Enligt färska siffror från UNHCR befinner sig 0,3% av världens flyktingar i Sverige. Små, fattiga och tätbefolkade länder i närheten av, eller i, katastrofområdena tar in mångdubbelt fler flyktingar än vi gör i Sverige.
I debatten snickrar man kreativt ihop föreställningen om en s k ”massinvandring” med ett populärt mantra. Mantrat är ihåligt och utan substans samt bygger på en främlingsfientlig myt. Myten jag tänker bemöta i denna artikel är denna:
”Sverige är inte hela världens socialkontor”.
Det som med emfas påstås vara ett legitimt argument ingår i den retorik som som används av en del i flyktingdebatten. Det är en retorik som anammats av ”invandringskritiker”, även kallade ”sverigevänner”, men som jag helst benämner ”sverigehatare”. Först och främst används myten för att man tror på den, men den används också i tron att den inte går att bemöta – ett vapen omöjligt att värja sig mot. Men det fina är att den visst går att bemöta.
82,4 miljoner människor befinner sig på flykt i världen (uppgift från juni 2021). De vanligaste orsakerna till flykt är krig, förföljelse, konflikter, terror, tortyr, våld och brott mot mänskliga rättigheter.
48 miljoner av dessa flyktingar är s k internflyktingar, dvs placerade i det egna hemlandet.
20,7 miljoner av världens flyktingar finns under UNHCR:s beskydd.
7,6% Europa (mer än hälften av dessa befinner sig i Turkiet)
2% Nordamerika och Karibien
0,2% Oceanien
Libanon är fortsatt det land med störst andel flyktingar, 1 av 6 som befinner sig i Libanon är flykting.
97,3 miljoner människor betraktas i skrivande stund av UNHCR vara ”persons of concern” (flyktingar, internflyktingar, asylsökare, statslösa och vissa som inte passar in i dessa kategorier) befann sig 244 942 i Sverige. 0,3% av världens flyktingar hittar vi alltså i Sverige. (Källa: UNHCR)
Människor som faller in i kategorin ”persons of concern” befinner sig (främst) i:
I flyktingdebatten finns människor som hävdar att Sverige går på knäna, och det beror på ”massinvandringen”. Det finns varken rim eller reson i att använda sig av detta som ett argument. Mot bakgrund av att små, fattiga och tätbefolkade länder i närheten av, eller i, katastrofområdena tar in mångdubbelt fler flyktingar än vi gör i Sverige, som i förhållande till dessa länder är extremt rikt och glesbefolkat, så håller inte argumentet.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera följande:
7,6% av världens flyktingar uppehåller sig i Europa. 0,3% av världens flyktingar uppehåller sig i Sverige. Således är myten en lögn, som troligtvis har en mängd olika orsaker; rädsla, oro, främlingsfientlighet, människosyn, naivitet och okunskap är faktorer som gör att myten lever vidare.
Debattera gärna, men jag ber er som deltar i debatten att göra det sakligt och utan att sprida lögner och myter.
Så, nej, Sverige är inte hela världens socialkontor. Och, nej, Sverige har ingen ”massinvandring”. Det är en myt som används av ”invandringskritiker”, främlingsfientliga och rasister. För att bemöta myten krävs att vi har rätt fakta.
En del av oss vill göra gällande att kriget i Syrien är slut. Detta ska enligt de personerna då betyda att hela Syrien är ett säkert land och att vi kan börja skicka tillbaka flyktingar – och att alla från Syrien som söker asyl här ska nekas asyl. Detta är en felaktig uppfattning.
Syrien är, till viss del, bedömt som relativt säkert. Men i många delar av landet finns fortsatta risker för att invånare utsätts för ”urskillningslöst våld”. Vi kan INTE skicka tillbaka människor som har ett uppehållstillstånd i Sverige, och Sverige kan inte neka alla syriska asylansökningar.
”Konflikten i Syrien har pågått i cirka sju års tid och har under denna tid utvecklats till en internationaliserad inre väpnad konflikt. Ryssland, Iran, Turkiet, Israel och USA (jämte flera allierade) är direkt involverade i krigföringen om än i olika grad och på olika nivåer.
Konfliktnivån har under senare tid dämpats i stora delar av landet och risken för civila att drabbas av urskillningslöst våld med anledning av konflikten har minskat i flera provinser.” (Källa: Rättsligt ställningstagande…, s. 17-18)
Vidare i dokumentet läser vi att det finns en förväntad konflikteskalering i staden Idlib, vilket ”sannolikt [kommer] att leda till ett mycket stort antal offer och i övrigt förhöjda risker för civila”(Källa: Rättsligt ställningstagande…, s. 18). Det finns en risk att detta kan få påverkan på provinser i närområdet, exempelvis Aleppo, Latakiya och Hama.
Rättslig bedömning av säkerhetsläget i Syrien just nu:
Det får anses föreligga en inre väpnad konflikt i utlänningslagens mening i hela Syrien med undantag för provinsen Tartous.
”Såsom nämnts ovan måste ett helhetsperspektiv intas där både kvantitativa och kvalitativa aspekter tas hänsyn till vid bedömningen av säkerhetsläget. Bland annat måste den kumulativa effekten av en långvarig väpnad konflikt beaktas vid bedömningen enligt artikel 15 c i skyddsgrundsdirektivet.” (Källa: Rättsligt ställningstagande…, s. 17)
Det finns flera faktorer att beakta gällande bedömningen av säkerhetsläget, som i sin tur ligger till grund för utredning av asylansökningar. Grunden i bedömningen utgörs av den rådande konfliktintensiteten och våldsnivån. Det görs en avvägning av hur det sett ut tidigare och prognoser för framtida prognoser eller risker. I prognoserna kikar man på huruvida en pågående väpnad konflikt kan komma att eskalera och huruvida nya konfliktsituationer kan komma att uppstå. Nya konflikter kan uppstå mot bakgrund av instabiliteten i Syrien eller delar av Syrien.
I vilka delar av landet finns det risk för att drabbas av ”urskillningslöst våld”?
Migrationsverket sammanfattar säkerhetsläget i Syrien:
”Sammantaget är Migrationsverkets rättsliga bedömning att risken att drabbas av urskillningslöst våld med anledning av den väpnade konflikten i Damaskus/Rif Dimashq, Dara’a, Hassakah, Latakiya, Quneitra eller Suwayda inte är så allvarlig att alla och envar riskerar att drabbas. Vid bedömningen av om en sökande med hemvist/vanlig vistelseort i dessa provinser är att anse som alternativt skyddsbehövande måste därför en individuell prövning av den sökandes utsatthet och personliga förhållanden göras i enlighet med Elgafaji-domens kriterier. Det innebär att vid prövning av skyddsbehov ska konfliktnivån bedömas på så sätt att ju högre konfliktnivån är desto lägre krav ställs på den sökandes individuella utsatthet för att personen ska bedömas vara skyddsbehövande (”den glidande skalan”). Härvid bör särskilt beaktas t.ex. barns utsatta situation i Syrien. Den som vid en individuell prövning bedöms vara skyddsbehövande på grund av säkerhetsläget omfattas av artikel 15 c i skyddsgrundsdirektivet och 4 kap. 2 § första stycket 1 andra ledet utlänningslagen.
I provinserna Aleppo, Deir ez-Zour, Hama, Homs, Idlib och Raqqa får det alltjämt anses föreligga en personlig risk för alla och envar att drabbas av urskillningslöst våld. Det finns därför grundad anledning att förmoda att en civilperson genom att bara vistas i någon av dessa provinser, utan att det föreligger ett specifikt hot mot personen, löper en verklig risk att utsättas för sådan skada som avses i artikel 15 c i skyddsgrundsdirektivet. Kriterierna för alternativt skyddsbehov enligt 4 kap. 2 § första stycket 1 andra ledet utlänningslagen är därmed uppfyllda. ” (Källa: Rättsligt ställningstagande…, s. 20)
Av Syriens 13 provinser som Migrationsverket nämner i sitt rättsliga ställningstagande bedöms 6 stycken vara så pass osäkra att vem som helst löper en stor risk att drabbas av s k urskillningslöst våld. I ytterligare 6 provinser bedöms säkerhetsläget någorlunda stabilt. Vidare läser vi att provinsen Tartous , som under många år varit under regeringskontroll, har tagit emot en ansenlig mängd internflyktingar. Vad gäller Tartous läser vi följande:
”Det synes för närvarande i provinsen saknas väpnade grupper som för vapen mot den syriska regimen eller andra grupper. De tendenser till oppositionell gruppering som har funnits har slagits ner hårt av regimen. I Tartous bedöms det därmed föreligga andra svåra motsättningar i enlighet med 4 kap. 2 a § första stycket 1 andra ledet utlänningslagen.” (Källa: Rättsligt ställningstagande…, s. 20-21)
Skärmdump från Migrationsverkets dokument ”Rättsligt ställningstagande angående prövningen av skyddsbehov för personer från Syrien”
Kan vi neka asyl eftersom ”kriget är slut i Syrien”?
Vi kan konstatera att föreställningen att kriget i Syrien är slut är en sanning med stor modifikation. I 6 av Syriens 13 provinser råder inre väpnad konflikt, där det föreligger risk för alla och envar att drabbas av det urskillningslösa våldet. I ytterligare 6 provinser råder inre väpnad konflikt. I en (1) provins råder andra svåra motsättningar.
Migrationsverket utför primärt en prövning huruvida den asylsökande är flykting i enlighet med 4 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716). Här ska beaktas huruvida personen tillhör en särskilt utsatt grupp i Syrien.
Vad gäller sökande från de 6 provinser där det råder inre väpnad konflikt, där det föreligger risk för alla och envar att drabbas av det urskillningslösa våldet, uppfyller alla sökande kriterierna för alternativt skyddsbehov. Vad gäller sökande från de 6 provinser där det råder inre väpnad konflikt ska en individuell prövning göras.
Vad gäller sökande från provinsen Tartous råder andra svåra motsättningar och ansökan ska prövas för att utreda om den sökande är övrigt skyddsbehövande.
Rättsskyddet i Syrien är så svagt att det inte är möjligt att hänvisa människor till syriska staten för myndighetsskydd. I nuläget finns inte heller någon annan instans eller organisation som kan sörja för detta.
Vidare finns inte laglig grund att återkalla statusförklaring, dvs uppehållstillstånd och beviljad asyl, mot bakgrund av ett förbättrat säkerhetsläge i Syrien. Undantag görs om det framkommer att den sökande har uppgett felaktiga uppgifter eller bedömts vara bortom skyddsstatus.
Vad gäller repatriering även i relativt fredliga områden finns det mycket som talar för att Syrien bryter mot FN:s konvention om sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter. I klartext innebär det att vi inte får utvisa människor som mer eller mindre garanterat hamnar under eller nära gränsen för svält, eller att de hamnar i bostadslöshet och att barnen inte får utbildning. Eller att de alla får leva i tältläger under överskådlig framtid, alternativt i utbombade ruiner.
Vilka grupper bedöms som utsatta?
Det finns, i enlighet med såväl Lifos som UNHCR:s rapport, ett antal riskgrupper, som anses utsatta. Människor som ingår i en eller flera av dessa kategorier, riskerar att utsättas förföljelse. Ett antal av dessa kategorier är:
Motståndare eller förmodade motståndare till regimen (här ingår t ex läkare, vårdpersonal, MR-personer, akademiker, journalister, konstnärer, aktivister, medborgarjournalister, mediepersoner och hjälparbetare
Motståndare eller förmodade motståndare till grupperingar som är regimmotståndare
Politisk uppfattning
Desertörer från regimstyrkorna
Religiösa och etniska minoriteter, t ex yezidier, druser och kristna samt statslösa palestinier och statslösa kurder. Beroende på område även sunniter och shiiter
Kvinnor, särskilt kvinnor utan manligt nätverk och kvinnor som riskerar att utsättas för våld i hemmet, sexuellt våld, tvångsgifte och trafficking
HBTQ-personer
Det finns röster i debatten som vill göra gällande att kriget i Syrien är slut, eftersom IS anses besegrat. Det råder emellertid inre väpnade konflikter i 12 av Syriens 13 provinser, och människor som flyr från dessa provinser har rätt att söka asyl och har rätt att få sin asylansökan prövad. Det finns inte heller laglig grund för att återkalla beviljade asylansökningar eller beviljade uppehållstillstånd.
Svaret på frågorna i rubriken blir, mot bakgrund av Migrationsverkets rättsliga ställningstagande angående prövningen av skyddsbehov för personer från Syrien, att vi inte kan neka alla asylsökande från Syrien asyl. Vi kan inte heller skicka tillbaka de som beviljats asyl respektive uppehållstillstånd med motiveringen att ”kriget är slut”.
För Sverigedemokraterna är det ytterst praktiskt att det inte krigas i vårt närområde. Det är också ytterst praktiskt att det inte lär krigas i något av våra grannländer på väldigt länge. Därför försöker SD inbilla väljare att det går att neka människor att söka asyl i Sverige, så länge de inte kommer från Norden eller våra grannländer på andra sidan Östersjön. SD marknadsför en lögn, den påhittade ”principen om första säkra land”. En princip som, om ett land försöker tillämpa den, strider mot såväl asylrätten som internationell rätt.
I sin motion ”En hållbar och rättssäker asylpolitik” (Motion 2018/19:2990) argumenterar de sverigedemokratiska riksdagsledamöterna Paula Bieler, Jonas Andersson i Skellefteå och Jennie Åfeldt för en hållning som bryter mot internationella avtal rörande asyl och mänskliga rättigheter.
”I enlighet med FN:s flyktingkonvention så utgår Sverigedemokraternas flyktingpolitik från principen att en människa på flykt ska få skydd i det första säkra land som kan nås. Detta innebär att asylsystemet på sikt bör utformas för att motverka långväga och kostsam migration över flera länder, samt sekundärförflyttningar (så kallad asyl-shopping). Sverige ska utifrån samma princip främst ta emot asylsökande i en situation då krig eller djupare kris brutit ut i något av våra grannländer.
Sverige ska utifrån samma princip främst ta emot asylsökande i en situation då krig eller djupare kris brutit ut i något av våra grannländer.
Oavsett aktuell omvärldssituation är det av största vikt att tydliga regler och fungerande system finns på plats i det fall konflikter i närområdet bryter ut och att Sverige därmed kan komma att behöva hantera nya asylsökande.” (Källa: Riksdagen)
Påståendet om att flyktingkonventionen anger att människor som flyr måste söka skydd i det geografiskt närmaste säkra land som finns, är lögn. Inga sådana formuleringar eller ens antydningar om ”första säkra land”, anges i flyktingkonventionen.
Av artikel 1, punkt 2 i flyktingkonventionen, framgår endast att en flykting måste befinna sig utanför det egna landets gränser har en välgrundad fruktan för förföljelse (utifrån ett antal uppräknade kriterier), samt att personen som flyr, på grund av välgrundad fruktan, inte kan eller vill begagna sig av det egna landets skydd, för att personen skall få beviljas skydd.
Det räcker således med att befinna sig utanför sitt eget lands gränser och att söka asyl i ett annat land.
I tredje till femte stycket i preamblen (förordet) till flyktingkonventionen (markering i fetstil gjorda av mig) fastslår därutöver att det åligger det internationella världssamfundet att lösa flyktingproblematiken genom gemensamma åtaganden:
”i betraktande av att beviljandet av asyl kan medföra en utomordentligt tung börda för vissa länder och att en tillfredsställande lösning av hithörande problem, vilkas internationella räckvidd och natur erkänts av Förenta Nationerna, därför icke kan uppnås utan internationellt samarbete, under uttalande av önskemålet, att alla stater under erkännande av flyktingproblemets sociala och humanitära beskaffenhet måtte göra allt som står i deras makt för att förhindra detta problem att bliva en orsak till spänning mellan stater, samt efter tagen kännedom om att Förenta Nationernas Höge Kommissarie för flyktingar erhållit i uppdrag att övervaka tillämpningen av de internationella konventioner, som bereda flyktingarna skydd, och i insikt om att en effektiv samordning av de åtgärder, som vidtagas för att lösa flyktingsproblemet, kommer att vara avhängig av staternas samarbete med Höge Kommissarien” (Källa: Human Rights
Dublinförordningen reglerar asylsystemet
I Dublinförordningen står föreskrivet hur den internationella asylpolitiken ser ut. I förordningen regleras asylsystemet genom att en (1) s k ”Dublinstat” (EU-stat, Norge, Schweiz, Island eller Liechtenstein) ansvarar för att i det egna landet pröva en utlännings asylansökan. Dublinförordningen innehåller undantag då en ensamkommande har släkt i Sverige eller då en människa har familj i Sverige.
Om den asylsökande har uppehållstillstånd i Sverige ska asylansökan prövas här. Dublinförordningen är samtidigt enbart tillämpbar under en viss tid när en asylsökande färdas genom flera länder som omfattas av förordningen. (Källa: Migrationsverket)
I händelse av att Sverige utvisar grupper av människor utan att ta hänsyn till deras individuella behov och rättigheter strider mot Protokoll 4 artikel 4 i Europakonventionen. Det är, i enlighet med protokollet, förbjudet att förhindra människor att komma in i landet (Källa: Mänskliga rättigheter)
”Enligt svensk praxis ska Sverige påta sig ansvar för ansökan om det vore humanitärt stötande att kräva att den asylsökande förs över till den Dublinstat som enligt Dublinförordningen ska ansvara för ansökan.” (Källa: Migrationsverket)
I enlighet med asylrätten, internationell rätt och de mänskliga rättigheterna har en person rätt att söka asyl i det land hen önskar. Detta innebär i praktiken att vem som helst kan söka asyl i Sverige. Asylsökande har rätt till en (1) prövning i Sverige, förutsatt att inga andra länder kan och vill pröva en asylansökan.
I SD:s parallella universum vill man ge Sverige frisedel i förhållande till andra länder. I sin iver att slippa ta emot flyktingar anser de att Sverige ska frångå internationell rätt, asylrätten och bryta mot de mänskliga rättigheterna.
I SD:s parallella universum gäller skygglappar på. Detta illustreras monotont av mantrat, och lögnen, ”principen om första säkra land”. I själva verket menar partiet att ”vi vill inte ha några flyktingar till Sverige. Punkt”.
Motargument nyanserar: Siffran på 750 miljoner världen över som vill flytta är påhittad av Samhällsnytt och ingen annan. I praktiken är den att betrakta som 48 miljoner. Siffran 9 miljoner för Sverige är i praktiken drygt 500 000. Alla enskilda länders lagstiftning gör att denna siffra sjunker ytterligare. Av de som vill flytta permanent till ett annat land är de allra flesta högutbildade och kvalificerad arbetskraft.
Människor har i alla tider migrerat i hopp om att få ett bättre liv. Detta är varken nytt eller sensationellt.
Frågan i en undersökning utförd av Gallup mellan 2015 och 2017 utförd i 453 122 personer i ”152 länder och områden” är:
Ideally, if you had the opportunity, would you like to move PERMANENTLY to another country, or would you prefer to continue living in this country?
Resultatet av undersökningen är, enligt Samhällsnytt som gärna vill skapa sensation och bilda opinion i slika frågor, tillräckligt uppseendeväckande för att man ska skriva en artikel om det. När Dagerlind et al skriver har man alltid ett syfte. Så också denna gång.
Gallup (tidigare American Institute of Public Opinion Gallup Organization), grundades av George Gallup i New Jersey 1935 och har sedan 2010 gjort dessa undersökningar i tre omgångar. Således är det ingen ”ny undersökning”. Resultatet av den senaste undersökningen säger att 15 % av världens befolkning (ca 750 miljoner) skulle ta chansen och flytta permanent till ett annat land om de gavs möjlighet.
Länder som människor vill lämna är hårt drabbade
På Gallups hemsida får vi mer information: De länder som de flesta vill lämna permanent är länder som är drabbade av fattigdom, torka, förtryck, brist på mänskliga rättigheter, naturkatastrofer, krig, svält, brist på rent vatten, sjukdom och tortyr.
Framför allt handlar det om länder söder om Sahara, Sydamerika inklusive Karibien samt länder i Europa som inte är EU-länder. På fjärde plats över länder från vilka människor vill flytta hamnar Mellanöstern och Nordafrika (MENA), tätt följt av EU-länderna.
En observation är att regionen Nordamerika har ökat mest av alla över regioner som människor vill flytta från.
Siffran för Nordamerika 2013-2016 visade att 10 % av befolkningen skulle flytta permanent om de fick möjlighet. Samma siffra för 2015-2017 ligger på 14 %. Kan detta vara ett uttryck för en s k ”Trump-effekt”? Ja, ökningen ligger nästan helt och hållet på USA.
Illustration by Ashley Goodall
Siffran rörande hur många som vill lämna sitt land permanent ligger alltså på 15 % för perioden 2015-2017. 2013-2016 var samma siffra 14 % och 2010-2012 låg den på 13 %.
Från vilka länder vill människor främst flytta permanent? I topp finner vi Sierra Leone (71 % vill flytta härifrån), Liberia (66 %) och Haiti (62 %). Albanien (60 %) och Kosovo (46 %) är de europeiska länder som tar sig in på topp 13. Inget av dessa länder är medlemmar i EU.
Sverige hamnar på 14:e plats över favoritländer att flytta till
Favoritländerna att flytta till är USA (21 % vill flytta hit), Kanada (6 %) och Tyskland (6 %). Sverige (1 %) hamnar på 14:e plats på listan över favoritländer att flytta till. Omräknat i antal människor skulle 158 miljoner vilja flytta till USA, 47 och 42 miljoner till respektive Kanada och Tyskland.
9 miljoner skulle vilja flytta till Sverige om de fick möjlighet. Siffran för Sverige har stått stilla i de tre undersökningar som Gallup gjort sedan 2010. Tyskland och Australien har ökat med 2 respektive 1 % sedan den senaste undersökningen.
En annan observation är att Storbritannien har tappat 3 % sedan den senaste undersökningen. Kan detta vara uttryck för en s k ”Brexit-effekt”?
48 miljoner planerar en flytt
Gallup vill nogsamt poängtera att siffrorna i undersökningarna inte tillnärmelsevis korrelerar med antal människor som har planer på att flytta permanent till ett annat land. Kikar vi på siffran från 2012 över hur många som planerar att flytta permanent till ett annat land så ligger den på 48 miljoner. Denna siffra korrelerar väl med FN:s statistik över migrationsflödet i världen. För de allra flesta är alltså viljan att flytta till ett annat land en ouppnåelig dröm, en önskan som inte kommer att uppfyllas.
Bland dessa 48 miljoner återfinner vi framför allt människor som vi betraktar som kvalificerad arbetskraft och högutbildade. De som kan flytta är de som planerar att flytta. Siffran 750 har inte förändrats nämnvärt sedan 2010. Det är rimligt att anta att inte heller siffran 48 har förändrats nämnvärt.
En överslagsräkning ger oss en siffra på drygt 500 000 som planerar att flytta till Sverige permanent. Inte 9 miljoner. 500 000 människor som är högutbildade och att betrakta som kvalificerad arbetskraft.
Siffrorna i Gallups undersökning är tänkta att fungera som viktig information för ledare i olika länder så att de kan få en överblick över vilka som potentiellt kan utvandra och vilka som potentiellt kan invandra. Beslutet som FN:s medlemsstater tar i Marocko denna vecka kan vara avgörande för huruvida resan blir säker, lugn och laglig för de människor som faktiskt tar beslutet att lämna sitt hemland. Mer om avtalet, som inte är bindande, går att läsa på regeringens hemsida och på FN:s hemsida.
Att människor vill lämna hemländer sargade av krig, fattigdom, förföljelse, orättvisor, förtryck, tortyr, naturkatastrofer, svält, torka, sjukdom och brist på rent vatten är inte anmärkningsvärt. Varje människa önskar, och är värd, ett bra liv. Det är varken en nyhet eller en sensation. Det är en självklarhet.
Det är viktigt att påminna oss om att de allra flesta svenskar kan flytta utomlands. Det är en rätt som varje människa har. Verkligheten är att det finns många människor som vill, men de kan inte.
Förändringarna i de tre undersökningarna som Gallup har gjort är relativt små. Samhällsnytt vill göra en poäng genom att skapa en rubrik som andas sensation och ”nyhet”: ”Öppna gränser: Fler än 750 miljoner vill migrera”. Detta är ytterligare ett kvitto på att bloggen vill bilda opinion och polarisera i debatten. Siffran 750 miljoner används av Samhällsnytt för att skapa ilska och polarisering. Att siffran snarare handlar om att 48 miljoner (2012) har konkreta planer på att flytta nämns inte i deras artikel. Inte heller nämner man att av dessa 48 miljoner är största andelen människor att betrakta som kvalificerad arbetskraft och högutbildade. Siffran för Sverige sjunker i en överslagsräkning till drygt 500 000 människor som vill flytta hit, merparten är alltså kvalificerad arbetskraft och högutbildade. Formaliteter och byråkrati gör att denna siffra sjunker ytterligare. Att plocka fakta selektivt är en medveten och beprövad strategi. Det skulle nämligen ta udden av artikeln.
Människor flyr och migrerar. Det har man gjort i alla tider. Det är naturligt att människor strävar efter att få ett bättre liv.
Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz berättar i en intervju med ORF att han anser att varje land ska ha möjlighet att välja hur många, och vilka, flyktingar man ska ta emot. Att särskilja flyktingar mot bakgrund av vilka de är – ursprungsland, etnicitet, religion t ex – är rasism.
Sedan december 2017 är 31-årige Sebastian Kurz, partiledare för kristdemokratiska och konservativa ÖVP, Österrikes förbundskansler. Han har satt avtryck med sin strama syn på migrations- och flyktingpolitik. Det senaste utspelet som gjordes i en intervju i statliga TV-kanalen ORF 2 handlar om att EU-länder ska ha möjligheten att välja hur många, och vilka, flyktingar man vill ta emot.
Österrikes regeringschef väljer sina flyktingar med hjälp av rasism
Han väljer att inte specificera ”vilka” det är han menar. Det spelar egentligen ingen roll, eftersom att i samma andetag som han väljer att göra skillnad på människor mot bakgrund av religion, etnicitet, ursprung eller kultur så begår han en rasistisk handling.
Intervjun går att se genom att klicka på klippet nedan.
Vidare i intervjun betonar Kurz att han vill välja ut exakt vilka människor som flyr från krigszoner. Han vill också begränsa antalet flyktingar. Han menar att EU hjälper bäst på plats. Det är förvisso så att bistånd till organisationer i krigsutsatta områden och flyktingläger gör otroligt mycket nytta, men salig Hans Rosling var ”spot on” då han menade på att det är ingen diskussion: Vi ska hjälpa här och där.
Rosling använde Libanon som ett exempel där man kan tala om att det är legitimt att tala om att gränsen för vad ett land klarar av är nådd vad gäller flyktingmottagande. Men Sverige, och i detta fall Österrike, samt övriga EU-länder är långt ifrån att ha nått den gränsen.
Det trötta argumentet om ”alla flyktingar är unga män”
Kurz menar att man kan välja bort ”unga män” och istället ta emot familjer. Är det så enkelt? Är det inte så att ”unga män” ofta är de som, av många anledningar, är de som har bäst förutsättningar att fly? Många kommer hit och hoppas på att, på ett någorlunda säkert sätt, få återförenas med sin familj.
Afghanistan brukar användas som ett typexempel på denna könsmässiga obalans. Under åren 2000 till 2017 var nettoinvandringen från Afghanistan till Sverige drygt 40 000 personer. Av dessa var 64 % män och 36 % kvinnor. En tredjedel kvinnor är utan tvekan en könsmässig obalans. Under samma år var nettoinvandringen från Thailand till Sverige knappt 32 000. Av dessa var 20 % män och 80 % kvinnor. En femtedel män är utan tvekan en könsmässig obalans.
Vidare är den österrikiske förbundskanslern av uppfattningen att han anser att EU-länder har rätt att på eget bevåg avgöra om, eller hur många, flyktingar deras länder ska ta emot. Han anser att det är ”omöjligt att alla som är förföljda kan söka asyl i EU”.
Kurz menar att de flyktingar som tilldelas t ex Polen och Ungern inte kommer att stanna i dessa länder, utan stannar så länge de behöver och sedan tar sig vidare till de länder de vill. I intervjun hör vi följande från Kurz (intervjuad på tyska, men i videon finns en engelsk översättning):
In my opinion every country should have the possibility to decide for themselves how many and what kind of people they want to accept. Maybe Viktor Orban will take fewer and exclusively Christians and maybe other countries will take in more.
”…hur många och vilken sorts människor man vill acceptera”…
Hur minskar trycket på EU då man ”väljer” sina flyktingar?
Kurz ser alltså möjligheten att använda sig av rasism som den enda vägen att lösa den situation som råder i EU. Argumentationen haltar betänkligt. Hur tänker han sig att en rasistisk selektion av människor skulle minska trycket på EU?
Eftersom det inte är särskilt många EU-länder som är sugna på att ta emot fler flyktingar än de gör idag är det svårt att se hur Kurz argumentation håller. Han nämner Luxemburg som ett exempel på ett land som har uttryckt att de kan tänka sig att emot fler flyktingar, men det räcker inte särskilt långt när de flesta länder har stramat åt migrationspolitiken.
Kurz hyser förhoppningar om att Österrike kan vara det land som går i täten och vara ett statuerande exempel som i förlängningen skulle kunna bli rådande ordning i EU. Det var, enligt Kurz, samma visa när Österrike var drivande i att stänga ”Balkanrutten”, då man först var emot att stänga, men sedan enhälligt beslutade att rutten skulle stängas.
I en artikel i The Straits Times kan vi läsa om Kurz tillkännagivande om att de hårdföra inrikesministrarna i Tyskland, Italien och Österrike har ingått en allians mot ‘illegal immigration’. Detta har skapat en hel del turbulens i övriga EU. Kurz tillkännagivande i Berlin, är en varning gentemot andra ledare, såsom Tysklands förbundskansler Angela Merkel, som försöker ta fram en EU-överenskommelse om samarbete kring hur asylsökare ska fördelas.
Alliansen mot ”illegal immigration”
På Kurz sida står även Tysklands inrikesminister Horst Seehofer, som befinner sig i en öppen migrationsstrid med Merkel, något som äventyrar den tyska koalitionsregeringen. Tidigare i veckan har Seehofer tillsammans med sina högerextrema motsvarigheter i Österrike och Italien, Herbert Kickl och Matteo Salvini, format en allians. Samarbetet länderna emellan syftar till att ta tag i säkerhets- och terrorhot. Det är dock oklart vad samarbetet i praktiken betyder.
Österrike tar den 1 juli i år över EU-presidentskapet från Bulgarien. Kurz välkomnar det ”goda samarbetet som vi vill utveckla mellan Rom, Wien och Berlin”. Kurz utvecklar sitt resonemang:
I think it marks very sensible cooperation that will contribute to reducing illegal migration to Europe, We believe an axis of the willing is needed to fight illegal migration.
Merkel har försökt vara tydlig med att hon inte kommer att acceptera den plan som Seehofer presenterat. Planen innefattar krav på att Tyskland sätter stopp för asylsökare som redan registrerats i annat EU-land. Merkels argument är att hon anser att Tyskland inte ska hänfalla åt att vara ensamma i sådana åtgärder när EU arbetar på en gemensam policy vad gäller migrationen.
Alliansen mellan Seehofer, Kickl och Salvini har redan burit frukt: I måndags vägrade Salvini att ta emot ett räddningsfartyg med hundratals migranter.
Enligt Flyktingkonventionen har alla människor rätt att söka asyl och få sin ansökan prövad oavsett etnicitet, religion, ursprung och kultur. Kurz förslag kan inte bli verklighet så länge inte hela EU frångår Flyktingkonventionen.
Att folkvalda regeringschefer börjar använda rasism i sin politiska gärning illustrerar på ett obehagligt sätt hur kallt delar av det nationalistiska Europa är.
Vi som följer och granskar Sverigedemokraterna finner ständigt och jämt bevis på att de befinner sig i en annan värld, ett parallellt universum.
Bakgrunden till det märkliga förhållningssätt man har till omvärlden är att sverigedemokrater i stor utsträckning baserar sin uppfattning på känslor, gissningar och fördomar. Detta kombinerat med allsköns konspirationsteorier är det som ligger till grund för den enfaldiga och verklighetsfrånvända politiken.
För oss som dagligen tar del av den politiska debatten är det ingen hemlighet att SD storsatsar på kyrkovalet, som äger rum 17 september. Som en del i denna storsatsning har det nu poppat upp en minst sagt kontroversiell idé om kristen mission.
Arnold, den kristna missionären
Denna gången har Arnold Boström, gruppledare i Sverigedemokraternas nomineringsgrupp i Huddinge i kyrkovalet, givit oss ännu ett exempel på att SD befinner sig i en annan värld, det jag väljer att kalla SD:s parallella universum. Som en del i valkampanjen har Boström iklätt sig den illa valda rollen av en modern Ansgar, ni vet munken, tillika missionären, som på 800-talet omvände dåtidens asatroende och kristnade Sverige.
Boström menar att SD är ”räddaren i nöden”, de som ska se till att ”islamiseringen” av Sverige får ett slut. Han uttrycker nödvändigheten av att Sveriges muslimer integreras och blir en del av Svenska kyrkan. I praktiken innebär detta att muslimer ska tvingas ge upp sin tro och bli kristna.
Vidare argumenterar Boström för att Svenska kyrkans huvuduppgift borde vara att se till att så många som möjligt av dessa grupper omvänds till kristendomen. Han anser att Svenska kyrkan genast bör upphöra med alla samarbeten med andra religioner och istället ”bedriva mission, även i parallellsamhällen, för att motverka andra religioners frammarsch”.
I konsekvensens, och rimlighetens, namn anser jag det vara på sin plats att ställa sig följande frågor:
Ska detta tvångskristnande gälla även oss som är ateister eller bekänner sig till någon annan religion?
Hur ska denna kristna mission gå till rent praktiskt?
Inskränkning av religionsfriheten är passé
För mig är detta ett tecken på en extrem form av bakåtsträvande, så långt bakåtsträvande som nästan 1 200 år i tiden… Förutom att det är omodernt och tillhör det förgångna att bestämma för människor vad de ska tro på, så är det ett fundamentalt övergrepp på religionsfriheten. I artikel 18 om FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter kan vi läsa följande:
1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget
val och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom gudstjänst, iakttagande av religiösa sedvänjor,
andaktsutövning eller undervisning.
2. Ingen får utsättas för tvång som kan inskränka hans eller hennes frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val.
3. Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter.
SD Huddinges förslag hamnar ur alla vinklar och vrår på kollisionskurs med dessa tre punkter ur artikel 18 i FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter.
Argumentet är att muslimer ska integreras såväl religiöst som kulturellt och stöpas in i den svenska normen. Sverige står inför, och är under, en ”islamisering” som måste stoppas till varje pris. Muslimer förknippas ideligen och i inkonsekvensens namn med radikal islamism. Enligt SD och ”sverigevänner” (läs muslimhatare) har islam förklarat krig mot såväl Sverige som svenskarna.
”Islamiseringen” och krigsförklaringen
Det pratas och tjatas oupphörligen om ett inbördeskrig som inför våra ögon pågår i vårt land. Hotet om ”islamisering” är egentligen inget nytt, då SD ständigt har rabblat detta mantra sedan åtminstone 2009 – året då Åkessons berömda debattartikel publicerades i Aftonbladet. Det är med andra ord kanske inte så nytt och innovativt när allt kommer omkring?
SD Huddinges konkreta förslag, och uppriktiga uppmaning till Svenska kyrkan, om tvångskristnande av Sveriges befolkning är däremot ny. Det är också ett naturligt steg att ta för SD i deras värv.
SD har kanske glömt att högerextremister ständigt propagerar för en myt om att islamister är här i Sverige endast för att missionera och tvångskonvertera kristna och ateister till islam. Har han månne missat att han propagerar exakt likadant och lika världsfrånvänt?
Det går inte att samtala med andra som har en så pass annorlunda syn på så mycket. Vi anser att det finns en väsensskild skillnad mellan kristendom och islam.
Det Boström i synnerhet, och SD i allmänhet, inte har insikt i är att islam, liksom kristendom och judendom, är en abrahamistisk religion, vilket innebär att de är delar av samma ”träd”.
All religiös fundamentalism är av ondo. Detta gäller oavsett vilken religion det handlar om. Om nu islam ska förbjudas, vilket förslaget i praktiken innebär, så borde i rimlighetens namn all religion förbjudas och ateism vore följaktligen det enda riktiga. Idén från SD Huddinge är såväl verklighetsfrånvänd som ologisk och människofientlig.
Generalfelet i denna specifika verklighetssyn är att SD, sin vana trogen, drar alla muslimer över den islamistiska kammen. Det går inte att skuldbelägga människor mot bakgrund av åsikter, tankar och handlingar hos en klick individer.
Om jag skulle drista mig till att formulera ett svar på min andra fråga så skulle det kunna se ut ungefär så här:
Hur det här tvångskristnandet av människor ska gå till är höljt i dunkel. Detta baserar jag dels på att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder och dels på att det, i enlighet med Svenska kyrkans värderingar, kommer att bli svårt att utan tvång, få kyrkan att omvända svenskarnas tro. Möjligheten som jag ser det är en förändring av grundlagen och ett SD med majoritet i Riksdagen, med andra ord sverigedemokratisk diktatur.
Vilka är SD att bestämma för människor vilken tro vi ska ha?
Arnold Boström, SD i Huddinge och SD i resten av landet ger oss oförtrutet nya, och alltmer innovativa, exempel på hur de befinner sig i sitt eget parallella universum.
Bonusfråga: Är Sverigedemokraternas ideologi förenlig med Svenska kyrkans värderingar?
P.S. Gå och rösta i kyrkovalet på söndag.
Tidigare artiklar i serien om SD:s parallella universum:
Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att se en motsägelsefullhet i att vissa människor som har flytt krig, orättvisor, terror och andra grymheter väljer främlingsfientligheten när de ska nyttja sin demokratiska rättighet.
En kvinna sörjer vid en grav på Lav kyrkogård i Sarajevo, 1992. Foto: Mikhail Evstafiev
På 90-talet flydde Ivana* och hennes familj från Bosnien-Hercegovina. Jag har inte all bakgrundsinformation rörande familjens flykt och deras dröm om att finna ett bättre liv i Sverige. Hur som helst så är det ställt bortom allt tvivel att Ivana, tillsammans med sin make och sina barn, såg sig tvungna att ta det svåra och konsekvensfyllda beslutet att fly till Sverige i hopp om att undvika att gå under i ett av vår tids värsta krig. Känslosamt har hon tidigare beskrivit hur maken dagligen riskerade sitt liv på slagfälten då han krigade för de bosnienkroatiska styrkorna. Ivana och maken bestämde sig för att lämna sin historia, sin släkt och sitt hem. De kunde inte se någon annan utväg än att fly från ett krig som skulle komma att släcka många människoliv, och som hade iscensatts av illvilliga, nationalistiska och inhumana krafter.
Det är orättvist att vi är olika lottade
För mig är det svårt att förstå – jag kan inte sätta mig in i grymma livsöden som jag inte ens i min vildaste mardröm kan föreställa mig hur det skulle vara att befinna sig i. Världen är orättvis, och det blir hänsynslöst tydligt när vi betraktar människors livsöden. Jag har haft tur, då jag är född och uppvuxen i Sverige och alltid har varit lyckligt lottad. Ivana och hennes familj, födda och uppvuxna som kristna i Bosnien-Hercegovina, var inte lyckligt lottade. Men nu är de lyckligt lottade, tack vare att de tog det avgörande beslutet att fly krigets fasor och att Sverige är ett land som historiskt sett har haft en generös flyktingpolitik. Tiden för flyktingströmmen från det forna Jugoslavien var heller inget undantag från denna humanitära generositet. Statens invandrarverk, idag Migrationsverket, godkände Ivanas och familjens asylansökan, och de blev 1995 en del av alla de 70 000 Balkanflyktingar som under denna tid beviljades asyl i Sverige.
Familjen har i Sverige funnit den fristad och den trygghet som de saknade i Bosnien-Hercegovina. Ivana arbetar, som så många andra invandrare, i vården och bidrar till samhället på ett fantastiskt sätt. Mot bakgrund av vad hon tidigare har berättat är livssituationen för övriga familjemedlemmar också bra. Familjen har integrerats väl i det svenska samhället, mycket tack vare deras egen vilja och bakgrund, men det finns andra faktorer som påverkar hur väl integration fungerar.
Balkanflyktingar har, delvis, en annan bakgrund än många av de som kommer i de flyktingströmmar vi kan se idag. Att de är inomeuropeiska invandrare gör att de generellt, diskrimineras mindre i samhället och på arbetsmarknaden än vad utomeuropeiska invandrare gör. Under 90-talet riktades också arbetsmarknadspolitiska insatser mot de nyanlända Balkanflyktingarna. Andra faktorer som påverkar integrationen är akademisk bakgrund, språk och förmåga att bygga upp ett socialt nätverk. Under tiden för flyktingströmmen från Balkan fanns ett överskott på bostäder i många svenska kommuner. Idag är situationen den motsatta – vi har brist på bostäder, och de flesta flyktingar hamnar på flyktingboenden istället. Förutsättningarna för Balkanflyktingarna var bättre än för de flyktingar vi har sett komma till Sverige på senare år.
Som så många gånger förr på min arbetsplats hamnade vi denna dag i ännu en politisk diskussion. Ofta handlar dessa diskussioner om invandring, flyktingpolitik och integration. Det är egentligen inte särskilt märkligt då de är ständigt närvarande och brännheta ämnen.
I diskussionen kom vi snart in på att prata ämnen som bidragsfusk, kriminalitet och religion. Ivana klargjorde att hon faktiskt hade röstat på SD vid valet 2014. Hon förklarade sitt val med att hon anser att invandrare och flyktingar – till och med ”juggarna” (Gud förbjude) – ”tar bidrag och skiter i att jobba”, att ”det finns så många kriminella nu” (underförstått syftade hon på kriminalitet utförd av invandrare) och att hon ansåg att ”det finns för många muslimer i Malmö”.
Vi ska inte glömma vår historia
Det är i detta läge som mina varningsklockor börjar ringa. Vad är det egentligen som gör att vissa människor slutligen blir historielösa, att de faktiskt glömmer bort sin egen historia och sin egen flykt, den flykt man en gång tog för att förhoppningsvis undgå en sannolik död i krig, förtryck, politisk förföljelse eller tortyr? För mig är det svårt att blunda för valet att lägga sin röst på ett främlingsfientligt, förlåt ”invandringskritiskt”, parti som vill stänga gränserna. Är det inte ett uttryck för omedvetet självhat?
Det är en gåta för mig, som humanist och antirasist, hur vissa människor väljer att göra valet att lägga sin röst på det enda parti som inte vill ha dem här. Om SD hade varit i regeringsposition under Bosnienkriget talar det mesta för att Ivana och hennes familj aldrig hade fått asyl i Sverige. Om SD hade varit i regeringsposition idag finns en överhängande risk att SD hade haft för avsikt att repatriera Ivana och hennes familj.
SD har en ideologisk grundsyn som inte någonstans lirar med flyktingströmmar eller invandring. SD vill kraftigt begränsa asylinvandringen och man har också, på senare tid, uttryckt att man har nollvision vad beträffar invandring. Därtill kommer förslag från partiet om repatriering, dvs att människor ska beredas möjlighet, och tilldelas resurser, att återvända till sina hemländer. Orsaken till att SD vill förenkla för invandrare att ”åka hem” är att man, i så stor utsträckning som möjligt, vill se ett etniskt och kulturellt homogent Sverige.
Kan det vara så att Ivanas ilska och frustration över människor som lever på bidrag, är kriminella och utövar sin muslimska tro är större än det egna livsödet? Jag vägrar acceptera det.
Som vi redan vet är bidragsfusk och kriminalitet inte avhängigt etnicitet i sig, det finns andra bakomliggande (socio-ekonomiska) faktorer som leder till att människor hamnar i utanförskap och begår brott.
Vad gäller argumentet om ”för många muslimer” kan det vara så att Ivana, likt många andra ”islamkritiker”, inte känner sig bekväm med vad hon uppfattar som annorlunda och ociviliserat. ”De där muslimerna” ingår följaktligen inte i den föreställda religiösa, läs kristna, gemenskapen.
En röst på SD är en röst mot dig själv
Om du, som ex-flykting, lägger din röst på SD så är det en motsägelsefull och naiv handling och samtidigt så är det en röst mot dig själv. Tyvärr finns det några, som SD i själva verket motverkar med näbbar och klor och inte vill ha i ”sitt” Sverige, som har köpt SD:s skräck- och hatpropaganda. Jag är väl medveten om att rasism, homofobi och islamofobi inte är exklusivt för vare sig sverigedemokratiska sympatisörer eller inhemska svenskar. Det förekommer självklart också bland människor som, på ena eller andra sättet, har invandrat till Sverige. Det problematiska i sammanhanget är att man av bara farten tappar bort var man själv kommer ifrån.
Det visade sig att Ivana har skrämmande dålig koll på vad SD egentligen står för, vad deras ideologi går ut på, hur de bildades och hur de har uttryckt sig också i modern tid. Hon hade inte heller pejl på att SD är sprunget ur nazistiska och rasistiska rörelser, och att partiet faktiskt en gång i tiden grundades av nazister.
Jag anpassade min argumentation i vår diskussion genom att ställa de raka och ”jobbiga” frågorna, för att se om hon satt inne med svar eller inte.
Tror du att du hade kunnat fly till Sverige om SD fick bestämma?
Varför ser du bara invandrares bidragsfusk?
Tror du att kriminaliteten bland invandrare beror på att de är just invandrare?
Tror du att SD verkligen vill att du ska bo i Sverige?
Är muslimer och islamistiska terrorister samma sak för dig?
Ivana hade inga svar.
Det behöver sägas att det finns en genuin historielöshet, en slående irrationalitet och en förvånande okunnighet hos de flyktingar som nyttjar sin demokratiska rättighet genom att rösta på SD. Detta är inte på något sätt unikt för flyktingar från forna Jugoslavien.
Vi kan se det bland en del flyktingar från andra länder också. Vi kan se det bland ”islamkritikerna” från Iran, där muslimhatet är så starkt att det tydligen inte spelar någon roll vad partiet man röstar på egentligen har för uppfattning om dig som människa.
Vi kan se det bland politiska flyktingar från Sydamerika som verkar ha glömt bort sin egen historia och hur man flydde från de fascistiska diktaturerna på 70-talet.
Vi har ironin i att en del judar väljer att rösta på SD, eftersom de utger sig för att vara ”pro-israel”. I historisk kontext är det ett hån mot dig själv som människa att rösta på ett i grunden antisemitiskt parti då du själv är jude. Inte minst mot bakgrund av att det fortfarande uttrycks antisemitiska åsikter bland företrädare för partiet.
Min diskussion med Ivana blev engagerad, känslostark och givande. Givande för oss båda, hoppas jag. Ivana är en människa jag tycker mycket om. Vår diskussion har inte förändrat någonting om vad jag tycker om henne som person, hennes åsikt och politiska ställningstagande till trots. Detta beror på att jag ser på hennes röst som en föränderlig åsikt, en konsekvens av stark frustration och en stor portion okunnighet och är inte heller på något sätt kopplad till hennes person.
Oavsett om man har flytt från terror, krig, förtryck eller av politiska orsaker har man en skyldighet, gentemot både sig själv och andra, att inte glömma bort sin egen historia. Detta gäller oavsett hur frustrerad, besviken, arg eller religionskritisk du är. Alla har vi rätt att klaga och vara missnöjda över samhället och dess brister, men att köpa SD:s ensidiga och repetitiva hatpropaganda, som skyller alla problem på invandrare, är inte rätt metod.
Vi har en demokratisk rättighet att välja vilka vi vill ska bära det yttersta ansvaret för hur vårt Sverige ska se ut. Den rättigheten innebär att vi kan rösta på vilka vi vill. Detta gäller naturligtvis alla, oavsett bakgrund. Som invandrare i Sverige, oavsett orsak till att du kommit hit, kan det vara klokt att fundera över hur du ska lägga din röst. Är du en del av det etniskt och kulturellt homogena Sverige som SD förespråkar?
Ivana förkunnade att hon faktiskt tänker återgå till att rösta på Moderaterna till nästa val.
*Ivana är ett fingerat namn
EDIT: 180604
SD har inför valet 9 september 2018 hårdlanserat repatriering, dvs återvandring, något man har talat om sedan partiets grundande. Mot bakgrund av detta, och att SD trots påtryckningar om att specificera vilka invandrare som egentligen omfattas av repatriering, är det ännu svårare att förstå att människor som har flytt krig, förtryck, tortyr och diktaturer väljer att lägga sin röst på ett parti som, högst troligt, har en plan på att se till att de återvänder till sina hemländer så snart de får makt.
Eftersom det är oklart vilka som omfattas av SD:s repatrieringsplaner är det vanskligt för arbetskraftsinvandrare, eller människor vars förfäder har invandrat till Sverige, då även dessa kan komma att omfattas av återvandringskrav i framtiden. För SD är invandrare och flyktingar inte fullvärdiga svenskar, och det är svårt att sia om vad som kommer att hända den dag det blir ”skarpt läge”, dvs om/när SD bestämmer.
Jimmie Åkesson har uttryckt att invandrare bör åka ”dit de bör bo”.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Trots att Avpixlat försökt att bli en seriös aktör i medievärlden och att de till och med skaffat en ansvarig utgivare så är kvaliteten på deras artiklar långt ifrån den man skulle önska sig. De påstår sig också följa de pressetiska reglerna.
Så vad har de gjort den här gången eller ska vi säga inte gjort? I en artikel om att statistik skulle visa att tre av fyra ensamkommande ljuger om sin ålder. Som källa använder de sig av en artikel i tidningen Göteborgs-posten. Avpixlat påstår att av de som kom 2014 vilket var runt 7 000 ensamkommande så testades ”långt ifrån alla” och det ska då ha varit för att läkarna vägrade göra den åldersbedömning som skulle fastställa barnens ålder.
Anledningen till att läkarna vägrar är att undersökningen är så pass osäker. Men det är inte hela anledningen. De som kan verifiera sin ålder och de som uppenbart inte är över arton testas inte av förklarlig orsak. Av dessa 7 049 ansågs 1 161 vara så pass osäkra så det var tvungna att bevisa sin ålder med en så kallad åldersbedömning.
Observera att det heter bedömning och inte bestämning för metoden kan inte exakt bestämma en ålder. Läs denna artikel i Dagens Juridik om den upp till fyra års felmarginal denna metod har. Så det är enbart 3/4-delar eller 77% av de 1 161 ensamkommandes ålder som höjdes. Vilket stannar på 894 personer av de som var osäkra och inte av det totala antalet som Avpixlat påstår. Vilket framgår tydligt i originalartikeln.
Vidare påstår Avpixlat att det enbart är en bråkdel av dessa ensamkommande som kommer från det krigshärjade Syrien. 2015 kom 3 777 av det totala 35 369 från Syrien. Av de övriga kom 23 480 från Afghanistan, 2 058 från Somalia, 1 939 från Eritrea och 1 097 från Irak för att nämna de största gruppernas medborgarskap.
För att få en mer rättvis bild så bör man även se till hur många barn som kom med vuxet sällskap. Sammanlagt så kom 17 596 barn från Syrien och 30 080. Utav dessa siffror kan vi se att det är vanligare att barn från Syrien kommer med vuxet sällskap och i fallet med barn från Afghanistan så kommer den övervägande delen själva.
Under 2015 steg siffran för “ensamkommande” till hisnande 35 000. Nästan alla “ensamkommande” som sökte asyl i EU 2015 gjorde det i Sverige. En helt övervägande del kom från Afghanistan. Bara en bråkdel kom från det krigshärjade Syrien. Dessa omständigheter sammantagna visar med all önskvärd tydlighet att strömmen av “ensamkommande” ingalunda handlar om flyktingskäl utan om ett systematiskt missbruk av asylrätten i allmänhet och Sveriges naivt släpphänta invandringspolitik i synnerhet
I förra stycket nämnde jag några ursprungsländer som då Avpixlat antyder inte skulle vara lika krigshärjade som Syrien och att de från de andra länderna inte skulle ha flyktingskäl. Jag skrev nyligen om hur nationalekonomen Tino Sanandaji vinklade om just afghanska ensamkommande flyktingbarn.
I januari 2014 beslutade Migrationsverket att det som sker i Afghanistan inte längre kan klassas som en väpnad konflikt. Det året blev det dödligaste året sen 2009 när de började med denna statistik. Se bild nedan
När det gäller Somalia så styr den militanta islamistgrupperingen Al-Shabaab som av flera länder bland annat Sverige klassas som en terrororganisation. USA:s utrikesdepartement beskriver Al-Shabaab som ”en våldsam och brutal extremistgrupp med flera medlemmar anknutna till al-Qaida”. Deras mål är att driva ut de etiopiska trupper som finns inom landet, men har inget emot att ge sig på civila mål. Ett exempel är när de den 2 april 2015 attackerade en högskola i Garissa i Kenya. Minst 147 personer dödades. Som vi ser är flera länder i närområdet också drabbade av denna terror.
När det gäller diktaturen Eritrea så bryts de mänskliga rättigheterna konstant och fängslanden utan rättegång och tortyr av fritänkare är vanligt. Kritik av religiösa grupper kan sluta i fängelse. Alla icke-statliga medier är förbjudna. På reportrar utan gränsersWorld Press Freedom Index hamnade Eritrea på 180:e och sista plats 2014, efter Turkmenistan och Nordkorea, och enligt organisationen saknar landet helt och hållet pressfrihet. Claire Beston, Amnesty Internationals Eritrea- och Etiopienexpert beskriver dagens Eritrea
”..dagens Eritrea ser ut understryker hon att militärtjänstgöringen, som är obligatorisk för såväl kvinnor som män, spelar en nyckelroll i samhället och även är ett av myndigheternas främsta verktyg för att kontrollera befolkningen. – Den påverkar varje familj och trots att tjänstgöringen inledningsvis är en period på 18 månader, förlängs majoriteten av fallen på obestämd tid och kan pågå, också i form av tvångsarbete, under många år..”
I Irak pågår fortfarande strider mellan irakiska säkerhetsstyrkor och terrororganisationen Daesh som belägrar flera av de större städerna som Mosul och Fallujah. Huvudstaden Bagdad är fortfarande en skådeplats för ett stort antal terrordåd och då även med civilbefolkningen som mål. Resor till Irak rekommenderas icke. Mer om säkerhetsläget i Irak och här.
Författaren till artikeln hävdar alltså att de övriga asylsökande barnen inte kommer ifrån krigsdrabbade länder. Men det kan pågå konflikter som är våldsamma och dödliga utan att det är ett regelrätt krig. Att författaren sen påstår att vi har en slapp invandringspolitik stämmer inte heller vilket vi kan se på diagrammet nedan gällande året 2015.
Som vi ser så får endast hälften av alla asylsökande uppehållstillstånd. Observera att denna statistik gäller alla asylsökande från Afghanistan och inte endast ensamkommande barn. Anledningen till varför 16% fått avslag är att säkerhetsläget varierar inom landet. Det är Dublinförordningen som leder till att 33% ska prövas i ett annat land. Förordningen innebär att de asylsökande ska söka asyl i det land de först kom till.
I Avpixlat-artikeln beskrivs de asylsökande barnen ljuga om sin ålder för att få ”prinsstatus” i Sverige. Vilka rättigheter får du då som minderårig asylsökande som du inte får som vuxen? Ett barn blir inte placerat på ett boende för vuxna. Ett barn får också en gode man vilken tillgodoser det behov ett barn har av en vuxen. Inte fullt ut som en förälder, men ändå en viktig hjälp så barnets rättigheter blir säkrade. Även vid utvisning gäller särskilda regler för ett barn. Ett barn utvisas inte om det inte finns någon som tar emot barnen i hemlandet. Annars prövas ett barns asylansökan lika som en vuxen. ”Prinsstatus”? Nej, dessa regler är till för att Barnkonventionen följs och ger ingen extra lyx i tillvaron.
Den bild som används till denna artikel är en som används flitigt av ”alternativ media” när de skriver om ensamkommande flyktingbarn. Det framgår tydligt i ursprungsartikeln i gratistidningen City att personen är över arton år. Han har fått sitt uppehållstillstånd och bor i ett transitboende i väntan på att att få flytta till ett eget.
Inte helt oväntat så delas denna felaktiga artikel från Avpixlat av ledande Sverigedemokrater. Här ser vi deras partisekreterare Richard Jomshof dela den på Twitter.
Inlägget blev längre än vad jag hade tänkt, men komplexa frågor har inga enkla svar vilket Avpixlat borde lära sig, men att förmedla fakta verkar ju inte vara Avpixlats agenda. Det handlar nog mer om propaganda som passar det parti sajten har kopplingar till. Så i frågeställningen i början av inlägget om vad Avpixlat inte gjort blir svaret att de har inte gjort en ordentligt källgranskning och de har inte kollat upp fakta. Så vilka av de pressetiska reglerna bryter detta inlägg emot?
Ge korrekta nyheter:
1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.
3. Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten.
4. Slå vakt om den dokumentära bilden. Var noga med att bilder och grafiska illustrationer är korrekta och inte utnyttjas på ett missvisande sätt.
Var varsam med bilder
12. Bildmontage, retuschering på elektronisk väg eller bildtext får ej utformas så att det vilseleder eller lurar läsaren. Ange alltid i direkt anslutning till bilden om den är förändrad genom montage eller retusch. Detta gäller även vid arkivering.
Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på antisemitism. Vi fortsätter med nationalism.
Detta är den första delen av artikeln Terminologi – nationalism. Denna del beskriver nationalismen ur ett historiskt perspektiv. Den andra delen reder ut begreppet nationalism.
Det råder delade meningar hos forskare om huruvida nationalismen är en ny, eller gammal, företeelse. På 1240-talet formades i akademiska kretsar, bl a på universitetet Sorbonne i Paris, och på University of Oxford, vad studenterna valde att benämna ”nationer” (från latinets ”natio”; födelse, folk). Nationstillhörigheten baserades på varifrån studenten hade sitt ursprung. På Sorbonne fanns fyra nationer; den franska, den picardiska, den normandiska och den engelska. På University of Oxford delades studenterna upp i nationerna ”North” och ”South”.
Université de Paris-Sorbonne
1725 uttrycktes benämningen i titeln på en bok av den italienske författaren Giambattista Vico, och det var vid denna tid som idén om nationen började formas. Hittills hade det mest handlat om byar och furstendömen, och folket var knutet till en lokal auktoritet, en lokal storman. Många var inte medvetna om vilket rike man egentligen tillhörde. Det fanns en tydlig skillnad mellan makt och folk. Vid denna tid kunde ett landområde, pga krig, inlemmas i ett annat. För de flesta spelade tillhörigheten ingen roll, det fanns varken värnplikt eller rösträtt. Man betalade skatt till den som efterfrågade, men mer än så var det inte.
Sekulariseringen, och den medföljande medvetenheten om att samhällen snarare var en naturlig företeelse än en gudomlig, bidrog till en förståelse av att människor ingår i en historisk, naturlig, utveckling.
En del hävdar att nationalismen, relativt sett, är ny och uppstod i slutet av 1700-talet i samband med franska revolutionen (1789-1799) och Napoleonkrigen (1799-1815). Det finns andra som hävdar att företeelsen har funnits tidigare, även om benämningen inte existerade. Revolutionen och Napoleonkrigen medförde att det nationalistiska tankegodset växte fram. Hotet från Frankrike skapade ett behov av att stärka den nationella identiteten i andra delar av Europa. Nationalismen kom sedermera att göra sitt avtryck i först och främst liberalismen, och senare även i konservatismen.
Med tiden kom nationalismen att prägla människors enade medvetenhet i vissa områden. Ett exempel på sådana områden är den grekiska halvön, där man strävade efter frihet gentemot vad man såg som en främmande, hotfull makt. Ett annat exempel är Italien, där man, mot bakgrund av att man ansåg att man tillhörde samma folk, verkade för att ena självstyrande områden till en nationalstat.
Fransk-tyska kriget, sekelskiftet och första världskriget
Det fransk-tyska kriget (1870-71) om landområdet Alsace-Lorraine (på franska), eller Elsass-Lothringen (på tyska), handlade i stora stycken om nationstillhörighet. Det var vid denna tidpunkten som idén om nationalstater började växa. Vid sekelskiftet kunde man se hur nationsmodellerna målades upp av dåtida massmedier. Modellerna symboliserades alltid av djur; den ryska björnen eller det brittiska lejonet.
I Sverige fanns vid denna tidpunkt en tydlig nationalistisk medvetenhet. En bidragande orsak till att den svensk-norska unionen upplöstes 1905 är nationalismen.
Vid denna tid var det stor oro i Europas sista multinationella rike, Österrike-Ungern, och nationalismen mellan serber och slovener bidrog starkt till första världskrigets utbrott. Första världskriget (1914-18) handlade mycket om kampen mellan nationer. Striderna ägde rum mellan bönder som tidigare knappt hade haft en bild av vilken nation de tillhörde. Vid krigets slut hade de överlevande en annan bild, den nationella tillhörigheten var nu en viktig del av identiteten. Nationalismen var vid denna tidpunkt allenarådande i Europa. Också i Sverige fanns en tydlig nationalistisk medvetenhet i samhället.
Enligt Anne Knudsen, dansk doktor i antropologi, och en av Nordens främsta på nationalism, påverkade första världskriget på så sätt att den nationalistiska medvetenheten spreds till andra delar av världen. De krigande makterna hämtade soldater från sina kolonier, exempelvis från Vietnam till Frankrike och från Indien till England.
Under första världskriget grodde en mikronationalism hos soldater som inte riktigt kände sig som en del av den nation de stred för, läs bretagnare och korsikaner stridandes för fransmännen, och walesare som stred för britterna. Mot bakgrund av att de hade ett annat språk och kultur valde en del att lämna kriget och resa hem igen.
Fransk-tyska kriget, sekelskiftet och första världskriget spelar viktiga roller i nationalismens historia. Den nationalistiska medvetenheten som tagit form under denna epok bidrar, i högsta grad, till hur följande period i världshistorien kommer att se ut.
Motargument kommer, vid senare tillfälle, att publicera en artikel som tar vid där denna del av Terminologi – nationalism tar slut, dvs mellankrigstiden (1918-1939).
Denna artikel belyser den, som vi uppfattar det, nödvändiga historiska beskrivningen av nationalismen, och är tänkt som ett komplement till den andra delen, som reder ut begreppet nationalism.
Motargument har tidigare berört ämnet nationalism:
Det finns ett beslut som jag önskar att ingen människa skulle behöva fatta – ett val som jag önskar att ingen människa skulle behöva göra.
Att lämna sitt hem, att fly från allt man har, från sin familj, sin historia och sin trygghet, det man en gång hade men nu har kastats all världens väg, kräver ett mod, en vilja, en önskan som är svår för mig att begripa. En av anledningarna är att jag inte kan se mig själv i den livssituation som dessa människor har försatts i. Jag kan inte föreställa mig hur det är att leva i ett inbördeskrig, att ständigt vara rädd för att hamna i terroristers klor, att tvingas leva i ett land sargat av årtionden av inhemska stridigheter eller i ett land där jag, förr eller senare, kommer att fängslas, torteras och misshandlas på godtyckliga grunder.
Det finns en del som är av uppfattningen att flyktingar måste vara fattiga för att ha rätt att fly. Den klassiska definitionen för många människor innefattar skräckbilder av undernärda människor utan kläder. Det finns en del som hävdar att flyktingar som söker asyl i Sverige är lyxflyktingar eftersom de haft pengar att finansiera flykten.
Sanningen är att bland flyktingar finns alla möjliga människor, alltifrån de som har ingenting till de som har någonting. Det de alla har gemensamt är att de flyr, flyr undan grymheter ingen av oss kan föreställa sig. Flyktingstatus är inte avhängig ekonomiska, eller sociala, förutsättningar.
Under 2015 sökte 162 877 asyl i Sverige. Det är en ökning med 100%. De fem största ursprungsländerna hos asylsökande är Syrien, Afghanistan, Irak, Eritrea och Somalia. Det finns också en betydande grupp statslösa som söker asyl i Sverige.
Andelen människor som når Sverige är en bråkdel av de som väljer att fly sina hem. De allra flesta tvingas att stanna antingen som internflyktingar eller i flyktingläger i grannländer. Av världens 60 miljoner människor, varav en miljon i Europa, som befinner sig på flykt har alltså 2,7‰ (promille) – knappt 163 000, sökt asyl i Sverige under 2015.
Om vi tittar på hur de ekonomiska, och sociala, förutsättningarna ser ut i de fem länder varifrån flest andel asylsökande kommer så ser vi att det skiljer sig en hel del länderna sinsemellan.
Det senaste år som är komplett gällande BNP (i USDollar) är 2013, och jag kommer därför att redovisa siffror från detta år. Vi kan se att den ekonomiska aspekten skiljer sig mycket åt mellan de fem största länderna. Vi kan också se att Sveriges BNP är mer än 10 gånger högre än Iraks, som är det land av dessa fem som har högst BNP.
Klicka för större bild
Om vi ser till aspekter med samhällsanknytning, såsom läskunnighet hos personer över 15 år ser vi att läskunnigheten i Syrien 2013 var 86%, medan det i Somalia inte finns någon uppgift alls över läskunnighet. Som jämförelse ligger läskunnigheten i Sverige på 99%.
Klicka för större bild
När vi tittar på förväntat antal år i utbildning för kvinnor kan vi se att det skiljer sig markant mellan länderna, i fallande skala från drygt 11 år i Syrien ner till 1,5 år i Somalia. I jämförelse har vi Sverige med siffran 16,35 år.
Klicka för större bild
Spädbarnsdödligheten varierar kraftigt mellan de fem länderna. Vi kan se att Somalia, följt av Afghanistan och Eritrea, har den högsta spädbarnsdödligheten.
Klicka för större bild
En stötesten i debatten är att så många flyktingar har mobiltelefoner. Vid närmare efterforskning ser vi att det framför allt är Eritrea som urskiljer sig, med bara 6 mobilabonnemang per 100 personer. Mobiltelefonanvändningen är hög i Irak, Afghanistan och Syrien.
Klicka för större bild
Som vi kan utläsa av dessa siffror, som bara är ett axplock av företeelser som kan studeras, är skillnaderna mellan länderna enorma. Det finns inga gemensamma nämnare, siffrorna spretar åt alla håll. Ett land har högre utbildningsnivå än ett annat, medan ett annat har en starkare ekonomi än det första.
Tyvärr är det så att inte alla människor kan uppbringa de ekonomiska förutsättningar som behövs för att finansiera flykten. Att betala flyktingsmugglare för en livsfarlig transport, i överlastade gummibåtar, över Medelhavet är inte billigt. En del har inga pengar alls för att kunna fly, och tvingas därför att stanna. En del har inte pengar för att kunna fly längre än till flyktingläger, som allt som oftast inte är människovärdiga, i eller utanför hemlandet. En del har för lite pengar för att kunna finansiera en någorlunda säker flykt. Det är nödvändigt, i debatten, att poängtera att ingen är ”mer” flykting än någon annan.
Även politiska flyktingar måste skyddas och dessa är inte sällan utbildade personer med pengar, kontakter och en tidigare hög ställning i sina hemländer.
Det är inte ett argument att de som faktiskt kan fly har mindre rätt att fly. Risken att dö pga krig, terrorism och naturkatastrofer är lika stor oavsett hur mycket pengar man har, eller kan uppbringa. Jag är den förste att skriva under på att det finns en hänsynslös orättvisa i att vissa kan fly och andra inte. Men att använda flyktingars ekonomiska likviditet som slagträ i flyktingdebatten är ovärdigt, och verklighetsfrånvänt.
Krig, terror och naturkatastrofer härjar urskillningslöst, och skoningslöst, i många länder. Inte heller förtryck, förföljelse eller brister i mänskliga rättigheter tar hänsyn till hur mycket pengar en människa har på sitt bankkonto eller i madrassen. Det vi med all säkerhet kan fastställa är att dessa illdåd och grymheter, med oerhörd kraft, drabbar människor i en stor del av världens länder. Flyktingstatus har ingenting med pengar att göra. Alla sorters människor, oavsett ekonomisk och/eller social status, drabbas av ofattbara grymheter som tvingar dem att lämna sina hem.
Rätten att fly och rätten att söka asyl är oantastlig. Människor flyr för att överleva. Ingen flyr för att de vill, utan för att de måste.
Motargument 