Etikettarkiv: Sverige

Debatt

Tidö raderar ordet ”islamofobi” – relativiserar verkligheten

Det börjar alltid så oskyldigt. En minister tar ordet “problematiskt” i sin mun, lutar sig tillbaka och låtsas att det handlar om språk. Som om världen förändras för att man byter etikett på en pärm. I riksdagen den 24 april 2026 säger utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M): “Jag delar bedömningen att begreppet islamofobi är problematiskt. Regeringens föredragna term är antimuslimsk rasism.”

Det låter nästan ansvarstagande, som om regeringen hittat ett mer precist begrepp. Och visst: i handlingsplanen mot rasism och hatbrott (beslutad 12 december 2024) slås fast att antimuslimsk rasism är en form av rasism riktad mot muslimer och personer som uppfattas vara muslimer.

Men det är här den politiska mekaniken syns. För samtidigt gör regeringen – påhejad av Sverigedemokraternas ideologiska fixering vid begreppskrig – något som är mycket större än en redaktionell ändring: den öppnar dörren för att själva namnet på ett samhällsproblem ska göras till slagträ, misstänkliggöras och på sikt bortförhandlas även internationellt.

Ministern säger det rakt ut, lite för rakt ut, nästan som om hon glömde dramaturgin: FN-dagen “International Day to Combat Islamophobia” är en officiell FN-dag, och “man kan ha synpunkter på namnet och tycka att man i FN bör jobba för att förändra det.”

Där har du projektet. Inte att bekämpa hatet, utan att korrigera rubriken.

Ordet som hinder för strategin

Det här är inte första gången högern låtsas att ett ord är farligare än det ordet försöker beskriva. I interpellationen som ledde fram till debatten (Interpellation 2025/26:396 Begreppet islamofobi) skriver Richard Jomshof (SD):

”Ett av de vapen islamisterna använder sig av är det kritiserade begreppet ”islamofobi”. Genom att stämpla människor som ”islamofober” försöker dessa antidemokrater tysta legitim kritik av islam och den pågående islamiseringen”. (Källa: Riksdagen)

Det är en gammal propagandamodell: flytta fokus från brotten, diskrimineringen, hoten – till den som försöker sätta ord på dem. Om du kan få publiken att tro att begreppet är en del av fiendens plan, behöver du inte längre diskutera vad människor faktiskt utsätts för.

När ministern i protokollet dessutom återger kritiken mot “fobi”-delen – att det leder tankarna till “enskilda individers irrationella rädslor” snarare än diskriminering – låter det sakligt.

Men det är också en elegant rökridå: man kan byta ord utan att byta vilja, resurser, uppföljning, ansvar – och sedan peka på språkbytet som bevis för handlingskraft.

Den verkliga konsekvensen: avpolitisering och ansvarsflykt

När staten byter begrepp i styrdokument handlar det inte om Svenska Akademien. Regeringen kan inte bestämma “definitioner av ord” i samhället. Men den kan bestämma statens vokabulär – och därmed vad som blir mätbart, uppföljningsbart och politiskt synligt.

Det som riskerar att hända när “islamofobi” görs till förbjuden mark i officiella sammanhang är tre saker:

  1. Problemet blir lättare att relativisera. “Islamofobi” fungerar i offentligheten som ett etablerat paraplyord för hat, diskriminering och avhumanisering riktad mot muslimer eller personer som uppfattas som muslimer. När ordet delegitimeras blir nästa steg att varje påtalande kan avfärdas som “språkpolisiärt”, “känslostyrt” eller – som Jomshof skriver – ett “vapen”.
  2. Fokus flyttas från struktur till individens känslor. Regeringen säger att man vill bort från “fobi”-associationen. Men den politiska effekten kan bli den motsatta: debatten fastnar ännu mer i semantik och “rädsla”, medan diskriminering, hot och hatbrott får spela statist i kulisserna.
  3. Internationellt blir Sverige en bromskloss i fel fråga. FN har en officiell observansdag och en särskild funktion kopplad till begreppet.

EU:s institutioner arbetar explicit med att bekämpa antimuslimskt hat/anti-Muslim hatred, och har gjort det under lång tid.

Om Sverige lägger diplomatisk energi på att “jobba för att förändra namnet” i FN, så är det inte neutral ordvård. Det är ett val av strid: att angripa terminologin runt ett minoritetsskydd snarare än att förstärka skyddet.

Och allt detta sker i en politisk miljö där SD – regeringsunderlaget – gång på gång försökt göra muslimers plats i Sverige till en fråga om lojalitet, misstanke och kulturkrig. I det sammanhanget är språkbytet inte oskyldigt. Det är ett sätt att flytta gränsen för vad som anses legitimt att kalla rasism.

Regeringen vill alltså byta ord för att tydliggöra att det handlar om människor, inte religion. Men samma regering och samma underlag ägnar riksdagsdebatt åt att misstänkliggöra själva benämningen – och öppnar för att Sverige ska arbeta för att FN ska byta namn på sin dag. Man kan kalla det politiskt hantverk. Man kan också kalla det vad det är: en metod att göra problemet svårare att formulera, svårare att hålla ansvariga för och därmed enklare att leva med. Hatet bryr sig inte om ord. Men makten gör det – när orden hotar att bli bevis.

Källor:

Riksdagen: Interpellationsdebatt 24 april 2026 Begreppet islamofobi

Regeringen: Handlingsplan mot rasism och hatbrott

Riksdagen: Interpellation 2025/26:396 av Richard Jomshof (SD) Begreppet islamofobi

Artiklar

SD och den enda muslimska friskolan

Sverigedemokraterna har under många år motionerat för ett förbud mot muslimska friskolor i Sverige. Under lika många år har SD utmålat muslimska friskolor som ett tecken på s k ”islamisering” i Sverige. I återkommande propagandabilder på sociala medier kräver partiet ett förbud mot konfessionella friskolor. Men, förbudet ska bara gälla muslimska friskolor. Idag finns en (1) muslimsk friskola i Sverige.

Sedan 1997 tillåts konfessionella skolor enligt lag. Konfessionella friskolor har en religiös profil, där det erbjuds konfessionella inslag i utbildningen. Eftersom dessa skolor ska följa skollagen och läroplanen ska undervisningen vara icke-konfessionell och saklig. Eventuella konfessionella inslag ska erbjudas utanför lektionstid. Dessa inslag ska vara frivilliga. I de fall skolor har granskats har det framkommit att vissa skolor har konfessionell praxis blandats med undervisningen, samt att undervisningen inte varit saklig eller vilat på vetenskaplig grund. Dessa skolor har tvingats att stänga verksamheten. Förespråkare av konfessionella friskolor hänvisar till religionsfriheten, medan motståndare hänvisar till segregation och att undervisningen ska vara fri från konfessionella inslag.

På SD:s sociala medier postades senast 24 april ett inlägg med en tillhörande propagandabild. I inlägget läser vi:

”Gång på gång har det avslöjats om missförhållanden på muslimska friskolor. Trots flera avslöjanden har vi med stor sannolikhet endast skrapat på ytan vad gäller problematiken med de här skolorna.

Det är av största vikt att vi gör allt som står i vår makt för att motverka den pågående islamiseringen av Sverige. Detta oavsett om den drivs på av krafter inom landets gränser eller av islamistiska stater i den muslimska världen.

Därför måste vi med omedelbar verkan införa ett stopp för nyetablering av muslimska friskolor i Sverige samt verka för att så snart det är möjligt stänga ned de muslimska friskolor som redan existerar och därmed införa ett förbud mot alla former av muslimska friskolor i Sverige.” (Källa: Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto)

Skärmdump från Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto 260424.

På Ungsvenskarnas (SD:s ungdomsförbund) sociala medier postades senast 16 april ett inlägg med en tillhörande propagandabild. I inlägget läser vi:

”Sverige gynnas inte av mer islam, tvärtom. Islam är ett hot mot Sverige och vårt sätt att leva. Vi måste riva extremistiska moskéer, stänga muslimska friskolor, utvisa islamister och stoppa alla moskébyggen. Islams hot mot Sverige får inte gå obemärkt förbi. Islam göder islamism, därför måste vi begränsa islams påverkan på Sverige.” (Källa: Ungsvenskarnas officiella Facebookkonto)

Skärmdump från Ungsvenskarnas officiella Facebookkonto 240416.

Om vi granskar citaten målar propagandaenheterna upp en bild av att det skulle existera ganska många muslimska friskolor i Sverige än vad det faktiskt gör. Så hur utbrett är ”problemet” med muslimska friskolor idag?

Motargument har granskat statistiken över friskolorna i Sverige. Resultatet är att det på förskole- och grundskolenivå finns 49 kristna friskolor, 2 judiska friskolor och 1 muslimsk friskola. På gymnasienivå finns 5 kristna friskolor.

Sammanfattningsvis finns alltså 54 kristna, 2 judiska och 1 muslimsk friskola i Sverige.

SD:s livselixir idag är muslimhatet. De vill med sin antimuslimska propaganda göra sken av att det skulle existera många fler muslimska friskolor i Sverige än vad det faktiskt gör. Att de inriktar sig på att förbjuda specifikt muslimska friskolor är egentligen inte särskilt förvånande. Partiet har fortsatt att motionera om att förbjuda muslimska friskolor samt postat antimuslimsk propaganda relaterad till friskolor trots att det under flera års tid endast existerat en (1) muslimsk friskola i Sverige.

Sedan motionsåret 2018/19 har Richard Jomshof (SD) årligen motionerat för ett förbud mot specifikt muslimska friskolor.

Då det endast återstår en (1) muslimsk friskola antar Motargument att SD inte är nöjda förrän den inte längre existerar. SD kommer att göra allt i sin makt för att det inte ska etableras nya muslimska friskolor. Än så länge röstar alla riksdagspartier emot SD:s förslag om att förbjuda muslimska friskolor. Däremot finns andra partier som vill förbjuda såväl alla friskolor som de friskolor med konfessionella inslag.

Källor:

Skolinspektionen: Skolor med konfessionell inriktning

Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto

Ungsvenskarnas officiella Facebookkonto

Skolverket: Skolenhetsregistret

Riksdagen: Motion 2025/26:571 av Richard Jomshof (SD) Förbud mot muslimska friskolor

satir

Tidöpriset — Satir om lag och rättvisa

Motargument delar ut satiriskt menade medaljer till politiker som brinner extra mycket för vissa detaljer — vilket gör dem förtjänta av uppskattning.

Vi fortsätter med Gunnar Strömmer i kategorin

ÅRETS RÄTTSAKROBAT

Vinnare: Gunnar Strömmer (M), justitieminister

Motivering: Från att bilda Centrum för Rättvisa till att omvandla Sverige till att omvandla Sverige till ett center för orättvisa. Gunnar Strömmer har under sin tid som justitieminister visat sig vara en sann akrobat. Hans tidigare värderingar tycks kunna böjas obehindrat. Gunnar har även en förmåga att böja på sedvanliga lagberedningsformer och han flyger högt över tunga instanser såsom Lagrådet och Justitieombudsmannen med deras stelbenta syn på grundlag och rättssäkerhet, jämte vilka ministerns imponerande framfart uppfattas som ”hastverk”.

Ministern tar entusiastiskt en tur i den berömda ”slippery slope” mot en fascistisk stat genom att upphäva medborgarskap, kriminalisera det vaga vandelsbegreppet och utvisa personer för dessa och andra småbrott, givet förstås att de härstammar från ett land utanför Europa.

Ministerns akrobatiska konster kommer väl till pass när det gäller att följa Sverigedemokraternas melodi och takt. För dessa oöverträffade förmågor får Gunnar Strömmer priset som årets rättsakrobat.

Krönikor

Islamofoben Jomshof (SD) skaver mot HMF-lagen

Sverigedemokraternas största islamofob Richard Jomshof har, i ett inlägg från 22 februari på sin Facebooksida, lyckats att skava mot HMF-lagen men även lyckats med konststycket med ett förmodat förtal av Expressens Victor Malm.

Innan jag går in och analyserar Jomshofs inlägg, ska jag klargöra ett par viktiga aspekter: han är en svensk riksdagsledamot, i och med detta faktum har han ett särskilt ansvar och hans ord väger tyngre än gemene mans. Han ska beakta detta som riksdagsledamot: att han besitter makt, att han har en plattform och kan påverka opinionen, plus att han sätter normer.

Text som skaver mot lagen om Hets mot folkgrupp:

Klargörande att det är inget brott att kritisera en religion men att angripa muslimer som grupp är det.

1. ”Det är inget ”onormalt” med att vilja slippa eller befria ett land från islam.”

Här liknar språkbruk som i tidigare fall har tolkats som att befria landet från muslimer. Dessutom buntar han ihop alla muslimska trosinriktningar till en.

2. ”Det är inte konstigare än att vilja befria det från nationalsocialism eller kommunism.”

I den här meningen jämställer han en religion med totalitära ideologier. En typisk markör i fällande HMF‑domar.

3. ”Är det islams förakt för demokrati och yttrandefrihet?”

Här tillskriver han muslimer antidemokratiska motiv via religionen. Han ger ingen skillnader oavsett trosinriktningar igen.

4. ”Kan det vara Koranens många och tydliga uppmaningar att förfölja, förtrycka eller döda världens alla icke‑muslimer?”

Här implicerar han att muslimer vill döda icke‑muslimer. En formuleringstyp som skaver mot HMF-lagen. Återigen vill han ge en bild av en generell och likriktad bild av muslimer.

5. ”Vi ser ju det positiva resultatet av 1400 år av islam över hela den välutvecklade och sprudlande muslimska världen.”

Här gör han en sarkastisk avhumanisering av en hel religiös grupp över tid och rum. Vi kan spegla det i de västerländska härjningarna och behöver knappast gå tillbaka 1400 år utan det räcker med 200 år.

6. ”Islam … är humanismens motsats och största fiende.”

Här lägger han fram att religionen framställs som en fiende glider texten ofta mot muslimer som fiender. Det är återkommande mönster som skaver mot lagen HMF.

Texten som skaver mot förtal av Victor Malm.

1. ”Kan det rentav vara så att Malm delar islams negativa och föraktfulla syn på kvinnor?”

Här tillskriver han en namngiven person (Victor Malmm) att han är misogyn.

2. ”Drömmer han (Victor Malm) om rätten att ta sig sexslavar och/eller fyra fruar som han kan tukta och våldta efter humör?”

Detta är den mest juridiskt känsliga meningen i hela texten.

Här hävdar han att en identifierbar person (Victor Malm):

Att han drömmer sexuellt våld, våldtäktsfantasier och sexslaveri.

Den här typen av påståenden ligger mycket nära kärnan i förtalsbestämmelsen.

3. ”Det gör honom till en av den svenska demokratins dödgrävare.”

Här anklagas han att vara en person som är illojal mot demokratin. Med andra ord, ett klandervärt levnadssätt som i vissa fall prövats som förtal.

Post scriptum:

När vi talar om historia: Jomshof går tillbaka 1 400 år för att påvisa hur han anser att islam är ondskefull. Han lyfter ofta fram korancitat för att ”bevisa” hur rätt han har om islam. Att islam, kristendom och judendom tillhör de abrahamitiska religionerna bortser han ifrån.

Han vill ta bort lagen om Hets mot folkgrupp – ja, tacka fan för det, eftersom han vill piska upp ännu mer hat mot muslimer och kunna göra det utan att störas av några lagar.

För övrigt: Vi har religionsfrihet, och vi får tro på vad vi vill. Jag är själv ateist, men jag måste respektera dem som tror.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Motargument: #HMF-lagen: Historiken bakom och varför den finns

Krönikor

Burka- och niqabförbud: Två fel gör inte ett rätt

Ebba Busch (KD) och Jimmie Åkesson (SD) vill se förbud mot burka och niqab. Övriga partiledare motsätter sig i detta läge (dvs utan utredning) ett förbud, och ett par uttrycker att de vill se andra åtgärder än att införa förbud.

Enligt en ny opinionsundersökning vill 47 % av svenska folket se ett förbud mot burka och niqab. 36 % vill inte se ett sådant förbud, och 17 % är tveksamma. Det vi ska ha i beaktning när vi diskuterar förbud mot burka och niqab är följande:

  • Vi förändrar inte människors traditioner och kvinnoförtryck genom förbud mot burka och niqab. Upplysning är bättre än förbud.
  • Vi vet inte hur många som tvingas bära burka och niqab.
  • De kvinnor (ett hundratal i Sverige) som bär burka eller niqab kommer i mer eller mindre utsträckning att isoleras, dvs stanna hemma.
  • Är det integration att exkludera kvinnor från samhället?
  • Det är inte mer rätt att tvinga av kvinnor kläder än att tvinga på kvinnor kläder. Två fel gör inte ett rätt.
  • Tyck och tänk vad du vill, men håll det för dig själv. Du har inte rätten att bestämma andra människors val av kläder.
  • Förbud mot burka och niqab skapar segregation och polarisering, ”Vi och Dom”.
  • Sverige är inte värdigt klädkodslagar. Det kan totalitära stater och diktaturer syssla med.
  • Ska kvinnor som eventuellt är förtryckta och tvingas ha burka och niqab straffas? Hur har förbudsivrarna tänkt att lagen ska tillämpas?
  • Ett förbud mot burka och niqab strider mot ett flertal lagar, t ex grundlagen (dvs religionsfriheten), diskrimineringslagen och Europakonventionen (som stärker religionsfriheten och mänskliga rättigheter)

Naturligtvis handlar Buschs och Åkessons förbudsiver om symbolpolitik och att de vill göra livet så surt som möjligt för muslimer, det handlar inte om omtanke om kvinnor som eventuellt är förtryckta.

För kännedom har Sverigedemokraterna motionerat för ett förbud mot burka och niqab på offentlig plats ända sedan 2011. Inget annat parti har motionerat om ett sådant förbud. Frågan behandlades så sent som i oktober 2026 av konstitutionsutskottet med anledning av motion 2025/26:568 av Richard Jomshof (SD) Förbud mot heltäckande muslimsk slöja. Motionen avslogs av utskottet.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa:

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/svtverian-nara-halften-av-svenskarna-vill-se-forbud-mot-burka

Artiklar

Flam: ”Islamofobi finns inte”

Aron Flam har vid flera tillfällen hävdat att islamofobi inte finns och att begreppet används för att “tysta kritik” mot islam. Det är en felaktig beskrivning av många anledningar. Islamofobi är ett etablerat begrepp inom forskning, internationella institutioner och myndighetsarbete samt används för att beskriva verkliga uttryck för hat, rasism och diskriminering riktade mot muslimer. Att acceptera att islamofobi finns och påverkar muslimer negativt innebär inte att förbjuda religionskritik utan att skilja mellan saklig kritik av idéer och fientlighet mot människor.

Komikern och aktivisten Flam har vid flera tillfällen under de senaste åren dels förnekat att islamofobi finns och dels uttalat att islamfobi skulle vara ett påhittat begrepp med syfte att tysta kritik mot islam. Dessa påståenden är dock felaktiga, orimliga och missvisande. Islamofobi är ett väl dokumenterat beteende och begrepp med en modern historia.

Att avfärda islamofobi som ett påhitt främjar i praktiken hat, vardagsrasism och diskriminering som drabbar många muslimer. Att förneka att islamfobi finns är ungefär som att förneka antisemitism samt hat och rasism riktat emot judar. Det finns dessutom flera anledningar till varför Flams påståenden saknar grund.

Begreppet islamofobi används i forskningen för att bland annat beskriva irrationell rädsla för, fientlighet mot eller hat mot islam och muslimer i allmänhet. Det är alltså ett samlande namn för negativa stereotyper, fördomar, rasistiska åsikter och diskriminerande attityder som riktas mot muslimer som grupp.

Islamofobi liknas ofta vid andra former av rasism eller fördomar som till exempel antisemitism och används för att synliggöra systematiska och strukturella uttryck för muslimhatisk retorik och beteenden. Moderna forskare och experter ofta understryker att det finns en skillnad mellan saklig religionskritik och generaliserande hat mot människor för deras tro. Idag är fallet att ett stort antal muslimer globalt sett upplever fientliga attityder, hat, fördomar, rasism och andra beteenden som orsakar lidande, rädsla och negativ stress.

FN:s generalförsamling erkände fenomenet genom att utse den 15 mars till ”internationella dagen mot islamofobi”, vilket visar att begreppet är erkänt på internationell nivå. Även Sveriges myndigheter arbetar aktivt mot islamofobi där det till exempel finns till exempel ett nationellt åtgärdsprogram för att motverka islamofobi och antimuslimsk rasism som del i regeringens arbete mot rasism.

Hat, fördomar, rasism och irrationell rädsla

Islamofobi handlar alltså inte om att förbjuda saklig religionskritik eller selektivt skydda islam som idé eller muslimer som religiös grupp. Vad det handlar om är att bland annat undersöka, analysera och kommunicera om verkliga problem som hat och rasism som muslimer utsätts för.
Islamofobi är inte heller något nytt beteende från eftersom det finns äldre historiska perioder och exempel på hat och diskriminering särskilt riktat emot muslimer. Under såväl medeltiden som under 1400-talet och kolonialtiden och under 1800-talet existerade bland annat negativa stereotyper om ”orientalisk kultur”, som bidrog till populärt stöd för korståg och kolonialism där samtida muslimer och andra utsattes för beteenden som idag skulle anses vara omänskliga, brutala och kriminella.
Som begrepp fick islamofobi en bredare användning under 1990-talet. Begreppet tillkom mer avgränsat i samband med akademisk forskning i USA under slutet av 1980-talet och bland annat i samband med Runnymede Trust-rapporten 1997 i Storbritannien under namnet “Islamophobia: a challenge for us all”.

Rapporten kom efter decennier av växande antimuslimska fördomar i formellt västliga länder som Storbritannien. Redan i början av 1990-talet fanns exempel på islamofobisk retorik men det var i samband med konflikter och migration som termen började användas mer strukturerat.

I bakgrunden av händelser som Gulfkriget (1990–91) och ”kriget mot terrorismen” efter 11 september 2001, formulerades islamofobi som en parallell till antisemitism eller rasism mot andra minoriteter. Allt fler nationer och offentliga institutioner har sedan slutet av 1990-talet erkänt islamofobi som ett separat problem.

Under de senaste fem åren har Flam, som tidigare argumenterat för vikten av öppen och saklig samhällsdebatt, upprepat att islamofobi inte skulle finnas och att uttrycket bl a används för att “tysta islamkritiker”.

Ett problem med Flams påståenden är att det inte finns något motsatsförhållande mellan saklig kritik av islam och islamofobi då begreppet islamofobi avser rasism och hat som riktas mot människor, oavsett vad en anser om islam som religion.

Ett större problem och felaktighet är att påstå att islamofobi inte finns överlag eftersom både begreppet i sig liksom praktiska beteenden är utforskade och dokumenterade sedan tidigare. Att kalla islamofobi ”ett hittepå” betyder också att medvetet förneka och ignorera de många exempel på hur muslimer bland annat utsätts för rasistiska attacker, trakasserier och strukturella fördomar.

Flams beteende kring begreppet och åsikter om muslimer är dessutom extra problematisk med tanke på att han själv ofta uttalar sig om antisemitism och hat mot judar. Eftersom både judar och muslimer upplever samma känslor, rädsla och stress i samband med rasistiska och hatiska beteenden så borde Flam avstå från att marginalisera, förneka eller relativisera just islamofobi.

Verkligheten är viktigare än godtyckliga åsikter

Bland det viktigaste i diskussioner rörande samhällsutvecklingen är inte bara om ett ord accepteras eller inte utan vilken verklighet en väljer att erkänna. Islamofobi är inte ett retoriskt knep för att stoppa debatt eftersom det handlar om ett begrepp som vuxit fram därför att många människor under lång tid har utsatts för fördomar, misstänkliggörande, diskriminering och hat just för att de är muslimer eller uppfattas som muslimer.

En seriös saklig diskussion kräver därför flera saker samtidigt som rätten att kritisera religioner och idéer liksom viljan att erkänna när kritik övergår i hat och rasism. Den som påstår att islamofobi inte finns suddar ut denna nödvändiga gräns och resultatet blir inte större yttrandefrihet eller ett bättre samhälle överlag utan blir en mer fördummande och hatisk diskussion där verkliga erfarenheter av utsatthet, rasism och obefogad rädsla förnekas.

Källor:

Forum för levande historia: Islamofobi – en studie av begreppet, ungdomars attityder och unga muslimers utsatthet

Lunds Universitet: Svartvit syn på muslimer bakom ökad islamofobi

UN: International Day to Combat Islamophobia
15 March

PubMed Central: Islamophobia and Public Health in the United States

Regeringen: Arbetet mot antimuslimsk rasism Utdrag ur regeringens handlingsplan mot rasism och hatbrott

Runnymede Trust: Islamophobia: A Challenge For Us All

SO-Rummet. Islamofobi – en studie av begreppet, ungdomars attityder och unga muslimers utsatthet

Spotify: Aron Flam: Dekonstruktiv kritik

The Conversation: Orientalism: Edward Said’s groundbreaking book explained

Krönikor

Tidö: Politik som bygger på en berättelse om ”dom andra”

Inför det senaste svenska valet såg vi ett tydligt mönster: nyhetsrapportering om brott, sociala problem och otrygghet kom allt oftare att kopplas till människors bakgrund. Genom rasifiering och kulturifiering skapades en berättelse där minoriteter, särskilt muslimer och människor med invandrarbakgrund, gång på gång placerades i centrum för negativa nyheter.

Det handlade inte bara om vad som rapporterades, utan hur.

Enskilda händelser lyftes fram som representativa för hela grupper.

Brott blev inte bara brott, de blev uttryck för “kultur”, “ursprung” eller “misslyckad integration”. Samtidigt osynliggjordes majoritetssamhällets roll i olika sociala problem.

Resultatet blev en kraftfull förenkling där komplexa samhällsfrågor reducerades till en fråga om “dom andra”.

Syftet med denna typ av rapportering, och hur den utnyttjades politiskt, var tydligt: att få människor att associera minoriteter med negativ information.

När samma koppling upprepas tillräckligt ofta sker något psykologiskt:
Minoriteter börjar automatiskt förknippas med kriminalitet eller otrygghet, enskilda fall uppfattas som typiska, negativa stereotyper känns som “sunt förnuft” snarare än konstruktioner.

Genom att spela på rädsla och oro kunde politiska aktörer förstärka ett “vi och dom”-tänkande.

I denna berättelse blev minoriteter inte individer utan samhällshot och problem.

Det är svårt att bortse från att detta var en framgångsrik metod. Opinionsläget förändrades, och frågor om migration, kriminalitet och “ordning och reda” kom att dominera valdebatten.

Politiska krafter som drev en hårdare linje i migrationspolitiken stärkte sina positioner.

Att koppla känsloladdade nyheter till specifika grupper visade sig vara ett effektivt sätt att påverka väljare. När människor upplever rädsla söker de enkla lösningar och det är just sådana lösningar som erbjöds.

Efter valet har samma politiska intressen gått vidare från retorik till konkret politik. Flera lagförslag har lagts fram under senare tid, i syfte att göra det lättare att utvisa personer med invandrarbakgrund.

Ett av de mest bisarra exemplen är det nya vandelskravet. Regeringen vill att uppehållstillstånd ska kunna nekas eller återkallas på grund av “brister i levnadssätt”, begreppet omfattar inte bara brott, utan även exempelvis skulder, bidragsfusk eller andra former av misskötsamhet. Syftet är uttryckligen att skapa större möjligheter att avlägsna personer ur landet. Särskilt kontroversiellt, diskriminerande och rasistiskt är att lagen föreslås få retroaktiv effekt vilket innebär att tidigare beteenden ska kunna vägas in vid beslut om utvisning. Förslaget kan därmed påverka människor som redan lever i Sverige sedan länge.

Parallellt med detta föreslås också skärpta regler för utvisning vid brott, där fler brott ska leda till utvisning och kraven sänks, samt att det finns möjligheter att återkalla permanenta uppehållstillstånd.

Tillsammans innebär detta ett tydligt skifte från att skydda människors grundläggande rättigheter att stanna, till att aktivt öka möjligheterna att utvisa.

Det är en politik som bygger på rasistiska föreställningar.

Här blir kopplingen mellan tidigare strategier och den politik regeringen bedriver nu tydlig. Den bild av minoriteter som byggdes upp genom selektiv och vinklad rapportering, där vissa grupper framställdes som problematiska, kriminella eller “misskötsamma”, återkommer nu i lagstiftningen.

När lagar formuleras kring begrepp som “bristande vandel”, som kan inkludera allt från brott till sociala eller ekonomiska problem, speglar det samma logik, dvs att vissa människor ses som mindre önskvärda och lättare kan göras av med.

Det vi ser är inte isolerade fenomen, utan en sammanhängande utveckling. Nyhetsrapportering som kopplar minoriteter till problem, politisk exploatering av dessa associationer, en förändrad opinion och lagförslag som institutionaliserar samma synsätt.

När berättelser om “dom andra” får forma både opinion och lagstiftning, Vad händer då med något av det mest svenska man kan tänka sig, principen om likhet inför lagen?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

satir

Tidöpriset — Satir om kappvändning

Motargument delar ut satiriskt menade medaljer till politiker som brinner extra mycket för vissa detaljer — vilket gör dem förtjänta av uppskattning.

Vi fortsätter med Simona Mohamsson i kategorin:

ÅRETS KAPPVÄNDARE

Vinnare: Simona Mohamsson (L), utbildnings- och integrationsminister

Motivering: Simona Mohamsson lyckades på ett förtjänstfullt sätt vända kappan efter vinden och vände samtidigt partiet Liberalerna emot sina egna värderingar.
Under många år och så sent som i höstas avfärdade Mohamsson bestämt möjligheten att sitta i regering tillsammans med SD-ministrar.

Med isande vindar vänder Mohamsson med bara hälften av sitt partis stöd, och plötsligt var det otänkbara inte bara möjligt, utan det enda ansvarsfulla valet.

Denna förmåga att matcha Liberalernas politik efter läget snarare än dess värderingar är oöverträffad och Mohamsson föräras med utnämningen som årets kappvändare.

I fokus

Tidö hastar igenom lagändring om dubbla straff för gängkriminella

Idag förkunnade Tidöregeringen och Sverigededemokraterna att de kommer att driva igenom straffrättsreformen där gängkriminella ska straffas hårdare just för att de är gängkriminella.

Smaka på detta:

Samma brott – dubbla straff. Särbehandling av människor, oavsett om de är kriminella eller inte, är inte förenligt med mänskliga rättigheter, den liberala demokratin, grundlagen och rättsstatens grundläggande princip om allas likhet inför lagen.

Straffrättsreformen kommer i sin förlängning att få som direkt konsekvens att juridisk status och grupptillhörighet fäller avgörande för vilka rättigheter en människa har.

Den danske kriminologen och docenten i sociologi David Sausdal säger till TT att dubbla straff för gängkriminella inte är ett effektivt sätt att minska brottsligheten.

Sausdal menar att det borde satsas på förebyggande åtgärder och mer resurser till polisen. Tidöpartierna har länge talat sig varma för den danska modellen, och vill nu i princip kopiera danskarna med devisen ”danska straff för svenska brott”.

”– Det är nästan tragikomiskt. I princip all forskning säger samma sak. Det danska justitiedepartementets forskningsenhet har publicerat flera rapporter där de sammanställt forskning som visar att de danska förlängda straffen inte är effektiva. De kan till och med vara kontraproduktiva och förvärra situationen.” (Källa: Omni)

Sausdal har svårt att förstå att svenskarna är så förälskade i den danska modellen om syftet är att minska brottsligheten. Han menar att det finns stark evidens för vad som fungerar och vad som inte fungerar för att minska brottsligheten. Kritiken innefattar att Tidö nu använder svenska skattepengar till något som inte är effektivt.

Lagförslaget avstyrktes av lagrådet, som bland annat ansåg att det var ett ”hastverk”. Justitieminister Gunnar Strömmer (M) håller inte med om den kritiken, men säger att vissa lagtekniska justeringar har gjorts.

Förutom de moraliska, rättsprincipiella och juridiska aspekterna finns evidens för att skärpta straff inte är effektiva, utan kostar istället staten en massa pengar. Men Tidöpartierna bryr sig inte om forskning och evidens, de är mer måna om att upprätthålla sin populistiska symbolpolitik.

Straffskärpningen ska gälla från 1 augusti 2026.

Källa:

Omni: Kritik mot dubbla straffen: ”Inte effektivt” – TT

Artiklar

Har alla jämförbar demokrati? – del 8

1 kommentar

VARFÖR DENNA SERIE ARTIKLAR SKREVS:

Det här är kärnan i anledningarna bakom varför Motargument sammanställde denna serie: avdemokratisering är inte en enskild lagjustering. Det är en avsiktlig, medveten inriktning. Ett samhälle där kontroll blir dygd, och rättighet blir misstanke. Där det alltid finns en grupp som ska “åtgärdas” — och där alla andra uppmanas att vara tysta för att de “sköter sig”.

Motionerna SD skrivit till riksdagshuset visar avslöjande exakt vad de vill utföra. Tidö-samarbetets beslut visar vad som blir möjligt när deras vilja görs regeringsduglig.

Det är så man ska förstå innehållet i videon om ”V-Dem-kurvorna”: inte som ett exotiskt undantag, utan som en varning om hur snabbt ett rikt land kan vänja sig vid undantag. Sverige ligger inte där än. Men vi har börjat gå på samma sorts stig: fler genvägar för staten, mer misstänkliggörande av vissa grupper, mer press på institutioner som ska stå fria.

Se videon, den är endast 6 minuter.

Demokratin dör sällan med ett brak. Den dör med hjälp av en bred agenda och lämnar spår i offentliga protokoll.

Artikelserien skrevs av David Fuentes, Motargument.se

Direktlänkar till alla delar: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8