Etikettarkiv: brottsstatistik

Myter om brottsligheten (del 8): Det dödliga våldet i Sverige och Ungern

Det dödliga våldet i Sverige är hälften så högt som i Ungern.
Denna enkla sanning förtjänar att påpekas. Särskilt eftersom Ungern ses som ett föregångsland av allehanda rasister och kryptonazister. Samtidigt som de ju gärna gapar om hur våldet ökar dramatiskt i Sverige.


Eftersom detta återkommer tänkte jag att det kunde vara bra att veta mer i detalj hur det ser ut och hur det har sett ut i dessa två länder.

Vilken är då min källa?

Det kan vara bra att känna till att det enklaste och mest tillförlitliga sättet att få en uppfattning om dödligt våld i olika länder är att kolla statistiken från UNODC.

Det handlar om FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå, som brukar förkortas UNODC (från det engelska namnet United Nations Office on Drugs and Crime). Detta organ inom FN skapades 1997 för att hjälpa FN att hantera frågor som rör kontroll av illegala droger, brottsprevention, människohandel och internationell terrorism i alla dess former.

UNODC har 500 anställda medarbetare globalt och sitt huvudkontor i Wien.

Följande graf är baserad på statistik från UNODC och visar siffrorna för Ungern och Sverige åren 2012 – 2017 när det gäller dödligt våld.

http://www.unodc.org/un…/…/data-and-analysis/statistics.html

I genomsnitt har nivån i Sverige under dessa sex år varit 55% av Ungerns nivå.

Det dödliga våldet i Sverige är alltså hälften så högt som i Ungern.

På spaning efter mörkertalet

Hur utvecklas våldsbrottsligheten i Sverige? Ökar den? Minskar den? För att få svar på den frågan kan vi gå till några olika källor. I ett tidigare inlägg har jag diskuterat polisanmälningarnas roll som källa. I den här artikeln tänker jag diskutera begreppet mörkertal och den källa som skapades bland annat för att råda bot på just detta problem – BRÅ:s årliga intervjuundersökning NTU.


Statistiken om polisanmälningar är detaljerad. Vi vet exakt hur många brott som har polisanmälts varje år flera decennier tillbaka. Men frågan är vilka slutsatser om brottsutvecklingen vi kan dra av detta?

Faktum är att det enda vi med säkerhet vet med utgångspunkt från polisanmälningarna är just själva antalet anmälningar. Vi vet exakt hur många polisanmälningar som har gjorts år från år. Men enbart utifrån statistiken över polisanmälningar kan vi inte med någon större säkerhet säga hur många de oanmälda brotten är. Vi vet bara att de finns. Faktum är att vi inte ens kan säga om en ökning av antalet polisanmälningar också innebär en ökning av antalet verkliga brott. Och ju längre tillbaka i tiden vi går desto större blir osäkerheten. Förändringar i lagstiftningen, benägenheten att anmäla – en rad saker gör att antalet polisanmälningar är ett grovt mått på den verkliga brottsligheten.

Misshandel och sexualbrott

Vi vet att antalet polisanmälda sexualbrott under 2007 – 2016 har varierat mellan 13 – 21 000. Och vi vet också att antalet polisanmälda fall av misshandel under samma tidsperiod har varierat mellan 82 – 90 000, dvs ungefär fyra gånger fler anmälda fall av misshandel än sexualbrott. Men nu är det dags att försöka ringa in antalet brott i dessa två kategorier som ligger utanför polisanmälningarna.

Vi ska gå på spaning efter mörkertalet.

I många år har det funnits bedömningar, uppskattningar och mer eller mindre kvalificerade gissningar om hur stort mörkertalet är. Men det var först 2005 som BRÅ fick i uppdrag av regeringen att starta en ny sorts undersökning för att med större precision få en uppfattning om mörkertalet. Sedan dess har BRÅ varje år levererat resultaten från det som heter Nationella Trygghetsundersökningen (NTU). Den senaste undersökningen från NTU som publicerades tidigare i år gäller 2016. (BRÅ 2018:1)

I NTU får ett statistiskt urval på ca 20 000 personer frågor om brott, både om de själva har utsatts, men också om deras tillit till rättssystemet och deras oro över brottsutvecklingen. Ett av syftena med NTU är just att ringa in mörkertalet eller som BRÅ formulerar det: ”Med hjälp av undersökningen kan man studera brottsutvecklingen utan att vara beroende av att brotten anmäls till Polisen.” (NB: I den undersökning som publiceras senare i januari i år har urvalet utökats väsentligt gentemot tidigare år).

Denna intervjustudie är det enda vi har för att försöka beskriva den del av brottsligheten som aldrig når rättssystemet. Låt oss nu titta på de två typer av brott som vi har fokuserat på – misshandel och sexualbrott. Vi såg att antalet polisanmälningar av misshandel är ungefär fyra gånger fler än antalet polisanmälda sexualbrott. Men vad säger NTU om mörkertalet för dessa två brott?

Det visar sig nu att mörkertalet för båda enligt NTU är mycket högt. Särskilt gäller detta sexualbrott men även misshandel.

Antalet polisanmälda fall av misshandel mellan 2007 och 2016 varierade mellan 82 – 90 000 årligen. Men enligt NTU:s siffror rör det sig i själva verket om ända upp till 711 000 fall av misshandel på ett år (2016). I genomsnitt ligger mörkertalet för misshandel på 80 % – fyra av fem fall av misshandel sker utan att rättsväsendet får kännedom om det.

Detta är förstås en mycket hög siffra. Men när det gäller sexualbrott är mörkertalet ännu högre. Antalet polisanmälda sexualbrott mellan 2007 och 2016 varierade mellan 13 – 21 000 årligen. Men dessa polisanmälningar är bara toppen på ett isberg. Enligt NTU: siffror var mörkertalet i genomsnitt hela 94 %! Det skulle innebära att 19 av 20 sexualbrott aldrig har polisanmälts.

Enskilda år är siffrorna astronomiska. Särskilt år 2016 står ut i båda brottskategorierna – enligt NTU skedde det året 654 000 sexualbrott men bara 21 000 polisanmäldes (3 %). Antalet fall av misshandel var ännu högre – 711 000 – medan antalet misshandelsfall som polisanmäldes var cirka 89 000 (12 %).

Vad är NTU?

Vi ska nu titta närmare på dessa siffror och se om det finns ytterligare information som kan fördjupa vår kunskap om mörkertalet. Låt oss titta närmare på själva undersökningen – vad är Nationella Trygghetsundersökningen för typ av källa?

Till att börja med kan vi konstatera att NTU är en urvalsundersökning. Alla urvalsundersökningar brottas med två grundläggande problem. För det första finns en risk för slumpmässiga mätfel. Här är storleken på urvalet den viktigaste faktorn. Ju fler personer som tillfrågas, desto mindre är risken. För det andra finns en risk för systematiska mätfel. Dessa mätfel minskar inte genom att vi ökar storleken på urvalet och kan bland annat orsakas av systematiska bortfall, intervjuareffekter och ledande frågeformuleringar.

Ett ord som brukat användas för att beteckna ett systematiskt mätfel är bias och utgör i stora kvantitativa undersökningar vanligtvis ett större problem än slumpmässiga mätfel. Slumpmässiga mätfel kan hanteras med hjälp av statistiska hjälpmedel men problemet med systematiska mätfel kan inte lösas genom att använda ett större urval.

Ett statistiskt urval på 20 000 personer får i NTU varje år frågor om en rad saker som rör deras erfarenheter av brott. Det är ett stort urval personer, men bortfallet har ökat under de drygt tio år som undersökningen har genomförts. Inledningsvis var bortfallet drygt 20 %, idag är det närmare 40 %. Dvs siffrorna för 2016 baserar sig på svar från ca 12 000 personer. I de tekniska rapporter som finns som bilagor till undersökningarna finns också resonemang kring ett visst systematiskt bortfall som rör unga och människor med utländsk bakgrund.

När det gäller antalet personer som svarar ja på frågorna om de har utsatts för misshandel eller sexualbrott (det rör sig om mellan 0,7 – 2,9 %) och därefter får följdfrågor kring detta så är vi nere i ett fåtal hundra personer. Allt detta bör man känna till när man använder sig av NTU:s data.

Finns det då något sätt för oss att på ett objektivt sätt kontrollera uppgifterna i NTU? När det gäller intervjupersonernas svar på frågor som rör deras egna erfarenheter av att vara utsatta för brott så är det naturligtvis svårt. Poängen är ju här bland annat att fånga mörkertalet, att hitta de händelser som inte har anmälts till polisen. Men i frågeformuläret finns samtidigt några frågor som rör fakta som går att kontrollera på ett oberoende och objektivt sätt. Det handlar om polisanmälningar.

Objektiv kontroll – polisanmälningar

De som svarar ”ja” på frågor om de har utsatts för ett specifikt brott som exempelvis misshandel och sexualbrott får följdfrågor kring detta, bl a om det som de utsatts för har polisanmälts. Med utgångspunkt från dessa svar kan vi nu jämföra hur många fall av misshandel och sexualbrott som uppges ha blivit polisanmälda med hur många sådana händelser som faktisk har blivit det. Vi jämför helt enkelt svaren i NTU med kriminalstatistikens uppgifter över polisanmälda brott.

Här är siffrorna från NTU:

Vilket ger följande tabeller för just misshandel och sexualbrott:Och nu kan vi jämföra dessa uppgifter från NTU om antal polisanmälningar som intervjupersonerna uppger att de har gjort, med det antal polisanmälningar som rent objektivt gjordes under dessa år:

 

Och det är nu vi upptäcker något. Skillnaden är nämligen stor – vissa år mycket stor – mellan det antal händelser som i NTU uppges vara polisanmälda och det faktiska antalet polisanmälningar för just dessa brott.

Här är en genomgång av den systematiska skillnaden mellan dessa siffror – där statistiken över anmälda brott kan fungera som en sorts objektiv kontroll av de uppgifter som finns i NTU. Vi ser här mycket tydligt den stora diskrepansen mellan de uppgifter som framkommer i intervjuerna och de uppgifter som finns i statistiken över anmälda brott.

Här finns alltså något som gör att NTU landar i systematiskt betydligt högre siffror än den officiella statistiken.


Summering:

Det vi ser är en systematisk och avgörande skillnad när det gäller uppgifter i NTU som kan kontrolleras gentemot objektiva källor. NTU visar systematiskt fel i redovisningen av både de polisanmälda misshandelsfallen och de polisanmälda sexualbrotten. Och det är ingen liten skillnad. En halv miljon misshandelsfall som enligt NTU har polisanmälts under åren 2007 – 2016 har aldrig polisanmälts. Enligt NTU var antalet sexualbrott som polisanmäldes dubbelt så många som verkligen polisanmäldes – 180 000 fler händelser än i verkligheten. Särskilt år 2016 står ut med mycket avvikande siffror.

Det handlar om en systematisk avvikelse när det gäller sexualbrott på över 100 %, och 60 % när det gäller misshandel. Och det är ingen oviktig uppgift som är fel. Ett av syftena med NTU är ju att försöka mäta mörkertalet och mörkertalet blir betydligt lägre om man jämför antalet händelser med NTU:s egna siffror på polisanmälningar. Jämför man NTU:s antal händelser med det verkliga antalet polisanmälningar så blir mörkertalet kraftigt mycket högre.

Vad kan vara förklaringen till dessa systematiska fel i NTU? Till att börja med kan vi konstatera att vi har att göra med en allvarlig felkälla som konsekvent ger för höga siffror. Kriminalstatistiken över antalet polisanmälda brott fungerar här som en objektiv kontroll.

”Att utifrån dessa data tala om ökningar och minskningar av vissa kategorier av brott ter sig olämpligt – för att uttrycka det milt.”

Orsaken kan röra sig om statistiska fel som har att göra med urval – representativitet och bortfall. Andelen personer som svarar ja på den inledande frågan om misshandel och sexualbrott är under dessa år mellan 0,7 och 2,9 %. I faktiska antal rör det sig om mellan drygt 100 och 500 personer. Detta bör i sig innebära att alla uppgifter som härrör från just dessa delar måste kringgärdas med yttersta försiktighet. Att utifrån dessa data tala om ökningar och minskningar av vissa kategorier av brott ter sig olämpligt – för att uttrycka det milt.

Men felkällan kan också ha att göra med själva metoden.

NTU bygger på att intervjuaren från BRÅ ringer upp en av de utvalda personerna som får svara på ett relativt litet antal frågor. Hela intervjun brukar ta mellan 10 – 12 minuter. Ibland kallas denna metod för ”självrapportering”. Och den förutsätter förstås att intervjupersonerna inte systematiskt ljuger, förstorar eller döljer något. Gör de det, så faller hela undersökningen samman. Det finns naturligtvis ingen anledning att i princip misstänka dessa personer för att ljuga och hitta på – men just därför att ett litet fåtal personers uppgifter ska extrapoleras till hela befolkningen så finns det även av detta skäl stor anledning att iaktta försiktighet. Särskilt gäller detta alla försök att använda dessa resultat från NTU i en kvantitativ mätning av brottsutvecklingen.

I sina årliga redovisningar av resultaten från NTU återkommer forskarna vid BRÅ ofta till att ”resultaten bör tolkas med stor försiktighet”. Att detta sällan efterlevs av de som använder NTU i den politiska debatten kan knappast BRÅ lastas för. Ovanstående information understryker hur viktig denna uppmaning är.

Vad kan vi då säga om mörkertalet? Tyvärr förefaller inte NTU vara den källa som vi kanske hade kunnat hoppas. Vi vet att det finns ett mörkertal – men hur stort? Det är fortfarande ovisst.

Källor:

NTU 2018:1

BRÅ: Kriminalstatistik över anmälda brott

Myter om brottsligheten (del 5): ”Folk anmäler ju inte stulna cyklar längre!”, sägs det

En av de vanligaste reaktionerna på min mytknäckarserie är att folk inte längre anmäler småbrott. Detta ska alltså vara anledningen till att brottsligheten varken ökar eller minskar.


Man tycks tro att den enda förklaringen till att brottsligheten varken ökar eller minskar måste vara att folk inte längre anmäler småbrott. Låt oss titta närmare på detta.

Brott mot förmögenhet är kapitel 8 – 12 i Brottsbalken.

Där finns den största delen av alla anmälda brott.

De senaste tio åren har dessa brott minskat.

Kapitel 8 – Stöld, rån mm – har minskat allra mest (20%). Kapitel 9 – Bedrägerier – har ökat kraftigt, en fördubbling, medan kapitel 10 – 11 Förskingring och Borgenärsbrott är små. Kapitel 12 – Skadegörelse – har också minskat.

Kapitel 8 är fortfarande den största kategorin, men på tio år har dess andel av alla brott minskat från 40% till en tredjedel.

Nu finns det de som tror att här är förklaringen till att den totala brottsligheten inte har ökat. Att folk har slutat polisanmäla sånt som småstölder, snatterier och stulna cyklar. Men detta stämmer inte.
Medan bilstölderna har minskat med 50 procent – halverats – så har cykelstölderna minskat med knappt tio procent och snatterier med drygt 20 procent. Sannolikheten att folk de senaste tio åren skulle ha börjat strunta i att polisanmäla en stulen bil får anses försumbar.
Vi kan dessutom se att skadegörelsen av fordon (däribland bilbrand) också har minskat.

Datorbedrägeriernas dramatiska ökning kräver eget utrymme.


Fotnot.
”Bilstöld” omfattar här alla stölder av motordrivna fordon, även mopeder, motorcyklar och båtar.

På samma sätt omfattar ”cykelstöld” alla stölder av icke motordrivna fordon.

Myter om brottsligheten (del 4): ”De grova brotten mot person har ju ökat jättemycket!”, sägs det

Bilden av att brottsligheten i Sverige bara ökar och ökar och har gjort i minst tio år är en uppfattning som miljoner människor i Sverige har. Men den uppfattningen stämmer inte.


Det står helt klart att väldigt många människor är övertygade om att brottsligheten i Sverige har ökat dramatiskt de senaste tio åren och att det fortsätter öka kraftigt.

När jag då presenterar siffrorna från Kriminalstatistiken som visar att den polisanmälda brottsligheten varken har ökat eller minskat det senaste årtiondet så uppstår förvirring. Mångas första reaktion är att försöka hitta fel på siffrorna.

1. En del använder mörkertalet som ett argument. Polisanmälda brott är ju inte alla brott så därför kan det ändå handla om en ökning.

Mitt svar på detta är en motfråga – varför ska vi anta att mörkertalet har ökat dramatiskt just de senaste tio åren? Finns det några skäl för detta? Om vi utgår från att mörkertalet idag är ungefär detsamma som för tio år sedan så är ju själva jämförelsen över tid ändå relevant.

2. Andra påpekar att de tror att den grova brottsligheten har ökat medan mindre allvarliga brott som snatteri och cykelstölder kan ha minskat vilket gör att totalsiffran sjunker eller inte stiger lika mycket som den annars skulle ha gjort.

Mitt svar på detta är att om vi med grova brott i första hand menar dödligt våld och annan misshandel och sexualbrott så har de polisanmälda misshandelsfallen minskat mer än sexualbrotten har ökat. När det gäller ökningen av sexualbrott så är dessutom merparten sexuellt ofredande, medan våldtäkter utgör en mindre del.

När det gäller snatterier och andra egendomsbrott så ska jag återkomma till det när jag tittar närmare på det som kallas Brott mot Förmögenhet.

3. Den absolut vanligaste invändningen som jag har mött är påpekandet att medan totalsiffran varken har ökat eller minskat så har kategorin Brott mot person ökat det senaste årtiondet. Det är många som av detta har försökt leda i bevis att det ändå är sant att den grova våldsbrottsligheten har ökat.

En av dessa var Fia, vars kommentarer jag la in i bifogade bild.

Jag vill understryka att jag inte är ute efter att peka ut henne – hon är tvärtom mycket vanlig. Bilden av att brottsligheten i Sverige bara ökar och ökar och har gjort i minst tio år är en uppfattning som miljoner människor i Sverige har.

Det finns undersökningar som visar att tre av fyra tror detta. Fia är alltså långt ifrån ensam om sin uppfattning.

Jag har redan förklarat att merparten av ökningen av polisanmälningar när det gäller Brott mot person inte beror på sådant vi ser rubriker om eller ser på TV:s nyhetssändningar. Det handlar inte om dödsskjutningar eller överfallsvåldtäkter.

Större delen av ökningen beror på olovlig ID-användning. Nog så obehagligt – men inte så våldsamt.

Jag bifogar dessutom återigen den grundläggande grafen om utvecklingen de senaste tio åren när det gäller den polisanmälda brottsligheten.


Den polisanmälda brottsligheten har varken ökat eller minskat det senaste årtiondet.
—-
OBS! Alla siffror jag redovisar är per 100 000 invånare. Detta är det enda rimliga måttet om man vill jämföra över tid.

Myter om brottsligheten (del 3): Dramatisk ökning av ”olovlig ID-användning”

Brott mot person är den typ av brottslighet som ökat mest de senaste 10 åren. Men den stora ökningen inom denna kategori står varken misshandel eller sexualbrott för. Den brottslighet som har ökat allra mest är ”olovlig ID-användning”.


Först och främst så hoppas jag att det nu kan anses klarlagt att den polisanmälda brottsligheten varken har ökat eller minskat de senaste tio åren. Och att vi nu kan gå vidare med denna visshet i bagaget. Nota bene – detta är inte ”mina fakta” och detta är inte en del av nån sorts agenda. Dessa siffror ÄR fakta och ingen kan komma runt dem. Den polisanmälda brottsligheten har varken ökat eller minskat de senaste tio åren.

En del personer har kommenterat att brott enligt Brottsbalkens kapitel 3 – 7 – det som kallas Brott mot person – faktiskt har ökat de senaste tio åren. Och så är det. Jag tänkte i detta inlägg reda ut vad det är som har ökat.

Eftersom vi nu dessutom vet att brott som sexualbrott och skjutvapenvåld inte utgör någon större del av brottsligheten så är det ju intressant att se vilken typ av brott som gör att just kategorin Brott mot person har ökat.

Kategorin Brott mot person är ungefär en femtedel av all brottslighet i Sverige. Brottsbalkens kapitel 3 – 7 kännetecknas just av att brotten där är riktade mot en annan människa.

Kapitel 3 är Brott mot liv och hälsa och där är misshandel den totalt dominerande. 95% av alla fall är just misshandel. Brotten i kapitel 3 har minskat – särskilt misshandelsfallen som uppvisar en tydlig minskning från 917 till 837.

Ökningen finner vi istället i nästa kategori, Kapitel 4, Brott mot frihet och frid. Det är den största underavdelningen med hälften av alla Brott mot person och det är även den som har ökat mest. Det är också i denna kategori vi hittar förklaringen till ökningen.

Det handlar om Olovlig ID-användning som infördes i Brottsbalken så sent som 1 juli 2016. Av den totala ökningen av Brott mot person är dessa brottsfall två tredjedelar.

Även antalet sexualbrott har ökat men utgör ingen större del av ökningen i Brott mot Person. Andelen av ökningen är ungefär 15 %. Vi kan samtidigt se att sexualbrottens andel av den totala brottsligheten inte heller efter denna ökning är någon stor kategori brott – 1,5%.

Vi kan samtidigt se att misshandelsfallen har minskat med mer än sexualbrottens ökning – misshandeln har minskat med 80 medan sexualbrotten har ökat med 63. Och vi vet också att förändringar i lagstiftningen sannolikt har bidragit till denna ökning.

Så när folk påstår att ökningen av Brott mot person signalerar en kraftig ökning av våld så är detta alltså inte sant. Misshandeln har minskat och sexualbrotten har ökat – men det som verkligen har ökat är olovlig ID-användning. Nog så otrevligt att bli utsatt för – men knappast särskilt våldsamt.

Jag ska återkomma till detta med den ökning som blir resultatet när nya lagar införs som kriminaliserar handlingar som tidigare inte var straffbara.

Myter om brottsligheten (del 2): Våldtäkter – en halv procent av alla brott

Den brottslighet media allra helst talar om, och får oss att tro är vanliga, är gängskjutningar och överfallsvåldtäkter. Dessa brott är i själva verket väldigt ovanliga: de är knappt mätbara i jämförelse med andra brott.


Jag tänker ofta på Hans Roslings ord om att man inte kan bygga sin kunskap om världen på media. Inte för att media ger oss en falsk bild – snarare handlar det om att bilden inte blir komplett. Vi måste ha kunskap om helheten för att rätt kunna bedöma vad som presenteras i nyhetssändningar och i tidningsartiklar.

Ingenstans är detta tydligare än när det gäller brottsligheten och hur vi pratar om den. Gängskjutningar och överfallsvåldtäkter. Såna brott skapar rubriker men är samtidigt mycket ovanliga.

För att på allvar kunna diskutera också den grova brottsligheten är det bra att känna till omfattningen.

Visserligen talar vi mycket om brottslighet, men det är bara vissa typer av brott som finns på agendan.

Däribland gängskjutningar och överfallsvåldtäkter.

Dessa brott är så ovanliga att de knappt är mätbara som andel av brottsligheten i sin helhet.

Men det är dessa ovanliga brott som skapar rubrikerna.

All polisanmäld misshandel, våldtäkter och rån är tillsammans mindre än sju procent av all polisanmäld brottslighet. Rån och våldtäkter är vardera på mindre än en procent.

Varje våldtäkt, varje dödsskjutning är en för mycket – men för att förstå vår samtid och kunna motverka den grova brottsligheten måste vi ha kunskap.

Och inte drabbas av panik.

I den här grafen kan man se att det som kallas Brott mot person (kap 3 – 7 i brottsbalken) utgör en femtedel (19%) av alla brott. Här återfinns kap 3 – Brott mot liv och hälsa – där 94% är misshandel, inklusive grov. I kap 4 – Brott mot frihet och frid är den största andelen de två brotten olaga hot och ofredande. Kap 5 – ärekränkning – är en relativt liten kategori – men som vi ska se har denna kategori ökat med internet.

Sexualbrotten i kap 6 utgör 1,5% av alla brott och hälften av alla sexualbrott är sexuella ofredanden. Våldtäkter är omkring en tredjedel – och alltså en halv procent av den totala brottsligheten.
Kap 7 har rubriken Brott mot familj och utgör bara en promille av alla brott.

Brott mot förmögenhet (kap 8 – 12 i brottsbalken) är 60 procent av all brottslighet. Det handlar om stöld, rån, bedrägeri, förskingring, borgenärsbrott och skadegörelse.

Den här typen av brott har som helhet stadigt minskat under många år. Särskilt gäller detta kategorin stöld och rån (kap 8). Bedrägerier (kap 9) har ökat – även där har internet påverkat brottsutvecklingen. Skadegörelse (kap 12) har minskat de senaste tio åren.

De två kategorierna Brott mot allmänheten (kap 13 – 15) och Brott mot staten (16 – 22) listar brott med relativt sett få polisanmälningar per år.

Jag ska återkomma mer i detalj till dessa brott och till avdelningen Brott mot specialstraffsrättsliga förordningar som liksom Brott mot person utgör omkring en femtedel av alla brott. De två stora kategorierna där är narkotikabrott (7%) och trafikbrott (6%).

Hur alla dessa olika brottstyper har utvecklats över tid ska jag skriva om inom kort. Med särskilt fokus på vad vi vet om utvecklingen från 1975 till idag.

Myter om brottsligheten (del 1): Brottsligheten har ökat, sägs det

Det är en myt att brottsligheten har ökat. Det de flesta inte är medvetna om är att den varken har ökat eller minskat de senaste 10 åren.


Detta är första delen i en längre artikelserie om myten att brottsligheten har ökat i Sverige.

”Brottsligheten har ökat!” sägs det. Somliga påstår t o m att den har ökat kraftigt…

Men om vi tittar på det totala antalet polisanmälningar de senaste tio åren får vi en helt annan bild.

Ökningen är ytterst marginell.

Mindre än en procent. På tio år.

Titta på grafen med de två staplarna för 2008 och 2017.

2008 var antalet brott som polisanmäldes 14 945 per 100 000 invånare och år 2017 var det 15 062. Det är lätt att inse att denna skillnad inte borde kunna föranleda den panik som nu sprider sig – även bland folk som borde veta bättre.

Jag upprepar.

Det handlar om mindre än en procent. På tio år.

Detta är fakta.

Detta är den grund som vi borde stå på i alla diskussioner kring brottslighet.

Istället så upprepas lögnen att brottsligheten har ökat.

Ibland sprids dessa osanningar aningslöst, ibland helt medvetet. Ändå finns det något som är värre än falska påståenden i denna tid av desinformation.

När lögner och påhitt upprepas till idiotins gräns så kletar alltid nånting fast. Och det är när dessa osanningar blir en del av bakgrunden, en del av allt det vi tar för givet, som det verkligen är fara å färde.

När de osanna påståendena betraktas som etablerade fakta som inte längre behöver diskuteras då blir de en förutsättning för diskussionen. Då kommer förslag på lösningar på problem som bara finns i en falsk verklighetsbeskrivning. Det läggs t o m lagförslag från tongivande personer i partier som inte är SD.

Och jag ser kloka och omdömesgilla personer utgå från att dessa ofta upprepade påståenden måste vara korrekta eftersom de ”aldrig” ifrågasätts.

En sådan numera etablerad självklarhet är just att ”brottsligheten ökar”.

I en serie artiklar ska jag titta närmare på den omfattande lögnspridning som numera har kommit att utgöra en accepterad bakgrund till diskussioner och förslag i en av de mest centrala politiska frågor vi har. Frågan om brottsligheten. Och jag ska ge er de fakta vi har som mycket tydligt motsäger dessa systematiska lögner.

Jag vet att det finns en rad följdfrågor som bör besvaras och en rad preciseringar som måste göras. Men första delen i min granskning handlar om den enkla frågan – har den polisanmälda brottsligheten ökat de senaste tio åren?

Det enkla svaret är att den polisanmälda brottsligheten varken ökar eller minskar.

Den som så önskar kan själv kontrollera uppgifterna.

Källa

http://statistik.bra.se/solwebb/action/index

SD är ett rasistiskt parti – 4. Motionerna


För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.

I förra delen av artikelserien om SD:s rasism tittade vi på SD:s principprogram, i vilket SD själva beskriver sin ideologiska grund. Nästa steg är att se hur SD:s rasism återspeglas i några av de motioner partiet författat under sin tid i riksdagen.


Ett bra sätt att synliggöra hur Sverigedemokraternas ideologiska rasism påverkar partiets politiska arbete i praktiken är att skärskåda ledamöternas arbete i riksdagen. Listan på motioner författade av ledande representanter för SD som präglas av rasism, främlingsfientlighet och intolerans kan göras lång, något som inte lett till några konsekvenser trots den så kallade ‘nolltoleransen’.

Utan några avgränsningar hade listan på politiska förslag från Sverigedemokraterna som präglas av rasism blivit oöverskådlig. Här presenteras således riksdagsmotioner från Sverigedemokraternas ledande och mest publika företrädare. Ytterligare en avgränsning består av att motionerna som äldst är publicerade 2014.

En rasistisk grundsyn sanktionerad av Åkesson och Karlsson

De motioner som presenterar av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter är en logisk följd av partiets övergripande ideologi och världsbild. Sverige målas upp som ett land i sönderfall och den enskilt största anledningen till detta är enligt SD den s k massinvandringen. Detta är något som SD, med Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson i spetsen, upprepar och uppdaterar år efter år i motionen ‘En ansvarsfull invandringspolitik’;

”Under de senaste decennierna har Sverige fört en extrem invandringspolitik, extrem både i förhållande till folkviljan och i jämförelse med våra grannländer.”
”Samtidigt som många enskilda invandrare har bidragit positivt till det svenska samhället har den förda politiken, i form av en mycket omfattande invandring kombinerat med en samhällsupplösande mångkulturalism, skapat stora och allvarliga problem i form av segregation, utanförskap, sjunkande kunskaps- och betygsnivåer i skolan, etniska och religiösa motsättningar, ökad kriminalitet, skenande kostnader och en försämrad välfärd.”

Jimmie Åkesson, i sällskap med bl a Mattias Karlsson, redogör även för partiets politiska utgångspunkt i Sverigedemokraternas budgetproposition för 2017. Bilden som målas upp är av ett splittrat Sverige där invandringen ”(…) brutit ner det kitt som tidigare hållit oss samman”.

Kort och gott; det en gång etniskt homogena lyckoriket Sverige har slitits isär på grund av invandringen, följden av detta synsätt blir då att begränsa denna så mycket som möjligt. En konsekvens av denna världsbild är att det har det visat sig vara svårt för partiets ledamöter att undvika formuleringar baserade på intolerans, främlingsfientlighet och rasism i sitt politiska arbete i riksdagen.

Kent Ekeroth

Kent Ekeroth är ett av de allra tydligaste exemplen på att rasism i sig inte utgör något hinder för en politisk karriär inom Sverigedemokraterna. När Ekeroth nu petats från partiets riksdagslista inför valet 2018 är det inte på grund av de otaliga rasism-präglade motioner som komponerats av SDs kanske mest kontroversiella företrädare. Kent Ekeroth har till exempel föreslagit att alla invånare i en stad eller by ska kunna överklaga bygglov för asylboenden. Vanligtvis är det bara grannar som har möjlighet att överklaga bygglovsbeslut, men enligt motionen bör just asylboenden undantas eftersom invandring, generellt och per automatik, påverkar hela samhällen negativt.

Kent Ekeroth vill även möjliggöra förandet av statistik baserat på etnicitet vad gäller brottslingar, även när det gäller svenska medborgare. Det är tydligt exempel på att vem som anses vara svensk ‘på riktigt’ enligt SD är tydligt kopplat till etnicitet, inte medborgarskapet.

Ett genomgående tema i Ekeroths motioner är att utländska barn inte ska ha rätt till det särskilda skydd som det ofta innebär att klassas som just barn. Polisens rätt att använda tvång och våld vid utvisningar ska utökas så att de inblandades ålder inte behöver tas i beaktande. Inte heller i asylprocessen ska ålder ha någon betydelse, barn som söker asyl ska bedömas på precis samma sätt som vuxna. Sedan har vi såklart grundpelaren som går ut på att invandrare och asylsökande är lögnare då Kent Ekeroth påstår att ensamkommande flyktingbarn ”[…] oftast inte är ensamma, barn eller flyktingar […]”.

Kent Ekeroth har även tagit sig an ”tiggeriproblematiken”. Vad denna problematik består av är enligt Kent att utlänningar utnyttjar den svenska öppenheten genom att tigga, ockupera mark och smutsa ner ‘våra vackra städer’. I motionen föreslås bland annat ett tiggeriförbud för utländska medborgare och ett visumtvång för medborgare i de länder som ”EU-migranterna primärt kommer från”. Ekeroth vill även förhindra att svenska kommuner använder pengar för att undvika akuta nödsituationer för så kallade EU- migranter.

Richard Jomshof

Richard Jomshof uttrycker tydligt SDs syn på invandring och invandrare i motion 2016/17:762, ”Folkomröstning om invandringen”. Det en gång trygga och homogena Sverige har raserats av den extrema massinvandringen, något som regisserats av de andra partierna i riksdagen bakom det svenska folkets rygg.

Jomshof radar upp de, i Sverigedemokraternas värld, vanliga effekterna av invandring; samhället slits isär eftersom invandrare ägnar sig åt gängkriminalitet, gruppvåldtäkter och stenkastning. Den mest avslöjande delen i motionen är dock citatet ”Dagens massinvandring är på väg att slita sönder Sverige samtidigt som massinvandringen kan komma att leda till en situation där det svenska folket blir en minoritet i sitt eget land”. Häri ligger kärnan i Sverigedemokraternas samhällssyn – Sverige ska befolkas av människor som partiet uppfattar som etniska svenskar. Personer som kan uppfattas som ‘västerlänningar’ accepteras i varierande utsträckning, men exempelvis muslimer kommer alltid att vara främlingar i SD:s Sverige.

Jomshof har även instämt i ett uttalande som går ut på att bärandet av en viss typ av kläder innebär ett implicit ställningstagande för islamistiska terrorgrupper. I en annan motion (2017/18:2377) för Jomshof fram tanken att en okontrollerad massinvandring har lett till att radikala muslimer strömmat in i Europa. Muslimer som ”(…)mördat oskyldiga medborgare genom att hugga ihjäl dem, skjuta ihjäl dem, spränga ihjäl dem och köra över dem med lastbil.” Det är alltså hela gruppen ‘muslimer’ som utgör ett akut hot.

Björn Söder

Även riksdagens andre vice talman ger uttryck för Sverigedemokraternas rasistiska grundsyn i sina riksdagsmotioner. I motion 2017/18:4036 beskrivs alla asylsökande som varandes ett problem per automatik. De är alla potentiella terrorister, våldtäktsmän och brottslingar och därför bör asylrätten begränsas – en sverigedemokratisk utgångspunkt. Björn Söder, Richard Jomshof och Kent Ekeroth är vidare tydliga med att ”islam gång på gång visat sig inte vara förenligt med våra västerländska värderingar av exempelvis demokrati och jämställdhet mellan könen”.

Björn Söder har även, tillsammans med Kent Ekeroth, författat motionen ‘Förbjudande av religiösa attribut inom polisen’. Med ”attribut” åsyftas främst slöja men även turban, inga andra religiösa attribut nämns. En av huvudanledningarna till att en polis inte borde få böra slöja är enligt Björn och Kent att det är ett skäl att misstro personens lojalitet. Det går helt enkelt inte att lita på att en polis som bör slöja grundar sitt yrkesutövande i svensk lagstiftning utan denne kanske istället använder sin ställning för religiös maktutövning.

I en närbesläktad motion skriven av bland annat Björn Söder, Kent Ekeroth och Richard Jomshof nämns även den judiska kippan i relation till att polisens uniformer bör vara fria från religiösa markörer. Motiveringen lyder då;

”Vad händer den polis som tar på sig en judisk kippa och ger sig in i någon av våra invandrartäta förorter som präglas av muslimska invandrare?”

Den påstådda oron kring antisemitism används enbart som ett verktyg för att misstänkliggöra muslimer som grupp.

De motioner som läggs fram av Sverigedemokraternas ledande företrädare är en logisk följd av det tankegods som finns nedtecknat i partiets principprogram. Det handlar om en konservativ och rasistisk nationalism som ser invandrare, företrädesvis muslimer, som samhällsförstörare. Människor ska buntas ihop, sorteras och rangordnas. Svenska medborgare med invandrarbakgrund kommer aldrig ses som ‘riktiga’ svenskar av Sverigedemokraterna, istället misstänkliggörs de och pekas ut som orsaken till samhällets sönderfall.

SD är ett rasistiskt parti.

I nästa del av artikelserien kommer vi att redovisa SD-politikers rasistiska uttalanden.

Motionerna:

‘Förbjudande av religiösa attribut inom polisen, 2014/15:1108’

‘Förbud mot böneutrop, 2014/15:2665’

‘Neutrala polisuniformer, 2014/15:1014’

‘En ansvarsfull invandringspolitik,  2015/16:3126’

‘Asylskäl för personer under 18 år bedöms på samma sätt som asylskäl för dem över 18 år, 2016/17:2341’

‘Budgetpropositionen för 2017, 2016/17:2102’

‘Folkomröstning om invandringspolitiken, 2016/17:762’

‘Förbud mot heltäckande muslimsk slöja, 2016/17:790’

‘Förbättrad statistik inom Kriminalvården, 2016/17:2319’

‘Lagstöd för tvångsutvisning, 2016/17:2307’

‘Åtgärder mot EU-tiggeri och kåkstäder 2016/17:2300’

‘Överklagan vid asylboende, 2016/17:785’

‘En ansvarsfull invandringspolitik, 2017/18:3890’

‘Förhindra att kommuner använder eller upplåter offentliga resurser för EU-migranter, 2017/18:3555’

‘Åtgärder mot kriminella gatubarn, 2017/18:3545’

‘Krafttag mot radikala muslimer och jihadresenärer, 2017/18:2377’

‘med anledning av skr. 2017/18:118 Verksamheten i Europeiska unionen under 2017, 2017/18:4036’

Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.

Invandrare diskrimineras i alla led i rättsprocessen

Invandrare, eller människor med invandrarbakgrund, anmäls oftare, och döms hårdare, än resten av befolkningen. Detta är en orsak till varför invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken.

Vi på Motargument har tidigare gått igenom s k riskfaktorer och icke-riskfaktorer för att hamna i kriminalitet. Det finns en viktig faktor till att beakta då man talar om invandrares överrepresentation i brottsstatistiken.

Den strukturella diskrimineringen

Invandrare diskrimineras i tre led av rättsprocessen:

  1. Polisens operativa verksamhet
  2. Brottsutredande processen
  3. Dömande processen

Det finns forskning som visar på att invandrare, och framförallt utomeuropeiska invandrare, i högre grad anmäls för brott och dessutom döms hårdare än resten av befolkningen. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, menar att den dokumenterade särbehandlingen inte har sin bakgrund i medveten diskriminering.

Diskriminering i polisens operativa verksamhet

Han menar däremot att det finns fördomar och också ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Det finns också belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta resurser specifikt mot områden där man får utdelning, dvs i den operativa verksamheten. Dessa områden är de omtalade utanförskapsområdena (felaktigt ofta kallade ”no go-zoner”) där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. I Brottsförebyggande rådets rapport (BRÅ 2008:4) kan vi läsa

hur stereotyper om kriminalitet bland olika grupper i befolkningen kan påverka polisens arbete på ett sätt som leder till att personer med minoritetsbakgrund diskrimineras.

Det finns omfattande svensk polisforskning som visar att det förekommer grov rasistisk retorik i den informella kommunikationen poliser emellan. Denna typ av rasism inom poliskåren är inte unik för Sverige. Det finns belägg (BRÅ 2008:4) för att polisen fattar förhastade beslut som baserar sig på otillräcklig inhämtning av information för att kunna göra en korrekt bedömning av en brottssituation. Vi har tidigare på Motargument redogjort för fenomenet Etnisk profilering. vilket innebär att polisen vid kontroller i högre utsträckning väljer att kontrollera människor med minoritetsbakgrund.

Den oundvikliga följden av detta blir att etniska svenskar, i större utsträckning än invandrare, undkommer anmälningar och förundersökningar, vilket i sin tur innebär att fler invandrare döms. Invandrare misstänks oftare, och man innehar oftare rollen som brottsoffer. Diesen utvecklar sitt resonemang:

Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen

Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering

Diskriminering i den brottsutredande processen

Forskarrapporten Likhet inför lagen (med underrubriken ”Undermedveten strukturell diskriminering av etniska minoriteter”) är resultatet av en studie där flera tusen fall ingår. Resultatet visar att invandrare, eller människor med invandrarbakgrund, oftare anmäls för brott. I rapporten kan vi också få till oss att invandrare utreds mer ingående och också under längre tid, dvs man utsätts för diskriminering i utredningsprocessen.

Det har bedrivits socialpsykologisk, juridisk och kriminologisk forskning som ger bevis för att invandrare, i jämförelse med övrig befolkning,  häktas i högre grad, under en längre tid och på lösare grunder än etniska svenskar (BRÅ 2008:4, s. 32-33). Språkskillnader och stereotyper är viktiga faktorer till att invandrare diskrimineras i utredningsprocessen. Människor med sämre språkkunskaper (det kan handla om att personen stakar sig, inte finner ord, språkliga fel eller tveksamhet vid ordval) uppfattas som mindre trovärdiga. Detta blir inte minst tydligt i ”ord-mot-ord-situationer

Diskriminering i den dömande processen

Diskriminering i den dömande processen innebär att att invandrare åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än övrig befolkning. Även här är stereotyper och språkskillnader avgörande för diskriminering. Den muntliga framställningen av en brottshändelse spelar en stor roll i den dömande processen. Såväl brottsoffer som åtalade med bristande språkkunskaper riskerar således att missgynnas även i denna process. Intervjuer med åklagare och advokater skvallrar om att domstolsförhandlingar är betydligt svårare att genomföra där en, eller flera, part/er använder tolk. (SOU 2006:30)

Det finns internationell forskning som bekräftar att människor med minoritetsbakgrund löper större risk att dömas till fängelse än människor från majoritetsbefolkningen. (BRÅ 2008:4, s. 36)

Så innan vi drar de klassiska, svepande och generaliserande argumenten om varför invandrare i högre utsträckning sägs begå brott, måste vi vara medvetna om alla parametrar kring varför statistiken visar att invandrare är överrepresenterade. Allt är inte så enkelt som det kan förefalla vid första anblicken.

Vi måste vara kritiska, forskande och lägga ner att använda oss av kardinalfelet kollektiv skuldbeläggning. Förfarandet polariserar samhället, och skapar allt större klyftor mellan människor. Föreställningen om vi och dom är något vi, till varje pris, måste undvika.

Källa:

SvD: Invandrare döms hårdare i rätten

Likhet inför lagen?

BRÅ: Diskriminering i rättsprocessen (2008:4)

Lästips:

Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?

Utomeuropéer döms hårdare

Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?

”Invandringskritiker” väljer inte sällan att bortse från vedertagen forskning och fakta vad gäller invandrare och brottslighet. Att generalisera och stigmatisera människor som mer brottsbenägna mot bakgrund av etnicitet, religion, kultur eller ursprung är inget annat än rasism.

Vi vet sedan länge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistik, men att det inte har med ovan nämnda parametrar att göra. Det finns däremot andra faktorer som har inverkan på varför vissa människor väljer en kriminell bana i livet. Vi på Motargument har nämnt dessa förr, och vi kommer att fortsätta nämna dem:

Socioekonomisk status – denna faktor har via nyare forskning visat sig vara av underordnad betydelse. Dock är den socioekonomiska statusen i kombination med andra faktorer en bidragande orsak till kriminalitet. Uppväxtförhållandena och dess betydelse för individen är i många fall avgörande för huruvida en människa faller i kriminalitet.

Fattigdom – att leva på, eller under, existensminimum, i bidragsberoende är ett avgörande kriterium vad beträffar brottsbenägenhet.

Arbetslöshet/sysselsättning – att vara arbetslös skapar en lägre nivå av KASAM* och socialt kapital hos individen. Detta plussat med  den ekonomiska statusen det innebär att vara arbetslös, ofta i kombination med dålig kunskap om, och utnyttjande av, det sociala skyddsnätet (bidragsberoende) är inte försumbara faktorer vad gäller brottsbenägenhet.

Utbildning – utbildningsnivå hos såväl individen som hos dennes umgängeskrets är vedertagna orsaksfaktorer till kriminalitet.

Neuropsykiatriska funktionsvariationer – människor med olika varianter av neuropsykiatriska funktionsvariationer, såsom ADHD, autism, Aspergers syndrom och Tourettes syndrom har en högre tendens till att falla i kriminalitet. En orsak till detta kan vara dålig impulskontroll.

Psykisk ohälsa – människor med psykisk ohälsa, t ex PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom), bipolaritet och schizofreni, löper en större risk att hamna i kriminalitet.

Riskfaktorer:

Fattigdom
Socioekonomisk klass
Socialt och genetiskt arv
Neuropsykiatriska funktionsvariationer
Psykisk ohälsa
Missbruksproblematik
Uppväxtförhållanden
Integration och segregation
Begåvning
Utbildning
Arbetslöshet
Traumatiska erfarenheter
Diskriminering
Kön
Ålder

Begåvning – låg begåvning är en riskfaktor för individen att hamna i kriminalitet.

Missbruksproblematik – missbrukare begår brott för att finansiera sitt missbruk. Människor med missbruk kommer sällan in på arbetsmarknaden. 94% av missbrukande män i 30-årsåldern är kriminellt belastade. Missbruksproblematik är således en riskfaktor för att falla i kriminalitet.

Integration och segregation – människor som lever i s k utanförskapsområden har en större benägenhet att ägna sig åt brottslighet. Det krävs större resurser för att bedriva socialt arbete och integration. KASAM är återigen ett nyckelord som beskriver segregationsproblematiken vi har i Sverige. Att bryta segregation och stärka den undermåliga integrationen är essentiella pusselbitar i det förebyggande arbetet kring kriminalitet. Detta arbete ansvarar hela samhället för. Rasism är ett integrationsproblem, vilket bl a kan ses på den rasistiska diskriminering som invandrare utsätts för på arbetsmarknaden. (Se vidare punkt ”Diskriminering”)

Socialt och och genetiskt arv – det finns en del ärftliga faktorer som i kombination med den miljö man växer upp i kan leda till en större sårbarhet och löper större risk att falla i grov kriminalitet. Samspelet mellan genetik och sociala faktorer leder till att vissa människor begår många brott, att de begår grova brott och att de hamnar i fängelse.

Uppväxtförhållanden – en dålig uppväxt är en riskfaktor för att falla i kriminalitet. Barn till skilda föräldrar och barn som växer upp i våldsam familjemiljö, kanske med alkohol och droger inblandat, löper större risk att hamna snett. Övergrepp, misshandel och tidiga debuter vad gäller tobak, alkohol och droger samt ”fel” umgänge och mycket frånvaro i skolan är ytterligare riskfaktorer. Brist på kärlek, tillsyn och omsorg under uppväxtåren kan också spela roll för individens framtid.

Förhållanden kopplade till ursprungslandet – traumatiska händelser (krig, förtryck, våld, tortyr, naturkatastrofer etc) som ligger till grund för varför människor flyr sina hemländer är icke försumbara faktorer att ta hänsyn till vad gäller brottsbenägenhet.

Diskriminering – statistiken är talande och ger bevis på att människor som är föremål för rättsprocess diskrimineras utifrån faktorer som etnicitet, ursprung, kultur och religion. Statistiken brukar gälla registrerade för misstanke om brott. Strukturell diskriminering påverkar sannolikheten för personer med olika ursprung att rapporteras och registreras som misstänkta för brott – både skyldiga och oskyldiga.

Faktorer som INTE är risker:

Etnicitet
Religiositet/ateism
Geografisk bakgrund
Föräldrarnas födelseort

Kön – statistiken visar att män är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken (endast var femte misstänkt brottsling är kvinna). Det finns också tydliga indicier på att kvinnor begår mindre andel våldsbrott än vad män gör. Stöld, snatteri, mened och falskt åtal är typiskt ”kvinnliga” brott. Narkotikabrott, rån, sexualbrott samt hot- och våldsbrott är typiskt ”manliga” brott.

Ålder – unga människor begår brott i större utsträckning än äldre. Även brottsutsattheten är större bland unga.

Det förekommer ständigt diskussioner om huruvida kulturkonflikter mellan kultur i ursprungsland och ankomstland är en förklaring till brottslighet. Det är viktigt att poängtera att den svenska forskningen inte har funnit något samband mellan kulturkonflikter och kriminalitet.

Det finns forskning som visar på att invandrare, och framförallt utomeuropeiska invandrare, i högre grad anmäls för brott och dessutom döms hårdare. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, menar att särbehandlingen inte har sin bakgrund i medveten diskriminering, men att det finns fördomar och ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Dessutom finns det belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta sina resurser mot områden där det ger utdelning. Dessa områden är utanförskapsområden, där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. Detta får till följd att svenskar i större utsträckning än invandrare undkommer anmälningar och förundersökningar. Att vara invandrare är dessvärre en belastning såväl när man misstänks som utsätts för brott. Diesen utvecklar sitt resonemang:

Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen

Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering

I forskarrapporten Likhet inför lagen har man gått igenom flera tusen fall. Resultatet av studien visar på att invandrare oftare blir anmälda för brott. Vi kan också se att invandrare utreds mer ingående och under längre tid. Det finns bevis för att invandrare, jämfört med ”svenskar”, häktas oftare och att häktade invandrare sitter häktade längre tid än ”svenskar”. Människor med invandrarbakgrund åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än ”svenskar”.

Majoriteten av människor begår inte brott. Det finns mängder av riskfaktorer när det kommer till att finna orsaker till kriminalitet hos individer. Det är viktigt att ha i åtanke att etnicitet, religion, och ursprung INTE utgör någon av riskfaktorerna. Forskning har inte heller funnit belägg för att kultur skulle utgöra en riskfaktor.

Tyvärr är det fakta att invandrare oftare uppfyller flera av kriterierna för de ovan nämnda riskfaktorerna. Att invandrare dessutom bedöms annorlunda än ”svenskar” bidrar naturligtvis också till överrepresentationen.

*KASAM = Känsla Av SAMmanhang – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är viktiga ingredienser i begreppet KASAM

Fördjupning:

Kriminalvården: Orsaker till kriminalitet (Sammanfattningsrapport från 2014)

Kriminalvården: Begåvning och brottslighet bland svenska män

Karolinska Institutet: Känsla av sammanhang påverkar upplevelsen av livskvalitet

Karolinska Institutet: Forskare försöker bryta onda cirklar

Missbruket boven bakom kriminalitet

BRÅ: Brottslighet bland personer födda i Sverige och utlandet

Jerzy Sarnecki: Är rättvisan rättvis?