Etikettarkiv: fördomar

Artiklar

Strukturell diskriminering i Sverige

Strukturell diskriminering i Sverige innebär att samhällets regler, normer och rutiner missgynnar vissa grupper, som personer med utländsk bakgrund eller etniska minoriteter.

Vad är strukturell diskriminering?

  • Omedvetna mönster: Processer som fungerar automatiskt utan att någon uttryckligen vill diskriminera.
  • Normer och regler kan verka neutrala, men de kan leda till indirekt diskriminering genom att drabba vissa grupper hårdare.
  • Historiska rötter: Vanor och strukturer som har byggts upp under lång tid i samhället.

Var syns den strukturella diskrimineringen i samhället?

  • Arbetsmarknaden: Personer med utländska namn eller bakgrund kallas mer sällan till arbetsintervjuer trots samma meriter.
  • Bostadsmarknaden präglas av svårigheter att få hyreskontrakt i vissa områden på grund av diskriminering baserat på ursprung eller namn.
  • Rättsväsendet: Risk för etnisk profilering av polisen i samband med kontroller.
  • Negativa stereotyper som sprids i den politiska debatten eller media utgör en viktig del av det offentliga samtalet.

Strukturell diskriminering innebär att samhällets invanda normer och rutiner systematiskt missgynnar vissa grupper, som personer med utländsk bakgrund. Det handlar inte om enskilda personers elaka avsikter, utan om inbyggda mönster som skapar ojämna villkor på till exempel arbets- och bostadsmarknaden.

Källor:

Regeringen: Slutsatser av kunskapsredovisningen

Lunds universitet: Strukturell diskriminering

NTG Tema asyl & integration: Det blågula glashuset – strukturell diskriminering i Sverige

Diskrimineringsombudsmannen: Indirekt och direkt diskriminering

Institutet för mänskliga rättigheter: FN granskar Sverige för rasdiskriminering – många vittnar om ett försämrat läge

Myter

Sharia-myten

Huruvida muslimer stöder sharia beror på hur man definierar “sharia” och vilken muslim man frågar. Sharia är inte en enhetlig lagbok, utan en omfattande religiös och moralisk vägledning som tolkas på olika sätt globalt.

De flesta muslimer i sekulära länder, inklusive Sverige, vill inte ersätta landets lagar med ett islamiskt rättssystem.

Vad innebär sharia för majoriteten av muslimer?

För en genomsnittlig muslim handlar sharia i vardagen mer om personlig religiositet än om politik eller strafflagar. Det fungerar som en etisk kompass för att leva ett gott liv enligt islam:

  • Hur man ber och fastar.
  • Att ge till välgörenhet (zakat).
  • Att äta halalmat.
  • Hur man behandlar sina föräldrar och grannar med respekt.

De flesta praktiserande muslimer stöder sharia i dess privata och moraliska bemärkelse.

Skärmdump från Richard Jomshofs (SD) officiella X-konto 260824.

Politisk islam förespråkar sharia som statlig lag

När det gäller sharia som statsskick eller straffrätt (inklusive stening, piskrapp och begränsningar av religionsfriheten) är åsikterna starkt delade världen över.

En liten minoritet av världens muslimer, ofta kallade islamister, förespråkar att sharia ska vara landets högsta lag och styra hela samhället, likt i länder som Saudiarabien, Iran eller under talibaner i Afghanistan.

En stor majoritet av världens muslimer, inklusive sekulära och moderata, förespråkar demokrati och sekularism. De anser att religion är en privatsak och att statens lagar ska gälla lika för alla, oavsett religiös tillhörighet.

Skärmdump från Richard Jomshofs (SD) officiella X-konto 260824.

Hur ser situationen ut i Sverige och Europa?

Undersökningar och forskning, inklusive studier från Pew Research Center, visar att muslimer i västvärlden i hög grad accepterar det sekulära demokratiska systemet.

Inom islam finns en stark teologisk princip som betonar vikten av att muslimer respekterar och följer lagarna i det land där de bor, förutsatt att de har frihet att utöva sin tro privat.

Många muslimer i Sverige är sekulära eller kulturella muslimer, och praktiserar inte sin religion aktivt i vardagen, på samma sätt som många svenskar är sekulära eller kulturella kristna.

Att påstå att alla muslimer förespråkar sharia i politisk mening är felaktigt. För de flesta är sharia en fråga om personlig tro och moral. Idén om att införa sharia som statlig lag drivs av extremistiska eller strikt islamistiska grupper, som inte representerar den muslimska befolkningen i stort.

Antimuslimska rasister tjänar på att sprida myten att en majoritet av världens muslimer vill ha sharia-lagar som sitt lands högsta lag. I Sverige är det främst Sverigedemokraterna som driver detta falska narrativ. Det är en bekväm och förenklad sanning som många tyvärr går på.

Lästips:

Motargument: Sharia för dummies

Källor:

Pew Research: What Role Should Religion play in Muslim and Jewish Majority Countries?

Pew Research: The World’s Muslims: Religion, Politics and Society

Forskning & Framsteg: Åsikter i den muslimska världen

Islam.se: Vad är sharia? Betydelse, källor och fiqh

Svenska Afghanistankommittén: Skilda tolkningar när islam styr

Myter

SD och myten om ”islamisering”

1 kommentar

Begreppet ”islamisering” används oftast som politisk propaganda, men forskning och statistik visar att det inte existerar något systematiskt eller överhängande hot mot svenska värden från varken islam eller muslimer. Framför allt är det högerextrema och antimuslimska rörelser som under en längre tid byggt narrativet om att Sverige skulle vara under en påstådd ”islamisering”. Det enda svenska riksdagsparti som driver konspirationsteorin om den påstådda ”islamiseringen av Sverige” i sin politiska propaganda är Sverigedemokraterna. För partiet är denna konspirationsteori den enskilt viktigaste frågan.

Den enskilt starkaste förespråkaren av konspirationsteorin om ”islamiseringen” är riksdagsledamoten Richard Jomshof (SD), som nyligen släppt den antimuslimska boken ”Kafir”, en propagandaskrift som syftar till att sprida konspirationsteorin, på partiledaren Jimmie Åkessons (SD) eget förlag. I en reel på SD:s sociala medier hör vi honom tala om hur den s k ”islamiseringen” skulle vara ett hot mot demokratin samt ”förändrar, förstör och fördärvar” Sverige.

Skärmdump från Aftonbladet 260816.

Vi ska vara på det klara med att islam, precis som andra religioner, inte är en homogen religion och att det finns många inriktningar och läror. Tolkningarna av Koranen och religiöst liv varierar mycket mellan människor på såväl grupp- som individnivå, precis som är fallet i andra religioner.

Skillnad mellan islam och islamism

Att en religion blir mer synlig i offentliga rummet innebär inte per automatik att det skulle finnas en politisk agenda för att vilja göra samhället religiöst styrt. Det vanliga är att en person är troende muslim och samtidigt fullt ut står bakom sekulär demokrati, svensk lag och mänskliga rättigheter. Begreppet ”islamisering” är en del av ett narrativ som t ex SD förmedlar för att skapa en ”vi och dom”-mentalitet, förenkla integrationsproblem och vinna politiska poäng.

Fakta är att de islamistiska rörelserna i Sverige utgör en mycket liten minoritet och de påverkar inte samhällsnivån i Sverige.

I svensk kontext existerar felaktiga föreställningar om skolor och offentliga institutioner systematiskt skulle ”islamiseras”. Dessa föreställningar är i stor utsträckning politiskt motiverade. De undersökningar som finns tillgängliga visar att anpassningar, som respekt för fasta eller att erbjuda halalkött, sker inom ramen för religionsfriheten och förändrar inte den grundläggande sekulära strukturen i samhället.

I historisk och global kontext är det konstaterat att faran för en global ”islamisering” är kraftigt överdriven. Muslimska grupper deltar inte sällan i politiska system, främjar sociala tjänster och eftersträvar reformer snarare än våldsam erövring.

Forskning visar att majoriteten av muslimer lever fredligt och följer lagar i sina respektive länder. Demografiska framskrivningar visar inte på att islam kommer att utgöra en majoritet av Sveriges befolkning inom överskådlig tid. Tvärtom är trenden att religiositeten hos troende i Sverige avtar för varje generation.

Den mytiska retoriken om påstådd ”islamisering” används som politisk propaganda, och syftar till att skapa rädsla och avsky gentemot muslimer, som i sin tur leder till antimuslimsk diskriminering.

Det är avgörande att vi skiljer mellan verkliga politiska och religiösa fenomen och förenklade föreställningar om ett hotfullt ”islamiskt inflytande”.

”Islamisering” som hot i Sverige saknar empiriskt stöd. Föreställningen reflekterar istället rädsla, fördomar eller politiska syften snarare än verkliga samhällsprocesser. Istället för att använda sig av propagandistisk terminologi och sprida konspirationsteorier är det snarare korrekt att diskutera religionsfrihet, integration och demokrati.

Källor:

Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto: Richard Jomshof om ”islamisering”

Motargument: Jomshof (SD) om fredliga muslimer: ”De kan ju sluta vara muslimer för det första”

Forum för levande historia: Islam och muslimer i Sverige

Motargument: Myter om muslimer: Radikal islamism och islam

Signum: Hotet från islam: myt eller verklighet?

GP: ”Islamisering finns inte i verkligheten”

Motargument: Myt: ”Sverige håller på att bli ett muslimskt land”

Korta motargument, Myter

Antiromska myter: ”Vill inte gå i skolan”

Myten om att romer skulle sakna intresse för utbildning är en seglivad fördom. Forskning och utredningar visar istället att den låga utbildningsnivån beror på historisk diskriminering, strukturell antiziganism, bristande tillgång till folkbokföring förr i tiden, samt social och ekonomisk utsatthet.

Det finns ett par historiska hinder i Sverige att beakta vad gäller romer och utbildning.

Under stora delar av 1900-talet nekades många resande och svenska romer folkbokföring, vilket i praktiken stängde ute barnen från det ordinarie skolväsendet.

Skolan sågs historiskt ibland som ett hot där familjerna riskerade att förlora kontrollen över eller dras ifrån sina barn, snarare än en trygg plats.

Systematisk utestängning har skapat en historisk misstro mot majoritetssamhällets institutioner.

Vid närmare efterforskning kan man se orsaker istället för ointresse.

Många romska familjer i såväl Sverige som övriga Europa lever i ekonomisk utsatthet där råd till skolmaterial, ordentliga kläder eller extra avgifter saknas.

Elever möts ofta av låga förväntningar från lärare, kränkningar eller brist på adekvat studiestöd.

Avsaknad av läromedel och utbildad personal inom de egna modersmålen (varianter av romani chib) försvårar skolgången.

Studier visar att romska föräldrar och unga i idag har en stark vilja till utbildning för att skapa en bättre framtid.

Genom statliga strategier och insatser, såsom användningen av romska brobyggare i skolan, arbetar samhället för att bygga broar mellan skola och romska hem.

Källor:

Rädda barnen: Fattigdom och diskriminering hindrar romska barns utbildning

Forum för levande historia: Antiziganism idag

Minoritet.se: Utbildning

Diva portal: Romerna och skolplikten

Krönikor

Var saklig i argumentationen mot SD:s antimuslimska politik

Sverigedemokraternas alltmer uppskruvade retorik om islam och muslimer, samt konkreta, antidemokratiska förslag förtjänar ännu hårdare granskning.

Att sakligt kritisera religiösa idéer eller migrationspolitik är en sak – att generalisera om en hel grupp människor är något helt annat.

När muslimer gång efter gång utmålas som ett kollektivt problem riskerar det att öka misstänksamhet mot och fördomar om människor som bara vill leva sina liv som alla andra.

Skärmdump från Aftonbladet 260817.

Sverige behöver en politisk debatt där vi kan diskutera integration, religion och migration öppet, men utan att kollektivt skuldbelägga människor på grund av deras tro.

Skärmdump från SvD 260817.

Svensk demokrati bygger på att medborgarskap och rättigheter inte ska graderas efter etnisk eller religiös bakgrund. De grundläggande positiva friheterna i grundlagen, t ex religionsfriheten, gäller alla invånare i Sverige. SD har med obehaglig uppriktighet klargjort att de anser att det inte ska gälla den muslimska minoriteten.

En nationell identitet kan bygga på språk, historia, kultur och gemensamma demokratiska institutioner. Etnonationalism – som SD förespråkar, utifrån politiska förslag och uttalanden – riskerar däremot att göra människors härkomst till ett mått på hur ”svenska” de anses vara.

Skärmdump från Richard Jomshofs officiella X-konto 260817.

Demokrati innebär inte bara majoritetsstyre. En fungerande liberal demokrati innebär också att majoriteten inte fritt kan ta ifrån minoriteter deras grundläggande rättigheter. Detta är en helt avgörande faktor när debatten handlar om muslimer, invandrare eller andra minoriteter.

När någon, politiker eller vanliga människor, talar om ”muslimer”, ”invandrare” eller andra stora grupper som om de vore homogena, kan det vara effektivt att be dem precisera vilka människor och vilka problem de faktiskt menar. Det flyttar diskussionen från svepande generalister till konkret politik och argumentation.

Skärmdump från Dagens Nyheter 260817.

Jag vill egentligen inte tro att alla som röstar på SD är rasister, muslimhatare eller antidemokrater. Däremot anser jag att väldigt mycket av partiets politik och retorik ska kritiseras stenhårt. Med en sådan inställning blir det svårare för motdebattörer att vända debatten till en pseudodiskussion om huruvida vi förolämpar sverigedemokratiska väljare.

Det är helt nödvändigt att vi inte tröttnar på att kritisera SD:s politik, som är såväl antidemokratisk som etnonationalistisk. Kritiken bör vara saklig och syfta till att argumentera mot partiets konkreta förslag och medvetet spetsiga uttalanden. Det är när vi glömmer bort att vara sakliga och börjar misskreditera SD-väljare som grupp som vi dribblar bort möjligheten att kunna påverka just dem som väljer att lägga sin röst på SD.

På vår hemsida www.Motargument.se finns massor av artiklar som ger oss fakta och motargument som kan hjälpa oss att fortsätta vara sakliga i debatten mot Sverigedemokraterna.

#svpol #SDhaveri #val2026

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

När hatet blir politik

Richard Jomshof skriver att han hatar islam. Han skriver att islam vill islamisera hela världen genom jihad, förfölja och döda icke-muslimer, göra kvinnor mindre värda, sprida antisemitism och avskaffa demokratin. Och så kommer slutklämmen, den som egentligen förklarar resten: han hatar också ”alla dessa medlöpare som springer islamisternas ärenden och hjälper dem med att ta vårt land ifrån oss”.
Det är där den gamla föreställningen om att detta bara skulle handla om hård religionskritik blir ganska svår att upprätthålla.

För religionskritik är tillåten. Man får avsky islam, kristendom, sharia, Bibeln, Koranen, präster, imamer och religiösa dogmer. Man får kritisera islamism, jihadism, kvinnoförtryck och antisemitism hur hårt man vill.

Skärmdumpar från Richard Jomshofs (SD) officiella Facebookkonto 260819 och Aftonbladet 260817.

Men Jomshof gör något annat. Han förvandlar islam till en enda politisk aktör med en gemensam vilja, ett gemensamt mål och i stort sett en gemensam generalstab. Denne märklige figur vill erövra världen, döda icke-muslimer, förtrycka kvinnor och avskaffa demokratin. Sedan behöver bara muslimen kopplas till denna figur, så är jobbet gjort.

Det är rasism.

För att konstruktionen ska fungera måste skillnaden mellan islam, islamism och jihadism först försvinna.

  • Om problemet heter jihadism är problemet jihadister.
  • Om problemet heter våldsbejakande islamism är problemet våldsbejakande islamister.
  • Om problemet heter hedersförtryck kan man bekämpa hedersförtryck.

Men om problemet heter islam blir hotet betydligt mer användbart. Då kan moskén, slöjan, Ramadan, bönen och den vanlige muslimen stoppas in i samma berättelse om ett pågående övertagande.

Det betyder inte att problemen Jomshof räknar upp är påhittade.

  • Islamistisk terrorism finns.
  • Kvinnor utsätts för religiöst motiverat förtryck.
  • Antisemitism finns i islamistiska och muslimska miljöer.
  • Auktoritära religiösa regimer finns.

Det är verkliga problem och de ska bekämpas. Men därifrån följer inte att världens muslimer är ett politiskt kollektiv med samma mål.

Muslimer är demokrater, konservativa, socialister, liberaler, feminister, fundamentalister, sekulära och politiskt ointresserade. De tycker olika.

Det är ett mycket enkelt konstaterande, men det förstör tyvärr hela propagandabilden.

För propagandan behöver inte människor. Den behöver grupper.

Det mest avslöjande i Jomshofs text är därför inte ens att han säger sig hata islam. Det är orden ”ta vårt land”. Vems land? Är Sverige mindre den muslimska sjuksköterskans land än Richard Jomshofs? Den muslimske polisens? Den kvinna som bär hijab och är född i Malmö? Den muslim som avskyr islamismen och försvarar demokratin? Jomshof behöver inte svara. Retoriken fungerar bättre om gränsen mellan ”vi” och ”dom” lämnas lagom oklar.

Islam görs till fienden och människor som förknippas med islam får sedan bära misstanken.

Och sedan kommer ”medlöparna”. Där blir den auktoritära logiken tydlig. Först definieras ett existentiellt hot. Sedan kopplas en grupp till hotet. Därefter görs även den som protesterar misstänkt. Den politiske motståndaren har inte bara fel. Han hjälper fienden. Det är ett gammalt och effektivt knep, eftersom det gör kritiken själv till bevis för konspirationen.

Det är därför Jomshofs text är allvarligare än ännu ett grovt utspel. Den handlar om normalisering. Det som först väcker avsky blir nästa gång en kontrovers, därefter en legitim ståndpunkt och till sist en fullt normal del av den politiska debatten. Jomshof säger inte att han hatar jihadism. Han säger inte att han hatar islamism. Han säger att han hatar islam och avslutar med att människor hjälper ”dom” att ta ”vårt land”.

Man behöver alltså inte leta efter någon dold signal.

Det finns ingen dold signal.

Det är rasistisk retorik, öppet formulerad. Och det farliga är inte bara att en riksdagsledamot skriver så.

Det farliga är om resten av samhället vänjer sig.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus, Krönikor

Jomshof (SD) kallar sina motståndare förrädare – och kallar det demokrati

Richard Jomshof (SD) förkunnar i ett inlägg på X att den enda ministerposten han skulle kunna tänka sig är ”avislamiseringsminister”. Han beskriver Socialdemokraternas väljare som ”importerade islamistiska kärnväljare” och hävdar att segregation, gängkriminalitet, organiserad brottslighet, förnedringsrån och gruppvåldtäkter är resultatet av en medveten socialdemokratisk politik. Sedan kommer ordet ”förräderi” och ännu en hänvisning till Vidkun Quisling. Det är värt att granska vad som faktiskt sägs – och vad som saknar täckning.

Jomshof fortsätter: ”Jag vet nämligen att det riskerar att slå hårt mot era importerade islamistiska kärnväljare.”

Redan där gör Jomshof tre helt olika kategorier till en och samma: utrikes födda, muslimer och islamister. Det finns inget stöd i SCB:s partisympatistatistik för en sådan slutsats. SCB visar visserligen att Socialdemokraterna har större stöd bland utrikes födda än bland inrikes födda. Men undersökningen redovisar partisympatier efter bland annat födelseland, kön, ålder och utbildning – inte efter religion och definitivt inte efter huruvida väljaren är islamist. Att kalla människor för ”importerade islamistiska kärnväljare” är alltså inte statistik. Det är Jomshofs egen politiska etikettering.

I denna diskussion måste vi skilja på islam, islamism och radikal islamism. Motargument har tidigare berört detta ämne ett flertal gånger.

Men Jomshof skriver inte ”antiislamismminister”. Han skriver ”avislamiseringsminister”. Det är en betydande skillnad. Om ”avislamisering” betyder att staten ska motarbeta själva religionen islam eller människors möjlighet att utöva den, uppstår ett uppenbart problem: religionsfriheten är grundlagsskyddad. Regeringsformen garanterar var och en friheten att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion. Jomshof borde därför förklara vad han faktiskt vill ”avislamisera”: islamistisk extremism – eller Sverige från islam och muslimer? De två sakerna är inte synonyma.

Sedan kommer nästa steg. Jomshof räknar upp ”den accelererade segregationen, det växande utanförskapet, gängkriminaliteten, den organiserade brottsligheten, islamiseringen, förnedringsrånen eller överfalls- och gruppvåldtäkterna” och slår fast: ”Allt är en följd av den högst medvetna politik ni har tvingat på det svenska folket.”

Det är ett närmast skolboksmässigt exempel på en monokausal förklaring av komplicerade samhällsproblem. Migration spelar roll för samhällsutvecklingen och forskning visar också överrepresentation för vissa migrantgrupper inom delar av brottsligheten. Det finns ingen anledning att förneka det. Men därifrån följer inte att migration eller S ensamma förklarar ”allt”.

Brå:s forskningssammanställning Migration och brott från 2025 beskriver hur migration kan ha både brottshöjande och brottsreducerande effekter och hur resultaten varierar beroende på bland annat typ av migration, brottslighet, samhälle och tidsperiod. Forskningen är betydligt mer komplex än Jomshofs påstående om en enda politisk orsak till en lång lista av samhällsproblem.

Även historieskrivningen om svensk migrationspolitik blir märklig om ansvaret läggs uteslutande på S. År 2008 genomförde Fredrik Reinfeldts borgerliga regering en omfattande reform av arbetskraftsinvandringen som gjorde det betydligt enklare att rekrytera arbetskraft från länder utanför EU. Efter flyktingkrisen 2015 gjorde den S-ledda Löfvenregeringen det motsatta och lade fram lagstiftning som begränsade möjligheten att få uppehållstillstånd och anpassade regelverket till EU-rättens miniminivå. Man får naturligtvis kritisera båda regeringarnas beslut. Men berättelsen om en ”högst medveten” S-plan som ensam skapat dagens problem håller inte ens mot Sveriges moderna politiska historia.

Och så kommer Quisling – igen. Jomshof skriver: ”Jag skulle vilja gå så långt som att säga att den är ett förräderi mot Sverige och det svenska folket.” Sedan tillägger han att det finns en historisk parallell till ”en viss norsk landsförrädare”. Ingen behöver fundera särskilt länge över vem han menar.

Vidkun Quisling var inte en norsk politiker som råkade föra en politik hans motståndare ogillade. Han var fascist, samarbetade med Nazityskland efter invasionen av Norge och ledde en pronazistisk marionettregim under den tyska ockupationen. Efter kriget dömdes han för landsförräderi. Hans namn blev internationellt synonymt med en person som förråder sitt land genom samarbete med en ockupationsmakt.

När Jomshof återkommande använder denna referens om demokratiska politiska motståndare handlar det därför inte bara om ett ”hårt ordval”. Han placerar dem symboliskt i samma moraliska kategori som en landsförrädare som samarbetade med en främmande ockupationsmakt.

Det är här Jomshofs text blir mer intressant än ännu ett aggressivt inlägg på sociala medier. Argumentationen följer en tydlig struktur: S-väljare beskrivs som ”importerade islamistiska kärnväljare”. Samhällsproblemen sägs vara resultatet av en medveten politik. Politiken påstås vara riktad mot ”det svenska folket”. Jomshof själv och hans politiska sida sägs däremot ”sätta Sverige främst”. Och motståndarna jämförs slutligen med Quisling.

Det är en förskjutning från normal demokratisk konflikt till något annat. I en demokrati kan en regering fatta katastrofalt dåliga beslut. Politiker kan vara naiva, inkompetenta eller ideologiskt förblindade. De kan kritiseras hårt och röstas bort. Men det gör dem inte till landsförrädare.

När politiska motståndare i stället beskrivs som människor som medvetet har förrått nationen upphör de gradvis att framställas som legitima deltagare i samma demokratiska system. De blir i retoriken fiender till landet och folket. Det är särskilt anmärkningsvärt eftersom Jomshof i samma text skriver: ”Till skillnad från er så tror jag på demokratin.”

Demokrati innebär inte att det egna partiet ensamt representerar Sverige eller ”det svenska folket”. Demokrati innebär att människor med olika uppfattningar om migration, religion, kriminalpolitik och integration har samma rätt att delta i det politiska systemet – och att den som förlorar ett val fortfarande är en legitim politisk motståndare, inte en förrädare.

Islamistisk extremism ska bekämpas. Gängkriminalitet ska bekämpas. Antisemitism, kvinnoförtryck och religiös fundamentalism ska bekämpas oavsett varifrån de kommer. Men inget av detta kräver att miljoner svenska väljare misstänkliggörs som en importerad islamistisk väljarbas eller att demokratiska motståndare jämförs med en nazistisk kollaboratör. Tvärtom. Ett demokratiskt samhälle måste kunna försvara sig mot extremism utan att själv börja använda extremismens klassiska uppdelning av samhället i det sanna folket och dess förrädare.

Det är den skillnaden Richard Jomshof tycks få allt svårare att upprätthålla.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Inlägg på Jomshofs officiella X-konto

Motargument: Terminologi – islamism

Riksdagen: Religionsfrihetslag (1951:680)

Brå: Migration och brott

Artiklar

Den radikaliserade tangentbordskrigaren

I en inläggskommentar på Anders Olins (SD Malmö) Facebookinlägg där han och SD ljuger om att nyanlända skulle få lyxbostäder i Malmö går en privatperson bärsärk.

Kommentaren osar generaliseringar baserade på rasistiska fördomar, hat, rena lögner och overifierbara händelser. Hon anför anekdotisk bevisföring som argument för att Malmö ”tvångsblandas”. Hon skriver att hon inte delar upp i ”vi och dom”, men påpekar just hur annorlunda andra människor än hon själv är och att de ”vill ha sina parallellsamhällen”. Hon pekar svepande ut alla människor från Mellanöstern och norra Afrika, som ”helt olika oss” och därför klandervärda. De vill, enligt kvinnan, inte arbeta eller integreras, lever efter egna lagar och traditioner och lär sig inte språket (inte ens i andra generation!). Kvinnan avslutar med att spela på människors rädslor och känsla av otrygghet, genom att påstå att stadsdelen (Limhamn) skulle ha försämrats och att man inte skulle våga gå ut på kvällarna, eftersom man ”kan rånas om tillfälle ges!”.

Radikaliserade tangentbordskrigare finns det tyvärr gott om. Samma personer blir upprörda av att kallas rasister. Men det är enkelt, sluta bete dig rasistiskt, så kommer vi sluta kalla dig rasist.

Personen verkar tro att Internet glömmer, men Internet glömmer aldrig. Inte ens när du skriver på en SD-politikers sida.

Skärmdump från Anders Olins (SD) Facebooksida 260705.

Länk till inlägget: https://www.facebook.com/permalink.php?story_fbid=pfbid0RWHvB9qRWsC5YtGrRvhN3nmaSQ8cNcswsuCkqGFPTLD8UbiAgQEnVcZSmfVwQAhUl&id=100006572415900

Artiklar

Flam: ”Islamofobi finns inte”

Aron Flam har vid flera tillfällen hävdat att islamofobi inte finns och att begreppet används för att “tysta kritik” mot islam. Det är en felaktig beskrivning av många anledningar. Islamofobi är ett etablerat begrepp inom forskning, internationella institutioner och myndighetsarbete samt används för att beskriva verkliga uttryck för hat, rasism och diskriminering riktade mot muslimer. Att acceptera att islamofobi finns och påverkar muslimer negativt innebär inte att förbjuda religionskritik utan att skilja mellan saklig kritik av idéer och fientlighet mot människor.

Komikern och aktivisten Flam har vid flera tillfällen under de senaste åren dels förnekat att islamofobi finns och dels uttalat att islamfobi skulle vara ett påhittat begrepp med syfte att tysta kritik mot islam. Dessa påståenden är dock felaktiga, orimliga och missvisande. Islamofobi är ett väl dokumenterat beteende och begrepp med en modern historia.

Att avfärda islamofobi som ett påhitt främjar i praktiken hat, vardagsrasism och diskriminering som drabbar många muslimer. Att förneka att islamfobi finns är ungefär som att förneka antisemitism samt hat och rasism riktat emot judar. Det finns dessutom flera anledningar till varför Flams påståenden saknar grund.

Begreppet islamofobi används i forskningen för att bland annat beskriva irrationell rädsla för, fientlighet mot eller hat mot islam och muslimer i allmänhet. Det är alltså ett samlande namn för negativa stereotyper, fördomar, rasistiska åsikter och diskriminerande attityder som riktas mot muslimer som grupp.

Islamofobi liknas ofta vid andra former av rasism eller fördomar som till exempel antisemitism och används för att synliggöra systematiska och strukturella uttryck för muslimhatisk retorik och beteenden. Moderna forskare och experter ofta understryker att det finns en skillnad mellan saklig religionskritik och generaliserande hat mot människor för deras tro. Idag är fallet att ett stort antal muslimer globalt sett upplever fientliga attityder, hat, fördomar, rasism och andra beteenden som orsakar lidande, rädsla och negativ stress.

FN:s generalförsamling erkände fenomenet genom att utse den 15 mars till ”internationella dagen mot islamofobi”, vilket visar att begreppet är erkänt på internationell nivå. Även Sveriges myndigheter arbetar aktivt mot islamofobi där det till exempel finns till exempel ett nationellt åtgärdsprogram för att motverka islamofobi och antimuslimsk rasism som del i regeringens arbete mot rasism.

Hat, fördomar, rasism och irrationell rädsla

Islamofobi handlar alltså inte om att förbjuda saklig religionskritik eller selektivt skydda islam som idé eller muslimer som religiös grupp. Vad det handlar om är att bland annat undersöka, analysera och kommunicera om verkliga problem som hat och rasism som muslimer utsätts för.
Islamofobi är inte heller något nytt beteende från eftersom det finns äldre historiska perioder och exempel på hat och diskriminering särskilt riktat emot muslimer. Under såväl medeltiden som under 1400-talet och kolonialtiden och under 1800-talet existerade bland annat negativa stereotyper om ”orientalisk kultur”, som bidrog till populärt stöd för korståg och kolonialism där samtida muslimer och andra utsattes för beteenden som idag skulle anses vara omänskliga, brutala och kriminella.
Som begrepp fick islamofobi en bredare användning under 1990-talet. Begreppet tillkom mer avgränsat i samband med akademisk forskning i USA under slutet av 1980-talet och bland annat i samband med Runnymede Trust-rapporten 1997 i Storbritannien under namnet “Islamophobia: a challenge for us all”.

Rapporten kom efter decennier av växande antimuslimska fördomar i formellt västliga länder som Storbritannien. Redan i början av 1990-talet fanns exempel på islamofobisk retorik men det var i samband med konflikter och migration som termen började användas mer strukturerat.

I bakgrunden av händelser som Gulfkriget (1990–91) och ”kriget mot terrorismen” efter 11 september 2001, formulerades islamofobi som en parallell till antisemitism eller rasism mot andra minoriteter. Allt fler nationer och offentliga institutioner har sedan slutet av 1990-talet erkänt islamofobi som ett separat problem.

Under de senaste fem åren har Flam, som tidigare argumenterat för vikten av öppen och saklig samhällsdebatt, upprepat att islamofobi inte skulle finnas och att uttrycket bl a används för att “tysta islamkritiker”.

Ett problem med Flams påståenden är att det inte finns något motsatsförhållande mellan saklig kritik av islam och islamofobi då begreppet islamofobi avser rasism och hat som riktas mot människor, oavsett vad en anser om islam som religion.

Ett större problem och felaktighet är att påstå att islamofobi inte finns överlag eftersom både begreppet i sig liksom praktiska beteenden är utforskade och dokumenterade sedan tidigare. Att kalla islamofobi ”ett hittepå” betyder också att medvetet förneka och ignorera de många exempel på hur muslimer bland annat utsätts för rasistiska attacker, trakasserier och strukturella fördomar.

Flams beteende kring begreppet och åsikter om muslimer är dessutom extra problematisk med tanke på att han själv ofta uttalar sig om antisemitism och hat mot judar. Eftersom både judar och muslimer upplever samma känslor, rädsla och stress i samband med rasistiska och hatiska beteenden så borde Flam avstå från att marginalisera, förneka eller relativisera just islamofobi.

Verkligheten är viktigare än godtyckliga åsikter

Bland det viktigaste i diskussioner rörande samhällsutvecklingen är inte bara om ett ord accepteras eller inte utan vilken verklighet en väljer att erkänna. Islamofobi är inte ett retoriskt knep för att stoppa debatt eftersom det handlar om ett begrepp som vuxit fram därför att många människor under lång tid har utsatts för fördomar, misstänkliggörande, diskriminering och hat just för att de är muslimer eller uppfattas som muslimer.

En seriös saklig diskussion kräver därför flera saker samtidigt som rätten att kritisera religioner och idéer liksom viljan att erkänna när kritik övergår i hat och rasism. Den som påstår att islamofobi inte finns suddar ut denna nödvändiga gräns och resultatet blir inte större yttrandefrihet eller ett bättre samhälle överlag utan blir en mer fördummande och hatisk diskussion där verkliga erfarenheter av utsatthet, rasism och obefogad rädsla förnekas.

Källor:

Forum för levande historia: Islamofobi – en studie av begreppet, ungdomars attityder och unga muslimers utsatthet

Lunds Universitet: Svartvit syn på muslimer bakom ökad islamofobi

UN: International Day to Combat Islamophobia
15 March

PubMed Central: Islamophobia and Public Health in the United States

Regeringen: Arbetet mot antimuslimsk rasism Utdrag ur regeringens handlingsplan mot rasism och hatbrott

Runnymede Trust: Islamophobia: A Challenge For Us All

SO-Rummet. Islamofobi – en studie av begreppet, ungdomars attityder och unga muslimers utsatthet

Spotify: Aron Flam: Dekonstruktiv kritik

The Conversation: Orientalism: Edward Said’s groundbreaking book explained

Krönikor

Tidö: Hundtricket

Tidöregeringens återkommande utspel där man kopplar samman invandring och kriminalitet ska inte tolkas som ett uttryck för en ambition om att göra Sverige tryggare. Snarare bör de förstås som en politisk kampanj som använder sig av det som inom psykologin kallas ”klassisk betingning” för att påverka människors politiska uppfattningar.

Begreppet klassisk betingning blev känt genom Ivan Pavlovs experiment med hundar. Pavlov ville visa hur inlärning kan ske genom associationer, det vill säga hur både människor och djur lär sig att koppla samman olika stimuli.

Han observerade bland annat att hundar började salivera när de fick mat. För att undersöka associationernas kraft ringde han en klocka varje gång hundarna skulle få mat. Efter att detta upprepats tillräckligt många gånger började hundarna salivera redan vid ljudet av klockan, trots att ingen mat serverades. Klockan hade då blivit en inlärd signal som associerades med mat. Detta fenomen kallas klassisk betingning.

Pavlovs experiment används i dag som en grundmodell och ett analytiskt verktyg för att förstå hur människor kan påverkas av associationer, ofta utan att vara medvetna om det. Kunskaperna tillämpas i många både teoretiska och praktiska sammanhang.

Inom psykologi och beteendevetenskap används de för att förklara hur automatiska känslor och reaktioner lärs in. Inom pedagogik används de för att förstå hur elever kopplar känslor till skolan, olika ämnen eller specifika situationer, till exempel provrädsla. Inom sociologi och medievetenskap används de för att analysera hur normer, attityder och fördomar formas genom upprepade budskap.

Klassisk betingning används också i praktiken, bland annat inom reklam och marknadsföring, där produkter systematiskt kopplas till positiva känslor som glädje, status eller trygghet. Inom politisk kommunikation och propaganda används upprepning för att skapa starka känslomässiga reaktioner som kan tränga undan rationella överväganden. Inom terapi och behandling används metoden för att bryta negativa inlärda associationer, och i vardagslivet kan den förklara hur ljud, platser eller rutiner utlöser stress, lugn eller olika former av begär utan att vi reflekterar över det.

Kunskaperna om klassisk betingning används även i politisk påverkan. När partier gång på gång kopplar invandrare och muslimer till kriminalitet, hot, extremism eller samhällsproblem, fungerar det på ett sätt som liknar Pavlovs signaler. Gruppen blir då själva ”signalen”, medan känslor som rädsla, misstänksamhet och ilska blir den inlärda reaktionen.

Precis som vid klassisk betingning sker processen ofta omedvetet, men konsekvenserna är verkliga. Med tiden kan människor börja reagera automatiskt med negativa och hotfulla föreställningar om ”den andre”. Målet är att skapa snabba, känslomässiga associationer som påverkar hur människor tänker, röstar och agerar.

Tidöpartiernas strategi kan därför förstås som ett försök att få människor att utveckla fördomsfulla och negativa associationer till invandrare och muslimer, vilka sedan utlöser automatiska reaktioner.

Till skillnad från hundar är människor dock inte helt bundna till sina instinktiva reaktioner. Vi har förmåga till reflektion och medveten självkontroll. Vi kan ställa oss frågan: *Varför reagerar jag så här? Vi kan resonera, väga argument och föreställa oss konsekvenser. Vi kan också välja att inte agera på en känsla när vi förstår att den är orättvis, överdriven eller olämplig.

En annan avgörande skillnad är människans förmåga till empati och mentalisering. Vi kan känna med andra människor och påverkas av deras glädje, rädsla och lidande. Genom mentalisering kan vi föreställa oss hur världen ser ut ur någon annans perspektiv och förstå att andra har egna tankar, känslor och motiv.

Det gör att vi kan bryta igenom generaliseringar och möta människor som individer snarare än som symboler eller ”signaler”. Även om vi har lärt oss att reagera med rädsla eller misstänksamhet kan empati få oss att stanna upp och fråga oss: *Hur skulle jag själv vilja bli bemött?

Hundar kan associera och reagera, men de saknar den mänskliga förmågan att empatiskt och medvetet reflektera över andras inre liv. Det är just denna förmåga som ger människor möjligheten och ansvaret att stå emot manipulation genom rädsla och förenklade associationer.

Låt inte Tidöpartierna behandla dig som en hund.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.