Etikettarkiv: Polisen

Malmö: ”Saft och bulle” framgångsfaktor för att minska antalet skjutningar

På tre år har skottlossningarna och sprängningarna i Malmö minskat avsevärt. Den enskilt största orsaken till varför det brutala våldet har minskat är, enligt Malmöpolisen, projektet ”Sluta skjut”. I debatten har det raljerats om ”saft- och bulletaktik” och att polisen bjuder kriminella på pizza. Uppenbarligen har dessa interventioner fungerat.


Vi läser i diagrammet att antalet skottlossningar i Malmö på tre år har minskat med 70 %. Under samma tidsperiod har antalet sprängdåd i Malmö minskat med 73 %. Källa: Sydsvenskan.

Myndigheterna menar att den enskilt mest avgörande orsaken till att siffrorna för skottlossningar och sprängningar är de lägsta på 10 år i Malmö är projektet ”Sluta skjut”, som nu förlängs med ytterligare tre år.

Malmö 2017. Internationell och svensk media målar med rätta upp Malmö som en stad med extrema utmaningar vad beträffar gängkriminalitet och dess konsekvenser. Statistiken peakar med 65 skottlossningar, oftast på öppen gata, vilka resulterade i sju dödsfall och 35 skadade. De 62 sprängdåden som sker 2017 är en rekordhög siffra, även med internationella mått mätt. I Sverige finns ingen konkurrens, Malmö är med marginal värst drabbat av gängkriminaliteten. Idag visar statistiken en annan bild av Malmö.

Polismästaren i Malmö, Stefan Sintéus, säger i en intervju med Sydsvenskan 210114 att ”Vi var helt enkelt tvungna att göra något för att bryta trenden”. Projekt ”Sluta skjut” bygger på en beprövad metod med goda resultat i USA. På Polisens hemsida läser vi följande om projektet:

Satsningen är ett samarbete mellan polisen, kriminalvården, Malmö stad och engagerade medborgare som innebär att det blir svårare att vara delaktig i skjutningar och lättare att få rätt stöd för den som vill bort från ett våldsamt liv. (Källa: Polisen)

Malmö stads hemsida kan vi läsa mer om projektet:

  • Fokuserade insatser enligt principen: första gruppen eller grupperna som gör något ses som den mest våldsamma gruppen. Ökade och fokuserade insatser och kontroller sätts in mot hela gruppen direkt. Ingen ska vilja vara den första gruppen som gör något.

  • Polisen samarbetar med flera andra myndigheter som kan fokusera på individerna i den mest våldsamma gruppen. Dessa är till exempel Skatteverket, Tullverket och miljöförvaltningen.

  • Ett tydligt ställningstagande från medborgare till gruppmedlemmar: vi ser dig (gruppmedlemmen) som en viktig del av samhället. Våldet måste upphöra, du är bättre än det här. De som framför detta budskap kan vara respekterade medborgare eller andra som passar.

  • Hjälp som både moralisk och praktisk skyldighet. Vi vill inte att någon ska döda och vi vill inte att någon ska dö. När det kommer till gruppvåld kan samma person snabbt skifta från förövare till offer. Vi ska göra allt för att stävja våldet, både snabba insatser i form av konsekvenser för den grupp som gör något först. Men också erbjuda skydd och en väg ut. (Källa: Malmö stad)

Det har från olika håll raljerats en hel del om att polisen i Malmö använder sig av påstått tandlösa interventioner i form av ”saft- och bulletaktik” och att bjuda kriminella på pizza. Interventionen, GVI, går bl a ut på att bjuda in gruppmedlemmar till olika former av informationsmöten.

Under 2020 har rekordmånga haft kontakt med avhopparverksamheten: 49 individer, vilket är att jämföra med att de som fortfarande står under kartläggning för gängkriminalitet i Malmö bara uppgår till 300 personer sammanlagt.

Bilden av Malmö som en stad där laglöshet och krigstillstånd råder är felaktig och orättvis. Det är viktigt att vi i debatten gemensamt förmedlar bilden av ett Malmö där polisen har gjort ett gigantiskt arbete och att gängkriminella ges allt mindre utrymme.

Fakta visar att antalet skottlossningar och sprängdåd i Malmö sjunker sedan 2017 då projektet ”Sluta skjut” initierades. Myndigheterna har beslutat att projektet förlängs med 3 år.


Källor:

Sydsvenskan: Rekordfå skottlossningar och sprängdåd i Malmö

Polisen: Sluta skjut

NNSC: Group Violence Intervention (GVI)

Malmö stad: Sluta skjut

Myt: Våldtäktslandet Sverige, del 2

Den ökande graden av anmälda våldtäkter i Sverige innebär inte att det sker fler våldtäkter idag än tidigare. Det finns ett flertal faktorer att ta hänsyn till i en diskussion om våldtäkter. Det uppstår ett icke försumbart antal problem då olika länders våldtäktsnivåer och uppklaringsnivåer ska jämföras. Detta är en sammanfattning av skillnader i juridik, sociala attityder och statistikmetoder som kan förklara ökade anmälningar om våldtäkt, och varför Sverige sticker ut i statistiken.


Den senaste rapporten från BRÅ (Brottsförebyggande rådet), ”Anmälda och uppklarade våldtäkter i Europa. Svårigheter vid internationell jämförelse. (2020:2)”, kom 30 september 2020 och innehåller statistik från Eurostat, EIGE (European Institute for Gender Equality) och FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter). Rapporten ger en bra överblick över de faktorer som vi måste beakta då vi talar om våldtäktsstatistiken i Sverige.

Röster i debatten gör inte sällan kopplingar mellan den höga anmälningsnivån och Sveriges generösa invandringspolitik.  Andra kontrasterar de många anmälningarna mot Sveriges starka ställning på jämställdhetsområdet. Våldtäktsstatistiken används ofta som ett slagträ i den internationella politiken.

Sverige har på senare år reviderat sexualbrottslagstiftningen ett antal gånger. Ändringar gjordes 2005, 2013 och 2018. Sedan 1965 har sexualbrottslagstiftningen i Sverige ändrats inte mindre än sex gånger.

Faktorer som påverkar våldtäktsstatistiken
  • Skärpt sexualbrottslagstiftning: Den juridiska definitionen av våldtäkt är vidare i Sverige än i andra länder
  • I vissa länder räknas upprepade våldtäkter med samma offer och samma förövare som en (1) våldtäkt, i Sverige räknas varje enskild våldtäkt som en (1) våldtäkt – en person som blir våldtagen av sin partner dagligen i en vecka räknas alltså som sju våldtäkter i Sverige
  • Anmälningsbenägenheten har ökat
  • Statistikföringen mellan länder skiljer sig åt: I många länder gallras vissa anmälningar bort (anmälningar som i initialt skede inte bedöms som brott), i Sverige registreras varje anmälan
  • Registreringsbenägenheten mellan länder skiljer sig åt: I många länder registreras anmälningar som ”händelser”, och upptas därför inte i kriminalstatistiken
  • Sättet mellan länder att beräkna uppklaring, och registrera uppklaringsprocent, av våldtäkter skiljer sig åt
  • Förtroendet för rättsväsendet mellan länder skiljer sig åt: lågt förtroende för rättsväsendet kan få folk att avstå från att anmäla
  • Synen på våldtäkt och sexuella övergrepp, bl a de s k våldtäktsmyterna, skiljer sig åt mellan olika länder

Enligt internationellt jämförbar statistik sker fler våldtäkter i Sverige och en högre andel är överfallsvåldtäkter. Detta kan bl a förklaras med en högre anmälningsbenägenhet och en vidare definition av vad som är våldtäkt, men inte den faktiska andelen brott.

Under 2019 anmäldes i Sverige 63 våldtäkter per 100 000 invånare (störst andel i Europa tillsammans med England-Wales). Som jämförelse anmäldes i Grekland en (1) våldtäkt per 100 000 invånare under samma period.

Formella faktorer, dvs rättsliga och statistiska faktorer, påverkar reella faktorer, och således nivån på våldtäktsstatistiken.

Skärmdump från BRÅ:s rapport ”Anmälda och uppklarade våldtäkter i Europa. Svårigheter vid internationella jämförelser (BRÅ Rapport 2020:2)”, sidan 24.

I skärmdumpen nedan redovisas hur de europeiska länderna skiljer sig åt gällande lagstiftning och statistikföring. Dessa faktorer påverkar antalet anmälda våldtäkter.

  1. Är våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserat?
  2. Rubriceras sexuellt umgänge med minderåriga som våldtäktt?
  3. Kan män våldtas?
  4. Innefattar våldtäktsdefinitionen andra handlingar än samlag
  5. Innefattar våldtäktsdefinitionen handlingar där inget våld/hot förekommit?
  6. Baseras statistiken på inflödet av anmälningar?
  7. Är enheten som statistiken baseras på brott (i motsats till offer/ärenden)?
  8. Räknas seriebrott flera gånger?
  9. Räknas multibrottslighet flera gånger (i motsats till huvudbrottsprincipen)?

Ett jakande svar (markerat med grön bock) indikerar att formella faktorer i detta avseende bidrar till att antalet anmälda våldtäkter ökar. Nekande svar är markerade med ett rött kryss. Länderna i tabell 6 nedan listas i fallande ordning utifrån det genomsnittliga antalet anmälda våldtäkter per 100 000 invånare 2013–2017.

Skärmdump från BRÅ:s rapport ”Anmälda och uppklarade våldtäkter i Europa. Svårigheter vid internationella jämförelser (BRÅ Rapport 2020:2)”, sidan 42.

Vad gäller anmälningsbenägenheten finns ett par avgörande faktorer att beakta. Dessa faktorer kan förklara varför anmälningsbenägenheten ökar i Sverige.

Skärmdump från BRÅ:s ”Anmälda och uppklarade våldtäkter i Europa. Svårigheter vid internationella jämförelser (BRÅ Rapport 2020:2)”, sidan 65.

Vad är det som gör att uppklaringsprocenten skiljer sig så markant mellan olika länder? Här finns ett antal förklaringar att beakta:

  • sättet att definiera vad som är ett uppklarat brott
  • vilka anmälningar som ingår i inflödet av brott
  • tidpunkten för när statistiken över uppklarade brott upprättas
  • polisens förutsättningar och förmåga att utreda och klara upp
    anmälda våldtäkter

I Sverige och England-Wales (länderna som ligger i topp vad gäller anmälningar) är definitionen av uppklaring, och således uppklaringsprocenten, långt snävare än i t ex Danmark, Tyskland och Norge. Tysklands mätmetod ger högst uppklaring, och ger därför ett ”bättre” resultat i statistiken. 2017 redovisade Tyskland en uppklaringsprocent på 83 %, medan England-Wales hade endast 3 % uppklarningsprocent.

Skärmdump från BRÅ:s ”Anmälda och uppklarade våldtäkter i Europa. Svårigheter vid internationella jämförelser (BRÅ Rapport 2020:2)”, sidan 75.

I Sverige anmäls fler våldtäkter än i andra länder. Det är inte möjligt att avgöra hur stora skillnaderna mellan olika länder faktiskt är då det inte finns verktyg att fastställa hur många våldtäkter som sker. Det vi vet är att det finns en mängd faktorer som påverkar; skärpt sexualbrottslagstiftning (troligen världens bästa), ökad anmälningsbenägenhet, hur vi räknar, statistikföring, registreringsbenägenhet, uppklaringsberäkning, attityder och förtroende för rättsväsendet är avgörande för hur statistiken ser ut. Sverige ligger i topp vad gäller alla dessa faktorer.

Att stirra sig blind på statistiken och dra slutsatser om ”våldtäktslandet Sverige” är såväl felaktigt som direkt skadligt. Statistiken visar att Sverige sticker ut vad gäller andel anmälningar om våldtäkt. Men det är inte hela sanningen. Sanningen är att Sverige är det land som är bäst på att uppmärksamma och hantera våldtäkter.


I del 1 av denna artikelserie förklarar jag bl a vad som skulle krävas för att få ner statistiken vad gäller våldtäktsanmälningar. I den texten framgår tydligt hur stora skillnaderna mellan olika länder vad gäller juridik, sociala attityder och metoder kring statistikföring är mellan Sverige och länder i världen med extremt låg anmälningsnivå.


Källor:

Regeringen: En ny sexualbrottslagstiftning byggd på frivillighet

Polisen: Sexualbrott

BRÅ: Våldtäkt och sexualbrott

Nationellt centrum för kvinnofrid: Sexuellt våld

Regeringen: En ny sexualbrottslagstiftning

Regeringen: En ny sexualbrottslagstiftning byggd på frivillighet

BRÅ: Anmälda och uppklarade våldtäkter i Europa. Svårigheter vid internationella jämförelser.

DN: Studie visar på skev bild av våldtäkter i Sverige


Mer läsning:

Dt: Välkommen till våldtäktslandet Sverige

Motargument: Myt: Våldtäktslandet Sverige, del 1

Länksamling: Samhällsnytts lögner, vinklingar och #fakenews

Motargument har genom åren skrivit en hel del artiklar som avslöjar Samhällsnytts lögnaktiga journalistiska värv. Samhällsnytt följer inte de pressetiska reglerna. I slutet av denna artikel kommer en sammanställning av de artiklar vi har uppmärksammat genom åren. Tyvärr har vi inte tid att granska allt som Samhällsnytt publicerar, det hade krävt en heltidstjänst.


De högerextrema propagandabloggarna förmedlar alternativa sanningar. De kännetecknas av sin monotona och enkelspåriga agenda. Inte sällan spelar artiklarna på dessa bloggar på såväl medvetna som omedvetna fördomar som sprids i debatten, på nätet och ute i stugorna. Verktygen som man medvetet använder sig av är #fakenews, alternativ fakta, lögner och (medvetna?) sakfel.

Den 1 september 2017 lanserades en ny alternativ nyhetssajt. Den fick det förtroendeingivande namnet Samhällsnytt.

Vad är Samhällsnytt?

På hemsidan kan vi läsa följande:

”Samhällsnytt tar ett brett publicistiskt grepp. Vi specialbevakar de områden där etablissemangsmedia uppvisar underlåtenhetsförsyndelser, men fokuserar också brett på allmän nyhetsjournalistik. Dessutom gör vi regelbundet granskande och grävande filmreportage.

Vår målsättning är att vara den publicistiska produkt som framtidens samhällsintresserade mediekonsumenter vill ha och har rätt att kräva.”

Samhällsnytt är i stora drag samma som Avpixlat, som la ner samtidigt som Samhällsnytt startade upp.

Varför bytte Mats Dagerlind et al namn? Innan nyhetssajten 2011 antog namnet Avpixlat gick man under namnet Politiskt Inkorrekt. Den enklaste förklaringen var att man känner sig ha förbrukat sin trovärdighet efter några år. Politiskt Inkorrekt, sedermera Avpixlat, var populärt hos redan frälsta, men de bar på ett stigma som hindrade dem att nå ut till icke-frälsta.

I och med namnbytet såg man möjlighet att vinna nytt territorium. Vi som dagligen hänger med i den politiska debatten och följer såväl gammelmedia som alternativ media har sett igenom denna taktik.

Samhällsnytt består, enligt hemsidan, av:

  • Mats Dagerlind, politisk chefredaktör och ansvarig utgivare. Skriver artiklar. Dagerlind skriver inte sällan antimuslimska/islamofobiska texter. Dagerlind uttrycker sig inte sällan homofobiskt.
  • Egor Putilov, mest känd för den s k ”Putilov-affären”. Skriver artiklar. Putilov är numer bortplockad från hemsidan, men han har skrivit 608 artiklar för Samhällsnytt.
  • Kent Ekeroth, f d sverigedemokratisk riksdagsledamot som under tiden i riksdagen också arbetade administrativt med Avpixlat, sedermera Samhällsnytt. Skriver artiklar och krönikor. Ekeroth var också delaktig i den s k ”järnrörsskandalen”. Ekeroth har genom åren varit föremål för många skandaler.
  • Simon Kristoffersson beskrivs som redaktör för sociala medier, ”grävande” journalist och redaktör. Skriver artiklar.
  • Mira Aksoy, nationalkonservativ skribent och utbildad modekommunikatör i Italien. Har en politisk bakgrund i Moderaterna och Ungsvenskarna. Skriver artiklar.
  • Jan Tullberg, docent i företagsekonomi, samhällsdebattör och författare. Skriver krönikor. Han ifrågasätter i denna filosofiska text begreppet ”allas lika värde”. Tullberg är numer bortplockad från sidan, oklart varför.

Vi noterar att det är stor omsättning bland medarbetarna på Samhällsnytt.

Motargument avslöjar Samhällsnytt gång på gång

Motargument har under flera år arbetat med att publicera artiklar som avslöjar Samhällsnytts, och tidigare Avpixlats, agenda som allra helst tar sig uttryck i  lögner, vinklade nyheter, alternativ fakta och #fakenews. Samhällsnytts kall är att bekräfta fördomar. Och man gör det utan skrupler, och gör avkall på etik och moral. Bloggens medarbetare har inga betänkligheter kring att publicera komprometterande uppgifter och foton på icke dömda, misstänkta, gärningsmän.

Då vi har avslöjat felaktigheter i Samhällsnytts nyhetsrapporteringar har vi varje gång uppmärksammat Dagerlind et al på det. Ett tag svarade de på tilltal via Twitter. Vid några tillfällen tog man till sig av våra konfrontationer och förstod att det är allvarligt att sprida lögner, #fakenews och sakfel. Då valde man att uppdatera, ändra och radera i ett par av sina artiklar.

På senare tid har man valt att svara med tystnad. Vi får inga svar på Twitter, och man gör heller inte längre några ändringar i de felaktiga artiklarna. Detta innebär att Samhällsnytts artikelbibliotek är fyllt av artiklar som är #fakenews, lögner och dessutom innehåller sakfel. Detta verkar inte längre bekomma Dagerlind och hans stab. Samhällsnytts läsare bedriver sällan, eller aldrig, källkritik. Inte heller väljer man att faktagranska det som publiceras på bloggen. Läsarna förefaller vara nöjda med att nyhetsrapporteringen bekräftar de fördomar som de själva besitter. Lögnerna blir till sanning, oavsett.

Nyhetsartiklar, som är write-offs på andra nyhetsförmedlares nyhetsartiklar, är ofta osakliga då de färgas av skribentens åsikter och fördomar. Ofta läggs, för nyheten, irrelevant fakta till i texten.

Vi som arbetar med Motargument har begränsad tid att avslöja Samhällsnytts, och andra alternativa mediebloggars, lögner och #fakenews. Det hade behövts en heltidsanställd för att hinna med att bemöta allt. Denna sammanställning är enbart en bråkdel av alla de artiklar som vi skulle vilja bemöta om vi bara hade förutsättningarna.

Bristen på etik och moral

Samhällsnytt följer inte de pressetiska reglerna. Detta är en anledning till att man inte erhåller presstöd. Bloggen finansieras av donationer. För den som är intresserad av att få inblick i de pressetiska reglerna och därefter kunna dra slutsatsen att Samhällsnytt inte följer de pressetiska reglerna kan läsa om det på PO-PONs (Allmänhetens pressombudsman/Pressens opinionsnämnd) hemsida.

Samhällsnytt uttryckte i samband med lanseringen av bloggen hösten 2017 att man hade för avsikt att bredda sin journalistik och bevaka även andra saker än muslimer, invandrare, migration och flyktingar. Med facit i hand har vi blivit varse att man inte har lyckats med den föresatsen.

Samhällsnytt är inget nytt. Det är samma enformiga, hatiska och främlingsfientliga mantra om och om igen. Samhällsnytt bedriver samma ”journalistik” som dess föregångare Politiskt Inkorrekt och Avpixlat har gjort. Det som är nytt är namnet, designen på hemsidan och några skribenter.

Gå inte på den lätte.


Dela gärna denna länksamling när ni får frågan om vad i Samhällsnytts artiklar som är vinklat, lögner eller #fakenews.


Motarguments artiklar som avslöjar Samhällsnytt:

Samhällsnytt sprider #fakenews om ensamkommande och #vistårinteut

Myt: Regeringen och Vänsterpartiet är för barnäktenskap

Samhällsnytt och Fria tider använder psykiskt funktionsvarierade som politiskt slagträ

Samhällsnytt ljuger om migranter på Medelhavet

Samhällsnytts Mats Dagerlind skriver artikel på hörsägen

Samhällsnytt: Är Försäkringskassan nazister?

Samhällsnytt sprider falsk information om belgisk julmarknad

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 1)

Samhällsnytt återpublicerar föråldrad statistik

Myt: Sverige har aldrig varit mångkulturellt

News Flash: Människor vill flytta till andra länder

Vad i Toblerone är halal?

Samhällsnytt bluffar om klimatstrejkaren Greta Thunberg

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 2)

Samhällsnytt ljuger igen: ”Sverige mest korrupta land i Skandinavien”

Samhällsnytt: ”Kriminaliteten i Sverige liknar alltmer inbördeskrig”

När Samhällsnytt påvisar ”hyckleri”

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 3)

Samhällsnytt avslöjar reklamfilm på utländskt språk – Motargument gräver djupare

Samhällsnytt avslöjar fysisk omöjlighet: ”Afghanledaren Omid har två födelsedagar”

Samhällsnytt ljuger om branden i Notre Dame

Samhällsnytt: Ronneby farligare än Chicago

Tullbergs myter och fiktioner

Diskrepansen mellan anmält brott och faktiskt brott

Angående orosanmälan gjord mot Greta Thunbergs föräldrar

Rustas kyrka utan kors skapar folkstorm

Bjuder Malmöpolisen kriminella på pizza?

Polis tas ur tjänst, Samhällsnytt hittar på varför

Myt: ”Anhöriginvandringen ökar med Barnkonventionen”

Samhällsnytt påstår: ”Inbrott i fritidshus och bedrägeri är avkriminaliserat”

Myt: Vem som helst får stanna i Sverige

Med jämna mellanrum hävdas att “vem som helst” kan komma till Sverige, bosätta sig här och göra vad hen känner för. Illegal, arbetssökande eller kriminell, inget av detta påstås spela någon roll. Men stämmer verkligen detta, att Sverige helt sonika tar emot människor från andra länder och låter dem stanna, oavsett vad de gör? Svaret är nej, och Motargument förklarar varför.


På sociala medier är det ibland lätt att få bilden av att det är enkelt att ta sig till Sverige och att det inte krävs något särskilt av den som kommer hit. Sanningen är dock en annan. Det finns lagar och bestämmelser för hur hela processen ska gå till – från ansökan till uppehållstillstånd. Denna text förklarar delar av detta, men skrapar ändå bara på ytan av den komplexitet som råder.

Varför kommer man till Sverige?

För att få vara i Sverige behövs någon form av uppehållstillstånd. Vilket uppehållstillstånd man kan ansöka om beror på anledningen till att man kommit hit. Det finns ingen garanti för att bli beviljad uppehållstillstånd och en rad faktorer måste vara uppfyllda för att man ska ha en chans.

En anledning att ansöka kan vara att man vill arbeta eller studera och då krävs att man kan redogöra för sina planer. Tänker man arbeta, krävs ett arbetserbjudande som ger tillräckligt hög lön för att klara sig. Arbetserbjudandet ska ange anställningstyp och tidsperiod. Avser man studera, behöver man ha blivit antagen till en utbildning. Man ska dessutom visa att man kan försörja sig under hela den planerade studietiden. 

En annan anledning kan vara att ens partner eller barn redan befinner sig i Sverige, s k anhöriginvandring. I det fallet finns en möjlighet att ansöka om uppehållstillstånd på grund av anknytning till denna person. Gäller det en partner krävs att partnerskapet är registrerat och gäller det barn, krävs att barnet är minderårigt. Partnern måste också vara svensk medborgare, ha permanent uppehållstillstånd eller ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med flyktingstatus. Dessutom måste hen kunna försörja den som ansöker samt ha en tillräckligt stor bostad.

För de här slagen av invandring måste ansökan om uppehållstillstånd inlämnas redan innan avresan, åtminstone i teorin. Man kan ordna med transport till Sverige och i bästa fall förbereda sig för ett lugnt liv. I de fall man flyr för sitt liv, finns istället möjligheten att ansöka om asyl när man kommit till Sverige, direkt hos gränspolisen eller hos Migrationsverket.

Om man är flykting

För att räknas som flykting krävs att man bedöms som detta enligt FN:s konvention för mänskliga rättigheter, eller EU:s gemensamma regelverk. Kort sagt innebär detta att man är förföljd eller riskerar omänsklig behandling i sitt eget land.

Det har aldrig varit enkelt att vara flykting och i dag är förutsättningarna i många länder svårare än tidigare. EU har idag fler omgivande murar än någonsin, år 2018 sträckte de sig över 1 000 kilometer. På Medelhavet har de två räddningsfartyg som kämpar där mött motstånd från stater och hindrats i sitt arbete att rädda människor från att drunkna, trots att flyktingarnas båtar är undermåliga och att ett oräkneligt antal liv gått förlorade. Har man inte med sig rätt identitetspapper vid ankomst bedöms man som illegal invandrare, trots att det kan vara mycket svårt eller rent av omöjligt att få pass utfärdat om man till exempel är politisk flykting. I en del fall hjälper det inte ens att ha pass, eftersom vissa regeringar anses vara allt för korrupta.

Vad gäller när man kommit till Sverige?

Det krävs alltså ett uppehållstillstånd, antingen permanent eller tidsbegränsat. Det permanenta uppehållstillståndet betyder förvisso att du kan stanna i Sverige så länge du vill, men bara så länge du håller dig inom lagens gränser. Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd gäller en förutbestämd tid, ofta mellan ett till tre år. I dagsläget är det bara det tidsbegränsade uppehållstillståndet som beviljas flyktingar. Det går att ansöka om förlängning vid den beviljade tidens slut, förutsatt att kraven för att stanna är uppfyllda. 

Det finns också en liten möjlighet att få permanent uppehållstillstånd med hjälp av UNHCR, om man är registrerad som flykting hos dem. Dessa personer kallas kvotflyktingar och är en del av EU-överenskommelsen. År 2020 är det beslutat att Sverige ska ta emot 5 000 kvotflyktingar.

Om man inte sköter sig i Sverige, kan man alltså bli utvisad eller nekas uppehållstillstånd. Även den som har permanent uppehållstillstånd kan utvisas. Mellan åren 1973 till 1998 utvisades i genomsnitt 500 dömda personer varje år. Under början av 2000-talet, fram till år 2014, låg genomsnittet på 700 utvisade per år. Det högsta antalet utvisade landade år 2004 på 1047 personer. År 1994 skärptes reglerna och i dagsläget pågår ännu en utredning för att ytterligare skärpa dem. Sverige har med andra ord utvisat dömda invandrare under lång tid.

Nedanstående figur visar vad som krävs för att en person ska kunna utvisas från Sverige.

Källa: Åklagarmyndigheten 2019. Högerklicka och välj ”öppna i ny flik” för att få upp en större bild.

Utlänningslagen

Utlänningslagen är i grunden mycket tydlig. Sverige ska hjälpa människor som behöver det. Den som är förföljd, hotad eller oskyddad ska få stöd och trygghet. Sedan flyktingkrisen 2015, avviker dock Sverige från denna lag genom tillfälliga bestämmelser, som kraftig begränsar möjligheten att stanna i Sverige. Syftet med den tillfälliga lagen var att “ge andrum åt svenskt flyktingmottagande”. Lagen skulle gälla under tre år, mellan 2016-2019. I dagsläget finns ett beslut om att den tillfälliga lagen ska gälla till 2021, trots att det uppenbart inte råder någon flyktingkris. Under de här åren har Sverige anpassat sitt flyktingmottagande till den miniminivå som gäller för EU:s medlemsländer.

FN-konventionen är, liksom Utlänningslagen, mycket tydlig – den som har flytt av rädsla för förföljelse räknas som flykting. Konventionen tar också upp att det är möjligt att begränsa flyktingmottagandet tillfälligt om landet drabbats hårt av många flyktingar.

70,8 miljoner flyktingar i världen

UNHCR uppskattade år 2018 att antalet människor på flykt uppgår till 70,8 miljoner människor, varav hälften är barn, barn som många gånger inte har någon förälder med sig. De som flyr delas in i tre huvudgrupper; 25,9 miljoner flyktingar, 3,5 miljoner asylsökande samt 41,3 miljoner internflyktingar. Av flyktingarna söker sig den stora majoriteten, 80 procent, skydd i ett land som gränsar till sitt eget.

En relativt liten andel skara av människor kommer alltså till Sverige. De ansöker om uppehållstillstånd, antingen innan inresa eller efter, och får tillstånd eller avslag. Om de får uppehållstillstånd är de ändå inte garanterade att stanna i Sverige. Många flyktingar når inte ens Europa. En sak står därmed klar – vem som helst kommer inte till Sverige. Och vem som helst får absolut inte stanna här.

Referenser:

BRÅ (2000). Utvisning på grund av brott. De dömda och deras barn. BRÅ-rapport 2000:18. Elanders Gotab: Stockholm.

BRÅ (2016). Utvisning på grund av brott 2000-2014. Kortanalys 2/2016. [Hämtad 2020-08-04]

Migrationsverket (2020-03-03). Historik. [Hämtad 2020-08-06]

Migrationsverket (2020-03-03). Olika skäl för uppehållstillstånd.
[Hämtad 2020-08-06]

Migrationsverket (2020-04-17). Sveriges flyktingkvot. [Hämtad 2020-08-06]

Läkare utan gränser (2019). Migration över Medelhavet. [Hämtad 2020-08-08]

Regeringen. Skärpta regler för utvisning på grund av brott. Dir. 2020:44. [Hämtad 2020-08-04]

Riksdagen. SFS. Lag (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. [Hämtad 2020-08-06]

Riksdagen. SFS. Utlänningslag (2005:716). [Hämtad 2020-08-04]

Svenska Dagbladet (2018-11-10). Facit efter murens fall: 1000 kilometer nya murar i Europa. Teresa Kuchler. [Hämtad 2020-08-07]

UNHCR. FN:s flyktingkonvention. [Hämtad 2020-08-06]

UNHCR. Statistik om flyktingar. [Hämtad 2020-08-06]

Åklagarmyndigheten. Utvisning. [Hämtad 2020-08-04]

Åklagarmyndigheten (2019). Utvisning på grund av brott. RättsPM 2019:5. [Hämtad 2020-08-04]

Polis tas ur tjänst, Samhällsnytt hittar på varför

En polis har tagits ur tjänst i samband med anklagelser om övervåld.  Samhällsnytt påstår att det beror på ett drev från allmänhet och medier. 


Den alternativa mediebloggen Samhällsnytt ifrågasätter polisens uppföljning på ett gripande i området Skiftinge i norra Eskilstuna. Samhällsnytt anser att lokalpolisområdeschefen ”viker ned sig” då han tar avstånd från kollegornas agerande och upprättar en anmälan mot en polisman som tills vidare tagits ur tjänst.

Den 7 december 2019 publicerar Samhällsnytt artikeln ”VIDEO: Poliser tar i med hårdhandskarna i utsatt område – polischefen viker sig för medialt drev”. Artikelförfattaren Simon Kristofferssons retorik i nyhetsrapporteringen är genomgående mer eller mindre explicit. Det är tydligt att Kristoffersson har många synpunkter utan att egentligen sitta på mer information än de nyhetsförmedlare som rapporterat om händelsen tidigare.

På videon som filmats från en lägenhet i det utsatta området Skiftinge ser vi hur ett par personer blir gripna. Videon, som ursprungligen publicerades på en privatpersons Facebook, står att bevittna i Samhällsnytts artikel, men också på andra ställen på nätet. Du kan se videon om du klickar på denna länk: VIDEO

Personen som filmat händelsen reagerade på hur poliserna agerade vid gripandet av ett antal personer. Händelsen fångades upp av ett antal nyhetsförmedlare. Något fördröjt publicerades Samhällsnytts artikel. Kristoffersson ger uttryck för hur han ser på saken (text markerad i fet stil av Motargument).

”Samhällsnytt kan visa videoklipp från ett ’utsatt område’ i Södermanland där flera poliser tar till med hårdhandskarna mot vad som uppges vara en efterlyst kvinna och en knivbeväpnad man. Efter händelsen har lokaltidningar börjat dreva mot polisen som man påstår ”plågar” de efterlysta vilket lett till att en av poliserna har tagits ur tjänst.” (Källa: Samhällsnytt)

Kristoffersson fortsätter:

”Händelsen utspelade sig på måndagskvällen i det invandrardominerade området Skiftinge som finns med på polisens lista över så kallade utsatta områden. Det är oklart vad bakgrunden till polisingripandet var men en nätgranskning visar att området utmärker sig som ett av de mest brottsaktiva områdena i Eskilstuna.” (Källa: Samhällsnytt)

Eftersom polisen anmälde sig själv för misstänkt övervåld, blir frågan vad det etniska ursprunget eller brottsbenägenheten hos människor som bor i Skiftinge har med saken att göra.

”Videon har fått stor uppmärksamhet i lokaltidningarna Södermanlands Nyheter (SN) och Eskilstuna-Kuriren som beskriver hur polisen ”plågar den handfängslade mannen med snö innanför jackan”, hur ett slag utdelas och hur personerna har släpats till radiobilarna i snön.” (Källa: Samhällsnytt)

”Tidningarna upplåter sedan plattformarna till vittnen som får beklaga sig över hur polisen hanterar misstänkt kriminella individer i det ’utsatta området’.” (Källa: Samhällsnytt)

Ja, vittnen är just vittnen. De har rätt att uttala sig om vad de har sett och hört.

Kristoffersson angriper sedan den som har spelat in händelsen:

”Ytterligare ett vittne rasar i lokaltidningarna över polisens arbetsmetod mot de gripna personerna. Det är den 36-åriga migranten Jin Ilia från Irak som numera bor i Skiftinge och filmade hela händelsen.
Ilia hävdar att hon efter ha bevittnat händelsen upplever svårigheter med att sova eftersom ”polisens behandling av mannen har väckt både ilska och rädsla”.” (Källa: Samhällsnytt)

Även här bör man fråga sig vad det etniska ursprunget hos ett vittne till polisens ingripande gentemot en person har med saken att göra.

Därefter felciterar Kristoffersson det vittne som uttalar sig på Facebook om polisens ingripande i Skiftinge:

”På Facebook fortsätter Ilia gå till attack mot polisen som hon antyder är rasister: ”det är så här polisen gör när ingen ser dem och speciellt om de gripna inte är svenskar, så är det bara”” (Källa: Samhällsnytt)

Skärmdump från Samhällsnytt 191209. Länken är numer död.

Det finns för övrigt studier och forskning som belägger det Ilia skriver på sin Facebook, nämligen det att polisen ibland gör skillnad på förövare och förövare.

Artikeln i Samhällsnytt fortsätter:

”Lokaltidningarna som inte har ägnat något utrymme i artiklarna till att upplysa om bakgrunden till ingripandet sätter istället press på lokalpolisområdeschefen Christer Sjöqvist som viker ned sig och tar skarpt avstånd från kollegornas agerande.

Sjöqvist ägnar heller inga ord till att informera läsarna om bakgrunden till polisens agerande. Istället meddelar polischefen att han ser allvarligt på händelsen och att de har upprättat en anmälan rörande tjänstefel mot den polis som även utdelade ett slag mot en av de gripna personerna.” (Källa: Samhällsnytt)

Det Samhällsnytt och Kristoffersson inte har förstått är att bakgrunden till gripandet är irrelevant i nyhetsrapporteringen. Det som är relevant är att polisen arbetar mot missförhållanden i tjänsteutövningen.

Frågan om eventuellt övervåld från polisens sida, likväl som huruvida det eventuellt finns omständigheter som förklarar eller rättfärdigar polisens agerande, kommenteras inte i Samhällsnytts artikel.

Om Samhällsnytt skall bidra till allmänbildning och saklig debatt i Sverige, vore det önskvärt om bloggen bedrev en journalistik som sökte svaren på frågorna, tog reda på fakta och därefter publicerade. Istället väljer Samhällsnytt att enbart presentera irrelevanta fakta kring det etniska ursprunget hos en person som utsätts för våld från polisens sida, samt det etniska ursprunget hos personer som bevittnat våldet.

Om etniskt ursprung i sig skall anses ha relevans för när och hur polisen använder sig av våld eller hur pass trovärdiga vittnen till sådant våld är, bortser Samhällsnytt från allas likhet inför lagen. Det förgiftar inte bara samhällsdebatten. En sådan journalistik mörklägger även granskningen av situationer där polisen misstänker sig själv för övervåld.

Bjuder Malmöpolisen kriminella på pizza?

Samhällsnytt skriver att polisen i Malmö ska be kriminella om ursäkt och bjuder dem på pizza. Artikeln fångar min uppmärksamhet, eftersom jag finner det högst otroligt att polisen äter pizza med kriminella för nöjes skull. Faktum är att Malmöpolisen ingår i ett pilotprojekt med beprövade metoder som visar sig ha fungerat i USA. Arbetsmetoden syftar till att varna kriminella och ge dem möjlighet till ett annat liv.


Artikeln i Samhällsnytt från 13 november 2019 handlar om att polisen haft möte med kriminella i Malmö, det tredje inom loppet av ett par år. Syftet med dessa möten, är att minska skjutningar och explosioner. Tidigt i artikeln nämns att polisen, enligt det nya arbetssättet, ska be de kriminella om ursäkt. Det hävdas också att polisen vill “bygga kompisliknande relationer” med de kriminella.

Även detta fångar mitt intresse. Vad handlar det här egentligen om?

Som tur är, så har författaren av artikeln länkat till en annan artikel som han tidigare har skrivit. Jag läser i artikeln från 29 september 2019, att Malmöpolisen deltar i ett pilotprojekt där Group Violence Intervention (GVI) ska provas i Sverige. GVI har utarbetats av amerikanen David Kennedy. Det är alltså Kennedy, som enligt artikelförfattaren, säger att svensk polis ska be kriminella om ursäkt för att komma tillrätta med våldet.

Jag känner mig här inte riktigt nöjd med de svar Samhällsnytt har levererat. Fortfarande känns allt detta underligt. Författaren har i sin senaste artikel refererat till Expressen. För att försöka få en klarare bild, läser jag även där.

GVI är ett pilotprojekt som ska ge kriminella andra alternativ

Expressen formulerar sig något annorlunda än Samhällsnytt. Den 12 november publiceras artikeln, som fokuserar på att polisen i Malmö kallat ett antal kriminella till ett informationsmöte, enligt det nya pilotprojektet grundat i GVI. Mötet syftar till att varna de kriminella samt ge dem möjlighet till ett annat liv. Tidigare möten har skett och fler kommer. De som deltog på mötet var inskrivna på Frivården och förhoppningen är att de sprider den nya informationen vidare till andra kriminella. Det finns en kort faktaruta om projektet, men jag funderar fortfarande på vad Kennedy egentligen har sagt.

Jag googlar GVI Kennedy och hittar till Brottsförebyggande rådet (BRÅ). Här finns information kring GVI och även en inspelad föreläsning med Kennedy. Föreläsningen är från Kennedys besök i Malmö och publicerades av BRÅ den 3 april 2017.

Kennedy förklarar på ett lättförståeligt sätt om sitt långa förebyggande arbete mot våld. Han fokuserar på grupper och deras processer, samt att arbetet måste präglas av förutsägbarhet, tillit och tydlighet.

Tolkar Samhällsnytt medvetet fel om att polisen ska be om ursäkt?

Kennedy börjar prata om hur polisväsendet och andra myndigheter under lång, lång tid förtryckt och segregerat svarta. Det är här det plötsligt händer, han säger att en polis offentligt bett om ursäkt! Detta var dock inget Kennedy hade uppmanat polisen att göra. Polisen ifråga hade bett om ursäkt för historien, för förtrycket som drabbat framför allt de svarta, för hur myndigheter under så lång tid sett mellan fingrarna, för att de svarta fortfarande förtrycks. Under resten av föreläsningen nämner inte Kennedy detta med att be om ursäkt mer. Inte någon gång hör jag honom säga att den svenska polisen ska göra likadant, eller att det skulle ingå i GVI-konceptet.

För den som faktiskt ser föreläsningen, blir det uppenbart att GVI handlar om något annat än vika sig för kriminaliteten. Det handlar om ett medmänskligt sätt att handskas med de kriminella och om att se betydelsen av nätverk och grupper. Det inger hopp och styrka att prova något annat, som fungerat så bra någon annanstans.

För den som vill få sina perspektiv vidgade från Samhällsnytts ensidiga lögnaktiga och vinklade artiklar, rekommenderar jag att läsa brevet från polismästaren i Malmö till de kriminella.

Samhällsnytt utelämnar mycket viktig information i sin artikel och vinklar den till något fult. Det är dessutom en ren lögn att, som Samhällsnytt betonar, ”att be om ursäkt till kriminella” skulle vara en del av GVI.

För den som är intresserad, länkar jag nedan till Kennedys föreläsning:

Källor:

Samhällsnytt: Malmöpolisen bjöd grovt kriminella på pizza: ”Det satte sig verkligen”

Samhällsnytt: Malmöpolisens nya arbetsmetod: ska be kriminella om ursäkt

BRÅ: Sluta skjut (GVI)

Expressen: Kriminella i hemligt möte med polis och åklagare

Malmö stad: Sluta skjut

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

TV4Nyheterna sprider #fakenews om brottsutsatthet

Det är inte bara i alternativ media och på sociala medier och bloggar som fake news blomstrar. Även etablerade medier och s k mainstream media faller inte sällan till föga. Denna gång är det TV4:s sena nyhetssändning som den 8 oktober sprider fake news om brottsutsatthet. Nyhetsankaret förkunnar i inledningen av sändningen att ”antalet svenskar som utsatts för brott ökar”. Som stöd för påståendet använder man NTU. Problemet är att NTU inte stödjer påståendet.


I dagarna presenterade Brottsförebyggande rådet (BRÅ) sin årliga redovisning av den Nationella trygghetsundersökningen (NTU). NTU syftar till att ”undersöka människors utsatthet för brott, upplevelse av oro och otrygghet samt förtroende för rättsväsendet, liksom brottsutsattas erfarenheter av kontakter med rättsväsendet”. (Källa: BRÅ)

TV4:s sena nyhetssändning inleds med att nyhetsankaret förkunnar en bra och en dålig nyhet:

”En glad nyhet: Förtroendet för polisen ökar. En trist nyhet: Antalet svenskar som har utsatts för brott ökar också”. (Källa: TV4Play.se)

I reportaget lite senare i sändningen upprepas det senare påståendet:

”Enligt Brottsförebyggande rådets nationella trygghetsundersökning utsattes fler för brott förra året”. (Källa: TV4Play.se)

Skärmdump från TV4 Nyheternas kvällssändning 8 oktober 2019.

Att utredare Sofie Lifvin på BRÅ senare i reportaget förklarar vad NTU faktiskt visar spelar mindre roll i sammanhanget. Nyheten om att fler svenskar har utsatts för brott har redan upprepats två gånger i sändningen. Lifvin säger att NTU är

”en urvalsundersökning och vi kommer aldrig kunna fånga exakta nivåer av utsatthet för brott t ex, utan det här är ju snarare indikationer på hur det ser ut, och syftet med undersökning är ju också att mäta hur utvecklingen ser ut över tid snarare då än att ge exakta nivåer”. (Källa: TV4Play.se)

I BRÅ:s pressmeddelande från 8 oktober tydliggör man att det handlar om att:

”den självrapporterade utsattheten för brott mot enskild person har ökat”. (Källa: BRÅ)

Motargument har vid ett flertal tillfällen redogjort varför NTU:s mätningar inte är tillförlitliga och inte heller är uttryck för hur det ser ut i verkligheten.

I artikeln ”På spaning efter mörkertalet” förklarar Maria Robsahm att NTU är en urvalsundersökning, samt att sådana undersökningar riskerar att drabbas av slumpmässiga och systematiska mätfel. Oavsett om storleken på urvalet ökas kommer dessa mätfel att kvarstå. Mätfelen har sina orsaker i t ex systematiska bortfall, intervjuareffekter och ledande frågeformuleringar. I Robsahms artikel läser vi:

”Ett ord som brukat användas för att beteckna ett systematiskt mätfel är bias och utgör i stora kvantitativa undersökningar vanligtvis ett större problem än slumpmässiga mätfel. Slumpmässiga mätfel kan hanteras med hjälp av statistiska hjälpmedel men problemet med systematiska mätfel kan inte lösas genom att använda ett större urval.” (Källa: På spaning efter mörkertalet)

I artikeln NTU:s systematiska mätfel förklarar Robsahm följande om mätfelen i urvalsundersökningen:

”I NTU frågar man ett urval personer i Sverige om de har utsatts för brott. De som svarar ja på frågan om de har utsatts för exempelvis sexualbrott får därefter svara på följdfrågor, bl a frågan om detta har anmälts till polisen.

I höstas gjorde jag en jämförelse mellan de antal som i NTU uppgav att de hade polisanmält med den officiella statistiken om polisanmälningar. Och det visade sig då att skillnaden var stor – vissa år anmärkningsvärt stor.

För år 2016 var det uppgivna antalet polisanmälningar mer än tre gånger så högt som det verkliga antalet. Andra år är skillnaden mindre men inget år är det uppgivna antalet lägre”. (Källa: NTU:s systematiska nätfel)

Så länge BRÅ inte kan reda ut vad de systematiska mätfelen beror på kan vi inte heller använda oss av NTU som ett mätverktyg för hur brottsutsattheten verkligen ser ut i Sverige.

Detta betyder i sin tur att TV4 på bästa nyhetssändningstid sprider fake news då de använder NTU som ett mätverktyg då de säger att ”antalet svenskar som utsatts för brott ökar”. Det är direkt felaktigt.

Motargument har uppmärksammat TV4 och TV4Nyheterna om detta via mail, Facebook och Twitter.

Källor:

Brottsförebyggande rådet: Nationella trygghetsundersökningen 2019

Brottsförebyggande rådet pressmeddelande: Förtroendet för polisen har ökat (191008)

TV4:s sena nyhetssändning 191008 i sin helhet

Tullbergs myter och fiktioner

Samhällsnytts Jan Tullberg framställer två verklighetsbilder som inte går ihop med vare sig verkligheten eller med varandra: Å ena sidan att det inte skulle finnas någon forskning om sambandet ”etnicitet” och kriminalitet, och å andra sidan att det skulle finnas ett samband mellan ”etnicitet” och kriminalitet. Tullberg har fel på båda punkter – det finns forskning i ämnet, men det finns inget vetenskapligt belagt samband.


Jag vill inleda med att konstatera att det råder konsensus om att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Det är inga nyheter. Så den biten kan vi redan bocka av. Jag återkommer till tidigare försök att utröna samband mellan ”etnicitet” och kriminalitet.

Jag har tidigare vid ett flertal tillfällen redogjort för vilka faktorer som bidrar till att människor faller i kriminalitet. I mina artiklar ”Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?” och Invandrare diskrimineras i alla led i rättsprocessen finner ni belägg för att ”etnicitet” (eller snarare födelseland, eller var föräldrarna är födda) inte är en riskfaktor för brottsbenägenhet. Jag kommer lite längre fram i denna text att återkomma till varför jag anser att ”etnicitet” inte är ett vidare bra begrepp.

På den alternativa mediebloggen Samhällsnytt, vars lögner, vinklingar och #fakenews Motargument många gånger har avslöjat, återfinner vi Jan Tullberg. Tullberg är docent i företagsekonomi, författare och är i mångas ögon en seriös samhällsdebattör. Han är flitigt anlitad av alternativa mediebloggar med ”invandringskritisk” agenda.

Tullberg skriver i en nyligen publicerad krönika om bl a hur viktigt det är att undersöka samband mellan ”etnicitet” och kriminalitet. I krönikan Obekväma sanningar och veritofobi raljerar Tullberg om att akademiker vid universitet har tre uppgifter: forska, utbilda studenter och informera journalister och allmänhet. Han menar att akademikerna, förutom att sprida ren desinformation också undviker att ”notera problem”.

Tullberg hävdar att många av oss blundar för verkligheten. Han använder sig av ordet ”veritofobi”, på begriplig svenska ”sanningsfobi”. Detta påstående går inte att leda i bevis. Tullberg har inget att motivera med mer än att han är övertygad om att många – forskare, statistiker, politiker och allmänhet – inte vågar se sanningen. I detta fall innebär sanningen att ”etnicitet” har betydelse för huruvida människor blir kriminella.

Mot bakgrund av denna s k ”veritofobi” ropar Tullberg – likt många andra – efter ytterligare bevis, svart på vitt, att invandrare begår fler brott än svenskar. Vad beträffar Tullbergs anklagelse om att många av oss blundar för verkligheten kan vi konstatera att alla sekter torde vara överens om att hela den omvärld som inte delar just den egna sektens dogmer skulle lida av ”veritofobi”. Vi saxar följande ur Tullbergs krönika:

”Till de största syndarna hör kriminologerna som undviker att undersöka sambandet mellan etnicitet och kriminalitet. Saliga äro de okunniga som inte tvivlar på det politiska prästerskapets predikningar. Advokater och domare är andra grupper som misskött sig. Den ena dysfunktionella lagen efter den andra har genomförts med bristfällig diskussion och analys.” (Källa: Samhällsnytt)

Vi tar det igen:

Vi vet sedan länge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Vi vet också att det har gjorts ett antal undersökningar – i närtid – där målet var att visa på just denna ”nyhet”.

Rapporter om invandrares överrepresentation finns redan

P Jonasson har ganska nyligen publicerat en rapport på sin blogg. Rapporten grundar sig på statistik på ”nästan samtliga fällande domar för sexualbrott  2012-2017”.

Alldeles nyss kom Patrik Engellau ut med en ny rapport som syftar till att ”svart på vitt” bevisa att invandrare är mer kriminella än svenskar i allmänhet. Maria Robsahm har gått igenom Engellaus rapport och checkat av den mot statistik från SCB och BRÅ. Mer om vad som är problematiskt med Engellaus rapport finner ni i Robsahms artikel Andelen utrikes födda misstänkta för våldtäkt har minskat dramatiskt.

Jag vill nu återknyta till det där om att begreppet ”etnicitet” inte är särskilt bra. Ordet har alltmer börjat ersätta ordet ”ras”. Näst intill rakt av. På så sätt har ordet urvattnats, och då man använder sig av det balanserar man farligt nära dithän rasister, islamofober och ”invandringskritiker” vill flytta spelplanen. Genom att använda sig av begreppet ”etnicitet” istället för ”ras” upplever man att man är immun mot alla anklagelser om rasism. Off-topic vill jag förekomma eventuella frågor om varför jag nämner islamofober i sammanhanget. Islamofober hävdar oförtrutet att muslimer inte är en ”ras”, vilket innebär att man inte kan vara rasist om man hatar islam och/eller muslimer.

Vem är svensk?

En viktig sak att ha med i sammanhanget är frågan om vem som egentligen är svensk. Engellau hävdar med bestämdhet att svensk är man då man är född i Sverige med två inrikes födda föräldrar. Den definitionen är inte vedertagen. Istället talar man vanligen om ”svensk bakgrund”. I detta begrepp innefattas även människor med en inrikes född förälder. För att ytterligare ställa begreppets vara eller inte vara på sin spets kan vi ställa oss frågan vilken ”etnicitet” Alice Bah Kuncke har. Jag lämnar frågan obesvarad, och låter dig som läsare fundera över det.

Intentionen i Jonassons och Engellaus rapporter, nämligen att leda i bevis att invandrare är de som begår våldtäkter i Sverige, solkas betänkligt av att andelen utrikes födda skäligen misstänkta för våldtäkt har minskat dramatiskt. Engellau finner också fakta för detta och skriver att han inte kan förstå hur det kan ha blivit så.

Man kan inte som Tullberg nu gör ropa efter ytterligare en undersökning om sambandet ”etnicitet och kriminalitet”. Det är liksom redan gjort. Ett flertal gånger. Och vi vet redan hur det ser ut i statistiken. Vi vet också att siffrorna för kriminalitet bland människor med svensk respektive icke-svensk bakgrund håller på att jämnas ut.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Polisen: Ingen ökning av ”utsatta områden”

Nationella operativa avdelningen (NOA) har återigen släppt en rapport som redovisar s k ”utsatta områden” i Sverige. Det finns fortsatt många områden där utanförskapet präglar vardagen. Antalet områden som numer, enligt kriterierna, kvalar in på listan är 60. Vid förra kartläggningen var siffran 61.


NOA är en organisationsenhet inom Polismyndigheten. NOA inrättades 2015, och ersatte då i många delar den tidigare s k Rikskriminalen.

I december 2015 kom den första rapporten över ”utsatta områden” från NOA. Då, för snart fyra år sedan, hade Sverige 53 ”utsatta områden”. För ganska exakt två år sedan, juni 2017, kom den andra rapporten från NOA. I denna rapport hade det skett en signifikativ ökning, från 53 till 61 områden som då levde upp till kriterierna för vad som är ett ”utsatt område”. Nu har alltså den tredje rapporten från NOA publicerats. Det har på två år skett en minskning, om än väldigt liten: Sverige har idag 60 ”utsatta områden”.

För många av oss är ”utanförskapsområden”, ”utsatta områden” och ”no go-zoner” samma sak. Följande kriterier – inte särskilt uttömmande – krävdes för att ingå i Folkpartiets ursprungliga ”Utanförskapets karta”, som publicerades 2004:

• att färre än 60 procent av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade samt
• att den andel skolelever som gått ut grundskolan med fullständiga betyg låg under 70 procent eller att andelen röstande i senaste kommunalval låg under 70 procent (eller båda).

NOA:s kartläggning av ”utsatta områden” är utförd av en professionell aktör med fler parametrar i sin metodik. NOA:s kartläggning ger en mer heltäckande bild av hur utanförskapet ser ut i Sverige.

Kriterierna för ”utsatta områden” är komplexa

NOA har tagit fram ett antal kriterier som ska uppfyllas för att ett område ska betraktas som ett ”utsatt område”. Man har delat in områdena i ”utsatta”, ”särskilt utsatta” och s k ”riskområden:

1). Ett ”utsatt område” är geografiskt avgränsat, karaktäriseras av låg socioekonomisk status där kriminella påverkar lokalsamhället. Påverkan är snarast knuten social kontext i området än kriminellas vilja att ta makten och kontrollera lokalsamhället. Läget anses allvarligt.
2). Ett ”särskilt utsatt område” har en social problematik och kriminell närvaro som leder till en utbredd ovilja att delta i rättsprocesser samt svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses akut.
3). Ett ”riskområde” befinner sig i riskzonen att bli ett ”särskilt utsatt område”. Ett eller ett par av de fastställda kriterierna saknas. Läget anses alarmerande.

Mer om kriterierna som krävs för att ett område ska klassas som ”utsatt” finner du på sidan 4 i rapporten.

2017 fanns 32 ”utsatta områden”, 6 ”riskområden” samt 23 ”särskilt utsatta områden” i Sverige. Totalt rörde det sig om 61 områden 2017. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)

I den senaste rapporten, som publicerades den 3 juni 2019, ser siffrorna ut som följer: 28 ”utsatta områden”, en minskning med fyra (4) områden, 10 ”riskområden”, en ökning med fyra (4) områden, samt 22 ”särskilt utsatta områden”, vilket är en minskning med ett (1) område. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)

Noterbart är att rapporten från 2019 är den första där ALLA lokalpolisområden har kartlagts, alltså inte enbart förmodat ”utsatta områden”. Detta innebär att områden som tidigare kan ha flugit under radarn också har granskats. NOA förklarar att kartläggningen ger en bättre lägesbild och bättre kunskap, vilket i sin tur skapar förutsättningar för en god verksamhetsplanering.

Utvecklingen går i rätt riktning

I den nyaste rapporten skriver man följande om den generella utvecklingen:

”Sammantaget är den generella bedömningen att situationen utvecklats i rätt riktning, även om det skett försämringar i några områden. Polisen har bättre förutsättningar att genomföra sitt uppdrag framöver men arbetet med att fortsätta minimera den kriminella påverkan i lokalsamhället kommer att vara aktuellt att arbeta mot under en längre tid.

Polisen upplever generellt att benägenheten hos de boende i områdena att samarbeta med polisen har ökat sedan föregående bedömning. Många områden uppger att människor i allt större utsträckning väljer att prata med polisen när de befinner sig i områdena. En bidragande faktor till den positiva utveckling som ses i flertalet områden kan vara att lokalpolisområdena ökat sin förmåga att interagera och försöka lösa olika problem i dessa områden, exempelvis genom ett gränssättande och relationsskapande arbete. Detta har medfört både förbättrade kontakter med lokalsamhället och en förbättrad personkännedom.

En framgångsfaktor för att öka polisens möjlighet att utföra sitt uppdrag som lyfts i flera områden är en kontinuerlig närvaro av poliser. En viktig beståndsdel i utvecklingen är att polisen generellt möts av mindre våld och öppna konfrontationer i de bedömda områdena. Fenomen som våldsamma upplopp och falska larm för att locka in poliser i områden för att sedan utsätta dem för attacker är betydligt mer sällsynta nu än tidigare.” (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)

Att NOA:s definition är bättre, mer komplex och rättvisare än tidigare definitioner är inget som intresserar de som anser att Sverige har massvis av ”no go-zoner”.


Fotnot: Begreppet ”no go-zon” kan beskrivas som att det är ”farligt för allmänheten att vistas i området”. I begreppet innefattas också föreställningen om att polisen inte klarar att utföra sitt arbete, läs ”inte kör in på ett område”.

Det finns inga no go-zoner i Sverige. Däremot finns det numer 60 områden i Sverige där förhållandena är varierande vad gäller utanförskap, kriminalitet, integration, segregation och framtidstro.

Om att gräva efter en obefintlig heder

Sverigedemokraten Peter Lundgren har erkänt att han har tagit en kvinnlig partikollega på brösten. Eftersom de två, med en video publicerad på SD:s Facebooksida, påstås ha ”rett ut” saken och Lundgren uppgivits ha bett om ursäkt tycker SD att det inte är så allvarligt. Men faktum är att händelsen ska anmälas som allmänt åtal.


Okej.

Ska vi reda ut en sak?

I svensk juridik finns två olika typer av brott: Målsägandebrott och brott som faller under allmänt åtal.

De flesta brott hör under allmänt åtal, det vill säga polisen kan undersöka dem och åklagaren kan väcka åtal också om målsäganden inte har framställt några straffanspråk.

Men i målsägandebrott som exempelvis hemfridsbrott eller ärekränkning kan polisen inleda en undersökning bara om målsäganden yrkar på straff för den som är skyldig till brottet. Om målsäganden tar tillbaka sitt straffanspråk medan förundersökningen pågår, lägger polisen ner undersökningen.

Sexuellt ofredande faller under allmänt åtal. Detta är det brott som Peter Lundgren har polisanmälts för.

Inte ens polisen själva tycks helt införstådda med detta. En av mina vänner ringde upp polisen och gjorde en polisanmälan mot Peter Lundgren om sexuellt ofredande.

Polisen var märkbart obekväma med denna anmälan och undrade om anmälaren var den utsatta personen.

Fel fråga.

Det enda polisen ska bry sig om är om det påstådda brottet kan misstänkas ha skett och ta emot anmälan. Eftersom förövaren i detta fall har erkänt offentligt och brottsoffret har gett en samstämmig beskrivning av vad som skett så torde saken vara lätt att utreda.

Polisen sa också att de inte visste vem det var som hade utsatts. Om polisens utredare är så inkompetenta finns det anledning att bli orolig. Man kunde ju till exempel kontakta Kristina Winberg som både var vittne till det inträffade och som dessutom har en bandinspelning där brottsoffret beskriver det som hände.

Nu har SD lagt ut en film på sin Facebooksida. Där den kvinna som utsattes påpekar att hon anser saken ”utagerad”. Och att hon bestämmer.

Men så är det faktiskt inte. Det är inte hon som bestämmer över detta. Detta är inget målsägandebrott.

Men just när de gäller de typiska brotten där en man våldför sig på en kvinna så är det en vanlig felsyn. Det var först på 1980-talet som brottet när en man misshandlar sin fru lades under allmänt åtal. Före 1982 var det så att en kvinna som först anmälde och tog tillbaka anmälan – efter exempelvis hot – gjorde vidare polisiär utredning omöjlig.

Så är det inte längre.

Och den som försöker påverka ett brottsoffer att ”ta tillbaka anmälan” begår själv ett brott. Övergrepp i rättssak. Mycket allvarligare än sexuellt ofredande. Medan sexuellt ofredande kan ge två års fängelse så kan övergrepp i rättssak ge åtta års fängelse.

Någon borde berätta för SD att sluta gräva.

Bildcollage: Maria Robsahm

Den grop de nu står i är redan djupare än vad de begriper.

Och någon heder kommer de aldrig att finna.

Varken hos Peter Lundgren eller hos sig själva.

Lästips:

Expressen: SD vill tysta egna sexoffren i partiet

Fokus: I hämndens tjänst

Expressen: Lundgren har förändrat bilden av SD i EU

Källor:

SVT: Sverigedemokraterna släpper film med Peter Lundgren och SD-kvinnan

DN: Peter Lundgrens tafsande faller under allmänt åtal