De senaste 20 åren har hundratals, upp mot ett tusental, SD-politiker kunnat knytas till högerextremism i olika former.
Detta gäller exempelvis;
Tidigare medlemskap i nazistiska eller andra högerextrema grupperingar
Bärande av nazistisk klädsel
Direkt kontakt med aktiva nazister eller högerextremister
Köpt nazistiskt eller högerextremt material från nazistiska nätbutiker
Spridit eller gillamarkerat nazistiskt eller högerextremt material via nätet
I en tidigare kartläggning gällande SD-politiker gjord av SD_skandalerna, tillsammans med dåvarande Interasistmen, framkom det att mellan åren 2000-2022 kunde cirka 581 SD-politiker direkt kopplas till nazism eller fascism, varav den största delen av politikerna hade spridit någon form av nazistisk material via nätet.
En relevant följdfråga på denna kartläggning är då; hur många av dessa politiker sitter ännu kvar vid sin makt?
Av SD-politikerna i denna kartläggning var det 68 personer som aldrig blev uteslutna. 33 av dessa personer är idag inte längre politiker av olika skäl, deras nazistiska anknytning var alltså inte anledningen till att de slutade vara politiskt aktiva.
35 personer av denna kartläggning sitter däremot kvar vid sin makt och representerar partiet än idag, varav ett flertal bekvämt sitter i Sveriges högst beslutande församling i den svenska riksdagen.
Läs om ett axplock av dessa SD-politiker i bilderna.
Det lagreglerade språkkravet inom äldreomsorgen, som vann laga kraft den 1 juli 2026, har mött skarp kritik från forskare, fackförbund och kommuner. Även om de flesta parter är överens om att goda kunskaper i svenska är avgörande för patientsäkerheten, riktas kritiken mot hur kraven har utformats och implementerats.
De huvudsakliga kritikpunkterna är:
Bristfälliga och rättsosäkra språktester: Många kommuner har på eget initiativ infört språktester vid rekrytering, vilket har fått hård kritik från språkforskare.
Oklart syfte: Tester som används når ofta inte upp till grundläggande kvalitetskriterier. Det saknas en tydlig definition av vad ”språklig kompetens” faktiskt innebär i äldreomsorgens vardag.
Rättsosäkerhet: Forskare vid Göteborgs universitet varnar för att testerna är godtyckliga och riskerar att stänga ut kompetent personal från arbetsmarknaden på felaktiga grunder.
Låg kvalitet: Även Socialstyrelsens utredare har lyft att de befintliga testerna inte alltid håller tillräckligt hög kvalitet.
Snäv tidsram: Flera kommuner, däribland Botkyrka och Sundsvall, har lyft att omställningen har gått alldeles för fort.
Underfinansiering: Trots att regeringen avsatt miljoner i statsbidrag menar kritiska kommuner att budgeten inte räcker till för att finansiera den omfattande språkträning och validering som krävs.
Hinder för rekrytering: Kritiker varnar för att hårda, exkluderande språkkrav fördjupar bemanningskrisen.
Beroende av utländsk arbetskraft: Eftersom sektorn är helt beroende av personal med utländsk bakgrund kan stela krav leda till att tomma rader inte går att fylla, vilket i sin tur slår mot arbetsmiljön och de äldres trygghet.
För hög nivå: Nivå B2 innebär att man kan förstå komplexa texter och argumentera självständigt. Kritiker menar att denna nivå närmar sig akademisk svenska och är ett orimligt högt krav för praktiskt omsorgsarbete, där fokus snarare borde ligga på funktionell och relationsbyggande vardagskommunikation.
Motargument välkomnar att regeringen har en ambition att höja de svenska språkkunskaperna hos anställda i äldreomsorgen. Mot bakgrund av kritiken som den nya lagen om språkkrav stött på är det svårt att tro att regeringen lyssnat på forskare, fackförbund och kommuner om hur språkkravet har utformats och tillämpats.
Risken med det nya lagreglerade språkkravet är att Tidö i ivern att blidka väljare och bemöta enstaka händelser går miste om kompetent personal i en redan underbemannad sektor. I ärlighetens namn vill många infödda inte arbeta i vård och omsorg pga låga löner och dåliga arbetsvillkor.
Richard Jomshof (SD) försöker klä rasism i fosterlandskärlek. Men det är inte kärleken till Sverige som kritiseras. Det är hans föreställning att Sverige tillhör en etniskt definierad grupp och att andra människor, även svenska medborgare, aldrig riktigt kan bli fullvärdiga svenskar.
Skärmdump från Richard Jomshofs (SD) officiella Facebookkonto 260720.
Rasismen löper genom hela inlägget. Han delar upp befolkningen i ett påstått ursprungligt ägarfolk och människor som bara tillåts vistas här på villkor. Svenskar med utländsk bakgrund framställs inte som en del av landet, utan som ett hot mot ”svenskarnas rätt” till sitt eget land. Det är själva kärnan i etnisk nationalism: vissa människor anses ha större rätt till Sverige än andra på grund av härkomst.
När han skriver att svenskarna riskerar att bli en minoritet i ”sitt eget land” bygger det dessutom på att människor med utländsk bakgrund automatiskt räknas bort från svenskheten. De kan arbeta här, betala skatt, bilda familj, bli medborgare och leva hela sina liv här – men i Jomshofs världsbild förblir de ändå främmande. Svenskhet blir inte en gemenskap utan ett biologiskt eller nedärvt medlemskap.
Angreppet på Shekarabi gör rasismen ännu tydligare. Jomshof bemöter inte hans argument, utan påminner honom om att han har kommit hit utifrån och antyder att han därför saknar moralisk rätt att uttala sig om Sverige. Budskapet är enkelt: du kan få leva här, men du ska veta din plats. Du får aldrig samma rätt att definiera Sverige som den som Jomshof betraktar som etniskt svensk.
Och när inlägget avslutas med ”Sverige åt svenskarna” behöver ingen längre låtsas att detta handlar om vanlig patriotism. Det handlar om att sortera människor efter ursprung och om att göra medborgarskap, demokratiska rättigheter och faktisk tillhörighet underordnade blod och börd.
Jomshof försvarar inte Sverige. Han försöker omdefiniera Sverige från en demokratisk nation av medborgare till ett etniskt revir där vissa människor har större äganderätt än andra. Det är inte bara främlingsfientligt. Det är rasism i sin mest lättigenkännliga politiska form.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Enligt färska siffror från UNHCR befinner sig 0,1% av världens flyktingar i Sverige. Små, fattiga och tätbefolkade länder i närheten av, eller i, katastrofområdena tar in mångdubbelt fler flyktingar än vi gör i Sverige.
I debatten snickrar man kreativt ihop föreställningen om en s k ”massinvandring” med ett populärt mantra. Mantrat är ihåligt och utan substans samt bygger på en främlingsfientlig myt. Myten jag tänker bemöta i denna artikel är denna:
”Sverige är inte hela världens socialkontor”.
Det som med emfas påstås vara ett legitimt argument ingår i den retorik som som används av en del i flyktingdebatten. Det är en retorik som anammats av ”invandringskritiker”, även kallade ”sverigevänner”, men som jag helst benämner ”sverigehatare”. Först och främst används myten för att man tror på den, men den används också i tron att den inte går att bemöta – ett vapen omöjligt att värja sig mot. Men det fina är att den visst går att bemöta.
I flyktingdebatten finns människor som hävdar att Sverige går på knäna, och att det skulle bero på ”massinvandringen”. Det finns varken rim eller reson i att använda sig av detta som ett argument. Mot bakgrund av att små, fattiga och tätbefolkade länder i närheten av, eller i, katastrofområdena tar in mångdubbelt fler flyktingar än vi gör i Sverige, som i förhållande till dessa länder är extremt rikt och glesbefolkat, så håller inte argumentet.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera följande:
15% av världens flyktingar uppehåller sig i Europa. 0,1% av världens flyktingar uppehåller sig i Sverige. Således är myten en lögn, som troligtvis har en mängd olika orsaker; rädsla, oro, främlingsfientlighet, människosyn, naivitet och okunskap är faktorer som gör att myten lever vidare.
Debattera gärna, men jag ber er som deltar i debatten att göra det sakligt och utan att sprida lögner och myter.
Så, nej, Sverige är inte hela världens socialkontor. Och, nej, Sverige har ingen ”massinvandring”. Det är en myt som används av ”invandringskritiker”, främlingsfientliga och rasister. För att bemöta myten krävs att vi har rätt fakta.
Om man jämför Sverigedemokraternas nuvarande politik med vad som faktiskt har genomförts inom Tidösamarbetet finns det flera frågor där SD antingen anser att reformerna inte gått tillräckligt långt eller där förslagen ännu inte blivit verklighet. Tidöpartierna själva har redovisat att en stor del av Tidöavtalet har genomförts, men inte allt.
Några av de viktigaste områdena är:
Mer omfattande återvandring. SD vill strama åt återvandringspolitiken ännu mer. Ett aktuellt exempel är att partiet vill att även svenska medborgare som frivilligt avsäger sig sitt medborgarskap ska kunna få återvandringsbidrag. Det ingår inte i dagens regler och har inte stöd hos övriga Tidöpartier.
Ännu stramare invandringspolitik. Tidöregeringen har redan genomfört stora åtstramningar, men SD vill bland annat minska invandringen ytterligare, begränsa anhöriginvandringen mer och i vissa fall göra det lättare att återkalla uppehållstillstånd och medborgarskap vid exempelvis grov brottslighet eller felaktiga uppgifter. Vissa delar utreds eller har genomförts, medan andra återstår.
Ministerposter för SD. Under mandatperioden har SD varit stödparti utanför regeringen. Partiet har länge sagt att de vill ingå i en framtida regering och ha egna ministrar, vilket inte varit fallet under Tidöregeringen. Man har gjort anspråk på tunga ministerposter så som migrations-, justitie- och kulturministerposterna.
Ytterligare kriminalpolitiska skärpningar. Många skärpningar har redan genomförts, men SD driver fortfarande fler förslag om längre straff, utökade möjligheter till utvisning av kriminella utlänningar och fler befogenheter för rättsväsendet. En del nya förslag presenteras fortfarande gemensamt med regeringen och är ännu inte genomförda.
Minskad EU-integration. SD är i grunden ett EU-skeptiskt parti och vill generellt föra över mindre makt till EU än vad regeringen som helhet vill. Eftersom Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna är mer EU-positiva har SD inte fått fullt genomslag för sin linje.
Klimat- och energipolitik. SD vill gå längre än regeringen när det gäller att minska kostnader kopplade till klimatpolitiken, samtidigt som de vill satsa mer på kärnkraft och tona ned vissa klimatåtgärder. På flera punkter har regeringen rört sig i SD:s riktning, men inte fullt ut enligt partiet.
Kulturpolitik. SD vill gå längre än regeringen vad gäller omfördelning av kulturstöd, förändring av public service i grunden (det har höjts röster om att avskaffa PS), ökat fokus på svensk kultur och nationell identitet samt förändrade principer för bidragsgivning. Partiet är inte intresserat av att hålla armlängds avstånd till kulturen. Som en garant för det förhållningssättet har man uttryckt att man vill ha eget ansvar för kulturpolitiken.
Sammanfattningsvis kan man säga att Tidöregeringen har genomfört många reformer som SD prioriterat, särskilt inom migration, kriminalpolitik och energi. De största återstående skillnaderna handlar främst om:
att SD vill sitta i regeringen
en ännu stramare migrations- och återvandringspolitik
ytterligare skärpningar inom rättspolitiken
en mer EU-skeptisk linje än den övriga högern
att SD vill styra kulturpolitiken på egen hand
Vid en eventuell vinst för Tidöpartierna i riksdagsvalet i september 2026 kommer SD att få ännu större inflytande i svensk politik. Under nuvarande mandatperiod har mycket av partiets migrations-, kriminal- och energipolitik redan genomförts. Den repressiva politik som förts av Tidöregeringen riskerar att intensifieras efter valet i höst.
Kritiken mot den nya lagen om informationsplikt, av motståndare kallad ”angiverilagen”, handlar främst om att den öppnar för ett angiverisamhälle, skapar svåra etiska dilemman för offentliganställda samt riskerar att driva papperslösa djupare in i ett skuggsamhälle. Lagen innebär en skyldighet för sex specifika statliga myndigheter att lämna uppgifter till polisen och Migrationsverket om en person kan antas sakna tillstånd att vistas i Sverige.
Lagen om informationsplikt vann laga kraft 13 juli 2026. Som lagen står skriven idag omfattas följande myndigheter av informationsplikten:
Arbetsförmedlingen
Kronofogden
Skatteverket
Försäkringskassan
Pensionsmyndigheten
Kriminalvården
De aktörer som inte omfattas av lagen, dvs INTE har att ha skyldighet att anmäla papperslösa till polisen är:
Skola
Socialtjänst
Hälso- och sjukvård
Bibliotek
Sverigedemokraterna har varit tydliga med att de anser att även dessa aktörer ska omfattas av lagen om informationsplikt. Efter en eventuell vinst för Tidö i riksdagsvalet i september 2026 kommer SD oundvikligen att få ett starkare inflytande och större mandat att påverka lagstiftningen än mer än vad de kan idag.
Den starkaste kritiken sammanfattar vi på Motargument så här:
Yrkesetik och förtroende: Fackförbund och yrkesgrupper menar att lagen går stick i stäv med deras yrkesetiska principer. Bland annat har Vårdförbundet varnat för att förtroendet för hälso- och sjukvården undermineras, och det finns barnmorskor som uttryckt beredskap för civil olydnad då de riskerar att tvingas rapportera papperslösa, födande kvinnor.
Problemet med sidoinformation: Även om verksamheter som skola och direkt vård formellt undantagits från den direkta anmälningsplikten, varnar fackförbund som Akademikerförbundet SSR för så kallad sidoinformation. Detta innebär att uppgifter som samlas in inom ramen för de sex berörda myndigheterna ändå kan leda till att papperslösa spåras, vilket indirekt slår mot barns skolgång och rätten till vård.
Arbetsmiljö och administration: Fackliga organisationer, däribland IF Metall, vänder sig starkt emot lagen och beskriver kraven som helt orimliga för de anställda. Det skapas en pressad arbetssituation, då enskilda tjänstepersoner tvingas navigera i komplicerade juridiska och moraliska dilemman.
Humana och samhälleliga konsekvenser: Människorättsorganisationer som Civil Rights Defenders och Amnesty varnar för att rädslan för att bli angiven kommer att göra att papperslösa helt undviker att söka nödvändig vård eller skicka sina barn till skolan, vilket ökar utsattheten i samhället.
Den nya angiverilagen får konsekvenser för såväl individen, som riskerar att drivas djupare in i ett skuggsamhälle, som Sverige i stort, då den skapar ett ”angiverisamhälle” och skapar svåra etiska dilemman för offentliganställda. Papperslösa födande kvinnor undviker vård, och barn drabbas då de förlorar tillgång till skola och rätt till vård.
Den 12 juli 2026 avskaffades permanenta uppehållstillstånd (PUT) som huvudregel i Sverige genom regeringens proposition om att slopa PUT. Ändringen anpassar de svenska asylreglerna till EU:s miniminivå. De största nackdelarna med att slopa permanenta uppehållstillstånd (PUT) till förmån för tidsbegränsade uppehållstillstånd är försämrad integration, psykisk ohälsa, minskad ekonomisk tillväxt och ökad byråkrati. Kritiken kommer bland annat från forskare, fackförbund och Migrationsverket, som betonar att brist på långsiktig trygghet motverkar syftet med integrationspolitiken.
Motverkar integration och språkinlärning
Minskat incitament: Utan garanti om att få stanna minskar motivationen att lära sig svenska eller etablera sig i samhället.
Kortsiktigt fokus: Individer fokuserar på omedelbar överlevnad och tillfälliga jobb snarare än långsiktig utbildning eller karriärval.
Svagare förankring: Det civila engagemanget och viljan att bli en del av det svenska föreningslivet försvagas när framtiden är oviss.
Negativa effekter på arbetsmarknad och ekonomi
Svårare att starta företag: Utländska medborgare drar sig för att investera kapital och starta bolag om de riskerar utvisning.
Minskad köpkraft: Banker nekar ofta bolån och långsiktiga krediter till personer utan PUT, vilket minskar konsumtion.
Kompetensflykt: Högkvalificerad arbetskraft väljer bort Sverige till förmån för länder som erbjuder snabbare vägar till permanent trygghet.
Psykisk ohälsa och social utsatthet
Konstant stress: Att leva i ständigt limbo skapar konstant oro och traumatiserar individer på nytt.
Drabbar barnen: Barn i familjer utan PUT upplever en otrygg uppväxt, vilket försämrar deras skolresultat och mående.
Ökat skuggsamhälle: Personer som får avslag efter att ha rotat sig i flera år väljer i högre grad att gömma sig och leva papperslösa.
Ökad byråkrati och statliga kostnader
Extrem administrativ press: Migrationsverket tvingas hantera miljontals återkommande förlängningsärenden, vilket skapar enorma handläggningsköer.
Skattepengar slösas: Enorma resurser läggs på att ompröva redan godkända fall i stället för att fokusera på nya asylsökande eller brottsbekämpning.
Svenska arbetsgivare, branschorganisationer och fackförbund har reagerat med stor oro, skarp kritik och varningar för allvarlig kompetensbrist. Reaktionen är särskilt stark eftersom slopandet av permanenta uppehållstillstånd (PUT) sker parallellt med andra skärpningar, såsom det höjda försörjningskravet för arbetskraftsinvandring.
Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har alla i grunden traditioner som bygger på:
starka och oberoende institutioner
respekt för rättsstaten
individens frihet
internationellt samarbete
ett samhälle byggt på tillit
Sverigedemokraternas politiska projekt står i konflikt med dessa principer. Partiet vill styra public service, politisera kulturinstitutioner och begränsa myndigheters oberoende. Det är åtgärder som går emot borgerlighetens grundläggande idé om maktdelning och fria medier.
Det är lätt att tänka att SD bara är ett verktyg för att få igenom borgerlig politik. Men i praktiken har SD redan flyttat den politiska mittpunkten, påverkat retoriken och förändrat vilka frågor som dominerar debatten.
Borgerligheten har alltid betonat att ett starkt samhälle byggs genom tillit, ansvar och gemensamma spelregler. SD:s retorik skapar motsatsen: misstro, polarisering och en samhällsanda där människor ställs mot varandra.
Det är inte ett Sverige som gynnar varken företagande, trygghet eller framtidstro.
Att ge SD fortsatt inflytande skulle innebära att normalisera en politisk riktning som riskerar att skada demokratin och den borgerliga idégrunden.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
”Vi har sett det förr och vi ser det igen. När borgerligheten upplever att dess maktposition hotas söker den stöd hos auktoritära rörelser för att säkra sina ekonomiska och sociala privilegier.” (Källa: okänd)
Detta är ett specifikt citat och politiskt argument som ofta delas i form av textbilder eller inlägg i sociala medier, särskilt inom antirasistiska grupper.
Argumentet används som en historisk och ideologisk kritik mot borgerliga partier.
Citatets kärna och innebörd
Historisk parallell: Frasen syftar på idén att konservativa och borgerliga krafter historiskt sett – exempelvis i Europa under 1920- och 1930-talen – har släppt fram eller samarbetat med högerextrema eller auktoritära rörelser för att förhindra att oliktänkande får makten.
Nutida kontext
I dagens svenska debatt används formuleringen nästan uteslutande av kritiker till Tidöavtalet. Syftet är att hävda att 3 av de 4 traditionellt borgerliga partierna – Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna – har legitimerat och sökt stöd hos Sverigedemokraterna – som kritikerna här stämplar som en auktoritär rörelse – enbart för att kunna sitta i regeringsställning och genomföra sin ekonomiska politik.
AI-genererad bild.
Retorisk funktion
Citatet fungerar som en varningsflagga från antirasistiskt håll. Genom att hävda att ”vi har sett det förr” vill man göra gällande att dagens politiska samarbete i regeringsunderlaget följer ett farligt, historiskt mönster där ekonomiska privilegier och skattesänkningar sätts före värnandet av liberala, demokratiska principer.
I samband med att M, KD och L efter förra riksdagsvalet valde att samarbeta med SD för att kunna bilda regering valde man samtidigt att samarbeta med ett parti grundat av nazister, för nazister. Den historiska parallellen till bl a Nazityskland då Franz von Papen (ledare för Centrumpartiet och under en kort tid Tysklands rikskansler), legitimerade och sökte stöd hos Adolf Hitlers nazistparti (NSDAP) är oundviklig att dra.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Mot bakgrund av att Sverigedemokraterna går till val på att införa totalförbud mot slöja i Sverige har debatten om huruvida kvinnor bär slöja frivilligt eller av tvång. Det finns inga undersökningar genomförda i Sverige på ämnet, men i USA finns undersökningar som visar intressant statistik, som inte går att utesluta i debatten.
ISPU (Institutet for Social Policy & Understanding) frågade 2018 amerikanska muslimska kvinnor vad orsaken till att de bär slöja är.
54 % svarar att det beror på religiös övertygelse/för att behaga Gud/fromhet.
21 % svarar att det beror på att de vill att folk ska veta att de är muslimer.
12 % svarar att det beror på blyghet.
1 % svarar att det beror på att familj/make/föräldrar kräver det.
Skärmdump från ISPU:s hemsida 260705.
Motargument påpekar att detta naturligtvis är en komplex fråga, som förmodligen inte är helt lätt att svara på. Trots att vi tar detta i beaktning är siffrorna talande: 1 % bär slöja av tvång. Det finns inte många anledningar att tro att det skulle förhålla sig annorlunda i Sverige än i USA.
Motargument 