Etikettarkiv: nationalism

Krönikor

Var saklig i argumentationen mot SD:s antimuslimska politik

Sverigedemokraternas alltmer uppskruvade retorik om islam och muslimer, samt konkreta, antidemokratiska förslag förtjänar ännu hårdare granskning.

Att sakligt kritisera religiösa idéer eller migrationspolitik är en sak – att generalisera om en hel grupp människor är något helt annat.

När muslimer gång efter gång utmålas som ett kollektivt problem riskerar det att öka misstänksamhet mot och fördomar om människor som bara vill leva sina liv som alla andra.

Skärmdump från Aftonbladet 260817.

Sverige behöver en politisk debatt där vi kan diskutera integration, religion och migration öppet, men utan att kollektivt skuldbelägga människor på grund av deras tro.

Skärmdump från SvD 260817.

Svensk demokrati bygger på att medborgarskap och rättigheter inte ska graderas efter etnisk eller religiös bakgrund. De grundläggande positiva friheterna i grundlagen, t ex religionsfriheten, gäller alla invånare i Sverige. SD har med obehaglig uppriktighet klargjort att de anser att det inte ska gälla den muslimska minoriteten.

En nationell identitet kan bygga på språk, historia, kultur och gemensamma demokratiska institutioner. Etnonationalism – som SD förespråkar, utifrån politiska förslag och uttalanden – riskerar däremot att göra människors härkomst till ett mått på hur ”svenska” de anses vara.

Skärmdump från Richard Jomshofs officiella X-konto 260817.

Demokrati innebär inte bara majoritetsstyre. En fungerande liberal demokrati innebär också att majoriteten inte fritt kan ta ifrån minoriteter deras grundläggande rättigheter. Detta är en helt avgörande faktor när debatten handlar om muslimer, invandrare eller andra minoriteter.

När någon, politiker eller vanliga människor, talar om ”muslimer”, ”invandrare” eller andra stora grupper som om de vore homogena, kan det vara effektivt att be dem precisera vilka människor och vilka problem de faktiskt menar. Det flyttar diskussionen från svepande generalister till konkret politik och argumentation.

Skärmdump från Dagens Nyheter 260817.

Jag vill egentligen inte tro att alla som röstar på SD är rasister, muslimhatare eller antidemokrater. Däremot anser jag att väldigt mycket av partiets politik och retorik ska kritiseras stenhårt. Med en sådan inställning blir det svårare för motdebattörer att vända debatten till en pseudodiskussion om huruvida vi förolämpar sverigedemokratiska väljare.

Det är helt nödvändigt att vi inte tröttnar på att kritisera SD:s politik, som är såväl antidemokratisk som etnonationalistisk. Kritiken bör vara saklig och syfta till att argumentera mot partiets konkreta förslag och medvetet spetsiga uttalanden. Det är när vi glömmer bort att vara sakliga och börjar misskreditera SD-väljare som grupp som vi dribblar bort möjligheten att kunna påverka just dem som väljer att lägga sin röst på SD.

På vår hemsida www.Motargument.se finns massor av artiklar som ger oss fakta och motargument som kan hjälpa oss att fortsätta vara sakliga i debatten mot Sverigedemokraterna.

#svpol #SDhaveri #val2026

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Jomshofs (SD) rasistiska attack mot Shekarabi (S)

Richard Jomshof (SD) försöker klä rasism i fosterlandskärlek. Men det är inte kärleken till Sverige som kritiseras. Det är hans föreställning att Sverige tillhör en etniskt definierad grupp och att andra människor, även svenska medborgare, aldrig riktigt kan bli fullvärdiga svenskar.

Skärmdump från Richard Jomshofs (SD) officiella Facebookkonto 260720.

Rasismen löper genom hela inlägget. Han delar upp befolkningen i ett påstått ursprungligt ägarfolk och människor som bara tillåts vistas här på villkor. Svenskar med utländsk bakgrund framställs inte som en del av landet, utan som ett hot mot ”svenskarnas rätt” till sitt eget land. Det är själva kärnan i etnisk nationalism: vissa människor anses ha större rätt till Sverige än andra på grund av härkomst.

När han skriver att svenskarna riskerar att bli en minoritet i ”sitt eget land” bygger det dessutom på att människor med utländsk bakgrund automatiskt räknas bort från svenskheten. De kan arbeta här, betala skatt, bilda familj, bli medborgare och leva hela sina liv här – men i Jomshofs världsbild förblir de ändå främmande. Svenskhet blir inte en gemenskap utan ett biologiskt eller nedärvt medlemskap.

Angreppet på Shekarabi gör rasismen ännu tydligare. Jomshof bemöter inte hans argument, utan påminner honom om att han har kommit hit utifrån och antyder att han därför saknar moralisk rätt att uttala sig om Sverige. Budskapet är enkelt: du kan få leva här, men du ska veta din plats. Du får aldrig samma rätt att definiera Sverige som den som Jomshof betraktar som etniskt svensk.

Och när inlägget avslutas med ”Sverige åt svenskarna” behöver ingen längre låtsas att detta handlar om vanlig patriotism. Det handlar om att sortera människor efter ursprung och om att göra medborgarskap, demokratiska rättigheter och faktisk tillhörighet underordnade blod och börd.

Jomshof försvarar inte Sverige. Han försöker omdefiniera Sverige från en demokratisk nation av medborgare till ett etniskt revir där vissa människor har större äganderätt än andra. Det är inte bara främlingsfientligt. Det är rasism i sin mest lättigenkännliga politiska form.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Länk till Ardalan Shekarabis (S) inlägg på sitt officiella Facebookkonto

Länk till Richard Jomshofs (SD) inlägg på sitt officiella X-konto

Lästips:

Motargument: Myt:Folkutbyte

Motargument: Myterna om Eurabia och Sions vises protokoll

satir

SD och ”Den Heliga Heliumledaren”

Det auktoritära partiet Sverigedemokraterna har nu tagit sin personkult till en nivå som får historiska diktaturer att framstå som blygsamma.

I går presenterade de sin nya nationella symbol: En 60 meter hög luftballong formad som ledarens huvud, komplett med rörliga ögon, högtalare och en inbyggd dimkanon som sprutar ut “nationell anda”.

Ballongen, officiellt kallad “Den Heliga Heliumledaren”, är enligt partiet “ett uttryck för den fascistiska agendan om total närvaro, kontroll och en total uppblåsbarhet”.

Ledaren som svävande övergud:

Ballongen är så groteskt stor att den:

Kastar skugga över hela stadsdelar. Får kyrktorn att se ut som tandpetare. Triggar flyglarm varje gång den passerar en flygplats.

Partiet beskriver detta som: “En naturlig del av vår fascistiska vision: ledaren ska alltid vara över folket: både bildligt och bokstavligt.”

Ballongen följer medborgare automatiskt: Tack vare avancerad (och helt fiktiv) teknik kan ballongen: Låsa sig på individer som uttryckt “otillräcklig lojalitet”.

Hovra över oppositionens möten som en heliumdriven domedagsprofet. Spela upp ledarens röst i surroundljud:

“Medborgare, du är fri, så länge du lyder.” Det är fascismens panoptikon, fast i ballongformat.

Den fascistiska agendan i latex:

Ballongen är inte bara ett spektakel, den är ett program.

Den representerar:

Total ledarkult, övervakning och en total estetisk dominans.

Enligt en högt uppsatt partifunktionär: ”Vi har testat aggressivt dominansbeteende och trollfabriker innan och detta tycker vi är ett utmärkt komplement till det. Plus ska den ge ett sken av total infantilisering av politiken samt total kitsch som maktmedel. Jag vet att jag har sagt ordet total många gånger nu. Och det är det som vi försöker förmedla: det totala”.

Partiets ideologer förklarar lite mera försiktigare:

“Fascism handlar om att ersätta verklighet med symboler.”

Ballongen används nu som disciplinärt verktyg:

Enligt partiets nya initiativ “Lydnad genom Lufttryck” kommer ballongen att:

Dyka upp vid arbetsplatser för att kontrollera “ideologisk hållning”. Och sväva över skolor och mäta “nationell entusiasm”, följa efter individer som går för snabbt, för långsamt eller för neutralt.

Dessutom spela nationalsången varje gång någon försöker tänka självständigt.

Enligt partiet är detta “en mild form av fascistisk vägledning”.

Oppositionen: “Det här är inte politik, det är heliumteokrati”

Oppositionspartierna försökte hålla en presskonferens, men ballongen sänkte sig långsamt bakom dem som en gigantisk latexmåne och viskade: “Ni är irrelevanta.” och presskonferensen avbröts.

Partiets svar: “Det är helt normalt i en modern fascistisk stat”.

Sverigedemokraterna avfärdar all kritik:

“Det är viktigt att folket känner ledarens närvaro”, säger propagandaansvarige.

“Om ledaren inte svävar över er i 60 meters höjd, hur ska ni då veta att ni är trygga?”

På frågan om ballongen är farlig, svarar propagandaoraklet:

“Endast för dem som tänker fel.”

#LydnadGenomLufttryck #UppblåsbarAuktoritet #KitschSomKontroll #Latexkulten #Satir #PolitiskSatir

Artiklar

SD:s hemliga MED-plan – ännu ett steg i det brunblå blockbygget (del 1)

1 kommentar

Det pågår ett schackparti i svensk politik där väljarna förväntas nöja sig med att vara bönder. Nu har vi fått en glimt av nästa drag. Enligt en granskning i tidskriften Kvartal har Sverigedemokraterna under vintern förhandlat fram ett valtekniskt samarbete med Medborgerlig Samling (MED).

Upplägget: SD låter MED-ledaren Daniel Sonesson kryssa sig in i riksdagen via SD:s listor, mot att MED lovar hundraprocentig lojalitet med SD:s linje i alla avgörande frågor – från regeringsunderlag till budget. Frihetsnytt, som ligger långt till höger, bekräftar samma grundupplägg och citerar MED-företrädare som ser samarbetet som en genväg in i riksdagen för partiledaren.

Vad vet vi om den planerade SD–MED-uppgörelsen?

Med andra ord: MED ligger långt under fyraprocentsspärren nationellt men har vuxit kommunalt.

Enligt Kvartals publicerade uppgifter:

  1. Valtekniskt samarbete: SD ger MED-kandidater plats på SD:s listor i utvalda valkretsar.
  2. Garanterad lojalitet: MED förbinder sig att rösta med SD i riksdagen i alla avgörande frågor, inklusive regeringsfrågor och budget.
  3. Plats åt Sonesson: MED-ledaren Daniel Sonesson pekas ut som den som ska ta plats i riksdagen genom detta upplägg.

Det är alltså inte fråga om ett löst ”samarbete” i väljarnas språkbruk, utan om ett maktpolitiskt paket: SD:s röster, MED:s mandat, SD:s linje.

Vilka är MED – och vem är Daniel Sonesson?

Medborgerlig Samling beskriver sig själva som ett ”liberalkonservativt” parti med stark betoning på sänkta skatter, minskad offentlig sektor, hård migrationspolitik och återkommande krav på nedskärningar av bidrag och offentligt stöd till civilsamhället.

Partiledaren Daniel Sonesson tog över efter Ilan Sadé 2023. Han är inte bara politiker, utan också företagsledare inom fintech/kryptobranschen, kopplad till bolaget Valuno/Quickbit. Näringslivspress och ekonomimedier har under flera år rapporterat om kritik från Finansinspektionen, utländska tillsynsmyndigheter och revisorer mot bolag i den sfären – bl a om brister i arbete mot penningtvätt och ifrågasatta redovisningsprinciper.

Sonesson lyfter i intervjuer fram en hård linje mot det han kallar ”extremism” och ”woke-kultur”, starkt sänkta skatter och omfattande nedskärningar av stat och kommun. I januari 2026 avslöjar Dagens ETC, med hjälp av interna mejl, att Sonesson rest till Bryssel för möten med Fernand Kartheiser – en luxemburgsk politiker med dokumenterade Putin-vänliga ställningstaganden – och andra aktörer i den europeiska radikalhögern, med uttryckligt syfte att diskutera både politiskt samarbete och finansiering.

Det är denne partiledare som SD nu ser som värd att lyfta in i riksdagen via sina listor, i ett upplägg där MED:s ledamöter lovar lojalitet med SD:s linje.

När Facebook i november 2025 stängde av Sonessons konto svarade MED med att beskriva avstängningen som ett hot mot demokratin och anmäla saken till Säkerhetspolisen. I partiets eget pressmaterial målas Sonesson upp som en föregångsgestalt för ”Sveriges snabbast växande parti” och ”det största partiet utanför riksdagen” – formuleringar som knappast ligger i linje med de faktiska röstetalen i riksdagsvalet 2022.

Det är en välbekant dramaturgi:

  • Självbilden som modig sanningssägare.
  • Mediestrategin att göra varje ingripande – från Facebooks avstängningar till Finansinspektionens kritik – till bevis på ”systemets” förtryck.

När ett sådant parti knyts ännu hårdare till SD är det inte en bekymmerslös “borgerlig breddning”. Det är en förstärkning av ett gemensamt auktoritärt projekt.

Källor:

Kvartal: Avslöjar: SD:s hemliga MED-plan

Frihetsnytt: Hemliga samtal om valsamarbete – mellan SD och MED

Valmyndigheten: Valresultat 2022

Sveriges Kommuner och Regioner: 310 2022 års kommun- och regionval

Aftonbladet: Småpartierna vill ha revansch i valet

Medborgerlig Samlings hemsida

Affärsvärlden: Artiklar om Daniel Sonesson

Dagens ETC: Partiledare hade hemligt möte med Putinvänlig ex-spion: ”Möjlighet till finansiering”

Medborgerlig Samling: Facebook stänger av Medborgerlig Samlings partiledare permanent – Säpo inkopplade

Artiklar

Söder (SD) gör vit makt-musik light

Björn Söder, sverigedemokratisk riksdagsledamot, som bl a gjort sig ökänd för att ha jämfört homosexualitet med pedofili och djursex, samt för att ha uttryckt att ingen av de fem nationella minoriteterna är svenskar, är nu aktuell med ett nationalistiskt sidoprojekt.

Söder har, med hjälp av AI, skapat nationalromantisk musik som finns att tillgå på Spotify. Han har, med den dolda komiska talang han besitter, valt att kalla projektet South Bear Music.

På Söders hemsida läser vi:

”Här presenterar jag musik som jag producerat. Lyssna gärna!”

Motargument välkomnar all form av kreativitet, men hade Björn inte kunnat spänna bågen lite högre? Texterna är mellanmjölk, men Björns dröm är väl ändå att vara en ”riktig” vit makt-musiker, trots all avsaknad av musikalitet?

Texten till Björns mest streamade sång ”Mitt Sverige” hade förmodligen blivit en ännu större succé om han inte hade skrätt orden:

Från Skånes slätter där vetefälten står,
Till Norrlands fjäll där midnattssolen går.
Från Bohusläns klippor, där havet slår in,
Till Vätterns djup där sagorna bor i mitt sinn’.

Vi bär våra rötter i jord och i sten,
Från asatrons gudar till kyrkornas sken.
Från vikingaskeppen som korsade hav,
Till städer som restes efter förfäders krav.

Mitt Sverige, mitt hem, där hjärtat vill slå,
Ett land där jag alltid vill leva och gå.
Av möda och slit byggdes framtidens grund,
En gåva som bär oss i evig stund.

Du bär alla drömmar som hjärtat ger liv,
En skatt vi ska vårda i all vår tid.
I skogar som susar, i vindarnas sång,
Hörs ekon av tider som format oss en gång.

Av hunger och kyla, av längtan och tro,
Har folket här rest sig och vågat att bo.
Så tack till er händer som bröt denna mark,
Som slet utan vila när vintrarna var stark.

Ni byggde vårt land med er vilja och mod,
Ett arv som vi vårdar med hjärta och blod.
Mitt Sverige, mitt hem, där hjärtat vill slå,
Ett land där jag alltid vill leva och gå.

Av möda och slit byggdes framtidens grund,
En gåva som bär oss i evig stund.
Du bär alla drömmar som hjärtat ger liv,
En skatt vi ska vårda i all vår tid.

Och bergen ska stå, och älvarna gå,
Som vittnen till allt som vi byggt här ändå.
Från heden till nu, över tusen år,
Ett land som vi älskar och alltid förstår.

Mitt Sverige, mitt hem, där hjärtat vill slå,
Ett land där jag alltid vill leva och gå.
Av möda och slit byggdes framtidens grund,
En gåva som bär oss i evig stund.

Du bär alla drömmar som hjärtat ger liv,
En skatt vi ska vårda i all vår tid.
Mitt Sverige, mitt hem, i hjärtat hos mig,
För evigt du vilar, för evigt hos mig.

Skärmdumpar från Söders AI-genererade låtomslag på Spotify.

Korta motargument

SD är världens största parti med nazistiska rötter

I en ledare i SD-propagandaorganet Samnytt spelas återigen betydelsen av Sverigedemokraternas ursprung ner. I texten läser vi:

”Konservativa partier i Europa växer. SD kliver fram som Sveriges näst största parti. Liknande rörelser når regeringsmakten i Italien, Nederländerna, Ungern, Slovakien och Tjeckien.” (Källa: Samnytt)

Vi får aldrig glömma bort att SD idag är det överlägset största partiet i världen med nazistiska rötter. Inget annat parti med liknande rötter är ens i närheten. De partier som åsyftas i ledartexten i Samnytt saknar nazistiskt förflutet, utan är snarare konservativa, högerpopulistiska och nationalistiska. Partier i andra länder som varit sprungna ur nazismen har aldrig riktigt lyckats och konkurrerats ut av partier som saknar nazistisk bakgrund.

Att den svenska regeringen valt att samarbeta med ett parti med nazistiska rötter är helt unikt. Efter valet 2026 kan SD komma att ingå i regeringen.

Länk till ledarartikeln i Samnytt (sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik): https://archive.is/wip/DFUxa

Lästips:

Syre: ”SD är det överlägset största partiet i världen med nazistiska rötter”

Artiklar

Svenska frivilligkompaniet – en del av den nazistiska krigsinsatsen

När Finland åter hamnade i krig mot Sovjetunionen sommaren 1941 – det så kallade fortsättningskriget – uppstod i Sverige en ny våg av sympatier för den finska kampen, om än mer begränsad än tidigare. Många svenskar såg Finland som ett skydd mot bolsjevismen i öst, och ur den känslan växte Svirkompaniet, ett frivilligt svenskt förband som skulle komma att slåss på tyskarnas sida – om än indirekt – vid Svirfronten i Östkarelen.

Svirkompaniet, formellt Svenska frivilligkompaniet, organiserades i början av 1942 som en del av den finska armén. Det bemannades av omkring 150 man, huvudsakligen svenska frivilliga som värvades genom nätverk knutna till tidigare vinterkrigsveteraner och olika typer av nationalistiska och nazistiska kretsar.

Totalt passerade cirka 400 svenskar genom kompaniet under dess två år vid fronten. Minst 39 stycken stupade.

Bakom frivilligverksamheten fanns flera drivkrafter. Hos många fanns ett genuint engagemang för Finland och en vilja att återupprepa den humanitära hjälpens ideal från vinterkriget. Men samtidigt var Svirkompaniet en del av den tyskstödda krigsinsatsen:

Finland var vid denna tid allierade med Nazityskland, och de svenska frivilliga stred därmed på axelmakternas sida.

Ideologiska kopplingar

Frivilligkårens sammansättning var politiskt blandad men inte ideologiskt neutral. Bland de frivilliga fanns både militärt skolade officerare, nationalkonservativa aktivister och personer med kopplingar till svenska fascistiska och nazistiska rörelser, bland annat Svensk Socialistisk Samling och Riksföreningen Sverige–Tyskland. Rekryteringen skedde i vissa fall genom dessa kretsar.

Den finska militärledningen välkomnade de svenska frivilliga som symboler för nordisk solidaritet, medan den svenska regeringen officiellt tagit avstånd från alla organiserade frivilliginsatser. Neutraliteten var strikt – men i praktiken tolererades en begränsad rekrytering, så länge den inte väckte offentlig debatt.

Insatser vid fronten

Svirkompaniet tjänstgjorde längs floden Svir (finska: Syväri), mellan sjöarna Onega och Ladoga. Fronten präglades av ett hårt klimat, ställningskrig och ständiga sovjetiska attacker.

De svenska frivilliga deltog i spaningsuppdrag och försvarsstrider, och kompaniet fick rykte om sig att vara en vältränad och disciplinerad trupp.

Avveckling och eftermäle

När Finland slöt vapenstillestånd med Sovjetunionen i september 1944 upplöstes Svirkompaniet.

Vid hemkomsten fick de svenska soldaterna inget officiellt erkännande; tvärtom möttes många med tystnad eller misstänksamhet.

Deras insats hade skett på en front som i efterhand förknippades med Nazitysklands krigssträvanden som en del av ett anfallskrig snarare än ett försvar av Finland.

Historiskt har Svirkompaniet kommit att symbolisera den moraliska dubbelhet som präglade svensk frivilligverksamhet under andra världskriget: en blandning av idealism, antikommunism, och fascistiska och nazistiska sympatier.

En av de mest uppmärksammade deltagarna var Gustaf Eugén Hallberg-Cuula, en svensk officer och nazist med finsk bakgrund, som stupade 1942 och blev något av en martyrfigur för frivilligkåren när han trampade på en mina och avled kort därefter. Än idag hyllas han av nynazister som en martyr för den nazistiska saken.

För enskilda deltagare blev erfarenheten livsavgörande – men också något man sällan talat öppet om i efterkrigstidens Sverige.

Källor:

von Schmidt-Laussitz, Nicolas. Svenskarna vid Jandeba: Svenska frivilligkompaniet 1942–1944. Svenskafrivilliga.com, 2007.

Gyllenhaal, Lars & Westberg, Lennart. Svenskar i krig 1914–1945. Historiska Media, 2008.

Nilsson, Orvar. När Finlands sak blev min. Schildts, 2002.

Jakobsson, J. Bärare av vittnesmål. DIVA-portal, 2023.

Hans Högman: “Swedish Volunteer Corps – Svirkompaniet”.

“Svenska frivilligkompaniet (Svirkompaniet)”. sv.wikipedia.org (källsökning).

”Svensk militärhistoria: Nazism i Sverige under andra världskriget”. 2025-51. Ares förlag. 2025

Kanger, Thomas & Åmark, Klas. Svensk nazism – Medlöpare och motståndare 1931–1945. Ordfront, 1996.

I fokus, Krönikor

Kulturkanonen – en nationalistisk kuliss och SD:s våta dröm

När regeringen nu lanserar en svensk kulturkanon på 100 verk och företeelser, presenteras det som en satsning på bildning och gemenskap. Men bakom retoriken döljer sig ett politiskt projekt som kan bli ödesdigert för den fria kulturen. Kulturkanonen är inget annat än ett beställningsjobb, initierat i Tidöavtalet, där Sverigedemokraternas kulturpolitiska agenda satt ramarna redan från start.

Grundkriteriet att endast verk äldre än 50 år får ingå gör att listan blir en nostalgitripp snarare än en levande spegel av dagens Sverige. Samtida erfarenheter av migration, globalisering och minoritetskulturer är per definition uteslutna. När kommittéledamoten Marlen Eskander hoppade av i protest beskrev hon arbetet som ”väldigt exkluderande” – och hon har rätt.

Det är ingen slump. SD har länge drivit på för en snäv definition av ”svenskhet”. Med denna kanon får de nu en statligt sanktionerad lista som kan användas i skolan, i SFI och i folkbildningen. Det är ett instrument för uppläxning, där medborgare ska tillrättavisas i vad som är ”riktig” kultur.

Från Strindberg till Viggen – en märklig mix

Kulturkanonen rymmer både självklarheter och udda symbolval. Här samsas August Strindberg, Astrid Lindgren och Ingmar Bergman med Ikea, Vasaloppet, Saltsjöbadsavtalet och stridsflygplanet Saab AJ-37 Viggen. Listan spretar mellan konstnärliga mästerverk och tekniska konstruktioner.

Resultatet blir mer av en potemkinkuliss än en kulturpolitisk strategi. Den ser pampig ut på håll, men när man granskar innehållet framträder ett annat mönster: en kulturförståelse som låser fast sig i det förflutna och som förvandlar kulturarvet till ett verktyg för identitetspolitik.

Historiska paralleller

Det är värt att dra lärdom av historien. När 1800-talets nationalromantiska rörelser byggde kanonlistor över folkets själ, skedde det ofta på bekostnad av mångfald och minoriteters uttryck. Under 1930-talet gick nationalistiska kulturprojekt i flera europeiska länder ännu längre: konsten sorterades i ”äkta” och ”fördärvad” (nazisternas ”Entartete Kunst”).

Sverige är förstås inte där. Men när staten börjar definiera vad som är kulturens kärna, skapas en risk för kulturell likriktning. Det fria samtalet trängs undan av en statligt auktoriserad uppfattning om vad som ska värderas högst.

Kärnan i kritiken som framförts är:

  • Kulturarbetare och forskare har kallat kanonen en ”systematisk uteslutning” av minoriteter.
  • Författaren Göran Greider menar att arbetarlitteraturen hamnar i skymundan, eftersom listan speglar en konservativ agenda.
  • Oppositionspartier beskriver projektet som ren symbolpolitik – resurserna kunde ha lagts på kulturskolor, bibliotek och fria kulturutövare i stället.
  • Flera debattörer varnar för att kanonen blir ett politiskt styrinstrument, en ”kulturens pekpinne” snarare än en inspirationskälla.

Ett beställningsjobb i folkbildningens förklädnad

Sveriges kulturkanon är inte en neutral lista över älskade verk. Det är ett politiskt redskap. En ”SD:s våta dröm” om att forma en nationell kulturidentitet, cementerad i en statlig lista, och därefter matas in i undervisning och integration.

Den fria kulturen är som starkast när den får utvecklas i mötet mellan gammalt och nytt, mellan det lokala och det globala. Den kan aldrig styras uppifrån, och den kan aldrig reduceras till en checklista från en regeringskommitté.

Kulturkanonen må presenteras som en satsning på bildning – men i själva verket är den en risk för Sveriges kulturella utveckling, en politisk kuliss och ett beställningsjobb som gör konsten till ett maktverktyg.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

SvD: Avhoppade ledamoten: ”Väldigt exkluderande”

SR: Hård kritik mot nya kanonkriterier: ”Systematiskt uteslutande”

I fokus, Krönikor, Myter

Riks: ”Svenskarnas mänskliga rättigheter”

När Richard Sörman i SD:s propagandakanal Riks utropar att “svenskar också har mänskliga rättigheter” låter det kanske oskyldigt. Men skrapar man lite på ytan är budskapet något helt annat: en omskrivning av invandrarfientlig radikalnationalism. Det är retoriskt och ideologiskt farligt.

Sörman beklagar sig över att Pride och minoritetsrättigheter får politiskt utrymme, medan han påstår att “svenskars” rätt att “slippa gängkrig, islamism, hedersvåld och folkutbyte” ignoreras. Det låter som en rimlig vädjan om trygghet – tills man ser vad som faktiskt sägs.

Han pekar ut invandrare som ett existentiellt hot mot det svenska. Han använder begrepp som “folkutbyte” och “indirekt folkfördrivning” – låneord från vit makt-rörelser och konspirationsteorier som “The Great Replacement”. Det är ingen slump. Det är medvetet kodad retorik med rötter i extremhögern.

Mänskliga rättigheter är inte etniska privilegier

Det mest anmärkningsvärda är att Sörman hävdar att svenskar utgör en “ursprungsbefolkning” vars rättigheter hotas av invandring. Det är faktamässigt fel. Samer är enda grupp i Sverige som har status som ursprungsfolk enligt FN, ILO och Sveriges grundlag. De har levt här i flera tusentals år före den svenska statsbildningens uppkomst.

Retoriken är inte bara okunnig, falsk – det är ett försök att vända upp och ned på historien. Den koloniala verklighet som samerna tvingats leva under osynliggörs till förmån för en vanföreställning. Det är inte ett försvar av rättigheter – det är etniskt kodad politisk manipulation.

Rasismen i det outtalade

Sörman säger aldrig uttryckligen vilka det är vars rättigheter han känner hotas. Men budskapet är tydligt. I hans narrativ och kontext är det “de andra”: människor med bakgrund i Mellanöstern, Afrika, muslimer, HBTQI+-personer som inte passar in i Sverigedemokraternas snäva svenskhetsnorm. Det är ett smalt “vi” – och därmed ett exkluderat “dom”.

Och det är så samtalet förskjuts. Det är så demokratier förlorar sitt moraliska ankare: när universella rättigheter börjar definieras utifrån majoritetens upplevda “förluster”, och när trygghet förutsätts kräva kulturell likriktning.

Att samhällen dras med kriminalitet, segregation och ojämlikhet är ingen nyhet. Men att vända dessa problem till bevis för att vissa människor borde lämna landet – är inte samhällsanalys. Det är rasism iklädd slips. Det är en politik som utnyttjar rädsla för att driva ett etnonationalistiskt projekt.

Om Sörman verkligen bryr sig om mänskliga rättigheter, borde han försvara dem oavsett personernas ursprung, tro eller sexualitet. I stället attackerar han Pride och kallar myndighetsdeltagande “grupptänkande”. Men att Sörman påstår att polismyndigheten är ideologisk då den går med i Pride – det är hans markering – mot just det hat som Sörman bidrar till att elda på.

Vi ska aldrig sluta tala om rättigheter. Men vi måste avslöja när rättighetsretorik används för att legitimera etnisk exkludering. Richard Sörmans utspel är inte ett rop på rättvisa – det är ett eko av en gammal lögn: att trygghet bara finns om “alla de andra” försvinner.

Och sådana lögner ska aldrig få stå oemotsagda.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

För den som vill läsa Sörmans artikel utan att ge Riks klick/trafik finns den här sparad i webbarkiv:

Riks: Sörman: Dags att prata om svenskarnas mänskliga rättigheter

Myter

”PeterSweden” sprider myten om våldtäktslandet Sverige

1 kommentar

Elon Musks megafon, den radikala nationalisten och altrightaren ”PeterSweden”, sprider dagligen desinformation och konspirationsteorier. I en artikel på Ekonomikanalen läser vi följande:

”Enligt Jessica Robinson, som jobbade som journalist på NPR i USA innan forskningskarriären, fungerar PeterSweden som en utrikeskorrespondent.

– För den amerikanska högernationalistiska scenen. Han stöper om nyheter ifrån Skandinavien, berättar om skeenden, i en högerpopulistisk kontext som passar dem.” (Källa: EFN Ekonomikanalen)

I ett inlägg på X som kontot postade igår sprids myten om ”våldtäktslandet Sverige”. På mindre än tre dygn har inlägget visats för mer än fyra miljoner användare. Mot bakgrund av att inlägget fått stor spridning, postar kontot senaste dygnet spinoffs på exakt samma ämne.

Skärmdump från PeterSwedens X-konto.

Inlägget har flaggats med en s k ”community note”, dvs att inlägget är att betrakta som vilseledande och behöver mer sammanhang:

”Sweden counts each incident incl. repeated assaults, has broader legal definitions and higher reporting rates due to awareness and trust in police. Poland has lower reporting and narrower definitions. Direct comparisons are misleading. Differences explain most of the gap.

https://ec.europa.eu/…/statistics-explained/index.php?title=Crime_statistics

https://bra.se/english/statistics/statistics-from-the-judicial-system”

Motargument har tidigare knäckt myten om ”våldtäktslandet Sverige”. I korthet består mytknäcken i att den ökande graden av anmälda våldtäkter i Sverige inte innebär att det sker fler våldtäkter idag än tidigare. Det finns ett flertal faktorer att ta hänsyn till i en diskussion om våldtäkter:

  • Skärpt sexualbrottslagstiftning: Den juridiska definitionen av våldtäkt är vidare i Sverige än i andra länder
  • I vissa länder räknas upprepade våldtäkter med samma offer och samma förövare som en (1) våldtäkt, i Sverige räknas varje enskild våldtäkt som en (1) våldtäkt – en person som blir våldtagen av sin partner dagligen i en vecka räknas alltså som sju våldtäkter i Sverige
  • Anmälningsbenägenheten har ökat
  • Statistikföringen mellan länder skiljer sig åt: I många länder gallras vissa anmälningar bort (anmälningar som i initialt skede inte bedöms som brott), i Sverige registreras varje anmälan
  • Registreringsbenägenheten mellan länder skiljer sig åt: I många länder registreras anmälningar som ”händelser”, och upptas därför inte i kriminalstatistiken
  • Sättet mellan länder att beräkna uppklaring, och registrera uppklaringsprocent, av våldtäkter skiljer sig åt
  • Förtroendet för rättsväsendet mellan länder skiljer sig åt: lågt förtroende för rättsväsendet kan få folk att avstå från att anmäla
  • Synen på våldtäkt och sexuella övergrepp, bl a de s k våldtäktsmyterna, skiljer sig åt mellan olika länder

I Sverige anmäls fler våldtäkter än i andra länder. Det är inte möjligt att avgöra hur stora skillnaderna mellan olika länder faktiskt är då det inte finns verktyg att fastställa hur många våldtäkter som sker. Det vi vet är att det finns en mängd faktorer som påverkar; skärpt sexualbrottslagstiftning (troligen världens bästa), ökad anmälningsbenägenhet, hur vi räknar, statistikföring, registreringsbenägenhet, uppklaringsberäkning, attityder och förtroende för rättsväsendet är avgörande för hur statistiken ser ut. Sverige ligger i topp vad gäller alla dessa faktorer.

Källor:

EFN Ekonomikanalen: Musks megafon: Så når PeterSweden miljoner

PeterSwedens inlägg på X

Artiklar på Motargument om våldtäktsstatistik i Sverige kontra andra länder:

Myt: Våldtäktslandet Sverige (del 1)

Myt: Våldtäktslandet Sverige (del 2)

Myten om våldtäktslandet Sverige