Etikettarkiv: kvinna

Debatt, I fokus, Krönikor

Pride måste vara öppet för så många som möjligt

En regnbåge är ett spektrum. Den är en mångfald av ljus. Priderörelsen, med regnbågsflaggan som sin symbol, står även den för mångfald. Tyvärr är det dock allt annat än enkelt att skapa en miljö där så många som möjligt får vara med på så justa villkor som möjligt. Eftersom vissa idéer utestänger vissa människor så blir det oundvikligen en kamp om vilka personer och idéer som ska få vara med. Vem skall ingå i Prides målgrupp, och enligt vem?

Utstötningsförsök mot transpersoner

Nyligen väcktes både i Sverige och i England frågan om huruvida transpersoner bör få vara med i Pride. I båda fallen lyftes frågan av personer som själva positionerar sig som homosexuella.

I Englands huvudstad London blev Prideparaden stoppad av ett gäng anhängare av en totalitär könsideologi vars anhängare kallar sig för ”gender critical” och vars motståndare kallar dem för ”TERF” (Trans Excluding Radical Feminist). Drivna av en idé om att varje människa måste räknas som det kön de blev tilldelade vid födseln medan människors självupplevad könsidentiteter bara ska ses som någon form av bedrägeri så protesterade dessa aktivister mot att transpersoner tillåts ingå i Pridefestivalen. En av aktivisterna lät sina slagord gå långt bortom att framställa det som att om en person som identifierar sig som kvinna är ‘assigned male at birth’ så är hon per definition man: Hon fastslog även att om en sådan transkvinna blir sexuellt attraherad av CIS-kvinnor så gör detta henne (av aktivisten kallad ”honom”) per definition till en våldtäktsman. ”One of the activists shouted: ‘A man who says he’s a lesbian is a rapist’” Aktivisterna blev snabbt bortlyfta så att Prideparaden kunde fortsätta.

I Sverige var det istället ”Medborgerlig Samling” (MED), ett av de invandringsfientliga småpartier som uppstått i svansen från SD:s valframgångar, som började göra märkliga utspel mot inkluderingen av transpersoner och av ickehomosexuella queerpersoner, samtidigt som partiet saknar officiell HBTQ-politik. Sålunda valde Stockholm Pride att utestänga själva partiet MED (men däremot inte enskilda partimedlemmar) från årets Pridefestival. Något som en av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter snabbt kom att använda som ursäkt för att i Riksdagen försöka få igång en diskussion om att dra in allt ekonomiskt stöd till Priderörelsen. Detta då utifrån den mycket märkliga förevändningen att MED:s ordförande själv är homosexuell, som om det skulle ha med saken att göra. Observera att partiledaren fortfarande är välkommen som privatperson på Pride, ”exkluderingen” innebär enbart att han inte välkomnas att använda Pride som plattform för att kampanja mot transpersoner och/eller mot invandrare.

5834416_08e834ef

Pride är minoriteter och mångfald

Priderörelsen är en subkultur som sedan starten har handlat om ett brett spektrum av minoriteter, inklusive transpersoner. Tyvärr har en del försök att göra rörelsen mer respektabel landat i att framställa den som begränsad till att handla enbart om vita monogama vaniljhomosexuella cismän och ciskvinnor. Precis som det i mainstreamsamhället är norm att vara heterosexuell så är det i subkulturen norm att vara homosexuell. Sålunda haglar frågorna från år till år: Ska bisexuella och pansexuella få vara med, alltså även när de har partner av annan könstillhörighet än de själva? Ska transpersoner få vara med? Ska sadomasochister och fetischister få vara med? Ska ickebinära och intersexuella få vara med? I länder som Sverige, där normen är att vara medborgare och att vara vit, uppstår även på olika sätt frågor om huruvida HBTQ-personer som är papperslösa och/eller rasifierade ska få vara med.

Eftersom Prideorganisationernas officiella mål är att stå upp för ”HBTQ-personer” snarare än bra för ”gaysvenskar” bör svaret på samtliga dessa frågor givetvis bli ett rungande ”JA”. Pridefestivalerna bör vara så fria som möjligt inte bara från vanlig enkel homofobi, utan även från fenomen som bifobi, transfobi, kinkofobi, queerfobi, rasism och apartweltism. Med apartwelt menas den rasismliknande ordning som delar upp människor utifrån medborgarskap eller geografisk vistelseort snarare än utifrån hudfärg eller etnicitet.

B, T & Q: Bisexuella, Transpersoner & brett spektrum av Queerpersoner

Bisexuellas och transpersoners plats i Priderörelsen är rent språkligt inte förhandlingsbar, eftersom B och T står just för dem. Även sadomasochister, fetischister, polyamorösa, ickebinära, intersexuella och asexuella är sedan länge en integrerad del av Priderörelsen. Att vi gick över från begreppet ”HBT” till ”HBTQ” var just för att inkludera de relevanta minoriteter som inte ingår i just HBT.

Queer står just för den mångfald av sexualitet och könsidentitet som går bortom en eller annan traditionell norm för hur sexualitet och kön anses fungera. Men queerbegreppet är omstritt, så för den som vill fiffla bort dessa minoriteters rätt att delta i Pride går det alltid att hävda att queer ska begränsas till att bara betyda HBT – så att HBTQ därmed inte skulle betyda något mer än HBT. Att vidareutveckla det befintliga HBTQ-begreppet ökar utrymmet för den som vill slira med tecknen.

På sikt skulle en lösning däremot kunna vara att etablera begreppet GSRM som synonymt med queer och HBTQ, fast med en tydligare definition: G står för Genus & kön, S för Sexualitet & Sensualitet, R för Romantik & Relationsformer, M för Minoriteter och Mångfald. Att försöka bortdefiniera ickebinära från genus eller att bortdefiniera sadomasochister från sexualitet/sensualism/romantik/relationsformer är mycket svårare än att hitta på godtyckliga begränsningar av det förhållandevis komplicerade queerbegreppet.

Vem är Queer?

I den akademiska offentligheten existerar det så vitt jag vet inte någon egentlig diskussion om att exkludera någon av de nämnda minoriteterna. När folk som vill exkludera till exempel ickebinära eller sadomasochister från Pride försöker komma med en akademisk referens så tenderar de att dra till med Fanny Ambjörnssons bok ”Vad är Queer?”, men det resonemang som framförs i denna bok handlar om huruvida sexköp ska ses antingen som något i stil med tvång/övergrepp eller snarare ses som ett ömsesidigt men udda (och därmed queert) utbyte mellan tillräckligt jämbördiga människor. Ambjörnsson redogör för ett resonemang från vardera sidan, utan att ta ställning för eller emot något av dem.

Att sexuella övergrepp inte bör räknas som queer torde så gott som alla vara överens om: Problemet med ett övergrepp är kränkningen av offret, inte att handlingen skulle bryta mot en eller annan godtycklig föreställning om sexualitet. Om en man våldtar en kvinna så handlar det inte om heterosexualitet utan om våldtäkt, om han våldtar en man så handlar det inte om homosexualitet utan om våldtäkt, och om våldtäkten är sadistisk så handlar det inte om sadomasochism utan om våldtäkt: Heterosexualitet, homosexualitet och sadomasochism kan levas ut i ömsesidighet på justa villkor – att acceptera heterosexualitet, homosexualitet och sadomasochism handlar just om att acceptera den justa och ömsesidga utlevnaden. Däremot anser de flesta på goda grunder att trafficking och utlevd pedofili inte bör accepteras, utan ses som övergrepp. Detta utifrån att barn och kidnappningsoffer inte är kapabla att ge relevant samtycke.

Det är bra att ha en konsensus om att övergrepp inte skall accepteras. För den som vill hetsa till exempel mot transpersoner eller mot invandrare eller mot muslimer så innebär denna konsensus dock ett kryphål: Ett utrymme för att försöka få folk att betrakta den aktuella minoriteten som om de vore en form av övergrepp. Detta är den bakomliggande dynamiken när en engelsk TERF-aktivist respektive en av MED:s riksdagskandidater framställer det som om transsexualism respektive invandring vore lika med våldtäkt.

Pride för allas lika värde och rättigheter

Pride bör vara en öppen miljö där såväl alla Genus/könsidentiteter som alla sexualiteter/relationsformer bör vara välkomna. En öppen miljö där alla personer som beter sig juste ska ha en plattform att leva och utveckla genus, sexualitet och relationsformer som är i minoritet och/eller bidrar till mångfald. Men kravet är just att bete sig juste. I detta ingår att inte hetsa mot utsatta grupper som till exempel transpersoner eller invandrare. Detta handlar inte enbart om att värna om transpersoner och om de HBTQ-personer/GSRM-personer som har sitt ursprung i andra länder. I förlängningen handlar det även om att värna om hela rörelsens möjlighet att alls ha en meningsfull existens:

Sverigedemokraternas utspel i riksdagen utgör ett enkelt men tydligt exempel på att de krafter som gärna använder rättigheter för (vita medborgarskapsinnehavande) homosexuella som slagträ mot invandrare även lätt kan vrida debatten till att försöka marginalisera även dessa homosexuella.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?

”Invandringskritiker” väljer inte sällan att bortse från vedertagen forskning och fakta vad gäller invandrare och brottslighet. Att generalisera och stigmatisera människor som mer brottsbenägna mot bakgrund av etnicitet, religion, kultur eller ursprung är inget annat än rasism.

Vi vet sedan länge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistik, men att det inte har med ovan nämnda parametrar att göra. Det finns däremot andra faktorer som har inverkan på varför vissa människor väljer en kriminell bana i livet. Vi på Motargument har nämnt dessa förr, och vi kommer att fortsätta nämna dem:

Socioekonomisk status – denna faktor har via nyare forskning visat sig vara av underordnad betydelse. Dock är den socioekonomiska statusen i kombination med andra faktorer en bidragande orsak till kriminalitet. Uppväxtförhållandena och dess betydelse för individen är i många fall avgörande för huruvida en människa faller i kriminalitet.

Fattigdom – att leva på, eller under, existensminimum, i bidragsberoende är ett avgörande kriterium vad beträffar brottsbenägenhet.

Arbetslöshet/sysselsättning – att vara arbetslös skapar en lägre nivå av KASAM* och socialt kapital hos individen. Detta plussat med  den ekonomiska statusen det innebär att vara arbetslös, ofta i kombination med dålig kunskap om, och utnyttjande av, det sociala skyddsnätet (bidragsberoende) är inte försumbara faktorer vad gäller brottsbenägenhet.

Utbildning – utbildningsnivå hos såväl individen som hos dennes umgängeskrets är vedertagna orsaksfaktorer till kriminalitet.

Neuropsykiatriska funktionsvariationer – människor med olika varianter av neuropsykiatriska funktionsvariationer, såsom ADHD, autism, Aspergers syndrom och Tourettes syndrom har en högre tendens till att falla i kriminalitet. En orsak till detta kan vara dålig impulskontroll.

Psykisk ohälsa – människor med psykisk ohälsa, t ex PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom), bipolaritet och schizofreni, löper en större risk att hamna i kriminalitet.

Riskfaktorer:

Fattigdom
Socioekonomisk klass
Socialt och genetiskt arv
Neuropsykiatriska funktionsvariationer
Psykisk ohälsa
Missbruksproblematik
Uppväxtförhållanden
Integration och segregation
Begåvning
Utbildning
Arbetslöshet
Traumatiska erfarenheter
Diskriminering
Kön
Ålder

Begåvning – låg begåvning är en riskfaktor för individen att hamna i kriminalitet.

Missbruksproblematik – missbrukare begår brott för att finansiera sitt missbruk. Människor med missbruk kommer sällan in på arbetsmarknaden. 94% av missbrukande män i 30-årsåldern är kriminellt belastade. Missbruksproblematik är således en riskfaktor för att falla i kriminalitet.

Integration och segregation – människor som lever i s k utanförskapsområden har en större benägenhet att ägna sig åt brottslighet. Det krävs större resurser för att bedriva socialt arbete och integration. KASAM är återigen ett nyckelord som beskriver segregationsproblematiken vi har i Sverige. Att bryta segregation och stärka den undermåliga integrationen är essentiella pusselbitar i det förebyggande arbetet kring kriminalitet. Detta arbete ansvarar hela samhället för. Rasism är ett integrationsproblem, vilket bl a kan ses på den rasistiska diskriminering som invandrare utsätts för på arbetsmarknaden. (Se vidare punkt ”Diskriminering”)

Socialt och och genetiskt arv – det finns en del ärftliga faktorer som i kombination med den miljö man växer upp i kan leda till en större sårbarhet och löper större risk att falla i grov kriminalitet. Samspelet mellan genetik och sociala faktorer leder till att vissa människor begår många brott, att de begår grova brott och att de hamnar i fängelse.

Uppväxtförhållanden – en dålig uppväxt är en riskfaktor för att falla i kriminalitet. Barn till skilda föräldrar och barn som växer upp i våldsam familjemiljö, kanske med alkohol och droger inblandat, löper större risk att hamna snett. Övergrepp, misshandel och tidiga debuter vad gäller tobak, alkohol och droger samt ”fel” umgänge och mycket frånvaro i skolan är ytterligare riskfaktorer. Brist på kärlek, tillsyn och omsorg under uppväxtåren kan också spela roll för individens framtid.

Förhållanden kopplade till ursprungslandet – traumatiska händelser (krig, förtryck, våld, tortyr, naturkatastrofer etc) som ligger till grund för varför människor flyr sina hemländer är icke försumbara faktorer att ta hänsyn till vad gäller brottsbenägenhet.

Diskriminering – statistiken är talande och ger bevis på att människor som är föremål för rättsprocess diskrimineras utifrån faktorer som etnicitet, ursprung, kultur och religion. Statistiken brukar gälla registrerade för misstanke om brott. Strukturell diskriminering påverkar sannolikheten för personer med olika ursprung att rapporteras och registreras som misstänkta för brott – både skyldiga och oskyldiga.

Faktorer som INTE är risker:

Etnicitet
Religiositet/ateism
Geografisk bakgrund
Föräldrarnas födelseort

Kön – statistiken visar att män är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken (endast var femte misstänkt brottsling är kvinna). Det finns också tydliga indicier på att kvinnor begår mindre andel våldsbrott än vad män gör. Stöld, snatteri, mened och falskt åtal är typiskt ”kvinnliga” brott. Narkotikabrott, rån, sexualbrott samt hot- och våldsbrott är typiskt ”manliga” brott.

Ålder – unga människor begår brott i större utsträckning än äldre. Även brottsutsattheten är större bland unga.

Det förekommer ständigt diskussioner om huruvida kulturkonflikter mellan kultur i ursprungsland och ankomstland är en förklaring till brottslighet. Det är viktigt att poängtera att den svenska forskningen inte har funnit något samband mellan kulturkonflikter och kriminalitet.

Det finns forskning som visar på att invandrare, och framförallt utomeuropeiska invandrare, i högre grad anmäls för brott och dessutom döms hårdare. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, menar att särbehandlingen inte har sin bakgrund i medveten diskriminering, men att det finns fördomar och ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Dessutom finns det belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta sina resurser mot områden där det ger utdelning. Dessa områden är utanförskapsområden, där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. Detta får till följd att svenskar i större utsträckning än invandrare undkommer anmälningar och förundersökningar. Att vara invandrare är dessvärre en belastning såväl när man misstänks som utsätts för brott. Diesen utvecklar sitt resonemang:

Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen

Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering

I forskarrapporten Likhet inför lagen har man gått igenom flera tusen fall. Resultatet av studien visar på att invandrare oftare blir anmälda för brott. Vi kan också se att invandrare utreds mer ingående och under längre tid. Det finns bevis för att invandrare, jämfört med ”svenskar”, häktas oftare och att häktade invandrare sitter häktade längre tid än ”svenskar”. Människor med invandrarbakgrund åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än ”svenskar”.

Majoriteten av människor begår inte brott. Det finns mängder av riskfaktorer när det kommer till att finna orsaker till kriminalitet hos individer. Det är viktigt att ha i åtanke att etnicitet, religion, och ursprung INTE utgör någon av riskfaktorerna. Forskning har inte heller funnit belägg för att kultur skulle utgöra en riskfaktor.

Tyvärr är det fakta att invandrare oftare uppfyller flera av kriterierna för de ovan nämnda riskfaktorerna. Att invandrare dessutom bedöms annorlunda än ”svenskar” bidrar naturligtvis också till överrepresentationen.

*KASAM = Känsla Av SAMmanhang – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är viktiga ingredienser i begreppet KASAM

Fördjupning:

Kriminalvården: Orsaker till kriminalitet (Sammanfattningsrapport från 2014)

Kriminalvården: Begåvning och brottslighet bland svenska män

Karolinska Institutet: Känsla av sammanhang påverkar upplevelsen av livskvalitet

Karolinska Institutet: Forskare försöker bryta onda cirklar

Missbruket boven bakom kriminalitet

BRÅ: Brottslighet bland personer födda i Sverige och utlandet

Jerzy Sarnecki: Är rättvisan rättvis?

Artiklar

Vem är ”normal”?

Hur ser vi på oss själva? Är jag ”normal”? Är min bror, partner, granne, fotbollstränare, lärare eller kollega ”normal”? Vad innebär ”normal”? Vem avgör vad som är ”normalt”? Vem avgör vilka som är ”normala”?

Kortfattat kan man beskriva normer som oskrivna regler, idéer och ideal. Dessa föresatser dikterar för oss hur vi förväntas vara, hur vi ”ska” se ut och på vilket sätt vi bör leva. Det är inte förrän vi bryter mot normerna som vi blir medvetna om att de faktiskt finns. För många av oss är normerna inpräntade, genom att vi upplever hur samhället ser ut och tar in hur individerna som rör sig där är. Problemet med att bryta normer är att det kan få negativa konsekvenser för individen. Det kan vara svårt att inse, men normer hänger tyvärr ihop med makt.

Vilka är då konsekvenserna av att samhället bygger på normer om hur vi ”ska” vara, ”ska” se ut och ”ska” leva? Vi som befinner oss inom normen får fördelar och vi som befinner oss utanför normen får inte fördelar. Vi som befinner oss utanför normen kan bli ignorerade och bestraffade, exempelvis genom utfrysning, mobbning, trakasserier, diskriminering, självförakt och hat.

Vi har alla förutfattade meningar och fördomar som bygger på normer. Vi utgår ifrån att pojkar gillar flickor och tvärtom, vi utgår ifrån att städerskan i kommunhuset är invandrare, vi utgår ifrån att statsministern är en vit man, vi utgår ifrån att funktionsvarierade per automatik kan mindre och vi utgår ifrån att män inte tar ansvar i hemmet.

Vi har förutfattade meningar om hur pojkar och män är och om hur flickor och kvinnor är. Dessa förutfattade meningar är normer.

Hur gör vi för att få bukt med de negativa konsekvenserna som normerna skapar för människor i allmänhet, och för människor som står utanför normen i synnerhet? Det finns olika tillvägagångssätt, och en bra metod för att skapa förutsättningar för ett mer jämlikt samhälle där vi alla få utrymme på samma villkor är att använda sig av normkritik. Normkritisk pedagogik är en metod som går ut på att vi lyfter fokus från individen, dvs den som ”bryter” normen, till strukturer och det vi tycker är ”normalt”, dvs inom normen. Vi ska alltså ifrågasätta oss själva och våra fördomar. När vi arbetar med normkritik ska vi:

  • Synliggöra samt ifrågasätta normer
  • Synliggöra vilka fördelar normen besitter
  • Granska vår egen position
  • Visa på föränderlighet

Människor som står utanför normen råkar oftare ut för diskriminering än människor som befinner sig inom normen. Enligt svensk lag finns sju diskrimineringsgrunder: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.

Kortfattat innebär diskriminering att människor behandlas orättvist, ofta mot bakgrund av någon av de sju diskrimineringsgrunderna. Diskriminering innebär inte sällan att vi delar upp människor i ”vi och dom” och att vi pekar på skillnader mellan människor. Detta får till följd att samhället delas upp i grupper. Diskrimineringslagen ska gälla i offentlig sektor. Vi kan fundera över om lagen inte borde gälla på fler platser, kanske i hela samhället?

Om vi skulle ta och kika lite på några av de normer och strukturer vi har i samhället. Vilka är ”normala” och vilka är ”onormala”, egentligen? Det kan vi fundera många varv på och rannsaka oss själva. Hur tänker vi egentligen själva och hur uppfattar vi individers beteende, utseende, och leverne?

Cisnormen är oskrivna regler som dikterar att vi ska identifiera oss med det kön som vi tilldelades vid födseln. I cisnormen ingår att vi förväntas se ut och bete oss på ett visst sätt mot bakgrund av det kön vi har tilldelats.

Tvåkönsnormen implicerar att det bara finns två kön. Dessa två kön är olika.

Funktionsnormen är normen som dikterar att vi inte har någon funktionsvariation. Denna norm ligger till grund för hur samhället ser ut rent fysiskt. Exempel på sådant är brist på hissar, utebliven arbetsanpassning och avsaknad av lättläst material.

Heteronormen innebär att man ska vara man eller kvinna. Den innebär också att kvinnor endast kan attraheras av och bli kära i män samt att män endast kan attraheras av och bli kära i kvinnor. Heteronormen har inflytande på oss alla, oavsett om vi befinner oss inom normen eller om vi befinner oss utom normen.

Vithetsnormen implicerar att det är normalt att vara vit samt att vita åtnjuter fördelar socialt, ekonomiskt och politiskt. Vithetsnormen handlar i grunden om makt och om vilka som besitter, och inte besitter, makt.

Normsamverkan betyder att olika normer hänger ihop och har en påverkan på varandra sinsemellan. Som exempel kan vi ta heteronormen, som hänger ihop med andra begränsande normer och maktstrukturer i vårt samhälle. Också normer baserade på hudfärg, etnicitet, funktionsförmåga, ålder, klass, längd och vikt påverkar rörelseutrymmet för individen.

Intersektionalitet (av engelskans ”intersectionality”) är ett annat ord för normsamverkan. Intersektionalitet innebär att kunna påvisa samt visa förståelse hur flera maktordningar samverkar och hur de påverkar oss. Om vi tar kön som exempel på norm och vilka konsekvenser könstillhörighet har för individen så måste vi kika på hur kön samspelar med och påverkas av klass, etnicitet, hudfärg, funktionsvariation, ålder, sexuell läggning osv. Intersektionalitet är nödvändigt för att vi inte ska tappa helhetsbilden kring varför människor inte är jämlika och hur makt utövas. Hela bilden, inte bara delar av den, är avgörande för att vi ska kunna se hela maktstrukturen. Gör vi inte det, får vi en ofullständig bild av hur ojämlikhet uppstår och makt utövas.

Vi bidrar alla till strukturer i samhället. Vi bär alla ansvar för att människor befinner sig inom, eller utanför, normen. Det vi kan, och ska, göra för att skapa ett inkluderande, och jämlikt, samhälle är att ifrågasätta fördomar, föreställningar och strukturer som vi faktiskt själva är en del av. Genom att reagera, agera och ”bryta” såväl normer som normativitetstänk ger vi oss själva och varandra förutsättningar till ett bättre liv.

Vi är alla ”normala”! Oavsett.

Boktips:

Friends metodbok ”I normens öga”

I fokus

Indirekt diskriminering av SAS efter bristfällig EU-dom

För ett par veckor sedan slog EU-domstolen fast att privata företag har rätt att förbjuda religiösa attribut på arbetsplatser, även om det innebär att vissa grupper missgynnas. Denna rätt villkoras, enligt domen, främst av två saker, nämligen att förbudet vilar på en s k ”neutralitetsprincip” och därför gäller alla former av religiösa symboler, samt att det begränsas till att gälla anställda som kommer i kontakt med externa aktörer, såsom företags-och privatkunder. Inskränkningen i religionsfriheten rättfärdigar domstolen med att hänvisa till det ”legitima syfte” som rätten till näringsfrihet utgör (art. 16 i EU-stadgan).

I veckan blev det känt att flygbolaget SAS har nekat en kvinna anställning p g a att hon bär slöja. Till stöd för sitt beslut hänvisade företaget till EU-domstolens avgörande.

Med anledning av detta tänkte jag här kortfattat redogöra för en analys av domen som jag skrev strax efter dess avkunnande, och som finns att läsa i sin helhet på EJIL: Talk! – Blog of the European Journal of International Law.

Kort kan sägas att EU-domstolen försummat sin skyldighet att skydda de grundläggande fri- och rättigheter som stipulerats i EU-stadgan.

I artikel 52, första paragrafen, står följande:

Varje begränsning i utövningen av de rättigheter och friheter som erkänns i denna stadga skall vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.

När domstolen ska avgöra huruvida företaget i målet hade rätt att neka en (återigen) slöjbärande kvinna anställning, blandar man samman saker och ting.

Det första villkoret är att begränsningen skall vara föreskriven i lag. Här hänvisar man till näringsfriheten i artikel 16. Men när man sedan skall pröva om begränsningen (dvs inskränkningen i religionsfriheten) är proportionerlig och nödvändig för syftet att upprätthålla det legitima syftet som skall vara föreskrivet i lag, så gör man inte detta. Man tar överhuvudtaget inte upp varför en inskränkning av religionsfriheten är nödvändig och proportionerlig för att upprätthålla det legitima syftet som är föreskrivet i lag, dvs näringsfriheten. Istället för man i sammanhanget in begreppet ”neutralitetspolicy”, utan att redogöra för hur detta hänger ihop med näringsfriheten.

Trots att neutralitetsprincipen alltså inte finns föreskriven i lag, anser domstolen att den ”måste anses som berättigad”, och därmed utgör legitim grund för att inskränka religionsfriheten.

Utan förankring i varken konvention eller praxis väljer domstolen därefter att pröva huruvida förbudet (inskränkningen i den lagstiftade religionsfriheten) är nödvändigt och proportionerligt för att upprätthålla neutralitetspolicyn (som alltså inte är föreskriven i lag, såsom EU-stadgan kräver).

Och värre blir det.

European_Court_of_Justice_-_Luxembourg_(1674586821)
EU-domstolen i Luxemburg.

Domstolen hänvisar till ett enda prejudikat i Europadomstolen för att påvisa sambandet mellan neutralitetsprincipen och näringsfriheten. Men just den paragraf som EU-domstolen hänvisar till (Eweida and Others v. United Kingdom §94) strider mot EU-domstolens antagande att ett företags neutralitetspolicy ”måste anses som berättigad”. Istället ansåg Europadomstolen att det inte var bevisat i det aktuella målet att bärandet av religiösa symboler hade haft en negativ påverkan på affärsverksamheten som sådan, och dömde därför till den klagandes fördel.

Till sist är det värt att notera följande i artikel 53 i EU-stadgan:

Ingen bestämmelse i denna stadga får tolkas som att den inskränker eller inkräktar på de mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som inom respektive tillämpningsområde erkänns i unionsrätten, internationell rätt och de internationella konventioner i vilka unionen, gemenskapen eller samtliga medlemsstaterna är parter, särskilt Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, samt i medlemsstaternas författningar.

Alla EU:s medlemmar har ratificerat Konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna (International Covenant on Civil and Political Rights). FN:s människorättskommitté (ej att förväxla med FN:s människorättsråd) är tillsatt för att tolka och övervaka efterlevnaden av konventionen, vars 18:e artikel beskriver religionsfriheten, och villkoren för hur den kan begränsas i enlighet med internationell rätt:

Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter (18:3)

I människorättskommitténs allmänna kommentar (General Comment 22) står följande att läsa:

The Committee observes that paragraph 3 of article 18 is to be strictly interpreted: restrictions are not allowed on grounds not specified there…

Detta betyder alltså att de begränsningar av religionsfriheten som kan komma på fråga är endast de som beskrivs under artikel 18:3, och att detta skall tolkas strikt. Hur EU-domstolen kom fram till att neutralitetsprincipen utgör en ”grundläggande rättighet” utan varken praxis eller konvention att luta sig mot är ett mysterium, eftersom man inte angav några som helst motiv för sin slutsats. Det talar inte direkt för en strikt tolkning.

Om Sverige nu inte erbjuder individer det rättsskydd som konventionen begär, kan det vara värt för utsatta att få sina fall prövade i Europadomstolen, alternativt att klaga till FN:s människorättskommitté.

I fokus

Annelie Sjöbergs text, del 2

Så jag skriver sällan om personer, och när jag gör det handlar det nästan uteslutande om politiker. Ett undantag skedde när jag snubblade över Annelie Sjöbergs tämligen rasistiska och rätt delade Facebookinlägg, där hon utmålar somalier, eritreaner och afghaner som olämpliga att jobba i äldrevården. Texten i sin helhet återfinns i artikeln, så jag upprepar den inte här.

Efter att jag postat artikeln blev det ganska turbulent. Annelie postade något femtontal inlägg på sin Facebookvägg direkt eller indirekt relaterade till artikeln, hon och hennes vänner skrev på min vägg och på Motarguments sida och hon diskuterade i grupper. Både hon och jag fick en del hatiska kommentarer. Jag har hela tiden erbjudit henne att skriva en uppföljande artikel med hennes frågor och kommentarer, men hon har antingen inte svarat alls eller avböjt. Tills nu.

Jag tänker här möta de synpunkter jag uppfattar som centrala för Annelie i hennes kritik mot mitt inlägg. Viss tolkning förekommer förstås, men jag försöker vara rättvis.

Missförståndet

Annelie menar att jag och övriga som läst inlägget hängt upp oss på fel saker, och hon svajar fram och tillbaka. I hennes snävaste beskrivning har hon bara velat framföra att män inte ska sköta kvinnors intimhygien och att det är viktigt att den som vårdar gamla förstår språket. Vi som inte fattar detta har mer eller mindre avsiktligt missförstått, menar hon. Att hon pekade ut somalier, eritreaner och afghaner var bara en tillfällighet.

Men det håller inte.

Inlägget börjar med ”Ett argument som man ibland hör bland dem som ivrigast försvarar Sveriges generösa flyktingpolitik, är att invandring behövs för att ta hand om oss svenskar när vi blir äldre.”

Om den meningen ska avslutas med ”men det går inte för män kan inte sköta kvinnors intimhygien” eller ”men det går inte, för nyanlända pratar inte svenska”, hänger inte inlägget ihop alls. Uppenbarligen är inte alla invandrare män, inte alla gamla kvinnor, inte all äldrevård intimhygien och uppenbarligen är ingen nyanländ för alltid.

Dessutom tenderar Annelie att anpassa tolkningen efter vem som skriver, så hon halkar snabbt tillbaka till att asylinvandrarnas kultur är det egentliga problemet så fort hon inte ska övertyga oss i PK-eliten.

Det är samma sak som …

Hon har också pekat på en hypotetisk äldre, outbildad muslimsk kvinna från något muslimskt land som inte vill bli vårdad av en ung, piercad svenska i urringning som motexempel. Inte heller det håller, för det är inte en motsvarande svensk 30-talist från Kalix hon hänvisar till, utan sig själv. Det är hon själv, förmodat universitetsutbildad 60-talist, som inte vill vårdas av somalier och eritreaner.

Jag skriver mycket, och jag vet att ibland råkar man sätta ihop en mening som kan feltolkas, hur väl man än menar. Men det är inte det som hänt här. Jag menar att antingen tar man ansvar för det man skrivit, och står för sina åsikter, eller också backar man helt, och säger ”det var dumt, det blev fel”. Annelie har editerat sitt inlägg, men raljerar samtidigt över inskränkta läsare som tvingat henne dithän. Det är inte att ta ansvar. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att hon fortfarande anser att det hon skrev var rätt.

Kontaktandet av skolan

Annelie, och många ur hennes nätverk, har upprörts över att jag kontaktade skolan jag trodde hon fortfarande jobbade på. Det finns en legitim kritik i detta. Jag har själv ibland stött på personer på nätet som hånfullt hotar med att kontakta min ”arbetsgivare”, och jag tycker det är urfjantigt. Alldeles bortsett det faktum att min chef är utländsk och bor och jobbar utomlands och inte skulle fatta ett smack av ett sådant samtal, än mindre vidta någon åtgärd, är det lite ”ha, då går jag till fröken!” över konceptet.

Så varför kontaktade jag då den skola där jag trodde Annelie jobbade (eftersom det står så i hennes Facebookprofil)?

Jo, på grund av den här meningen ”När jag blir gammal vill jag bli omhändertagen och vårdad t ex av någon av alla de fantastiska och underbara omvårdnadselever som jag själv har varit med om att utbilda.”

För mig är det oerhört magstarkt att någon utbildar omvårdnadselever som hyser ett så stort förakt för människor baserat på deras etniska ursprung. Jag såg framför mig den somaliska, eritreanska eller afghanska elev som hade Annelie som lärare, med de uppenbart rasistiska fördomar hon har.

Det var anledningen till mitt mail till rektorn där jag pekade på hennes inlägg.

Förtal och hets mot folkgrupp

Under en period gjorde Annelie och hennes nätverk en stor grej av att jag skulle polisanmälas för förtal. Det gjordes upp stora planer i kommentarsfälten, och jag fick klargjort för mig att en åklagare i princip förberedde åtal (inte av Annelie, men av en ur hennes hejaklack).

Till slut förklarade jag i en diskussion att förtal mycket sällan leder till åtal såvitt man inte inleder en civilrättslig process, är minderårig eller kombinerar förtalsåtalet med åtal för andra brott. Dessutom är det inte förtal att skriva om någons text. Möjligen, om man verkligen tänjer på begreppen, kan meningen där jag kallar henne för ”smygrasist” vara förtal, men eftersom den är underbyggd tror jag det hade blivit svårt att hävda.

Däremot är det fullt möjligt att det kan räknas som hets mot folkgrupp att uttrycka sig som Annelie gör. Eller gjorde, tills hon editerade inlägget. Det är i alla fall åtalbart. Nu tänker jag inte polisanmäla Annelie. Jag skrev mitt inlägg istället. Det är oftast bättre med debatt än polisanmälan.

Slutligen

Annelie ställer följande två frågor till mig:

1) Tror du verkligen att det är det viktigaste som finns för ensamkommande afghaner att få torka gamla tanter i rumpan? Har du ens pratat med någon av dem? De har andra planer kan jag berätta för dig.

Svar: Annelie började med ”Ett argument […] är att invandring behövs för att ta hand om oss svenskar när vi blir äldre.”, och fortsätter med att förklara att ensamkommande afghaner inte är lämpliga till detta yrke. Alla invandrare är uppenbarligen inte ensamkommande och inte afghaner, och de som är ensamkommande afghaner vill kanske inte överlag vårda gamla, men det är irrelevant för sakfrågan, som är utpekandet av somalier, eritreaner och afghaner, och för den delen även muslimer överlag, som olämpliga.

2) Varför ska inte somaliska kvinnor med slöja som är analfabeter ha samma rättigheter och skyldigheter som andra svenska kvinnor och få bli en del av svenska samhället, få adekvat utbildning och kunskaper om vårt språk och vår kultur? Ska dessa kvinnor vara utestängda från gemenskap och rätten att åtnjuta den jämlikhet som t ex du och andra svenska kvinnor tar för givna, menar du?

Svar: Jag kan inte svara på denna fråga, för jag begriper den inte. Alls.

Jag hade inte skrivit detta inlägg om inte Annelie kommit tillbaka med frågor. För mig stod det liksom 1:1. Jag skrev om henne, hon skrev om mig. Och jag förstår att hon är förbannad och upprörd. Det hade jag också blivit.

Men jag tycker också att hon förtjänar att få veta hur jag resonerat och varför jag skrivit som jag gjort, och varför jag mailade rektorn. Nu när jag redogjort för detta hoppas jag denna diskussion är över.

Jag tror inte att hon är ond. Och jag kan inte uttala mig om hennes åsikter, annat än det som lyser igenom. Människor är komplexa, och det finns säkert fler lager därinne som jag inte vet något om.

Det jag däremot kan uttala mig om är hennes text. Den var grovt rasistisk.

Och hon har inte tagit tillbaka det hon skrev.

Artiklar

Barnäktenskap bland flyktingar

Barnäktenskap diskuteras mycket just nu. Många upplever upplever att svenska myndigheter är för slappa mot flyktingar som kommer hit där ena eller båda parterna är under 18 och de är gifta.  Många kallar det svek. Avpixlat skrev tidigare i år:

”Trots att lagstiftningen på detta område så sent som för ett år sedan skärptes just i syfte att sätta stopp för barnäktenskap inom Sveriges utomvästliga asyl och anhöriginvandrargrupper, väljer Migrationsverket och Socialtjänsten att blunda för fenomenet. Gifta par som anländer till Sverige där den kvinnliga parten är ett barn, accepteras som gifta, placeras tillsammans och behandlas som vilket annat par eller annan familj som helst.

Antalet gifta par där kvinnan är ett barn har till följd av den nu helt skenande massinvandringen och folkvandringsliknande välfärdsmigrationen ökat kraftigt den senaste tiden. Heltäckande statistik saknas men i de sex kommuner – Malmö, Mölndal, Stockholm, Göteborg, Sigtuna och Solna – som Sveriges Radio Ekot har talat med har man den senaste tiden fått minst ett 70-tal barnäktenskap på sitt bord.”

Ironin i att Avpixlat väljer att kalla 16-17 åringar barn när det gäller barnäktenskap är stor. Alla som följer vad de skriver vet att de ogillar att man kallar 16-17 åriga pojkar barn, om de är ensamkommande. Men 16-17 åriga flickor kallar de gärna barn.

Hur som helst stadgar 1 kap. 2 § utlänningslagen att alla som är under 18 är barn. Att stoppa äktenskap här är en sak. Hur ska man hantera äktenskap bland flyktingar? En del debattörer, till exempel Sara Mohammed och GAPF, vill skilja de gifta parterna åt med våld.

”Landets kommuner kan välja om de vill låta nyanlända gifta barn bo med sin respektive. Att låta barn över 15 år bo med sin partner är ett indirekt erkännande av giftermålet.”

Hur det fungerar i Sverige

Det är inte helt enkelt. För det första tillåter svensk lag att ”barn” blir sambos och flyttar hemifrån (med föräldrars medgivande) och att barn blir tillsammans med äldre. Dock är själva giftermålet otillåtet men allt annat är tillåtet.

Byxmyndig blir barnet enligt 6 kap. 4 § brottsbalken, vid 15 års ålder. Då får denne ha sex med även äldre personer, och vare sig vi andra gillar det eller inte så är det faktiskt så att en del tjejer väljer mognare partner. Även helt ”ursvenska”  tjejer gör så. En del gör det valet av skäl som kan kritiseras, såsom att de söker en pappafigur. Andra väljer att bo äldre för att de åldersmässigt är 16 men mentalt mycket äldre eller för att de vill ha en erfaren man i sängen.

En majoritetssvensk kvinna jag känner som är hög chef i Stockholm idag flyttade hemifrån till en egen lägenhet när hon var 16. Hon blev ihop med en nästan dubbelt så gammal man för att hon ville ha en erfaren älskare. De blev särbos några år. Hon hade både honom som älskare och en jämnårig kille, samtidigt. Det är helt tillåtet enligt lagen eftersom föräldrarna godkände flytten.

En annan tjej jag känner var 17 när hon blev ihop med en 24-åring. De förlovade sig till och med. De förblev ett par tills hon blev ca 25 och fick två spralliga barn.

Är det rätt eller fel? Lagen sätter inga hinder i vägen så länge den minderåriga inga uppenbart lider skada av att bo med en vuxen partner.

Att flyktingar som är gifta kommer hit är en annan sak. Det gäller inte i Sverige. Det kan finnas poänger i att noga förklara att de får gifta sig igen då den yngsta parten blir 18.

Men betyder detta att vi bör skilja paren åt?

I de fall då barnet är under 15 absolut. För då strider det mot svensk lag att de bor ihop och har sex. Men över 15 tillåter faktiskt svensk lag att man både ”bor” ihop och har sex. Är du över 15 år kan du välja vem du har frivilligt sex med, med undantag om man befinner sig i en särskild beroendeställning eller nära släktförhållande.

Ska vi ha särlagstiftning för flyktingar som förbjuder för dem det som är tillåtet för andra i Sverige?couple-1283859_960_720

Frivillighet

En del 16- och 17-åringar VILL vara ihop med äldre. Om vi då ingriper och med våld försöker bryta upp förhållandet blir det lätt fel. Speciellt om det gäller människor som flytt tillsammans undan krig och misär, men även i de fall då tjejen är s k ”ur- och pursvensk”. Föräldrar som ogillar att deras 16-åring har blivit ihop med en 25-åring får gå försiktigt fram.

Samma med flyktingar.

Jag känner några flyktingar där en part är yngre än den andra. Jag kan säga att en del av de ungdomarna skulle bli rasande om de inte fick vara ihop med sin partner. De skulle nog anse att de utsätts för grovt våld om så skulle ske. En del av dem är förvånansvärt mogna och medvetna om vilka de är och vad de vill. Man är inte automatiskt ett offer och ett våp bara för att man är under 18. I ett fall är det den kvinnliga 17-åringen som bestämmer i familjen, utan tvivel. Inte den ca 30-årige mannen. Och hon är klart medveten om hur det funkar i Sverige. Hon har kommit hit för att hon tror på kvinnors rättigheter. Därför valde de att försöka nå hit istället för Frankrike där mannen har sina två bröder.

Jag vet flera fall där flickan faktiskt har visat att hon har en stark egen vilja.

Vad vi kan göra

Vad vi kan göra är att förklara att äktenskapen inte är lagliga i Sverige. De gäller inte här.

Men sen måste vi upprätthålla idén om frivillighet.

Kultur och frivillighet är inte helt lätt. En hel del av dem som kommer som ingått barnäktenskap skulle nog inte gjort så om de fått välja helt själv utan familjens påtryckningar. Att följa kulturella traditioner är något som inte individen rår över. Men de flesta som följer kulturella traditioner anser att de gör det av egen vilja, även då de bara gör som ”alla andra”. Därför måste vi gå försiktigt fram. Något kan te sig frivilligt även om man följer kulturella mönster.

Om vi vill hålla fast vid principen att ungdomar själv ska välja sina partners, obehindrat, så duger det inte att förklara att de väljer fel om de väljer att stanna med sin äldre make då de kommit hit. 

Vi kan förklara bestämmelserna i svensk lagstiftning och informera om vilka rättigheter den yngre parten har att själv välja. Detta gör Migrationsverket redan men i alltför liten utsträckning. Det är bedrövande att se hur lite de faktiskt stöttar ungdomar i äktenskap med myndiga. Och de som informerar den unga flickan om rättigheterna måste givetvis själva vara kvinnor, både tolken och den som informerar. Att två män kommer in och pekar finger och säger att ”ert äktenskap är inte tillåtet i Sverige” duger inte. Det är inte heller relevant.

 

Krönikor

”Jag ser ut som en flicka, men känner mig som en pojke”

Krönika av Rokibath – tidigare publicerad på Afropé

Hur skulle pappa och mamma reagera om något av mina syskon blev förälskad i en individ av samma kön? Om lillebror var övertygad om att han föddes i fel kropp? Eller om syrran vägrar leva som det förväntas, för att hon istället vill leva med en annan kvinna – eller inte leva med någon för den delen. Det smärtar mig att redan nu veta de svar och reaktioner som skulle uppstå i omgivningen. Tyvärr är det den typen av reaktioner som gör att Homo-, Bi-, Trans och Queerpersoner i många delar av världen måste leva i isolering, på grund av rädsla för sina liv.

Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Visserligen lever mina föräldrar och syskon i en annan typ av verklighet, men de här frågorna sträcker sig över geografiska och kulturella gränser, och därför vill jag inte fastna alltför mycket i det. Det var inte heller så längesedan det var ett stort problem i Sverige.

Tidigt i mitt afrikansvenska liv märkte jag nya dimensioner kring könsidentitet och sexuell orientering. Jag började se att kärlek inte alltid är Adam möter Eva, äktenskap och barn. Från hemlandet har jag med mig att människor av lika kön kan vara vänner, men inte mer. Individer av samma  kön kan hålla hand och vara bästa vänner, men jag är född tjej och förväntas leva med en man.

Amnesty under Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Amnesty International under Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Tills idag finns det fortfarande inget mellanting (i allafall inte öppet), och ibland skrattar jag över världen jag lever i. Att jag hamnat i en av världens mest HBTQ-vänliga städer, med vetskap om hur det är i andra delar av världen.

Jag googlade runt kring detta ämne och ett av de argument till de hårda restriktioner som finns i andra länder är brist på social och ekonomisk utveckling. För ekonomiskt välstånd  ska tydligen påskynda modernisering och skapa liberala värderingar (?).  Tyvärr tror jag inte att den förklaringen håller då det finns ekonomisk rika länder som enligt lag förbjuder homosexualitet. Ytterligare argument som jag hittade är att många länder, särskilt på den afrikanska kontinenten, är starkt kopplade till religion.  Jag vet inte riktigt hur långt de två argumenten håller, men frågan som dyker upp är;

Babsan och Tobias Karlsson (Let's Dance) under Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Babsan och Tobias Karlsson (Let’s Dance) under Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

”- Vad garanterar att ett rikt land i sekularism är ett modernt land? Och vad menar vi med modernt?”

Idag är jag en aktiv samhällsmedborgare, och har vänner och bekanta som gärna dejtar över könsgränserna. Jag blir otroligt glad för den frihet det betyder för de människorna. Att kunna identifiera sig som bisexuella för sig själva och andra. Visst är det vackert att man kan attraheras och älska olika människor?! Det är just därför jag föreställer mig hur detta hade tagits emot av familjen.

På tunnelbanan ser jag en äldre person i  kvinnokläder (det som enligt samhällsnormen kallas kvinnokläder ), peruk och smink. Några blickar från nya passagerare, men inte mer. På gatan står ett lesbiskt par och kysser varandra. Folk går förbi, men ingen reagerar. På TV visas dokumentärer om ”Transgender children”, om tio-, åtta- och till och med treåringar  som säger sig leva i fel kropp.  Är detta ett nytt fenomen eller har det alltid varit så, men att samhället nu är mer accepterande? Oavsett vilket är det toppen att media börjat rapportera i större utsträckning. Observera att jag är fullt medveten om att det är en generalisering, men ibland behövs det för att få bättre grepp. Även i Sverige finns det fortfarande motsättning kring transmänniskor, men det blir  nog lättare med coola förebilder såsom Conchita Wurst, Laverne Cox och nu senast Caitlyn Jenner. Eller, ja senaste inom mainstream media. Jag tror att det är lättare att prata om både transgender och HBTQ i samhället när vi alla följt förvandlingen från Bruce till Caitlyn Jenner.

Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Sedan några år tillbaka används pronomenet ‘hen’ och jag känner mig alltid dum efter att ha frågat om den söta bebisen är en pojke eller flicka. Vem vet? Föräldern kanske inte vill svara på den frågan. Jag mins en kväll när artisten Yohio var på TV. Jag hade inte hängt med på sistone och undrade om det var en pojke eller flicka. Min yngre kusin svarar ”det är en hen” och vi skrattade. Inte för att det var roligt, utan för att det så tydligt visade att det faktiskt inte är självklart hur folk definierar sig.  Jag antar att det är just det som varit svårigheten med han och hon… och varför är det så viktigt för mig att köna andra människor?

Så här tänker jag; Alla människor ska få leva precis som de vill, så länge de mår bra och är lyckliga. Enligt många är det  ett ”svenskt” sätt att tänka. Well, det kan diskuteras om tron på mänskliga rättigheter är ett svenskt sätt att tänka eller inte. I slutändan handlar det om att ge andra människor respekt, kärlek och tolerans. Det är härligt att vi alla är olika!

Jag kan inte föreställa mig hur det känns att vara HBTQ-ungdom. Jag kan därför inte uttala mig om situationen, men att leva i Stockholm och uppleva Pride-veckan väcker många frågor. Jag kommer heller inte kunna förstå hur det är att leva i HBTQ-communityn i Stockholm och resterande Sverige, men det gör mig rädd att tänka på hur det ser ut på andra platser. Speciellt när det kan vara något av mina syskon. 

 

Rokibath Alassane

Rokibath Alassane

Denna krönika har tidigare publicerats på Afropé