Etikettarkiv: Sverige

SD:s migrationspolitik – essensen av främlingsfientlighet

Sverigedemokraterna (SD) har i dagarna presenterat en rad krav till Migrationskommittén. Dessa krav visar med all tydlighet SD:s i grunden  främlingsfientliga hållning när det gäller migrationsfrågor.


Migrationskommittén är en parlamentariskt sammansatt grupp där samtliga riksdagspartier ingår. Kommitténs uppdrag är att utarbeta grunderna för den framtida migrationspolitiken, inklusive asylpolitiken. Direktivet offentliggjordes i juni 20019. Uppdraget ska redovisas efter sommaren, senast 15 augusti 2020 (Dir. 2019:32

Direktivet har flera målsättningar, att migrationspolitiken ska

  • vara ”human, rättssäker och effektiv”.
  • säkerställa ”att individuella skyddsskäl beaktas vid ansökningar om asyl och att Sveriges internationella åtaganden respekteras, t.ex. de som följer av FN:s konvention angående flyktingars rättsliga ställning (Genèvekonventionen) och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).”
  • motsvara ”samhällets behov av att i god tid kunna planera för grundläggande samhällsservice till personer som bosätter sig i Sverige och att dessa individer ges goda förutsättningar att etablera sig i landet.”

I media rapporteras att det politiska spelet pågår för fullt. Riksdagspartierna förhandlar i syfte att nå en överenskommelse. Särskilt kniviga punkter handlar bl a om förslag på kvantitativa mål för asylpolitiken i form av maximalt antal asylsökande som kan tas emot på årsbasis och om hur man ska se på familjeåterförening.

SD:s krav visar på främlingsfientlighet

SD publicerade nyligen på partiets Facebooksida (25 juni) en rad egna krav riktade till Migrationskommittén. Bland kraven finner vi bland annat följande:

  • Permanent uppehållstillstånd ska tas bort
  • Anhöriginvandring ska begränsas till minsta möjliga nivå
  • Volymmål för asylinvandring ska vara noll
  • Grovt kriminella utlänningar ska alltid utvisas

Det första kravet är att permanent uppehållstillstånd ska avskaffas. Permanent uppehållstillstånd (eller att personen fyller kraven för detta) är enligt regelverket ett villkor för att svenskt medborgarskap, som kräver att personen bott och vistats i Sverige i minst 5 år. Personen ska också ha varit skötsam (inga anmärkningar hos Kronofogden, domar för brott eller anmärkning hos Säkerhetspolisen). För permanent uppehållsstånd finns en rad krav: folkbokförd i Sverige i minst två år, varaktig anställning, egen försörjning, nödvändiga licenser och tillstånd för professionella eller näringsidkare.

Att ta bort permanenta uppehållstillstånd som SD föreslår, innebär att ytterst få personer i framtiden kan bli svenska medborgare. Oavsett hur länge de vistats i landet, varit skötsamma, haft egen försörjning som anställd eller genom att driva företag, så kan de inte bli svenska medborgare. För individen skapar detta naturligtvis en stor osäkerhet och för samhället innebär det att Sverige går miste om många goda krafter i form av värdefull arbetskraft, kompetens och erfarenhet.  Här strider SD:s krav mot Kommittédirektivets mål om skapa ”goda förutsättningar” för människor som kommer till Sverige att kunna  ”etablera sig i landet”.

Det andra kravet är att anhöriginvandring ska begränsas. Idag är enligt gällande regler anhöriginvandring begränsad till make, maka, sambo och barn under 18 år. Det är oklart vad SD menar med begränsning till ”minsta möjliga ”. Som regelverket ser ut nu kan familjer förenas, makar, föräldrar och barn. Andra familjemedlemmar eller anhöriga har inte rätt till invandring. Menar SD, utan att uttrycka saken i klartext, att familjeåterförening avskaffas helt? Kravet strider i så fall mot kommittédirektivets första mål: att migrationspolitiken ska vara ”human”. Dessutom strider SD:s krav sannolikt också mot FN:s Barnkonvention som blev lag i Sverige 1 januari 2020. Barnkonventionen säger att ”barnens bästa ska beaktas vid alla beslut som berör barn”. (https://unicef.se/barnkonventionen)

SD:s tredje krav är att asylinvandringen ska vara noll. Detta krav står i strid med kommittédirektivets andra mål, nämligen att asylrätten ska säkerställas så att Sverige följer sina internationella åtaganden i enlighet med FN;s konvention om flyktingars rättigheter och Europakonventionens krav på människors grundläggande friheter.

SD:s fjärde krav innebär att ”grovt” kriminella alltid ska utvisas. Regeringen har nyligen tillsatt en kommitté för att utreda skärpta regler för utvisning på grund av brott (30 april 2020).  Frågan är rättsligt snårig av flera skäl, bl a på grund av EU medlemskap och den fria rörligheten inom unionen. Den berör också frågan om statslösa personer (Regeringen Dnr 2020:44).

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att SD:s krav riktade till Migrationskommittén strider mot direktivets samtliga målsättningar, mot Barnkonventionen och det tillgodoser inte EU:s lagstiftning.

En ytterligare observation är själva språkbruket där SD genomgående talar om ”utlänningar”. Den främlingsfientliga agendan står klar.

Man tänker sig att migrationspolitiken hanterar en rågång mellan ”utlänningar” och ”svenskar” där kraven bortser helt från direktivet syfte och mål. Därmed kan kraven inte ses som annat än populistisk plakatpolitik. SD har lång väg att gå för att utgöra seriöst bidrag till framtida ”hållbar” migrationspolitik.

Rasism mot svarta vanligare i Sverige än EU-genomsnittet

Rasism mot svarta kallas också afrofobi.

Vi lever med föreställningen att Sverige är ett av världens minst rasistiska länder.

En studie genomförd av FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) genomförd 2017 och publicerad 2018 visar att det fortfarande är en lång väg att gå, även i Sverige, vad gäller rasism, diskriminering, hat och hot gentemot svarta.

Rapporten visar att rasismen mot svarta i Sverige är mer utbredd än EU-snittet. (EU-28 är EU:s 28 medlemsländer)

Dubbelklicka för större bild.

I rapporten läser vi bl a följande:

  • 41% av svarta i Sverige svarar att de har blivit rasistiskt trakasserade under den senaste 5-årsperioden (Genomsnittet för EU-28 ligger på 30%)
  • 7% av svarta i Sverige svarar att de har utsatts för rasistiskt motiverat våld under den senaste 5-årsperioden (Genomsnittet för EU-28 är 5%)
  • 26% av svarta i Sverige svarar att en familjemedlem eller vän har utsatts för rasistiska förolämpningar under de senaste 12 månaderna (Genomsnittet för EU-28 är 20%)
  • 13% av svarta i Sverige svarar att en familjemedlem eller vän har utsatts för rasistiskt motiverat våld under de senaste 12 månaderna (Genomsnittet för EU-28 är 7%)
  • 60% av svarta i Sverige svarar att de utsattes för s k ”rasprofilering” senaste gången de stoppades av polis (Genomsnittet för EU-28 är 44%)
  • 38%, respektive 51%, av svarta i Sverige svarar att de känt sig diskriminerade mot bakgrund av sin hudfärg senaste 12 månaderna, respektive senaste 5-årsperioden (Genomsnittet för EU-28 är 24% respektive 39%)

För den som vill ta del av hela rapporten går den att finna här:

FRA: Being Black in the EU/Second European Union Minorities
and Discrimination Survey (2018)

Polarisering, rasism och sexköpslagen

Debatt kring den svenska sexköpslagen väcker ofta starka känslor. När en fråga är komplicerad och berör människor som på olika sätt far illa så kan det vara frestande att byta ämne till något meningslöst gräl. Detta kan lätt användas av personer som försöker polarisera befolkningen kring uppdelningar utifrån hudfärg, sexualitet och kön. Nu senast en alternativmediejournalists försök att förvandla ämnet till att bli en fråga om att vara för eller emot vita heterosexuella män.


Mot den svenska sexköpslagen finns saklig kritik som den från Amnesty International och RFSL, men även kritik i stil med den som härom dagen kom från Mats Dagerlind på sajten “Samhällsnytt”, vilken är mer känd under sitt gamla namn “Avpixlat”. Den sistnämnde har egentligen inget att säga om det som borde vara centralt i frågan, nämligen sexarbetarnas situation: Istället manar han båda sidor i debatten till att polarisera utifrån kön och hudfärg – en polarisering det är förrädiskt enkelt att ansluta sig till. 

I en debatt brukar deltagarna vara oense i någon sakfråga, och kan även vara oense i diskursiva frågor: vad diskussionen egentligen handlar om, vad de ord som används ska innebära, och så vidare. För att debatten alls ska fungera behöver parterna även ha någon form av diskursiv allians. Alltså att de har någon form av underförstådd överenskommelse om vad diskussionen egentligen handlar om och innebär och så vidare. Låt oss därför börja med att jämföra å ena sidan den kritik mot sexköpslagen som framförs från människorättsorganisationer och från sexarbetare, och å andra sidan den kritik som Dagerlind framför.

Till den seriösa kritiken mot sexköpslagen hör att den slår hårt både mot sexarbetare och mot traffickingoffer. Båda grupperna blir stigmatiserade, och i den mån de inte är svenska medborgare blir de även utvisningsbara. Sexarbetarna blir infantiliserade och indirekt omyndigförklarade, samtidigt som de får sämre kunder och sämre arbetsförhållanden. Dessutom blir det svårare att lämna branschen för de som väl gått in i den, och i den mån det blir svårare att komma in i den från början så innebär detta en stärkt maktposition för storföretag och förtryckande familjer över de personer som annars hade kunnat använda sexarbete till att bli oberoende från dem. Både traffickingoffer och de sexarbetare som blivit utsatta för övergrepp får svårare att få upprättelse. Det sistnämnda beror på att stigmatiseringen gör det svårt att anmäla och att lagen kriminaliserar sexarbetares möjligheter till att skydda varandra, samtidigt som fokus flyttas bort från vad sexarbetaren har blivit utsatt för till att istället läggas på själva sexköpet som ett brott mot staten. Centralt för den seriösa kritiken är att säljarna står i fokus, att det är deras mänskliga rättigheter och behov som frågan handlar om. Detta är något som de flesta av sexköpslagens kritiker och anhängare i princip är överens om.

Skärmdump från Twitter 200607.

I bjärt kontrast mot detta perspektiv bygger Dagerlinds resonemang istället på en idé om att han själv skulle vara i behov av att få ha sex med kvinnor, som om detta skulle spela någon roll för huruvida det skulle vara okej för honom att ha sex med en annan människa. (När en person vill ha någon form av sex, intimitet eller tjänst av en annan människa så borde ju det avgörande istället rimligtvis vara huruvida detta är okej för den andra personen.) Hans resonemang innehåller tre huvudkomponenter. Först kommer en ”bait-and-switch” angående kategoritillhörigheter och deras utsatthet. Därefter ger han ett ensidigt narrativ om ensamhet. Till sist gör han en polarisering utifrån hudfärg och kön – i vilken han försöker lura läsaren att ta för givet att frågan om sexköpslagen skulle handla om att vara för eller emot vita män, och lockar in läsaren till att välja sida i denna pseudokonflikt.

”Bait and switch” om utsatthet

Något som borde vara självklart för alla är att varje människa ingår i många olika kategorier, och att varje sådan kategori och kombination av kategorier påverkar personens förutsättningar i olika sociala miljöer. På akademiska brukar detta kallas för “intersektionalitet”. De människor som ingår i viss kategori eller kombination av kategorier kan vara mer eller mindre utsatta eller mer eller mindre fria från utsatthet. Detta kallas ibland även för att  vara “underprivilegierad” respektive “privilegierad”. Att en person ingår i en kategori som i en viss social miljö är “privilegierad” innebär inte att personen inte skulle vara utsatt på något sätt, utan bara att hen inte är utsatt utifrån just denna kategoritillhörighet. Eftersom varje människa ingår i många olika kategorier så är de flesta människor i minoritet på ett eller annat sätt.

Fenomenet bait and switch innebär att först få med sig folk på något bra, för att därefter diskret byta ut detta bra mot något helt annat – då i hopp om att åhörarna/publiken/kunderna inte ska lägga märke till bytet, och därför fortfarande vara med på noterna. När det som byts ut är en bil eller annan pryl som ska säljas så kallas bait and switch på svenska för ”falsk marknadsföring”.

Dagerlind ägnar en stor del av sin text åt att beskriva hur jobbigt det är att lida av en allvarlig fysisk sjukdom som leder till stora funktionsnedsättningar. Förvisso är denna situation säkerligen fruktansvärt jobbig, inte minst i dessa coronatider.

Dessutom är det också så att allvarligt fysiskt sjuka personer utgör en utsatt grupp i samhället på flera sätt. Denna grupps utsatthet kan så klart samverka med andra grupptillhörigheter.

Här hade det till exempel ha varit rimligt om Dagerlind hade kommit in på hur extra jobbigt det skulle vara att lida av samma sjukdom för en person som är papperslös flykting och som därmed inte får tillgång till sjukvård, eller för den delen att vara sexarbetare och därmed inte få dels av samhällets stöd under coronakrisen. Men Dagerlind är inte papperslös flykting, utan ingår istället i den krets av sverigedemokrater med flera som tenderar att titulera sig ”sverigevänner”. Och den logik han försöker introducera för läsaren är att eftersom hans sjukdom gör

 honom utsatt och han är en vit man så måste detta innebära att vita män skulle utgöra en särskilt utsatt grupp i dagens Sverige. Innan hans berättelse om sjukdomen omärkligt glider in på denna bait and switch så hinner han dock introducera sitt resonemang om ensamhet…

Ensidigt narrativ om ensamhet

Dagerlind beskriver en ensamhet som förmodligen är högst verklig och som i sig förtjänar sympati, även om hans vinkling av den är högst problematisk: Trots att det han pratar om handlar om kontakt med andra människor så framställer han det ensidigt som en fråga om hans egna behov och hans egen ekonomi.

undefined

Om Dagerlind vill ha ett etiskt förhållningssätt till sexköp så behöver han dels respektera sexarbetarna och dels verka för att de ska ha drägliga villkor. Och om han vore seriös med detta så borde han nämna det i sin artikel, istället för att liksom så många andra i hans subkultur fokusera ensidigt på självömkan och på sina egna önskemål och behov.

Förvisso är det så att allvarliga sjukdomar och funktionsnedsättningar ofta försvårar både sociala och sexuella kontakter, även om de sociala och sexuella behoven är lika stora som innan. Detta eftersom dessa i allmänhet inkluderar att spendera sin ork och energi på varandra, samtidigt som en allvarligt sjuk person ofta lider akut brist på just ork och energi.

De sociala behoven kräver tillgång till andra människor, samtidigt som alla är överens om att vuxna människor är beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en social kontakt. Sålunda tillhandahåller socialtjänsten ett system med arvoderade kontaktpersoner som en del socialt utsatta svenskar kan få tillgång till. En sådan överenskommelse är inte bindande: Både klienten och kontaktpersonen kan när som helst dra sig ur, om någon av dem inte längre känner sig bekväm med umgänget.

I Danmark finns även ett motsvarande system för sexuella kontakter, medan Sverige istället ser funktionsnedsatta sexköpare som sexbrottslingar. Vari ligger då skillnaden mellan Sverige och Danmark?

Dagerlind framställer det som om det skulle handla om missunnsamhet i allmänhet och att missunna honom orgasm i synnerhet. I själva verket torde skillnaden handla om något helt annat.

Den verkliga grunden till skillnaden mellan de båda ländernas policies torde istället handla om att medan danska myndigheter utgår från att vuxna människor är beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en sexuell kontakt, så utgår svenska myndigheter från att vuxna människor inte skulle vara beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en sexuell kontakt.

Polarisering utifrån hudfärg och kön

Utifrån att ha vinklat frågan om kontakt mellan människor till att ensidigt handla om hans egna behov så går Dagerlind vidare till att lägga fokus på att han själv råkar vara en heterosexuell vit man. Han antyder att sexköpslagens förespråkare egentligen skulle vara okej med sexköp i de fall då köparna är mörkhyade eller homosexuella, att deras egentliga agenda skulle handla om att hata vita män. Här erbjuder Dagerlind en polarisering som flera mycket olika målgrupper av olika skäl kan uppleva som lockande.

Dagerlinds påstående om hudfärg är grundlöst, och hans påstående om läggning missar att det torde handla om synen på säljarna snarare än om synen på köparna. Det rör sig antingen om nedlåtande medlidande (condescending compassion) mot kvinnliga sexarbetare eller om bristande omtanke om utsatta manliga sexarbetare, alternativt om en blandning av båda.

Att detta leder till en större acceptans för homosexuella sexköpare än för heterosexuella sexköpare torde vara en bieffekt snarare än ett mål i sig.

På det stora hela försöker Dagerlind få frågan att handla om en polarisering angående att antingen stå upp för heterosexuella vita män eller kämpa mot heterosexuella vita män.

För den som redan stör sig på hans egocentriska perspektiv blir det här väldigt lätt att gå in i en diskursiv allians med honom: att svara med att fräsa något nedsättande om heterosexuella vita män, och att därmed inför hans anhängare framstå som ett bevis på att Dagerlind skulle ha haft rätt i sak.

Dagerlind utmålar en konflikt mellan å ena sidan heterosexuella vita män, och å andra sidan ett allmänt sammelsurium av feminister, invandrare och HBTQ-personer.

Han bjuder in alla till att delta i denna konflikt, och instinktivt eller kalkylerat ger han ordentlig uppmuntran åt båda håll till de som skulle kunna vara intresserade av att välja den ena eller den andra sidan i denna falska dikotomi.

Medan han till incels och andra deppiga svenska heterokillar erbjuder en bas för att se honom som sin förkämpe och martyr så erbjuder han samtidigt till sexköpslagens förespråkare en perfekt fiende att vända sin vrede mot. En fiende som sopar alla de verkliga problemen och svåra frågorna under mattan, för att istället vältra sig i en provocerande privilegieblind egocentrisk självömkan som inbjuder till att basha för hans kön och hudfärg snarare än att försöka höja nivån.

I den mån han får några napp i form av folk som bashar honom för att vara en vit man så har dessa därmed underförstått givit honom rätt i hans polarisering. För hans meningsfränder blir det lätt att se detta som om det skulle bevisa hans rättfärdighet och martyrskap, vilket i sin tur gör det lättare för dem att enas kring honom i gemensam kamp mot den förment onda omvärlden.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

SD halverar biståndet – skyller på corona

Sverigedemokraterna är sämst i klassen på internationellt bistånd. Partiet har genom åren ihärdigt hävdat att de är de riktiga humanisterna som hjälper dem som verkligen behöver hjälp ”på plats”. Samtidigt har SD alltid varit de som budgeterat minst pengar på internationellt bistånd.  Med hänvisning till coronapandemin passar SD nu på att halvera biståndsanslaget.


SD har under många år insisterat på att de skulle vara det mest humanitära partiet, då de vill hjälpa på plats. Med argumentet att man har budgeterat biståndet så att de allra mest utsatta får ta del av pengakassan har man ansett sig vara de som bryr sig om flyktingar ”på riktigt”. 

Vi på Motargument har tidigare slagit hål på påståendet om att SD skulle vara Sveriges biståndsvänligaste parti . SD har varit skickliga på att framställa sig som de som ger mest. I själva verket är det de som har gett minst. SD har valt att inrikta sitt bistånd på framför allt UNHCR, som är den organisation som synts mest i debatten samt är den organisation som arbetat i närområdet där krigsflyktingar från framför allt Syrien befinner sig. SD har med hjälp av denna strategi gett väljarna en missvisande bild av SD:s biståndspolitik.

”Hjälp på plats”-argumentet

SD har genom åren vänt och vridit på siffrorna, och på så sätt försökt hålla fast vid att de är det biståndsvänligaste partiet. Men efter nedskärningen på biståndet i höstas förlorade argumentet bärighet.

Och med 2020 års vårbudget befäster SD sin position som partiet som är sämst på internationellt bistånd. Partiet stramar åt satsningarna ytterligare genom att sänka biståndsramen från 0,7 % av BNI till 0,5 %.

Därmed ligger SD under alla andra partier när det gäller satsning på bistånd. Regeringen ligger kvar på det av tidigare regeringar fastslagna målet om en biståndsram på 1,0 % av BNI, det vill säga 52,1 miljarder kronor. Även Kristdemokraterna anslår 1,0 %, medan Moderaterna håller kvar vid sitt anslag från i höstas med 0,7 % av BNI.

Rohingya Refugees Camp in Ukhia, Cox’s Bazar, Bangladesh (6 February 2019). Attribution: CAPTAIN RAJU. Attribution-ShareAlike 4.0 International (CC BY-SA 4.0)

SD halverar biståndsramen

SD har 29 april 2020 motionerat om att Sverige ska sänka sitt internationella bistånd. Motionsskrivarna påpekar att utgiftsområdet internationellt bistånd förutses kosta 46 miljarder under 2020 samt att regeringens biståndsbudget ”karaktäriseras av brist på uppföljning och iögonenfallande exempel på improduktivt slöseri”.

SD poängterar att deras biståndsbudget skulle spara mer än 20 miljarder per år. I slutet av det korta stycket om bistånd i motionen motiverar SD nedskärningen med att Sverige befinner sig i en pågående kris. De menar att det då inte är hållbart att skänka pengar till andra länder utan motprestation. Åkesson m fl avslutar med att påstå att ”biståndsverksamheten dessutom gett upphov till ren korruption undergräver inte vår slutsats”.

I motionen finns inget som redovisar partiets särskilda satsning på det humanitära biståndet eller hälsovården. Istället väljer SD att påstå att Sverige måste minska biståndet och skyller på den pågående coronapandemin.

Myter om bistånd

Det sprids en hel del myter om att biståndet är ineffektivt, går till korruption, vuxit okontrollerat, och att pengarna behövs bättre i Sverige. Konfederationen CONCORD Sverige (som ingår i CONCORD Europa med fler än 2 600 organisationer under sitt paraply) har listat 10 myter om internationellt bistånd.

Vad är då anledningen till att SD ständigt framställer sig som det mest humanitära partiet, något de faktiskt fortsätter göra? Konsekvensen av SD:s politik skulle bli att Sverige på sikt åter blir ett mer etniskt homogent land. Medelst stoppad invandring, återvandring och utvisningar är målet att göra Sverige ”svenskt” igen.

Mantrat om ”hjälp i närområdet” och att ”pengar ger mer när man hjälper på plats” är, och har alltid varit, en ursäkt för att man inte vill ha hit invandrare. I SD:s värld är en (1) invandrare en (1) för mycket. Partiet har fått stå oemotsagt, och ogranskat, då de självsvåldigt har iklätt sig rollen som de ”riktiga flyktingvännerna”.


Källor:

Riksdagen: Med anledning av 2020 års ekonomiska vårproposition. Motion 2019/20: 3603 av Jimmie Åkesson m.fl. (SD)

Riksdagen: Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd Motion 2019/20:2658 av Björn Söder m.fl. (SD)

OmVärlden: Sverigedemokraterna vill halvera biståndet

Artiklar på Motargument som berör SD och bistånd

Straffa inte offren för våld i internationella kärleksrelationer

Vad bör vi göra för att motverka att relationer blir destruktiva, och för att göra det lättare att ta sig ur en relation som reda blivit destruktiv? Lösningen är definitivt inte att bestraffa de som är utsatta. Här kommer fyra bättre förslag.


Våld i nära relationer är ett stort problem i hela världen. Detta oavsett inblandade parters kön eller nationalitet, men problemet försvåras när en av parterna har en utsatt situation. Vilket vissa i sin tur vänder mot de utsatta. När vissa svenska medborgare systematiskt begår övergrepp mot utländska medborgare så föreslår Moderaternas Hanif Bali och Expressens Linda Jerneck att lösningen skulle vara att förbjuda offren från att vistas i Sverige.

Vi lever i en värld där olika medborgarskap har olika status och där människor med olika medborgarskap i praktiken har olika rättigheter. Denna obalans kan leda till utsatthet när två personer med olika medborgarskap inleder en relation med varandra. Fem viktiga faktorer som kan leda till utsatthet är:

1. Ekonomiskt underläge
2.
Bristfälliga språkkunskaper
3. Bristfälligt socialt kontaktnät
4. Bristfälligt socioekonomiskt skyddsnät
5. Blir utkastad ur landet om relationen tar slut

Var och en av dessa fem faktorer bidrar lätt till att en relation blir destruktiv. Detta även om alla inblandade parter menar väl och går in i relationen ärligt med alla kort på bordet. Vilket inte alltid är fallet. Där har vi en sjätte riskfaktor:

6. Hemlighållande av riskfaktorer såsom tidigare misshandelsrelationer eller att tidigare partners har blivit utvisade

Det Bali och Jerneck föreslår är att när en svensk man och en thailändsk kvinna har en relation med varandra så ska det bli lättare för Migrationsverket att förvägra kvinnan uppehållstillstånd i Sverige. Detta lagförslag skulle drabba alla inblandade i en del ömsesidiga och justa kärleksrelationer där det inte förekommer misshandel eller utnyttjande.

Relationer där den svenska parten utnyttjar eller misshandlar sin thailändska partner skulle den föreslagna lagen lätt missa, och i de fall där den råkar träffa rätt så skulle den fortfarande bestraffa offret snarare än förövaren: Lagen skulle inte förhindra eller stoppa misshandelsrelationer, utan enbart se till att offret inte befinner sig i Sverige (alternativt enbart befinner sig i Sverige på turistvisum) när misshandeln sker. Detta är inte rimligt. Istället bör vi eftersträva lösningar som faktiskt adresserar problemen.

Fyra reformer som skulle minska relationsmigranters utsatthet något enormt är att utvidga försörjningsplikten, låsa upp språkträning, tillhandahålla kontaktperson, samt att informera om partnerns historik.

1. Utvidga försörjningsplikten

Att som svensk bjuda in en utlänning till att bo tillsammans i Sverige innebär att svensken åtar sig att försörja denna partner så länge som relationen varar. Denna försörjningsplikt upphör när relationen slutar, och om relationen slutar innan partnern har fått permanent uppehållstillstånd så blir partnern utkastad ur landet. Här skulle det kunna vara rimligt att införa en förlängning av försörjningsplikten, så att expartnern får rimlig tid och möjlighet att hitta ett jobb eller en ny relation för att stanna i landet. (På lång sikt vore det rimligast att alla får flytta vart de vill utan att det ska krävas uppehållstillstånd, men detta är en reform som måste införas globalt snarare än av enstaka enskilda länder.) Denna reform adresserar den första, fjärde och femte av de sex riskfaktorerna.

2. Låsa upp språkträning

Onlineresurser för att lära sig svenska borde vara tillgängliga för alla som vill lära sig svenska, inte bara för personer som redan bor i Sverige. Ta till exempel Sveriges Televisions utmärkta app “Språkplay”, vilken låter dig se nyheter med mera på lätt svenska med pedagogisk textning. Närmare bestämt så är programmen textade på svenska, men samtidigt förklaras varje ord i textningen på valfritt språk. Dock känner Google av vilket land en person befinner sig i, och tyvärr så är Språkplay inställd så att det inte går att ladda hem den utan att befinna sig i Sverige.

Genom att tillgängliggöra appar och andra onlineresurser så skulle det bli lättare att i utlandet lära sig svenska, vilket vore bra både för alla som av en eller annan anledning vill lära sig svenska och för oss som redan pratar svenska. Denna reform adresserar den andra av de sex riskfaktorerna.

3. Tillhandahålla kontaktperson

Redan idag har socialtjänsten ett system där socialt isolerade människor kan få en kontaktperson att träffa en gång varje eller varannan vecka. Detta system skulle med fördel kunna börja tillämpas på personer som flyttar till en ny ort för att vara med en partner. Detta gäller både svenskar som flyttar inom landet och utlänningar som flyttar till landet. Det kan vara oerhört värdefullt att kunna träffa någon som inte redan ingår i partnerns vänkrets. Denna reform adresserar den tredje av de sex riskfaktorerna.

4. Informera om partnerns historik

För den som flyttar till Sverige för en relation kan det vara viktigt att veta huruvida partnern tidigare varit dömd för sexbrott/relationsbrott/misshandel och huruvida någon av hens tidigare partners har blivit utvisad ur landet. Idag hemlighåller myndigheterna ofta denna information för personen som ansöker om anknytningsvisum. Detta då med hänvisning till att skydda den svenska partnerns integritet. Men reglerna är redan sådana att den svenska personen måste medverka i visumprocessen. Så varför inte bara införa som en del av processen att en måste samtycka till att myndigheterna lämnar ut relevant information till partnern?

De flesta människor som inleder en relation gör detta med goda intentioner och med förhoppningar om en juste ömsesidig relation. De fyra ovan föreslagna reformerna skulle göra en sådan relation lättare att uppnå och upprätthålla. Och för de som kallt kalkylerat inte vill ha någon juste relation utan istället är ute efter någon att utnyttja så skulle reformerna göra det mindre attraktivt att ta hit en partner från utlandet.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Asyl 2019: Sverige inte längre i EU-toppen

Sverige beviljade 2019 11 765 personer asyl. Det är den lägsta siffran sedan 2011.

Sverige ligger inte längre i EU-toppen över länder som beviljar flest personer asyl i förhållande till befolkningsstorlek.

Med totalt 18 595 beviljade asylansökningar, vilket ger en siffra på 173 per 100 000 invånare, toppar Grekland statistiken.

Sverige intar med 115 beviljade asylärenden per 100 000 invånare femteplatsen. Året före var Sverige trea i den statistiken.

Källa: Eurostat

Totalt beviljades förra året 295 785 personer asyl i EU. Om vi kikar på antal beviljade asylärenden per 100 000 i EU27 får vi siffran 66.

Sverige intar sjunde plats vad gäller totalt antal beviljade asylärenden i EU 2019. Året före var Sverige femma i den statistiken.

Källa: Eurostat

Drygt var tredje asylansökan (37 %) i EU 2019 beviljades. I Sverige ligger den siffran på drygt var fjärde asylansökan (29 %).

De länder i EU som i förhållande till befolkningsstorlek beviljade minst antal personer asyl 2019 är Ungern, Polen, Slovakien, Kroatien och Tjeckien. Alla dessa länder beviljade 1 person asyl per 100 000 invånare.

Trenden i hela EU är att såväl antal asylansökningar som beviljade asylansökningar minskar år för år.


Källa:

Eurostat newsrelease 70/2020 – 27 April 2020

SD har inget att komma med i coronakrisen

Sverigedemokraternas Mattias Karlsson beklagar sig i ett långt inlägg på sin Facebook över att partiet inte syns i media. Jimmie har t o m skrivit artiklar som har refuserats, påstår han upprört.

Givetvis anar Karlsson konspirationer men sanningen är mycket enkel.

SD har inget att komma med.

Men så blev det ändå en debattartikel från SD i Aftonbladet.

Spänd förväntan.

Rubriken är ”Vi måste tänka på svenskarna först” och radarparet Åkesson och Vinge uppger att de har ”Fyra punkter som behöver prioriteras i krisen”.

Låt se vad SD vill bidra med.

De fyra punkterna kan summeras så här:

  1. SD håller med alla andra om att smittspridningen måste begränsas och att nu inte är tid för skuldbeläggning.
  2. SD håller med alla andra om att företag och deras anställda ska få möjlighet att klara den ekonomiska krisen.
  3. SD håller med alla andra om att krisberedskapen måste stärkas.
  4. SD håller med alla andra om att andra samhällsfrågor också måste hanteras under denna coronakris.

Så vad bidde det då av SD:s fyra punkter?

Ingenting som inte andra redan har påpekat mycket bättre.

Nog har det tidigare funnits artiklar av politiska partier som har varit rätt tunna till innehållet.

Men detta är svårslaget i substanslöshet.

Och det där med att vi måste tänka på svenskarna först – tja av det blev inte ens en tumme.

Desperat vill de tillbaka till den spelplan de hade för bara två månader sedan. Men verkligheten har satt dem på plats.

SD har helt enkelt inget att komma med.

Slöjförbuden i Sverige är diskriminering

På senare år har det i svenska kommuner tagits beslut som får direkta följder för svenska muslimer. Vi har sett slöjförbud, krav på handhälsning oavsett kön och förbud mot att be på arbetstid. Faktum är att det är diskriminering, med motiveringen att besluten har varit direkt riktade mot muslimer.


De som argumenterar för att slöjförbud inte är diskriminering hänvisar gärna till en dom i EU domstolen. Domen fastslog att det inte var diskriminering när en arbetsplats i Belgien införde slöjförbud.

Domen gällande slöjförbud på nämnd arbetsplats berör det som kallas indirekt diskriminering. Förbudet handlade inte enbart om slöja. Arbetsplatsen hade infört en neutralitetspolicy, vilken innefattade förbud mot alla synliga religiösa, politiska och filosofiska symboler.

Förbudet på arbetsplatsen drabbade muslimska slöjbärare, men det gick inte att hävda att förbudet direkt riktade sig mot någon av de skyddande diskrimineringsgrunderna. Arbetsplatsens policy innebar således att förbudet är att betrakta som neutralt i förhållande till de skyddande diskrimineringsgrunderna.

I bedömningen tittar man på om det finns ett objektivt godtagbart syfte som väger tyngre än principen om icke-diskriminering. Dessutom krävs att sättet som beslutet genomförs på är lämpligt och nödvändigt.

Arbetsgivaren kunde i målet i EU-domstolen argumentera för att det fanns behov av att personal med kundkontakt är neutral samt att kravet inte direkt riktades mot en specifik grupp. Kravet gällde alla religiösa, politiska och filosofiska uttryck. Givet dessa förutsättningar beslutade EU-domstolen att det inte är diskriminering att förbjuda arbetstagare att bära slöja.

Många har missuppfattat domen. Det finns en föreställning om att det inte finns några hinder mot t ex slöjförbud. Föreställningen har i förlängningen kommit att innefatta även krav på handhälsning och förbud mot att be på arbetstid.

Ett flertal av besluten som kommuner har fattat har inte varit neutralt utformade. De har varit direkt riktade mot muslimska uttryck och traditioner.

Att peka ut enskilda individer är diskriminering, vilket slöjförbud, förbud mot att be under arbetstid och handhälsning gör.


För ett par månader sedan kunde vi i programmet Mötet på SVT se en diskussion mellan två personer på varsin sida om beslutet om slöjförbud: Moderatpolitikern Loubna Stensåker Göransson och läraren Naouel Aissaoui, som valt att trotsa slöjförbudet i Skurups kommun. Programmet finns att se på SVTPlay.


För den som är intresserad av EU-domstolens dom, finns den att läsa här: https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/HTML/?uri=CELEX%3A62015CJ0157&from=DE&fbclid=IwAR0e5wziEDzim2S80nJ-LmgIgUx7G5_gthnjqU7pqZOhE-uaAWBGAvAlrt4

För den som är intresserad av att läsa arbetsdomstolens dom i ett mål om handhälsning, finns den att läsa här: http://www.arbetsdomstolen.se/upload/pdf/2018/51-18.pdf


Motargument har tidigare skrivit om att slöjförbuden i Skurup och Staffanstorp är olagliga. Den artikeln finner du att läsa här:

Slöjförbud i Staffanstorp och Skurup är olagligt


 

Featured image attribution: Creative Commons Zero – CC0

Rapport: Ungern – första EU-land som inte har demokrati

En rapport som publicerats av V-dem Institute avslöjar att Ungern är det enda landet i EU som inte kan betraktas som en demokrati. Landets problem med demokrati, mänskliga rättigheter med mera har helt enkelt blivit alltför allvarliga. Sverigedemokraterna, med sin partiledning i spetsen, är tämligen ensamma om att se Ungern som ett ”föregångsland”.


hemsidan för V-dem läser vi att de utformat en ny metod för att bilda begreppet demokrati och mäta den. De använder sig av ett flerdimensionellt dataset som beskriver komplexiteten i begreppet demokrati som tar hänsyn till många fler parametrar än tidigare undersökningar. V-Dem Institute består av mer än 50 socialvetare på sex kontinenter, och arbetar med 3 000 nationella experter och ett internationellt rådgivningscenter.

Institutet, som drivs av statsvetenskapliga institutionen på Göteborgs universitet, har nyligen presenterat sin senaste rapport (Autocratization Surges–Resistance Grows DEMOCRACY REPORT 2020) om hur det stod till med frihet och demokrati i alla världens länder år 2019.

För första gången sedan 2001 är demokratier inte längre i majoritet i världen. Det talas om ”den tredje stora vågen av autokratisering”.

Skärmdump från V-Dem Institute ”Autocratization Surges–Resistance Grows DEMOCRACY REPORT 2020”, s. 14

Ungern är det enda landet i EU som inte längre klassas som en demokrati. Ungern är ett av de länder som SD:s partiledning och många av deras sympatisörer ser som ett politiskt föregångsland. I rapporten läser vi:

”EU har nu sitt första icke-demokratiska medlemsland: Ungern är en elektoral auktoritär regim. Det är det mest extrema fallet av demokratisk tillbakagång på sistone.” (Källa: Autocrization surges – Resistance Grows DEMOCRACY REPORT 2020, s. 16 ) https://arenaide.se/rapporter/nar-de-tror-att-ingen-ser/

De länder som enligt studien är mest demokratiska i Europa är Danmark, Estland, Sverige, Schweiz och Norge. Storbritannien är på 11:e plats på listan. Island på 17:e plats. I botten på Europalistan finner vi Azerbajdzjan, som är det minst demokratiska landet i Europa, följt av Ryssland och Turkiet.

Metoden som institutet använder sig av kan du finna här. I korta drag är det följande faktorer som appliceras i metoden: demokrati, mänskliga rättigheter, media, det civila samhället, rättssystem, lagstiftning samt flera relaterade kriterier.

Om vi tittar globalt ser vi att de länder som i störst utsträckning har autokratiserats mest är enligt studien Ungern, Turkiet, Polen, Serbien, Brasilien och Indien. Polen är ett annat land som SD-ledningen ser som ett föregångsland.

Det minst demokratiska landet i världen är enligt studien Eritrea, i nära sällskap med Nordkorea, Saudiarabien, Jemen och Syrien. Kina är det sjätte mest icke-demokratiska landet i världen.

Källa:

V-Dem Institute: Autocratization Surges–Resistance Grows DEMOCRACY REPORT 2020

Tierps kommun agerar mot lögner, igen

Ännu en folkstorm har spridits vidare av många, helt utan reflektion eller insikt. Nyligen sändes det ut ett foto av en skolelevs övningsuppgifter. Många personer påstod helt felaktigt att fotot visade solklara bevis för att en lärare i Tierps kommun tvingar elever att konvertera till islam.


Viral mytbildning och drev pågår, tyvärr, baserat på okunskap, fördomar, insiktslösa och ogrundade gissningar. Vi bör alla bli bättre på att påminna alla våra bekanta att: ”Bara för att något är skrivet på internets bloggar eller sociala medier – är det inte alltid sant.”

Tierps kommun har på ett kompetent vis kommunicerat fakta. De kritiserar ryktesspridning och motbevisar de falska påståendena. Det är en skollektion i religionskunskap i samhällsorientering, på en vanlig svensk, kommunal grundskola som upprör. (nästföljande SO-lektion var planerad att handla om en annan religion.)

Jag förstår att människor blir upprörda över orättvisor i vårt samhälle – när de har belägg för det är jag till och med glad att de upprörs och agerar. Men, det blev extremt i detta ogrundade drev, när medarbetare i Tierps kommun ska ha fått ta emot ilskna anklagelser och hot. Ingen människa ska behöva få brev, telefonsamtal eller sms med utskällningar, hat och hot. Ingen ska behöva bli uthängd på internet för att några personer tar sig tolkningsföreträde – utan att ställa någon fråga till skolan, försöka tänka efter eller ta reda på vad som skett på lektionerna.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Varje invånare i Sverige har åsiktsfrihet och får tänka, känna och tro att det pågår så kallad ”tvångsislamisering”. Men vad jag aldrig kan få förståelse för, är varför det är så många vanliga invånare som säger saker eller skriver offentliga texter, baserat på så lösa grunder som sin egen känsla, oro och tro. Många gånger så kan man observera att det görs utan att de först försöker ta reda på om det finns fog för det, eller om det kan finnas andra perspektiv, eller flera ingående detaljer i sakfrågan man först skulle behöva ta ställning till. Det är tyvärr för vanligt i alla meningsutbyten om migration – att många inte har insikt i eller förstått den aktuella företeelsen.

Vikten av källkritik

Jag önskar att alla får lära sig inse att den första instinkten när man blir varse något nytt, det bör vara: ”Kan det vara falskt?” eller ”Kan det där stämma?” Och nästa känsla som då rimligtvis bör dyka upp i huvudet: ”Var kan jag hitta andra fristående, oberoende belägg för samma sak” eller… ”Går det att hitta några som avslöjat det där som ”Fake News”? – och det bör du kanske tänka och inse innan du skickat vidare länken, fotot eller texten.

Träna din egen hjärna till att inte förbli för godtrogen när du blint litar på vad andra skrivit eller delat vidare på nätet.

Nu är denna senaste incident i Tierps kommun, där jag växt upp, bara en av alla stormar som jag har observerat där. Jag minns flera falska anklagelser och uppiskat hat. Det har handlat om missförstånd och elakartade feltolkningar av bland annat temaveckor i skolmatsalar i Tierps kommun. Det konstruerades ett ”första-april-skämt” om den folkstormen i tidningen Arbetarbladet.

Läs gärna Tierp Kommuns fullständiga text och frågerutan om denna incident. Diskutera lynchmobb-liknande företeelser i sociala medier och de bloggar som kallar sig själva ”alternativa”. Googla fram några av de opinionsbildare som är högst delaktiga i att elda på stormarna, för att många fler ska inse hur skeva, enögda de är och hur uppenbara fakta ignoreras.

Hjälp varandra skaffa mer källkritik och mediakunskap så att vi blir många fler frivilliga som folkbildar många fler – för att färre och färre personer ska luras att gå på bluffar som handlar om andras religion eller bakgrund.

För övrigt så är islams trosbekännelse en text som ska läsas upp högt, inför vittnen. Den texten är inte giltig om den endast skrivits. Och det är endast frivillighet som utgör en giltig konvertering till islam, enligt muslimer och teologer.

Där fick ni mytknäckning också, som bonus. I Motarguments stora arkiv av artiklar finns det en hel del andra fakta, motargument och kunskaper ni kan hämta för att motbevisa lögner och drev i sociala medier.

Följ Motargument, dela ut länkar till våra artiklar, krönikor och mytknäckare. Stöd oss gärna i vårt ideella arbete, vi samlar då och då in bidrag för att kunna annonsera och nå ut med vår folkbildning och antirasistiska opinionsbildning till många fler.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Länk till mer information från Lärarnas tidning, Lärarförbundet
Länk till kommunikationsavdelningens text i Tierps kommun