Etikettarkiv: flagga

Myt: Den mystiska naziflaggan i Malmö

Att naziflaggan vajar från balkongen på det svartvita fotografiet må kännas olustigt, men är inte märkligt. Anledningen är att Tyska Rikets konsulat var beläget i huset och att naziflaggan var Tysklands nationsflagga åren 1933-1945.


Ett svartvitt fotografi föreställande ett hus med en vajande naziflagga på balkongen har fått ett eget liv på nätet. Men vad är det egentligen vi ser på fotografiet? Visst är det en naziflagga och visst är det ett fotografi från tiden då foton var svartvita. Låt oss forska lite i vad det faktiskt handlar om.

Det svartvita fotografiet dyker med ojämna mellanrum upp i mitt flöde. Visst ser det skrämmande ut med en naziflagga som vajar i vinden på balkongen till vad som skulle kunna vara ett bostadshus på första parkett med en magnifik utsikt över Öresund i en svunnen tid?

När mitt källkritiska öga – något vi alla måste bli bättre på att använda oss av – för första gången såg fotografiet för ett par år sedan blev jag nyfiken på historian och bakgrunden till fotografiet.

Det svartvita fotografiet är skyddat av upphovsrättslagen, men den som vill kika på det kan göra det här.

När är fotografiet taget? Och vem bodde egentligen i huset?

Ribershus, byggt 1937-1943, närmare bestämt ett bostadskvarter på Ribersborg i Malmö med en praktfull utsikt över Öresund, inhyste Tyska Rikets konsulat. Åren 1942-1945 leddes beskickningen i tur och ordning av Alexander Bogs, Hermann Kirchhoff och Mark Nolda. Den sistnämnde betraktades av den svenska säkerhetstjänsten som en farlig tysk spion. 1933-1945 var naziflaggan Tysklands nationsflagga.

Konsulatet underlättade för de tyska nazisterna att följa den politiska utvecklingen i södra Sverige, om vilken det rapporterades hem.

I samma hus bodde familjen Stalin (sic!). Det är från deras familjealbum dessa foton är tagna. I barnvagnen ligger Bob Stalin (f. 1944). Alltså är detta foto taget samma år, året före andra världskrigets slut.

Ur familjen Stalins fotoalbum (1944). Foto: Privat

Visst skapar fotografierna känslor av obehag och avsky? Det är precis det som de som postar fotografierna vill. Man vill mystifiera samt skapa sensation och reaktion.

Fotografierna utgör en del av vår historia, och de ska alltid sättas i sitt sammanhang för att inte skapa alternativa sanningar.

Fotografierna bör istället fungera som en historiebeskrivning. Flaggan tillhör tyska nazister på Tyska Rikets konsulat . Flaggan är för tiden Tysklands nationsflagga.

Det svartvita fotografiet föreställande en naziflagga på Tyska Rikets konsulat används av en del med en agenda som ett ”bevis” för att det fanns ett samarbete mellan svenska Socialdemokraterna och NSDAP. Vän av ordning vill här och nu påminna om SD:s propagandafilm om Socialdemokraternas historia, där partiet framställs som nazistiskt och att man stod bakom Hitler.

Ett annat exempel på svartvitt fotografi som används i samma syfte är bilden från invigningen på Bromma flygplats 1936, där den svenska flaggan vajar sida vid sida med den brittiska och den nazistiska (dvs Tysklands nationsflagga för tiden).

Kuriosa: 6 juni 1944 (Dagen D, dvs dagen då de västallierade steg i land i Normandie) inramades den tyska naziflaggan av den brittiska, den amerikanska, den norska och den svenska flaggan. Detta tilltag kom att kallas ”Protesten på Ribershus”. Huset inhyste vid tiden även OSS, föregångare till dagens CIA, som bl a hade kontakt med danska motståndsrörelsen. För att se ett foto av detta, klicka här. (Upphovsrättsskyddat).

Kuriosa 2: Utländska (läs tyska) intressen var ivriga i sin infiltration av Malmö. Om detta stod att läsa i det hemliga dokument som den s k C-byrån, en specialavdelning i försvarets underrättelsetjänst, fick tips om i mars 1942. Innehållet avslöjade att det för tiden föregick ”mycket intensiv tysk, underjordisk verksamhet i Malmö”. Dokumentet avslöjade att navet var en pastor, tillika Gestapoagent, i Tyska kyrkan, också belägen på Ribersborg. Verksamheten gick, enligt dokumentet, ut på att systematiskt köpa strategiskt placerade fastigheter i staden. Vaktmästaren på Deutsche Klub, inhyst i ett stort hus på Adelgatan 6 inne i centrum, ska enligt dokumentet  ha varit Gespaoagent. I detta hus ska flera involverade i den tyska, underjordiska verksamheten ha huserat.

Det hemliga dokumentet som C-byrån tog emot 1942. Foto: Privat

Kuriosa 3: Det är ingen slump att Tyska Rikets konsulat var beläget på Tessins väg 1C i Malmö. Huset ligger med en magnifik och strategiskt väl vald utsikt över sundet. Vid denna tid transporterade flyktingsmugglare närmare 8 000 judiska flyktingar över sundet i sina fiskebåtar. Vissa tog betalt, andra inte. Detta var en intensiv operation som skedde under några dagar i oktober 1943, då nazisterna hade beordrat sina mannar i det ockuperade Danmark att skicka danska judar till koncentrationslägret i Theresienstadt utanför Prag. Konsulatets placering gjorde att nazisterna kunde hålla koll på trafiken över Öresund.

För den som är intresserad finns det spionvandringar i Malmö kallade ”Det hemliga Malmö”, som bl a passerar Ribershus. Vandringarna hålls av journalisten Lena Breitner och f d underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Deras hemsida finner du här.

Källor:

Sydsvenskan: Bruna minnen från krigsåren

Expressen: Här fanns Hitlers hemliga nazister i Malmö

Sydsvenskan: Protesten på Ribershus

Sydsvenskan: Spionerna på Ribershus

SD:s parallella universum – Traditionsutbytet


Är det förbjudet att sjunga nationalsången? Är det förbjudet att ha skolavslutning i skolan? Kommer korset i den svenska flaggan att bytas ut? Nej, nej och åter nej.


Sverigedemokraterna har en förkärlek för att måla upp en bild av Sverige i fritt fall, där det som många uppfattar som ”det svenska” raderas ut i expressfart.

SD tar ut svängarna ordentligt inför valet 9 september. Relativt nyrekryterade Gunilla Gomér är en av de som gärna slår på stora trumman. 2010 stod Gunilla Gomér som nummer tre på Kristdemokraternas riksdagslista i Västra Götalands norra, var den KD-kandidat som fick flest personkryss i distriktet och var nära en riksdagsplats. 2014 petades Gomér, hon fanns inte med på nomineringskommitténs förslag till riksdagslista. I en debattartikel i Nyheter24 skriven i november 2014 förklarar Gomér varför hon lämnar KD för SD.

I Motarguments artikelserie om det jag brukar benämna SD:s parallella universum spinner vi vidare med lite andra aspekter av SD:s Sverigebild. På många sätt befinner sig SD i ett parallellt universum, en egen bild av hur situationen ser ut i Sverige. Det är inte bara en övertygelse, det är också en framgångsrik populistisk taktik för att vinna väljarsympatier.

Sverige, ”det ryggradslösa landet”

Gomér har på senare tid blivit uppmärksammad för en rad uttalanden på sociala medier. Uttalandena präglas av en syn på Sverige som är verklighet för vissa, och en overklighet för andra. I ett Facebook-inlägg skrivet 19 maj i år läser vi:

”Du vet att du är i Sverige, det ryggradslösa landet. Där böneutrop är tillåtet, men inte att sjunga nationalsången eller att ha skolavslutning i kyrkan. Där ”Den blomstertid nu kommer” anser för religiös, men ramadan skall lanseras som en svensk tradition.”

Inlägget andas hopplöshet, ilska och förtvivlan över att Sverige håller på att ge efter för illvilliga och onda krafter. Politiker och delar av samhället och etablissemanget har kapitulerat inför mångkultur, ”islamisering” och ”massinvandring”. Gomér har förvisso rätt i att böneutrop är tillåtet i Sverige, helt i linje med den än så länge oantastliga religionsfriheten.

Däremot skulle jag vilja veta när det blev olagligt att sjunga nationalsången. Jag måste ha missat något där, jag har inte läst eller sett något som tyder på att en lag om nationalsångsförbud har stiftats.

Jag skulle också vilja veta när det blev olagligt att ha skolavslutning i skolan.  Det har aldrig funnits ett förbud mot skolavslutning i kyrkan, och 2016 klubbade Riksdagen igenom att avslutningar med religiösa inslag är tillåtna. Detta är inte ett bevis för att det skulle ha varit otillåtet tidigare. Syftet var att vara tydliga med att det fortsatt är tillåtet, eftersom det ideligen blossar upp som ett populistiskt argument i debatten.

Jag har inte heller blivit varse att ”Den blomstertid nu kommer” inte får sjungas på skolavslutningar, mot bakgrund av att den uppfattas som religiös. Eftersom Gomér i ett annat Facebook-inlägg från 14 juni i år, använder sig av argumentationsfelet anekdotisk bevisföring, då hon refererar till en skolavslutning hon bevistat. På denna avslutning sjöngs en låt med nyligen bortgångne Avicii och ”Idas sommarvisa”. Detta är tydligen ett argument för att ”Den blomstertid nu kommer” inte längre får sjungas på avslutningar.

Gamla och nya traditioner

Den muslimska fastemånaden ramadan blir varje år ett livligt debatterat ämne i främlingsfientliga krafter. När Svenska kyrkan i samband med att ramadan började i år föll offer för det ”muslimska övertagandet” à la Eurabiamyten genom att önska ”God ramadan våra muslimska vänner” rann bägaren över för många ”sverigevänner”. Att vi har goda relationer över religionsgränserna kan väl aldrig vara något dåligt?

Att ramadan lanseras som en svensk tradition är verkligen fruktansvärt. Det är också något som blåsts upp till ett obehagligt scoop av ”sverigevänner” och ”invandringskritiker”. Här är det viktigt att påpeka att det finns inget som hindrar någon från att säga att ramadan är en svensk tradition, ordet är fritt så länge man håller sig inom lagens ramar.

Definitionen av tradition är, enligt Nationalencyklopedin, ”det mångdimensionella sociala arv som överlämnas från släkte till släkte”. De första muslimerna kom till Sverige troligtvis redan på vikingatiden.  Den första strömmen av muslimer inträffade under 1960-talet, då turkiska sunniter arbetskraftsinvandrade. Detta innebär att ramadan kan sägas uppfylla kriteriet i NE:s definition.

Traditioners popularitet varierar. Ramadan firas av fler svenskar än t ex surströmmingspremiären, kyndelsmässodagen eller jaktsäsongen. Gomérs partikollega Richard Jomshof utvecklar sin syn på ramadan i några bevingade Twitter-inlägg:

”Nej, ramadan är ingen svensk tradition. Islams vanföreställningar har lika lite i Sverige att göra som nazism och kommunism.”

”Ni som försvarar den våldsförespråkande och antidemokratiska ideologin islam. Gör ni detsamma med nazismen och kommunismen?”

Den 17 maj i år ställer Gomér, som ett inslag i böneutropsdebatten en polariserande och retorisk fråga i ytterligare ett Facebook-inlägg:

”Tänk om jag skulle lämna in en ansökan om att få kalla till bön varje fredag. Ett utrop där Jesus proklameras som Herre, och att staden intas av Israels Gud, den allsmäktige. Halleluja!
Tror ni jag får tillstånd?”

Vän av ordning vill återigen betona att i Sverige råder religionsfrihet. Så ja, du hade fått tillstånd, Gunilla.

Vi går vidare i tokigheterna.

Den 21 maj i år konspirerar Gomér återigen utan täckning, denna skärmdump är från Twitter:

Föga förvånande har Gomér inga belägg för att det som påstås i tweeten skulle stämma överens med verkligheten – SD:s parallella universum.

Kommer korset i vår flagga att bytas ut mot en halvmåneskära?

På nationaldagen i år använder Gomér återigen sitt Facebook-konto som populistisk plattform: Det målande budskapet är en formidabel uppvisning i svulstig nationalism, samt ett visst mått av historielöshet och okunnighet:

”I dag är det den 6 e juni och Sveriges nationaldag. Jag har i morgonstund hissat den vackra blå, gula flaggan med det lysande korset. Korset som symboliserar Sverige som ett kristet land. Jag blir så varm i hjärtat och så stolt när jag ser flaggan vaja i försommar vinden.

Tänker på alla som bidragit på olika sätt till landets uppbyggnad. Den äldre generationen som slet och plikttroget skötte gårdarna ute på landet. Där alla hjälptes åt att hänga gräset att torka på hässjor. Tider då soldater var beredda att försvara landets gränser och upprätta en känsla av trygghet hos befolkningen. Tacksamt tänker jag på alla dem som offrat sina liv i tjänsten att försvara vårt land. Män vars namn förlängesedan är glömda. Och vars utrustning i viss mån går att beskåda på något museum.

Mina tankar går också till alla dem som plikttroget gått till sitt arbete, varje dag, till fabriken, bärandes sin lilla kontorsväska, innehållandes lunchsmörgåsen och en kaffetermos. Generationen som inte ville ligga samhället till last.

Tillbaka till korset i flaggan. Det finns de som vill ta bort korset ur flaggan. De som tycker att det är en förlegad symbol, i ett sekulariserade land som Sverige. Ett tidens tecken, där allt skall bytas ut i i politisk korrekthet och humanistisk favör.
Hotet om att korset en dag tas bort eller rent av byts ut till en halvmåne skära, får mig att skälva. Det är då jag reser mig i full kraft till försvar. Ställer mitt liv till förfogande, i tjänst som en soldat, i strid, på barrikaden. Gör vad jag kan i demokratins namn, för att försvara det som tidigare generationer försvarat med sina liv. Det är min skyldighet och plikt. I respekt mot dem som gav mig de förutsättningarna och den välfärd som funnits fram tills idag.
Korset i flaggan symboliserar att kristendomen råder i vårt land. Nationaldagen påminner oss om att fira vår fina flagga och vara stolta över vårt fosterland. Känna samhörigheten till varandra och tacksamhet till tidigare generationers strävan.
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden.
Önskar er alla en riktigt fin nationaldag!
Gunilla Gomér”

Gomér väljer att avsluta sitt Facebook-inlägg med storsvulstig bravur, genom att citera Finlands (sic!) nationalskald Johan Ludvig Runeberg och dennes ”Bevara, Gud, vårt fosterland”. Den nationalromantiska och pompösa texten får du om du klickar på denna länk.

Det vi får till oss är sedvanliga, sverigedemokratiska retoriken som går ut på att vi ska ha kredd för vad våra förfäder har gjort.

Personligen har jag svårt att ta åt mig äran av vad människor som levt före mig har gjort. Det ger också en fadd eftersmak, då andemeningen blir att människor vars förfäder INTE har ”byggt” Sverige inte har samma plats i vårt land. De av oss som har ”svenskt blod” i ”våra ådror” anses lite bättre, och mer värdiga att vara en del av samhället. ”Svenskarna” är att betrakta som första klassens medborgare, medan människor med annat ”blod i ådrorna” betraktas som andra, eller tredje, klassens medborgare. Till syvende och sist är det så att vi inte kan påverka vilka som blir våra föräldrar eller far- och morföräldrar.

För att verkligen understryka att SD och Gomér befinner sig i ett parallellt universum drar hon fram ett trumfkort ur rockärmen. Flaggan. Flaggan är en viktig spelare i den ”sverigevänliga” argumentation och Sverigebilden. Gomér hävdar att det finns ”Det finns de som vill ta bort korset ur flaggan”, eller att det kan komma att bytas ut mot en halvmåneskära.

När jag konfronterar påståendet på Twitter svarar hon med en tre år gammal länk där medlemmar i Liberalernas ungdomsförbund har fört en diskussion, och sedermera omröstning, kring korsets vara eller icke vara. Med tanke på att vi inte har blivit tilldelade mer i denna fråga, verkar det som om vi får behålla korset i alla fall ett tag till.

Gomérs, och SD:s, politiska värv går ut på att skrämma och polarisera. Att man väljer bort källkritik och sunt förnuft och istället använder sig av myter, lögner och fördomar är inget man verkar bry sig om. Det är ju verkligheten. SD:s parallella universum.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Skärmdumpar hämtade från Interasistmen.se



Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Patriotism som alternativ till nationalism?

När jag gick i tredje eller fjärde klass, veckorna efter den årliga höstmarknaden där jag lyckats tjata mig till att få köpa Sveriges flagga på en pinne – kanske en och en halv meter lång med en rund knopp av trä i slutet – tog jag en dag med mig flaggan med pinne och allt för att visa upp den för min fröken och mina klasskamrater.

Såhär i efterhand kan jag inte minnas eller ens föreställa mig hur jag tänkte. Vad trodde jag de skulle säga? Vad ville jag själv få sagt? Hade jag någon tanke överhuvudtaget med att ta med mig Sveriges flagga till skolan? Jag vet inte. Och det spelar egentligen ingen roll. Det som spelar roll – och som jag kom att tänka på när jag satte mig ner för att börja skriva den här artikeln om skillnaden mellan patriotism och nationalism – är lärarnas reaktioner när jag på lunchrasten började göra cirkuskonster med nämnda flagga.

För att göra en lång inledning kort, beslagtogs flaggan för resten av dagen och jag fick inte ta med den till skolan igen. Jag fick också veta att man beter sig inte hursomhelst med Sveriges flagga. Den var (och är) på ett sätt helig, alternativt att den är en symbol för något heligt. För Sverige; som nation och som stat. Och för oss svenskar, vilka vi än är och var vi än befinner oss.

Det där sista tänker jag en del på. För när flaggan ibland upplevs vara kapad av rasister eller skändad av konstnärer, så är det utifrån vår gemensamma upplevelse att den är “min” och att “jag” är svensk som vi reagerar. Precis som mina 80-talslärare reagerade på hur jag gjorde cirkuskonster med “deras” flagga, även om den förstås också var min – i fler än en bemärkelse, dessutom. Den här gemensamma upplevelsen är lätt att beskriva som nationalism och därmed öppnas för svårmodig problematisering. Men samtidigt vet alla vi som gärna hemfaller åt just svårmodig problematisering att det finns en hel del svenskhet därute som inte är särskilt lätt att passa in i den nationalistiska fållan. En svenskhet som kanske snarare kan beskrivas som patriotism.

Skillnaden mellan patriotism och nationalism

Såväl uppslagsverket Merriam-Websters onlineresurs som svenskspråkiga Wikipedia och Svensk Ordbok beskriver patriotism som ett uttryck för en i princip villkorslös fosterlandskärlek utan vare sig ideologisk eller politisk färg, medan nationalism i kontrast till det “hävdar den egna nationens värde och intressen” (Svensk Ordbok). Redan på den grundläggande nivån är alltså skillnaden mellan patriotism och nationalism tydlig, men för säkerhets skull gräver vi lite till.

Nationalismens “Sverige” är alltså en idé om att vi som svenskar delar en folksjäl – en mytisk och nästintill religiöst färgad mänsklig essens som finns i alla människor, men som ser olika ut, beroende på om man är svensk, tysk, grek, irakier… You name it. Problemet är att kriterierna för nationstillhörighet – d v s vad den här mänskliga essensen består av och hur man extraherar den nödvändiga informationen ur den – är helt godtyckliga. Alla och ingen kan vara äkta svensk, Sverige som nation skulle i princip kunna uppstå var som helst eller ingenstans i världen, eftersom förutsättningarna måste vara de rätta. För eftersom idén om svenskhet (som inte är förbehållen nationalismen) är just en idé så finns det lika många svenskhetskriterier som det finns nationalister. Nationalismen tenderar också därför i sina uttryck att framförallt handla om eller söka avhandla vem som är “svensk” och vem som inte är det. Med det följer som ett brev på posten ett slags mindervärdeskomplex; nationalisten för en oavbruten kamp för sin nationella tillvaro mot såväl yttre och inre fiender – de sistnämnda kan t ex benämnas “förrädare” eller “folkfiender” – och har egentligen lite till ingen tid över för den stolthet över sitt land/sin nation som den borde känna, men som envisas med att hägra i fjärran.

Patriotismens “Sverige” är förstås också det en idé om en inneboende svensk gemenskap, men har istället sin grund i statsbildningen, territoriet och det formella medborgarskapet. Även om folksjälen – den mänskliga essens som alltså sägs göra oss till svenskar – inte är helt frånvarande, så tar den sig alltså uttryck i en lojalitet och stolthet över den svenskhet som kommer av att vara medborgare i staten Sverige, snarare än i en vagt definierad uppsättning “svenska värderingar” eller “svensk kultur” som måste försvaras med näbbar och klor mot upplevda hot bakom varje hörn. Patriotismen blir därmed nära besläktad med en redan förgivettagen svenskhet som i princip inte är villkorad med mer än att man är svensk medborgare eller strävar efter att bli det.

Fördelen med detta, för den som söker ett konstruktivt alternativ till en mer nationalistisk fosterlandskärlek, är att patrioten kan vara en del av en heterogen skara där annars särskiljande attribut som hudfärg, ursprung, religion, politisk inriktning m m blir en styrkeuppvisning. Desto större diversitet, desto mer att vara stolt över som “svensk”.

Nyanseringen blir ett patriotismens credo, rentav, och i samma veva en motpol till den hårt kontrasterande nationalismen, där du antingen är med oss eller mot oss. Detta blir tydligt i situationer där vi rör oss i gråzonen mellan jättesvensk och ickesvensk. Patrioten behöver t ex inte gå in i svårmodig problematisering för att kunna konstatera att Zlatan är svensk, att man kan vara jude eller same och samtidigt svenskeller bara välkomna nya svenskar in i vår gemenskap. Den välvilliga tolkningen kan få råda till allas gagn. Nationalisten, däremot, har bevisligen massor att grubbla över när det gäller frågor som dessa. Att öppna sitt hjärta är heller inte en rekommenderad väg att gå för denne.

Svårmodig problematisering

Men patriotism har förstås inget frikort från svårmodig problematisering. Soldaten som gör sig redo att döda i Sveriges namn – är hen patriot eller nationalist? Ja, det beror till stor del på hens inneboende bevekelsegrunder, förstås. Men militärtjänstgöringen i sig (som jag själv är gammal nog att ha genomgått; 11 månader på Artilleriregemente 4 i Östersund i början av 90-talet) är en, om vi håller oss till dikotomin nationalism-patriotism, patriotisk uppgift. Den kommer an på samtliga svenska medborgare, oavsett färg, form, politisk hemvist, religiös tro, sexuell läggning o s v. Samtidigt ligger det ett nationalromantiskt skimmer över hela den militära kulturen med alla dess attribut och den centrala idén om att vara redo att ge sitt liv för sitt fosterland som inte så enkelt kan bortförklaras som enbart hängiven patriotism. Eller är det månne verkligen möjligt att göra ett sådant offer till gagn för “statsbildningen, territoriet och det formella medborgarskapet”?

Sammanfattningsvis tänker jag att patriotism som alternativ för den som känner att flaggan är på ett sätt helig erbjuder en mängd möjligheter som nationalismen inte gör. Framförallt representerar patriotismen en inkluderande, heterogen tolkning av Sverige och svenskhet, medan nationalismens nyckelord är exkludering och homogenitet.

Lästips: