Motargument har återbesökt 1990-talets mediadrev emot immigration och varningar om befolkningsutveckling. Syftet var att försöka gå till botten med varifrån alla argument om påstådd befolkningsexplosion egentligen kommer från.
Fokus hamnade på en bok: ”Invandring, Sammanbrott eller utveckling?” som vi lånade från Uppsala Universitetsbibliotek, skriven av en trio som då utgav sig för att värna om svenskt bistånd till de fattigaste länderna, som kallades för ”tredje världen”. Författarna var Ingrid Björkman, Jan Elfverson, Åke Wedin.
Denna bok är intressant för den innehåller dels matematiska uträkningar och även flera ‘nyord’ vilka vi idag finner använda på internets sociala medier i årets valkampanj, år 2022. En annan poäng är att boken skrevs 1993-1994 i en kontext som är intressant ur migrationssynpunkt: kriget på Balkan, då stort antal personer flydde från Jugoslavien. Ny Demokrati var då ett nystartat populistiskt parti, med en del extrem retorik och intolerans. SD hade också nyligen grundats.
Viktigaste punkten på baksidan av den lilla, lätta 90-sidiga boken:
Befolkningsexplosion på planeten
I bokens inledning nämns en bok av en amerikansk professor i historia, Paul Kennedy. Främst skrev han om miljöförstöring och problem med att odla livsmedel till växande befolkning, vilket skulle kunna orsaka enorm kris. Allt innehåll i hans tjocka bok om planetens klimat har dramatiskt förkortats ner i denna svenska bok till att avhandlas på ungefär 12 rader!
Kapitel 1 av boken vi granskar inleds med diagram från FN:s befolkningsfond UNFPA (1990) över prognoser om befolkningstillväxt, enligt dåvarande känd forskning och folkräkningar. Sida 9 pryds med ”mediumalternativet” ur FN:s prognoser som indikerade att eventuellt kan planetens befolkning kunna bli 10 miljarder människor redan år 2050 för att stabiliseras vid max 11,6 miljarder. Men i text varnar författarna om att det inte stannar där. Det påstås att planetens befolkning skulle kunna bli uppåt 28 miljarder människor vid år 2150, ”om en stabilisering inte är möjlig”.
Författaren till kapitlet har skrivit flera andra texter, där det hänvisas till en bok, skriven av Gunnar Jervas, ”Flyktingexplosionen”, utgiven av Utrikespolitiska Institutet. En andra version av den blev sedan utgiven av SNS, år 1995: ”Migrationsexplosionen”. En av källhänvisningarna däri är till ett litet obskyrt häfte producerat på skrivmaskin, år 1966, vilken gör den extraordinära uträkningen att man skulle kunna extrapolera befolkningstillväxten genom att endast titta på tillväxten på vår planet under en kort tidsperiod (då det samtidigt var kraftig befolkningsökning, och allt färre avled per år, kring andra världskrigets slut) och därmed automatiskt räkna ut vad som skulle ske om den fördubblingen av befolkningen skulle fortsätta i samma takt.
Uträkningen såg ut såhär: Fördubbling av planetens befolkningsmängd ägde då rum under ungefär 35 år. Det påstås vara ”konservativt antagande”. Fördubblingen av planetens invånarantal i ‘babyboomen’ antogs automatiskt kunna fortsätta ske per automatik i cykler om 35 år. Det påstås kunna leda till att det kunde bli allt från 52 miljarder invånare till ända uppåt 15 000 miljarder invånare. (fotnoten nämner känslokallt att det skulle motsvara nästan en invånare per varje kvadratmeter land, om man inkluderar ”obeboelig mark”.)
Känner ni igen detta? Är det månne baserat på rasistiska myten om promiskuösa vilden? Elaka stereotypa bilderna av somaliska mammorna som alla påstås vilja ha 8 barn?
FN reviderar, uppdaterar ständigt sin forskning och prognoser. Idag, i nutid, indikerar FN att huvudscenariot för befolkningsprognoserna på vår planet skulle kunna bli cirka 11 miljarder som mest, kring år 2065. Deras nuvarande prognos har även den en viss osäkerhetsmarginal. Men de projicerar att antingen kan det långsamt stiga upp mot 12,5 miljarder till år 2100 eller så planar det av på en nivå, efter 2055 för att sakta börja sjunka från år 2070 och framåt.
Är skrämselpropaganda från 1966 eller 1994 relevant? Sann? Nej, för barnafödande på hela planeten sjunker långsamt ner mot globalt genomsnitt om bara cirka 2,4 barn per kvinna. I västeuropeiska länder behövs minst 2,1 barn per kvinna, för att befolkningsantalet ska kunna fortsätta ligga stilla och inte sjunka.
Källor:
Björkman, I., Elfverson, J., Wedin, Å. (1994) Invandring – sammanbrott eller utveckling? – Bistånds och flyktingpolitik i global samverkan. Samfundet för nationell och internationell utveckling, Stellan Ståls Tryckerier, Uppsala.
Edberg, Rolf (1966) Spillran av ett moln, Norstedts
Enligt färska siffror från UNHCR befinner sig 0,3% av världens flyktingar i Sverige. Små, fattiga och tätbefolkade länder i närheten av, eller i, katastrofområdena tar in mångdubbelt fler flyktingar än vi gör i Sverige.
I debatten snickrar man kreativt ihop föreställningen om en s k ”massinvandring” med ett populärt mantra. Mantrat är ihåligt och utan substans samt bygger på en främlingsfientlig myt. Myten jag tänker bemöta i denna artikel är denna:
”Sverige är inte hela världens socialkontor”.
Det som med emfas påstås vara ett legitimt argument ingår i den retorik som som används av en del i flyktingdebatten. Det är en retorik som anammats av ”invandringskritiker”, även kallade ”sverigevänner”, men som jag helst benämner ”sverigehatare”. Först och främst används myten för att man tror på den, men den används också i tron att den inte går att bemöta – ett vapen omöjligt att värja sig mot. Men det fina är att den visst går att bemöta.
82,4 miljoner människor befinner sig på flykt i världen (uppgift från juni 2021). De vanligaste orsakerna till flykt är krig, förföljelse, konflikter, terror, tortyr, våld och brott mot mänskliga rättigheter.
48 miljoner av dessa flyktingar är s k internflyktingar, dvs placerade i det egna hemlandet.
20,7 miljoner av världens flyktingar finns under UNHCR:s beskydd.
7,6% Europa (mer än hälften av dessa befinner sig i Turkiet)
2% Nordamerika och Karibien
0,2% Oceanien
Libanon är fortsatt det land med störst andel flyktingar, 1 av 6 som befinner sig i Libanon är flykting.
97,3 miljoner människor betraktas i skrivande stund av UNHCR vara ”persons of concern” (flyktingar, internflyktingar, asylsökare, statslösa och vissa som inte passar in i dessa kategorier) befann sig 244 942 i Sverige. 0,3% av världens flyktingar hittar vi alltså i Sverige. (Källa: UNHCR)
Människor som faller in i kategorin ”persons of concern” befinner sig (främst) i:
I flyktingdebatten finns människor som hävdar att Sverige går på knäna, och det beror på ”massinvandringen”. Det finns varken rim eller reson i att använda sig av detta som ett argument. Mot bakgrund av att små, fattiga och tätbefolkade länder i närheten av, eller i, katastrofområdena tar in mångdubbelt fler flyktingar än vi gör i Sverige, som i förhållande till dessa länder är extremt rikt och glesbefolkat, så håller inte argumentet.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera följande:
7,6% av världens flyktingar uppehåller sig i Europa. 0,3% av världens flyktingar uppehåller sig i Sverige. Således är myten en lögn, som troligtvis har en mängd olika orsaker; rädsla, oro, främlingsfientlighet, människosyn, naivitet och okunskap är faktorer som gör att myten lever vidare.
Debattera gärna, men jag ber er som deltar i debatten att göra det sakligt och utan att sprida lögner och myter.
Så, nej, Sverige är inte hela världens socialkontor. Och, nej, Sverige har ingen ”massinvandring”. Det är en myt som används av ”invandringskritiker”, främlingsfientliga och rasister. För att bemöta myten krävs att vi har rätt fakta.
I debatten talas det ofta svepande om att Sverige beviljar massvis med uppehållstillstånd. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som beviljas uppehållstillstånd. Motargument har ännu en gång kontrollerat siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbete. Vid närmare efterforskning visar det sig att ungefär 1/6 av beviljade uppehållstillstånd under 2021 var asyl-/flyktinggrundade.
I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges invandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”.
Motargument har granskat siffrorna för beviljade uppehållstillstånd under ”toppåren” 2016 och 2017. Vi har tidigare granskat siffrorna för 2019 och siffrorna för 2020 vad gäller beviljade uppehållstillstånd.
Migrationsverket släpper månadsvis uppdaterade siffror. Dessa aktuella siffror visar att procentandelen som beviljats uppehållstillstånd på grunder som av s k ”invandringskritiker” betraktas som ”dåliga” har sjunkit ännu mer. Röster i debatten gör gällande att personer som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder samt på anknytning relaterat till asyl- och flyktinggrunder är uppehållstillstånd som är ”dåliga” för Sverige.
Så hur ser siffrorna ut?
Totalt beviljades 95 163 uppehållstillstånd under 2021. Dessa fördelar sig enligt följande:
1/6 av uppehållstillstånden är asyl- och flyktingrelaterade
Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd 11 443 + 4 142 personer = 15 585. (Den första siffran är siffran för asyl, och den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder). Medan den totala siffran på innevarande års beviljade uppehållstillstånd under perioden januari – november var 95 163. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att drygt 16 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså en av 6: 1/6 (en sjättedel av alla beviljade uppehållstillstånd).
Som en jämförelse kan vi kika på siffrorna över beviljade uppehållstillstånd under 2016, dvs det år då Sveriges historiskt sett beviljat störst antal uppehållstillstånd*. Under 2016 beviljades totalt 150 535 uppehållstillstånd. Av dessa beviljades 71 671 personer uppehållstillstånd på asylskäl och 15 148 personer beviljades uppehållstillstånd på anknytning med asyl-flyktinggrund. Antalet så kallade ”dåliga” uppehållstillstånd under 2016 var alltså 71 671 + 15 148 = 86 819. 2016 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid nästan tre av fem: 3/5.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2019 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid ungefär en av fem: 1/5.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2020 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid en av sex: 1/6.
Trenden de senaste åren är att andelen sjunker år efter år. Siffrorna sjunker i såväl det faktiska antal som i procentandel. Sedan 2016 (en femårsperiod) har andelen beviljade uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund långt mer än halverats.
Motargument välkomnar debatter i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det tyvärr förekommer ohederligheter i debatterna.
* 2017 är ”toppåret” vad gäller beviljade uppehållstillstånd på anknytning med asyl-/flyktinggrund: 19 129 personer.
Det finns partier som lever med lögnen att utländska människor, framför allt de med en brunare hudton än de själva har, att de inte ska få tillåtas att beblanda sin ”främmande” kultur med den inrikes kulturen.
Det handlar om envåldshärskare eller män som drömmer om att leva i en enpartistat där inga andra partier existerar eller fungerar – som en falsk version av demokrati då envåldshärskaren får alla röster genom valfusk.
Sådana ledare har som mål att få total makt och att fylla sina fickor med pengar stulna ur statens skattkistor. De roffar åt sig allt de kan och pekar ut en folkgrupp som envåldshärskaren valt att vara syndabock och säger till sitt folk att de ska skynda sig att ta smulorna som finns innan syndabockarna kommer stjäla dem.
Några exempel på populistiska ledare:
Pol Pot, diktator i Kambodja. Pol Pot föddes den 19:e Maj 1925 under namnet Saloth Sar. Pol Pot grundade den totalitära regimen Röda khmererna, år 1976 och genomförde folkmord på meningsmotståndare. Det blinda hatet mot västvärlden i allmänhet och i synnerhet mot USA var mycket mer än urspårad ideologisk tolkning. Det berodde mest på att stora delar av kambodjanska befolkningen hade bombats och mördats i hundratusental av USA:s bombflyg. Blodtörsten och jakten på alla som misstänktes vara kollaboratörer med USA var stor. På så sätt kan man säga att Röda khmererna och deras ledare Pol Pot var populister.
Nicolae Ceaușescu, diktator i Rumänien, Nicolae Ceaușescu lyckades knipa makten år 1965 och 1967 lyckades han även bli statsöverhuvud och populariteten hos folket genom sin oberoende nationalistiska politik. Med sin hemliga polis motarbetade och fängslade han opposition mot hans makt och han höll den fria pressen i ett järngrepp.
Saddam Hussein, diktator i Irak. Saddam Hussein var son till en bondefamilj i närheten av staden Tikrit i norra Irak. Han anslöt sig tidigt till partiet Ba’ath under 1957 och 1959 deltog han i ett misslyckat försök att mörda premiärministern. Efter flera år i fängelse rymde Saddam Hussein från fängelset och kom till sist att bli ledare för Ba’ath-partiet och lyckades, via en kupp, att börja förstatliga företag i Irak.
Adolf Hitler, diktator i Tyskland och grundare av nazismen. 1920 engagerade sig Hitler inom sitt parti Nationalsocialistiska Tyska arbetarpartiet (Nazi). Hans framgångar inom partiet hade starka kopplingar till det enorma ekonomiska misslyckande som landet dragit på sig under första världskriget.
Benito Amilcare Andrea Mussolini, grundare av fascismen i Italien. 1919 steg Mussolini till partiledare och 1922 hade fascisterna tagit makten över Italien och brände ner fackföreningslokaler och förhindrade vänsterorienterande partier att få fäste inom politiken. Mussolini närde drömmen om ett nytt Romarrike där det ingick att skapa ett kolonialvälde i Afrika.
Ej att förglömma; Jimmie Åkesson, partiledare för det populistiska partiet Sverigedemokraterna. Olika sverigedemokrater har själva sagt att de önskar leva i en enpartistat där de själva har makten. Vill vi leva i ett land likt de ovan angivna eller är vårt demokratiska land bättre? De driver en linje där de endast vill ha partipolitiskt trogna domare och poliser. De vill avskaffa presstödet, förbjuda konst som de inte förstår sig på och de vill ha en television som ständigt basunerar ut hur fantastiska Sd är.
Populism kan verka lockande för människor då de populistiska partierna förslår enkla lösningar på svåra och komplexa problem. Det man får när man röstar på ett populistiskt parti är noll och intet. Det populistiska partiets enkla förslag till komplexa problem kommer aldrig att fungera och istället skrämmer de befolkningen med en partisympatisk milis som mördar motståndare och får de att försvinna. Vill vi att historien ska upprepas än en gång eller ska vi ta lärdom av historien och kasta populismen i papperskorgen en gång för alla?
Krönikor på Motargument.se är åsikts-texter där krönikören står själv för innehållet i sin krönika.
Det finns röster i debatten som gör gällande att politiker och debattörer inte tar antisemitismen i Sverige på allvar. Detta är en myt. Såväl på regeringsnivå som i den politiska debatten och media adresseras hatet mot judar. Det är ett ständigt pågående arbete att ta fram åtgärder för att motverka antisemitism och för att få ut information om vad den innebär, hur den ser ut och vad som behöver göras.
”Antisemitism är en viss uppfattning av judar som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska yttringar av antisemitism riktas mot judiska eller icke-judiska personer och/eller deras egendom samt mot de judiska samfundens institutioner och utrymmen för religiöst bruk.” (Källa: International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA))
För fördjupning i antisemitism/judehat rekommenderas artikeln Terminologi – antisemitism i Motarguments terminologi-serie.
Det finns en utbredd föreställning i Sverige att det inte görs något åt antisemitismen. Detta stämmer inte. Det har gjorts, och görs, stora satsningar på att informera, utbilda och arbeta förebyggande mot antisemitism. Samtidigt finns utrymme för straffskärpning då ett brott begås med hatbrottsmotiv. Hatbrott innefattar hets mot folkgrupp och olaga diskriminering.
I slutet av 2018 presenterade FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) en rapport som vittnar om att antisemitismen i Europa ökar.
En ledarskribent på Gefle Dagblad uttryckte i en ledare 2018 det som en icke försumbar andel journalister och enskilda personer menar är verkligheten, nämligen att antisemitiska hatbrott inte tas på allvar, då det inte utdöms tillräckligt hårda straff till gärningspersonerna.
På Malmö stads hemsida finns massor av information om vad man gör för att motverka antisemitism. Bl a satsas det mycket resurser på att upplysa förskole- och skolelever. Det fanns en planering för att det under våren och hösten 2020 skulle göras s.k. ”hågkomstresor” till förintelseläger i Polen.
Forum för demokrati och mänskliga rättigheter är en mötesplats där politiker (alla partier i Malmös kommunfullmäktige är representerade) möter olika aktörer och medborgare. I dialog med politiker finns möjlighet för organisationer och allmänhet att delge sina synpunkter och förslag på initiativ i arbetet mot antisemitism i exempelvis styrelser och nämnder. Tanken med detta forum är att skapa delaktighet, öka trygghet och tillgänglighet, öka valdeltagandet samt minska antalet hatbrott. Två gånger om året ges möjlighet att ha en dialog med politikerna.
I november 2019 presenterade Malmö stad ett samarbetsprojekt med Judiska Församlingen. Som en del av satsningen presenterade kommunledningen åtgärder fram till 2023. Kommunen avsätter 20 miljoner kronor på arbetet mot antisemitism de kommande tre åren. Syftet är att förbättra judars liv i Malmö. De ekonomiska medlen ska bl a gå till Judiska Församlingens uppstartsstöd till utbildningscenter i synagogan. Församlingen får också ekonomiskt stöd för att stötta stadens arbete med att synliggöra judisk kultur och identitet, t. ex. genom visning av synagogan och högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag. Två miljoner kronor öronmärks årligen för att grundskolorna i Malmö ska arbeta aktivt mot antisemitism.
Informations- och undervisningsmaterial om antisemitism
På Forum för levande historia hittar man mycket information om antisemitism och hatbrott med antisemitiska motiv. Här finns också länkar till BRÅ (Brottsförebyggande rådet) med rapporter och analyser.
Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) är en ”religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism”. På hemsidan finns digitalt informations- och undervisningsmaterial om antisemitism. Här finns också artiklar om bl a regeringens arbete mot antisemitism. SKMA tar emot donationer. På SKMA:s blogg finns nyhetsbrev och berättelser.
Forum för levande historia och SKMA har tillsammans tagit fram informations- och undervisningsmaterial, kallat ”Antisemitism – då och nu”.
Genom historien har den judiska minoriteten fått utstå omfattande diskriminering och förföljelser, i Sverige och i andra länder. Judars och judiska församlingars utsatthet för antisemitiska handlingar tar sig bland annat uttryck i hot, hets mot folkgrupp och ärekränkning. Både nationella och internationella rapporter har på olika sätt lyft att upplevelser av utsatthet, hot och hat har ökat bland judar i Sverige den senaste tiden. (Källa: Regeringen.se)
Två år senare, i maj 2019, var studien klar. BRÅ presenterade då ”Antisemitiska hatbrott – rapport 2019:4”. Rapporten är framtagen för att kunna arbeta förebyggande mot antisemitism.
Regeringen tar antisemitism på allvar
Regeringen har nyligen presenterat ett meddelande om ett antal ”Insatser mot antisemitism och för ökad säkerhet”. I dokumentet kan vi läsa om såväl insatser som har genomförts som insatser som pågår. Flera av insatserna ingår i den nationella planen mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott som regeringen antog 2016. Insatserna består av (klicka på länken här för mer information):
Hågkomst av Förintelsen
Insatser för utbildning och kunskapshöjande insatser
Stöd till det civila samhället
Insatser inom rättsväsendet
Insatser mot våldsbejakande extremism
Internationellt samarbete
Som ett led i regeringens satsningar på att motverka antisemitism kommer en internationell sammankomst att äga rum i Malmö. Ursprungligen skulle ”Malmö International Forum on Holocaust Remembrance and Combating Antisemitism” ske i oktober 2020, 75 år efter andra världskrigets slut och befrielsen av Auschwitz-Birkenau, samt 20 år efter den första Stockholm International Holocaust Forum och grundandet av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA). Pga den pågående pandemin är sammankomsten framskjuten till 13-14 oktober 2021. Inbjudna är stats- och regeringschefer, forskare, experter och representanter från civilsamhället från totalt 50 länder.
International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) är ett internationellt samarbete som ”förenar regeringar och experter i syfte att stärka, främja och verka för utbildning, ihågkommande av och forskning om förintelsen överallt i världen och att upprätthålla åtagandena i Stockholmsdeklarationen från 2000”. Sverige är ett av 31 medlemsländer.
Att antisemitismen i Sverige inte skulle tas på allvar av politiker, media eller av enskilda personer är en myt. Det görs kraftfulla och riktade satsningar på att informera, utbilda och arbeta förebyggande mot antisemitism. Media uppmärksammar hatbrott mot judar och publicerar insändare och artiklar som handlar om antisemitism. Det finns många enskilda personer som delar med sig av egna erfarenheter i olika forum.
I Malmö förs ett levande och aktivt arbete som involverar staden såväl som andra organisationer och allmänheten. Konsensus råder om att hatbrott mot judar är ett allvarligt samhälls- och demokratiproblem.
I två artiklar på kort tid, båda signerade den ”politiska chefredaktören” tillika ansvarige utgivaren på SD-kopplade nätbloggen Samhällsnytt, Mats Dagerlind är rubriksättningen rena lögner. Rubrikerna har ingen täckning i artiklarna som de tillhör.
Den första av de två lögnaktiga rubrikerna lyder ”Carl Bildt: Israeler är nazister”. Rubriken lär gälla att Bildt har uttryckt detta, vilket naturligtvis inte stämmer. Detta framkommer med all tydlighet i den länk till SVT.se som Dagerlind själv länkar i sin artikel.
Att Dagerlind och Samhällsnytt väljer att vrida på sanningen i rubrikerna handlar om att de har en agenda: de är förbannade på ”etablissemanget” – i detta fall det Dagerlind väljer att nedlåtande benämna ”statstelevisionen” – och ”politiker”. Syftet är att skapa klick och att sprida lögner och myter.
Vi som har de källkritiska glasögonen på oss då vi läser på nätet förstår att ifrågasätta när saker som ”låter för bra för att vara sant” dyker upp i flödet. De frälsta Samhällsnyttläsarna saknar dessa ack så viktiga glasögon. Problemet är att även icke-frälsta kan luras av den ohederliga ”journalistiken”.
Motargument granskar det gamla påståendet om att anställda inom så kallade ”LO-yrken” och som är medlemmar i LO så skulle SD ha lika stor procentandel partisympatier som det finns sympatisörer för Socialdemokratiska Arbetarepartiet.
En undersökning där man deklarerar bland annat facktillhörighet är Statistiska Centralbyråns Partisympatiundersökning, SCB PSU. Och i den kan man bland mycket annat utläsa uppdelad statistik efter kön och ett flertal andra sätt att göra prognos över partisympatier.
Bland män som uppger de är anslutna till LO och anställda så var det fram till november 2019 en procentuell nedgång av stödet för Socialdemokraterna, till som lägst 27,1%. Det pågick en uppgång i partisympatier för SD inom LO fram till november 2019, till som mest 38,7%.
Och sedan dess har det förändrats tillbaka åt andra hållet. Vid maj 2020 var det 39,4% för S och 34,5% för SD. I den senaste undersökningen i november 2020 var det nere på 30,5% för Sverigedemokraterna och 37,6% för Socialdemokraterna.
Men, lägg märke till att det är ett mycket litet statistiskt urval i denna tabellindelning i SCB:s PSU. Och vid varje tillfälle SCB gjort denna undersökning växlar det väldeliga hur liten eller stor procentandel det är som uppgett de är osäkra och inte vet vilket parti står dem närmast. Se antalet i spalten längst till höger i detta skärmklipp ur undersökningen (klicka på bilden för att förstora den):
Män och LO-medlemmar, partisympatier, SCB PSU. Klicka på tabellen för att förstora den.
Om man vill se LO-medlemmars partisympatier totalt sett för båda könen, så får man ett lite större statistiskt säkerställt underlag, med flera hundra tillfrågade personer som uppgett de är medlem i LO. Se nedanstående skärmklipp över alla, oavsett kön:
Klicka på tabellen för att förstora den.
För jämförelse skull så bör man titta på hur få partisympatisörer det finns bland de som identifierar sig som kvinna och uppger de är medlem i LO. Klicka på bilden för att förstora den:
Klicka på tabellen för att förstora den.
För övrigt anser Motargument att det inte spelar roll hur olika väljare röstar. Alla har exakt samma rätt att rösta precis som de vill, oavsett hur de identifierar sig. Före du sprider vidare gamla siffror som stämde enstaka tillfälle för flera år sedan, ta reda på fakta och statistik som backar upp påståendena.
Motargument granskar återigen myten med det ständigt återkommande och upprepade påståendet om att Pew Research anses ha visat att muslimer kan komma att bli i majoritet i Sverige.
Korta svaret till påståendena = Nej.
Pew Research Center och PewForum.org skriver själva att deras statistiska undersökningar och datormodeller om projiceringar och prognoser EJ visar på att muslimer kommer kunna bli en majoritetsgrupp i Sverige eller i Europa (med undantag för Albanien, Kosovo och Turkiet).
Läs ett intressant citat ur en intervju med Michael Lipka, Pew-centrets redaktör inom religionsfrågor, i Expressen:
”Inget av detta är förutsägelser eftersom det är omöjligt att förutsäga framtida migrationsmönster; inget kommer att gå exakt så här.” (Källa: Expressen)
Vad har Pew Forum visat i prognoserna?
Om invandringen till Sverige skulle fortsätta pågå i det högst tänkbara scenariot, alltså lika stor som under rekordstora migrationen år 2015-2016, då skulle procentandelen muslimer eventuellt kunna bli ungefär 30% av befolkningen i Sverige.
Men invandringen har inte fortsatt vara ”stor”, eller ”High”, som under den rekordstora tillströmningen 2015-2016. Så om migrationen fortsätter ungefär som den gjort år 2019-2020, skulle det alltså INTE kunna bli ens en befolkningsandel om 30 procent muslimer i Sverige.
Blir det fortsatt ”medelstor” invandring till Sverige kommer procentsiffran i Sverige att fortsätta ligga lite högre än övriga europeiska länder. I reella tal leder det scenariot till att det kan bli ungefär 2,4 miljoner muslimer i Sverige 2050 eller eventuellt lite fler, enligt Pew-rapporten.
Den mest viktiga frågan till alla som hört myten:
Kommer fler än 6-7 miljoner svenskar att emigrera inom 20 år? För det är vad som skulle krävas för att gruppen muslimer skulle kunna komma i närheten av att bli i majoritet i Sverige.
Sedan Pew Forum publicerat prognoserna har mycket ändrats när det gäller krig och fred i mellanöstern samt migrationsmönstren till EU och till Sverige.
”Baserad på nuvarande omständigheter med vanlig migration i kombination med att ett något minskat antal flyktingar fortsätter att komma, kan den mest realistiska slutpunkten för Europa ligga någonstans mellan scenarierna för medelstor och stor migration. Det innebär att muslimer kan utgöra mellan 11,2 procent och 14 procent av Europas befolkning 2050.” (Källa: Expressen)
Pew Research Center bedömer att scenariot med fortsatt hög invandring är osannolik, så även noll-invandring-prognosen.
Så kallat kulturella och etniska svenskar kommer fortsätta vara en procentandel om minst 70% i Sverige, kanske uppåt 80%. Samtidigt spelar religiös trosuppfattning inte någon som helst roll i sekulära Sverige, då vi skiljer stat och kyrka/religion från varann allt mer och alla har frihet att utöva sin egen valda religion enligt grundlagen.
Pew Research Center har gjort en ny stor, global undersökning, där de gör kontroller av hushålls-storlek. Rönen de gör och deras diskussion kan användas som motargument emot alla som påstår saker som att hushåll och kärnfamiljer som är muslimer skulle ha jättemånga barn.
Globala genomsnitt över antal personer boende tillsammans i gemensamt hushåll: 6,4 personer per hushåll där religiösa trosuppfattningen är muslimsk 5,7 personer per hushåll i hindu-familjer 4,5 personer per hushåll i kristna familjer 3,9 personer buddhistisk trosuppfattning 3,7 personer i hushåll där de anser sig höra till judendom 3,7 personer per hushåll i genomsnitt, där de anser sig inte ha någon religiös trosuppfattning.
Ett globalt genomsnitt av samtliga hushåll på planeten indikerar på ungefär 4,9 personer per hushåll. Det motsvarar alltså ungefär en mamma, en pappa och ungefär 2,9 barn per hushåll, som genomsnitt på hela planeten.
Sluta sprida vidare de gamla myterna om att familjer från någon viss trosuppfattning eller invandrad familj skulle vara överdrivet många fler än den så kallade ”svenska normen” eller ”etniskt svenska kärnfamiljerna”.
Motargument vill uppmärksamma er på att det inte längre är stigande opinionsstöd för SD, och att det fortsatt finns många svenskar som ständigt kritiserar politiska sakfrågorna som Sverigedemokraterna har på sin politiska agenda.
Det är kanske ingen nyhet för er. Men kopplingen som påstods finnas mellan SD:s väljarstöd i opinionsundersökningarna och mängden kritik som SD-politiker fick ifrån alla SD-kritiker, under åren från 1988 fram till hösten 2015, tycks ha gjort att en uppfattning och en bild sattes på pränt i många människors minnen.
Vad som framstår med största tydlighet idag, är att det inte finns någon indikation på att SD-kritikerna har tystnat, eller minskat i omfattning. Och historiken över genomsnittliga partisympatier från samtliga de stora opinionsundersökningarna visar inte på någon fortsatt ökning efter platån där det snittet tycks ha indikerat att SD låg på, från hösten 2015 fram till ungefär idag.
Myten är härmed permanent debunkad och raderad; Politiska partiers och antirasisters kritik och opinionsbildning emot SD har inte haft någon märkbar påverkan på väljarstödet eller partisympatierna för SD.
Källa till diagrammet: val.digital (På den tjänsten kan du se partisympatier och opinionsstöd till samtliga riksdagspartier)
Motargument 