Etikettarkiv: Sverige

Artiklar

SD:s moskékarta: Historisk metod för förföljelse och diskriminering

Sverigedemokraterna har myligen uppdaterat sin webbsida migrationskartan.se med ett moskéfilter som påstås illustrera framväxten av moskéer och muslimska bönelokaler i Sverige. Att markera ut religiösa gudstjänsplatser har i en historisk kontext visat sig leda till diskriminering, kontroll, förföljelse samt etnisk rensning.

Det finns många historiska exempel där moskéer har blivit måltavlor för förföljelse, diskriminering, krigföring eller försök att undertrycka muslimska samhällen. Motiven har varierat – från religiös intolerans och etnisk rensning till kolonial kontroll och nationalistiska projekt.

  • Bosniska moskéer under Bosnienkriget (1992–1995). Under kampanjer av etnisk rensning i Bosnien markerades och förstördes hundratals moskéer av bosnienserbiska och bosnienkroatiska styrkor i områden där bosniska muslimer fördrevs. Förstörelsen av religiösa byggnader var en medveten strategi för att undanröja spår av en grupps historiska närvaro. Förstörelsen var ofta avsiktlig och kopplad till etnisk rensning av bosniska muslimer. Ett känt exempel är Ferhadija-moskén, som sprängdes 1993.
  • Förföljelsen av rohingyer i Myanmar. I samband med förföljelsen och våldet mot den muslimska rohingyabefolkningen har moskéer och religiösa skolor vandaliserats, bränts eller stängts. Angreppen på religiösa byggnader har ofta sammanfallit med fördrivning av lokalbefolkningen.
  • Uiguriska moskéer i Xinjiang i Kina. Under 2010- och 2020-talen dokumenterade forskare, journalister och människorättsorganisationer omfattande kartläggning och övervakning av moskéer samt att ett stort antal moskéer skadats, rivits eller förändrats inom ramen för den kinesiska statens politik gentemot uigurer och andra muslimska minoriteter. Religiösa platser har varit en del av ett bredare system för kontroll av den uiguriska muslimska minoriteten.
  • Sovjetunionens antireligiösa kampanjer. Under särskilt 1920- och 1930-talen stängdes många moskéer i Centralasien, Kaukasus och andra muslimska områden. Religiösa ledare förföljdes och moskéer omvandlades till lagerlokaler, skolor eller andra statliga verksamheter.
  • Balkankrigen 1912–1913. När Osmanska rikets territorier på Balkan erövrades förekom förstörelse av moskéer och andra muslimska institutioner i flera områden. Detta skedde parallellt med omfattande flyktingströmmar bland muslimska befolkningar.
  • Reconquista och tiden efteråt i Spanien. Efter de kristna kungadömenas erövring av muslimska områden omvandlades många moskéer till kyrkor. Ett berömt exempel är Mezquita-katedralen i Córdoba. Under senare perioder begränsades eller förbjöds muslimsk religionsutövning för många tidigare muslimska invånare.
  • Indien under regionala konflikter. Moskéer har vid flera tillfällen blivit måltavlor i religiösa konflikter mellan hinduer och muslimer. Det mest kända exemplet är rivningen av Babri Masjid 1992, vilket ledde till omfattande våldsamheter.
  • Krigen i det forna Jugoslavien i Kosovo. Under och efter kriget utsattes religiösa byggnader från flera grupper för angrepp. Bland annat förstördes eller skadades ett betydande antal moskéer i samband med konflikterna.
  • Koloniala konflikter i Nordafrika. Under den franska kolonialtiden förekom övervakning, kontroll och ibland beslagtagande av moskéer och religiösa stiftelser. Religiösa institutioner sågs ofta som centra för politiskt motstånd.

Historiskt har moskéer ofta angripits eftersom de:

  • Är centrala samlingsplatser för lokalsamhällen.
  • Symboliserar en grupps närvaro och identitet.
  • Kan fungera som utbildnings- och organisationscentrum.
  • Har högt symbolvärde för både angripare och försvarare.

Därför förekommer angrepp på moskéer ofta i samband med etnisk rensning, nationalistiska konflikter, kolonial repression eller statliga försök att kontrollera religiösa minoriteter. Liknande mönster har också drabbat synagogor, kyrkor, tempel och andra religiösa byggnader i olika delar av världen. Några välkända fall är:

  • Judiska synagogor i Nazityskland – Kristallnatten. Under 1930-talet kartlade och övervakade nazistiska myndigheter judiska institutioner, inklusive synagogor. Detta underlättade senare angrepp under Kristallnatten 1938, då hundratals synagogor vandaliserades eller brändes. Synagogorna fungerade inte bara som religiösa centra utan också som symboliska mål för förföljelsen av judar.
  • Katolska kyrkor i Irland under vissa perioder av de antikatolska lagarna – Penal Laws. Under 1600- och 1700-talen begränsade brittiska myndigheter katolikers religionsutövning. Registrering och övervakning av katolska gudstjänstplatser användes som ett verktyg för kontroll och repression, även om situationen varierade över tid.

Historiker brukar peka på att religiösa byggnader ofta får en särskild betydelse i förföljelsekampanjer eftersom de:

  • Gör en minoritets närvaro synlig i det offentliga rummet.
  • Har stark symbolisk betydelse för gruppens identitet.
  • Kan angripas för att signalera dominans eller utplåna en grupps kulturella och historiska närvaro.

Det är dock viktigt att skilja mellan att “lyfta fram” religiösa platser för skydd, representation eller kulturarvsändamål och att göra det i syfte att möjliggöra kontroll eller förföljelse. I de historiska exemplen ovan var kartläggningen eller exponeringen kopplad till en bredare politik av diskriminering, tvångsassimilering, etnisk rensning eller folkmord.

Svenska moskéer som attackerats med brandbomber och anlagda mordbränder:

  • Trollhättans moské brändes ner i augusti 1993.
  • Eskilstuna (2014): Brand anlades i moské, fem personer skadades.
  • Eslöv (2014): En moské utsattes för en anlagd brand, som polisen misstänkte var mordbrand.
  • 2015: Rapporter om tio till tolv misstänkta mordbränder vid befintliga eller planerade asylboenden, men även moskéer var mål för attacker.
  • Örebro (2017): En person anhölls misstänkt för mordbrand efter en brand i en moské.
  • Medieanalys 2018: Aftonbladet rapporterade att moskéer i Sverige utsatts för flera angrepp av olika slag, inklusive brandattacker och skadegörelse.
  • Systematiska attacker 2021: Under året rapporterades att moskéer utsattes för systematiska attacker, i genomsnitt en per månad. Dessa inkluderade bränder, klotter och krossade fönsterrutor.
  • Luleå (oktober 2025): En moské i bostadsområdet Hertsön stod i lågor efter en anlagd brand. Polisen misstänkte mordbrand och hatbrott.
  • Uddevalla (april 2025): En person misstänktes för mordbrand efter en brand i en moské, åtalades för mordbrand.
  • Stockholm (december 2025): En koran med hål och ett hotfullt meddelande hittades fastkedjad vid Stockholms moské på Södermalm. Händelsen klassades som hot om våld.
  • Örebro (augusti 2025): Två personer anhölls efter en skjutning vid en moské.

En studie från 2025 visar att sju av tio religiösa församlingar i Sverige utsatts för någon form av brott under det senaste året. Våldsbrott, dvs brott som riktas mot personer, har drabbat drygt fyra av tio församlingar under samma period. Den vanligast förekommande formen av våldsbrott är hot och hat i digitala miljöer.

Lästips:

Populär historia: Civila var måltavlor i Bosnienkriget

Globalis: Rohingyer – Myanmar

Mänsklig säkerhet: Förtrycket mot uigurerna i Xinjiang 

The Moscow Times: ‘Godless Utopia: The Anti-Religious Campaign In Russia’

Historia Nu: Balkankrigen 1912-13 – Upptakten till första världskriget

About History: Centuries of War Between Christianity and Islam: Reconquista Period

BBC: Babri mosque: The build-up to a demolition that shook India

BBC: Kosovo: Why is violence flaring between ethnic Serbs and Albanians?

Afro Discovery: The Legacy of Colonialism: Understanding Algeria’s Fight for Independence

Världens Historia: Kristallnatten: Hitler gjorde judarna fredlösa

Law Shun: Penal Laws’ Impact: Catholic Suppression And Resistance In Ireland

MCHS: Ny studie visar omfattande utsatthet bland trossamfund i Sverige

Krönikor

Guilt by association-rasism på sociala medier

Jag har skrivit många gånger om det falska i att prata om ”bra” och ”skötsamma” invandrare vs de ”dåliga” som är okej att utvisa. Hur rasismen som följer på debatten när invandrare, speciellt muslimer, i allt större utsträckning öppet får omtalas om problem, faror, kriminella, skadliga för samhället osv. För rasismen drabbar aldrig bara de kriminella och farliga invandrarna. Det drabbar alla som inte blir läst som vita svenskar.

För vi bär liksom inga skyltar som säger ”adopterad”, ”laglydig”, ”har jobb”, ”välutbildad företagare” osv osv. Vi bedöms i vardagen bland främmande människor inte utifrån vilka vi faktiskt är och vad vi gjort eller gör. Utan utifrån hur vi ser ut. Därför blir det för rasisten självklart att om jag står upp för unga invandrare så måste det vara för att jag är en arbetslös bidragstagare. För i rasistens värld är det givet att alla som inte ser svensk ut är en parasit på det svenska samhället. Här enbart för att ställa till problem.

Samtidigt är det intressant att se den enorma skillnaden mellan Facebook och Instagram. Det är uppenbart att rassetrollen föredrar Facebook där algoritmerna i ännu större utsträckning tillåter deras skit att blomstra än på Instagram. Rasisternas kommentarer följer alla samma mönster:

Ingen kunskap om hur processen för asyl eller uppehållstillstånd faktiskt fungerar. Ingen kunskap om vad som sker vid avslag. Ingen kunskap om hur föräldrarna kan få asyl medan barnen utvisas så fort de blivit vuxna. Gott om fördomar och rasistiska stereotyper. Samt såklart noll förståelse för hur snabbt Sverige skulle implodera om alla invandrare faktiskt kastades ut så som de önskar.

På riktigt, är det inte dags att vi går ut i storstrejk likt homosexuella gjorde en gång i tiden? Bara en 2-3 dagar sådär så får de se hur väl samhället klarar sig utan oss ”kulturberikare” de menar ändå bara förstör oavsett vem vi är och vad vi gör? Inte för att rasisterna kommer ändra sig, men kanske för att alla andra ska vakna upp och inse att SD:s retorik och rasismen de gett växtkraft måste motarbetas, på riktigt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

SD:s falska narrativ om slöjförbud och kvinnorättigheter

1 kommentar

Sverigedemokraterna proklamerade nyligen att de tänker gå till val på att Sverige ska stifta en ny lag om att totalförbjuda slöjor. Partiet har länge försökt bygga ett falskt narrativ som går ut på att de skulle värna utsatta och förtryckta kvinnor som tvingas bära slöja. I själva verket är SD:s häxjakt på muslimer, i detta fall muslimska kvinnor, ett uttryck för deras etnocentrism och -nationalism. De som inte ser ut som eller passar in i den mall som partiet förespråkar har helt enkelt inget existensberättigande i Sverige.

Från SD-politiker hör vi ofta det eviga mantrat att om galoscherna inte passar kan man åka hem till sitt hemland. Hur rimmar detta med att de skulle värna de utsatta och förtryckta kvinnorna? Det finns ju ingen förutsättning för att de skulle kunna ta av sig slöjan i hemlandet. SD:s taktik är att avhumanisera och demonisera invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet.

Sara Gille (SD), talesperson i jämställdhets- och hederspolitiska frågor, kallar i en intervju med SR Ekot slöjan ”ett islamistiskt plagg”. Eftersom traditionen att täcka håret inte specifikt är en muslimsk tradition, så har hon fel i sak. När hon får frågan om de kvinnor som faktiskt vill bära slöja svarar hon:

”– Vill man göra det så finns det ju andra länder att åka till där man faktiskt tillåter det, helt enkelt. Så säger jag.” (Källa: TV4)

Skärmdump från Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto 260611.

Syftet med utspelet om slöjförbud är således varken att värna kvinnorätten eller att stärka jämställdheten. Högst troligt genomskådar även SD-sympatisörer det falska narrativet, men det spelar mindre roll. Människor är indoktrinerade i partiets etnocentrism och -nationalism samt den antimuslimska retoriken, och har svårt att se att partiet de sympatiserar med skulle kunna ha fel.

Att SD nu går till val på att lagstifta om slöjförbud är dessvärre ett naturligt steg i partiets intensifierade häxjakt på muslimer. Det går inte att, mot bakgrund av tidigare utspel samt nu denna nya giv, undvika spekulationer om att partiet inte kommer att ge upp sin dröm om att göra Sverige fritt från muslimer, allra helst ett etniskt homogent Sverige.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa:

SVT: Sverigedemokraterna vill se totalt förbud mot slöja i Sverige

Lästips:

Motargument: SD vill totalförbjuda slöja

Motargument: SD och slöjförbud: Vad du bör veta

Myter

1 av 33 uppehållstillstånd beviljas utomeuropeiska flyktingar (2026)

2025 var det år med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på över 40 år. I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges flyktinginvandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som erhåller uppehållstillstånd. Motargument har kikat på siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbete.

Totalt har 34 126 uppehållstillstånd beviljats hittills under 2026. Dessa fördelar sig enligt följande:

  • Anknytning 10 797
  • Arbete 10 942
  • Skydd (inklusive massflyktsdirektivet) 4 532
  • EU/EES: 3 427
  • Studier 4 081
  • Verkställighetshinder 347

Om vi bryter ner siffran för ”anknytning” i de olika grupperna så finner vi att 892 personer beviljats uppehållstillstånd som anhörig till en person som har flykting-/asylgrunder. Övriga inom samma kategori som beviljats uppehållstillstånd är: Adoption (4), anhörig till övriga (9 801), samt personer med synnerliga skäl anknytning (100), totalt 9 905. I gruppen ”Anknytning – anhörig till övriga” ingår personer med anknytning till exempelvis svenska medborgare eller till personer som har uppehållstillstånd i Sverige på andra grunder än asyl, arbete eller gäststudier, t ex nyetablerade/etablerade förhållanden till person i Sverige som inte fått uppehållstillstånd av asylskäl tidigare. I gruppen ”personer med synnerliga skäl anknytning” ingår bl a personer som är make/sambo till någon som är bosatt/har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige (Utlänningslagen 5 kap 3a § stycke 1 och 3).

1 av 33 uppehållstillstånd går till utomeuropeiska flyktingar

Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd blir siffrorna 4 532 + 892 + 347 personer = 5 771. (Den första siffran är siffran för asyl (skydd), den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder, och den tredje siffran är verkställighetshinder. Antalet beviljade uppehållstillstånd hittills under 2026 enligt massflyktsdirektivet, dvs flyktingar från Ukraina, är 3 587. Medan den totala siffran på 2026 års beviljade uppehållstillstånd är 34 126. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att 17 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl/skydd och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså ett av sex: 1/6.

Det finns de som anser att uppehållstillstånd för utomeuropeiska flyktingar är ”sämre” än uppehållstillstånd för flyktingar från Ukraina. Motargument är av uppfattningen att en flykting är en flykting, oavsett ursprung. Antal beviljade uppehållstillstånd för personer med utomeuropeisk bakgrund är 945. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att knappt 3 % av alla beviljade uppehållstillstånd är för personer med utomeuropeisk bakgrund. Alltså knappt ett av 33: 1/33.

Vi påminner om att 2025 är året med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på över 40 år.

För den som vill läsa mer om t ex fördelningen mellan tillfälliga och permanenta uppehållstillstånd, persontyp (ensamstående, familj eller ensamkommande) samt kön kan hitta det på Migrationsverket.se.

Detta är en spinoff på artikeln Myten om alla uppehållstillstånden (2025). Där finns adekvata länkar till Migrationsverket.

Myter

Myten om alla uppehållstillstånden (2026)

2025 var det år med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på över 40 år. I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges flyktinginvandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som erhåller uppehållstillstånd. Motargument har kikat på siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbete.

Migrationsverkets statistik över beviljade uppehållstillstånd visar att Sverige beviljar långt färre uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund idag jämfört med under flyktingvågen relaterad till kriget i Syrien för ett antal år sedan. Motargument har ännu en gång granskat Migrationsverkets statistik över beviljade uppehållstillstånd. Vid närmare efterforskning visar det sig att ungefär 1 av 6 beviljade uppehållstillstånd hittills under 2026 är asyl-/flyktinggrundade.

Motargument har granskat siffrorna för beviljade uppehållstillstånd under ”toppåren” 2016 och 2017. Vi har tidigare granskat siffrorna för 2019, siffrorna för 2020, siffrorna för 2021, siffrorna för 2022, siffrorna för 2023, siffrorna för 2024 och siffrorna för 2025 vad gäller beviljade uppehållstillstånd.

Migrationsverket släpper månadsvis uppdaterade siffror. Dessa aktuella siffror visar att procentandelen som beviljats uppehållstillstånd på grunder som av s k ”invandringskritiker” betraktas som ”dåliga” har sjunkit ännu mer. Röster i debatten gör gällande att personer som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrund samt på anknytning relaterat till asyl- och flyktinggrund är uppehållstillstånd som är ”dåliga” för Sverige.

Så hur ser siffrorna ut?

Totalt har 34 126 uppehållstillstånd beviljats hittills under 2026. Dessa fördelar sig enligt följande:

  • Anknytning 10 797
  • Arbete 10 942
  • Skydd (inklusive massflyktsdirektivet) 4 532
  • EU/EES: 3 427
  • Studier 4 081
  • Verkställighetshinder 347

Om vi bryter ner siffran för ”anknytning” i de olika grupperna så finner vi att 892 personer beviljats uppehållstillstånd som anhörig till en person som har flykting-/asylgrunder. Övriga inom samma kategori som beviljats uppehållstillstånd är: Adoption (4), anhörig till övriga (9 801), samt personer med synnerliga skäl anknytning (100), totalt 9 905. I gruppen ”Anknytning – anhörig till övriga” ingår personer med anknytning till exempelvis svenska medborgare eller till personer som har uppehållstillstånd i Sverige på andra grunder än asyl, arbete eller gäststudier, t ex nyetablerade/etablerade förhållanden till person i Sverige som inte fått uppehållstillstånd av asylskäl tidigare. I gruppen ”personer med synnerliga skäl anknytning” ingår bl a personer som är make/sambo till någon som är bosatt/har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige (Utlänningslagen 5 kap 3a § stycke 1 och 3).

1 av 6 uppehållstillstånd är asyl- och flyktinggrundat

Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd blir siffrorna 4 532 + 892 + 347 personer = 5 771. (Den första siffran är siffran för asyl (skydd), den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder, och den tredje siffran är verkställighetshinder. Antalet beviljade uppehållstillstånd hittills under 2026 enligt massflyktsdirektivet, dvs flyktingar från Ukraina, är 3 587. Medan den totala siffran på 2026 års beviljade uppehållstillstånd är 34 126. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att 17 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl/skydd och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså ett av sex: 1/6.

Det finns de som anser att uppehållstillstånd för utomeuropeiska flyktingar är ”sämre” än uppehållstillstånd för flyktingar från Ukraina. Motargument är av uppfattningen att en flykting är en flykting, oavsett ursprung. Antal beviljade uppehållstillstånd för personer med utomeuropeisk bakgrund är 945. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att knappt 3 % av alla beviljade uppehållstillstånd är för personer med utomeuropeisk bakgrund. Alltså knappt ett av 33: 1/33.

Vi påminner om att 2025 är året med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på över 40 år.

För den som vill läsa mer om t ex fördelningen mellan tillfälliga och permanenta uppehållstillstånd, persontyp (ensamstående, familj eller ensamkommande) samt kön kan hitta det på Migrationsverket.se.

Som en jämförelse kan vi kika på siffrorna över beviljade uppehållstillstånd under 2016, dvs det år då Sverige historiskt sett hittills beviljat störst antal uppehållstillstånd*. Under 2016 beviljades totalt 150 535 uppehållstillstånd. Av dessa beviljades 71 671 personer uppehållstillstånd på asylskäl och 15 148 personer beviljades uppehållstillstånd på anknytning med asyl-/flyktinggrund. Antalet så kallade ”dåliga” uppehållstillstånd under 2016 var alltså 71 671 + 15 148 = 86 819. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att knappt 58 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså  nästan tre av 5: 3/5.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2019 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid ungefär en av fem: 1/5.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2020 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid en av sex: 1/6.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2021 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid en av sex: 1/6.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2022 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid två av fem: 2/5.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2023 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid ett av fem: 1/5.

Trenden de senaste åren är att andelen sjunkit år efter år. Siffrorna sjönk i såväl faktiska antal som i procentandel. Mellan 2016-2021 (en femårsperiod) hade andelen beviljade uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund långt mer än halverats. Under 2022 ökade andelen till ”rekordnivåer”. Detta har delvis sin orsak i att det pågår ett krig i Ukraina, vilket har medfört att miljontals flyr landet. Under 2023, 2024 och 2025 har andelen minskat igen. Det har, trots att kriget i Ukraina är inne på sitt fjärde år, sin orsak i att svensk asyl- och migrationspolitik har stramats åt ordentligt under senare år. Förutom att Tidöregeringen skärpt kriterierna för asylinvandring så har de också satt en hög nivå på försörjningskrav för att erhålla arbetstillstånd. Vi påminner om att 2025 är året med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på över 40 år.

Det finns ett flertal faktorer som påverkar siffrorna. Det har gjorts förändringar i det s k etableringsprogrammet, vi har den nya gymnasielagen som antogs 7 juli 2018, reformen av det gemensamma europeiska asylsystemet och FN:s globala migrationsramverk.

Motargument välkomnar debatter i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det tyvärr förekommer ohederligheter i debatterna.

* 2017 är ”toppåret” vad gäller beviljade uppehållstillstånd på anknytning med asyl-/flyktinggrund: 19 129 personer.

Källor:

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2020

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2021

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2022

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2023

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2024

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2025

Migrationsverket: Frågor och svar om massflyktsdirektivet

Lästips:

SvD: Sverige är nu ett av EU:s minst attraktiva länder

Motargument: Höjt försörjningskrav innebär färre arbetstillstånd

Krönikor

SD: ”Svenskfientlighet är HMF”

Utspelet från Sverigedemokraterna om att hatbrott mot svenskar ska vara en brottsrubricering och att svenskar ska innefattas i lagen om hets mot folkgrupp är inte en isolerad detalj i en valplattform, utan ett koncentrat av hela metoden: att införa identitet i rättspolitiken och kalla det “rättvisa”. Svenska Dagbladet rapporterar att SD vill göra “svenskfientlighet” till en del av hets mot folkgrupp och att detta “borde leda till strängare straff om brott begås mot en svensk”, enligt partisekreteraren Mattias Bäckström Johansson.

Här måste man säga det tydligt, utan att låtsas att det handlar om semantik: en sådan konstruktion gör att lagen kommer att slå olika beroende på etnicitet – i praktiken. Inte genom att skriva “olika lagar” på två papper, utan genom att göra offrets identitet till en nyckel som kan höja straffvärdet, skärpa rubriceringen eller förändra hur motiv bedöms. Det är samma brott, men det fårolika rättslig tyngd beroende på vem som anses vara “svensk” och vad som anses vara “svenskfientligt”.

Och det är just här som den verkliga politiken bor: i definitionen. För ordet “svensk” är inte en neutral term i SD:s vokabulär. I den offentliga debatten kan ”svensk” betyda medborgarskap. I SD:s politiska berättelse betyder det ofta något mer: kultur, ursprung, “tillhörighet” – och det är medvetet luddigt. För ju luddigare begreppet är, desto större handlingsutrymme får politiken att flytta gränsen när det passar.

Hur skulle “rasism mot svenskar” ens bedömas?

I svensk rätt är “rasism” i sig inte en egen brottsrubricering. Det som finns är bland annat:

  • Hatbrottsmotiv som kan påverka straffvärdet vid en mängd brott
  • Hets mot folkgrupp som handlar om hot eller missaktning mot grupper

Det SD vill är att “svenskfientlighet” ska bli en tydligare, mer central del av detta – ett begrepp som de själva länge har använt politiskt för att beskriva allt från rån och trakasserier till en allmän upplevelse av att “svenskar” skulle vara under attack.

Men en domstol kan inte döma utifrån “känsla”. Den måste döma på bevis. Då uppstår tre problem – och alla tre gör rättssystemet mer sårbart för politisk manipulation:

  1. Bevisproblemet: För att ett motiv ska skärpa straffet krävs att det går att visa att gärningspersonen faktiskt drevs av fientlighet mot en viss grupp. I praktiken handlar det ofta om ord, tillrop, symboler, chattar eller tidigare uttalanden. Om SD vill att “svenskfientlighet” ska få större rättslig roll kommer pressen att öka på polis och åklagare att “hitta motivet” – och därmed ökar också risken att etnicitet börjar användas som genväg i tolkningen: vad gärningspersonen är, var den bor, vilket gäng den kopplas till får glida in som indicier för “svenskfientlighet”. Det är ett farligt sluttande plan.
  2. Definitionstricket: “Rasism mot svenskar” kan låta symmetriskt med rasism mot minoriteter, men symmetrin är politisk, inte juridisk. Minoritetsskydd handlar historiskt om att skydda grupper som varit utsatta för systematiskt förtryck, avhumanisering och våld. SD vill i stället göra majoritetsidentiteten (“svensk”) till en huvudfigur i hatbrottspolitiken. Det är inte omöjligt i teorin – men i praktiken fungerar det som ett sätt att flytta fokus från strukturell rasism mot minoriteter till en berättelse om att majoriteten är det egentliga hotade kollektivet. Det är en propagandistisk ram, inte en rättslig nödvändighet.
  3. Gränsdragningsproblemet: vem räknas som “svensk”? Den frågan går inte att komma runt om man gör “svensk” till en rättslig markör. Är en svensk medborgare som bär slöja “svensk” i SD:s logik? Är en svenskfödd person med två utrikes födda föräldrar “svensk”? Är en person med permanent uppehållstillstånd “svensk” när den utsätts för “svenskfientlighet” – eller bara när den förväntas anpassa sig? Om “svenskfientlighet” ska bedömas i domstol måste staten i praktiken luta sig mot en definition. Och varje definition som går bortom rent medborgarskap öppnar dörren för ett identitetssystem där rättens tyngd kopplas till tillhörighet.

Det är därför detta inte bara är “strängare straff”. Det är en riktning: ett Sverige där identitetskategorier får större betydelse i rättssystemet, där rättspolitiken blir ett verktyg i kulturkriget, och där människor – oavsett pass – riskerar att pressas in i en hierarki av “självklara svenskar” och “villkorade svenskar”.

Och man behöver inte vara nostalgiker över 1930-talet för att se vart logiken leder. Det räcker att förstå hur sådana system byggs: inte genom att skriva en enda enorm lag som alla genast känner igen, utan genom att lägga ut små, “rimliga” plattor över avgrunden. Först ett nytt begrepp i valplattformen. Sen en utredning. Sen en paragraf. Sen praxis. Och plötsligt har “svenskhet” blivit något staten väger i sin hand – och den som väger människors tillhörighet har alltid, förr eller senare, börjat sortera dem.

Källa:

SvD: Strängare straff för rasism mot svenskar

Lästips:

Artiklar på Motargument om ”svenskfientlighet”

Krönikor

SD: ”Svenskfientlighet är rasism”

Sverigedemokraterna har i många är talat om påstådda företeelser som ”svenskfientlighet” och ”rasism mot svenskar”. Nu föreslår partiet en lagstiftning om att rasistiska hatbrott också ska innefatta brott mot majoritetssvenskar. Dessutom vill SD att s k ”svenskfientlighet” ska innefattas i HMF-lagen.

Motargument har många gånger berört SD:s uppfattning om att svenskar skulle utsättas för rasism. De väljer att kalla företeelsen för ”svenskfientlighet”.

På SD:s officiella sociala mediekonton 29 maj 2026 läser vi:

”Alltför länge har brott mot svenskar förminskats, ursäktats eller helt ignorerats. När svenskar utsätts för förnedringsrån, gruppvåldtäkter och annan grov kriminalitet med tydliga svenskfientliga motiv ska det inte bortförklaras, det ska erkännas för vad det är.

Rasistiska dåd mot svenskar ska betraktas som hatbrott och mötas av betydligt hårdare straff. Det är dags att sätta brottsoffren först och slå tillbaka mot dem som gör svenskar till måltavlor i sitt eget land.” (Källa: Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto)

Skärmdump från Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto (260529).

Det råder meningsskiljaktigheter i partiet om HMF-lagens vara eller inte vara, och vilka grupper som ska innefattas. Senaste beskedet är att SD vill innefatta ”svenskfientlighet” i lagen om hets mot folkgrupp.

Jag vill i debatten om den påstådda ”svenskfientligheten” och den påstådda ”rasismen mot svenskar” påminna om att SD:s livselixir är att dela in befolkningen i ”vi och dom”, dvs ”svenskar” och ”invandrare”. SD:s retorik bygger systematiskt en illusion av att endast deras anhängare (med ”rätt” ursprung) skulle vara svenska ”på riktigt” och att varje avsteg från deras ideologi skulle per automatik innebära ”svenskfientlighet”.

Samtidigt som de ständigt berättar sagor om att Sverige och svenskarna skulle vara under attack så finns det i själva verket inte något annat riksdagsparti som talar så illa om Sverige och svenskarna så mycket som SD.

SD:s retorik ingår i en klassisk högerextrem diskurs. Begreppen ”svenskfientlighet”, ”islamisering” och ”omvänd rasism” går hand i hand med den klassiska och nazistiska konspirationsteorin om ”folkutbytet”. Konspirationsteorin kan sammanfattas som den, av ”eliten” iscensatta, illvilliga och medvetna planen, att byta ut den svenska befolkningen mot icke-svenskar. Retoriken utgör delar av den diskurs som SD använder sig av som motvikt till rasism.

Begreppet ”svenskfientlighet” återkommer ständigt i SD:s vokabulär, och är en medveten retorik som skapar splittring och polarisering, och förstärker den för partiet så viktiga uppdelningen mellan ”vi och dom”, dvs svenskar vs invandrare. Begreppet är ett sätt att låta rasism och nazism ta plats och normaliseras.

Om vi kikar på statistik från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) och deras NTU (Nationella trygghetsundersökningen) ser vi att det inte finns stöd för att svenskar skulle vara utsatt för rasism i någon större utsträckning. SD anför gärna s k ”förnedringsrån”, gruppvåldtäkter och ”annan grov kriminalitet” som ett argument för att det skulle vara en vanlig företeelse med s k ”rasism mot svenskar”, men enligt BRÅ är såväl ”förnedringsrån” som gruppvåldtäkter marginella företeelser, oavsett ursprung på förövare eller offer.

Min, och många andras, åsikt är att rasism sparkar nedåt, inte uppåt. Följaktligen är ”rasism mot svenskar” en icke-fråga. Ofta får man höra att Sverige skulle vara ”världens minst rasistiska land”. Det är svårt att mäta huruvida det är sant, men rasism existerar i högsta grad i Sverige. Den kommer inte att försvinna, men vi har alla ett ansvar att bekämpa den. Rasismen i Sverige sker inte mot majoritetssvenskar. Den sker mot nationella minoriteter och mot människor med annat ursprung än det svenska.

Källa:

Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto

Lästips:

Artiklar om ”svenskfientlighet” på Motargument

Krönikor

”Den andre” som politiskt verktyg

Partier som Sverigedemokraterna behöver någon som kan fylla rollen som ”den andre” för att vinna röster och motivera sin egen existens. Erfarenheter från andra delar av världen, liksom partiets egen historia, visar att det kan vara mindre viktigt vem som för tillfället fyller denna roll. Bakom de olika grupper som tillfälligt får fungera som ”den andre” finns SD:s och andra rasistiska och etnonationalistiska partiers långsiktiga ambition att etablera en vit, heteronormativ och patriarkalisk maktordning där kvinnor och minoriteter är underordnade.

Det är cyniskt och samvetslöst, men samtidigt logiskt, att muslimer för tillfället har fått spela rollen som ”den andre”. Judar och sexuella minoriteter är sedan länge inkluderade i den bredare samhällsgemenskapen på ett sätt som innebär att de i högre grad försvaras av majoritetssamhället.

Det är sannolikt att rasistiska och nyliberala krafters val av vem som ska få spela rollen som ”den andre” baseras på mätningar och undersökningar som identifierar vilka grupper som är mest sårbara och lättast att exploatera politiskt.

Sådana analyser kan bland annat bygga på hur fördomsfulla föreställningar och påståenden får fäste bland majoritetsbefolkningen på digitala plattformar och i kommentarsfält.

Många kan tycka att det är märkligt att arbetare och lågutbildade röstar på ett parti som gör muslimer till huvudfiende i en samhällskontext präglad av växande ekonomiska klyftor och social ojämlikhet.
Man skulle kunna tänka sig att partier som gjort fattigdom, exploatering och usla arbetsvillkor till sina huvudmotståndare borde vara dessa gruppers naturliga val.

Men erfarenheter från andra länder visar att människor kan fås att prioritera begränsningar av minoriteters rättigheter om man lyckas skapa en stark känsla av akut hot och övertyga människor om att minoriteter utgör ett hot mot arbetare och andra mindre privilegierade grupper.

Några tydliga exempel på hur denna mekanism fungerar återfinns i boken The Sum of Us av Heather McGhee. I boken använder McGhee berättelsen om de offentliga simbassängerna i USA som ett kraftfullt exempel på hur rasism inte bara skadar den grupp som diskrimineras, utan hela samhället.

Hon beskriver hur många amerikanska städer efter avskaffandet av rassegregeringen under 1950- och 60-talen valde att stänga eller förstöra offentliga pooler i stället för att låta svarta och vita bada tillsammans. McGhee kopplar detta till det hon beskriver som ett slags ”zero-sum”-tänkande: föreställningen att om afroamerikaner får tillgång till samma offentliga resurser som vita, så förlorar vita någonting.

Det upplevda hotet från ”den andre” blev alltså starkare än viljan att bevara gemensamma samhällsinstitutioner. Poolerna hade tidigare varit symboler för det offentliga välfärdssamhället — platser där familjer samlades, barn lärde sig simma och människor möttes över klassgränser. Men eftersom poolerna också var sociala rum präglade av fysisk närhet mellan kroppar blev de särskilt laddade i den rasistiska föreställningsvärlden. Rädslan handlade inte bara om själva badandet, utan om social jämlikhet, intimitet och upplösningen av den vita segregationen. McGhee beskriver hur vissa kommuner bokstavligen fyllde igen poolerna med cement eller sålde dem till privata klubbar.
Genom att privatisera eller förstöra dem kunde man fortsätta utestänga svarta amerikaner. Resultatet blev att alla förlorade tillgången till offentliga bad och gemensamma mötesplatser.

Exemplet illustrerar ett av bokens centrala argument: att rasism ofta leder till politiska beslut där människor är beredda att avstå från kollektiva nyttigheter bara för att slippa dela dem med grupper som uppfattas som hotfulla eller mindre värda.

Berättelsen fungerar därför som en metafor för bredare samhällsprocesser — inte bara i USA. McGhee menar att samma logik har påverkat motståndet mot offentlig sjukvård, utbildning, kollektivtrafik och andra gemensamma investeringar. När välfärdssystem kopplas samman med att även minoriteter får del av resurserna undermineras stödet för systemen bland delar av den vita befolkningen.

I boken används poolerna också för att visa hur segregationen förändrade själva idén om det offentliga. Före segregationsstriderna investerade många amerikanska städer i gemensamma anläggningar.
Efter konflikterna växte i stället privata lösningar fram — privata poolklubbar, gated communities och selektiva medlemskap — vilket försvagade tilliten och känslan av gemenskap i samhället.

McGhees poäng är alltså inte bara historisk, utan också moralisk och politisk: rädslan för ”den andre” skapade ett samhälle där människor hellre förstörde något gemensamt än delade det jämlikt. Det blev ett konkret uttryck för hur rasism kan få destruktiva konsekvenser långt utanför själva diskrimineringen av minoriteter. Det är värt att reflektera över de erfarenheter McGhee beskriver i sin bok.

Sätt dem i relation till Tidöregeringens retorik om ”hotet” från blandade bostadsområden eller skolor där elever från olika samhällsklasser och bakgrunder möts. Många människor som skulle kunna gynnas av en politik för ökad social och ekonomisk jämlikhet har i stället låtit sig förföras — eller kanske snarare ”förhäxas” — av Tidöregeringens föraktfulla och fördomsfulla föreställningar om muslimer. Låt oss hoppas att människor kan ta sig ur denna ”förhäxning” så att vi återigen kan börja tala om frågor som faktiskt har betydelse för vanliga människors livsvillkor.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Debatt

Tidö raderar ordet ”islamofobi” – relativiserar verkligheten

Det börjar alltid så oskyldigt. En minister tar ordet “problematiskt” i sin mun, lutar sig tillbaka och låtsas att det handlar om språk. Som om världen förändras för att man byter etikett på en pärm. I riksdagen den 24 april 2026 säger utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M): “Jag delar bedömningen att begreppet islamofobi är problematiskt. Regeringens föredragna term är antimuslimsk rasism.”

Det låter nästan ansvarstagande, som om regeringen hittat ett mer precist begrepp. Och visst: i handlingsplanen mot rasism och hatbrott (beslutad 12 december 2024) slås fast att antimuslimsk rasism är en form av rasism riktad mot muslimer och personer som uppfattas vara muslimer.

Men det är här den politiska mekaniken syns. För samtidigt gör regeringen – påhejad av Sverigedemokraternas ideologiska fixering vid begreppskrig – något som är mycket större än en redaktionell ändring: den öppnar dörren för att själva namnet på ett samhällsproblem ska göras till slagträ, misstänkliggöras och på sikt bortförhandlas även internationellt.

Ministern säger det rakt ut, lite för rakt ut, nästan som om hon glömde dramaturgin: FN-dagen “International Day to Combat Islamophobia” är en officiell FN-dag, och “man kan ha synpunkter på namnet och tycka att man i FN bör jobba för att förändra det.”

Där har du projektet. Inte att bekämpa hatet, utan att korrigera rubriken.

Ordet som hinder för strategin

Det här är inte första gången högern låtsas att ett ord är farligare än det ordet försöker beskriva. I interpellationen som ledde fram till debatten (Interpellation 2025/26:396 Begreppet islamofobi) skriver Richard Jomshof (SD):

”Ett av de vapen islamisterna använder sig av är det kritiserade begreppet ”islamofobi”. Genom att stämpla människor som ”islamofober” försöker dessa antidemokrater tysta legitim kritik av islam och den pågående islamiseringen”. (Källa: Riksdagen)

Det är en gammal propagandamodell: flytta fokus från brotten, diskrimineringen, hoten – till den som försöker sätta ord på dem. Om du kan få publiken att tro att begreppet är en del av fiendens plan, behöver du inte längre diskutera vad människor faktiskt utsätts för.

När ministern i protokollet dessutom återger kritiken mot “fobi”-delen – att det leder tankarna till “enskilda individers irrationella rädslor” snarare än diskriminering – låter det sakligt.

Men det är också en elegant rökridå: man kan byta ord utan att byta vilja, resurser, uppföljning, ansvar – och sedan peka på språkbytet som bevis för handlingskraft.

Den verkliga konsekvensen: avpolitisering och ansvarsflykt

När staten byter begrepp i styrdokument handlar det inte om Svenska Akademien. Regeringen kan inte bestämma “definitioner av ord” i samhället. Men den kan bestämma statens vokabulär – och därmed vad som blir mätbart, uppföljningsbart och politiskt synligt.

Det som riskerar att hända när “islamofobi” görs till förbjuden mark i officiella sammanhang är tre saker:

  1. Problemet blir lättare att relativisera. “Islamofobi” fungerar i offentligheten som ett etablerat paraplyord för hat, diskriminering och avhumanisering riktad mot muslimer eller personer som uppfattas som muslimer. När ordet delegitimeras blir nästa steg att varje påtalande kan avfärdas som “språkpolisiärt”, “känslostyrt” eller – som Jomshof skriver – ett “vapen”.
  2. Fokus flyttas från struktur till individens känslor. Regeringen säger att man vill bort från “fobi”-associationen. Men den politiska effekten kan bli den motsatta: debatten fastnar ännu mer i semantik och “rädsla”, medan diskriminering, hot och hatbrott får spela statist i kulisserna.
  3. Internationellt blir Sverige en bromskloss i fel fråga. FN har en officiell observansdag och en särskild funktion kopplad till begreppet.

EU:s institutioner arbetar explicit med att bekämpa antimuslimskt hat/anti-Muslim hatred, och har gjort det under lång tid.

Om Sverige lägger diplomatisk energi på att “jobba för att förändra namnet” i FN, så är det inte neutral ordvård. Det är ett val av strid: att angripa terminologin runt ett minoritetsskydd snarare än att förstärka skyddet.

Och allt detta sker i en politisk miljö där SD – regeringsunderlaget – gång på gång försökt göra muslimers plats i Sverige till en fråga om lojalitet, misstanke och kulturkrig. I det sammanhanget är språkbytet inte oskyldigt. Det är ett sätt att flytta gränsen för vad som anses legitimt att kalla rasism.

Regeringen vill alltså byta ord för att tydliggöra att det handlar om människor, inte religion. Men samma regering och samma underlag ägnar riksdagsdebatt åt att misstänkliggöra själva benämningen – och öppnar för att Sverige ska arbeta för att FN ska byta namn på sin dag. Man kan kalla det politiskt hantverk. Man kan också kalla det vad det är: en metod att göra problemet svårare att formulera, svårare att hålla ansvariga för och därmed enklare att leva med. Hatet bryr sig inte om ord. Men makten gör det – när orden hotar att bli bevis.

Källor:

Riksdagen: Interpellationsdebatt 24 april 2026 Begreppet islamofobi

Regeringen: Handlingsplan mot rasism och hatbrott

Riksdagen: Interpellation 2025/26:396 av Richard Jomshof (SD) Begreppet islamofobi

Artiklar

SD och den enda muslimska friskolan

Sverigedemokraterna har under många år motionerat för ett förbud mot muslimska friskolor i Sverige. Under lika många år har SD utmålat muslimska friskolor som ett tecken på s k ”islamisering” i Sverige. I återkommande propagandabilder på sociala medier kräver partiet ett förbud mot konfessionella friskolor. Men, förbudet ska bara gälla muslimska friskolor. Idag finns en (1) muslimsk friskola i Sverige.

Sedan 1997 tillåts konfessionella skolor enligt lag. Konfessionella friskolor har en religiös profil, där det erbjuds konfessionella inslag i utbildningen. Eftersom dessa skolor ska följa skollagen och läroplanen ska undervisningen vara icke-konfessionell och saklig. Eventuella konfessionella inslag ska erbjudas utanför lektionstid. Dessa inslag ska vara frivilliga. I de fall skolor har granskats har det framkommit att vissa skolor har konfessionell praxis blandats med undervisningen, samt att undervisningen inte varit saklig eller vilat på vetenskaplig grund. Dessa skolor har tvingats att stänga verksamheten. Förespråkare av konfessionella friskolor hänvisar till religionsfriheten, medan motståndare hänvisar till segregation och att undervisningen ska vara fri från konfessionella inslag.

På SD:s sociala medier postades senast 24 april ett inlägg med en tillhörande propagandabild. I inlägget läser vi:

”Gång på gång har det avslöjats om missförhållanden på muslimska friskolor. Trots flera avslöjanden har vi med stor sannolikhet endast skrapat på ytan vad gäller problematiken med de här skolorna.

Det är av största vikt att vi gör allt som står i vår makt för att motverka den pågående islamiseringen av Sverige. Detta oavsett om den drivs på av krafter inom landets gränser eller av islamistiska stater i den muslimska världen.

Därför måste vi med omedelbar verkan införa ett stopp för nyetablering av muslimska friskolor i Sverige samt verka för att så snart det är möjligt stänga ned de muslimska friskolor som redan existerar och därmed införa ett förbud mot alla former av muslimska friskolor i Sverige.” (Källa: Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto)

Skärmdump från Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto 260424.

På Ungsvenskarnas (SD:s ungdomsförbund) sociala medier postades senast 16 april ett inlägg med en tillhörande propagandabild. I inlägget läser vi:

”Sverige gynnas inte av mer islam, tvärtom. Islam är ett hot mot Sverige och vårt sätt att leva. Vi måste riva extremistiska moskéer, stänga muslimska friskolor, utvisa islamister och stoppa alla moskébyggen. Islams hot mot Sverige får inte gå obemärkt förbi. Islam göder islamism, därför måste vi begränsa islams påverkan på Sverige.” (Källa: Ungsvenskarnas officiella Facebookkonto)

Skärmdump från Ungsvenskarnas officiella Facebookkonto 240416.

Om vi granskar citaten målar propagandaenheterna upp en bild av att det skulle existera ganska många muslimska friskolor i Sverige än vad det faktiskt gör. Så hur utbrett är ”problemet” med muslimska friskolor idag?

Motargument har granskat statistiken över friskolorna i Sverige. Resultatet är att det på förskole- och grundskolenivå finns 49 kristna friskolor, 2 judiska friskolor och 1 muslimsk friskola. På gymnasienivå finns 5 kristna friskolor.

Sammanfattningsvis finns alltså 54 kristna, 2 judiska och 1 muslimsk friskola i Sverige.

SD:s livselixir idag är muslimhatet. De vill med sin antimuslimska propaganda göra sken av att det skulle existera många fler muslimska friskolor i Sverige än vad det faktiskt gör. Att de inriktar sig på att förbjuda specifikt muslimska friskolor är egentligen inte särskilt förvånande. Partiet har fortsatt att motionera om att förbjuda muslimska friskolor samt postat antimuslimsk propaganda relaterad till friskolor trots att det under flera års tid endast existerat en (1) muslimsk friskola i Sverige.

Sedan motionsåret 2018/19 har Richard Jomshof (SD) årligen motionerat för ett förbud mot specifikt muslimska friskolor.

Då det endast återstår en (1) muslimsk friskola antar Motargument att SD inte är nöjda förrän den inte längre existerar. SD kommer att göra allt i sin makt för att det inte ska etableras nya muslimska friskolor. Än så länge röstar alla riksdagspartier emot SD:s förslag om att förbjuda muslimska friskolor. Däremot finns andra partier som vill förbjuda såväl alla friskolor som de friskolor med konfessionella inslag.

Källor:

Skolinspektionen: Skolor med konfessionell inriktning

Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto

Ungsvenskarnas officiella Facebookkonto

Skolverket: Skolenhetsregistret

Riksdagen: Motion 2025/26:571 av Richard Jomshof (SD) Förbud mot muslimska friskolor