Etikettarkiv: statistik

Myt 4: Bulvanmyten

Gästartikel av Maria Robsahm

Detta är fjärde delen av fem i en artikelserie om den s k ”massinvandringen”.

Detta är den kanske mest spridda av alla myter som används för att bekräfta myten om ”massinvandring”. Myten om att flyktingarna agerar bulvaner för att ta hit hela tjocka släkten när de väl har fått asyl.
Enligt denna bulvanmyt är flyktingarna ett litet fåtal som smygvägen tar hit en massa folk som inte själva har några asylskäl. Men siffrorna berättar något annat.

Frågan vi måste besvara är – hur många anhöriga tar varje flykting med sig?

TVÅ flyktingar tar med sig EN anhörig

Om vi tittar på genomsnittet över hela perioden 1990 – 2017 så är andelen flyktinganhöriga i gruppen av flyktingar och deras anhöriga en tredjedel, 33 %.

I klartext handlar det om att TVÅ flyktingar tar med sig EN anhörig.
Tittar vi närmare på siffrorna ser vi också att den högsta andelen flyktinganhöriga inträffade år 2002 då 76 % var anhöriga till flyktingar. I klartext handlar det om att EN flykting tar med sig TRE anhöriga – kanske en pappa som tar med sig två barn och en fru? Detta är alltså den högsta nivån under alla dessa 28 år.

2006 – mycket få flyktinganhöriga

År 2006 var de anhöriga bara 13 % – i klartext var det då SJU flyktingar som tillsammans tog med sig EN anhörig. (bild nr 2)

Men låt oss stanna vid genomsnittet.

Finns det verkligen någon som på fullt allvar kan fortsätta tro på myten om flyktingarna som bulvaner när det visar sig att det handlar om TVÅ flyktingar som tar med sig EN anhörig?

Bulvanmyten är en lögn.

Denna text är ursprungligen en Facebook-status skriven 3 juni 2018

Myt 3: Myten om ”anhöriginvasionen”

Gästartikel av Maria Robsahm

Detta är tredje delen av fem i en artikelserie om den s k ”massinvandringen”.

Anhöriginvandring. Ett ord som återkommer hos dem som gärna talar om ”massinvandring”. Bilden som målas upp är en sorts dold invandring bakom alla uppgifter om hur många flyktingar som vi ger asyl.

Det utmålas som en ”anhöriginvasion”.

Även här används statistiken djupt ohederligt.

Alla som får uppehållstillstånd i Sverige har rätt att ta med sig sina anhöriga – även de som kommer hit för att studera eller jobba. Men i den rasistiska retoriken använder man den totala summan som om alla dessa anhöriga var anhöriga till just flyktingar. I själva verket handlar det om en dryg fjärdedel av alla anhöriginvandrare som är flyktinganhöriga. Övriga tre fjärdedelar är anhöriga till personer som kommer hit för att jobba eller studera.

Under åren 1990 – 2017 fick 760 974 personer uppehållstånd som anhörig. Av dessa var 206 673 anhöriga till flyktingar – eller 27 procent.

Ett enda år var andelen flyktinganhöriga över hälften av alla som fick uppehållstillstånd som anhöriga – 1994 – när 13 508 flyktinganhöriga fick PUT. 2005 var de bara 9 % eller 2 004 personer.

Genomsnittligt under dessa 28 år har vi i Sverige tagit emot 7 381 per år som anhöriga till människor som fått asyl i vårt land. Det gör 7 flyktinganhöriga per 10 000 svenskar.

Inte heller på denna punkt är det således rimligt att tala om ”massinvandring”. Och inte heller ”anhöriginvasion”.

Denna text är ursprungligen en Facebook-status skriven 3 juni 2018

Myt 2: ”De är snart flera miljoner”

Gästartikel av Maria Robsahm

Detta är andra delen av fem i en artikelserie om den s k ”massinvandringen”.

Hur många är de egentligen, människorna som har fått asyl i vårt land?

Det är dags att titta närmare på begreppet PUT, permanent uppehållstillstånd.

PUT utfärdas av Migrationsverket och ger en icke svensk medborgare rätt att utan tidsbegränsning bo och arbeta i Sverige.
Det är inte bara flyktingar som får PUT. Det finns en hel rad anledningar att en utlänning vill få möjlighet att leva och bo i Sverige. Sedan 1990 har Migrationsverket utfärdat drygt två miljoner PUT – av dessa har en dryg halv miljon varit flyktingar – alltså 25 % eller en fjärdedel.

I den ohederliga argumentation som används på en rad mindre nogräknade sajter, och som nu också börjar smyga sig in på diverse mer etablerade ledarsidor används dock totalsiffran över antalet PUT för att låta påskina att det pågår en massinvandring av flyktingar.

Så låt oss titta närmare på hur fördelningen har sett under dessa år sedan 1990.

På 1990-talet var ungefär hälften av alla som fick PUT flyktingar eller anhöriga till flyktingar. Men under det första decenniet på 2000-talet sjönk denna siffra till 16 % flyktingar och 7 % flyktinganhöriga. 77 % av alla som fick PUT hade andra skäl att leva och arbeta i Sverige.

Under 2010-talet ökar andelen flyktingar igen, men gruppen flyktingar med anhöriga är ändå bara en dryg tredjedel av alla som får PUT.

2016 var det år då största delen av flyktingvågen 2015 fick svar på sin asylansökan. Inte ens under detta år utgjorde flyktingarna hälften av alla som fick PUT.

Under de 28 år som har gått sen 1990 har Sverige tagit emot en halv miljon flyktingar.

En halv miljon på 28 år.

Det gör 18 000 flyktingar per år.

Det handlar årligen om 19 flyktingar per 10 000 svenskar.

Att beskriva detta som ”massinvandring” är helt enkelt sakligt fel.

Förutom 525 410 människor som har fått PUT som flyktingar så tillkommer ytterligare drygt 200 000 människor som har fått PUT som anhöriga. Jag ska återkomma till detta med den så kallade ”anhöriginvasionen” i en senare text.

Denna text är ursprungligen en Facebook-status skriven 1 juni 2018

Myt: Våldtäktslandet Sverige

 


I ”sverigevänliga” kretsar är man inte sen att hävda argument om ökat antal våldtäkter som ett vapen i invandringsdebatten. Ökar våldtäkterna lavinartat i Sverige? Forskare menar att orsakerna till att antalet anmälda och dömda våldtäktsmän ökar ligger i hur Sverige ser på begreppet våldtäkt, syn på offer och hur man räknar på återkommande våldtäkter.


Det stämmer att antalet anmälda våldtäkter ökar i Sverige. Det stämmer också att antalet dömda våldtäktsmän ökar i Sverige. Det stämmer att Sverige ligger i topp i Europa gällande anmälda våldtäkter. Av världens OECD-länder ligger Sverige tvåa efter Australien i antal anmälda våldtäkter. SD-topparna Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson använde den svenska våldtäktsstatistiken som ett politiskt slagträ i en omtalad debattartikel i Wall Street Journal häromåret.

Vad beror ökningen på? Är det en direkt konsekvens av ”massinvandring”, ”islamisering” och ”öppna gränser”?

”Ja!”, hävdar ”sverigevännerna” aka ”invandringskritikerna” bestämt, utan att egentligen tänka efter.

”Nej!”, hävdar forskarna aka experterna bestämt, med statistik och definitioner samt forskning som bakgrund.

Var ligger sanningen? Ska vi förlita oss på antaganden, känslor och gissningar, eller ska vi förlita oss på expertis, statistik och forskning? Valet är vårt. Valet görs utifrån vad vi tänker gynnar våra åsikter och vår människosyn.

Hur ser statistiken ut?

I enlighet med statistik från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) kan vi se att antalet anmälda sexualbrott ökat sedan 2012. Tidsperioden 2005-2012 uppvisar en stabil anmälningsfrekvens. 2016 anmäldes 6 716 våldtäkter. 2017 anmäldes 7 370 våldtäkter. Det är en ökning om 10 %. Mellan 2008 och 2017, dvs de senaste 10 åren, har antalet anmälda våldtäkter ökat med 35 %.

2017 var personuppklarningsprocenten för våldtäkt 8 %. Personuppklaring innebär att en misstänkt person har bundits vid brottet genom att åtal har väckts, strafföreläggande har utfärdats eller åtalsunderlåtelse har meddelats.

Sexualbrottslagstiftningen har förändrats i omgångar. Avgörande förändringar gjordes såväl 2005 som 2013. Ändringarna berör definitionen av våldtäkt. Det som tidigare inte ansågs vara våldtäkt kom efter ändringen att betraktas som våldtäkt. Enligt forskare finns också indicier på att anmälningsbenägenheten gällande våldtäkter ökar. Dessutom är det så att varje enskild våldtäkt där förövare och offer är samma räknas i statistiken som en våldtäkt per tillfälle. Detta kan medföra årliga variationer i våldtäktsstatistiken.

Definitionen av våldtäkt mellan länder skiljer sig åt

Varför ligger Sverige så högt i våldtäktsstatistiken? Om vi dristar oss till att skärskåda själva definitionen av våldtäkt: Vi har redan klargjort att det gjordes förändringar i sexualbrottslagstiftningen 2005 2013. Det som betraktas som våldtäkt idag kunde före lagändringen betraktas som sexuellt ofredande eller sexualbrott.

Enligt Brottsbalken 6 kap 1 § definieras våldtäkt så här:

Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.
Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation.
Är ett brott som avses i första eller andra stycket med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som mindre grovt, döms för våldtäkt till fängelse i högst fyra år.
Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas, om våldet eller hotet varit av särskilt allvarlig art eller om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Lag (2013:365).

Det som ”sverigevänner” aka ”invandringskritiker” och SD menar är att antalet anmälningar redovisar antal begångna brott, dvs färre anmälningar innebär färre brott.

Statistiken på våldtäkt mellan länder skiljer sig åt

Sverige har världens hårdaste sexualbrottslagstiftning. Det är bra. Det innebär också att antalet våldtäkter är större i Sverige än i länder där sexualbrottslagstiftningen tillåter sexuella övergrepp som inte är tillåtna i Sverige. Jag ska ge några exempel.

Ett sätt att få ner våldtäktsstatistiken hade varit att avkriminalisera våldtäkt inom äktenskapet. 1965 kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet i Sverige. Några iögonfallande exempel gällande just våldtäkt inom äktenskap är Indien, där mannen har rätt att våldta sin fru förutsatt att hon är över 15. I Bahamas är åldern satt till 14 och i Singapore ska frun vara över 13 för att det ska vara lagligt att våldta henne. I USA är det förbjudet med våldtäkt inom äktenskapet, men det finns något som heter ”äktenskapliga privilegier”. Dessa privilegier består i att våldtäkt inom äktenskapet straffas lindrigare än utomäktenskapliga våldtäkter, med följden att offren anmäler i mindre utsträckning.

Ytterligare ett sätt att få ner våldtäktsstatistiken hade varit att stigmatisera, bestraffa och skuldbelägga våldtäktsoffer. Ett chockerande exempel är Egypten, det land med lägst antal anmälningar om våldtäkt i världen, är det inte straffbart för en man att mörda eller våldta sin fru, under förutsättning att hon varit otrogen. I Saudiarabien blev en kvinna som utsatts för en gruppvåldtäkt dömd till 200 piskrapp. Naturligtvis finns en korrelation mellan få anmälda våldtäkter och risk för påföljd för offret. I Sverige, till skillnad från många länder med låg anmälningsfrekvens gällande våldtäkter, värnar vi offret.

Ett ytterst effektivt sätt att få ner våldtäktsstatistiken i Sverige hade varit att återgå till den sexualbrottslagstiftning vi hade före 2005. Det var då definitionen av våldtäkt breddades. 2013 kom ytterligare en viktig förändring i lagstiftningen. Med den gamla sexualbrottslagstiftningen hade antalet anmälda våldtäkter varit mycket lägre.

Det enskilt mest effektiva sättet att få ner nivåerna hade varit att sluta räkna varje enskild våldtäkt som ett brott, utan istället klumpa ihop våldtäkter där förövare och offer är samma till ett brott.

Om vi stirrar oss blinda på siffror och statistik är Sverige våldtäktslandet nummer ett i Europa. Men när vi skärskådar omständigheterna, dvs sexualbrottslagstiftningen, definitionen, statistiken, anmälningsbenägenheten, stigmat och kvinnosynen förstår vi att ”sverigevännerna” och ”invandringskritikerna” helst slår dövörat till.

Man vill att Sverige ska ligga i topp beträffande våldtäkter, eftersom det bekräftar att ”massinvandringen”, mångkulturen och ”islamiseringen” är av ondo.

Fotnot: 1 juli 2018 vinner en ny sexualbrottslag laga kraft. Den nya lagstiftningen bygger på frivillighet.

Källor:

BRÅ: Våldtäkt och sexualbrott

Riksdagen: En ny sexualbrottslagstiftning byggd på frivillighet

Riksdagen: Brottsbalken 6 kap 1 §

Myt 1: ”Vi har inte råd”

Gästartikel av Maria Robsahm

Detta är första delen av fem i en artikelserie om den s k ”massinvandringen”.

 

Den svenska regeringen har nu deklarerat att antalet asylsökande till Sverige inte ska överstiga hälften av 2017 års nivå. Detta innebär i klartext att antalet asylsökande som regeringen anser är lämpligt per år är ca 12 833.

Tittar vi på genomsnittligt antal asylsökande sedan 1990 så finner vi då att denna nivå är hälften av 1990-talets och 2000-talets nivåer.
På grafen kan vi se att det årliga genomsnittet asylsökande på 1990-talet var 24 555 och på 2000-talet 25 395.

Helt ny asylpolitik

Den politiska slutsatsen är glasklar:

Den svenska regeringen anser nu att Sverige under både 1990-talet och 2000-talet tog emot ungefär dubbelt så många asylsökande som vi borde ha gjort.

Att på detta sätt ompröva decennier av asylpolitik med utgångspunkt från det som hände 2015 borde inte vara rimligt.
Men det är vad som nu sker.

2017 – en sjättedel av 2015

Många tycks dessutom tro att Sverige fortfarande får in ett stort antal asylansökningar. Så är det inte.

Antalet asylansökningar minskade dramatiskt redan 2016, och 2017 kom 25 666 – en sjättedel av 2015 års nivå.

Att på detta sätt använda toppnivån från 2015 för att halvera antalet asylsökande jämfört med 1990- och 2000-talet är minst sagt märkligt.

Drygt hälften får PUT

Det är viktigt att påpeka att långt ifrån alla som söker asyl får den godkänd. Genomsnittet för åren mellan 1990 – 2017 är att 55 % som sökte asyl fick PUT, permanent uppehållstillstånd.

Siffran var högre på 1990-talet (65 %) och lägre på 2000-talet (45 %) och hittills under 2010-talet ligger andelen godkända asylansökningar på genomsnittet för hela perioden – 55 %.

Sveriges dåliga ekonomi?

Denna genomsnittliga siffra innebär att den svenska regeringen nu hävdar att vi bara kan ge skydd åt ca 7 000 flyktingar per år (55 % av 12 833).

Flera ministrar påstår nu att detta är en rent ekonomisk fråga. Vi skulle helt enkelt inte ha råd.


För att göra det ännu tydligare – den svenska regeringen hävdar att Sverige inte har råd att ta emot fler än sju människor per 10 000 svenskar.

Under den ekonomiska krisen kring 2008 tog Sverige emot 24 353 asylsökande – alltså dubbelt så många som detta nya riktmärke, och betydligt fler fick PUT än det som nu aviseras som tak.

Och alla vet att Sveriges ekonomi sedan flera år går bättre än på mycket länge. Att vi inte skulle ha råd nu faller på sin egen orimlighet.

Det är något som inte stämmer i själva kalkylen.


Den observanta läsaren upptäcker att jag inte alls använder begreppet invandrare eller invandring utan koncentrerar mig på begreppet Permanent UppehållsTillstånd (PUT). Skälet till detta är enkelt.

Enbart personer som inte är svenska medborgare behöver ansöka om PUT, medan även svenska medborgare ibland räknas som invandrare.

Visserligen infördes 2014 nya regler som gör att EU-medborgare inte längre syns i statistiken över PUT, men jag har ändå funnit att fördelarna med att utgå från PUT överväger.

Invändningen att en diskussion av begreppet ”massinvandring” måste utgå från det juridiska begreppet ”invandring” är inte giltig.

Skälet är enkelt. Begreppet ”massinvandring” är inte politiskt neutralt och de som använder detta politiskt laddade uttryck har inget intresse av att begränsa svenska medborgares inresa till Sverige.

Denna text är ursprungligen en Facebook-status skriven 31 maj 2018

Myt: Idag kommer antisemitismen från muslimer


Det finns en myt om att dagens antisemitism i Sverige kommer från muslimer. Faktum är dock att de allra flesta med antisemitiska åsikter i Sverige idag är ickemuslimer!


Ett vanligt påstående från rasister är att det idag är muslimer som antisemitismen kommer från.  Detta påstående används som en del i en rasistisk demoniseringsprocess mot muslimer samtidigt som det förminskar den totala antisemitismen som idag i Sverige är skrämmande stor.

Vi ska titta på forskningen och ta reda på hur det verkligen ligger till.

Först ska vi definiera vad som faktiskt sägs. Två konkreta påståenden kan utläsas:

  1. Att ALLA muslimer som kommer till Sverige från Mellanöstern är antisemiter.
  2. Att antisemitismen idag INTE kommer från svenska ickemuslimer.

MYT: Alla muslimer är antisemiter

Punkt 1 kan tyckas så självklart falsk att den inte behöver bevisas, men det ska vi göra ändå.

Enligt en undersökning så har 55 % av svenska muslimer i gymnasieåldern en konsekvent negativ inställning till judar. En alldeles för hög andel givetvis, men utan tvekan långt ifrån alla muslimer. 45 % av dem har det inte.

Punkt 1 är därmed motbevisad.

MYT: Svenska ickemuslimer är inte antisemiter

Punkt 2 förnekar antisemitismen hos dagens ickemuslimska svenskar.

Från samma undersökning som hänvisas till i bemötandet av punkt 1 så konstateras att 18 % av samtliga gymnasielever har en konsekvent negativ inställning mot judar. Hur många av dessa 18 % är då ickemuslimska svenskar?

Statistik på hur många som är av en viss religion förs inte i Sverige, men det finns uppskattningar. Antalet muslimer i Sverige idag har uppskattas till allt från runt 100 000, 500 000 hela vägen upp till en miljon, beroende på hur man definierar vem som är muslim. I denna artikel utgår jag från 500 000 muslimer i Sverige, samtidigt som Sverige idag har en folkmängd på totalt 10 135 303 personer enligt SCB. 

Om man extrapolerar undersökningsresultatet för gymnasieeleverna och applicerar det på hela Sveriges befolkning, dvs antar att resultatet för gymnasieeleverna skulle ungefärligt motsvara resultatet hos hela befolkningen, så har vi idag alltså ungefär 275 000 muslimer med konsekvent negativ inställning mot judar.

Hur många antisemiter finns det i Sverige totalt?

Som sagt så hade totalt 18 %  av undersökta gymnasieelever i svenska skolor en konsekvent negativ inställning mot judar. Om man skulle extrapolera även det undersökningsresultatet på Sveriges befolkning så innebär det att vi i Sverige idag har ungefär 1,8 miljoner människor med konsekvent negativ inställning mot judar.

Av dessa 1,8 miljoner så var som sagt ungefär 275 000 muslimer. Detta innebär att av alla med konsekvent negativ inställning mot judar i Sverige så utgör alltså muslimer endast 15 % av dem, 275 000 muslimer, samtidigt som ickemuslimer utgör 85 % av dem, 1 525 000 ickemuslimer.

De allra flesta antisemiter i Sverige idag är alltså ickemuslimer!

Punkt 2 är därmed motbevisad.

Det finns olika siffror och undersökningar att utgå från, men trots en viss variation i undersökningsresultat så förändrar det inte det faktum att påståendet om att dagens antisemitism kommer från muslimer – är falskt.

All antisemitism, oavsett var den kommer från, är förkastlig. Att då bara peka ut en minoritetsgrupp i Sverige som antisemiter är inte bara demoniserande av den minoritetsgruppen – det är också att ignorera den största gruppen antisemiter vi har i Sverige idag, nämligen den som består av ickemuslimer.

Jag låter Henrik Bachner, doktor i idéhistoria som forskat på ämnet antisemitism i Sverige, avsluta artikeln:

Bachner varnar också för att attackerna mot svenska judar utnyttjas av ”den antimuslimska opinionen, högerpopulistiska grupper och partier som Sverigedemokraterna”.

– I alla dessa kretsar hittar man antisemitiska uppfattningar men samtidigt är de väldigt intresserade att exploatera frågan för att kunna stigmatisera muslimer. Vi måste vara vaksamma mot generaliseringar, säger Bachner.

 

Faktisk trygghet kontra upplevd trygghet


Att ta politiska poäng på att den upplevda otryggheten ökar är endast populistiskt och direkt olyckligt. Vi kan inte lagstifta mot upplevd otrygghet, men vi ska heller inte ignorera den upplevda otryggheten.


Det sker alltför ofta att vi debatterar i samma ämne men utifrån olika parametrar. Ett sådant tillfälle är när vi diskuterar otrygghet och försöker bemöta argumenten med fakta när vår motdebattör egentligen pratar om den upplevda otryggheten medan vi försöker att motargumentera med fakta kring brottsstatistik.

Trygghet kan förstås utifrån olika parametrar och det verkar ofta som att man pratar förbi varandra när dessa frågor diskuteras.

Exempelvis gör kommunerna ofta trygghetsundersökningar på sina invånare. Dessa undersökningar syftar till att visa på den upplevda tryggheten och har därför endast som syfte att lyfta frågor som direkt berör individuella upplevelser som exempelvis belysningen kring ett promenadstråk.

Sedan har vi mätningar av den faktiska tryggheten som exempelvis brottsstatistik som pekar på hur sannolikt det är att du ska drabbas av ett brott i ett givet område. Dessa två mätverktyg använder man inom politiken för att dels bemöta människors upplevda otrygghet med faktiska åtgärder, dels för att sätta in trygghetsskapande åtgärder som exempelvis insättande av väktarpatruller eller ökad täthet av polisnärhet i området eller för att informera invånarna om det faktiska säkerhetsläget i området.

Det är olyckligt när det i debatten höjs röster om att otryggheten ökar för att göra poänger om att den faktiska otryggheten eller brottslighet ökar. Mätningar som syftar till otrygghet handlar enkom om upplevd trygghet och inte om faktisk brottslighet medan rapporter om brottslighet har som syfte att rapportera om faktiska begångna brott inom ett område.

Screenshot-2018-4-11 Belysningsplan+A4+stående+utkast+medium+1+11+2010 pdfRent politiskt arbetar man olika utifrån de båda verktygen, men man arbetar aktivt med båda och där den upplevda otryggheten sammanfaller med den faktiska otryggheten ser man till att sätta in kraftfulla åtgärder för att motverka densamma.

I Huddinge kommun fanns en upplevd otrygghet i vissa centrum och man såg att det fanns en förhöjd risk att man utsattes för överfall och andra våldsbrott. För att råda bot på detta satte man dels in en högre polisiär närvaro i dessa centrum och dels arbetade man med trygghetsbelysning i form av utsmyckande belysning som gjorde att centrum och promenadstråk blev bättre upplysta. Trivselfaktorn ökades genom att centrumområdena gjordes snyggare rent estetiskt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Vilka invandrare är för många?

Ofta påpekar rasister att vi tar emot för många invandrare i Sverige. Man pekar på statistiken för Sveriges totala invandrarmottagande och många försöker då bryta igenom debatten och protestera mot det oseriösa i detta retoriska grepp då man ofta syftar på de flyktingar som flyr till Sverige. Jag har därför valt att behandla begreppet invandrare på samma sätt som man gör från rasistiskt håll.

Under 2016 hade vi en total invandring på 160 000 människor. Samtidigt hade vi en utvandring på närmare 45 000 människor (Migrationsverkets siffror). Av dessa 160 000 så var 29 000 asylsökande. Inom begreppet ryms även återvändande svenskar vilka utgör den näst största posten för 2016 på drygt 15 000 människor (SCB:s siffror). Med enkel subtraktion får vi vid handen att det rör sig om 119 000 människor som är varken asylsökande eller återvändande svenskar. En stor andel invandrare – 13 000 – är studerande från andra länder (Migrationsverket 2017).

Frågan vi därför bör ställa oss är: VILKA invandrare är det som anses vara för många?

Enligt statistiken så har vi alltså asylsökande som uppgick 2016 till 29 000 personer av totalt 160 000 invandrare. Är dessa 29 000 så många att man helt kan bortse från de övriga 120 000 (bl a gäststudenter och gästarbetare) som också ingår i kategorin invandrare?


Jag har i denna text valt att använda mig av avrundade siffror, men för den som vill se vad de exakta siffrorna var för den valda perioden finns länkarna nedan.

Migrationsverket
SCB
Migrationsverket, beviljade uppehållstillstånd

Myt: ”SD är Sveriges biståndsvänligaste parti”

Sverigedemokraterna påstår ofta att de skulle vara det parti som prioriterar internationellt bistånd högst av alla partier, bland annat i sin senaste valplattform. Det är en väldigt offensiv retorik, men hur sanningsenligt är egentligen påståendet?

På Sverigedemokraternas hemsida kan man under rubriken ‘Bistånd’ läsa att partiet vill satsa runt 0.7% av Sveriges bruttonationalinkomst (BNI) på bistånd, något som skulle innebära en ”besparing på omkring 10 miljarder kronor”. Det parti som säger sig vara landets biståndsvänligaste vill alltså spara 10 miljarder genom att satsa 0.7% av BNI när det finns ett brett förankrat enprocentsmål för den svenska biståndspolitiken som flera olika regeringar har uppfyllt.

Hur får man då ihop en ekvation som går ut på att det är biståndsvänligt att allokera mindre pengar till bistånd?

En sverigedemokratisk utgångspunkt är att man med deras politik kan spendera mindre pengar på internationellt bistånd och samtidigt hjälpa fler människor.

Det finns två huvudsakliga och sammanlänkade knep som ligger till grund för detta påstående. Det första riktar in sig på att en (minskande) del av biståndsbudgeten idag används för asylmottagandet i Sverige, och eftersom SD har en nollvision vad gäller asylmottagande kan man spara in hela den delen av biståndet. En annan nyckel är att likställa bistånd med ‘hjälp i närområdet’. Genom att skära ner på andra delar av Sveriges utvecklingssamarbete (t ex det som är inriktat på demokrati och mänskliga rättigheter) samt asylmottagande och integration i Sverige kan SD budgetera för något höjda bidrag till UNHCR.

De anser sig vara mest generösa med bistånd genom att minska biståndet till FN:s minimum- rekommendation på 0.7% av BNI, något som vida understiger det svenska enprocentsmålet som uppfylls idag. Sedan slår partiet på den stora trumman och utropar sig själva till landets mest biståndsvänliga parti.

Det ska även påpekas att Sverige redan är bland de absolut största biståndsgivarna och att anslagen ökat både stadigt och kraftigt sedan millennieskiftet. Inte heller önskar UNHCR att rika länder som Sverige ska begränsa sitt asylmottagande för att finansiera en höjning av de direkta bidragen i syfte att hålla kvar människor i närområdet.

Kanske borde Sverigedemokraterna börja lyssna på det FN-organ de så ihärdigt hävdar att de vill hjälpa?

Högerpopulist-vindar i Norden?

LÄS ÄVEN del 2 och del 3 i denna korta mini-artikel-serie om högerpopulism i Sverige och i våra närmsta grannländer i Norden och i nordvästra Europa.

Dansk Folkeparti i Danmark är enligt beskrivningarna på Wikipedia:nationalistiskt, konservativt, högerpopulistiskt, euroskeptiskt, socialkonservativt…

Sannfinländarna i Finland anses vara:Starkt EU-kritiska, Socialkonservativa, Nationalkonservativa, Högerpopulister…

Fremskrittspartiet i Norge beskrivs som:klassiskt liberalt, konservativt liberalt, högerpopulistiskt, euroskeptiskt…” ”…värdekonservativa och högerextrema drag…

Hur har det gått i politiska val för dessa partier i våra närmsta grannländer under de senaste tolv-tretton åren?

Dansk Folkeparti, Danmark
Folketinget, vänster spalt – EU, höger spalt

2007 13,9 % 2009 15,3 %
2011 12,3 %
2015 21,1 % 2014 26,6 %

Sannfinländarna, Finland
Riksdag, vänster spalt – Presidentval, höger spalt

2007 4,05 % 2006 3,43 %
2011 19,05 % 2012 9,4 %
2015 17,65 % 2018 6,9 %

Kommunval, vänster spalt – EU, höger spalt

2008 5,39 % 2009 9,79 %
2012 12,34 % 2014 12,87 %
2017 8,8 %

Fremskrittspartiet, Norge
Stortingsval, antal röster, procentandel

2009 22,9 %
2013 16,3 %
2017 15,2 %

Fylkestingsval, vänster – Kommunval, höger spalt

2007 18,5 % 2007 17,5 %
2011 11,8 % 2011 11,4 %
2015 10,3 % 2015 9,5 %

Hur går opinionen i gallupinstituten och ”Poll-of-polls” i respektive nordiskt land?

Dansk Folkepartis stöd rör sig en aning nedåt, år 2018 ligger de kring 30-dagarsgenomsnitt på 17%. (Deras hittills bästa period var 2014-2015, med stöd från 21% – 26% av väljarna.)

I Danmark finns även EU-skeptiska partiet Nye Borgerlige / ”Nya Högern” som under lång tid legat på ett ungefärligt väljarstöd om 2 – 4 %.

Sannfinländarna har sedan december 2015 rasat på grund av en intern splittring, har sedan pendlat mellan 6 och 10%. Deras ”avknoppade” sektion ”Sininen tulevaisuus”/”Blå Framtid” har fallande stöd till området mellan 1 till 2,7%. (Sannfinländarnas hittills bästa period var 2011, med stöd från 19% av väljarna.)

Fremskrittspartiet i Norge har i 2018 sjunkit ned till ett spann vid 13%. (Deras hittills bästa period var 2005-2009, med stöd från över 22% av väljarna.)

UPPDATERAD februari 2018, med anledning av norska stortingsvalet och finska presidentvalet.

LÄS ÄVEN del 2 och del 3 i denna korta mini-artikel-serie om högerpopulism i opinionen nu.

Källor:
Wikipedia: Historiska valresultat: Dansk Folkeparti
Wikipedia: Opinion inför nästa danska val

Yle.fi: Valresultat Finland 2017
Valmyndigheten i Finland: kommunalvalsresultat
Wikipedia: Valresultat: Sannfinländarna
Wikipedia: Opinion inför nästa finska parlamentsval

NRK: Valresultat
Wikipedia: Valresultat: Fremskrittspartiet
Poll of polls.no: Tidigare resultat: Fylkestingval
Poll of polls.no: Opinionen Norge
Poll of polls, Valresultat Norge Stortinget, 2017
Wikipedia Opinion inför nästa norska parlamentsval