Sverigedemokraten Peter Lundgren har erkänt att han har tagit en kvinnlig partikollega på brösten. Eftersom de två, med en video publicerad på SD:s Facebooksida, påstås ha ”rett ut” saken och Lundgren uppgivits ha bett om ursäkt tycker SD att det inte är så allvarligt. Men faktum är att händelsen ska anmälas som allmänt åtal.
Okej.
Ska vi reda ut en sak?
I svensk juridik finns två olika typer av brott: Målsägandebrott och brott som faller under allmänt åtal.
De flesta brott hör under allmänt åtal, det vill säga polisen kan undersöka dem och åklagaren kan väcka åtal också om målsäganden inte har framställt några straffanspråk.
Men i målsägandebrott som exempelvis hemfridsbrott eller ärekränkning kan polisen inleda en undersökning bara om målsäganden yrkar på straff för den som är skyldig till brottet. Om målsäganden tar tillbaka sitt straffanspråk medan förundersökningen pågår, lägger polisen ner undersökningen.
Inte ens polisen själva tycks helt införstådda med detta. En av mina vänner ringde upp polisen och gjorde en polisanmälan mot Peter Lundgren om sexuellt ofredande.
Polisen var märkbart obekväma med denna anmälan och undrade om anmälaren var den utsatta personen.
Fel fråga.
Det enda polisen ska bry sig om är om det påstådda brottet kan misstänkas ha skett och ta emot anmälan. Eftersom förövaren i detta fall har erkänt offentligt och brottsoffret har gett en samstämmig beskrivning av vad som skett så torde saken vara lätt att utreda.
Polisen sa också att de inte visste vem det var som hade utsatts. Om polisens utredare är så inkompetenta finns det anledning att bli orolig. Man kunde ju till exempel kontakta Kristina Winberg som både var vittne till det inträffade och som dessutom har en bandinspelning där brottsoffret beskriver det som hände.
Men så är det faktiskt inte. Det är inte hon som bestämmer över detta. Detta är inget målsägandebrott.
Men just när de gäller de typiska brotten där en man våldför sig på en kvinna så är det en vanlig felsyn. Det var först på 1980-talet som brottet när en man misshandlar sin fru lades under allmänt åtal. Före 1982 var det så att en kvinna som först anmälde och tog tillbaka anmälan – efter exempelvis hot – gjorde vidare polisiär utredning omöjlig.
Så är det inte längre.
Och den som försöker påverka ett brottsoffer att ”ta tillbaka anmälan” begår själv ett brott. Övergrepp i rättssak. Mycket allvarligare än sexuellt ofredande. Medan sexuellt ofredande kan ge två års fängelse så kan övergrepp i rättssak ge åtta års fängelse.
Någon borde berätta för SD att sluta gräva.
Bildcollage: Maria Robsahm
Den grop de nu står i är redan djupare än vad de begriper.
Att våldtäktsanmälningarna skulle ha ökat med 700 % är en lögn som blivit viral. Anledningen är att det är nationalekonomen och debattören Tino Sanandaji som gjort uttalandet. Sanandaji är i mångas ögon ett aktat namn. Den korrekta siffran är 24 % på tio år. En ”viss” skillnad.
En flagrant lögn om våldtäkter som fått stor spridning har Sanandaji som källa. Om det inte vore för att denna lögn sprids som en löpeld så skulle jag strunta i den. Men häromdagen såg jag den citerad i en rad sammanhang. Lögnen måste påtalas.
”Våldtäktsanmälningarna har ökat med 700%”, påstod Sanandaji i ett Facebook-inlägg den 10 maj i år.
Sanningen är att de polisanmälda våldtäkterna har ökat från 59 till 73 per 100 000 på tio år. Knappast 700 procent. Snarare 24 procent.
Detta är inget enkelt misstag. Detta är en medveten lögn.
Sedan millennieskiftet har vi i Sverige haft en rad förändringar när det gäller lagstiftningen om sexualbrott. En hel del av det som tidigare skulle ha kallats sexuellt övergrepp rubriceras nu som våldtäkt. Det är uppenbart att detta påverkar antalet våldtäktsanmälningar.
Hur mycket det har påverkat är inte enkelt att utröna. Men låt oss anta att dessa juridiska förändringar inte har haft någon påverkan alls. Då handlar det om en faktisk ökning från 59 till 73 per 100 000 – eller 24 procent.
Hur man än vänder och vrider på dessa siffror så är det ändå omöjligt att skruva till dem så att det skulle handla om 700 procent.
Men det är så här Tino Sanandaji jobbar. Djupt ohederligt.
Skärmdump av Tino Sanandajis Facebook-inlägg från 10 maj 2018.
Det som förvånar mig allra mest är ändå att det är så många som borde veta bättre som går på hans lögner. Särskilt när det är så pass enkelt att avslöja hans medvetna vilseledande och tvivelaktiga inställning till enkelt kontrollerbara fakta. Inlägget där detta citat är hämtat fick 335 delningar och över 2000 gilla.
För detta är ingen omröstningsfråga. Sanningen avgörs inte av antalet delningar eller likes på Facebook. I slutänden är det alltid fakta som bestämmer. Korrekta siffror och korrekta presentationer av dessa siffror. Jag ska återkomma till flera liknande exempel på hur Sanandaji agerar.
Det råder en falsk konsensus bland en del av oss om att religionsfrihet skulle innebära ”frihet från religion”. Det stämmer inte och har kommit att bli en myt, som bygger på en felaktig tolkning av ordet, men framför allt på förakt, hat, oro och rädsla.
När begreppet religionsfrihet och uttrycket ”frihet från religion” kommer på tal rör det sig, näst intill uteslutande, om islam. I debatten pratas det med höga brösttoner om slöjor, ramadan, moskéer och böneutrop.
Under en live-chatt på SVT i samband med ett moskébygge i Borlänge 2017 som skapat förvirring, ilska och oro hos lokalbefolkningen ställer signaturen ”Eli” följande fråga till religionssociologen Tomas Axelsson:
Som jag förstått innebär religionsfrihet även frihet från religion. Alltså att man ska slippa utsättas för andras religionsutövning. Man kanske inte känner just oro, men det borde även vara legitimt att känna obehag eller motvilja. Jag tycker inte det är en god ide att bygga ett islamiskt tempel centralt i Borlänge av nämnda skäl, däremot stöder jag ett förslag att ha bönelokal i gamla tennishallen förutsatt att inte exteriören förändras.
Svaret från expert Axelsson förklarar på ett enkelt sätt vad religionsfrihet är:
Du har rätt att ogilla religion och känna motvilja, helt riktigt. Du kan också insistera på att samhällets funktioner ska vara sekulära. Det offentliga samhället ska inte vara konfessionellt styrt.
[…] Summa summarum, religionsfriheten innebär inte ”att man har rätt att slippa se andras religionsutövning”.
Vad säger regeringsformen om religionsfrihet?
För att ytterligare understryka att föreställningen om att vi har rätt till ”frihet från religion” är falsk läser vi följande i 2 kap. 1 § första stycket 6 regeringsformen:
religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.
Religionsfrihet definieras enligt bestämmelsen som frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.
Vi ska vara på det klara med att religionsfriheten enligt 2 kap. 20 § regeringsformen är den enda av de positiva opinionsfriheterna som inte får begränsas genom lag. Enligt 2 kap. 20 § regeringsformen kan yttrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten och föreningsfriheten begränsas genom lag.
Artikel 9 – Tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet
1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer.
2. Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.
Vi går bet i jakten på att finna belägg för det som uttrycks i myten om att religionsfrihet innebär ”frihet från religion”. Det är en myt byggd på en felaktig slutledning kring ordet. Framför allt är den byggd på rädsla, ilska och oro gentemot andra religioner än den kristna. Den religion som de allra flesta vänder sig mot är islam.
Vi kikar vidare på ämnet ”frihet från religion”. Lawline är en juridisk webbplats där privatpersoner kan få juridisk rådgivning eller bara ställa frågor om juridik. Följande fråga är typisk för hur en del av oss ser på islam och muslimer:
Jag vill ha klara besked ang Religionsfrihet. Jag och många med mig vill absolut inte höra böneutrop via högtalare eller på något annat sätt som vi inte vill vara del utav Islam eller annat folks religionsutövning i vårat samhälle. Det finns ju lagar som vi alla måste acceptera? Har ni något svar till oss ang detta?
Lawline svarar:
Religionsfriheten är absolut i svensk rätt men också i den internationella rätten. Det är en mänsklig rättighet att få tro och utöva sin religion vilket framgår i artikel 18 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och artikel 9 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. I svensk rätt är religionsfriheten stadgad i grundlagen, 2 kap 1 § Regeringsformen.
Respondenten på Lawline utvecklar sitt svar med att påpeka att böneutrop i sig inte går att förbjuda enligt lag:
Att få tro på en religion är absolut och kan inte inskränkas genom lag. Enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter kan friheten att utöva sin religion inskränkas endast om inskränkningen är föreskriven i lag och är nödvändig i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, den allmänna ordningen, hälsa och moral samt andras fri- och rättigheter.
Mot bakgrund av detta kan polisen neka tillstånd om böneutrop, på samma sätt som att polisen kan neka andra allmänna tillstånd där inskränkningen är föreskriven i lag. I fallet böneutrop handlar det om begreppen tid och volym, och alltså inte om själva företeelsen i sig. Kravet för ett nekat tillstånd är alltså att det ska vara störande för allmänheten. Och det gäller som sagt ALLA allmänna tillstånd, inte bara böneutrop.
Så nej, religionsfrihet innebär inte ”frihet från religion”. Det är en falsk konsensus skapad av en del av oss. I värsta fall kan den vara ett uttryck för islamofobi.
Jag har tidigare på Motargument berört ämnet religionsfrihet:
Den 28 september konstaterade Örebro tingsrätt att webbtidningen Nordfront begått brottet hets mot folkgrupp i 102 fall. Det är organisationen Juridikfronten som drivit ärendet. Här berättar Juridikfrontens Robin Enander om fallet och varför det är unikt.
Fråga: Örebro tingsrätt har dömt NMR för hets mot folkgrupp. Kan du sammanfatta domen?
Någon dom har inte kommit ännu. Prövningen i den här typen av fall sker i två steg. Först en juryprövning och därefter en prövning av rättens juristdomare. Nordiska motståndsrörelsens propagandaorgan, Nordfront, har utgivningsbevis och en ansvarig utgivare som är straffrättsligt ansvarig för allt material på Nordfronts databas. Detta innebär att särskilda regler i yttrandefrihetsgrundlagen gäller för eventuella brott. Bland annat en viss sorts process (yttrandefrihetsmål) och att Justitiekanslern är åklagare. I tryck- och yttrandefrihetsmål finns i regel en jury, bestående av politiskt tillsatta ledamöter (ungefär som nämndemän).
Denna jury tar i första hand ställning till de påstådda gärningarna och får svara JA eller NEJ på frågan om brott föreligger i varje enskilt fall. Det som juryn friar kan inte överprövas. De gärningar som juryn anser är brottsliga prövas därefter av rättens juristdomare som slutligen meddelar dom.
Åtalet gäller ett stort antal publiceringar på Nordfront och är det största åtalet för hets mot folkgrupp i svensk rättshistoria (https://www.juridikfronten.org/2018/05/07/storsta-atalet-for-hets-mot-folkgrupp-nagonsin-mot-nazistisk-sajt/). En stor del av gärningarna består av bilder på Adolf Hitler som i sitt sammanhang anses förmedla reservationslösa hyllningar av densamme. Enligt svensk rättspraxis kan reservationslösa hyllningar av Adolf Hitler, och därmed hans skoningslösa raspolitik, utgöra hets mot folkgrupp. Utöver detta återfinns i åtalet antisemitiska och homofobiska texter publicerade på Nordfront.
Fråga: Vad har domen för betydelse? På vilket sätt kommer domen kunna påverka framöver – vad händer nu?
Vad som händer längre fram i tiden vet vi inte. Risken är att den här typen av processer blir mer sällsynta om regeringens förslag på ansvarsbegränsningsregler för ansvariga utgivare passerar riksdagen (https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/proposition/2017/12/prop.-20171849/). Det är ett förslag med bred politisk, blocköverskridande uppslutning, där vi menar att samtliga partier förbisett vilka konsekvenser det kommer att få i relation till intresset av att beivra hets mot folkgrupp.
Dessa regler innebär att om ett brottsligt material tillhandahållits mer än 12 månader så ska den ansvarige utgivaren kunna gå fri om hen inom 14 dagar efter en erinran från Justitiekanslern tar bort materialet (https://svjt.se/content/14-dagar-av-ostoppbar-terror). Regeln föreslås på grund av att tidningsutgivarna befarar att gamla publiceringar, på tidningarnas webbplatser, med tiden skulle kunna utgöra förtal. Man anser det orimligt att behöva överblicka så många publiceringar över oinskränkt tid. Det är kanske en rimlig invändning. Problemet med ansvarsbegränsningsreglerna är att de, förutom ärekränkningsbrott som förtal, omfattar brott som hets mot folkgrupp, olaga hot och sådana brott mot journalister och andra som kallas brott mot medborgerlig frihet, m.m. Brott som seriösa medier knappast begår i sina publiceringar. Detta äventyrar arbetet mot nazistiskt näthat (http://www.dagensjuridik.se/2017/11/regeringens-forslag-till-grundlagsandring-forsvarar-arbetet-mot-rasistiskt-nathat). Inte minst eftersom det inte sällan passerar mer än ett år innan en anmälan inkommer eller Justitiekanslern hinner väcka åtal. Dessutom kan exakt publiceringsdatum i många fall vara svårt att bevisa.
Robin Enander och Johan Nordqvist från Juridikfronten.
Regeringen har heller inte föreslagit regler som kräver angivande av korrekt publiceringsdatum. Det finns alltså goda möjligheter för nazistiska propagandaorgan med utgivningsbevis att nyttja ”kryphål” för att komma undan med allvarliga former av hets mot folkgrupp – och andra brott – straffritt. De kommer också att kunna marknadsföra brottsligt material under 14-dagarsfristen för att sedan ta bort det och återupprepa proceduren.
Fråga: Hur har arbetet med ärendet gått? Vilka svårigheter eller utmaningar har ni stött på?
Vårt arbete i den här typen av ärenden består främst i att dokumentera misstänkta brott, sammanställa dokumentationen i en anmälan och rättsligt motivera varje fall som vi anmäler. Detta arbete gjordes förra året och därefter har det varit upp till de rättsvårdande myndigheterna att sköta resten. Justitiekanslern är van vid den här typen av mål och hanterar dem i allmänhet bra, varför någon större uppföljning från vår sida sällan är nödvändig. Vi har dock kompletterat anmälan vid några tidpunkter.
Fråga: Har du något mer du vill tillägga kring domen?
Om den åtalade döms och även den nuvarande ansvarige utgivaren slutligen döms så innebär det att samtliga ansvariga utgivare för Nordfronts har dömts för hets mot folkgrupp till följd av Juridikfrontens anmälningar.
Fråga: Hur ser du/ni på att NMR har förbjudits i Finland?
Jag är inte insatt i de finska rättsregler som rör detta förbud, men kan konstatera att det inte är möjligt i dagsläget för en svensk domstol att fatta motsvarande beslut. I Sverige har föreningsfriheten ett starkare skydd. Däremot har regeringen öppnat upp för att använda en regel i regeringsformen som tillåter inskränkningar av föreningsfriheten för organisationer som bygger på rasistisk förföljelse. Om ett sådant lagförslag antas av riksdagen skulle det kanske kunna tillämpas på Nordiska motståndsrörelsen.
Fråga: Kan du beskriva Juridikfronten och det arbete som gruppen gör? Vad driver er?
Juridikfronten är en partipolitiskt och religiöst obunden ideell förening. Vi tar alltså inte ställning i politiska frågor och vårt arbete går ut på att se till att gällande lagstiftning tillämpas på brott som begås av företrädare för nationalistiska och nazistiska rörelser. En vanlig missuppfattning är att vi ”massanmäler” allt som skulle kunna vara brottsligt och som finns på internet. Det stämmer inte. För att vi ska ta upp ett ärende krävs att det rör sig om ett misstänkt brott begånget av någon som har någon form av tongivande ställning i en högerextrem rörelse. Vi anmäler dessutom bara sådant där det finns goda skäl att anta att brott kan föreligga.
Vi bistår också enskilda som utsatts för brott av nationalister och nazister.
Utöver detta bedriver vi folkbildning kring de rättsregler vårt arbete i första hand utgår från. I detta ingår ofta att upplysa om att allt som kan te sig stötande, provocerande eller kanske rentav rasistiskt inte är straffbart. Yttrandefriheten är och bör vara vidsträckt. Det är viktigt att förstå hur lagen fungerar och att strafflagstiftning inte är det enda eller bästa verktyget för att förändra samhället.
Vi drivs av en önskan om att den svenska lagstiftningens skydd mot aggressiv raspropaganda ska tillämpas som den är tänkt. Eftersom myndigheterna sällan självmant bedriver den typ av granskning som vi utför, ser vi att ett behov av vår verksamhet föreligger.
Krav reses då och då både i kommentarsfält på sociala medier och genom politiska motioner från högerpartier och extremhögern – att människor som är misstänkta eller åtalade för misstänkta brott här i Sverige och inte har svenska språket som sitt modersmål – de ska själva betala kostnaden för tolk och översättare i förhör och i rättegångar.
Det finns en detalj som alla sådana förslag går på tvärs emot, och det är en punkt i FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheterna:
Var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid en oberoende och opartisk domstol vid prövningen av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter och av varje anklagelse om brott mot honom eller henne.
Om en person skulle behöva betala för en tolk eller översättare, för att kunna säkerställa att hen har förstått frågor och alla juridiska teknikaliteter fullständigt korrekt – kan vi anse att den personen har blivit berättigad samma villkor till rättvis förhandling och prövning av anklagelserna?
Jag missar sällan ett avsnitt av Efterlyst, eftersom kriminologi är min stora passion och mitt främsta intresse. Efter programmet brukar jag gå in på facebook och läsa kommentarer. Ibland undrar jag om detta kan vara näthatarnas högborg. Ett populärt ämne är invandrarna (rasister försitter sällan ett tillfälle att spy galla), ett annat är de suddade ansiktsbilderna. De brukar kunna reta upp vissa personer ordentligt.
”Sluta blurra aset, häng ut honom”
När Efterlyst söker en misstänkt är det inte konstigt att de visar ansiktet (det är hela poängen). Då behöver man allmänhetens hjälp, men så fort man har en misstänkt tar rättsväsendet över stafettpinnen. Då suddas bilden, för nu avgör polisen hur man ska gå vidare med ärendet, inte gemene man.
”Dom är inte oskyldiga! Visa upp dom så alla vet vilka as dom ska passa sig för!”
En grundläggande straffprocessuell rättsprincip i Sverige är Oskuldspresumtion eller oskyldighetspresumtion. Man är oskyldig tills motsatsen bevisats, och domstolen avgör om en person är skyldig eller ej. Så måste spelreglerna se ut i en rättsstat. Även om det finns bevis som i praktiken inte kan leda till något annat än en fällande dom, så är ändå den misstänkte att anse som oskyldig och ska behandlas som det.
Åklagaren har åtalsplikt om han/hon bedömer att bevisen är tillräckligt starka för att kunna resultera i en fällande dom. Vad en hel del människor inte vet är att det kan vara ett brott att väcka åtal om situationen är den omvända, det kallas Obefogat åtal. I detta land gäller ”hellre fria än fälla”, och eftersom vi har väldigt höga beviskrav innebär det att en hel del skyldiga personer ibland kommer undan. Det är tyvärr priset vi tvingas betala för att leva i ett relativt rättssäkert rättssamhälle.
”Häng ut skatan här på FB!”
Sociala mediers effektivitet är inte enbart positiv. Även om det underlättar för att få fast en och annan brottsling, så finns det en risk att det går överstyr och resulterar i näthat eller ‘lynchmobbar’. Det kan leda till en omvänd bevisbörda, där den anklagade tvingas bevisa sin oskuld – trots att detta inte ska behövas. Det kan även resultera i hot, misshandel, och i värsta fall mord.
Om en misstänkt exponerats i media och det senare visar sig att bevisen inte håller, eller att personen är helt oskyldig — hur går man då vidare? Då har ‘allmänhetens rätt att få veta’ förvandlats till förtal. Ska den felaktigt misstänkte personen exponeras en gång till med texten ”Förlåt att vi pekade ut dig”?
”Borde vara prispengar på sådana!”
Nu har domen fallit i det uppmärksammade fallet där en 13-årig flicka tagit sitt liv efter att haft kontakt med en 45-årig man. Namn och bild är publicerad på diverse internetsidor (varav de flesta med högerextrem koppling).
Det är inte olagligt att publicera denna information, men vad är syftet? Att göra ”svinets” liv till ett helvete? Om du läst mina tidigare artiklar vet du att jag tenderar att agera djävulens advokat. Jag tycker inte om det. Det var på min gata en 3 år gammal flicka med pippilotter låstes in och blev ”tittad i stjärten” av en av våra grannar. Men vem hade fått ut något av att hänga ut honom? Var det inte illa nog att flickan och hennes familj fick sin trygga tillvaro förstörd? Hade de mått bättre om de tvingats återuppleva det gång på gång och inte kunnat lägga det bakom sig, för att någon vill utnyttja sin lagliga rätt att peta i varande och infekterade sår?
Att vilja göra ”svinets” liv till ett helvete kan även innebära att offrets liv blir ett ännu värre helvete — det liv som rättshaveristerna påstår sig värna om. Barnets bästa kommer alltid i första hand, det sista som behövs är ett sekundärt trauma som kan skapas i kölvattnet.
De som hänger ut pedofiler verkar tycka att det alltid är till offrens och samhällets fördel att de gör det. De tar sig rätten att försöka skipa egen rättvisa, eftersom de ser sin egen rättsuppfattning som en absolut sanning. Blir då exponeringen rättfärdigad — oavsett hur den drabbar offret?
När Sverigedemokraterna vill ha ett offentligt register över dömda pedofiler dyker en mängd frågor upp. Helgar ändamålen medlen? Vad skulle det i förlängningen innebära rent praktiskt i samhället? Alla har olika åsikter i den här frågan, och vad man än tycker kommer man att reta upp någon. Ordentligt.
Om du ska arbeta med barn idag vill arbetsgivaren ha ett utdrag ur belastningsregistret. Det är fullt rimligt att kräva tycker jag. Dömda sexbrottslingar bör inte arbeta med barn. Jag tycker också att det är fullt rimligt att det finns olika varianter av utdrag. Ett av dessa är till för personer vars arbetsuppgifter inkluderar kontakt med barn. Har jag en plump i protokollet för att jag har sexuellt ofredat någon är det i allra högsta grad relevant.
Jag tror att ett offentligt register över dömda pedofiler skulle vagga in oss i en falsk trygghet, eftersom de flesta offer är bekanta med gärningsmannen. Det är ofta någon i deras närhet, t.ex. en förälder eller styvförälder. Bilden av en fullständig främling rimmar illa med verkligheten, det är sällan en snuskhummer som står vid ett dagis och dreglar.
Ett offentligt register har andra nackdelar. Det försvårar rehabilitering och ökar det stigmata som omgärdar sexualbrott. Om invånarna på en ort informeras om att en tidigare dömd sexförbrytare flyttar till ett visst område i närheten kommer denne att få det mycket svårt att komma tillbaka till det normala samhället igen, brännmärkningen finns kvar. Även om denna avtjänat sitt utdömda straff. ”Där är pervot som bor i porten bredvid”. ”Den där äckliga jäveln!” Vem vill bo granne med en sådan?
Vårt rättssamhälle bygger på formella straff. Det innebär att det straff som en domstol dömer en person till är det enda som är giltigt i juridisk mening. Sverigedemokraterna vill genom ändrad lagstiftning och straffskärpningar försöka återupprätta deras väljares eventuellt förlorade förtroende för rättsstaten, men samtidigt vill de fritt kunna få hänga ut människor. Detta kan därmed riskera att några personer tar lagen i egna händer. Det är inte bara förkastligt, det är även direkt farligt och ett hot mot enskilda individer. Att informera grannskapet om att en tidigare dömd pedofil flyttat in är en bra början om man vill få personer att lösa, vad de kanske tycker är ett problem, på ett lite mer ‘handgripligt’ sätt.
Jag vet mycket väl att jag kan ses som djävulens advokat, men jag har inte för avsikt att försvara våldtäktsmän eller pedofiler. Skulle någon av mina nära och kära drabbas skulle jag bli ursinnig. Men är det ok att exponera personer i förebyggande syfte? Göra det svårt, för att inte säga omöjligt, att tvätta bort en stämpel för att kunna komma tillbaka till samhället? Att personer som förgripit sig på barn kan vilja ha behandling verkar inte Sverigedemokraterna ha tänkt på. Att ett offentligt register kan göra behandlingen totalt bortkastad verkar de inte heller ha tänkt på.
Sverigedemokraterna menar att registret skulle förebygga att tidigare dömda pedofiler från att riskera återfalla i brott, eftersom det skulle finnas en ‘kontrollfunktion’ som de ‘antar’ har en avskräckande effekt. Men om störningen är så allvarlig att det finns en reell risk för återfall hjälper inte straff om det inte kombineras med behandling. Vi kan jämföra det med någon som stjäl. Att bli dömd till bötesbelopp avskräcker kanske en snattare, men inte en kleptoman.
Vad som visat mycket positiva resultat är kognitivt baserade behandlingsmetoder som kombinerar individual- och gruppterapi. Det finns t.ex. medicin som sänker halten av testosteron i kroppen, och idag finns även en anonym hjälplinje. Det är inte bara brottsoffrets liv som förstörs, även brottsoffrets och gärningspersonens familjer påverkas. Alla drabbas på något sätt. Det finns inga vinnare.
Sedan några månader tillbaka har polisen inlett en satsning som syftar till att upptäcka och utvisa människor i Sverige som saknar rätt att vistas här. Polisens syfte är legitimt, men polisen lyder under lagar som alla vi andra. Enligt flera uppgifter som framkommit i medierna och från annat håll har polisen stoppat, kontrollerat och omhändertagit människor baserat på deras utseende.
Om polisens agerande får fortsätta riskerar det att i längden undergräva förtroendet för den svenska rättsstaten. Frågan är särskilt viktig för människor som inte passar in i många polisers uppfattning av hur ”en svensk ser ut”, eftersom de människorna är de huvudsakliga offren för polisens till synes ofta godtyckliga spaning efter människor utan uppehållsrätt i Sverige.
Afrosvenskarnas Riksförbund erbjuder därför en tre timmar lång föreläsning kring hur vi kan använda gällande lagar för att på egen hand, och således tillsammans, stoppa polisens diskriminerande beteende.
Föreläsningen innehåller även exempel på praktiska situationer där föreläsare och folk ur publiken själva skapar hypotetiska situationer med poliskontroller. Utbildningen i den delen visar hur man både genom sitt beteende, och genom sin förvärvade juridiska kunskap, kan stoppa polisen från att bryta mot lagen och hur man på egen hand kan försvara sina lagliga rättigheter.
Innehållsförteckning
Ni som vill läsa Powerpointdokumentet i sin helhet kan göra det här (Dokumentet är i PDF-format).
Vi ska vara på det klara med att religionsfriheten enligt 
Mot bakgrund av detta kan polisen neka tillstånd om böneutrop, på samma sätt som att polisen kan neka andra allmänna tillstånd där inskränkningen är föreskriven i lag. I fallet böneutrop handlar det om begreppen tid och volym, och alltså inte om själva företeelsen i sig. Kravet för ett nekat tillstånd är alltså att det ska vara störande för allmänheten. Och det gäller som sagt ALLA allmänna tillstånd, inte bara böneutrop.
Om du ska arbeta med barn idag vill arbetsgivaren ha ett utdrag ur 
Motargument 