Etikettarkiv: minoritet

Demokrati betyder inte att majoriteten har rätt att förtrycka minoriteten

Eftersom nazister, rasister och andra galningar kan komma till makten genom demokrati är det en del som drar slutsatsen att demokrati är värdelöst och ”en myt”. Demokratin skyddar inte minoriteterna menar de. Men det är fel. Demokrati är det enda riktigt verksamma skyddet för minoriteter som finns. Demokrati utan minoritetsskydd är inte demokrati.


Det är inte konstigt att det finns en del som oroar sig. Sverigedemokrater och nazister och andra vill ofta använda demokratin för att förtrycka minoriteter. Hur skyddar vi minoriteters rättigheter i en tid när demokrati mer och mer jämställs med majoritetens rätt?

Det tydligaste exemplet är den nya brasilianska presidenten Jair Bolsonaro som upprepade gånger sagt att han anser att demokrati är att minoriteten måste böja sig för majoriteten.

“Beyond Brazil above all, since we are a Christian country, God above everyone! It is not this story, this little story of secular state. It is a Christian state, and if a minority is against it, then move! Let’s make a Brazil for the majorities. Minorities have to bow to the majorities! The law must exist to defend the majorities. Minorities must fit in or simply disappear!” (Källa)

På ytan kan det verka demokratiskt att en vald majoritet godtyckligt tar bort minoriteters rättigheter. ”De är ju valda, de är ju i en majoritet”… Men så enkelt är det inte. I begreppet demokrati ingår idén om att minoriteten måste skyddas. Det finns ett egenintresse för demokratin att att ha en pluralitet av åsikter så att val kan genomföras, så att inte bara en grupp styr hela tiden. Demokrati utan en idé om att minoritetens rätt måste skyddas är totalitär demokrati och ett steg från diktaturen.

Uttryckt på annat sätt är Alliansen beroende av Socialdemokraterna och Socialdemokraterna av Alliansen och bådadera är beroende av att Piratpartiet med sina 0,3% av rösterna finns. Ingen vet vem som kommer att styra imorgon.

Exempel på detta

Demokratins pionjärer varnade för idén att att ”minoriteten måste böja sig för majoriteten”. De kallade det ”majoritetens tyranni” och försökte ofta komma på sätt att skydda minoriteten.

Den brittiska liberalen John Stuart Mill myntade begreppet ”majoritetens tyranni” och formulerade sin så kallade ”harm principle” i ett försök att skydda minoriteten. Den principen går i korthet ut på att staten bara ska ha rätt att ingripa om något som någon, några eller något gör SKADAR andra människor.

 “The only freedom which deserves the name, is that of pursuing our own good in our own way, so long as we do not attempt to deprive others of theirs, or impede [obstruct] their efforts to obtain it. Each is the proper guardian of his own health, whether bodily, ormental and spiritual. Mankind are greater gainers by suffering each other to live as seems good to themselves, than by compelling each to live as seems good to the rest.” (Källa)

I USA diskuterade grundningsfäderna, t ex Alexander Hamilton och Thomas Jefferson, detta mycket också. Hur skulle man garantera minoritetens skydd mot majoriteten? Därför byggde de in principer om maktdelning i systemet och formulerade grundlagar.

I Sverige pratade de tidiga liberalerna runt Sven Adolf Hedin mycket om minoriteters rättigheter. Ett bra exempel på hur de arbetade var att de 1896 lät socialdemokraten Hjalmar Branting väljas in i riksdagen på en liberal lista, så att Socialdemokraterna skulle kunna höras i debatten.

Hjalmar Branting själv funderade också en hel del kring detta. Speciellt tydligt ser man hur han tänkte i sina skrifter och tal mot de s k ”hädelselagarna”. Att även om en majoritet av landets befolkning är kristen ska medborgaren ha rätt att skämta om religion, håna religion och uttrycka ateistiska åsikter.

Men de tidiga Socialdemokraterna bekymrade sig inte så mycket om minoriteternas rättigheter, annat låg i fokus för deras arbete. Det var först på 30-talet som demokratiarbetet hos de svenska Socialdemokraterna kom att handla om minoriteters rättigheter. Det var efter att de såg hur Hitler tog makten i Nazityskland i allmänna val och krossade minoriteterna, som judarna, men även  Socialdemokraterna.

Ett exempel på detta Alf Ahlberg, som numera är nästan helt bortglömd.

I sin bok ”Tankelivets frigörelse” från 1946 skriver han att demokratin och tankefriheten är i fara. Detta på grund av att en liten elit av ”experter” uppbådar ”folkmassor” och ”massopinioner” genom diktatur eller genom allmänna val för att genomdriva sina program. Dessa program ses som den ”enda vägen” och pluralism är förbjuden. Som folkbildare och folkhögskolepionjär ansåg Ahlberg att man bara kunde motverka dessa tendenser på sikt genom folkbildning och samtal. vi får inte se våra politiska motståndare som FIENDER. Demokrati är inte en meningskamp utan ett samtal. I en meningskamp handlar allt utbyta av ideer om att VINNA. I samtal handlar det om att lära av varandra. Men inte alla skulle delta i samtalet. De som vill utesluta åsikter, som demagoger och ordvrängare, bör inte bjudas in… Demokratin bör vara ett samtal mellan personer och grupper som ser samtalandets och dialogens egenvärde.

Skydda minoriteten genom att kväsa minoriteten?

Demokrati handlar inte bara om att majoriteten ska styra utan även om skyddet för minoriteten. Detta eftersom demokrati förutsätter en pluralism av ideer och åsikter, som strävar åt olika håll. Idag är det en åsikt som styr, imorgon kanske en annan, och därför har inte majoriteten någon rätt att kväsa minoriteten. Minoriteten måste foga sig i vad majoriteten bestämmer, så länge majoriteten inte beslutar sådant som förtrycker minoriteten.

Det är en central fråga i den demokratiska idédebatten, men idén om skyddet för minoriteter innehåller en paradox. Den som Alf Ahlberg formulerade som att de som inte tolererar att samtal förs på lika villkor mellan personer inte ska bjudas in till samtalen. Ska anhängare av IS, nazism eller kommunism förbjudas delta i debatten idag i demokratins namn? Är inte de också en minoritet? Kan bara minoriteters rätt skyddas genom att vissa minoriteter kväses? Ska nazistiska rörelser, som NMR, förbjudas i namn av att skydda demokratin?

Det är en intressant fråga och nåt vi borde diskutera mer och djupare. Bör vi tolerera de intoleranta som vill förtrycka oss andra? Var går i så fall gränsen för vad samhället inte ska tolerera?

Se till exempel frågan om religion. En stat ska inte styras religiöst eller av en religion, det anser nog de flesta svenskar. Men betyder detta att religiösa inte ska tillåtas påverka stat och styre med sina religiösa idéer? Vad gör vi med om muslimska eller kristna rörelser som kallar sig demokratiska men vill förtrycka homosexuella, vill delta i de demokratiska samtalen? Hur hanterar vi dem? Kan man bara skydda minoriteten genom att exkludera en annan minoritet? När bör vi agera och hur?

En annan fråga är vad vi gör med Mills princip om att skada och förtrycka andra, då nazister anser att judendom per definition skadar och förtrycker, och en hel del religiösa att homosexualitet skadar och förtrycker. Har de rätt att försöka förbjuda detta med hänvisning till samma resonemang många andra har när de vill förbjuda nazism och NMR?

Se där, svåra frågor!

Hur som helst handlar demokrati inte bara om att skapa majoriteter och frågan om vad majoriteterna bestämmer, utan även om var gränserna går för deras beslutsfattande. Folkväldet har gränser. EN majoritet har inte rätt att förtrycka en minoritet. Demokrati handlar lika mycket om skydd för minoriteter som det handlar om majoriteters rätt att bestämma!

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Anser Malcom Kyeyune att majoriteten har rätt att förtrycka minoriteten?


Är det ”rätt” att en majoritet stoppar och tystar en minoritet i demokratins namn? Allt oftare hör man svaret att det är ”rätt”. Som så ofta är det minoriteten muslimer som bör stoppas, ena dagen är det böneutrop som inte bör höras, och andra dagen är det moskéer som bör förbjudas.


Vilken rätt har en minoritet i en demokrati? Och vilken rätt har man att försöka stoppa eller tysta en minoritet i en demokrati? Det är en ganska komplicerad fråga. Det de flesta experter och statsvetare är överens om är att staten bör ingripa så lite som möjligt i demokratin och yttrandefriheten, eftersom det är farligt att låta majoriteter bestämma om minoriteter ska få existera.

Men inte alla har tänkt igenom saken totalt innan de yttrar sig.

Malcom Kyeyune skrev en artikel i Göteborgs-Posten den 2 juli, ”Demokratin är inte döende”.  Den handlar om ett av GP:s favoritämnen numera, nämligen att politikerna bör lyssna mer på Sverigedemokraterna och de invandringskritiska väljarna.

Kyeyune gör gällande att svenska politiker länge ignorerat majoriteten till förmån för minoriteterna. Det är i samband med det han skriver rakt upp och ned att vi borde lyssnat mer på de som vill förtrycka minoriteten.

”[…] författaren Lionel Shriver att modern litteratur älskar att behandla invandraren och dennes perspektiv, samtidigt som den är totalt ointresserad av perspektivet hos de personer vars hembygd transformeras. Tycker de om detta? Ville de ha detta? Vem fan bryr sig? Deras perspektiv spelar ingen roll; om de har en åsikt så är den antagligen rasistisk […].

Allt detta i ett demokratiskt system där en skalle, en röst gäller. Det mest fascinerande med vår tid är faktiskt hur otroligt förvånade våra politiker verkar vara över att deras värld nu faller sönder. Bygg en moské, baby! Ni som inte gillar moskéer kan dra åt helvete; alla de rättrådiga och goda skäms över att dela land med er.

Tänkte verkligen ingen på att man inte bara delar land utan också delar valurnor med dessa människor? Det är galet, men svaret verkar faktiskt ha varit nej. Tänkandet lyste med sin frånvaro. Att förhärliga minoriteter och snäsa åt majoriteter att göra bot för alla sina privilegier kanske tillfredsställer ideologiskt, men det är usel praktik.”

Idag ser vi i Sverige att denna majoritet kräver att få sin röst hörd. Det är bra, skriver han, och det är förenligt med demokratin och visar att demokratin inte är döende, som en del i debatten varnat.

”Man kan lyssna på majoriteten, eller så kan man få sparken och bli ersatt av politiker och partier som lyssnar. Att detta sker är inte ett tecken på att demokratin är döende.”

Kyeyune  anser alltså att vi bör lyssna på de som inte vill ha moskéer, dvs muslimerna. Att vi lyssnar på de rasister som vill förtrycka minoriteten anser han vara demokratiskt, om det är en majoritet som står bakom rasisterna. 

Men är det demokratiskt att stoppa minoriteter i namn av majoritetens makt och rätt?

Minoritetens rättigheter

Vad sker om denna majoritet inte vill bygga moskéer? Det är här det förrädiska i Kyeyunes resonemang visar sig. Utan skydd för minoriteternas rättigheter kommer minoriteterna att trampas på. Det kommer med andra ord inte att byggas några moskéer.

Att lyssna på majoriteten och att låta majoriteten styra betyder INTE att majoriteten har rätt att göra vad de vill. Det är INTE demokrati om en majoritet trampar på, eller tystar, en minoritet.

Det är inte demokratiskt om ett parti med 51% av rösterna förbjuder ett parti med 20% av rösterna. Det är inte heller demokrati att en majoritet förbjuder sådant som moskéer eller synagogor.

Kyeyune är svart. Om Kyeyune hade tänkt efter lite mer innan han skrev det han skrev hade han kanske insett att exakt samma argument som han för fram, har använts av rasister och personer med fördomar om just svarta.

Jag vet själv hur personer i min barndoms Höganäs frynte näsan åt svarta de såg och sa att det var galet att politiker inte brydde sig om majoritetssvenskarnas åsikter om att ”importera” en massa svarta till Sverige.

Borde man lyssnat på dessa fördomsfulla? Borde vi gjort det om de var en majoritet?

Men så långt tänkte inte Kyeyune.

Demokrati är något komplicerat, inte något enkelt.

Alla sunda demokratier skyddar minoriteters rättigheter, till och med rätten för grupper och organisationer man själv ogillar eller anser vara ett hot mot t ex demokratin. Det enda undantaget till detta som kan finnas är de som rör skyddet av medborgarnas liv och frihet. Men till och med där måste staten vara restriktiv. Så sent som på 60-talet ansågs sexualupplysning om homosexualitet hota medborgarnas liv och frihet och var förbjudet i Sverige.

Svaret jag fick då jag skickade denna krönika till Kyeyune (jag publicerade den på min egen blogg samma dag som GP publicerade).

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

DN:s Nathan Shachar vill ha sin rasism ifred (del 2)

Gästartikel av Emir Selimi

Denna artikel är ett svar på Nathan Shachars ledare ”Mobbningens ordförråd”, publicerad i Dagens Nyheter 171010. Motargument har författat ett svar tidigare, på den delen av ledaren som berör ”N-ordet”.

Det är en skam och förnedrande att DN tillåter Nathan Shachar skriva ner sina tankar som inte har någon förankring med verkligheten. Han borde som minoritet förstå att ord är det som har använts för att trycka ner oss minoriteter.

Enklast förklarat är om du inte använder ordet ”rom” då är det direkt rasism! ”Z-ordet” härstammar från grekiskans xenos som betyder främling. Oavsett vart jag åker i världen så kallar icke-romer mig och mitt folk för nåt vi inte heter! I Serbien kallar dom oss för ”cigan”, i Turkiet kallar dom oss för ”chingene”, i Albanien kallar dom oss för ”majup”, i Tyskland ”Zigeuner”, i Spanien ”gitano” och i England kallar dom oss för ”gypsy”. Hur kan vi ha så många namn när vi säger ”rom” oavsett grupp eller dialekt? Trots att  det finns 60 olika romska grupper med olika dialekter så säger vi följande när vi ses: ”Rom san?” – ”Är du rom?”. Även i senaste filmen ”Thor: Ragnarok” görs det narr av oss genom att filmen innehåller en karaktär som spelar en stereotypisk romsk tiggare och genom att vi kallas för ”gypsy”! Och SF väljer att göra översättningen av ”gypsy” till ”z*genare” och inte ”rom”.

Icke-romer har systematiskt använt ”Z-ordet” för att trycka ner och belägga oss romer med ett lägre människovärde. Nathan Shachar kan åka till vilket land han vill och be alla romer som kan prata någon variant av romani chib, det romska språket, och be dom översätta
Jag är z*genare”. Alla som kan prata någon varierat av romani kommer att översätta på följande sätt: ”Me hijum Rom”. ”Z-ordet” finns inte i det romska språket. Det är ett påhitt av icke-romer och de enda som inte förstår detta är icke-romer som ivrigt inte vill ge sig.

Jag behöver inte få någon förklaring att ordet ”z*genare” inte är någonting illa menat. Ordet är en mild fetisch för en icke-rom som önskar ha ett romantiserat fritt liv som romer som reser och åker överallt, utan några bekymmer.

Här kommer lite fakta som kommer ta dig ner på jorden!

  1. De första romerna ska ha kommit till Sverige i början av 1500-talet. Samtidigt var det vid den tiden belagt med dödsstraff för manliga romer att uppehålla sig i landet.
  2. Gustav Vasa, som var kung i Sverige mellan 1523–1560, ville utvisa alla romer från landet. Han kallade romerna för spioner och tjuvar. De som vägrade lämna landet dödades.
  3. Drottning Kristina, som var drottning under åren 1632 till 1654, gav order om att alla romer skulle avrättas och det blev skottpengar på romer.
  4. År 1617 beslutades det i riksdagen att alla ”t*ttare och z*genare” i Sverige skulle utvisas. Romska kvinnor och barn skulle fördrivas ur landet samtidigt som man skulle ha rätt att döda alla romska män. Lagen kom att gälla ända in på 1800-talet.
  5. År 1959 fick romerna, efter omkring 450 år i Sverige, rätt till fast bostad och skolgång. Innan dess hade romerna inte rätt att bo mer än tre veckor på en och samma plats.
  6. Rumänien förslavar romer i över 500 år från ca 1300-talet.
  7. Efter 70 år erkänner Europa romernas förintelse.

Listan är lång och kommer bli längre tills vi säger stopp till den sista accepterade rasismen, den mot romer!

Och förresten: ordet ”rom” betyder ”människa”! Vi är alla romer! Vi är alla människor!

Emir Selimi
Grundare och Ordförande av
Swedish Human Rights Project och föreningen Save the Roma Children

För djupare studier av romsk kultur och historia:

1. Hemsidan ”Vår romska historia”, framtagen av Göteborgs stadsmuseum.

2. Regeringens webbplats ”Minoritet.se”, om Sveriges nationella minoriteter

Hatbrott – hur mår den utsatta?

Vad händer när en person blir utsatt för ett hatbrott? Vilka symptom kan man drabbas av – fysiska som psykiska? Att bli utsatt för hatbrott är ett budskapsbrott som sprider sig till inte bara den utsatta utan även till hela den ”grupp” denne anses tillhöra. Studier har visat på att rörelsemönstret för personer som blivit drabbade anpassar sitt rörelsemönster i staden efter var de känner sig trygga, allt för att slippa bli trakasserade, vilket i sin tur leder till en ytterligare segregation. Att bli utsatt innebär en ständig rädsla – en ständig påminnelse om att du inte är önskad.

Det som gör hatbrott speciellt är att angrepp riktas inte mot brottsoffret som individ utan mot den grupp som individen tillhör eller anses tillhöra. Offret är således enligt Barbara Perry professor i sociologi och Kellina Craig professor i psykologi en representant för en hel grupp människor som förövaren har fördomar mot. Tyvärr drabbas offer för hatbrott särskilt hårt, hårdare än vad man tidigare trott. Detta visades för första gången när homosexuella i Kalifornien som fallit offer för hatbrott under en femårsperiod, där flera som drabbats av såväl depression som PTSD än bland andra brottsoffer. Gregory Herek (professor i psykologi) menar att återhämtningen från flera sådana problem tog längre tid för dessa offer (Borell 2012:18).

Vidare, Paul Iganski, professor i kriminologi (2001) menar att vi vet väldigt lite om hatbrottsoffer, deras respons till händelsen, påverkan och viktimiseringen i deras liv.  Att vara utsatt för hatbrott både liknar och skiljer sig från de som faller till offer för ”slumpvisa brott”. Känslorna som uppkommer efter ett hatbrott är vanliga gällande brottsoffer rent generellt, såsom ilska, rädsla, utsatthet/sårbarhet. Många brottsoffer upplever psykologiska omställningsproblem, rädsla, hjälplöshet och depression.

Att vara offer för ett brott leder ofta till rädsla för framtida viktimisering vilket ofta leder till ändringar i ens  beteende. En liknande bild ges från en studie i London där effekterna av hatbrott bland brottsoffer rapporterades flera fall av panikattacker, depressioner och sömnlöshet än bland andra offer. Då hatbrott riktas mot en persons identitet påverkar det i stor utsträckning känslan av kontroll och säkerhet. Offer till hatbrott kan inte till skillnad från andra brottsoffer tänka att de råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Det är således inte enbart de direkt utsatta individerna som drabbas.

Jack Levin professor i sociologi och kriminologi och Jack McDevitt Phd  förespråkar, att hatbrott är ett budskapsbrott med indirekta effekter av olika slag. ”Övergrepp mot enskilda medlemmar av en minoritet som bildar samtidigt symboliska meddelanden till dem som delar offrets tillhörighet” – även de är föraktade och ej önskvärda (Borell 2012:18). Således fungerar brotten som en påminnelse om minoriteters utsatthet och om de risker som det medför att tillhöra den. Hatbrott har alltså ännu vidare konsekvenser och kan som bland andra grupper vilket Iganski (2001) föreslår påverka förhållandet mellan olika grupper i samhället, likaså samhällsklimatet.

I en annan studie gjord av Whaiba Abu-Raz & Zulema Suarez uppges att mer än hälften av respondenterna är ovilliga att lämna sina hem och undviker offentliga platser. Detta gäller främst kvinnor som bär huvudduk eftersom att de blir lättare att identifiera som muslimer. Detta resultat återfinns i flera kvalitativa studier, bland annat professorn i stadsbyggnad Carina Listerborns (2010) intervjuundersökning som är genomförd i Malmö. I denna studie berättas det att en del av de kvinnor som bär huvudduk har anpassat sitt rörelsemönster efter risken att bli trakasserad eller på annat sätt bli bemött negativt. Rosengård upplevs således som tryggt medan centrum kan uppfattas som riskfyllt. Hatbrott och den rädsla som det skapar kan alltså förstärka samhällets sociala och geografiska gränser och dess rumsliga segregation (Borell 2012:32f).

 

Myt: Svenskar snart i minoritet

”Invandringskritiker” målar gärna upp bilden av att Sverige, inom en snar framtid, kommer att vara ett land där svenskarna är i minoritet. Motargument synar siffror över Sveriges befolkningssammansättning utifrån olika kriterier vad gäller ursprung.

Siffrorna för slutet av 2015 ser ut på följande sätt:

  • Sveriges totala befolkning 9 851 017 personer
  • Utrikes födda 1 676 264 = 17% av befolkningen
  • Inrikes födda med två inrikes födda föräldrar 6 939 156 = 70,5%
  • Inrikes födda som har en inrikesfödd förälder och en utrikesfödd förälder 724 841 = 7,5%
  • Inrikes födda med två utrikes födda föräldrar 510 756 = 5%

Vissa svartmålar specifikt Malmö som ett ”skräckexempel”; siffrorna för slutet av 2015:

  • Malmö stad, antal invånare: 322 574 personer
  • Utrikes födda 102 047 = 32% av invånarna
  • Inrikes födda med två inrikes födda föräldrar 155 966 = 49%
  • Inrikes födda med en inrikes och en utrikes född förälder 27 368 = 8%
  • Inrikes födda med två utrikes födda föräldrar 37 193 = 11%

Lägg märke till att Malmö ligger vid gränsen till Danmark, med stor arbetspendling och migration över sundet. Jämför gärna med Haparanda kommun, som ligger vid gränsen till Finland, med folkmängd på 9 831 personer och 3 972 utrikes födda invånare. Att välja ut Malmö stad som enda exempel, är ett bedrägligt argument som brukar kallas ”Cherry picking/Plocka russin ur kakan”.

Siffrorna som redovisar svenska medborgares ursprung används av ”invandringskritiska” pga en mix av olika fördomsfulla anledningar. Bland annat används siffrorna för att skrämmas med att ”de riktiga svenskarna” inom en snar framtid definitivt kommer att bli förtryckta, i minoritet – av någon hemsk, onämnbar, homogen massa av ”de där andra” som är i maskopi och vill ta över landet.

”Invandringskritikernas” logik haltar: det finns felaktiga fördomar om att alla utrikes födda personer enbart skaffar barn med andra utrikes födda – och väldigt många barn per kvinna (fördjupa er gärna i Nativitet). Vid tillfällen då dessa argument används faller det ju alltid, för redan vid tidpunkten då varje utrikes född person föder ett barn i Sverige är detta en person som kommer ”räknas” i kategorin inrikes född. Naturligtvis skaffar inte utrikes födda personer barn enbart med andra utrikes födda – liksom personer som föddes i Sverige (av svenskfödda föräldrar) inte enbart skaffar barn med endast partners som också är födda i landet.

Enligt SCB:s prognoser beräknas Sveriges befolkning år 2060 ha ökat med en tredjedel till 12,9 miljoner, varav ca 22% av dessa beräknas vara utrikes födda. Idag ligger den andelen på ca 17%.

I Svenska Akademiens ordlista definieras etnisk på följande sätt: ”som gäller eller utmärker folkstam”. Det är en, i mina ögon, både vag och svårtolkad definition. Om vi bortser från den luddiga definitionen, och försöker oss på att vara lite kreativa: Vad innefattar vi i begreppet etnisk? Pratar vi om nationalitet, språk och kultur? Eller pratar vi om den heta potatisen ras?

Det kan vara på sin plats att ställa sig frågan om vem som egentligen gynnas av att specificera – enligt en ytterst godtycklig och luddig definition – människor utifrån ”etnicitet”. Jag är av åsikten att det är farligt att dela upp människor i samhället utifrån egenskaper som den enskilde inte har möjlighet att påverka. Det skapar hierarki mellan oss människor, hierarki som ger dåliga vibbar om man betraktar det i ett historiskt, sociologiskt och kulturellt perspektiv.

Och hur många generationer, mellan tummen och pekfingret, dröjer det innan en människa som har föräldrar med utländskt ursprung, kan föräras med benämningen ”svensk”? Är det så att dessa människor aldrig kommer att bli betraktade som ”svenskar” av de som ”bara är lite kritiska mot förd invandringspolitik”?

Eller är det så att det inte finns någon logik eller saklighet bakom argumentationen, och att det inte heller finns någon rimlighet i myten och konspirationen om att de ”riktiga” svenskarna snart kommer att vara i minoritet?

Om vi, Gud förbjude, låter den ”invandringskritiska” logiken skapa spelreglerna och begreppsdefinitionerna så har vi redan idag väldigt många medmänniskor som av vissa inte anses som ”svenska”.

Jag är av den ”anmärkningsvärda” uppfattningen att det inte spelar någon som helst roll vilket land man är född i. Om man vill folkbokföra sig i Sverige så ska man få göra det, älskar man någon och vill skaffa barn med sin partner, ska man få göra det – oavsett hur många procentandelar utrikesfödda det är som redan bor i Sverige.

Så nej, svenskfödda kommer inte att vara i minoritet i Sverige snart, eftersom befolkningen förändras. Och det är inte farligt eller skadligt att ha t ex en morförälder eller en farförälder som är född utanför landets gränser.

Lästips:

Korta motargument: Födsloöverskottet

SCB:s Sveriges nuvarande befolkningsstatistik

SCB:s Sveriges framtida befolkning 2015-2060

Niklas Orrenius: Är svenskarna i minoritet i Sverige?

Bo Löfvendahl: Finns det etniska svenskar?

”Etnisk svensk”

”Ny DNA-teknik visar att det finns inga raser”