal människa stöttar och står bakom. Eller? Det är åtminstone vad alla tror, men när det händer på internet så är det helt plötsligt en helt annan fråga.

”Ta det med en nypa salt”, säger de. ”Ta det med en nypa salt, det är bara på internet!”

”Lägg inte ut det där om du tycker att det är så jobbigt att folk kommenterar sådant där då!”, häver de ur sig.

”Du får skylla dig själv som har så mycket starka åsikter, du fattar väl att folk kommer bli upprörda?”, frågar de nedlåtande.

I en webbserie kallad ”Dagens Sverige” säger experten Olle Brickstad att näthat ibland kan vara allvarligare än kränkningar i verkliga livet. Det har, enligt Brickstad, att göra med att materialet som sprids på internet ofta får en snabb viral spridning vilket gör att det är lätt att få tag på, och det blir ännu lättare eftersom att materialet ligger kvar för alltid.

Det är svårt att peka ut en särskild gräns på vad som är och inte är näthat enligt Brickstad. Han säger att ordet näthat är ett paraplybegrepp för internetrelaterade kränkningar, även om det inte är ett juridiskt begrepp. Näthat kan, enligt Brickstad, vara både brottsligt och inte brottsligt. Enligt mig är näthat alltid ett brott; ett brott mot den grundläggande godhetsmoralen jag så korkat förväntar mig att alla människor ska ha programmerade i sig.

Vad är det egentligen som gör att näthatare tror att de kan skriva vad som helst, när som helst till vem som helst?

Vad är det som driver deras hat, är det olikheter de är rädda för?

Har de inte lärt sig när de var små, precis som jag gjorde, att man ska tänka på vad man säger innan man säger det till någon?

Ifall de har blivit uppfostrade på samma sätt som jag och så många andra har, hur kommer det sig då att det tycker att det är en så pass stor skillnad på verbala och virtuella kränkningar som de verkar göra?

Sandlåda

Under hela vår barndom har vi fått lära oss att man ska be om ursäkt och säga förlåt om man gör någon ledsen. Under hela vår tid på dagis fick vi lära oss att man ska vara snäll, att man ska vara en bra kompis och att man inte ska göra andra illa med mening. På dagis löser vi konflikter med det magiska ordet ”förlåt”, och sedan fortsätter vi leka tillsammans. Varför kan det inte vara så enkelt även i det vuxna livet?

Självklart förstår jag att näthat, oavsett om det juridiskt sett är brottsligt eller ej, är mycket värre och mer komplicerat än att kasta sand på någon eller att säga att någon inte är bjuden på ens födelsedagskalas. Näthat är ett mycket större och bredare problem än sådana saker, men för det mesta känns det som att näthatare och dagisbarn ligger på samma nivå: sandlådenivån.

I filmprojektet ”Män som näthatar kvinnor” som sändes i Granskarna SVT år 2013 talar 12 offentliga kvinnor ut om det näthat de har fått utstå under sina år som aktiva offentliga personer. Det är rått, känsloladdat och oerhört starkt att titta på. De avslöjar att de har fått och fortfarande får hotbrev om våldtäkt och mord.

Kvinnorna läser upp breven, där männen har skrivit att de förtjänas att våldtas och stenas till döds. Vissa av de anonyma männen erkänner till och med i sina brev att de har stalkat kvinnorna och att de vet vart deras barn går på dagis. Kvinnorna blir kallade för diverse könsord, när de säger orden skakar de på sina röster och tittar rakt in i kameran med tårfyllda blickar likt försvarslösa små barn. Det är otroligt skrämmande att se på. Jag känner med de här kvinnorna, och jag tycker verkligen att det är för jävligt att de ska behöva utstå det som de tvingas göra.

Hur ser näthataren ut?

Tanken på att det kan vara vem som helst som skriver breven ger mig en stark känsla av obehag. Det kan vara mannen med den bruna Sinatra-hatten jag alltid möter när jag går hem från spårvagnen på kvällen, det kan vara den charmiga bartendern som jobbar på mitt smultronställe till standardkrog, det kan vara en gammal släkting jag inte har någon direkt kontakt med, det kan vara min trevliga gamla lärare eller den käre brevbäraren som lämnar morgontidningen i min brevlåda och alltid säger hej.

Är det främlingsfientlighet som grundar sig i hot om våldtäkt och mord? Är det ett behov av kontroll och makt som utlöser förövarnas oacceptabla beteende, eller kan det till och med vara så illa att de blir upprörda bara för att kvinnorna de utsätter för hat är just kvinnor?

Näthatskulturen kommer alltid att förbli ett stort mysterium för mig, hur mycket jag än analyserar och letar reda på fakta om det så kommer jag aldrig att förstå. Att medvetet trycka ner en annan människa för eget behag, oavsett om det är bakom en skärm eller inte, är något som jag aldrig kommer kunna acceptera. Jag kommer aldrig låta mig tystas med skrämseltaktiker och jag tänker aldrig släppa in en trädgårdsmästare som sår orolighetsfrön i min mage igen.

Källor:

Intervju med experten Olle Brickstad: Dagens Sverige om näthat

Granskarna Sverige: Män som näthatar kvinnor

Normaliseringen av extremister

Det pratas just nu mycket nazism, antisemitism och förintelseförnekelse. Det handlar om Nya Tider på Bokmässan, om NMR på Almedalsveckan och om huruvida Förintelsen ägt rum eller om den i alla fall inte är överdriven. Jag kommer i den här krönikan inte att argumentera för att jag anser att nazism inte hör hemma vare sig på Bokmässan eller på Almedalsveckan.

Det jag oroar mig för är hur extremism i allmänhet normaliseras på ett sätt som håller på att markant förändra den politiska spelplanen. Radikala extremister, oavsett var på den politiska skalan de befinner sig eller vilken religion de säger sig tillhöra, arbetar frenetiskt för att skaffa sig en alltmer framskjuten position. Det pågår i detta nu en obehaglig normaliseringsprocess. Vi låter det ske, medvetet eller omedvetet? Det sker successivt, och till synes omärkbart för gemene man. Vi som ständigt befinner oss i den politiska debatten ser det tydligt.

Kommunism och vänsterextremism, vars anhängare till och från benämns som ”stenkastarvänstern”, är inte mer normaliserad idag än vad den har varit tidigare. Det har alltid funnits ett förlåtande skimmer över kommunismen, då det ju faktiskt är en ”fin tanke” i grunden. Kritiken gentemot de som utger sig för att vara maoister, leninister eller kommunister har genom åren lämnat en hel del övrigt att önska.

En möjlig förklaring till normaliseringen av högerextremism kan vara Sverigedemokraternas inträde på den politiska arenan. SD är mästare på att normalisera hela sin existens som bygger på hat, intolerans, främlingsfientlighet, generaliseringar och fördomar. Uttrycket är tillrättalagt, förlåtande och extremt farligt. Retoriken hos SD centralt är försiktigare än vad den är på gräsrotsnivå eller hos ”fristående” debattörer, alternativ media och bloggare. Den s k ”nolltoleransen” är ett hån mot såväl sverigedemokrater som icke-sverigedemokrater.

Vad beträffar religiös extremism talas det, med rätta, mest om islamism och jihadism, men vi ska inte glömma bort att det finns en ytterst obehaglig kristen fundamentalism, också kallad kristna högern/dominionism. Islamism har blivit en ständigt närvarande faktor i vårt samhälle. Det finns skrämmande statistik på hur många människor som faktiskt stödjer islamism och jihadism. Hos vissa muslimer finns en oacceptabelt förlåtande inställning till radikala islamister.

Jag upplever att normaliseringen av antidemokratiska och totalitära åsikter och ideologier ökar. Jag kan ha fel, då jag ständigt befinner mig i den politiska debatten. Framför allt upplever jag att det är normaliseringen av nazism, antisemitism, muslimhat och islamism som vinner mark. Jag vill hävda att ingen av dessa åsikter/ideologier är mindre vidrig eller farlig än någon annan.

Normaliseringen tar sig uttryck i att kommunister och vänsterextremister accepteras av antirasister eftersom ”de är antirasister”, nazister ges rätt att att sprida sitt hat genom demonstrationer,  och islamister i Sverige sprider sin hatpropaganda och föreningar undkommer granskning. Det är en skrämmande utveckling som vi under inga omständigheter ska acceptera.

För att komma åt denna normalisering finns några saker vi inte får tulla på:

  • Vi ska alltid benämna företeelser vid dess rätta namn. Vi måste se kommunism för vad det är. Kommunism är inte per automatik förenligt  med vare sig ”antirasism” eller ”humanism”. Nazism är nazism, och inte ett uttryck för vår oantastliga yttrandefrihet och inte heller någon slags romantisk och sund variant av nationalism eller patriotism.  Islamism och jihadism är just vad det är – religiös fanatism och inte den religion som 1,6 miljarder människor tillhör.
  • Vi ska fördöma all extremistisk aktivitet, brott relaterat till extremism ska lagföras och det borde funderas några varv till över hur lagstiftningen egentligen ska se ut. Ska lagarna gällande våldsbejakande extremism ändras?
  • Vi ska inte reflexmässigt hänfalla åt whataboutism då vi diskuterar. Whataboutism innebär ett förringande av en företeelse genom att föra fram en annan företeelse istället för att diskutera den första. ”Men kommunismen då”? är ett standardsvar i debatten kring nazism.
  • Vi ska fortsätta diskutera extremism och extremister och vi ska inte heller sluta argumentera mot dessa företeelser. Detta gör vi bäst genom saklighet och genom att vässa argumenten, något vi kan uppnå genom att alltid belägga med källor, under förutsättning att vi förstår oss på källkritik.
  • Vi ska fortsätta reagera då vi bevittnar extremism, såväl IRL som på nätet. Anmäl!

Det obehagliga i debatten just nu är lättjan över, och acceptansen kring, vänsterextremisters retorik och våld, att det fokuseras på skillnaden mellan nazister och nationalsocialister (en helt meningslös diskussion egentligen), huruvida nazister faktiskt är nazister eller inte och ett allt större ifrågasättande av Förintelsens existens. Dessa företeelser plussat med den ofta okritiska inställningen till islam och islamiska organisationer i Sverige utgör kärnan i den normaliseringsprocess vi ska göra allt som står i vår makt att bekämpa.

Internets och sociala mediers roll i normaliseringsprocessen kan inte underskattas. Extremismen har med hjälp av dessa relativt nya forum skaffat sig tillgång till en oändlig rekryteringsbas. Därför är det nödvändigt att vi är uppmärksamma på den extremism som vi bevittnar på nätet. På Facebook, Twitter och Instagram finns möjlighet att anmäla inlägg, bilder och profiler som sprider extremistiska åsikter.

Det ska aldrig vara legitimt att förringa, rättfärdiga eller blunda för extremism, oavsett vilken skepnad den antagit. Genom att normalisera den bidrar vi till ett farligare samhälle för oss alla. Det är vår förbannade plikt att ta avstånd och fördöma alla former av extremism. Hur vi väljer att göra det är en annan femma. Vissa gör det offentligt, andra väljer att göra det i en snävare kontext. Hur vi gör det är av sekundär betydelse, det viktiga är ATT vi gör det. Det är vi skyldiga oss själva.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Mer att läsa:

Publicister oeniga om Nya Tiders medverkan på Bokmässan

Almedalen kan stärka Nordiska motståndsrörelsen

Förintelseförnekelse

Sveriges Riksdag: Våldsbejakande extremism i Sverige – nuläge och tendenser

Ny rapport om våldsbejakande extremism på sociala medier

Öva civilkurage!

Denna artikel är tänkt att fungera som inspiration och att förhoppningsvis ge tips på hur man kan, och bör, agera i situationer då man bevittnar pågående brott, såväl IRL som på nätet. När som helst kan det utföras en kriminell handling i vårt samhälle. Denna manual är således inte specifikt kopplad till antirasism.

En rättegång har inletts i Sverige där de misstänkta gärningsmännen direktsänt video av misstänkt sexualbrott på sociala medier. Polis i flera andra länder undersöker liknande handlingar. Direktsändningarna har haft åskådare – som inte gjort tillräckligt för att försöka stoppa övergreppen.

I alla tider har olika brott utförts på offentliga platser, där det har funnits vittnen – som ignorerat eller som inte gjort tillräckligt för att avbryta. Det är ofta otillräckligt att bara försöka ringa 112 och gå därifrån – det är otillräckligt att ta ett foto eller video av något misstänkt och lämna platsen.

”närvaron av andra vittnen minskar chansen att en individ försöker göra något åt en risksituation.”

Psykologerna Bibb Latané och John Darly var troligen de första som identifierade ”passiva likgiltiga förbipasserande vittnen”, de kallade företeelsen för: ”Bystander Apathy Effect”.
Beskrivningarna inkluderar bland annat: ”ett vittne som ser en misstänkt handling får lägre ambition att agera (som t ex att larma eller avbryta handlingen) – om hen upptäckt flera andra vittnen.”

Ursprunget till deras forskning var ett uppmärksammat fall – överfallsvåldtäkt och mord på Kitty Genovese, år 1964 i New York – där det fanns vittnen, men ingen gjorde tillräckligt för att stoppa brottet.

I nutid måste vi tyvärr vänja oss vid nya företeelser, där potentiellt sett vem som helst kan bli vittne till brott – på internet. Vi bör alla bli mer uppmärksamma, vaksamma, ha mer civilkurage. Det går även att träna vår förmåga att undvika likgiltigheten, tystnaden, apatin. Ingen av oss vet när det tillfälle dyker upp då vi eventuellt skulle kunna förhindra eller stoppa ett brott eller hjälpa ett brottsoffer komma undan.

Förbered dig

Motargument har gått igenom många forskningsartiklar och ”goda råd” för att sammanställa en lagom kort, enkel lista med några få av alla olika förslag till lösningar och övningsmoment som finns:

1. Aldrig avhumanisera eller distansera oss från någon person som är skadad eller i en utsatt situation – glöm aldrig bort att de är en person som har ett namn, familj osv.

2. Öva på förståelsen för att hotade, utsatta, skadade personer förtjänar hjälp, på samma sätt som du själv vill ha hjälp om du skadas eller är i en utsatt situation.

3. Öka kännedomen om hur man kan hjälpa andra på säkra sätt. Det ökar chansen att en upptäcker skadade och viljan att hjälpa. Till exempel kan du observera hur bl.a. hemtjänst, räddningstjänst och ambulanssjukvårdare hjälper äldre och sjuka personer. Människor är mer benägna att utföra hjärt- och lungräddning på en främling om vi har tränat på det och observerat andra göra det. Gå en HLR-kurs eller L-ABC-kurs.

4. Du kan gå en självförsvarskurs som kan ge dig ökade insikter och övningar som du skulle kunna träna på tillsammans med vänner. Att uppleva hur du känner dig då du övar skulle kunna bli nyttigt då du observerar någon i en verklig incident.

5. Öva på olika sätt att larma och varna om brott, utan att du ska riskera din egen hälsa och helst utan att behöva använda våld eller vapen. Se ett förslag på en tänkbar civilkurage-övning i faktarutan nedanför bilden. Informera och bjud in familj, vänner och grannar att träna tillsammans med dig.

civilkurageMedium

Praktiska råd

Övningsexempel:

Låtsas att du är ensam och observerar ett misstänkt brott.

a) Öva på att ropa högt. Använd magen och lungorna så du kan ta i kraftigt. (förvarna alla i närheten om att du bara tränar)

b) Peka med en arm tydligt, rakt fram mot situationen. Vifta med stora gester – gör dig mer synlig, stå på ljus plats.

c) Se dig omkring om det finns andra förbipasserande som du kan söka ögonkontakt med, vifta för att aktivera.

d) Minst en person måste ringa 112! Se till att någon får kontakt med larmcentralen och stannar kvar på platsen.

Om ditt larmande märks tydligt ökar chansen att några andra förbipasserande hjälper till. Ju fler vittnen som brottslingen kan upptäcka desto tidigare kan den komma att avbryta och fly.

Var alltid försiktig. Gå inte för nära misstänkt incident. Låtsas aldrig som att du är beväpnad. Riskera inte din egen hälsa i onödan. Det är aldrig lätt att bedöma vad som är rimligt avstånd, så var försiktig. Är ni flera som observerar incidenten, försök att samordna er och dirigera varann till att stå på ungefär likadant avstånd, som t ex en halvcirkel. Minns tumregeln att undvika våld. Gör absolut inte mer än vad nöden kräver. Försök bara avbryta pågående incidenten. Försök få gärningspersonen att sluta eller fly – eller rädda den utsatta ur situationen.

Observerar du något misstänkt som sänds på internet, skriv flera olika korta meddelanden så snabbt du kan, som t ex: ”Stopp!”, ”Sluta!” eller ”Varför gör du/ni så?”. Försök beskriv att du kan se vad som pågår och uppmärksamma några vuxna på att det kanske sker något brottsligt. Försök hitta någon som kan göra säkerhetskopia av materialet – så att eventuellt bevismaterial inte försvinner. (Men sprid det inte vidare till någon annan än polisen)

Skriv ner anteckningar av vad du observerat så snabbt som möjligt, helst inom 30 minuter, till exempel i mobiltelefonen. Försök förmå andra vittnen att också skriva ner sina observationer. Människors minne är inte så perfekt som vi kanske tror och polis är måna om att få in så oförvanskade vittnesuppgifter så fort som möjligt. Stanna på platsen till polis kommer och informera dem om att du varit vittne till ett misstänkt brott och gjort anteckningar om det.

Om det skulle visa sig att du dragit förutfattade slutsatser, visar det sig vara något annat än ett brott – be om ursäkt och förklara att du trodde fel. Känn inte som att du har ”gjort bort dig”, det kan vara en av faktorerna som gör att man i lägre grad vågar agera.

Till slut det kanske viktigaste av allt med civilkurage och att motverka passivitet:

Du kan hjälpa många genom att sprida denna text och även andra artiklar på Motargument.se till alla dina vänner för att ni tillsammans ska kunna diskutera frågor som civilkurage, passivitet och öva på att motarbeta ”bystander effect”.

Fördjupa er gärna i många andra tips och vetenskapliga artiklar på sakfrågor som ni tycker är intressanta.

Källor:
https://en.wikipedia.org/wiki/Murder_of_Kitty_Genovese
http://www.independent.co.uk/news/world/americas/kitty-genovese-murder-the-real-story-of-the-woman-killed-in-front-of-38-witnesses-in-queens-in-1964-a7118876.html
http://www.the-line-up.com/brutal-murder-started-911/

http://stephendpalmer.com/bystander-effect/
https://www.verywell.com/how-to-overcome-the-bystander-effect-2795559
http://www.healthline.com/health/bystander-effect
http://archives.relevantmagazine.com/reject-apathy/how-break-bystander-effect

https://www.samuelmerritt.edu/sexual_violence/bystander
http://psychology.jrank.org/pages/101/Bystander-Effect.html
http://neuron4.psych.ubc.ca/~schaller/Psyc591Readings/GarciaWeaverMoskowitzDarley2002.pdf

Radikaliseringen av främlingsfientliga

Annelie Sjöberg, centerpartist, har postat ett grovt rasistiskt inlägg där hon ondgör sig över hur vi svenskar när vi blir gamla riskerar att tas om hand av invandrare. Främst är det muslimer som skrämmer, men alla som inte delar hennes språk och ”tysta kunskap” om svensk kultur är egentligen underkända.

Jag använder sällan ordet ”rasistisk”, utan föredrar ”främlingsfientlig”, men i detta fall är det svårt att sätta något annat ord på det hon framför. Att kvinnor ofta nog inte vill bli hjälpta på toaletten av män och att vi ska förvänta oss att vårdgivare pratar tillräckligt bra svenska för att förstå oss är självklart. Men AS går avsevärt längre när hon singlar ut länder som Afghanistan, Eritrea och Somalia som särskilt olämpliga att komma ifrån, och muslimer som otäcka och otänkbara vårdgivare.

Vidare menar hon att vi som har förfäder som bott i Sverige ”så långt kyrkböckerna sträcker sig” inte borde betala ”extra avgifter” för att slippa invandrare på ålderns höst och att ett invandrarfritt vårdföretag också måste vägra plats åt kändisar som står upp för flyktingar, och för alla som gillar IRM och ”SD ut ur riksdagen”. Hon vill alltså inte bara slippa somalier, eritreaner och afghaner som vårdgivare, utan vill även undvika att dela vårdhem med oss som tagit ställning för en human asylpolitik.

asbgHon påstår i sin profil att hon jobbar som gymnasielärare på Nyströmska skolan i Söderköping. Jag mailar dem och frågar hur hennes inlägg går ihop med deras värdegrund, och får svar femton minuter senare, trots att det är jullov, från rektorn: ”Personen i fråga arbetar inte på Nyströmska skolan i Söderköping.

Det visar sig att Annelie Sjöberg har sagt upp sig från sin arbetsplats efter kritik mot sitt engagemang i ”Folkets demonstration” – en hatgrupp där alla partier utom SD benämns landsförrädare, och där muslimhat och invandrarhat gror friskt. Gruppen ordnade en demonstration och hon åkte dit och höll ett tal. Hon har också medverkat i ”Radio Realism”. I pressen förklarar hon att hon gjort en uppgörelse med skolan och att hon är nöjd, eftersom hon inte trivts med sin anställning.

Jag messar med Staffan Danielsson, C, som ett par månader senare kritiserat skolan för hennes uppsägning, som han efter att ha pratat med henne och läst en artikel om henne i Nya Tider menar var framtvingad, och han svarar att han lärt känna henne som ny C-politiker, och fortsätter med ”Vad gäller anställda i äldreomsorgen ska ju alla kunna fullgöra sina arbetsuppgifter oavsett bakgrund och religion så att peka ut som Annelie gör är fel och olyckligt och främlingsfientligt. Att däremot ställa språkkrav i det arbetet kan ju vara relevant.” Han använde henne som moderator i en Centergrupp, men de kom överens om att hon behövde sluta efter något år när hennes medverkan i demonstrationen blivit känd för honom.

Jag gillar Staffan, även om vi ofta tycker olika, på grund av hans saklighet och förmåga att hålla god ton i debatter, men jag håller inte med honom i denna fråga. Min dotters allra bästa kompis är född i Eritrea. En fantastisk tjej, som läser på universitetet och känner sig som både svensk och eritreansk. Rolig, intelligent och med stor medkänsla ägnar hon en del av sin fritid åt välgörenhet. Hur skulle det ha känts i hennes mage att läsa att hennes lärare på gymnasiet uttryckt sig så om henne och hennes vänner som AS gjorde?

Man kan inte vara lärare och skriva hatinlägg där människor döms ut enbart baserat på deras religion eller etnicitet, anser jag. Elevernas rätt att bli sedda som individer måste komma före lärarnas rätt till sitt jobb. En elev ska inte ens behöva misstänka negativ särbehandling på grund av bakgrund eller religion.

Att lärare tar ställning i vänster-höger-frågor är något helt annat. Jag håller därför inte med om att det är lika illa med en kommunist, såvida den inte uttrycker sig så att elever behöver känna obehag och oro över att inte bli rättvist behandlade.

IRM har också skrivit om Annelie Sjöberg, och berättar att hon utretts av C och ändå ges fortsatt förtroende.

Det är förstås upp till var och en om man vill vara för generösa eller strikta regler för invandring, men det som pyser ur Sjöberg är inte migrationspolitiska ställningstaganden, utan grovt hat mot medmänniskor baserat på etnicitet och religion.

Det är förstås svårt att utifrån denna information avgöra huruvida hon alltid varit smygrasist och sedan gradvis kommer ut ur garderoben, eller om det som sker är en faktisk radikalisering, men den historia som framträder när vi, efter att inte känna till henne alls, nystar i hennes tidigare inlägg och uttryck är att tonen mot invandrare och även invandringspositiva svenskar blir allt hätskare.

Egentligen är det samma process som vid IS-radikalisering. Samhället tar avstånd från en grupp individer. Gruppen blir till en subkultur. Subkulturen ersätter samhället. Subkulturens berättelse blir till den enda sanningen. Människor utanför subkulturen upplevs som hot, och som djupt orättvisa i sina bedömningar och fördömanden. Bara vännerna på insidan förstår, och när de beter sig illa hittar man på ursäkter å deras vägnar. Gradvis uppstår ett ömsesidigt hat mellan subkulturen och övriga samhället.

Nej, jag påstår inte att främlingsfientliga i Sverige går lika långt som IS. Än. Parallellen gäller mönstret vid radikalisering. När jag läser i grupper som Folkets demonstration undrar jag hur långt de är beredda att gå. Var går gränsen för den som kallar oss som vill ha ett öppet Sverige för ”landsförrädare”? Vilket straff vill de, om de får välja helt fritt, se oss få för våra brott?

Utvisning? Fängelse? Tortyr?

Död?

Sett ur det perspektivet kanske vi ska hoppas att Centerpartiet, som normalt har högt i tak och en sund syn på mångkultur, låter AS stanna som medlem, och fortsätter den ”dialog” med henne de utlovade i februari.

Jag vill helst inte torkas i underlivet av karlar när den dagen kommer, och jag vill förstås att personer som tar hand om mig förstår svenska, engelska eller franska så att vi kan kommunicera. Men jag kan garantera att jag mycket gärna ser både afghaner och somalier som vårdpersonal, trots att även jag har rötter i Sverige ”så långt kyrkböckerna sträcker sig”. Ju fler nationaliteter på mitt hem desto trevligare. Jag är nämligen övertygad om att jag även på ålderns höst kommer att ha kvar min nyfikenhet på andra kulturer. Och även om Annelie helst väljer bort mig som granne väljer jag inte bort henne. Hennes kultur känns synnerligen främmande trots alla år jag ägnat åt att gräva i främlingsfientliga grupper, och jag ägnar gärna de sista åren av mitt liv åt att förstå den.

 

Not: Vi har skrivit till Centerpartiets Peter Karlström. Han har i skrivande stund inte svarat, vilket är förståeligt med tanke på att det är julledigt för många. Om/när vi får svar kommer vi att uppdatera inlägget med hans kommentar.

EDIT: I en tidigare version benämndes Annelie ”före detta socialdemokrat”. Det är nu borttaget, eftersom Annelie påpekat att det inte stämde.

#näthat: Verbala bombpiloter

Min idol bland svenska historieforskare, professor Peter Englund, skriver i sin essäsamling ”Brev från nollpunkten” om hur 1900-talet blev historiens blodigaste århundrade.

Han nämner översiktligt hur ny vapenteknologi var en av förutsättningarna. Bombplan, långtskjutande artilleri, raketer och stridsvagnar gjorde det praktiskt möjligt.

Men han går inte djupare in på hur ny vapenteknologi gjorde de snabba massmorden psykiskt möjliga, nämligen avståndet till fienden. Inte ens de mest hjärntvättade, kalla och blodtörstiga personerna klarade av att döda hur många som helst i evighet.

De tyska Einsatzkommando som sköt judar, kommunistiska partimedlemmar och andra i de ockuperade delarna av Sovjetunionen, kunde inte hantera massmorden hur länge som helst. Efter ett drygt år av massmord skickades ett stort antal av soldaterna, från meniga upp till generaler, tillbaka till Tyskland på grund av svåra psykiska problem. Även de mest hatiska och kyliga av dessa massmördare fick sina drömmar övertagna av bedjande, skrikande och gråtande kvinnor, barn och gamla. Och lik med ansikten förvridna av skräck förföljde dem. Alkoholen stillade inte deras nerver hur länge som helst.

Det var därför som gaskamrar kunde möjliggöra att bland annat vanliga f d tyska ordningspoliser kunde gasa ihjäl tiotusentals civila om dagen.

Det var bombplanen som gjorde att unga, livsglada 21-åriga Oxfordstudenter eller jämnåriga bondpojkar från amerikanska mellanvästern kunde massbomba tyska städer med fosforbomber som brände ihjäl hundratusentals människor vid varje bombräd.

Det var bombplanen som fick 30-åriga tyska familjefäder som kramade och pussade sina barn och fruar, som med hjälp av artilleri gavs möjlighet att spärra av städer som Leningrad och svälta ihjäl flera hundratusentals människor.

Tack vare tryckande på knappar, avstånd till motståndaren, eller ”fienden”, som du inte behövde se i ögat eller höra rösten på eller se röra sig, kunde människor med lätthet avhumaniseras.

De senaste få åren har sociala medier expanderat över världen. De har vuxit väldigt mycket, kanske huvudsakligen av godo. De får oss att prata med medmänniskor och skapa vänner som vi sedan träffar i verkliga livet.

Men knapptryckandet och avståndet kan också bidra till avhumanisering. Det som i värsta fall känns som lite råa skämt mot någon som inte är ”som oss”, skapar i själva verket stor vrede och harm som vi inte kunde föreställa oss. Det slår mot våra egna vänner eller de som hade kunnat bli våra vänner. Vi slår ena sekunden bakut när vi själva känner oss träffade men hånskrattar när det drabbar andra.

Tänk på det. Besinna dig. Låt inte det fysiska avståndet och tillgängligheten till tangentbordet förvandla dig till en verbal bombpilot som helt i onödan, helt oproportionerligt, skadar dina medmänniskor, som är eller kan bli dina vänner.

Vi är mer lika varandra än vi tror. Det är just vi, nästan alla av oss hyggliga personer, som har samma oro, drömmar, bryr oss om våra familjer och nära och önskar andra människor gott, som så lätt kan förvandlas till de där sadistiska verbala bombpiloterna.

Var en medmänniska även på sociala medier.

Länk till professor Peter Englunds hemsida och information om boken ”Brev från nollpunkten

#näthat: Reality check

Det är vanligt att bli mer frispråkig då man kommunicerar via internet. Man har ju ofta tid att formulera sig. Och så slipper man någon som ställer frågor som knuffar en utanför komfortzonen. Det finns också andra faktorer som påverkar hur vi väljer att uttrycka oss när vi kommunicerar digitalt.

Beroende på om det vi gör och säger möts av en verklig människa eller inte, påverkas vårt beteende och våra tankebanor olika.

Människor är sociala varelser, vi uppfattar små subtila signaler hos andra som vi reagerar på. Det kan vara mer eller mindre omedvetet.

Ett mycket tydligt exempel är känslor och beteenden som smittar. Ett skratt eller en gäspning sprider sig snabbt. Även mindre tydliga signaler påverkar oss –  kroppshållning, röstläge, var blicken fästs eller om den rentav flackar, hur armar och ben organiseras. Allt detta påverkar samspelet med den vi möter. En grundläggande socialt samspel, som i varje samhälle utvecklats till specifika sociala koder. Koder som reglerar vad som är lämpligt och ”okej” i givna situationer.

Kommunikation via nätet erbjuder inget kroppsspråk, inga attribut, inget beteende, inga sociala koder att förhålla sig till. Vilket får oss att mer eller mindre omedvetet agera som om det inte finns några människor alls att ta hänsyn till. Helt enkelt: vår hjärna tror att vi är i ensamhet och vi agerar därefter.

När vi befinner oss i verklig samvaro finns ett filter mellan våra tankar och vårt beteende. Ett filter som under generationer tillbaka hindrat oss från att bete oss i strid med sociala koder och regler – vi gör inte allt som vi tänker. Om vi gjorde det skulle vi riskera att uteslutas från gemenskapen. Vilket skulle äventyra grundläggande behov som till exempel närhet och trygghet.

Interaktion genom verklig samvaro påverkar också tankebanorna – att få motfrågor tvingar till eftertanke, att sätta sig in i den andres perspektiv och att förklara för den andre så att hen förstår ditt perspektiv utifrån sitt perspektiv.
Turtagningen gör att samtalet och respektive persons tankar tar nya vändningar och möjligheten är stor att det jag tänkte och tyckte från början landar i helt andra uppfattningar.
Samspelet gör att du hela tiden speglar din uppfattning av verkligheten mot andras uppfattning av den. En ständig ”reality check”. Ingen sitter ensam inne med hela sanningen om världen och verkligheten, men vars och ens version av ”sanningen” kompletterar och gör bilden av den både bredare och djupare. Att förstå det är grundläggande kunskap men försvinner när man isolerar sig.

På nätet sker all interaktion med tidsförskjutning. Du behöver inte bemöta direkt. Du kan till och med låta bli att bemöta.
Att bygga tankebanor och dra slutsatser enbart i ensamhet gör att själva anknytningen till verkligheten och mänskligheten försvinner.

Redaktion

Det är inte konstigt att näthat frodas bland dem som hyser extrema åsikter, särskilt bland de som uttrycker intolerans mot vissa grupper. Eller rent hat, för den delen. Som rasister, fascister, kvinnohatare med flera. Genom att agera via nätet, förstärks intrycket av att det inte är människor de hatar. Varje kategori människor de hatar, blir mer och mer avhumansierad. Vilket gör det ännu lättare att hata, ännu lättare att uttrycka sig förnedrande, ännu lättare att uppmana till olika former av förtryck.

Men liksom näthatare avhumaniserar dem de hatar – så bemöter också samhället dem på ett avhumaniserande sätt – ord som ”nättroll”, ”cyberspöke” osv antyder att de som beter sig illa på nätet, inte är riktiga människor. Och så är spiralen av ett allt mindre mänskligt beteende igång.

Att bemöta hat på nätet är ofta både tröttsamt och meningslöst. Men – alla människor behöver, trots allt, då och då lämna skärmen. Man behöver kanske jobba, handla eller hämta barnen. Där har du din chans. Bemöt varje märkligt uttalande med en vänlig, utforskande fråga. I lunchkön. I simhallen. Eller var du nu befinner dig.

Du kan kanske inte få personen att sluta hata. Men genom att vara närvarande människa och ta notis om personen, får du hen att börja ingå i mänskligheten igen. Möjligen ovilligt, likväl oundvikligt. Genom att vänligt bemöta ett uttalande, kan du föra personen ett litet steg mot verkligheten. Och då har personen fått bättre förutsättningar för att faktiskt bygga sig nya tankebanor. Sådana som är verklighetsanknutna och inkluderande.

Det är, trots allt, i mötet med andra människor som vi blir mänskliga.

Lästips

Vilka mekanismer styr näthat?

#näthat: När Dr. Jekyll blir Mr. Hyde

Mina tankar om näthat

 

 

Skilda rum

Gästinlägg av Peter Hultgren

Det var midsommar och jag reste till mina föräldrars sommarstuga i Värmland.

Gammal_orörd_skog_på_öns_norra_sidaDe tog mig på utflykt i storskogen, och vi kom till en plats där en av mina förfäder levde för flera hundra år sedan. Hans namn var Matts Ikoinen, och han hade oturen att mördas av sin egen granne.

Matts Ikoinen var en av många finnar som invandrade till Sverige på 1600-talet. Svenska myndigheter lovade dem att få bryta mark i skogen, men det var ett löfte som snart förlorade sin mening. I stället hamnade nybyggarna i konflikt med svenska bönder, som tyckte att finnarna gjorde intrång på deras ägor. Det kunde urarta i både misshandel och mord.

Dåtidens rättskipning var godtycklig, och det känns ödsligt att stå på platsen där Ikoinen slutade sina dagar. Men känslan är kortvarig, för så fort vi tar oss ut på landsvägen återfår jag täckning på min mobil. Då når jag ut till de sociala medierna, som har etablerat sig över världens alla kontinenter. Då är jag globalt tillgänglig.

Jag har alltid föreställt mig att den uppkopplade människan är en friare människa. Orättvisor kommer i dagen någon twittrar om det. Förtrycket blir svårare att upprätthålla. Jag tycker mig se hur länder, universitet och fristående organisationer sätter allt större värde på internationella samarbeten.

Mitt i allt detta vill Jimmie Åkesson stänga gränserna. Tonen är misstänksam. Hatet har inte bara överlevt, det verkar till och med ha vuxit sig starkare.

internet-32358_640Jag menar naturligtvis inte att svåra konflikter och världsproblem försvinner för att samhällen kopplar upp sig. Men det är ett faktum att nätet överbryggar geografiska och kulturella avstånd, överallt och hela tiden. Ofta i det lilla men till synes självklara. Som när ungdomar spelar World of Warcraft. Eller när ett multinationellt företag kör videokonferenser via Skype.

På senare tid har tyvärr motsatsen blivit allt tydligare. Jag talar om nätet som isolererar, som avskärmar och misstänkliggör. Där människor inte söker nytt utan hellre söker gammalt.

För en tid sedan sände SR P1 en programserie med titeln Rädda Sverige. I den berättas om personer som har tröttnat på den svenska invandringspolitiken och bestämt sig för att själva flytta utomlands. Många av dem spenderar all sin tid på olika nätforum, i debatt med likasinnade och långt från samhället i övrigt.

Så har det allt oftare blivit. Det finns ett forum för varje ståndpunkt men sällan några gränsöverskridande kontakter. Det finns ett hem för just dig, där din egen åsikt är den enda rätta. Intresset för andra synsätt minskar i takt med att ”fienden” tar form och gestalt. Det är det destruktiva nätet, som inte bygger på nyfikenhet utan bara självbekräftelse.

Även när dörrarna står öppna väljer människor att leva i skilda rum. När vi skulle kunna lära oss så mycket mer, vill vi hellre upprepa vad vi redan tror oss veta. Det är ett tråkigt drag hos mänskligheten.

Jag hoppas att fler än i dag inser värdet av öppenhet och nyfikenhet. Det finns så mycket mer att utforska, både på nätet och i verkligheten. Det kan börja med den enkla insikten att samtal är viktigare än övertygelse.

Vilka mekanismer styr näthat?

Hos alla människor finns en ond ådra, en vilja att skada. Det är en primitiv egenskap hos oss som blir starkare om den får näring, vilket leder till att vi vill skada ännu mer, och hatet inom oss ökar. Hatet riktas mot den eller det vi uppfattar som annorlunda, och inte lika mycket värt som oss själva. Det rör sig oftast om hat baserat på ursprung, religion, kön, sexuell läggning eller funktionsnedsättning.

 

INTERNETS MÖRKA SIDA

Internets intåg i vardagen har inneburit en total förändring av människors liv. De positiva effekterna av Internet kan inte nog beskrivas. Vi har fått nya möjligheter att behålla gamla och skapa nya sociala kontakter, att hålla oss uppdaterade om vad som händer i världen, att inhämta information, att fördriva tiden genom att diskutera med andra, antingen likasinnade eller oliksinnade människor, om egentligen vad som helst. Men det finns också en mörk sida av Internet som är mer eller mindre dold. På Internet frodas näthatet. Ofta rör det sig om individer som lever under föreställningen att de är anonyma, då de använder sig av fingerade namn och falska användarkonton. Det många inte inser är att dessa falska identiteter i många fall går att spåra, bland annat via ip-nummer. En polisanmälan behöver alltså inte vara så fruktlös som man skulle kunna tro. Men näthatet kan också förekomma öppet och oanonymt i till exempel chattar mellan ”vänner”, men är man en vän om man riktar hat mot eller kränker den man kallar för vän? Andra sociala medier där det förekommer näthat är Facebook, Instagram, Twitter, bloggar, diskussionsforum, diverse hemsidor såsom Flashback, ”hatsidorna” Avpixlat, Nationell.nu, Fria Tider och Dispatch International. Även kränkningar och hot över sms och mail räknas som näthat.

På vissa av ovan nämnda hemsidor är näthatet satt i system. Dessa sidor representeras ofta av en icke anonym person, som också är aktiv på andra sociala medier, där denne sprider hat gentemot diskriminerade grupper. På Flashback är människor anonyma och kan uttrycka sig relativt fritt, vilket likasinnade aktörer utnyttjar för att trigga varandra, och näthatet blir allt starkare. På dessa sidor finner vi också de så kallade nättrollen, som ser sig som personer som ska ”röra om i grytan” och skapa kaos och diskussioner. Dessa näthatare dribblar med statistik, spyr fördomar och använder sig av uttalanden som inte stämmer med verkligheten. Detta gör man för att sprida hatet och för att förstärka känslan av vi och dom. Sverigedemokraterna och andra grupperingar använder sig systematiskt av lojala så kallade fotsoldater, vilka har till uppgift att sprida hat och trigga igång diskussioner. Näthatet uttrycks i privata meddelanden eller på gruppsidor på Facebook, öppet på Twitter, Instagram, och i diverse forum och bloggar. Även folkvalda inom framför allt Sverigedemokraterna ägnar sig åt näthat på exempelvis Twitter.

 

MEKANISMER SOM STYR NÄTHATAREN

Det finns en rad mekanismer som ligger till grund för att människor näthatar. I grund och botten handlar det om en avsky gentemot den grupp av människor man riktar sitt hat mot. Avsikten med att näthata är, liksom i verkliga livet, att smutskasta, förminska, och förstärka uppfattningen om vi och dom, och framför allt att hota och skrämma. Människor som ägnar sig åt näthat har ofta dålig självinsikt, dålig självkänsla och identitetsproblem. Man har svårt att ta kritik. Näthataren har komplex över de brister de har som de upplever att andra inte har. Man väljer att förvränga sanningen och skapar sina egna regler för sitt beteende för att, i förhoppning, höja sin egen status eller sin egen självkänsla. Det kan få till följd att det blir högt i tak. Många vågar inte bete sig så här i verkliga livet, på grund av rädsla eller på grund av att ens samhälleliga status inte tillåter det. Även okunskap, missnöje, empatilöshet, avundsjuka och grupptryck spelar viktiga roller i vad som skapar en näthatare. Dessa människor gömmer sig bakom en fasad, en trygg frizon, och har svårt att förstå vad deras agerande har för effekter.

Hat skapar klyftor. Näthatet ersätter, eller kompletterar, i stor utsträckning mobbing och trakasserier i verkliga livet. Det är enklare att kränka eller mobba en människa man inte ser, oavsett om man är anonym eller inte. Att anonymt uttrycka sitt hat mot redan diskriminerade grupper är ett fegt beteende. Det som är obehagligt är att vi inte vet vem som ägnar sig åt detta. De finns överallt omkring oss och kanske till och med i din närhet. Näthataren kan vara din granne, personer med viktiga samhällsfunktioner, folk som ska vara föredömen, småbarnsföräldern, eller till och med en familjemedlem eller nära vän. Det är dessutom en myt att det bara är män som näthatar. Det finns indikationer på att näthat är utbrett också bland kvinnor.

En drivande faktor för näthataren är att gruppen man angriper är ”svagare” än en själv. I själva verket anser jag att det är den som kränker eller hotar som är den svaga i sammanhanget. Min övertygelse är att alla näthatare inte är allt igenom fulla av hat, utan att det finns verktyg inom dem, som skapar möjligheter att ta sig ur sitt fega beteende. Alla har vi onda sidor, men förhoppningsvis är de goda sidorna i majoritet. Hos näthataren är balansen mellan ont och gott inte tillräckligt god.

 

VIKTEN AV ATT ANMÄLA

Det är positivt att antalet anmälningar ökar. Då många tror att det inte går att komma åt förövaren är det tyvärr många som låter bli att anmäla. Den utsatte kan också känna rädsla inför att anmäla med tanke på de eventuella konsekvenser det kan få. För att bekämpa kränkningar och hot på Internet är det vår skyldighet att anmäla dessa trakasserier så snart vi blir vittne till dem. Om det rör sig om anonymt hat hjälper det för stunden i alla fall, då till exempel hemsidan eller bloggen ifråga kan stängas ner under utredningen. Om det rör sig om en icke anonym person kan det ha mer långtgående effekt. Näthat innefattas av lagar såsom diskrimineringslagen och skollagen. Även hatbrott är en rubricering som fångar upp näthat. Jag är medveten om att det är svårt att bevisa och fälla detta beteende, men att reagera är något vi alla bör göra. Vi ska vara på det klara med att det som en gång skrivits på Internet finns kvar, det går inte att radera. För att detta ska upphöra är det viktigt att vi uppmärksammar, reagerar, tar skärmdumpar och anmäler. Anmälan gällande näthat görs i första hand till polisen, men man kan också vända sig till Diskrimineringsbyrån. Det viktiga är att vi anmäler. Det är vi skyldiga oss själva och det är vi skyldiga de utsatta.

Nätklimatet blir allt hårdare. Det är vårt ansvar att stoppa det. Det är obehagligt, svårt och kan kännas hopplöst. Men vi får aldrig sluta tro på att det går att finna förändring. Vi är alla skyldiga att stoppa hatet.

Det finns statistik på näthat. Där hittar man uppgifter om vem som näthatar, vem som utsätts för näthat, huruvida det görs i grupp eller av isolerade personer. Denna statistik är missvisande eftersom den inte fångar upp fall som inte anmäls, vilka utgör den största delen näthat. Det finns riktlinjer och lagar för vad som kallas ärekränkning och olaga hot. Det är bra. Men ur humanistisk synpunkt är dessa kriterier ganska ointressanta, eftersom uppfattningen av vad som är kränkande är subjektiv, och skiljer sig mellan människor.

 

Källa:

Nätvaro.eu

För den som är intresserad av statistik, om än icke tillförlitlig, över näthat kan läsa mer på

Peter M. Dahlgrens blogg Opponent.se.

 

Angående hat

Gästartikel om näthat av Ann Karlsson, skrivet 7 februari

Detta är ett utdrag från Twitter dagen efter att Uppdrag Granskning hade sänt sitt program om män som hotar kvinnor med våldtäkter och mord:

”Ett antal män riktar stort, orimligt hat mot kvinnor, ja. Varje kvinna som på grund av det ”HATAR MÄN” är på precis samma nivå. Tänk på det.”

It suits me better to slay
Alex(inyoureyes) / Foter.com / CC BY-NC-SA

Vad är det jag ska tänka på? Att det är fel att hata, oavsett hur hatet tar sig uttryck? För i så fall håller jag inte med. Att hata i sig är inget jag tycker vi ska kriminalisera, det kan många gånger till och med finnas fog för hat. Det som däremot är intressant är hur detta hat tar sig uttryck och jag tror att det är det vi måste diskutera.

Jag får intrycket av att de som tycker att vi inte ska glömma bort alla kvinnor som hatar män enbart vill försöka skifta fokus. Istället för att diskutera problemet att personer (män?) hotar kvinnor med våldtäkt och mord så flyttas fokus till att vi istället diskuterar att det är fel av oss att hata människor som hotar människor till livet. Sen när är det ett lagbrott att hata någon? Vem är du (och jag) att bestämma över hur människor känner? Jag kan absolut hålla med om att det är tragiskt att människor känner hat mot andra, men jag ser inte hatet i sig som ett problem, då jag anser att allt handlar om vad du gör med ditt hat. De män som hotat kvinnor anonymt på nätet har bevisligen omvandlat sitt hat till hot och trakasserier. Men hur förhåller vi oss till de som skriver debattartiklar eller anordnar demonstrationer mot kvinnovåld som en reaktion på det hat de känner? Jag menar inte att alla som vill förändra något drivs av ett hat. Det jag menar är att det inte är hatet i sig, utan vad du gör med det, som är det som vi bör lägga fokus på.

Ett annat problem är detta med kollektiv och personlig skuld. Jag tycker det är djupt problematiskt att vissa män identifierar sig så starkt med sitt kön att de tror att de måste försvara män som hotar kvinnor. Så fort det framkommer kritik mot en struktur — som gör att vissa män tar till våld och hot om våld — måste vi ideligen påminnas om att alla män minsann inte är sådana. Som om det inte skulle vara en självklarhet. Vad vill ni att vi ska göra, tacka er för att ni inte tar till våld mot oss? Utgångspunkten måste väl ändå vara att män inte brukar våld, vilket gör det redundant att beskriva ett normalläge.

I den bästa av världar finns det såklart inget hat, men så länge denna värld inte finns tänker inte jag lägga någon värdering i människors drivkrafter, så länge dessa följer våra lagar. Skillnaden mellan hot och hat må bara vara en vokal, men i praktiken är den så mycket större.

Om man inte hatar världen som den är, kan den aldrig ändras, därför är det bra med hat

(Doktor Kosmos – Ang. Hat.)

Gästartikel om näthat av Ann Karlsson, skrivet 7 februari

Är "näthatet" större hot än upphovsrättsindustrins närstående rättigheter?

Gästartikel av ”Farmor Gun” (skrivet 8/1)

Jag vet inte hur ofta jag sett och hört journalister vältra sig i detta, som de kallar ”näthat”. Igår var det Kulturnyheterna som orerade och beredde väg för Expressens Thomas Mattsson. I en kommentar förklarade han varför Expressen valt att moderera kommentarerna

gun_svensson_2
Gun Svensson. (Foto Carl Johan Rehbinder)

Vad som inte framgår är om Expressens journalister hanterar den moderationen själva eller om uppgiften köps av ett externt företag som specialiserat sig på uppgiften. Minns att jag vid något tillfälle föreslagit att uppgiften – om inte journalisterna själva klarar av den – kunde vara en praktisk uppgift i journalistutbildningen, där blivande journalister gavs tillfälle tränas i att hantera fenomenet med aktivister på nätet, som vräker ur sig otidigheter. I en del fall i brist på sakliga argument, men alltför ofta helt medvetet för att därmed skapa ett klimat där demokratiska ideal kan ifrågasättas. Journalisten Leo Lagercrantz visar prov på det senare när han kräver att möjligheten att vara anonym ska förbjudas.

En googling på sökordet ”näthat” ger på 0,32 sekunder 483 000 träffar. Värnamo Nyheters Lars Alkner dristar sig till att dra paralleller mellan hatet på Palmes tid och idag i inlägget Hatet hotar demokratin. Där är det Alkners påstående att hatet ”garanterat hade varit massivt om internet funnits på Palmes tid” som skaver. Helt klart var hatet redan då massivt i de kretsar där det odlades, men med hjälp av internet hade det blivit synligt på ett helt annat sätt och möjligt att hantera och bearbeta av flera än de närmast berörda. Miljön på nätet är precis som i samhället i övrigt, men med den skillnaden att det vi gör blivit synligare för omgivningen och förstärker talesättet ”Det du sätter fokus på får du mera av”.

Såg senare i går kväll del 1 av den franska dokumentären Hitlers tid i Kunskapskanalen och fick en lektion i hur det blev möjligt för Hitler och kretsen runt honom att succesivt vinna en stor del av det tyska folkets röster i demokratiska val och därefter manövrera sig fram till positionen som diktator. Då var det ett skådespel med politisk retorik, vilka kulminerade vid nationalsocialisternas Nürnbergdagar. Nürnberglagarna som användes för att fånga intresset samtidigt som främst kommunister utsattes för våldsprovokationer, togs tillfånga och blev de första att sättas i koncentrationsläger.

I dokumentären visades med hjälp av filmerna ”Trons seger” och senare ”Viljans triumf”, hur Hitler gjorde sig av med partivänner som kunde tänkas hota hans planer att bli envåldshärskare. Dokumentären är i sanning en lektion som heter duga. En historielektion, som vi kan lära en hel del av än idag. Inte minst när det gäller skrämsel som metod och vad som händer när en majoritet inte står upp för meningsmotståndares och minoriteters rättigheter.

Jag ser med fasa på dem som tar ”näthatet” som förevändning för att beskära andras rättigheter. Mest för att slippa vara delaktiga i den demokratiska process som krävs för att vi med demokratiska metoder ska mäkta med att slå vakt om vår egen och andras åsikts- och yttrandefrihet.

Dit hör att fritt kunna utbyta åsikter om det som skrivs och sägs i olika media. Till vår hjälp har vi nätets sökmotorer, som nu är utsatta för krav på ersättning för att de samlar in länkar till material som finns utlagt på nätet. Länkstriden hotar hela internets ekosystem skriver Piratpartiets Anna Troberg idag på SvD Brännpunkt.

Copyriot redogör för hur striden bedrivs på minst tre olika fronter. Markus ”Lake” BerglundMårtenssonAnders S LindbäckAjour och många andra skriver intressant och läsvärt om detta.

Jag avrundar med några tänkvärda ord av Khalil Gibran –

”Då en av er faller, faller han för dem som kommer efter honom, som en varning att inte snava på stenen. Ja, han faller för dem som går framför honom och som inte undanröjde stötestenen, fastän de var snabbare och säkrare på foten.”

I ett nötskal är det en påminnelse om att det krävs tolerans, mod och insikt att vara en juste medmänniska i en tid då upphovsrättsindustrins närstående rättigheter ligger som en våt filt över allt vi gör.