Etikettarkiv: fördomar

Skillnaden mellan rasism och främlingsfientlighet

Orden ”rasism” och ”främlingsfientlighet” används ibland som om de vore synonymer. Detta är inte så konstigt, eftersom de båda ordens betydelse överlappar varandra en hel del. Men det finns också viktiga skillnader mellan dem, så ibland passar det ena ordet mycket bättre än det andra. Dessutom har ordet ”rasism” ett par väldigt olika betydelser. Så låt oss nu ta en närmare titt på tre fenomen vi kan stöta på, och utifrån detta prata om vad vi kan kalla dessa fenomen för.


1. Fördomar, bigotteri och diskriminering, baserat på en kategorisering av människor – vilken denna kategorisering än är. Detta kan utövas på individnivå, på gruppnivå eller på samhällsnivå, och oavsett vilket så blir det förtryck när det utövas tillräckligt kraftfullt. Detta fenomen kallas ibland för ”kategorism”, men det är också vanligt att kalla det för ”rasism”. Observera att sistnämnda lägger en mycket bred innebörd i ordet rasism, ett ord som det finns goda skäl att avgränsa till en smalare betydelse. För att beteckna detta mer allmänna fenomen kan ordet ”kategorism” därför vara att föredra.

2. Kategorism baserat på föreställningar om hudfärg, ”ras” eller etnisk bakgrund. Detta är vad som brukar menas med rasism, den vanligaste betydelsen av ordet.

3. Kategorism baserat på att utpeka någon/några som ”främling”. Det är en avsiktlig uppdelning i ”oss och dem” där den utpekade personen eller gruppen per definition ”inte är en av oss”. Detta är vad som brukar menas med främlingsfientlighet.

Rasism utan raser

Det finns inga raser, ändå finns rasism. Hudpigment har inte någon inneboende betydelse, men under flera sekler användes hudfärger som förevändning för slaveri – först som religiös dogm om att afrikaner skulle vara ättlingar till Noaks son Ham, därefter som pseudovetenskapliga idéer om biologiska egenskaper som till exempel kraniets form. Rasism handlar inte om hudfärg med mera i sig, utan handlar istället om fördomar, bigotteri och diskriminering utifrån föreställningar om hudfärg med mera. Det handlar alltså inte om raser som någon slags objektivt fenomen. Istället handlar det om rasifiering, alltså hur vissa människor tillskriver människor olika rastillhörigheter.

Vi får se upp med hur vi använder ord som rasism och främlingsfientlighet, så att vi inte förstärker idéer om att raser skulle vara en grej i sig respektive om att de som blir utsatta skulle vara ”främlingar”. Just därför bör ordet ”främlingsfientlighet” endast användas som ett begränsat och specialiserat ord, tillämpligt endast när det faktiskt handlar om att den som utövar kategorismen betraktar och behandlar de utsatta personerna just som främlingar.

Begreppet främlingsfientlighet och begreppen rasism i ordets breda och smala betydelser överlappar varandra en hel del, men inte så mycket att det vore rimligt att se dem som synonyma.


Källor:

Vetenskap och Folkbildning: Det finns inga raser 

Vetenskap och Folkbildning: Rasismens idéhistoria

Lästips:

Motargument: Rasism är både individuellt och strukturellt

Motargument: Myt: Den enda etniciteten

Motargument: What about Rasbiologiska institutet?

Motargument: Myt: Den nedärvda essensen

Motargument: Så fungerar det: Rasifiering

Foto-cred: John Darroch, CC BY-SA 4.0 , CC via Wikimedia Commons 

En annan bild av Malmö, del 2

Debatten. Media. Sociala medier. Det spelar nästan ingen roll vart du än vänder dig. Det finns en bild av Malmö som för många är nattsvart och som en stad i krigstillstånd. Vissa känner genuint en oro, medan andra ser en vinning i att peka och utbrista ”titta på Malmö”.

Malmö ikläds rollen som bekräftar upplevelsen av att det är för mycket mångkultur i vårt land. Vissa målar upp en bild av en stad där gäng styr med järnhand och människor vågar inte gå ut på kvällar och nätter.

Dock visar verkligheten en annan bild av Malmö de senaste åren: Den grova våldsbrottsligheten sjunker drastiskt. Motargument sätter fingret på vad det skulle kunna vara som gör det så svårt att få fram den ärliga och rättvisa bilden av Malmö.


Denna andra del i en längre krönika bygger på min tidigare artikel Malmö: ”Saft och bulle” framgångsrik faktor för att minska det grova våldet. I den artikeln finner du fakta och kortare redogörelser för vad polisen och myndigheterna tänker sig skulle kunna ligga bakom den positiva utvecklingen i Malmö.

Vi läser i diagrammet att antalet skottlossningar i Malmö på tre år har minskat med 70 %. Under samma tidsperiod har antalet sprängdåd i Malmö minskat med 73 %. Källa: Sydsvenskan.

Flera orsaker ligger bakom den svarta bilden

Alla som vill förmedla en ärlig och rättvis Malmöbild kämpar allt som oftast i motvind. Varför är det då så förbannat svårt att radera den felaktiga bilden av Malmö? Det finns flera orsaker som skulle kunna ligga till grund för det.

  • Media fortsätter att förmedla en mörk bild av staden. ”Dåliga” nyheter säljer bättre än bra. Sensation och frosseri ges utrymme på bekostnad av positiva händelser.
  • Internets och sociala mediers baksida, som innebär att vinklade nyheter, historier och direkta faktafel snabbt får spridning.
  • Våra fördomar. Alla sitter vi på dem, men hos gemene man finns tyvärr medias alla bilder av Malmö runt 2017 fastetsad i minnet, och övertygelsen är så stark att den känslan lever kvar.
  • Oviljan att se att det finns en positiv utveckling. Malmö får vackert inta rollen som statuerande exempel: Staden ”ska vara” värst i Sverige. Vissa populistiska politiker och deras sympatisörer ser det som gynnsamt att gängse uppfattning om Malmö ÄR: den befläckade staden med fortsatt skyhög kriminalitet, där de invandrardominerade gängen tillåts bestämma. Den egna agendan implicerar att även framgång blir motgång.

OK, vi har konstaterat att Malmöbilden på många håll är urdålig. Vad kan vi då göra för att förändra denna nattsvarta bild? När jag ställer frågan utgår jag ifrån att vi väl är överens om att vi vill att verkligheten förmedlas, utan överdrifter, och att korrekt fakta kommer upp på bordet och att staden får det rykte som den förtjänar?

Att skapa attitydförändring

Prio ett för att skapa attitydförändring ligger i att medier tar sitt ansvar. Journalister av idag byter mer än gärna ut fakta och saklighet mot sensation och frosseri. Det ”säljer” bättre att skriva om skyhög kriminalitet i mångkulturella Malmö, och våld. Ständigt detta våld. Det är sällan som positiva händelser belyses. Detta gäller såväl mainstream-media som public service och althögermedia.

När det kommer till fenomenen myter, anekdoter, fördomar och direkta felaktigheter som fortsatt sprids som virala löpeldar på sociala medier så kan vi motvilligt konstatera att det är en nästintill omöjlig nöt att knäcka. Det kommer kanske alltid finnas människor som tillsammans vidmakthåller ”monstret”, trots att ”monstret Malmö” i detta fall har blivit ett betydligt mindre sådant. Att i grupp hålla med varandra om saker är vanligt förekommande och skapar en känsla av samhörighet. Uppfattningarna om ”vi och dom” får i gruppen ett fortsatt existensberättigande. Sensationella lögner, konspirationsteorier och myter sprids tyvärr långt mer än fakta, statistik och saklighet.

Den senaste fyraårsperioden har visat att det finns hopp om Malmö. Med ett intensivt polisarbete, där polisen har använt sig av den s k ”hårda blåa linjen”, har de grova våldsbrotten i Malmö sjunkit. Myndigheterna har visat att vi med rätt insatser på rätt plats i såväl förebyggande som akut syfte kan komma en bra bit på väg. Det är där vi befinner oss, och arbetet har bara börjat.

Det finns flera sätt att angripa människors fördomar och ovilja. Den tveklöst bästa metoden är att förmedla korrekt fakta, statistik och saklighet. Om vi tummar på att förmedla verkligheten är det svårt att förändra folks fördomar, ovilja och okunskap.

Vad gäller den positiva utvecklingen i Malmö har myndigheterna berättat den goda nyheten att projekt ”Sluta skjut” fortsätter ytterligare tre år.

Läs också den första delen av denna krönika. Den finner du här:

En annan bild av Malmö, del 1


SVT visar sedan i söndags dramaserien ”Tunna blå linjen” som brutalt och ärligt beskriver Malmöpolisens vardag. Jag rekommenderar den varmt.


För att förekomma eventuella invändningar vill jag poängtera följande:

  • Definitionen av vad som är att betrakta som skottlossning ändrades i Malmö 2010, dvs en lång tid före den fyraårsperiod då den grova våldsbrottsligheten i Malmö sjunkit. Därmed används den ”nya” definitionen, som sedan 2010 alltså överensstämmer med definitionen i resten av landet, i statistiken för dessa år.
  • Varje skottlossning och varje sprängning är en för mycket. Att förmedla statistik som visar på att det 2020 skedde 20 skottlossningar och 17 sprängningar i Malmö är avsett att visa på att vi är på rätt väg i Malmö. Det är vad jag vill förmedla.

    Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

En annan bild av Malmö, del 1

Debatten. Media. Sociala medier. Det spelar nästan ingen roll vart du än vänder dig. Det finns en bild av Malmö som för många är nattsvart och som en stad i krigstillstånd. Vissa känner genuint en oro, medan andra ser en vinning i att peka och utbrista ”titta på Malmö”.

Malmö ikläds rollen som bekräftar upplevelsen av att det är för mycket mångkultur i vårt land. Vissa målar upp en bild av en stad där gäng styr med järnhand och människor vågar inte gå ut på kvällar och nätter.

Dock visar verkligheten en annan bild av Malmö de senaste åren: Den grova våldsbrottsligheten sjunker drastiskt. Motargument sätter fingret på vad det skulle kunna vara som gör det så svårt att få fram den ärliga och rättvisa bilden av Malmö.


Denna krönika i två längre delar bygger på min tidigare artikel Malmö: ”Saft och bulle” framgångsrik faktor för att minska det grova våldet. I den artikeln finner du fakta och kortare redogörelser för vad polisen och myndigheterna tänker sig skulle kunna ligga bakom den positiva utvecklingen i Malmö.

Vi läser i diagrammet att antalet skottlossningar i Malmö på tre år har minskat med 70 %. Under samma tidsperiod har antalet sprängdåd i Malmö minskat med 73 %. Källa: Sydsvenskan.

Bilden av Malmö som en stad där laglöshet och krigstillstånd råder är felaktig och orättvis. Det är nödvändigt, inte minst för Malmöbornas skull, att många fler i samhällsdebatter förmedlar bilden att polisen har gjort ett gigantiskt arbete, vilket har inneburit att gängkriminella getts mindre utrymme för sin verksamhet.

Virala lögner och halvsanningar

Det finns en förkärlek för att förvandla enskilda eller självupplevda händelser och anekdoter till en sammantagen bild av hur omfattande brottsligheten är. Det är viktigt att poängtera att enskilda eller självupplevda händelser och anekdoter inte kan tillåtas vara en sammantagen bild av verkligheten. För att förekomma vill jag här å det bestämdaste understryka följande: Alla har rätt till sin egna upplevelse. Men för att kunna förändra människors känslor till att bli något mer rationella, och stå i proportion till hur det ser ut i verkligheten, krävs gemensam ansträngning.

För någon dag sedan, i samband med att en artikel i Sydsvenskan, som visade att den grova våldsbrottsligheten i Malmö sjunkit drastiskt, hamnade jag i en diskussion med kollegor angående statistiken. Den konspiratoriskt färgade frågan ”tror du på det?” kom ganska snabbt från en person, någon annan höll tyst med frågeställaren, och en tredje visade att det är klart att man ska lita på statistiken. Frågan jag fick är symptomatisk för hur hela debatten ser ut. Så länge det finns en ovilja att tro på offentliga siffror i form av statistik från myndigheter såsom BRÅ och Polisen, blir det svårt att förändra den allmänna uppfattningen om hur verkligheten ser ut. Frågeställaren följde upp med två exempel på skjutningar som hen fått till sig via hörsägen. Vad är väl fakta när den inte överensstämmer med din självupplevda verklighet? För vissa av oss slår dikten verkligheten, och inte tvärtom.

På sociala medier, i kommentarsfält, på diverse forum och bloggar skickas mer eller mindre uppseendeväckande trevare ut i strid ström i hopp om att de ska bli bekräftade eller spridas vidare. Trevarna är inte sällan rena faktaförvrängningar, lögner, myter och teorier om konspirationer. Högst i kurs står en skev Sverigebild, kriminalitet, invandrare och bidrag. Tyvärr saknas, medvetet eller omedvetet, förmågan till källkritik. Att stanna upp, ifrågasätta och granska innan vi delar vidare är inte ett alternativ för många. Därför får lögnerna och myterna utrymme att bli de virala löpeldar som var avsikten hos den som startade den.

Den senaste fyraårsperioden har visat att det finns hopp om Malmö. Med ett intensivt polisarbete, där polisen har använt sig av den s k ”hårda blåa linjen”, har de grova våldsbrotten i Malmö sjunkit. Myndigheterna har visat att vi med rätt insatser på rätt plats i såväl förebyggande som akut syfte kan komma en bra bit på väg. Det är där vi befinner oss, och arbetet har bara börjat.

Det finns flera sätt att angripa människors fördomar och ovilja. Den tveklöst bästa metoden är att förmedla korrekt fakta, statistik och saklighet. Om vi tummar på att förmedla verkligheten är det svårt att förändra folks fördomar och okunskap.

Vad gäller den positiva utvecklingen i Malmö har myndigheterna berättat den goda nyheten att projekt ”Sluta skjut” fortsätter ytterligare tre år.

Läs också den andra delen av denna krönika. Den finner du här:

En annan bild av Malmö, del 2


SVT visar sedan i söndags dramaserien ”Tunna blå linjen” som brutalt och ärligt beskriver Malmöpolisens vardag. Jag rekommenderar den varmt.


För att förekomma eventuella invändningar vill jag poängtera följande:

  • Definitionen av vad som är att betrakta som skottlossning ändrades i Malmö 2010, dvs en lång tid före den fyraårsperiod då den grova våldsbrottsligheten i Malmö sjunkit. Därmed används den ”nya” definitionen, som sedan 2010 alltså överensstämmer med definitionen i resten av landet, i statistiken för dessa år.
  • Varje skottlossning och varje sprängning är en för mycket. Att förmedla statistik som visar på att det 2020 skedde 20 skottlossningar och 17 sprängningar i Malmö är avsett att visa på att vi är på rätt väg i Malmö. Det är vad jag vill förmedla.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Söder (SD): Abort är mord och ett preventivmedel

Sverigedemokraternas Björn Söder rycker partiet tillbaka in i abortdebatten. Söder hävdar att abort är den överlägset vanligaste dödsorsaken i världen och att det används som preventivmedel. Att abort skulle vara mord är abortmotståndarnas starkaste argument, och torde inte stämma överens med partilinjen. Det finns inte heller några belägg för att kvinnor använder abort som preventivmedel. Kvinnor behöver inte meddela orsaken till varför de gör abort.


SD har officiellt intagit en inställning till abort som liknar övriga partiers. Partiet hade länge ett krav på att sänka gränsen för fri abort från vecka 18 till vecka 12. Jimmie Åkesson sa i oktober 2019 i en intervju med Aftonbladet att frågan hamnade alltför mycket i fokus i valrörelsen 2018. För att undvika att partiet framöver ska hamna i samma situation valde de alltså att slopa kravet. Samtidigt signalerade de att de skulle sluta driva frågan om samvetsfrihet.

Åkesson poängterade att abortfrågan har hamnat i skymundan i partiet och inte diskuterats på högre nivå under en längre tid. Mot bakgrund av att abort vid tiden inte fanns med i vare sig politiska program eller åsiktsdokument, är det en legitim fråga att ställa sig huruvida partiet anser att kvinnofrågan abort är särskilt prioriterad. Åkesson har i SVT Opinion Live i juli 2018 uttryckt att:

”Det är ingen viktig fråga, utan mer ett principiellt ställningstagande” (Källa: SVT.se)

I en skriftlig fråga 15 januari 2021 läser vi följande kontroversiella skrivelse signerad Söder:

”Tidningen Världen Idag rapporterar i dag, den 15 januari 2021, om att den vanligaste dödsorsaken på jorden under 2020 var abort. Totalt 42 miljoner ofödda dödades i aborter, enligt Worldometer, vilket kan jämföras med den näst vanligaste dödsorsaken, smittsamma sjukdomar, som skördade 13 miljoner människoliv och 1,8 miljoner som under förra året dog i covid-19.” (Källa: Riksdagen.se)

Söder påstår att abort är en dödsorsak, dessutom världens klart vanligaste dödsorsak. Han påstår också att abort innebär att ofödda dödas, dvs mördas. Påståendena finner han hos den kristna tidningen Världen idag, som samma dag som Söder rafsar ihop sin skriftliga fråga slår upp en artikel om att 42 miljoner ofödda dödades av abort världen över 2020.

Ofödda foster ingår inte i befolkningen. Därför kan abort inte vara en dödsorsak, då statistiken i dödsorsaksregistret rör levande människor. Åsikten att abort skulle vara en dödsorsak skulle samtidigt innebära att  abort är mord. Vem är mördaren i så fall? Är det läkaren som utför aborten? Eller är det mamman som bär på barnet? Kanske är det pappan, som också bidragit till att fostret blev till?

Den vanligaste dödsorsaken i Sverige är hjärt- och kärlsjukdomar, följt av cancer och psykiska sjukdomar/beteendestörningar (framför allt demens).

Vidare i frågan tar Söder återigen upp frågan som SD har haft uppe flera gånger tidigare, nämligen att abort skulle vara ett slags preventivmedel:

”Sverige brukar framhäva sitt internationella arbete gällande sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. I det arbetet brukar fokus ligga på kvinnors rätt till abort. Sällan – eller aldrig – framhålls barnens rätt till liv. Med ett skevt fokus riskerar abort att bli ett slags preventivmedel där ingen hänsyn tas till de ofödda barnens rättigheter.” (Källa: Riksdagen.se)

Abort som preventivmedel?

Framför allt SD-kvinnor har varit aktiva i abortfrågan. Den kvinnofientliga politiken har bl a framförts av Paula Bieler, som nu har lämnat SD och politiken. Hon har påstått att kvinnor använder abort som preventivmedel. Även Julia Kronlid, en kristen profil hos SD, har utan belägg hävdat detsamma. Bieler, Kronlid och Söder använder sig av gissningslekar. De kan inte styrka det farliga och generaliserande påståendet.

Problemet för Söder, och SD, är att det inte finns belägg för att abort skulle användas som preventivmedel. Det finns inga krav på kvinnor att berätta varför de vill göra abort. Följaktligen finns ingen statistik om orsaker till abort. Både RFSU:s ordförande Kristina Ljungros och Socialstyrelsens sakkunniga Karin Gottvall styrker att det är en myt att kvinnor skulle utföra abort som ett slags preventivmedel.

Fram till vecka 18 är orsaken till abort en privatsak. Det är olagligt att fråga om varför en kvinna vill avsluta en oönskad graviditet.

SD-motioner om abort bygger på fördomar och extremism

Partiet har under åren lagt en mängd motioner i abortfrågan. Det är tydligt att frågan är viktig för många i partiet, oavsett vad partiledare Åkesson säger. SD-politiker som uttrycker sig i abortfrågan använder en egenhändigt hopsnickrad sanning då de påstår att abort används som preventivmedel. Argumentet bygger inte på fakta, utan på fördomar och hörsägen. Den nuvarande abortlagen finner du här.

Det är extremt att hävda att kvinnor som gör abort gör sig skyldiga till mord. Det är en åsikt som drivs stenhårt av abortmotståndare och bygger på en religiös övertygelse, framför allt inom katolicismen. Enligt fundamentalister är allt liv oantastligt, oavsett om det handlar om ett ofött foster utan möjligheter till överlevnad utanför kvinnans kropp. Svenska kyrkan ställer sig inte bakom påståendet att abort är mord. De påpekar att det genom historien har funnits skilda åsikter, och summerar ner i huruvida fostret vid befruktning är en individ och när fostret anses få en ”själ”. Tidningen Världen idag, som står på kristen grund, är uppenbarligen av motsatt åsikt.

Påståendena som Söder för fram i är baserade en extrem religiös övertygelse – att abort skulle vara mord – och på en myt – att abort används som ett slags preventivmedel. Söder, liksom föregående SD-politiker som höjt sina röster i frågan, sprider såväl extremism som falsk fakta. Troligtvis går Söders ord stick i stäv med partilinjen, i alla fall den officiella. Lika troligt är att det finns många fler i partiet med samma kvinnofientliga åsikter.

SD-kvinnor har samma kvinnosyn som SD-män

Generalfelet som SD gör är att de ger sig in i ett obehagligt översitteri när de ger sig själva tolkningsföreträde och dikterar vad de tror är kvinnors tankar om vad de vill göra med sina egna kroppar.

Det är ännu ett bevis på hur SD:s kvinnosyn skiljer sig från andra partiers. Eftersom frågan genom åren framför allt drivits av kvinnor, är det obehagligt slående att det inte bara är männen i SD som står för denna förnedrande kvinnosyn.

Jag avslutar med att ställa följande frågor till dig, Björn Söder:

Vad är det som gör att du likställer abort med mord, när dödsorsaker enbart appliceras på levande människor som räknas in i befolkningen?

Vem är, enligt dig, mördaren då ett foster tas bort?

Vad är det som gör att du tar dig rätten att tala för kvinnor som gör abort och påstå att du vet orsakerna därtill, när du uppenbarligen inte har något över huvud taget som backar upp det du påstår?


Pga såväl extern som intern kritik har Björn Söder 210121 valt att dra tillbaka frågan, men avser att formulera om den. Motargument avser att följa händelseförloppet.

Lästips:

Läkare utan gränser : Abort är sjukvård

Amnesty: Kvinnorättigheter – abort

Läkare utan gränser: Osäkra aborter leder till lidande och död


Länk till den skriftliga frågan utifall att den raderas från riksdagens hemsida:

http://web.archive.org/web/20210117131724/https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/skriftlig-fraga/antalet-aborter-i-varlden_H8111292

SD:s parallella universum – ”Svenskfientlighet”

Sverigedemokraternas livselixir är att dela in befolkningen i ”vi och dom”, i deras fall svenskar vs invandrare. SD:s retorik bygger systematiskt en illusion av att endast deras anhängare (med ”rätt ursprung) skulle vara svenska ”på riktigt” och att varje avsteg från deras ideologi skulle per automatik innebära ”svenskfientlighet”.

Samtidigt som de ständigt berättar sagor om att Sverige och svenskarna skulle vara under attack så finns det i själva verket inte något annat riksdagsparti som talar så illa om Sverige och svenskarna så mycket som SD.

SD:s retorik ingår i en klassisk högerextrem diskurs.


Vi som följer och granskar Sverigedemokraterna finner ständigt och jämt bevis på att de befinner sig i en annan värld, ett parallellt universum.

Bakgrunden till det märkliga förhållningssätt man har till omvärlden är att sverigedemokrater i stor utsträckning baserar sin uppfattning på känslor, gissningar och fördomar. Detta kombinerat med allsköns konspirationsteorier är det som ligger till grund för den enfaldiga och verklighetsfrånvända politiken.

SD är top of the pops på att få deras sanning att förefalla vara den verkliga sanningen. Sällan backas denna sanning upp av fakta, expertis eller forskning.

SD:s strategi för att normalisera rasism och nazism

Begreppen ”svenskfientlighet”, ”islamisering” och ”omvänd rasism” går hand i hand med den klassiska och rasistiska konspirationsteorin om ”folkutbytet”. Konspirationsteorin kan sammanfattas som den, av ”eliten” iscensatta, illvilliga och medvetna planen, att byta ut den svenska befolkningen mot icke-svenskar. Retoriken utgör delar av den diskurs som SD använder sig av som motvikt till rasism.

De som benämns ”svenskfientliga” är människor som ser på det svenska samhället som en plats där flera kulturer kan samsas, där olika personligheter får utrymme och där det är OK att högtider firas, oavsett om dessa uppfattas som typiskt svenska, eller inte. I kontrast mot ”svenskfientlig” finner vi det av SD stulna begreppet ”sverigevän”. En ”sverigevän” är en person som påstås värna det svenska, den svenska kulturen, den svenska mentaliteten och de svenska traditionerna.

En viktig skillnad mellan då och nu är att SD menar att det idag är ”eliten”, inte folket, som inte värnar ”det svenska”. I SD:s värld står ”eliten” inte på folkets sida. Vilka som innefattas i ”eliten” är något oklart, men att stora delar av ”sjuklövern” (övriga riksdagspartier), myndigheter och ”gammelmedia” ingår är högst sannolikt.

I en intervju med Expo talar Lars M Andersson, historiker vid Uppsala universitet, om den nationalistiska tankefiguren i ett historiskt perspektiv:

Det finns en föreställning som går tillbaka åtminstone till 1800-talet och nationalismens framväxt som går ut på att svenskarna inte älskar sitt fosterland tillräckligt och istället föredrar allt utländskt. Det är en i huvudsak konservativ uppfattning och den användes bland annat för att förklara och försöka motverka utvandringen till Amerika. Unga svenskar lämnade Sverige eftersom de inte var tillräckligt fosterländska. Sveriges blod hävdades rinna ut och in fick man istället ”underhaltigt blod”. Det som åsyftades var främst den judiska invandringen. Tankefiguren påminner om den moderna konspirationsteorin om ett befolkningsutbyte. (Källa: Expo)

Begreppet ”svenskfientlighet” återkommer ständigt i SD:s vokabulär, och är en medveten retorik som skapar splittring och polarisering, och förstärker den för partiet så viktiga uppdelningen mellan ”vi och dom”, dvs svenskar vs invandrare. Begreppet är ett sätt att låta rasism och nazism ta plats och normaliseras.

Jimmie Åkessons ”kulturkrig”

Retoriken är som mest effektiv när den anammas av partitoppar som Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och Henrik Vinge. I SVT:s talkshow ”Skavlan” hävdade SD:s partiledare Jimmie Åkesson, i samband med partikamrat Mattias Karlssons omtalade uttalande på Facebook att det alltsedan 68-rörelsen pågått ett ”kulturkrig”. I intervjun hör vi bland annat följande:

Det är ett kulturkrig som pågår i hög grad. Det har gått 50 år sedan 68-rörelsen. Den påverkade vårt samhälle i en riktning där nationen och nationell identitet blev något fult. (Källa: SVT)

I Karlssons omtalade Facebook-inlägg läser vi bl a följande:

Det finns ingen tid att vila eller att sörja brustna illusioner och förhoppningar. Vi har inte valt det här, men våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död. Det finns bara en väg och det är framåt. (Källa: Facebook)

I en propagandaintervju på SD:s egna Youtubekanal talar pressekreterare Henrik Vinge om ”svenskfientlighet”:

”Jag hoppas att vi ska uppmärksamma den här frågan att svenskfientligheten är ett problem för tusentals svenskar… och det är nånting som drabbar människor… så när man blir utsatt för hot och våld, våldtäkter på grund av att man är svensk. Vi måste stoppa det. Det är det som är min målsättning, vi måste stoppa svenskfientligheten.

Sverige är Europas farligaste land just nu, på grund av den stora invandringen.” (Källa: Sverigedemokraternas Youtubekanal)

Retoriken, och argumentationen, är tydligen vägvinnande. SD:s utgångspunkt är att det pågår ett ”kulturkrig” mellan två samhällssyner; den ”sverigevänliga” och den ”svenskfientliga”. Verktyget är enkla, simpla, slagkraftiga men dåligt underbyggda argument. I det enkla, som uppfattas vara sanningen, finner en hel del människor trygghet och en känsla av att ”vi” är starkare än ”dom”. Som en bonus till den enkla argumentationen följer retorik som, allt oftare, faller utanför lagens, och moralens, ramar.

Statens medieråd skriver följande på regeringens hemsida om ”svenskfientlighet”, vilken har sin utgångspunkt i att vädja till mottagarens medkänsla med antingen den egna ”utsatta” rörelsen eller med drabbade ”svenskar”:

I högerextrema diskussionsforum förekommer ofta diskussionstrådar om hur ”oskyldiga svenskar” rånats och/eller misshandlas av ”invandrargäng”. Syftet med dessa återkommande historier är att skapa en bild av systematiska övergrepp där alla svenskar kan utsättas för övergrepp av svenskfientliga element. I sammanhanget framställs den rasideologiska rörelsen som det enda fungerande skyddet mot sådana övergrepp. Berättelser om hur invandrare våldtar svenska kvinnor är också vanligt förekommande på de högerextrema webbplatserna. En annan typ av viktimisering som är relativt vanligt förekommande hos extremhögern är att framställa den egna rörelsen som offer för orättfärdigt åsiktsförtryck och statligt sanktionerad förföljelse. (Källa: Regeringen.se, sid. 13-14)

SD har en alldeles egen Sverigebild, som bl a innehåller nationalistiska tankefigurer som funnits sedan 1800-talet. I tankefigurerna finner vi begreppet ”svenskfientlighet”. För partiet är den en strategi som syftar till att urvattna rasism och nazism, bl a genom att hävda att Sverige befinner sig i ett ”kulturkrig”. På ena planhalvan finner vi ”sverigevännerna” och på den andra de ”svenskfientliga”. Att partiet inte har legitima belägg för sin Sverigebild verkar spela mindre roll. Övertygelsen om ”svenskhatet” är så stark att det blir till verklighet. I själva verket är det ytterligare ett bevis på att partiet befinner sig i ett parallellt universum.


Mer läsning på Motargument om ”svenskfientlighet”, rasism mot svenskar och ”kulturkrig”:

Recension av Jonathan Lundbergs ”Sverigevänner”

Rasism mot svenskar: Hur SD gör en höna av en fjäder

SD: ”Vi måste göra något åt svenskfientligheten”

Vem ska jag tro på, SD?

”Svenskfientlig” kalender

”Svenskfientliga” är vi allihopa?

SD:s prat om ”svenskfientlighet” är klassisk högerextrem retorik

Länksamling: Samhällsnytts lögner, vinklingar och #fakenews

Motargument har genom åren skrivit en hel del artiklar som avslöjar Samhällsnytts lögnaktiga journalistiska värv. Samhällsnytt följer inte de pressetiska reglerna. I slutet av denna artikel kommer en sammanställning av de artiklar vi har uppmärksammat genom åren. Tyvärr har vi inte tid att granska allt som Samhällsnytt publicerar, det hade krävt en heltidstjänst.


De högerextrema propagandabloggarna förmedlar alternativa sanningar. De kännetecknas av sin monotona och enkelspåriga agenda. Inte sällan spelar artiklarna på dessa bloggar på såväl medvetna som omedvetna fördomar som sprids i debatten, på nätet och ute i stugorna. Verktygen som man medvetet använder sig av är #fakenews, alternativ fakta, lögner och (medvetna?) sakfel.

Den 1 september 2017 lanserades en ny alternativ nyhetssajt. Den fick det förtroendeingivande namnet Samhällsnytt.

Vad är Samhällsnytt?

På hemsidan kan vi läsa följande:

”Samhällsnytt tar ett brett publicistiskt grepp. Vi specialbevakar de områden där etablissemangsmedia uppvisar underlåtenhetsförsyndelser, men fokuserar också brett på allmän nyhetsjournalistik. Dessutom gör vi regelbundet granskande och grävande filmreportage.

Vår målsättning är att vara den publicistiska produkt som framtidens samhällsintresserade mediekonsumenter vill ha och har rätt att kräva.”

Samhällsnytt är i stora drag samma som Avpixlat, som la ner samtidigt som Samhällsnytt startade upp.

Varför bytte Mats Dagerlind et al namn? Innan nyhetssajten 2011 antog namnet Avpixlat gick man under namnet Politiskt Inkorrekt. Den enklaste förklaringen var att man känner sig ha förbrukat sin trovärdighet efter några år. Politiskt Inkorrekt, sedermera Avpixlat, var populärt hos redan frälsta, men de bar på ett stigma som hindrade dem att nå ut till icke-frälsta.

I och med namnbytet såg man möjlighet att vinna nytt territorium. Vi som dagligen hänger med i den politiska debatten och följer såväl gammelmedia som alternativ media har sett igenom denna taktik.

Samhällsnytt består, enligt hemsidan, av:

  • Mats Dagerlind, politisk chefredaktör och ansvarig utgivare. Skriver artiklar. Dagerlind skriver inte sällan antimuslimska/islamofobiska texter. Dagerlind uttrycker sig inte sällan homofobiskt.
  • Egor Putilov, mest känd för den s k ”Putilov-affären”. Skriver artiklar. Putilov är numer bortplockad från hemsidan, men han har skrivit 608 artiklar för Samhällsnytt.
  • Kent Ekeroth, f d sverigedemokratisk riksdagsledamot som under tiden i riksdagen också arbetade administrativt med Avpixlat, sedermera Samhällsnytt. Skriver artiklar och krönikor. Ekeroth var också delaktig i den s k ”järnrörsskandalen”. Ekeroth har genom åren varit föremål för många skandaler.
  • Simon Kristoffersson beskrivs som redaktör för sociala medier, ”grävande” journalist och redaktör. Skriver artiklar.
  • Mira Aksoy, nationalkonservativ skribent och utbildad modekommunikatör i Italien. Har en politisk bakgrund i Moderaterna och Ungsvenskarna. Skriver artiklar.
  • Jan Tullberg, docent i företagsekonomi, samhällsdebattör och författare. Skriver krönikor. Han ifrågasätter i denna filosofiska text begreppet ”allas lika värde”. Tullberg är numer bortplockad från sidan, oklart varför.

Vi noterar att det är stor omsättning bland medarbetarna på Samhällsnytt.

Motargument avslöjar Samhällsnytt gång på gång

Motargument har under flera år arbetat med att publicera artiklar som avslöjar Samhällsnytts, och tidigare Avpixlats, agenda som allra helst tar sig uttryck i  lögner, vinklade nyheter, alternativ fakta och #fakenews. Samhällsnytts kall är att bekräfta fördomar. Och man gör det utan skrupler, och gör avkall på etik och moral. Bloggens medarbetare har inga betänkligheter kring att publicera komprometterande uppgifter och foton på icke dömda, misstänkta, gärningsmän.

Då vi har avslöjat felaktigheter i Samhällsnytts nyhetsrapporteringar har vi varje gång uppmärksammat Dagerlind et al på det. Ett tag svarade de på tilltal via Twitter. Vid några tillfällen tog man till sig av våra konfrontationer och förstod att det är allvarligt att sprida lögner, #fakenews och sakfel. Då valde man att uppdatera, ändra och radera i ett par av sina artiklar.

På senare tid har man valt att svara med tystnad. Vi får inga svar på Twitter, och man gör heller inte längre några ändringar i de felaktiga artiklarna. Detta innebär att Samhällsnytts artikelbibliotek är fyllt av artiklar som är #fakenews, lögner och dessutom innehåller sakfel. Detta verkar inte längre bekomma Dagerlind och hans stab. Samhällsnytts läsare bedriver sällan, eller aldrig, källkritik. Inte heller väljer man att faktagranska det som publiceras på bloggen. Läsarna förefaller vara nöjda med att nyhetsrapporteringen bekräftar de fördomar som de själva besitter. Lögnerna blir till sanning, oavsett.

Nyhetsartiklar, som är write-offs på andra nyhetsförmedlares nyhetsartiklar, är ofta osakliga då de färgas av skribentens åsikter och fördomar. Ofta läggs, för nyheten, irrelevant fakta till i texten.

Vi som arbetar med Motargument har begränsad tid att avslöja Samhällsnytts, och andra alternativa mediebloggars, lögner och #fakenews. Det hade behövts en heltidsanställd för att hinna med att bemöta allt. Denna sammanställning är enbart en bråkdel av alla de artiklar som vi skulle vilja bemöta om vi bara hade förutsättningarna.

Bristen på etik och moral

Samhällsnytt följer inte de pressetiska reglerna. Detta är en anledning till att man inte erhåller presstöd. Bloggen finansieras av donationer. För den som är intresserad av att få inblick i de pressetiska reglerna och därefter kunna dra slutsatsen att Samhällsnytt inte följer de pressetiska reglerna kan läsa om det på PO-PONs (Allmänhetens pressombudsman/Pressens opinionsnämnd) hemsida.

Samhällsnytt uttryckte i samband med lanseringen av bloggen hösten 2017 att man hade för avsikt att bredda sin journalistik och bevaka även andra saker än muslimer, invandrare, migration och flyktingar. Med facit i hand har vi blivit varse att man inte har lyckats med den föresatsen.

Samhällsnytt är inget nytt. Det är samma enformiga, hatiska och främlingsfientliga mantra om och om igen. Samhällsnytt bedriver samma ”journalistik” som dess föregångare Politiskt Inkorrekt och Avpixlat har gjort. Det som är nytt är namnet, designen på hemsidan och några skribenter.

Gå inte på den lätte.


Dela gärna denna länksamling när ni får frågan om vad i Samhällsnytts artiklar som är vinklat, lögner eller #fakenews.


Motarguments artiklar som avslöjar Samhällsnytt:

Samhällsnytt sprider #fakenews om ensamkommande och #vistårinteut

Myt: Regeringen och Vänsterpartiet är för barnäktenskap

Samhällsnytt och Fria tider använder psykiskt funktionsvarierade som politiskt slagträ

Samhällsnytt ljuger om migranter på Medelhavet

Samhällsnytts Mats Dagerlind skriver artikel på hörsägen

Samhällsnytt: Är Försäkringskassan nazister?

Samhällsnytt sprider falsk information om belgisk julmarknad

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 1)

Samhällsnytt återpublicerar föråldrad statistik

Myt: Sverige har aldrig varit mångkulturellt

News Flash: Människor vill flytta till andra länder

Vad i Toblerone är halal?

Samhällsnytt bluffar om klimatstrejkaren Greta Thunberg

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 2)

Samhällsnytt ljuger igen: ”Sverige mest korrupta land i Skandinavien”

Samhällsnytt: ”Kriminaliteten i Sverige liknar alltmer inbördeskrig”

När Samhällsnytt påvisar ”hyckleri”

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 3)

Samhällsnytt avslöjar reklamfilm på utländskt språk – Motargument gräver djupare

Samhällsnytt avslöjar fysisk omöjlighet: ”Afghanledaren Omid har två födelsedagar”

Samhällsnytt ljuger om branden i Notre Dame

Samhällsnytt: Ronneby farligare än Chicago

Tullbergs myter och fiktioner

Diskrepansen mellan anmält brott och faktiskt brott

Angående orosanmälan gjord mot Greta Thunbergs föräldrar

Rustas kyrka utan kors skapar folkstorm

Bjuder Malmöpolisen kriminella på pizza?

Polis tas ur tjänst, Samhällsnytt hittar på varför

Myt: ”Anhöriginvandringen ökar med Barnkonventionen”

Samhällsnytt påstår: ”Inbrott i fritidshus och bedrägeri är avkriminaliserat”

Vem får bestämma hur du klär dig?

En debatt som blossat upp på internet i allmänhet, och Facebooks hatsidor i synnerhet, är vilken färg på kläder som Nyamko Sabuni (L) ska ha. Jag försökte att föra fram att den enda personen som har rätten att avgöra vilken färg någon person, vem som helst bör ha ska avgöras av individen. Här mötte jag direkt på patrull, det tillhör tydligen yttrandefriheten att säga vad en person, läs kvinna, ska ha på sig. Mitt ifrågasättande gjorde tydligen intrång på dessa människors yttrandefrihet.


I en debatt som blossat upp i en hatgrupp på Facebook gick ut på att Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni till sitt senaste riksdagsframträdande hade valt en specifik färg på sin klänning. Önskemålen flödade om vilken färg på klänningen hon borde ha valt istället. Detta sker alltså i en grupp på Facebook år 2020, frågan ställdes dessutom ihop med om man skulle bli stämplad som rasist. Jag lade in en kort replik att man förvisso inte skulle bli klassad som rasist, men däremot som mansplainande mansgris men att han gärna fick testa själv för att se hur hans ytterst privata önskemål skulle mottas av Sabuni.

Något senare, när debatten kring hennes val av färg på klänning hade bubblat på ett tag, gjorde jag en jämförelse med kalifatets åsikter om vad kvinnor bör klä sig i. Den jämförelsen var långt ifrån accepterad. Vi återgår till min tankebana om de påståenden som florerade i denna grupp på Facebook, där en grupp män gör sig till talespersoner för vad en kvinna bör bära för färg på sin klänning, eller för den delen vad för sorts kläder hon bör bära då är vi farligt nära samma sorts styre som kalifatet nyttjar: Män bestämmer vad en kvinna ska ha på sig.

Här blir debattören tillsagd att hen visst får ha åsikter men att man inte alltid behöver uttala dem. Varpå debattören blir stött och menar att han blivit tillsagd att inte ha åsikter om en annan människas klädval. Detta är ett typiskt debattfel som begås i hatgrupper likt den aktuella här. Yttrandefrihet är att få säga vad man vill utan att bli emotsagd. Det finns en diskrepens mellan åsiktsfrihet och yttrande frihet. där åsikten ger dig fritt att ha vilka åsikter du vill, medan yttrandefriheten förvisso ger dig rätt att säga vad du vill, men där du kommer att stöta på meningsmotståndare och även rättsligt motstånd i form av förtal och/eller hets mot folkgrupp.

Lång tradition av kvinnoförtryck

För att skapa ytterligare en dimension i dessa klädkoder citerar jag några rader om klädkoder och i detta fall om slöjans historia.

Huvudbonader har uttryckt status och tillhörighet i alla kulturer och tider. Långt in på 1900-talet bar gifta kvinnor på den svenska landsbygden huvudduk eller sjalett för att markera ”ärbarhet och dygd”. I vissa delar av Sverige tvingades ogifta kvinnor som blev med barn att bära en röd så kallad horklut. De fick inte gå barhuvade som andra ogifta kvinnor, och inte bära den huvudduk som gav de gifta kvinnorna status. (Källa: Feministiskt initiativ, Slöjan har en historia av både förtryck och befrielse)

Slöjan har haft en lång historia även i Sverige. Det är inte länge sedan kvinnor bar schalar som täckte deras hår och det var inte enbart när de besökte kyrkan, det rör sig om mindre än 40 år sedan. I en essä i SvD läser vi bl a:

Men Paulus påbud om kvinnas hår formades inte i ett vakuum. För tvåtusen år sedan var normen bland såväl judinnor som romerska kvinnor att dölja sitt hår från och med giftermålet. Det var ett tecken på kyskhet. Judiska män kunde begära skilsmässa utan att betala tillbaka hemgift om kvinnan gått barhuvad utomhus. Gifta romerska kvinnor bar i regel ett slags kappa eller mantel som dolde allt utom händer och ansikte då de visade sig offentligt. (Källa: SvD, Slöjan har en lång historia i Sverige)

Män har i alla tider runt om i världen försökt styra över vad kvinnan ska bära för kläder med olika bestraffningsmetoder om hon skulle bryta mot dessa. En artikel i Expressen tar upp några bra exempel på hur män har försökt, och än idag försöker, styra hur kvinnor ska klä sig. Vi män bör konstant ställa oss frågan ”på vilket sätt kan jag ha varit med och bidragit till fenomenet?”. Jo, genom att exempelvis tala om för en kvinna vilken färg på klänningen som hade varit snyggare, genom att förklara för sin minderåriga dotter att hon bör nog ha en baddräkt istället osv. Ett av exemplen är att:

Det tvådelade klädesplagget skapades 1946 i Frankrike. Påven bannlyste plagget och även andra länder som Italien, Spanien, Portugal och Australien, förbjöd kvinnor på den här tiden att bära bikini. (Källa: Expressen)

Jag väljer att peka på dessa företeelser då jag anser att de visar på att problemet med att män bestämmer vad kvinnor ska och inte ska ha på sig är ett arv som vi bär med oss i våra kulturer långt tillbaka i tiden.

Rent juridiskt finns det ett antal paragrafer som skyddar individen att själv uttrycka hur hen ska klä sig och uttrycka sig i form av alla möjliga utsmyckningar. På regeringens hemsida står det att läsa bland annat:

Den handlar om att människor har rätt att leva i frihet och att kunna bestämma över sina liv. Människor har rätt att till exempel tycka, tänka och säga vad de vill så länge det inte skadar andra människor. (Källa: Regeringen: Vad är mänskliga rättigheter?)

Julia Nyberg, svensk författarinna.

Miljontals kvinnor har utsatts för repression, för fängelsestraff, böter och förnedring av regimen just för att de inte vill bära tvångshijab.  (Källa: SVT, I 40 år har Irans kvinnor förtryckts av regimen)

Vem bestämmer?

Kan vi då via lag kräva vilka kvinnor kläder ska ha på sig, eller bör vi helt enkelt låta kvinnor bestämma det själva? Kan vi enas kring att kvinnor vet bäst vad de trivs med att ha på sig, oavsett om det handlar om en färg på en klänning eller om en hijab? I Sverige var det mindre än 100 år sedan kvinnan valde att täcka håret utifrån kristen tro. Min mormor bar hijab för att visa att hon var en gift kvinna och detta var för mindre än 50 år sedan. Kan vi enas kring det faktum att kvinnor faktiskt kan välja fritt bland det klädutbud som finns att bära?

Det handlar alltså om en tunn linje att vandra längs om man vill hålla sig inom lagens råmärken. Visst kan du uttrycka dina känslor kring en persons kläder, men du riskerar att hamna inför domstol om du disrespekterar andra människors rätt att utrycka sig själv. Det handlar till syvende och sist om varje individs rätt att uttrycka sig själv i kläder och utseende som kanske provocerar dig och hur du tänker att denna person ska utrycka sig. Detta gäller oavsett om det som provocerar dig handlar om, tatueringar, piercingar, hårfärg eller att täcka valda delar av kroppen. Vad kommer att bli vår nästa strid kring vad som är acceptabelt att bära? Piercingar, tatueringar, eller kanske rent utav frisyrer? Kan vi snälla enas kring det faktum att individen vet bäst hur hen vill se ut när hen går ut bland människor?


Källor
Expressen, Så har män styrt kvinnors kläder genom åren
Feministiskt initiativ, Slöjan har en historia av både förtryck och befrielse
Regeringen, På lätt svenska: Vad är mänskliga rättigheter?
SvD, Slöjan har en lång historia i Sverige
SVT. I 40 år har Irans kvinnor förtryckts av regimen


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Att bygga för integration – hyresrätter på Limhamn skapar konflikt

Limhamns sjöstad är ett f d industriområde i utkanten av Limhamn i Malmö.  De senaste åren har industrierna successivt ersatts med radhus, bostadsrätter och hyresrätter. I enlighet med rådande bostadspolitik syftar mixen av boendeformer till att stävja segregation och främja integration. Hyresrätterna har upprört en del av dem som har investerat i radhus och bostadsrätter.  Oro och känsla av otrygghet sprids i stadsdelen. Dessa känslor är inte fakta. De orsakas av rasism och fördomar om andra sociala grupper.


Andreas Schönström (S), ordförande för tekniska nämnden i Malmö säger i en intervju med Expressen att:

– Det är sedan många år tillbaka en uttalad strategi i Malmö att bygga en blandstad för att inte upprepa gamla misstag. I områden som Rosengård och Holma byggdes villaområde, hyresområde och bostadsrättsområde vid sidan av varandra utan att blandas. När vi nu bygger nytt är vi väldigt måna om att boendeformerna ska blandas och att människor ska hitta sina nya hem utan sociala eller fysiska barriärer. (Källa: Expressen)

Expressens artikel ”Oron växer – hyresgäster flyttar in i rika stadsdelen” är onyanserad sensationsjournalistik. Förvisso nämns att kriminaliteten på Limhamn sjunker, men artikelns främsta budskap är att förmedla människors oro för områdets framtid.

Fördomar och rasism orsakar oro

En person som varit näringsidkare i området i 17 år uttrycker (felaktigt) att kriminalitet som våldsbrott och stölder ”visserligen alltid funnits här, men det har ökat sedan hyreskomplexen kom upp, men det får man inte lov att säga för då är man rasist”. (Källa: Expressen)

I den privata Facebook-gruppen ”Vi på Limhamn” är tongångarna polemiska, konspiratoriska och (delvis rasistiskt) fördomsfulla. Den generella uppfattningen i kommentarsfälten gällande inlägg om integrationssatsningen i Limhamns sjöstad är att kriminaliteten ökat i och med hyresrätterna. Flera av kommentarerna är att betrakta som rasistiska. Gruppen har med tiden kommit att glida från det som var syftet, dvs information om saker som händer och sker, till att i allt större utsträckning handla om oro, otrygghet och kriminalitet. Då gruppen har ca 10 000 medlemmar och sjöstaden ännu inte har nått 4 000 invånare kan slutsatsen dras att en stor majoritet av gruppmedlemmarna bor på Gamla Limhamn. Av trådarna i gruppen att döma har den blivit en näthatargrupp där fördomar om andra sociala grupper och rasism får stå oemotsagda.

De hyresrätter som byggts i Limhamns sjöstad har gjort att mindre köpstarka människor, ibland med hjälp av försörjningsstöd och andra sociala insatser, har beretts möjlighet att flytta till området.

Det är nu icke-faktagrundade föreställningar, som till viss del kan bero på en intressekonflikt, smyger sig in hos lokalbefolkningen. Flera lyfter risken för att bostadspriserna kommer att sjunka till följd av hyresrätterna i sjöstaden. Det finns inga belägg för det.

I stor utsträckning beror oron och känslan av otrygghet hos boende på Limhamn på fördomar om andra sociala grupper och rasism. Vissa tror att hyresrättsgäster per automatik innebär ökad kriminalitet och försämring av området. Konflikten grundar sig delvis i en fråga om klass. Dagens arbetarklass består till stor del av invandrare.

En anonym man utvecklar sin känsla av oro för Expressen:

– Det är mycket ungdomar som är ute och hänger, och även om det inte hänt något så skapar det ändå en otrygg känsla när man är ute och går om kvällarna. Man kommer inte ifrån det. (Källa: Expressen)

I den privata Facebook-gruppen ”Limhamns sjöstad” har Expressens artikel varit föremål för diskussion. Kommentarerna varierar från att intyga att den bild som artikeln förmedlar eventuellt kan stämma, i alla fall till viss del, till att ifrågasätta Expressen, och deras onyanserade rapportering från stadsdelen.

De tre personer som i Expressens artikel fått möjlighet att uttrycka sin ilska och oro, samt den stämning som står att finna i Facebook-gruppen ”Vi på Limhamn” är inte representativ för hur människorna i sjöstaden upplever faktumet att sjöstaden har en mix av boendeformer.

Allt färre människor utsätts för brott

Människor på framför allt Gamla Limhamn har börjat kalla Limhamns sjöstad ”Rosengård by the sea”. Detta grundar sig i en upplevd känsla av oro och otrygghet, och inte för att det begås fler brott här än tidigare.

Den årliga trygghetsundersökningen som polisen på Limhamn utför visar att folk i allmänhet upplever att utomhusmiljön har blivit skräpigare och stökigare den senaste femårsperioden. Folk i allmänhet känner också en större otrygghet.

Fakta i samma undersökning visar att den faktiska utsattheten för brott har minskat. En mindre andel boende på Limhamn utsätts för fysiskt våld och stölder idag än för fem år sedan. Polisen bekräftar att denna fakta stämmer överens med hur de upplever Limhamn idag. De förklarar att det kan ha sin grund i att Limhamns sjöstad är ett nytt område med en blandad befolkning, vilket kan leda till ökad oro. Kommunpolis Göran Holmgren tror att det kommer att bli mindre oroligt när det väl har satt sig att människorna i området är en mix av samhällsklasser och ursprung.

Det finns röster i området som ser positivt på att inte enbart köpkraftiga människor flyttar till området. De uttrycker en stolthet i att området är en föregångare vad gäller integration:

– Det känns tryggt här! Många rara barn av olika nationaliteter. (Källa: Expressen)

Mix av boendeformer är bra för integrationen

Carina Listerborn är professor i stadsbyggnad vid Malmö universitet. Hon är av uppfattningen att fördomar om andra sociala grupper, är orsaken till oron:

– Att man har låg inkomst eller är invandrare innebär ju inte att man kommer med problem. Många som får sociala bostadskontrakt i dag har inte några andra sociala problem än svårigheten att hitta just bostad. (Källa: Expressen)

Listerborn betonar hur viktigt det är på lång sikt för Malmö att integrationen sker i alla stadsdelar. Integrationen bör ske såväl i miljonprogrammen (i t ex Rosengård, Holma, Lindängen och Kroksbäck) som i de rikare områdena.

Våren 2020 beslutade tekniska nämnden i Malmö om en ny markpolicy, vilken innefattar att minst 60 % av nyproducerade hyreslägenheter öronmärks för bostadskön Boplats Syd. 15 % av nyproducerade lägenheter får kommunen hyra ut i andra hand i bostadssocialt syfte. Kommunen ska åta sig att prioritera de byggherrar som arbetar med sociala åligganden, så som trygghetsskapande lösningar, och som har höga ambitioner vad gäller klimat och miljö.

Limhamns sjöstad är ett område i Malmö där det satsas på integration. Många fler områden i Malmö kommer att anpassas efter rådande bostadspolitik. Detta innebär att många områden kommer att följa i sjöstadens spår, där radhus och bostadsrätter blandas med hyresrätter.

Delar av lokalbefolkningen på Limhamn vill ge sken av att kriminaliteten i stadsdelen ökar. Media hakar på och bidrar till att oron ökar. Fakta säger att brottsligheten på Limhamn minskar.


Det är obehagligt att människor i allmänhet, och politiker och media i synnerhet manipulerar människor med sina fördomar, personliga åsikter samt brist på argument och fakta. Det är då oro och känsla av otrygghet skapas, som i sin tur skapar segregation, polarisering och hat.


Jag delade i morse denna artikel i Facebook-gruppen ”Vi på Limhamn”, dvs den grupp med en agenda som uttrycker ilska, rasism och fördomar och där moderatorn och de som kommenterar öppet är starkt kritiska mot styret i Malmö. Moderatorn valde att radera mitt inlägg ganska omedelbart.

Rasism är både individuellt och strukturellt

En ständigt pågående dispyt i samhällsdebatt är huruvida rasism skulle vara individuell eller strukturell – men den frågan är felställd. Rasism förekommer BÅDE på individnivå och på samhällsnivå. I båda fallen kan fördomar, bigotteri och diskriminering handla om djupt förankrade strukturer eller om mer udda/unika mönster.


En närmare titt på de fem nivåerna

Att vara rasist kan handla om till exempel att bygga en identitet och livsåskådning baserad på att dela upp människor i olika raser eller etniciteter/folkgrupper. Till exempel att vara en nynazist som vill stå upp för “äkta arier”, eller att vara en sverigedemokrat som vill stå upp för “äkta svenskar”.

Att ha rasistiska fördomar kan handla till exempel om trosföreställningar angående hur människor av viss hudfärg eller etnisk bakgrund “egentligen är”. Detta är mycket vanligare än att gå hela vägen till att även ha en rasistisk identitet eller livsåskådning.

Att göra rasism kan handla om till exempel att utifrån hudfärg säga något nedsättande eller negativt särbehandla någon. Detta görs även av personer som inte har några relevanta fördomar. Låt säga att Anna blir sur på Betty, och att dessa båda tjejer har olika hudfärg. Låt även säga att de befinner sig i ett sammanhang där det är allmänt accepterat att snacka skit om Bettys hudfärg, eller i ett sammanhang där detta visserligen inte är accepterat men ändå så djupt förankrat att Betty förmodligen vid flera olika tillfällen har blivit utsatt för en massa skit för sin hudfärg. Låt säga att Anna i sitt vredesutbrott mot Betty börjar spotta ur sig en massa elakheter om Betty utifrån Bettys hudfärg. Visst kan Annas beteende bero på att Anna har fördomar eller rentav har en identitet som rasist, men det kan även bero på att Anna helt enkelt vill såra Betty och därför tar till vad som helst som hon tror att hon kan komma undan med och/eller tror att det skulle såra Betty extra illa. Även om Anna inte är en rasistisk person så är hennes beteende här fortfarande rasistiskt.

Att delta i rasism kan göras aktivt eller passivt. Låt säga att när Anna hoppar på Betty med en massa nedsättande kommentarer om Bettys hudfärg eller etniska bakgrund så står både Calle och Denise och backar upp Anna genom att nicka instämmande och sticka in små kommentarer som signalerar att Annas beteende är befogat. Samtidigt står även Emil och Filippa bredvid dem utan att visa några tecken på att motsätta sig Annas påhopp. Calle och Denise deltar aktivt, medan Emil och Filippa deltar passivt.

Att rasism i ett visst sammanhang är djupt förankrat innebär två saker. Dels att det inte bara rör sig om en tillfällig situation, utan om ett större sammanhang. Till exempel en skola eller arbetsplats, en subkultur, en nationalstat eller en internationell historisk process som till exempel kolonialism och avkolonisering. Och dels att de olika uttrycken för fördomar, bigotteri och diskriminering i detta sammanhang inte bara är någon tillfällig grej eller bara någon enskild persons idé, utan ingår i en mer utbredd social struktur.

Fem exempel på olika sorters sociala strukturer

Det finns flera sorters sociala strukturer. I det här fallet kan det till exempel handla om:

  1. En social norm för beteende, det anses okej att ge sig på de som har den aktuella hudfärgen.
  2. En social norm för förväntningar, det anses vara allmän sanning och “sunt förnuft” att anta att en person som har den aktuella hudfärgen även har vissa negativa egenskaper.
  3. Ett systemiskt beteendemönster, att många beter sig illa mot personer som har den aktuella hudfärgen.
  4. Socialt arv, där personer som lidit av de tre ovanstående för det första oftare har sämre socioekonomiska förutsättningar och kulturellt kapital, och för det andra får barn som därmed växer upp med sämre socioekonomiska och kulturella förutsättningar.
  5. Systemiska effekter av de fyra nyss nämnda strukturerna, personer som har den aktuella hudfärgen har ofta dålig social status och dåligt självförtroende och “bristande sinne för humor”. Sistnämnda innebär att de är trötta på att folk är elaka på deras bekostnad.

     

    Photo by Aneesh Ans on Pexels.com

En social struktur är inte något monolitiskt och evigt, utan något som skapas och återskapas i ett visst socialt sammanhang, även kallat en “social kontext”. Denna kontext kan vara allt från en privat relation mellan två eller ett fåtal individer till att vara en nationell kultur eller ett nationsgränsöverskridande kulturmönster. Mellan denna micronivå respektive makronivå har vi olika mellannivåer (även kallat mesonivå), som till exempel en specifik skola eller arbetsplats eller lokal subkultur. En och samma person kan befinna sig både i ett land där en viss hudfärg är norm OCH samtidigt befinna sig i en skola eller på en arbetsplats där en helt annan hudfärg är norm.

Slutord

Det är viktigt att se alla de fem nivåer av rasism som presenteras ovan. Att försöka reducera rasism till att enbart handla om rasistisk identitet (A) eller till att enbart handla om de rasistiska strukturerna i en viss kontext (E) osynliggör i hög utsträckning det som händer på de återstående fyra nivåerna.

Därmed blir det även lättare att osynliggöra stora delar av den enda återstående nivån: En sverigedemokrat kan lättare komma undan med att det han håller på med inte skulle vara rasism eftersom han inte är nynazist, och en person som stödjer rasism mot asiater kan lättare komma undan med att rasism mot asiater “inte räknas” eller “inte är rasism på riktigt” eftersom slaveriet i USA:s sydstater på 1700-talet och 1800-talet endast riktade sig mot afroamerikaner.

Det senast nämnda är giltigt även om alla inblandade parter befinner sig t ex i Sverige:

Never mind att nationell nivå inte alltid är den enda relevanta kontextnivån, never mind att USA inte är den mest relevanta nationen när det gäller en situation i något annat land än just USA, och never mind att rasism mot asiater är ett stort problem på nationell nivå både i USA och i Sverige. 

Dialekter på schemat

Sverigedemokraterna diskriminerar elever med ett annat modersmål än svenska genom att lägga ut ytterligare hinder för eleverna. Denna motion går dessutom stick i stäv med deras förslag om att alla i äldrevården ska förstå vad deras vårdare säger.


I en motion skriven av riksdagsledamot Runar Filper, Sverigedemokraterna, talar han sig varm för dialektundervisning i skolan. Detta samtidigt som SD vill ta bort hemspråksundervisningen. Motiveringen till att Filper skrivit motionen är att

”Flera språkforskare har sagt att det är bra för barns språkutveckling att få bevara sin dialekt och att barn borde få tala dialekt i skolan.” (Källa: Riksdagen)

Med andra ord använder han exakt samma motivering som används av alla som är för hemspråksundervisning.

På Sverigedemokraternas hemsida står att läsa att SD vill ta bort modersmålsundervisning och erbjuda den i form av förberedelseklasser som ska ligga utanför den ordinarie skolverksamheten och där eleverna sedan ska slussas in i den ordinarie svenskundervisningen.

Skolverket skriver följande om hemspråksundervisning:

”Modersmålet har stor betydelse för barns språk, identitets-, personlighets- och tankeutveckling. Ett välutvecklat modersmål ger bra förutsättningar att lära sig svenska, andra språk och andra ämnen.” (Källa: Skolverket)

 

Om barn med annat modersmål än svenska inte skulle få modersmålsundervisning försvårar man skolgången för dem. När man samtidigt vill införa lektioner med undervisning om dialekter gör man det mer komplicerat. Dialekt brukar ofta komma naturligt för barn då de i samspel med klasskamrater lär sig dialektal svenska.

Vidare ställer jag mig frågande till hur dialektundervisning ska gå ihop med att våra äldre inom äldrevården ska förstå sina vårdare, där exempelvis bred skånska kan vara direkt obegriplig för en äldre människa från Piteå. Detta samtidigt som SD säger sig vurma för nationalstaten Sverige med gemensam identitet. Här borde de istället förorda rikssvenskan för att på så vis skapa ett uniformt språk istället för att vurma för regionala dialektala olikheter.

Denna motion är ett sätt för Sverigedemokraterna att ta bort ett viktigt stöd för elever med ett annat modersmål än svenska och samtidigt sätta upp ytterligare hinder för elever som redan kämpar för att lära sig ett nytt språk. Det har varit vetenskapligt vederlagt sedan länge att elever med annat modersmål än svenska har stor hjälp av modersmålsundervisning och det är en mänsklig rättighet att få hjälp för att klara av att lära sig språket där man bor.

Genom att ta bort modersmålsundervisningen och ersätta den med dialektundervisning skapar man en väldigt ojämn hinderbana för elever med annat modersmål än svenska. Detta samtidigt som man missar målet med att människor inom äldrevården ska kunna förstå sina vårdare och då särskilt som människor flyttar runt i vårt avlånga land.


Referenser