Det finns ett motstånd att kalla SD för ett fascistiskt parti. Vissa svenska forskare i statsvetenskap har t o m börjat prata om att SD står för en form av nyfascism för att inte behöva utpeka dem som fullt ut fascistiska. Här är varför jag menar att SD är fascister med bas i grunddefinitionen av fascism:
1. En stark karismatisk ledare.
SD har haft samma partiledare i 17 år.
2. Ultranationalism.
Hela SD:s partiprogram utgår ifrån nationalstaten och de kallar sig ett ”socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn”. Fascister menar till skillnad från nazister att ett visst folk ska ha särställning pga historisk gemenskap istället för rasbaserad gemenskap. Detta passar väl in på SD:s vurm att prata om vikten av gemensam historia för att fungera ihop i samhället.
3. Påtvingad kulturell tillhörighet. Fascister vill tvinga fram en enad nationell kultur som styrs från staten. Detta passar in på hur SD ständigt belyser vikten av monokultur för ett stabilt samhälle och är radikala motståndare till mångkultur som de menar är det största hotet mot samhället. Det stämmer också in på förslag som SD har drivit, tex att förbjuda organisationer att få statliga eller kommunala bidrag om de bedriver verksamhet som anses förstöra den svenska kulturen. T ex etniska föreningar för invandrare.
4. Fascismen har liberalism, fackföreningsrörelsen och socialism som huvudfiender. Behöver jag ens förklara hur detta stämmer in på SD:s ”stoppa sosseriet” och att de flera gånger uttalat sig att liberalismen är deras främsta fiende efter islam?
5. Styrning av media och press för att förhindra kritik av det fascistiska styret. SD vill göra det möjligt att ta bort presstöd för utgivningar som anses ”föra en antisvensk retorik”. Till antisvenskt tillhör t ex att skriva positivt om mångkultur eller invandring. Senaste dagarnas kritik av public service säger också mycket om deras attityd till media och press.
6. Kapitalism inom fascismens gränser. Fascister gillar företagande och kapitalism, men bara om det följer fascismens ideal. Vilket går ihop med motståndet för t ex facken. Även detta passar in på SD som hyllar småföretagande samtidigt som olika statliga stöd för t ex uppstartsfas kräver att företaget ska vara ”pro svenskt”.
7. Fascismen framhåller staten över individen. Frågan är inte vad staten kan göra för människan utan vad människan kan göra för staten. Detta passar in på SD:s kravfokuserade inställning till t ex sjukersättning. Man talar i termer av sjuka, arbetslösa, funktionsnedsatta osv som belastningar på samhället och vill straffa dem ut i arbete. De sociala skyddsnäten ska vara starka, men bara om du först jobbat dig till att förtjäna hjälpen.
8. Auktoritet och en positiv syn på våld för att styra befolkning. Fascister använder polisiär och/eller militärt våld för att hålla befolkningen i schack. SD har opinionsbildat om möjligheten att sätta in militär i förorter vid oroligheter, vill öka polisens befogenheter att begå våld inklusive att skjuta skarpt, vill ta bort det rehabiliterande fokuset i fängelser för att istället fokusera på skam och straff. Man vill istället för förebyggande arbete kunna ha straffarbete för barn ner till 9 års ålder med skam som syfte och sänka straffåldern till 13 år. Allt prickar av vad auktoritära styren handlar om.
Allt detta finns att läsa om i de motioner som SD har lagt, debattartiklar och uttalanden från partiledare Jimmie Åkesson eller andra i partistyrelsen samt på SD:s hemsida och principprogram. Jag kan ta ännu fler exempel till varje punkt men det kommer ingen orka läsa så därför stannar jag här. SD är utan tvekan ett fascistiskt parti. Om man vill kalla dem ”ny”fascister för att de påstår sig vilja ha en stark demokrati (samtidigt som de vill begränsa den på en rad sätt) så fine. Fascister är de oavsett.
Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den femte och sista delen i en serie krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.
Vem är jag egentligen? Antinationalisten som plötsligt liknar den egentliga nationalisten betraktar mig från spegelns yta. Har jag försvarat nationen hela den här tiden? Är det jag som vill bevara Sverige svenskt, trots allt? Är det jag som är bakåtsträvaren; den nostalgiskt tillbakablickande? Jag vet faktiskt inte.
Jag har tydliga minnen av mitt första möte med den gryende insikten: Årsskiftet 2004/2005, en kurs i socialantropologi och en hemtenta på just ämnet nationalism. ”Å fan,” tänkte jag. ”hela mångkulturprojektet har från dag ett gått ut på att skapa åtskillnad, snarare än gemenskap. Stampa på Sveriges yta så att den krackelerar och bildar en mosaik, där varje del är en egen kultur, en egen etnicitet, ett eget ursprung, ett vi och ett dem.”
Redan där började jag nog ana det som Lundström/Hübinette beskriver i sin bok. Den där ut-och-invända känslan av att försöka hävda en sak, men hela tiden säga det motsatta. Att – om än på helt andra premisser och självklart inte fullt ut – dela Nysvenska Rörelsens och Sverigedemokraternas grunduppfattning om Invandrarutredningens och det ”mångkulturella projektets” skadliga effekter på Sverige/nationen. Att det är den konservativa rörelsen som är den progressiva, samtidigt som vi som uppfattar oss som de i sanning progressiva svenskarna panikartat söker konservera det nostalgiska minnet av en en gång så stolt nation, byggd på gamla, hederliga värden som tolerans, jämställdhet och solidaritet.
Nja… Det kanske inte är hela sanningen, det heller. Men det är en slags lärdom. Även jag är en av de svenskar vars självbild punkterats – ibland till och med för egen maskin. Även jag har reproducerat/reproducerar nationen dagligen, utan tillräcklig självinsikt eller förmåga att bryta mig loss ur dess hegemoniska regim. Min antinationalism, även om den varit och är ärlig i sitt uppsåt, har samtidigt varit (och är kanske fortfarande?) en självbedräglig illusion. Och kanske står vi inför en slags uppgörelse när vi närmar oss slutet på den vita melankolin. Dock inte en kamp på liv och död om nationens vara eller inte vara, utan en diskursiv kamp om vilken sorts nation vi vill vara eller inte vara:
Thi hvilket Land har ei en fordums Ære, et Glimrepunkt i Folkehavets Strøm, hvor det har blomstret, hersket eller truet?
O, det er Minder, straalende og kjære; men intet Billed i den store Drøm erstatter os Fortabelsen i Nuet.
(Ur Norges Dæmring av Johan Sebastian Welhaven)
Welhaven påminner oss i sin diktcykel från 1834 om att vit melankoli inte enbart behöver förstås som ett nutida fenomen, liksom Katherine McKittrick i sin text om Svarta livs matematik ger mig intrycket att den även kan vara svart: Det limbo som utgörs av Lundströms/Hübinettes melankoliska tillstånd är nämligen lika applicerbart på ett USA som inte ens i början av 2020 tagit sig ur post-slaveriets trauma, som på ett Sverige som i skuggan av flyktingkrisen 2015 plötsligt bestämmer sig för att det har ”varit naivt”.
Den oåterkalleliga förlusten av ett storslaget, nationellt förflutet – vare sig det bygger på myt eller verklighet, Midgård eller Folkhemmet – är i egenskap av att vara en triumf som blivit ett trauma en för evigt central del i nationellt skapande eller återskapande, oavsett när eller var en befinner sig eller vem man är.
Det gamla Sverige är dött. Och det är upp till oss som kommer att utgöra den tänkta, framtida nationen att avgöra vart detta triumferande trauma skall leda oss. Om det vi anar bortom kröken ska visa sig vara gudars skymning eller en gyllene gryning.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den fjärde av fem krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.
Jag har äntligen kommit till den punkt då jag är redo att beskriva de två fenomen jag tyckt mig urskilja i en tid av vit melankoli: Nationalistparadoxen och Nationalismparadoxen.
Nationalistparadoxen
Jag trodde väl inte att jag någonsin skulle komma att kalla mig nationalist. Jag, som skakat hand med självaste Carl Johan de Geer i samband med att han skrev ”KUKEN” – denna gång inte på svenska flaggan, men väl på omslaget till mitt exemplar av singeln Skända flaggan av Mattias Alkbergs Begravning. Samtidigt har tanken börjat göra väsen av sig. ”Jag är kanske inte nationalist”, har jag tänkt, ”men…” i min polemik mot nationalismen finns där ändå ett något som inte går att helt separera från den. Ett försvar, förstår jag i skenet av min läsning av den vita melankolin; En spaning efter den tid som flytt i hopp om att bevara det gamla Sverige svenskt och skydda det mot det nya.
Som aktiv på sociala medier i allmänhet och som skribent på Motargument i synnerhet tar jag aktivt ställning för det förlorade 1900-talets Sverige. För just den föreställda gemenskap (nation) som med tiden blivit en del av min kultur, min etnicitet; min identitet och självbild som just svensk. Samtidigt uppfattar jag de Andra som de egentliga nationalisterna: Rasisterna, de i Dressmanskjortor uniformerade nazisterna som försöker gå i takt, Sverigedemokraterna… Det är grupper som dessa som för mig symboliserat den ideologiska och naiva kampen för påhittet “nationen”, samtidigt som jag retoriskt och ironiskt raljerat över dessa “svärjevänners” osvenskhet.
Men tänk om det ligger en obekväm sanning dold i det ironisk-retoriska anslaget?
Tänk om det är jag, Carl Johan och Mattias som är de bakåtsträvande, konservativa nationalisterna och “svärjevännerna”?
Nationalismparadoxen
Det paradoxala i att en nationalistisk och patriotisk rörelse vänder sig emot nationen bör knappast behöva påpekas. Samtidigt är det en del i tingens ordning och därmed inte riktigt så paradoxalt som det vid en första anblick kan verka. Nationalisten drivs av upplevelsen att där antingen föreligger ett hot mot nationen eller att nationen helt enkelt inte är det den borde vara.
Vad gäller grupper som Nysvenska Rörelsen, BSS och Sverigedemokraterna kan vi se en kombination av dessa drivkrafter: Dels frustrationen över att leva i fel slags folkhem – ett socialdemokratiskt istället för ett socialkonservativt – och dels det upplevda hotet mot själva den svenska folksjäl som å ena sidan är en del av det förhatliga socialdemokratiska folkhemmet men som å andra sidan uppfattas som en ursprunglig del av det svenska folket och den svenska nationen – och som anses vara en förutsättning för ett återställande av detta ursprungliga – om än hittills aldrig förverkligade – folkhem. Inte ens den mest förhärdande ultranationalist kan bygga en nationell gemenskap utan jämställdhet, tolerans och solidaritet oss svenskar emellan.
Det är en hatkärlek som hatar det socialdemokratiska folkhemmet, men som samtidigt hatar raserandet av detsamma. Som hatar det mångkulturella samhället, men samtidigt hatar de skiljelinjer mellan folk och etniciteter som dragits upp av detsamma.
Det är en hatkärlek som älskar minnet av det socialdemokratiska folkhemmet men som samtidigt älskar hur dess fina fasad äntligen krackelerat och blottlagt dess ruttna innanmäte. Som älskar hur mångkulturalismen förtydligat vilka de själva är eller inte är och samtidigt – med samma intensitet – hatar hur den, genom sin existens, är själva det problem som måste lösas.
I den vita melankolins paradoxala tid kan plötsligt nationalisten stå till vänster på den politiska skalan, lyssna på Skända flaggan och drömma sig tillbaka till folkhemmets glansdagar, medan antinationalisten visar sig rösta på SD, lyssna på Ultima Thule och – även hen – drömma sig tillbaka till folkhemmets glansdagar.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den tredje av fem krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.
Det finns de som aldrig riktigt känt sig hemma i den gamla Sverigebilden. De vars idé om folkhemmet snarare byggde vidare på Rudolf Kjelléns socialkonservativa lebensraum än Per Albin Hanssons socialdemokratiska livsrum, och som bestämt vände sig emot svenskheten som en konfiguration innehållande politiskt korrekta värdeord som jämställdhet, tolerans och solidaritet. För dem var statliga ingrepp som den så kallade Invandrarutredningen veritabla slag i ansiktet. En av dessa var Per Engdahl.
Samtidigt som det officiella Sverige genom insatser som Invandrarutredningen arbetade med att rekonstruera svensken i form av en antites till nationens skamfyllda förflutna arbetade Nysvenska Rörelsen [NsR] med nämnde Engdahl i spetsen med ett eget ideologiskt saneringsarbete. Även i deras fall handlade det om att försöka tona ned ett problematiskt förflutet; deras tidigare så framträdande antisemitism och rasism började därför ersättas med frågor som istället problematiserade kulturella och etniska skillnader. Ett förändringsarbete som i praktiken placerade deras utveckling i ett, ironiskt nog, parallellt spår med just Invandrarutredningen; som i allt väsentligt visade sig vara just ett kultur- och etnicitetsskapande projekt för det svenska samhället.
När Invandrarutredningen så småningom skulle omsättas i politisk praktik reagerade Engdahl med en artikel i NsR:s tidning Vägen framåt där han i skarpa ordalag varnade för att ”invandring, som skapar betydande minoriteter med egna mönster utgör /…/ ett hot mot ett folks existens och därmed mot den kultur, som det representerar”. I samma veva som artikeln publicerades bildade Leif ”Zeilon” Ericsson organisationen Bevara Sverige Svenskt, som utifrån i princip samma resonemang skulle komma att bli ett nav för 80-talets svenska nationalistiska och rasistiska rörelser.
Vi hoppar fram i tiden ett knappt decennium, och ungefär samtidigt som nationen enligt Lundström/Hübinette träder in i den vita melankolins fas träder även BSS in i en ny fas; man omorganiseras och byter så småningom namn till det vi idag känner som Sverigedemokraterna. Denna partibildning sluter cirkeln både logiskt och bildligt, inte minst genom att de beskriver sig själva som ”ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn – ett välartikulerat eko från 1900-talets början, då en lika socialkonservativ och nationalistisk Rudolf Kjellén myntade det för Sverige så centrala folkhemsbegreppet.
Det nya Sverige som börjar framträda i början av den vita melankolins tid är alltså inte bara en tid kännetecknad av en begynnande nedmontering av folkhemmet och ett ifrågasättande av svenskarnas självbild som förment toleranta, jämställda och solidariska. Det är också en tid då ett begynnande bejakande av de ursprungliga värden – byggda på nationalistiskt och rasistiskt tankegods – som en gång legat till grund för sagda självbild åter blivit möjlig. Detta i en nytänd förhoppning om att kunna återuppbygga det spruckna och slitna folkhemmet på dess ursprungligen socialkonservativa och nationalistiska grund: Ett nygammalt Sverige.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den andra av fem krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.
Även om Lundström/Hübinettes skildring av vit melankoli ibland tycks balansera på gränsen till ett postnationellt tillstånd är det oklart om förlusten av den nationella självbilden och identiteten (Sverige som välfärdsnation och svensken som jämställd, tolerant och solidarisk) förmår skapa det totala vakuum som krävs för att helt omkullkasta nationen som idé/diskurs. Klart är dock att det har öppnat dörren för nationalismen att åter blomma ut som en i mångas ögon relevant ideologisk grund att stå på. Ibland rentav omedvetet.
Det desperat klingande utropet ”Vi står inte ut!”, myntat av organisationen med samma namn, visar med poetisk tydlighet att även den föreställda gemenskap som inte själv uppfattar sig som explicit nationalistisk påverkas av tidsandan. Nämnda rörelse grundades som en direkt motreaktion på den svenska regeringens vändning i flyktingmottagandet under den så kallade flyktingkrisen 2015 men kan även förstås som en del av en bredare motreaktion på förlusten av den dittills rådande, nationella självbilden av oss själva – ”vi” som inte står ut – som toleranta och solidariska.
I vakuumet efter en förlorad självbild rör det åter på sig i de alternativa grupper som redan under 60- och 70-talens konstruktion av det toleranta, jämställda och solidariska Sverige vände sig emot denna form av svenskhetsideal. I deras ögon torde den vita melankolins tidsanda snarare upplevas som att man äntligen blivit av med något oönskat och att dörren nu står öppen för en efterlängtad möjlighet att stöpa om svenskheten i egen, gärna etnonationalistisk tappning.
Dock; innan vi ger utrymme åt dem som potentiellt gläds åt förändringen vill jag uppmärksamma ytterligare en form av motreaktion som explicit riktar sig emot just dessa grupper. Det handlar om två internetrörelser som på olika sätt valt att försvara eller söka bevara den nyss förlorade Sverige- och självbilden mot de angrepp den utsätts för – inte minst genom de parlamentariska framgångarna för Sverigedemokraterna. Dessa rörelser heter Inte rasist men… [IRM] och Motargument.
IRM bildades 2012 med sin främsta uppgift att granska ”Sverigedemokraterna och i vissa fall deras omgivande grupperingar i den nationalistiska rörelsen i Sverige”. Med humor som främsta vapen har de sedan dess arbetat med antirasistisk och antinationalistisk opinionsbildning i något som – åtminstone i detta sammanhang – kan beskrivas som en o- eller undermedveten kamp för att bevara Sverige svenskt i en tid av vit melankoli.
Samma år grundades Motargument, som istället för humor använde sakliga och faktabaserade argument emot främlingsfientlighet och rasism. Vår vision (för jag skriver trots allt detta i egenskap av att vara en del av Motargument) beskrivs som ”att vara ett stöd för antirasistisk opinionsbildning, genom att ta fram argument som baseras på mänskliga rättigheter, kunskap och medkänsla” – det vill säga argument baserade på just de värderingar som enligt Lundström/Hübinette kännetecknar den toleranta, jämställda svenskhet som gått, eller tycks vara på väg att gå, förlorad.
Både IRM och Motargument kan med andra ord beskrivas som rörelser, vilka strävar efter att konservera centrala aspekter av det förra seklets Sverigebild; att helt enkelt bevara Sverige svenskt, manifesterat genom bestämda ställningstaganden mot framförallt nationalism och rasism.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den första av fem krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.
Den 30 december 2020 skriver krönikören Karin Petterson en betraktelse över den coronaepidemi som svept över Sverige under det gångna året och konstaterar hur den lämnat oss med insikten om ”en felaktig självbild och ett underfinansierat, illa organiserat folkhem”. Kanske utan att vara medveten om det bekräftar denna korta mening de övergripande slutsatserna i Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit melankoli från 2020. Boken skildrar nationen Sveriges utveckling genom tre historiska faser som sträcker sig från cirka 1905 och framåt. Dessa är: Vit renhet, vit solidaritet och den nu rådande fasen av vit melankoli.
Folkhemmet, det enligt Petterson illa organiserade samhällskontrakt som var tänkt att binda svenskarna samman genom att utgöra deras livsrum, är den första historiska byggstenen; av Lundström/Hübinette benämnd Vit renhet. Folkhemmet – det vita, rena – var från början en idé, sprungen ur högermannen Rudolf Kjelléns idéer om att kombinera nationalism och socialism för att bygga ett socialkonservativt Sverige. Detta bygge kom dock ingen vart, utan trampade vatten innan det så småningom nådde sin verkliga framgång i händerna på Per Albin Hansson och Socialdemokraterna, som med sin reviderade version av folkhemmet byggde upp det välfärdssamhälle vi idag främst förknippar med ordet.
Efter andra världskriget drabbades Sverige hårt av det man kan kalla ”nazitraumat”. Insikten om de groteska övergrepp som ägt rum under nazisternas välde krävde en osminkad blick i spegeln. Den sammanlagda skammen över dels statens undfallenhet gentemot Nazityskland under kriget och dels skulden över att bidragit till att forma nazismen till det den blev genom det då prestigefyllda och framkantsvetenskapliga Statens Institut för Rasbiologi resulterade i ett intensivt arbete för att återupprätta den svenska självbilden och åter göra svenskarna till ett stolt folk. Detta arbete utgör den historiska fas som beskrivs som Vit solidaritet av Lundström/Hübinette och kännetecknas av en tankekonstruktion där svensken – enligt egen uppfattning – anses vara jämställd, tolerant och solidarisk. Raka motsatsen till den sortens svensk som möjliggjorde Hitlers välde.
Idag har vi förflyttat oss in i den tredje fasen; den Vita melankolins tid. Det svenska samhällets nyliberalisering tillsammans med hela västvärldens traumatiska upplevelser i samband med terrordåden i USA den 11 september 2001 – och med flyktingströmmarna till Europa från inbördeskrig och oroligheter i Syrien, Afghanistan och Östafrika 2015 som spiken i kistan – har idag resulterat i precis den sortens felaktiga självbild och underfinansierade, illa organiserade folkhem som Petterson beskriver i sin krönika. Vi har börjat upptäcka att svensken inte alltid är så jämställd, tolerant och solidarisk som vi föreställt oss.
Kort sagt: Den medvetna nedmonteringen av det så kallade folkhemmet, vars upptakt kan förläggas till 1990-talets avregleringar av statliga och kommunala domäner, har konfronterat svensken med insikten att Sverige inte längre är den välfärdsnation vi en gång var. Och bilden av svensken själv, som jämställd och solidarisk, har även den krackelerat i takt med upptrappningen av ”kriget mot terrorn” och den islamofobi som följde i dess kölvatten för att till slut, den 24 november 2015, helt raseras. Det var den dagen statsminister Stefan Löfven förklarade att den situation som uppstått i samband med den pågående flyktingkrisen var ohållbar och att temporära gränskontroller behövde införas. Gränsen för vår svenska solidaritet var nådd.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Sverigedemokraternas radikala ideologi påminner i delar om Daesh. Likt terroristorganisationen skapar de förtryckta människor som sedan är så utsatta att de med löften om guds förlåtelse och till och med 72 jungfrur radikaliseras. När de väl utfört sina dåd så har det otänkbara redan skett.
Det förefaller ibland som om de två olika, och så vitt skilda ideologierna ändå grundar sig i närliggande radikal syn på skillnader mellan grupper i ”Vi mot dom”, och konservativa traditionella könsroller. Detta ser vi gott av exempel på där Sverigedemokraterna önskar ta bort eller åtminstone radikalt skära ner på aborträtten eller när de kallar nya svenskar för kackerlackor eller smuts.
Detta gäller även andra grupper populistiska extremister, som Nordiska motståndsrörelsen (NMR) och andra radikaliserade grupper. Om en människa känner sig åsidosatt och ouppskattad är det lätt för den personen att fångas upp av radikala grupper som lockar med tillhörighet. Sedan fylls personen med hat som riktas åt en specifik grupp.
Jag gick för några år sedan en kurs vid Stockholms universitet som heter ”Is multiculturalism good for women?”. Kursen var givande och jag fick upp ögonen för nya aspekter kring multikulturalism som exempelvis att människor från samma länder ofta samlas inom samma geografiska område. Det kan ge möjlighet för exempelvis så kallade ”shariapoliser”, män som stirrar och registrerar vilka vanor kvinnor från samma land har. Detta ska på intet vis förminskas, men samtidigt ska det inte heller göras någon höna av en fjäder heller. Dessa så kallade ”shariapoliser” är inget som tillhör vardagen, men det skrivs väldigt mycket om de få fall som förekommer.
Vad SD inte inser är att deras politik skulle riskera att skapa en grogrund för nya terrorister, på liknande vis som hur Daeshs eller talibanernas ageranden skapar grogrund för nya terrorister
Det är nu oerhört viktigt att använda hjärnan inför nästa val. Vill ni verkligen skicka hela familjer tillbaka från vad de en gång flytt från? Eller kan det kanske vara så att även nya svenskar också kan vara ensamma galningar som det är så snabbt att hänvisa till om gärningsmannen är europeisk eller, gud förbjude, till och med svensk.
Vill ni skapa det som Sverigedemokraterna påstår redan pågår eller kan vi enas om att en rasistisk politik inte är rätt väg att gå?
Krönikor på Motargument.se är åsikts-texter där krönikören står själv för innehållet i sin krönika.
Den elfte juli minns omvärlden Srebrenica och de 8 372 hittills hittade och DNA-identifierade män och pojkar dödade i det största folkmordsbrottet sedan andra världskriget.
Folkmordet innefattar en rad liknande massgravar över hela Bosnien, där civila avrättades från 1992 till 1995.
Det minsta jag kan göra är att idag nämnda en del av de städer där massgravar radades upp genom landet jag lämnade för alltid.
I staden Prijedor avrättades 3 689 personer, de flesta i koncentrationsläger.
I staden Visegrad avrättades 1 750 personer, en del människor samlades i närmsta hus där de brändes levande.
I staden Foca avrättades på samma eller liknande sätt som i Srebrenica 2 043 personer.
I staden Zvornik 3 170, i Bratunac 3 533, i Vlasenica 2 590, i Rogatica 1 426, i Zepa 495, i Bjeljina 1 080, i Ahmici 116, i Maglaj 683, i Zepce 271.
I staden Mostar miste 1 750 civila livet, i Gorazde 4 402.
I norra Bosnien i en hel region som heter Bihac region med små städer runt om kring som Cazin, Sanski Most, Kljuc, Velika Kladusa och byar runtomkring, räknar man med att 10 331 personer avrättades.
Den 11:e juli minns vi folkmord i hela landet med en kedja av koncentrationsläger och våldtäktläger där drygt 60 000 kvinnor och barn utsattes för sexuellt våld.
I huvudstaden Sarajevo dödades folk mest på gator av krypskyttar och granater som haglade dag och natt under 4 år, där ca 11 500 människor dödades, av dessa var ca 1 600 barn. Drygt 50 000 civila blev skadade, av dessa ca 14 000 barn. Här handlar det om en etnisk blandning av civila som dödades och skadades, vilket senare definierades som terror i Haag-tribunalens domar.
”Det är inte människor som dött i Sarajevo. Det är muslimer. 17 000 närmare bestämt.”, sa general Ratko Mladic, till en av Expressens journalister när han frågades om massavrättningarna. (Källa: Expressen)
De som skissade på folkmorden i Bosnien på 1990-talet är idag förebilder till en rad muslimhatare runt om i världen. Precis som Breivik hyllade krigsförbrytarna Ratko Mladic och Radovan Karadzic i sitt Manifest, gjorde Brenton Harrison Tarrant , mannen som utförde attentatet mot en moské i Nya Zeeland 2019, där han avrättade 51 och skadade 47 personer.
År 2015 var jag en av grundarna av ”Elfte julipriset” på Kistas Folkhögskola, som delats ut varje år till organisationer och enskilda individer som aktivt har jobbat mot muslimhat och hat mot andra minoriteter samtidigt.
Jag passade varje år på att säga att hatet transformerades från en form till en annan, från ett folkmord mitt i Europa till en acceptabel högerextrem retorik som vi hör i en rad europeiska länder, en retorik som har vunnit sin plats i olika parlament.
Avhumaniseringen av muslimer är nästan likadan som den vi hörde av Ratko Mladic.
Även om vi i Sverige är trygga och att ett folkmord i Sverige är bortom all realistisk tanke, så har vi liknande politiska profiler som hetsar upp folk och inspirerar till terrorattacker eller attacker vi såg mot Capitol.
Idag är det viktigt att minnas Srebrenica liksom en rad andra städer som drabbades av folkmord i min och din tid, men också att vi förstår faran i ett politiskt uttalande som blev huvudpotential för folkmordet.
Jag var väldigt nyfiken på hur SD själva ser på folkmordet i Bosnien och enligt min analys så var partiet väldigt försiktiga att uttala sig i frågan. Anledningen till detta är att det är nationalism som ligger bakom folkmordet i Bosnien. Det är skrattretande att SD:are själva, som jag har talat med, försökt förklara att det var mångkulturen i forna Jugoslavien som skapade problem – inte nationalism.
Glöm inte att det är politiska ideologier som alltid ligger bakom folkmord.
Mångkultur är ingen ideologi. Nationalism är en ideologi. Samma nationalism som SD hyllar.
Läs gärna min debattartikel i Aftonbladet från 2015:
I Theodor Fritschs antisemitiska skrift Storfinansens synder från sent 1920-tal framträder tydliga paralleller till SD:s islamofoba opinionsbildning. Här finns också samma slags konspirationistiska världsbild och etnonationalism som blivit allt synligare hos företrädare för SD och andra högerpopulistiska grupper.
Finns det något att lära av dessa likheter, eller är människan dömd att uppfinna hjulet varje gång någon gläntar på dörren till fascismen?
Theodor Fritsch var en tysk antisemit och opinionsbildare som från sent 1800-tal och fram till sin död 1933 producerade och gav ut en mängd skrifter i den så kallade “judefrågan”. Han anses vara en av nazismens förgrundsgestalter och hans Reichshammerbund; en antisemitisk och rasbiologiskt driven folkrörelse vars syfte var att återupprätta det tyska folkets ren- och storhet genom att befria dem från judendomens inflytande, var en av de första att använda svastikan som symbol. Strax innan sin död 1933 blev han invald som riksdagsman för NSDAP.
Flera av hans skrifter översattes även till svenska och gavs ut på E. P. Holmvalls förlag som en del i serien “Bibliotek i judefrågan”. Ytterligare titlar ur förlagets produktionskatalog vittnar om dess inriktning: Den statsfientliga judiska läran, Den hemliga världsregeringen eller den dolda handen, Entente-frimureriets hemliga spel under världskriget, Hakkorset, dess betydelse och ursprung och Spritmonopolet och judarnas välde i Sverige (den sistnämnda författad av Adolf Andersson, politiker i Bondeförbundet). Det fanns alltså en på den tiden aktiv utgivning av antisemitisk litteratur som underblåste en konspiratorisk bild av juden som en aktör, vilken i det fördolda strävar efter världsherravälde till vilket pris som helst.
Den aktuella boken har titeln Storfinansens synder: En vidräkning och består till största del av en bitter uppgörelse med det tyska rättsväsendet, med vilket Fritsch haft en konflikt. Bakgrunden till denna konflikt är en av Fritsch författad artikel, där han anklagat finansmannen Max Warburg för allehanda brott mot det tyska folket. Bland annat hävdade Fritsch att judarna, via Warburg, hade finansierat bolsjevikerna i Ryssland, spionerat på Tyskland åt allehanda främmande makter och konspirerat för att tvinga in Tyskland i ett krig (första världskriget) man var förutbestämd att förlora. Fritsch åtalades för förtal och dömdes efter en flerårig process till fyra månaders fängelse.
Fritsch ägnar större delen av sin bok åt att publicera de bevis han sökt anföra i rätten, men som avfärdats. Det rör sig om totalt 37 inlagor som på olika sätt skildrar Fritschs antisemitiska och konspiratoriska världsbild, där judarna bakom kulisserna styr världen och dess folk med järnhand. Att dessa snarare bekräftar åtalspunkten än friar honom från den tycks han inte vara medveten om.
Det som slår mig när jag läser boken är dock inte antisemitismen eller konspirationismen i sig. Jag känner redan till dessa företeelser och de huvudsakliga dragen är bekanta, även om jag inte känner alla namn som förekommer. Istället är det hur dessa “bevis” för den judiska konspirationen att ta över världen är fylld av paralleller till dagens debatter och hur samma frågor åter tycks vara på (eller på väg upp på) tapeten, genom antingen opinionsbildning från “sverigevänliga” medier och politiska aktörer eller via de olika konspirationsgrupper som börjat göra väsen av sig i kölvattnet efter Donald Trumps presidentskap och den rådande Corona-epidemin – och som trots sin allmänna spretighet lyckas förenas i just tron på en dold hand som styr världshändelser och hela befolkningar enligt på förhand uppgjorda planer.
Antisemitism och konspirationism i aktuell tappning. (Bilden hämtad från adl.org)
NATIONEN
I boken förekommer vid flera tillfällen resonemang om hur “juden” inte kan vara tysk på riktigt, eftersom det innebär en lojalitetskonflikt som det judiska ofelbart går segrande ur. Han skriver bland annat att “av en tvistefråga mellan en av de egna och en kristen gjorde de [judarna -min anm.] alltid en nationell fråga” (s. 33). Fritsch är förstås inte ensam om att utforska dessa tankebanor; vid ungefär samma tid skriver Adolf Hitler – den man som senare kommer att vara högste ansvarig för Förintelsen, vilken tog livet av omkring sex miljoner judar – i sitt manifest Min kamp om hur han går från att tänka “är det här en jude?” till “är det här en tysk?” när han på Wiens gator möter människor med kaftan och skruvlockar. Idag upprepas resonemanget av bland andra SD:s Björn Söder, som vid åtminstone två tillfällen uttryckt hur judar (och samer) inte är svenskar:
I en kommentar på Centerpartiets Facebooksida skrev han 2018 att judar och samer “har minoritetsställning i Sverige just för att de inte är svenskar” [min kursivering], ett synsätt han redan 2014 givit uttryck för i en intervju med DN:s Niklas Orrenius.
Söders resonemang grundar sig i samma sorts lojalitetskonflikt som Fritsch och Hitler målar upp i sina skrifter och som har sin grund i den nationalistiska aspekten av deras gemensamma världsbild: Juden (eller samen, tornedalsfinnen, romen, sverigefinnen…) kan inte vara lojal mot både judendomen och Sverige, eftersom de olika nationerna har skilda intressen, därför måste hen “bestämma huruvida de vill tillhöra den svenska nationen eller till någon av minoritetsgrupperna”, enligt Söder. Fritsch, om han levt idag, skulle antagligen säga detsamma.
KONSPIRATIONEN
En ytterligare ingrediens är den mer eller mindre uttalade idén om en judisk konspiration – en dold hand som aspirerar på total kontroll över världen. Det mest kända exemplet på denna myt är det så kallade “Sions vises protokoll”: en antisemitisk skrift baserad på en satirisk pamflett ursprungligen riktad mot Napoleon Bonaparte. Här misstänkliggörs bland annat frimureriet, kommunismen och kapitalismen som varande verktyg i händerna på judarna. Hitler hänvisar direkt till denna skrift i Min Kamp och Fritsch väjer inte för att anspela på samma konspiratoriska världsbild i sina skildringar av bland annat socialdemokratin, som de båda anser vara en kuliss för judiska intressen.
Fritsch, som i denna av sina böcker främst fokuserar på den ekonomiska sfären, talar mycket om finansvärldens internationella prägel och radar upp en mängd insinuanta påståenden om hur (judiska) bank- och finansmän dragit fördelar av första världskriget, såväl i upptakten, skeendet och eftermälet av denna europeiska konflikt. Detta genom inflytande i politiken, liksom genom regelrätt spioneri och insideraffärer. Det som detta framförallt landar i, är uppfattningen att “judarna” är ansvariga för kriget och dess konsekvenser för Tyskland och det tyska folket (vilka de alltså inte heller anses tillhöra, annat än i formell bemärkelse).
Den judiska konspirationens beståndsdelar innehåller några väl kända begrepp; Man talar bland annat om marxismen som ett politiskt verktyg i judarnas händer – inte helt ojämförbart med hur man idag inom den populistiska/alternativa/extrema högern talar om hur partier (kanske främst S och MP) har “islamiserats”. Globaliseringen är ett annat begrepp man använder sig av för att dels illustrera (det förment judiska) samarbetet över nationsgränserna, vilket ska förstås som stående i konflikt mot nationella intressen, men också för att ytterligare understryka judarnas illojalitet mot nationen.
Sammantaget resulterar detta i att Fritsch (och Hitler) identifierar en grupp – ett folk – som lever bland oss, men som inte är en del av oss, och som konspirerar mot oss i strävan efter vår undergång; som samhälle och folk. Nästan exakt på det sätt Sverigedemokraterna talar om muslimer och Islam idag.
RASEN
Storfinansens Synder är en uppenbart djupt antisemitisk skrift. Gång på gång återvänder Fritsch till “judarna” som roten till det onda; som genom att konspirera mot Tyskland och hennes folk strävar att förgöra henne. Men vilka är då dessa “judar”?
Jag frestas att ibland se dem som en symbol, snarare än en beskrivning av en faktiskt folkgrupp. När Fritsch likställer judendomen och socialdemokratin och Hitler i Min kamp beskriver marxismen och fackföreningsrörelsen som judiska skapelser (samt att han anklagar judarna för de miljontals döda i ryska revolutionen) får jag intrycket att vadhelst som sticker i dessa herrars ögon, så går det att härleda till “judarna” på ett eller annat sätt.
Men det vore att bagatellisera den rasism som trots allt genomsyrar såväl Min Kamp som Storfinansens synder. Här framställs juden oblygt som antitesen till allt mänskligt, liksom SD:s Martin Strid i direktsänd TV 2017 förde ett kort men kärnfullt resonemang om huruvida muslimer är fullt ut människor.
Denna skarpa åtskillnad mellan oss och dem – och resonemang om blodets renhet – handlar förstås om rasism i såväl biologisk som kulturell form. Juden och det judiska inflytandet ska elimineras från alla sammanhang, liksom idag inga moskéer ska tillåtas förändra den svenska stadsbilden eller slöjor den visuella demografin.
ÅTERKOMSTEN
Jag har ovan bara givit några få exempel på hur det tidiga 1900-talets antisemitism och framväxande nazism har paralleller med det tidiga 2000-talets islamofobi och högerpopulism (i form av exempelvis sverigedemokrati, alt-höger och traditionell högerextremism). Dessa exempel, tillsammans med ett par andra, kan sammanfattas i en kort lista:
Att man idag från sverigedemokratiskt håll söker utmåla 1900-talets folkhems-socialdemokrati som de egentliga nazisterna, följer samma logiska och retoriska mönster som när Theodor Fritsch och Adolf Hitler sökte utmåla socialdemokratin som en del av den judiska konspirationen.
Aron Flams alternativa historieskrivning om Sveriges roll under andra världskriget (och som i flera twitter-trådar motbevisats av historikern Mikael Nilsson) har paralleller till Hitlers egna skildring av det första världskriget, där han på eget bevåg skriver in judarna i en betydande roll för dess utgång.
Den svartmuskige juden som försökte smutsa ner det rena, tyska blodet för 100 år sedan byttes av SD ut mot ne***r som försökte smutsa ner det rena, svenska blodet.
Den nationella isolationism som ser internationellt samarbete (“globalism”) som ett hot har fått nytt syre. Denna hotbild, som både Fritsch och Hitler beskriver målande, uttrycks idag inte bara av representanter för populisthögern, utan även av till synes helt vanliga, konservativa ledarskribenter och opinionsbildare.
Anklagelser mot politiska fiender om att de i hemlighet styrs av judarna förekommer också idag – men nu heter det istället att de “islamiserats”.
Listan kan göras lång. Och kanske är det i slutändan den slutsats som bör väcka mest oro: Att den rasism, nationalism och konspirationism som lade grunden för det europeiska 1900-talets mörkaste år av allt att döma än en gång knackar på dörren och vill släppas ut.
Vi vet redan vad som ryms i en avhumaniserande retorik, inte minst i kombination med en starkt nationalistisk världsbild och ideologi. Och även om det denna gång kanske inte leder till samma extrema konsekvenser (världskrig och dödsläger), så kvarstår grundproblemet: Att denna så kallade Weltanschauung i sin mest positiva manifestation inte är annat än en nedtonad version av dessa konsekvenser.
Bara en dåre tror sig kunna hålla den dörren öppen, utan att samtidigt släppa ut det som dväljs där.
I en diskussion om mordet på historieläraren Samuel Paty i Paris av den islamistiske terroristen Abdullakh Anzarov nämnde Frankrikes sverigeambassadör att Frankrike är ett land för alla fransmän, inklusive franska muslimer. Detta föranledde SD-riksdagsmannen Alexander Christiansson att dödförklara det fria samhället genom följande tweet:
Skärmdump från Twitter 201123.
Christianssons uttalande bygger på intervjun med den franske ambassadören Etienne de Gonneville i Agenda. Ambassadören menar bland annat att terrorismen också skapar problem för hela den muslimska befolkningen i landet. De Gonneville menar också att Frankrike också är ett muslimskt land eftersom islam är den nästa största religionen i landet samt att islam är en mångskiftande religion. Utifrån den intervjun innebär Christianssons uttalande följande:
Christiansson skriver att han förstår vad ambassadören menar men utifrån tweeten framgår det motsatta. Faktum är att runt 10% av Frankrikes befolkning är muslimer vilket gör att Frankrike också kan anses vara ett land med större muslimsk befolkning.
Christiansson uttalar sig oroat angående “det fria samhället”. Samtidigt är fallet att nationalistiska och högerpopulistiska partier som SD är emot idéer som det fria och öppna samhället. I meningen att i ett fritt samhälle råder personlig frihet, mänskliga rättigheter och politiskt oberoende centrala institutioner som rättsstaten. Till exempel, SD är det enda partiet i Riksdagen som vill återinföra statskyrkan och därmed den sekulära staten samt avskaffa mänskliga rättigheter i flera områden. På det sättet är SD ett parti präglad av odemokratiska värderingar.
Christiansson menar att vi ska “kämpa för vår framtid”. Då kan man fråga sig vems framtid han avser och vilka han menar med “vi”? Uppenbarligen omfattas inte muslimer i Christianssons framtidsambitioner eftersom han inte kan tänka sig att Sverige en dag skulle även kunna beskrivas som ett muslimskt land i takt med att fler svenskar kan med tiden bli muslimer på olika sätt. Därmed blir det absurda fallet att muslimer anses vara som ett hot mot “det fria samhället” samtidigt som SD:s partiprogram präglas av flera anti-demokratiska förslag.
På det sättet är Christianssons inlägg bestående av muslimofobiska undertoner och budskap. Han är också känd för tidigare uttalanden som “Vi har en utbredd islamisering av samhället som jag ser som en fara för vår framtid om vi inte sätter ner foten och ställer krav på dem som kommer hit”.
Problemen med Christianssons resonemang är flera.
Synen ”vi och dom” bygger på myter och kulturistiska uppdelningar som dessutom gör det lättare för islamister och nationalister att skrämma människor.
”Islamisering” av samhället kan endast ske ovanifrån, alltså när islamistiska politiker har makten och använder staten för att bland annat avskaffa religionsfriheten, yttrandefriheten och andra rättigheter. Något som partier som SD i Europa eftersträvar efter.
Motargument 