Etikettarkiv: EU

Avledningsmanöver att kalla SAS-skandalen för PR-upplägg

I ett uppmärksammat blogginlägg påstår Rebecca Weidmo Uvell att ärendet kring Aye Alhassani, som nekades anställning på SAS på grund av att hon bar slöja, var ett ”PR-upplägg”. Hur detta ska tolkas är lika oklart som inlägget i övrigt, där skribenten pendlar mellan att redogöra för efterverkningar av SAS beslut och fördomsfulla, till synes grundlösa, påståenden om nätaktivisters etniska bakgrund och avsikter.

Menar Uvell att det var Alhassani som förde SAS bakom ljuset och på något sätt förmådde dem att vägra henne anställning på grund av hennes slöja? Det låter absurt, men vad annars kan förklara detta delvis lyckade försök till avledningsmanöver?

Och det är en avledningsmanöver. Vad saken egentligen handlar om är att SAS tagit fasta på EU-domstolens pinsamt omotiverade avgörande, och därför nu anser sig ha rätt att diskriminera  kvinnor som Aye Alhassani, genom att neka dem anställning på grund av deras slöja. SAS har tydligt tagit ställning i frågan. Därför spelar Alhassanis agerande efter (eller för den delen före) det att SAS offentliggjorde sin policy ingen roll i sammanhanget.

Med andra ord, även om det mot alla odds plötsligt skulle framkomma bevis som styrker Uvells gissningslek, så har Alhassani inget som helst ansvar för det beslut SAS har fattat. Därför kan det inte vara såsom Uvell och andra debattörer på Twitter nu påstår, det vill säga att ”allt kring SAS endast var ett PR-upplägg” från muslimska aktivister, som om kontroversen gällde något annat än SAS nya policy.

Vad gäller anklagelserna i sig så är de så långsökta och ogrundade att de knappt förtjänar någon kommentar. Dock kan det i korthet sägas att eftersom SAS tidigare inte offentliggjort sin ställning i frågan, och med tanke på att detta uppkommit först efter EU-domen, så är det rimligt att anta att SAS tidigare inte har nekat någon anställning med hänvisning till sin s k neutralitetspolicy, och kan därför knappast sägas ha tillämpat någon sådan. I vart fall har detta inte varit känt för allmänheten. Att Alhassani då skulle ha känt till att SAS skulle ha ”vänt i frågan” och på så sätt kunnat konspirera emot företagsjätten har varken Uvell eller någon annan lyckats påvisa.

Bali, Breitbart och båtflyktingarna #2

Så vi skrev en artikel om att Hanif Bali delade Breitbart på Twitter, och om att siffrorna var vilseledande och det problematiska i det.

Och Hanif Bali svarade på Twitter enligt nedan.

Det är förstås bra att Bali inte längre hänvisar, indirekt, till Breitbart. Det är också bra att han nästan helt korrigerat sitt eget påstående om hur många som beviljas asyl i Italien. Det gör han dock genom att använda sig av exakt samma statistiska uppgifter som vi gjorde i vår artikel och som kommer från EU men har publicerats av UNHCR. Inget fel i det. De tål att upprepas.

Men varför skulle det vara ”generöst” att inte utgå från att alla som beträder italienskt territorium men inte söker asyl i landet helt saknar asylskäl? En god portion av dem som letar sig till Tyskland och Sverige har ju kommit till Europa just via Italien. Breitbart må gissa att de lever ut sina liv som papperslösa i Italien, men vi i Sverige vet ju bättre.

Det som är problematiskt är vidare att andelen, som nu tack vare Balis ”generositet” är fem procent och inte tre, fortfarande är vilseledande, eftersom den enbart tar med de som är flyktingar enligt FNs flyktingkonvention.

Från Europakonventionen om de grundläggande mänskliga rättigheterna och friheterna, såväl som FN:s konvention om sociala och kulturella rättigheter, och EUs lagar ges asylsökande ett extensivt (utökat) skydd vid sidan av FN:S flyktingkonvention. Inte bara den som är personligt förföljd utan även den som bor där det är farligt att leva ska ha rätt till skydd. Den formella juridiska termen är inte ”flyktingar”, även om det är det ord som används i vardagligt språkbruk, utan i enlighet med utlänningslagen kallar vi dem ”skyddsbehövande”, eller enligt den engelska juridiska termen; ”subsidiary protection”. Det är de skyddsbehövande som avses i den ljusblå stapeln i diagrammet ovan. De har inte alls nödvändigtvis en lägre grad av skyddsbehov än en konventionsflykting.

Vidare har Italien en med internationella mått mätt mycket stor andel asylsökande som får uppehållstillstånd av ”humanitära skäl”. I rikare västländer brukar den stapeln vara mycket liten, eftersom det handlar om människor vi formellt inte behöver ta hand om, utan bara hjälper ”utav vår godhet”, som Emil sa, samt merparten ensamkommande utan asylskäl.

Vi på Motargument är inga experter på italiensk asylpolitik, men vi finner det bekymmersamt att Bali antar att de som trots ganska hårda krav i Sydeuropa ändå beviljats uppehållstillstånd oavsett grund på något sätt skulle vara någon sorts okynnesinvandrare.

Som vi skrev i den förra artikeln: Det är absolut så att många kommer till Europa utan asylskäl eller motsvarande, till Italien liksom till Sverige. Det handlar om ungefär hälften i båda fallen, och det är i sig problematiskt av en lång rad skäl. Men därifrån till att insinuera att bara tre procent skulle ha här att göra – och vi vet att det inte var så Bali formulerade sig rent formellt, men det var så det framstod och det var så det tolkades av hans följare i diskussionen under – är i sig absurt och fel.

Att sedan kalla Motargument för ”asylsystemskramare” enbart på den grunden att vi ifrågasätter siffrorna och delandet av Breitbart och sedan, i den påföljande diskussionen, insinuera att vi skulle vara nöjda med båtflyktingarnas horribla öde, är förstås både trist och låg retorik.

FN:s flyktingkonvention antogs av FN år 1951, med 1967 års tilläggsprotokoll och har idag ratificerats av drygt 146 av världens 195 länder . Den ursprungliga internationella asylrätten har ingen nu levande politiker uppfunnit, och vi är alla ense om att den går att förbättra. Det finns inget motsatsförhållande mellan att inse detta och att samtidigt inte vilja svartmåla dem som tar sig till Europa.

Vi är tvärpolitiska, och har ganska olika syn sinsemellan på hur asylinvandring kan eller bör förbättras. Därför brukar vi sällan komma med konkreta förslag på Motarguments sajt, men många av oss har skrivit egna inlägg om våra visioner för svensk och internationell asylpolitik.

Det måste vara möjligt att ifrågasätta felaktiga siffror utan att behöva stå som ansvarig för massdöden på Medelhavet.

//Med stöd av Thabo ‘Muso.

Indirekt diskriminering av SAS efter bristfällig EU-dom

För ett par veckor sedan slog EU-domstolen fast att privata företag har rätt att förbjuda religiösa attribut på arbetsplatser, även om det innebär att vissa grupper missgynnas. Denna rätt villkoras, enligt domen, främst av två saker, nämligen att förbudet vilar på en s k ”neutralitetsprincip” och därför gäller alla former av religiösa symboler, samt att det begränsas till att gälla anställda som kommer i kontakt med externa aktörer, såsom företags-och privatkunder. Inskränkningen i religionsfriheten rättfärdigar domstolen med att hänvisa till det ”legitima syfte” som rätten till näringsfrihet utgör (art. 16 i EU-stadgan).

I veckan blev det känt att flygbolaget SAS har nekat en kvinna anställning p g a att hon bär slöja. Till stöd för sitt beslut hänvisade företaget till EU-domstolens avgörande.

Med anledning av detta tänkte jag här kortfattat redogöra för en analys av domen som jag skrev strax efter dess avkunnande, och som finns att läsa i sin helhet på EJIL: Talk! – Blog of the European Journal of International Law.

Kort kan sägas att EU-domstolen försummat sin skyldighet att skydda de grundläggande fri- och rättigheter som stipulerats i EU-stadgan.

I artikel 52, första paragrafen, står följande:

Varje begränsning i utövningen av de rättigheter och friheter som erkänns i denna stadga skall vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.

När domstolen ska avgöra huruvida företaget i målet hade rätt att neka en (återigen) slöjbärande kvinna anställning, blandar man samman saker och ting.

Det första villkoret är att begränsningen skall vara föreskriven i lag. Här hänvisar man till näringsfriheten i artikel 16. Men när man sedan skall pröva om begränsningen (dvs inskränkningen i religionsfriheten) är proportionerlig och nödvändig för syftet att upprätthålla det legitima syftet som skall vara föreskrivet i lag, så gör man inte detta. Man tar överhuvudtaget inte upp varför en inskränkning av religionsfriheten är nödvändig och proportionerlig för att upprätthålla det legitima syftet som är föreskrivet i lag, dvs näringsfriheten. Istället för man i sammanhanget in begreppet ”neutralitetspolicy”, utan att redogöra för hur detta hänger ihop med näringsfriheten.

Trots att neutralitetsprincipen alltså inte finns föreskriven i lag, anser domstolen att den ”måste anses som berättigad”, och därmed utgör legitim grund för att inskränka religionsfriheten.

Utan förankring i varken konvention eller praxis väljer domstolen därefter att pröva huruvida förbudet (inskränkningen i den lagstiftade religionsfriheten) är nödvändigt och proportionerligt för att upprätthålla neutralitetspolicyn (som alltså inte är föreskriven i lag, såsom EU-stadgan kräver).

Och värre blir det.

European_Court_of_Justice_-_Luxembourg_(1674586821)
EU-domstolen i Luxemburg.

Domstolen hänvisar till ett enda prejudikat i Europadomstolen för att påvisa sambandet mellan neutralitetsprincipen och näringsfriheten. Men just den paragraf som EU-domstolen hänvisar till (Eweida and Others v. United Kingdom §94) strider mot EU-domstolens antagande att ett företags neutralitetspolicy ”måste anses som berättigad”. Istället ansåg Europadomstolen att det inte var bevisat i det aktuella målet att bärandet av religiösa symboler hade haft en negativ påverkan på affärsverksamheten som sådan, och dömde därför till den klagandes fördel.

Till sist är det värt att notera följande i artikel 53 i EU-stadgan:

Ingen bestämmelse i denna stadga får tolkas som att den inskränker eller inkräktar på de mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som inom respektive tillämpningsområde erkänns i unionsrätten, internationell rätt och de internationella konventioner i vilka unionen, gemenskapen eller samtliga medlemsstaterna är parter, särskilt Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, samt i medlemsstaternas författningar.

Alla EU:s medlemmar har ratificerat Konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna (International Covenant on Civil and Political Rights). FN:s människorättskommitté (ej att förväxla med FN:s människorättsråd) är tillsatt för att tolka och övervaka efterlevnaden av konventionen, vars 18:e artikel beskriver religionsfriheten, och villkoren för hur den kan begränsas i enlighet med internationell rätt:

Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter (18:3)

I människorättskommitténs allmänna kommentar (General Comment 22) står följande att läsa:

The Committee observes that paragraph 3 of article 18 is to be strictly interpreted: restrictions are not allowed on grounds not specified there…

Detta betyder alltså att de begränsningar av religionsfriheten som kan komma på fråga är endast de som beskrivs under artikel 18:3, och att detta skall tolkas strikt. Hur EU-domstolen kom fram till att neutralitetsprincipen utgör en ”grundläggande rättighet” utan varken praxis eller konvention att luta sig mot är ett mysterium, eftersom man inte angav några som helst motiv för sin slutsats. Det talar inte direkt för en strikt tolkning.

Om Sverige nu inte erbjuder individer det rättsskydd som konventionen begär, kan det vara värt för utsatta att få sina fall prövade i Europadomstolen, alternativt att klaga till FN:s människorättskommitté.

Skadas den sociala tilliten av invandring och mångfald?

Det är vanligt med att xenofobiska och rasistiska aktörer argumenterar att invandring skadar den sociala/mellanmänskliga tilliten. Även en mycket problematiskt och rasistisk politiker som Kent Ekeroth kan använda sig av forskning som pekar på det. Att invandring ofta leder till minskad social tillit mellan människor stämmer. Samtidigt är forskningen mer utvecklad och innehållsrik med slutsatser som inte alltid presenteras av rasistiska aktörer.

Ett mer förekommande exempel som även tas upp av rasister och nationalister är forskningen gjord av akademikern Robert Putnam. År 2007 presenterade Putnam följande resultat från forskningen om etnisk mångfald och social tillit i USA, baserad på bland annat runt 30 000 intervjuer:

  1. Ju mer mångfald desto mindre litar människor på varandra
  2. Människor litar mindre på varandra både inom och över etniska linjer

Alltså, en av Putnams slutsatser var att människor i lokalsamhällen med hög grad av etniskt mångfald litar mindre på människor även inom ”sin” etniska grupp. Putnam var oroad att hans forskning skulle användas för att argumentera emot mångkultur och att motivera invandringsrestriktioner. I sin studie tog han också upp följande slutsatser:

  1. Ökad invandring och etniskt mångfald är inte bara ofrånkomligt i moderna samhällen utan är även önskvärd på långsikt. USA:s historia visar att etnisk mångfald är en en social tillgång.
  2. På kort sikt utmanar invandringen och etniska mångfalden den sociala solidariteten och försvårar styrkan av relationer som binder människor ihop. På mellansikt upprättar framgångsrika, invandringsbaserade samhällen nya former av social solidaritet genom skapandet av nya och mer inkluderande identiteter.
Mångfald är en nödvändighet och styrka för samhället

Putnams resultat visar att utmaningen för invandringssamhällen är att skapa nya syn på ”vi” genom mer inkluderande syn på identitet. Det tar alltså tid att forma nya institutioner, identiteter och mentala föreställningar om ”oss” i samhället. USA, Indien och EU är exempel på hur mångfaldens utveckling kan beskrivas. USA kan ses som en salladsskål där skålen är gemensam medan salladen är blandmix. Indien kan beskrivas som en thali, en rund metallplatta med små metallskålar som innehåller olika rätter. EU skulle jag vilja beskriva som ett ovalt smörgåsbord med olika rätter.

Historien har ofta varit mycket svår när det kommer till fred, demokrati och pluralism. Amerikanska inbördeskriget, första och andra världskriget, anti-kolonialkampen, intolerans, folkmord, diskrimineringar, segregation, rasism, radikala nationalismer. Trots alla problem som råder idag i världen, Europa och Sverige så är situationen fortfarande mycket bättre, fredligare och öppnare om man tittar utifrån längre historiskt perspektiv. Som människor lär vi oss med tiden av våra misstag och kan överföra erfarenheterna till kommande generationer för att våra samhällen ska bli bättre.

Den höga sociala tilliten utvecklas vidare med tiden

Visserligen går det att vända på steken med argumentet om att det höga sociala tilliten bygger på att Sverige under lång tid har varit ett ”kulturellt homogent” land. Samtidigt har det visat sig att majoriteten av den invandrade delen av befolkningen förr eller senare accepterar, praktiserar beteenden och värderingar som möjliggör tillitens fortsatta utveckling. Det kan förstås låta starkt negativt i debatten om att ”det unika svenska tilliten sjunker” så låt oss titta på den senaste forskningen genomförd av Sören Holmberg och Bo Rothstein vid Göteborgs Universitet. Dessa skrev i den senaste forskningsartikeln från 2015 att även bland utrikesfödda avviker graden av tilliten åt det lägre hållet men att andelen ”höglitare” inte har minskat under åren. Dessutom menar författarna att tilliten är mycket lägre bland SD:s väljare än jämfört med andra riksdagspartiers väljare. Överlag menar författarna att trots problem som finns är den sociala eller mellanmänskliga tilliten i samhället fortsatt hög.

Sverige fortsätter att vara ett samhälle med hög socialt tillit i global jämförelse. Till exempel är fallet av det relativt monokulturella Polen har lägre grad av socialt tillit än Sverige och  Kanada. En förklaring ligger i att det centrala i samhället ofta inte handlar om identiteter med en viss gemenskap som nationen utan att det handlar om individens identifikation med institutioner som rättsstaten, demokratin, arbetsmarknaden. Det är alltså förändringar av människors inlärda beteenden (kultur) och identifikationer som innebär att den sociala tilliten utvecklas med tiden. Som Clara Sandelind menar så handlar tilliten om samspelet mellan individen och staten i första hand, och inte mellan individen och samhället.

Vikten av individualism, pluralism och öppenhet fortsätter

För Sveriges del handlar det därför om att gå emot de aktörer med nationalism, rasism och främlingsfientlighet på agendan. Värderingar som frihet, yttrandefrihet och fri åsiktsbildning baserar sig på individen och är universella. Det centrala för tilliten är därför liberaldemokratiska värderingar med koppling till lagen, rättsstaten och medborgerliga friheter. Värderingar som fler kan ta sig till oavsett födelseort och där höga tilliten utvecklas i takt med ett mer pluralistiskt samhälle.

Referenser

Avpixlat. Den unika svenska tilliten och sociala sammanhållningen sjunker. Publiceringsdatum: 2014-09-12. Nedladdat: 2017-03-09. Webbplats: http://avpixlat.info/2014/09/12/den-unika-svenska-tilliten-och-sociala-sammanhallningen-sjunker/

Arpi, Ivar. Magasinet Neo. Invandring är ingen gratislunch. Publiceringsdatum: Okänd. Nedladdat: 2017-03-09. Webbplats http://magasinetneo.se/artiklar/invandring-ar-ingen-gratislunch/

Jandt, E. Fred. An Introduction to Intercultural Communication. Identities in a Global Community. Publiceringsdatum: Okänd. Nedladdat: 2017-03-09. Webbplats: https://books.google.co.in/books?id=M5CbBgAAQBAJ&dq=Regulators+of+Human+Life+And+Identity+Culture+Nineteenth-Century+Definition+Today%E2%80%99s+Definition+Cultures+Within+Cultures+Subculture+Economic+or+Social+Class+Ethnicity&hl=sv

Holmerg, Sören & Rothstein, Bo. HÖG MELLANMÄNSKLIG TILLIT I SVERIGE – MEN INTE BLAND ALLA. Publiceringsdatum: Okänd. Nedladdat: 2017-03.09. Webbplats: http://som.gu.se/digitalAssets/1533/1533987_h–g-mellanm–nsklig-tillit-i-sverige–men-inte-bland-alla-holmberg-o-rothstein.pdf

Liberala Ungdomsförbundet. Nya tider, nya strider. ”Bortom nationalstaten – Liberala svar” av Adam Cwejman. Publiceringsdatum: Okänd. Nedladdat: 2017-03-09. Webbplats: http://rawls.luf.se/files/uploads/LUF_NyaTiderNyaStrider.pdf

Ekeroth, Kent. Nyheter 24. Ekeroth (SD): “Lavin av forskning motbevisar invandringsanhängarna”. Publiceringsdatum: 2014-11-24. Nedladdat: 2017-03-09. Webbplats: http://nyheter24.se/debatt/783524-ekeroth-sd-lavin-av-forskning-motbevisar-invandringsanhangarna

Pelling, Lena. Identitet och integration: om invandrades resurser. Publiceringsdatum: 2014-03-01. Nedladdat: 2017-03-09. Webbplats: http://digi.arbark.se/bibliotek/tankesmedjor/arenaide/pelling-integration-2014.pdf

Sandelind, Clara i Expressen. Tillit byggs inte med svenskhetskurser. Publiceringsdatum: 2016-07-20. Nedladdat: 2017-09-03. Webbplats: http://www.expressen.se/kultur/tillit-byggs-inte-med-svenskhetskurser/

Nyhetsbrev december 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i december.

Artiklar

Sverigedemokraternas miljöpolitik: Klimatskepsis, oljesand och minskad budget – artikel av Malte Roos om SD:s bristfälliga miljöpolitik

I fokus

Affärsvärldens vit makt-retorik – artikel av Helena Trotzenfeldt om Erik Hörstadius och den ”anti-vita” debatten

Radikaliseringen av främlingsfientliga – artikel av Helena Trotzenfeldt om hur främlingsfientligheten flyttar fram sina positioner

Myter

Myt: Antirasister är pro-islam – mytknäckare av Anders Johansson om att antirasism betyder att vara pro-islam

Krönikor

Begreppet ”värdegrund” är inget smurford – krönika av Torbjörn Jerlerup om svenska värderingar och värdegrund

Svensk kulturs undergång – krönika av Helena Trotzenfeldt om den svenska kulturen och hur den är i färd med att gå sönder

Invandrare som röstar på SD – krönika av David Ehle om invandrare och f d flyktingar som väljer att rösta mot sig själva

”No go-zoner” förr och nu – krönika av Torbjörn Jerlerup om utanförskapsområden

Föreningen HEM om tiggeriförbud – gästkrönika av Föreningen HEM

Moskéer som inte tar avstånd – krönika av Helena Trotzenfeldt om hur moskéer förväntas ta avstånd från terrorism

Föreningen HEM om tiggeriförbud

Gästinlägg av Föreningen HEM

Det har tagit oss i HEM några dagar att smälta Stefan Löfvens uttalande om tiggeriförbud i helgen och vi tvingas inse att regeringen behöver en påminnelse om Sveriges människorättsansvar. Att kriminalisera fattigdom har aldrig varit en framkomlig väg och precis som lösdriverilagar och bettleriförbud så borde den här retoriken höra hemma på historiens sopDetipp, inte i den aktuella debatten. Vi vill här samla några olika argument varför både ett tiggeriförbud och ett licenssystem för tiggeri är katastrofala idéer, för de individer som tvingas försörja sig genom att tigga och för oss som samhälle.

Sveriges rättssystem vilar på ett antal allmänna rättsprinciper, likhet inför lagen, proportionalitet och behov ska styra hur lagar utformas. Grunden för att kriminalisera ett beteende är att det beteendet i sig är förkastligt. I de fall man vill skydda enskilda från ett skadligt beteende bör man istället använda social skyddslagstiftning. Att bestraffa någon för ett beteende man anser att de bör skyddas ifrån är fullständigt omvänt eftersom det bara förvärrar personens bekymmer att tilldöma böter eller fängelse. En neutral lagstiftning måste också vända sig mot beteenden, inte grupper, vilket i det här fallet innebär att ett neutralt förbud mot tiggeri skulle förhindra organisationers insamlingar likaväl som att förbjuda den som tappat sin plånbok att be en vänlig medmänniska om pengar till bussen hem. Om dessa situationer särskiljs betyder det att fattiga, utlänningar eller romer pekas ut specifikt av lagen och hindras från beteenden som är tillåtna för andra, något som inte skulle vara förenligt med likabehandlingsprincipen.

hand-1465707_960_720Licenser kan bara ses som en form av förbud eftersom det i alla fall då tillstånd inte ges är just det. Det skulle dessutom innebära att inrätta ett register över både vilka som får och vilka som inte får tillstånd. Den typen av register bör vi ha i färskt minne hur skadliga de kan vara och hur lätta de är att missbruka. Ett licenssystem skulle också liksom alla andra hinder framförallt drabba de fattigaste och mest utsatta och skapa ett system där en något mer världsvan landsman kan ta betalt för att hjälpa en analfabet utan språkkunskaper med att fylla i blanketter.

En kriminalisering skulle även vara problematisk ur ett rättighetsperspektiv. Sverige har förbundit sig att följa en rad juridiskt bindande konventioner och dessa styr hur vi utformar vår lagstiftning. Om ett tiggeriförbud är förenligt med Europakonventionen är inte prövat än men ett sådant fall är under avgörande i ett mål mot Schweiz. Däremot har FN:s människorättskommitté uttalat att kriminalisering av fattigdom utgör grym och förnedrande behandling och kommittén som bevakar FN:s konvention om avskaffande av rasdiskriminering påpekat att kriminalisering av fattigdom är något som drabbar minoriteter i högre grad än majoritetssamhället och är därför inte förenligt med konventionen.

För att tala lite om konsekvenserna för de grupper som drabbas av en eventuell lagstiftning är ödesdigra. Utanförskapet man befinner sig i förstärks och cementeras då man utöver sitt sociala utanförskap dessutom stämplas som kriminell. Från vårt stödarbete där vi dagligen träffar människor på gatan och i läger har vi redan kunskap om att varje utspel från politiskt håll om hårdare tag eller att inte ge i muggen omedelbart får obehagliga konsekvenser, en uppfattning som stöds av FN:s särskilda rapportör för extrem fattigdom. Det är alltid de mest utsatta, däribland kvinnor, minderåriga och funtionsnedsatta, som blir ännu mer utsatta när inkomsterna minskar och därmed beroendet av andra ökar.

Genom långsiktigt socialt arbete skulle alternativet till att tigga vara att skaffa ett jobb. Men genom att helt enkelt rycka undan den lilla möjlighet människor har till en laglig inkomst är alternativet inte att börja jobba imorgon. Alternativet är istället att tvingas in i prostitution och kriminalitet. Erfarenheter från andra länder, däribland Danmark, där förbud införts visar att tiggandet inte heller upphör. Det som händer är att människor dras nedåt i en ond spiral när skulder från böter eller anmärkningar om fängelsestraff håller fast dem i en utsatt situation som blir ännu svårare att ta sig ur.

bundesarchiv_r_165_bild-244-52_asperg_deportation_von_sinti_und_romaMed tanke på den vitbok som kom ut så sent som 2014 om övergrepp och kränkningar mot romer som Sverige begått under 1900-talet är det otroligt hur snabbt Socialdemokraterna svängt från att helt utesluta ett tiggeriförbud till att nu ha som sitt viktigaste fokus i frågan att få bort alla misshagliga människor från gatorna för att slippa se dem. Det enda ärliga argument för ett tiggeriförbud är ju faktiskt att vi som lever i ett rikt land och åtnjuter de sociala rättigheter ett medborgarskap i Sverige innebär skall slippa påminnas om alla de som inte är lika lyckligt lottade. Men erfarenheter från Norge, Danmark och England visar att det inte skulle uppnås eftersom förbud inte har avsedd effekt.

Föreningen HEM – hemlösa EU-migranter grundades i mars 2014 som ett sätt att strukturera det volontära arbetet som under några månaders tid pågått för att hjälpa marginaliserade EU-medborgare som tillfälligt befinner sig i Sverige.

Följ gärna Föreningen HEM på deras hemsida och på Facebook och Twitter

Sverigedemokraternas miljöpolitik: klimatskepsis, oljesand och minskad budget

2016 kommer sannolikt att gå till historien som det varmaste året någonsin uppmätt, och i november var det 20 grader varmare än normalt i Arktis. Klimatförändringarna sker här och nu, och vi på Motargument bestämde oss därför för att kolla närmare på vad riksdagens tredje största parti, Sverigedemokraterna, vill göra åt det.

Motargument har redan tidigare skrivit om hur den europeiska extremhögerns dåliga miljöpolitik riskerar att leda till fler flyktingar, och hur sverigedemokratiska lokalavdelningar och sympatisörer ser klimatförändringarna som ett skäl att minska invandringen. I den här artikeln dyker vi lite djupare för att se några exempel på SD:s miljöpolitik.

Minskade statliga satsningar

Om vi inleder vår granskning med Sverigedemokraternas förslag till miljöbudget i riksdagen för åren 2017-2020 så ser vi att SD vill minska anslagen till miljö- och naturvård med nästan 2.3 miljarder kronor 2017 och ytterligare 1.9 miljarder per år till 2020. Det innebär en total minskning av miljöbudgeten med nästan 8 miljarder kronor över de kommande fyra åren.

sd
Ur SD:s budgetförslag från 2016. Kolumnerna till höger visar skillnader i miljoner kronor jämfört med regeringens budget under 2017, 2018, 2019 och 2020

I sin budgetmotion skriver man bland annat om regeringens förslag att:

Mot bakgrund av detta är Sverigedemokraterna avvaktande till vissa satsningar på ”klimatet”. Det är att betrakta som slöseri i en situation där listan på mer trängande behov är mycket lång.

Att kalla satsningar för att begränsa de potentiellt katastrofala effekterna av globala klimatförändringar för ”slöseri” är ett förbluffande uttalande. Att det skulle finnas en mycket lång lista av mer trängande behov än detta är också rätt tvivelaktigt.

I en debattartikel från 2015 skriver Sverigedemokraternas näringspolitiske, tidigare miljöpolitiske, talesperson Josef Fransson att ”Sverige bör hålla nere utsläppen men definitivt inte till vilket pris som helst”. Det märks tydligt i deras budgetmotion att priset de är beredda att betala är lågt.

Klimatskepsis

Ett flertal sverigedemokratiska riksdagsledamöter, lokalavdelningar och medlemmar har uttalat sig skeptiska till att människor skulle ha någon som helst påverkan på klimatet, något som webbsajten Supermiljöbloggen vid ett flertal tillfällen har uppmärksammat. Bland annat har uttalade klimatförnekare haft ett direkt inflytande över flera förslag, debattartiklar och riksdagsinlägg samt föreläst för riksdagsledamöter.

I den tidigare nämnda debattartikeln från 2015 så skriver även Josef Fransson att:

Vår uppfattning skiljer sig dock från övriga riksdagspartier då vi faktiskt tagit oss tid att sätta oss in noggrant i klimatvetenskapen och tagit ställning därefter, i stället för att bara följa strömmen. Då inser man snart att det inte finns något linjärt samband mellan temperatur och CO2, vilket inte minst 17 år utan någon uppvärmningstrend visat, trots att vi släppt ut mer än någonsin. Snarare säger detta att vetenskapen har mycket kvar att utforska och att de värsta klimatlarmen överskattats.

Även om det inte är ett rakt ut förnekande av klimatförändringarna så visar det på en klart tveksam inställning till klimatforskning. Påståendet innehåller även felaktigheter då temperaturerna visst har höjts under tidsperioden som nämns.

Lågt rankade förslag

I EU röstade Sverigedemokraterna i slutet av 2014 för att öppna upp möjligheten att slopa kravet på märkning av oljesand, vilket kritiker menar öppnar upp möjligheten för EU att importera oljesand från Kanada. Det är bara ett av många problematiska beslut på miljöområdet som SD har stött i Europaparlamentet.

I en riksdagsmotion från oktober i år så yrkade SD på att miljöorganisationers möjlighet att överklaga beslut som grundas på miljörelaterad lagstiftning ska minska, något som enligt Naturskyddsföreningen skulle vara mycket problematiskt.

I Naturskyddsföreningens ranking av riksdagspartiernas miljöpolitik under 2010-2014 kom Sverigedemokraterna sist. Även i rankingen som gällde deras vallöften för denna mandatperioden kom de sist med 0% (!) positiva svar. Lika dåligt slutade man i WWF:s ranking, där de endast fick 7/30 poäng möjliga, hälften så många som nästjumbon KD.

Intressant att notera är även att Sverigedemokraternas hemsida under fliken ”Vår politik A till Ö” inte har något avsnitt gällande klimat eller miljö. De som kommer närmast är avsnitten ”Bensinskatt”, som de vill stoppa framtida höjningar av, och ”Kärnkraft”, som de vill bygga ut.

Sverigedemokraterna var även det enda partiet i Sveriges riksdag som röstade emot att ratificera det internationella klimatavtalet som slöts i Paris 2015, något som förbryllar eftersom de regelbundet påminner om Sveriges relativt små utsläpp i sammanhanget och vikten av att Kina och USA tar sitt ansvar i frågan. Hur vill de att det ska bli verklighet utan ett globalt avtal, kan man fråga sig?

Naturskyddsföreningens sammanställning från sin snabbguide inför valet 2014.

En komplett sammanställning av Sverigedemokraternas miljöpolitik är inte möjlig här och lämpar sig bäst från andra organisationer. Det är dock uppenbart redan från denna korta översikt att SD inte har en politik som är tillräcklig för att möta klimatförändringarna. Det är ett problem. Om inte klimatförändringarna bromsas så riskerar miljontals människor runt om i världen att tvingas lämna sina hem på grund av stigande havsnivåer, svält och stormar. Inte ett idealt scenario för någon, vare sig om man är den som tvingas fly eller om man inte vill ta emot flyktingar.

Granskning av systemkollapsen – Del 2 – BNP

av Thabo ‘Muso och Elias Lodin 

Sverigedemokraterna pratar om vad de kallar för en ”systemkollaps”. Det var tal om att samhället skulle tappa sina funktioner och problemen skulle öka. Det skulle bli kaos överallt. Motargument granskar nu om det är möjligt att det skulle kunna vara frågan om en ”systemkollaps” i vårt samhälle – eller ej.

Först granskade vi arbetslösheten  som inte kunde ses om en indikator på att Sverige befinner sig i eller är nära förestående en ”systemkollaps”. Vår granskning fortsätter med Sveriges BNP.

BNP står för bruttonationalprodukt. Det utgörs av värdet räknat i valfri valuta på alla varor och tjänster som produceras under en viss period.

Rekordåren

Mellan 1950 till 1976 steg BNP med 151%

Tidsperioden präglades inledningsvis av ett Europa som till stora delar hade sina fabriker och bostäder i ruiner och åkrar skövlade, med tiotals miljoner dödade och ytterligare tiotals miljoner svårt sårade människor. Ett Europa vars arbetskraft till stora delar låg i gravar eller på sjukhus. Ett Europa med förstörd infrastruktur, administration och tiotals miljoner flyktingar. Europa behövde byggas upp igen, men arbetskraften var till stora delar utplånad.

Sverige var ett av få länder på kontinenten som hade en intakt industri och en oskadad arbetskraft med intakta bostäder i dess närhet. Beställningar av stål, trä, papper och många andra varor staplades snart upp till taken. Våra industrier sprutade ut allt fler varor och behovet tycktes ett tag nästan vara omättligt.

Sverige, som hade varit ett land som hundratusentals människor flyttat ifrån, blev nästan över en natt ett land som hundratusentals människor flyttade till och då inte minst från Finland, Tyskland, Grekland, Italien och därefter Turkiet. Fram till 1970 var tyska invandrare den tredje största gruppen utrikesfödda personer som flyttade till Sverige.  Utan dem hade Sverige inte kunnat skapa det välstånd som nu höll på att bygga ett nytt svenskt samhälle.

Den moderna svenska välfärdsstaten byggdes upp tillsammans med bostäder för miljontals svenskar och invandrare som flyttade in till tätorterna.

Det är denna period som är känd som ”rekordåren”.

Rekordåren 1950 – 1976 Källa: SCB

I den första oljekrisens spår 1976-1977

Mellan 1976-1977 minskade BNP med 3,4 % år 1977, räknat utifrån 1950 års BNP. Jämfört med 1976 års BNP, minskade BNP år 1977 med med 1,3 %.

Rekordåren var över och på dem följde en kort nedgång i svensk BNP som fortfarande dominerades av industriproduktion.

En annan ny ekonomisk faktor var oljans ökade betydelse för ekonomin i Sverige och i resten av världen. Olja dominerade energiproduktionen vid uppvärmning av hem, fabriker och givetvis även transporter med motorfordon.

Minskad produktion och oljeembargo från flera oljeproducerande länder drabbade mot slutet av rekordåren även Sverige. Efter drygt två decennier hade Europa även hämtat sig från det värsta av andra världskrigets nästan gränslösa förstörelse.

Industrier, städer och vägar i Europas länder var återuppbyggda och en ny generation européer kom in på arbetsmarknaden. Slutligen började en viss produktion från fattigare länder, som skapats från forna europeiska kolonier, att konkurrera med västerländsk och därmed svensk industriproduktion.

i-den-forsta-oljekrisens-spar
i den första oljekrisens spår 1976 – 1977 Källa: SCB

Återhämtning 1977-1980

BNP ökade med 18,1% under åren 1978-1980, räknat från 1950 års BNP, eller med 7,3% räknat utifrån 1977 års BNP.

Slutet av 70-talet såg en viss återhämtning i svensk ekonomi som bland annat berodde på den svenska Riksbankens devalvering av den svenska kronan. Det medförde att det blev billigare att sälja svenska exportvaror.

Den motsvarande prishöjningen på importvaror till Sverige kompenserade mer än väl för de risker som Sverige hade tagit. Sveriges BNP fortsatte att stiga.

Återhämtning 1977 – 1980 Källa: SCB

I den andra oljekrisens spår 1980 – 1981

Under perioden 1980-1981 minskade BNP med 0,25%, räknat utifrån 1980 års BNP eller med 0,67% räknat utifrån 1950 års BNP.

Den svenska ekonomin fortsatte att drabbas av strukturella problem. Omvärldens konkurrens fortsatte hårdna.  Sverige var ett litet land med höga skatter som finansierade en ökande social välfärd. Teknikutvecklingen ersatte arbetaren i en allt högre takt.

Ökande konsumtionspriser för en svensk befolkning som vant sig vid högre levnadsstandard resulterade i konflikter mellan fackförbund och arbetsgivarföreningar. Det utbröt omfattande strejker.

Sveriges oljeberoende var fortsatt hög, och när flera oljeproducerande länder återigen minskade sin oljeproduktion drabbades även svensk ekonomi. Såväl 1974 som 1976 hade Sverige korta perioder av oljeransoneringar.

Oljebristen och de ökande priserna kombinerat med höga statsutgifter, höga skatter och låga inkomster fick Sveriges budgetunderskott att skjuta i höjden.

Kriser kring regeringsbildningar förvärrade läget ytterligare i svensk ekonomi. Skulle systemkollapsen inträffa?

I den andra oljekrisens spår 1980 – 1981 Källa: SCB

Det glada 80-talet

Under perioden 1981-1990 ökade BNP med 24,19% räknat utifrån 1981 års BNP. Eller med 64% räknat utifrån 1950 års BNP.

Det blev ingen systemkollaps. Svensk industri hade istället än en gång återhämtat sig och effektiviserats. Regeringar och riksdagen avreglerade valutarestriktioner som underlättade införseln av investeringskapital. Resultatet blev ett enormt inflöde av kapital som investerades och konsumerades av privata hushåll, näringsliv, stat och kommuner.

Sveriges satsning på kärnkraft och vattenkraft, gemensamt med en energieffektivare industri, hämmade valutautflödet och skapade tillgångar som kunde investeras på den inhemska marknaden.

Under ett av 80-talets år låg arbetslösheten till och med under en procent. Sverige levde i en köpfest som till stora delar finansierades med lån. Vanliga svenska hushåll bedrev allt större spekulationer på värdepapper och fastigheter. Längre semester, föräldraförsäkring och sjukersättning infördes. Pengarna tycktes aldrig ta slut.

Det visade sig även att Sverige inte längre enbart var beroende av ett stort antal industrijobb för att hålla arbetslösheten nere. En ny generation kom ut från universiteten och det svenska folket hade aldrig varit mer välutbildat. Under hela perioden fortsatte invandringen till Sverige att öka.

Tillväxten gjorde att perioden är känd som ”det glada 80-talet”.

Det glada 80-talet 1981 – 1990 Källa: SCB

Finanskrisen 1990-1993

Under perioden 1990-1993 minskade BNP med 3,9% räknat utifrån 1990 års BNP eller med 12% räknat utifrån 1950 års BNP.

Det finns ett talesätt som säger att ”om något verkar för bra för att vara sant, så är det förmodligen så”. Det stämmer delvis in på 80-talets ekonomiska utveckling. En ekonomi som visserligen baserades på reellt ökad effektivitet och produktion, men som samtidigt hade stora inslag av spekulation i ständigt ökade vinster. Spekulationen finansierades till stora del med lån. 

Förr eller senare kommer produktionen att överstiga både behovet och betalningsförmågan. När det händer går företag i konkurs och människor förlorar sina arbeten. Staten och kommunerna förlorar skatteintäkter. Statens tvång att bygga ut välfärden fortsätter samtidigt som kostnaderna till ersättningar till arbetslösa ökar.

Det blev konsekvenserna av 80-talets överhettade ekonomi. Sverige är ett litet land och påverkas därför mycket av internationella händelser. Tysklands återförening medförde enorma kostnader för de tyska regeringarna. De minskade därför Tysklands import från bland annat Sverige, men även andra länder.

Tyskland, som är Europas ekonomiska motor och hjärta, påverkade de andra länderna som försökte konkurrera om en minskad tysk importmarknad genom att sänka värdet på sina valutor. Det medförde att såväl fattigare länder, men även rika, som Sverige, fick sina valutor ständigt nerskrivna.

Det tidigare kapitalinflödet hade nu förvandlats till ett internationellt valutautflöde. Investerare ville placera sina pengar på säkrare marknader och med säkrare valutor. Den svenska kronan hamnade i fritt fall och snart följde hela den svenska ekonomin efter.

Den utlösande faktorn kom när svenska bankers utlåning till hushåll och företag, som saknade förmåga att återbetala skulderna, var nära att driva merparten av våra storbanker i konkurs. Något som i sig hade lamslagit hela näringslivet.

För första gången sedan 30-talets internationella ekonomiska depression var det till viss del befogat att tala om en hotande systemkollaps i Sverige. I början av 90-talet exploderade arbetslösheten till att bli en av de högsta i Europa. Vår statsskuld var redan hög och det budgetunderskott som finanskrisen hade förorsakat kunde på sikt ha försatt den svenska staten i statsbankrutt.

Samtidigt utbröt inbördeskriget i forna Jugoslavien vilket resulterade i den största flyktinginvandringen till Sverige sedan andra världskriget. Debatten kring 90-talets flyktinginvandring, präglades av påståendet att Sverige inte hade råd att ta emot så många flyktingar under sin värsta lågkonjunktur i modern tid.

Sverigedemokraterna använde det jugoslaviska inbördeskriget som ett exempel på att mångkultur i länder, enligt sverigedemokraterna inte fungerade. Samma parti som tryckte upp klistermärken med parollen ”Indianerna stoppade inte invandringen – idag sitter de i reservat”.

sd-klistermarke

Ett annat nytt politiskt  parti som kallade sig ”Ny demokrati” tog plats i riksdagen. Ny demokrati profilerade sig snart i den invandringspolitiska debatten genom att kräva en kraftigt begränsad invandring i allmänhet och flyktingar i synnerhet.

Ny demokratis sista partiledare Vivianne Franzén hävdade bland annat att bosniska flyktingar borde utvisas och att det inte fanns jobb åt bosnierna. Hon gjorde sig främst känd för att hävda att muslimer begår ”muslimska ritualmord på sina barn”.

Skulle detta bli slutet på svensk ekonomi och kanske även det svenska samhället?

Finanskrisen 1990 – 1993 Källa: SCB

IT-Boomen 1993-2007

Under perioden 1993-2007 ökade BNP med 59%, räknat utifrån 1993 års BNP. Eller med hela 187%, räknat utifrån 1950 års BNP.

Efter den korta men hårda ekonomiska krisen under 90-talets början blev Sverige inte sig likt igen. Sittande regeringar genomförde hårda sparpaket med försämrad välfärd. Ny lagstiftning tvingade kommuner att behålla sin budget i balans. Staten amorterade på sina skulder och regeringar blev varsammare med investeringar. Industrin fortsatte att effektiviseras, men krävde inte arbetskraft i samma takt.

Antalet universitetsutbildade i Sverige fortsatte samtidigt att öka allt snabbare. Något som både förbättrade effektiviteten i näringslivet, men med baksidan att det allt mer blev en nödvändighet för att vara anställningsbar.

År 1995 blev Sverige en medlem av Europeiska Unionen vilket, genom Schengen-avtalet, avskaffade tullar och införde fri rörlighet, förbättrade exporten och gjorde importen billigare. Den svenska kronan tilläts ha en rörlig kurs gentemot euron och dollarn, vilket bidrog till ökad ekonomisk stabilitet.

Två viktiga faktorer som påverkade världsekonomin var revolutionen inom informationsteknologin, samt den oöverträffade tillgången på internationellt kapital.

Expansionen av en global export-, import och kreditmarknad, med Kina som en av de nya stora exportörerna av billiga varor, köpare av teknologi och råvaruresurser, samt utlåning till världens banker, gjorde att tillväxten tog fart även i Sverige. Informationsteknologin gjorde att idéer, marknader, varor och kunder kunde knytas samman allt snabbare och generera mer pengar och affärer.

Svenska bilar blev liksom i övriga bilproducerande länder allt miljövänligare och Sverige övergick mer till andra energikällor.

Helt nya marknader för mobiltelefoner och persondatorer skapades och slogs dessutom samman med hjälp av internet. Det skapades även nya marknader för byggande och underhåll av hemsidor, betalning över internet och reparationer av datorer som fanns i alla hushåll och företag m.m.

Större delen av 90-talet och 2000-talet kom att bli en av de stora renässanserna i svensk ekonomi. Tillväxten utgjordes inte lika mycket av grundlösa spekulationer av kapital som på 80-talet, utan istället investerades och konsumerades det och saker blev mer bestående.

Ett oroande tecken var att arbetslösheten inte gick ner i samma takt som ekonomin gick upp. Ett annat var att 90-talskrisen hade medfört bestående inskränkningar i den sociala välfärden, såsom försämrade pensioner, sjukersättning och arbetslöshetsersättning.

Svenska staten drog därmed inte på sig nya skuldberg, men sektorer som utbildning, ersättningar till pensionärer och sjukskrivna förblev sämre än de hade varit tidigare.

IT – Boomen 1993 – 2007 Källa: SCB

Den globala finanskrisen 2007-2009

Under perioden 2007-2009 minskade BNP med 5,7% räknat utifrån 2007 års BNP. Eller med 28,8% räknat utifrån 1950 års BNP.

Den globala finanskrisen 2007-2009 var, liksom tidigare låg- och högkonjunkturer, en utomstående kraft som påverkade Sverige. Ur ett ekonomiskt perspektiv, kanske det mest intressanta med krisen, var att den trots sina fruktansvärda konsekvenser för omvärlden visade att Sverige och världen hade lärt sig viktiga läxor från 90-talets finanskris.

Finanskrisen förorsakades främst av spekulationer på den amerikanska fastighetsmarknaden som hade tappat all besinning. På grund av den starka amerikanska dollarn kunde amerikanska banker och finansinstitut låna pengar till en mycket låg ränta. Pengarna lånades sedan vidare till mindre kreditgivare, vilka i sin tur lånade ut pengarna till privatpersoner och hushåll, som sedan köpte fastigheter.

Ägarna av fastigheterna använde just fastigheterna som säkerhet för lånen och fastigheternas värde förmodades ständigt öka. En stor del av utlåningen skedde till privatpersoner som i längden saknade förmåga att betala räntor och amorteringar på sina fastighetslån. När betalningarna uteblev, förlorade allt fler husägare sina fastigheter och vräktes från sina hem.

Det skapade allt fler tillgängliga fastigheter i förhållande till fastighetsköpare. Det var samtidigt som den bristande betalningsförmågan ledde till indragna krediter till bolagen som lånade till fastighetsköpen. Utöver det sjönk samtidigt intäkterna till kreditgivarna. Den negativa cirkeln blev sluten.

Därefter drabbades snabbt allt större amerikanska banker. Följden blev att bankerna minskade sin utlåning till privata hushåll och företag. Arbetslösheten i USA sköt i höjden, konsumtion och skatteintäkter sjönk som en sten. Banksystemet och de större amerikanska industrierna var nära konkurs.

Minskad konsumtion i USA ledde även till att svensk export till USA och andra länder som drabbades av finanskrisen avtog. Det ledde  i sin tur till en snabbt sjunkande svensk BNP.

Räknat i rena kapitalförluster var finanskrisen i slutet av 2000-talet den värsta kris som drabbat Sverige sedan 30-talet.

Men det är här som det blir intressant. Sverige stod nämligen väl finansiellt rustat. Vårt land hade under en lång tid amorterat på sin statsskuld. Kommunerna var i lag tvingade att anpassa sina finanser efter sina utgifter och vice versa. Faktumet att svensk välfärd inte var lika omfattande som tidigare i modern tid hade drabbat många enskilda, men det medförde även mindre fasta kostnader som belastade ekonomin i kristider.

Världens industriländer hade lärt sig av tidigare globala kriser och drev därför igenom gigantiska räddningspaket för näringslivet. Oavsett hur befogad kritiken mot räddandet av rika bolag utan motsvarande återkrav i bättre tider var, så hindrade räddningspaketen ett sammanbrott i global och nationell handel.

De svenska statsfinanserna var relativt stabila innan finanskrisen. Tack vare det kunde krispaket finansieras med lätthet och stoppa de värsta följderna på den svenska kapitalmarknaden.

Den globala finanskrisen fick för Sveriges del lite av samma effekt som den där bilen som kör förbi dig, mycket nära, i hög hastighet. Du kunde ha blivit påkörd. Du kunde ha dött eller invalidiserats på ett ögonblick. Men du klarade dig utan en skråma och drabbades mest av chocken över vad som kunde ha hänt. Sverige kom undan med blotta förskräckelsen.

Därefter fortsatte den svenska ekonomin och BNP:n mot allt mer spektakulära höjder.

Invandringen till Sverige, som huvudsakligen utgjordes av flyktingar och deras anhöriga, fortsatte att öka under perioden.

Den globala finanskrisen 2007 – 2009 Källa: SCB

Återhämtning 2009-2011

Under perioden 2009-2011 ökade BNP med 8,8% räknat utifrån 2009 års BNP. Eller med 41,9% räknat utifrån 1950 års BNP.

Det visade sig snart att den globala finanskrisen främst var ett internationellt problem men som inte drabbade Sverige långsiktigt. Arbetslöshet, ytterligare nedskuren välfärd och andra ekonomiska problem drabbade svenska hushåll, men inte på ett sätt som systematiskt hotade vårt samhälle.

Återhämtning 2009 – 2011 Källa: SCB

Svensk tillväxt fortsatte att öka, men försiktiga företag och ett näringsliv allt mindre beroende av arbetskraft, ledde till att arbetslösheten sjönk långsamt.

Tillbakagång 2011-2012

Under perioden 2011-2012 minskade BNP med 0,28% räknat utifrån 2011 års BNP. Eller med 1,4% räknat utifrån 1950 års BNP.

Tillbakagång 2011-2012 Källa: SCB

Tillbakagången i svensk BNP under åren 2011-2012 var så kortvarig och liten, att den i ett historiskt perspektiv inte är värd att nämna mycket mer än som en fotnot.

Vår bästa tid är nu – 2012 – ?

Under perioden 2011-2015 ökade BNP med 8,1% räknat utifrån 2009 års BNP. Eller med 41,7% räknat utifrån 1950 års BNP.

De senaste få åren har visat en tillväxt till en nivå som Sverige aldrig har befunnit sig på och det på flera sätt. Både i kronans nominella värde men även i reell tillväxt. Sverige har samtidigt ekonomiska problem och utmaningar.

Fast mot bakgrund av Sveriges ekonomiska utveckling, befinner vi oss i, eller är vi på väg mot, en systemkollaps?

Det är en fråga som vi kommer att fortsätta granska i våra kommande artiklar.

Återigen kan konstateras. Invandringen till Sverige, mestadels flyktingar och deras anhöriga, fortsätter att öka.

Sammantaget kan sägas om Sverige rent ekonomiska läge, att vår bästa tid är helt enkelt nu.

Såhär har Sveriges BNP utvecklats, se video:

Källor:

Statistiska centralbyrån – Ekonomifakta (graf)

Statistiska centralbyrån – Bruttonationalprodukten

Terminologi – afrofobi

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på dominionism/kristna högern. Vi fortsätter med afrofobi.

I Afrofobi. En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige, utgiven av Mångkulturellt centrum står följande att läsa om afrofobi:

Begreppet afrofobi syftar på en fientlighet mot människor som
har sitt ursprung i subsahariska Afrika och som tillhör den afrikanska diasporan. Denna fientlighet kan ta sig uttryck i verbala kränkningar, rumsliga utestängningar och fysiska angrepp liksom i rasdiskriminering på arbets- och bostadsmarknaden.

I Sverige finns ungefär 180 000 afrosvenskar. Ungefär 60 % av dessa är födda utomlands, och 40 % är således födda i Sverige. Afrofobi bygger på en rasistisk föreställning om att människor med afrikanskt ursprung är mindre värda än andra människor. Konsekvenserna av afrofobi är förödande, och samtidigt utgör de ett hot mot våra grundläggande demokratiska rättigheter.

Begreppet ”ras” saknar vetenskapligt stöd, och det är ett förlegat förfarande att dela in människor hierarkiskt utifrån ”raser”. Afrofobi, dvs hat, rädsla, fördomar och diskriminering gentemot människor med afrikanskt ursprung har i Sverige, precis som i många andra delar i världen, en historisk kontext. I den historiska kontexten ingår föreställningar om att vissa människor är biologiskt och/eller kulturellt överlägsna andra. Dessa föreställningar är generaliserande, svepande och grundlösa.

En del av det europeiska kulturarvet

Afrofobin i Sverige har en lång historia. Under flera hundra år har människor med afrikanskt ursprung betraktats underlägsna svenskar och andra vita européer. De stereotypa föreställningarna är väldokumenterade. Vi kan läsa om dem i barnböcker, läroböcker, uppslagsverk, reseskildringar och vetenskapliga skrifter, där det ges prov på mer eller mindre utförlig afrofobisk människosyn.

Afrofobin utgör, utifrån denna kontext och i likhet med antisemitism, islamofobi och antiziganism, en del av ett bredare europeiskt kulturarv.

Slaveri i Afrika

Vid sidan av att slaveri, i större eller mindre utsträckning, har funnits på alla kontinenter och in i modern tid, bör vi kika närmare på slavhandeln från Afrika.

Slavkaravanerna började sannolikt under tidigt 800-tal f Kr, då fenicier från det nutida Libanon grundade Karthago. De exporterade vin och olivolja samt introducerade järnsmide i Västafrika. I utbyte fick man bl a slavar och guld.

Efter ca 600 år övertogs slavhandeln av greker och romare, vilka i sin tur fortsatte slavhandeln i drygt 900 år, då araberna tog över branschen.

Slaveri och europeisk kolonialism

Under 1400-talets senare delar uppstod en kapplöpning bland europeiska stater bestående i att erövra och kolonisera i andra delar av världen, framför allt Afrika. Syftet var att skaffa sig naturtillgångar, arbetskraft och mark.

Den riktigt stora skillnaden med s k ”europeisk” slavhandel är att den var betydligt större i omfattning och dödlighet, jämfört med slavhandeln från Afrika dessförinnan. Slavhandeln över Atlanten introducerade nämligen storskaligt slaveri i ett relativt tätbefolkat Västafrika, kombinerat med etableringen av storskalig plantagedrift och gruvnäring i de amerikanska kolonierna. Gruvor och plantagearbete ledde till större dödlighet än småskaligt slaveri i hushåll eller familjejordbruk, som slavar i större utsträckning användes till i Mellanöstern.

Fler slavar från Västafrika som dog i kolonierna ökade efterfrågan på fler slavar. Fler européer som efterfrågade mer bomullskläder, tobak och socker, ökade efterfrågan på slavar. Fler slavar ledde till fler slavräder och särskilt i Västafrikas tätbefolkade regioner, till fler döda i slavkrig och transporter till Västafrikas kuster. Upp till 50% av alla svarta afrikaner som dog relaterat till slavhandeln, tros ha dött som följd av slavräder, krig och transport till slavskeppen.

Slavhandeln till de amerikanska kontinenterna pågick från sent 1400-tal till en bra bit in på 1800-talet. Det transatlantiska slaveriet anses vara ett av historiens mörkaste kapitel. Över 15 miljoner barn, kvinnor och män föll offer för den nära 400-åriga transatlantiska slavhandeln.

Slaveriets rasism

Den andra viktiga förändringen med den transatlantiska slavhandeln, var att svarta människor närmast kom att bli synonymt med slavar i en västerländsk kontext.

Redan runt 1500-talet började man utveckla fiktiva, men existerande, rasdefinitioner. Det primära syftet var att dra tydliga gränser mellan vilka som lagligen fick förslavas och vilka som det blev kriminaliserat att förslava. ”Vita” fick inte bli slavar i det kristna Europa, medan däremot ”svarta”, och för den delen andra definierade grupper, fick förslavas.
Slavery19Varje år den 25 mars, under the International Day of Remembrance for the Victims of Slavery and the Transatlantic Slave Trade, hedras slaveriets offer. Denna dag används också till att uppmärksamma, och medvetandegöra, farorna med rasism och fördomar idag.

Sveriges inflytande

Sverige var en del av kolonialismen och slaveriet. Vi bidrog med handelsfort och slavskepp utmed Afrikas västkust. Vi hade en betydande roll i implementeringen av slavhandel under 1600-talet i det som idag är Delaware, USA. Mellan 1784 och 1878 var den karibiska ön St Barthélemy i svensk ägo. Ön hyste en frihandelshamn för bl a slavskepp. Det svenska järnet hade en central roll i den amerikanska slavhandeln och vi gynnades av handeln, ekonomin och maktförhållande mellan Europa och kolonierna.

Svensken Carl von Linné var den som först delade in människan i olika ”rastyper”. Denna indelning kom att ligga till grund för senare rasbiologi, med Sverige som föregångsland.

Diskriminering och hatbrott med afrofobiska motiv

I samhället utsätts afrosvenskar i Sverige för såväl strukturell diskriminering som institutionell rasism. Vi vill gärna intala oss att synen på människor med afrikansk härkomst har förändrats, att den har blivit bättre. Tyvärr är kränkningar och diskriminering vardag för många afrosvenskar.

Hatbrott med rasistiska/främlingsfientliga motiv är de vanligaste hatbrotten i Sverige. Inom denna kategori är hatbrott med afrofobiska motiv, med god marginal, vanligast förekommande. Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) 2014 anmäldes 1 075 hatbrott med afrofobiska motiv i Sverige. Gissningsvis finns, liksom för andra typer av brott, ett stort mörkertal.

Afrosvenskar är utsatta för strukturell diskriminering i Sverige. De är den ”etniska” minoritet i Sverige som har högst arbetslöshet. De är också den minoritet i Sverige som i störst utsträckning är överutbildad i relation till vilka jobb de har. Afrosvenskar är den minoritet med högst överrepresentation i segregerade låginkomstområden.

Det finns forskning som stödjer att afrosvenskar utsätts för vardagsrasism, genom såväl verbala som fysiska kränkningar samt genom negativ särbehandling. Marginaliseringen och stigmatiseringen av afrosvenskar är utbredd i många delar av samhället.

Erkännandet av begreppet afrofobi

Begreppet afrofobi är internationellt erkänt genom EU-Parlamentets Hearing on Afrophobia samt rapporter från European Agency for Fundamental Rights (FRA). European Network against Racism (ENAR) ser som sin uppgift att utveckla och realisera en handlingsplan mot afrofobi. ENAR har publicerat en rapport, kallad ”Invisible Visible Minority – Confronting Afrophobia and Advancing Equality for People of African Descent and Black Europeans in Europe”.

År 2001 ägde en internationell konferens mot rasism rum i Durban, Sydafrika. I mångt och mycket ligger denna konferens till grund för att begreppet afrofobi är vedertaget i FN, vilket står att finna i en resolution antagen av såväl FN:s råd för mänskliga rättigheter som FN:s Working Group of Experts on People of African Descent. Afrofobi har, av FN:s generalförsamling förklarat åren 2015-2024 som det internationella årtiondet för människor av afrikansk härkomst.

Hatet mot svarta är ytterligare ett exempel på att vi inte har lärt oss av historien. Att människor fortfarande väljer att diskriminera, kränka och utöva våld mot andra människor enbart mot bakgrund av etnicitet är inget annat än fördomsfullt, rasistiskt och vidrigt.

Det finns många former av rasism. Rasismen mot svarta är fortfarande utbredd. Vi bär alla en skuld i att hatet och fördomarna gentemot afrosvenskar är vanligt förekommande i Sverige. Det går inte att blunda för fakta och statistik. Vi har alla ett kollektivt, och individuellt, ansvar för att bekämpa fördomar, diskriminering och hat i samhället.

Att blunda för rasismen, att inte reagera, agera och protestera då vi bevittnar den är att ge rasismen ett existensberättigande. Att vara tyst är att ge sitt samtycke.

Vi får aldrig tystna.

Vad sägs om att vi, en gång för alla, begraver ”N-ordet”? Det finns inga undanflykter kvar.

Källor:

Forum för Levande Historia: Afrofobi
Mångkulturellt centrum: Afrofobi – en kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige
Ras – ett icke-koncept

Lästips:

Tillsammans kan vi
”Allas lika värde”?
”Det har ju alltid hetat så!”
A History: The Construction of Race and Racism

 

Mänskliga skyldigheter

Vi människor har en stark tro på vår goda, hjältemodiga sida. Vi tar den gärna för självklar. Och vi tänker ofta att det är det osjälviska agerandet –  hjältemodet – som gör oss just mänskliga, som skiljer oss från andra varelser. Men hur handlingskraftiga är vi egentligen? Hur bra passar hjälterollen, när det kommer till kritan?

Vi börjar i New York för ca 50 år sedan: 

En ung kvinna, Kitty Genovese, attackerades med kniv på öppen gata en bit utanför sitt hem. Gärningsmannen högg Kitty upprepade gånger. Vid två tillfällen lyckades hon slita sig loss, men gärningsmannen hann ikapp henne båda tillfällena. Det brutala mordet pågick i drygt trettio minuter och som om knivattackerna inte vore nog – i slutskedet våldtog gärningsmannen henne. Det måste ha varit fasansfullt.

Men det anmärkningsvärda i detta fallet var inte själva överfallet och graden av våld – även om det var synnerligen brutalt. Det anmärkningsvärda var det stora antal vittnen som såg och/eller hörde överfallet, utan att på något sätt agera för att avstyra situationen, inte ens när gärningsmannen kom ikapp henne – två gånger. Ingen kontaktade polis, eller bad någon annan göra det. Först när Kitty låg döende i sin egen entré, kom en äldre dam fram till henne och höll om henne.

När det kom fram hur många vittnen som fanns och att de inte agerade, uppstod många frågetecken. Åskådarna intervjuades noggrant av vetenskapsmän och forskare för att komma underfund med hur det var möjligt att ingen ingrep. Det visade sig att de flesta trodde att någon annan skulle ingripa, och att man inte såg det som sitt ansvar att göra något. Vetenskapen undersökte liknande fenomen, och kunde se att fenomenet gäller i större sammanhang också, t ex mellan organisationer och nationer.

Beteendet uppkallades efter offret, och man talar idag om  ”Genovese Syndrome” eller  ”åskådareffekten”:

Ju fler människor som bevittnar en händelse, desto mindre är sannolikheten för att någon ska ingripa. Alla tror att någon annan ska göra något och förblir därmed passiv. Sannolikheten för ett ingripande ökar, paradoxalt nog, om vittnet är ensamt.

Idag pågår ett internationellt Genovese Syndrome!

I dag pågår den största flyktingkatastrofen i människans historia. Det är fler människor på flykt nu än under andra världskriget. Många av de flyende tar riktning mot västvärlden; Europa, USA, Kanada. Precis som Kitty Genovese, befinner de sig ensamma i sin flykt. Många drunknar i Medelhavets vågor, och de som klarar flykten och når någon av de europeiska ländernas stränder kan nu se fram emot en deportering tillbaka till Turkiet.  Likt vittnena till Kittys mord, tittar EU stilla på när människor på flykt försöker ta sig över Medelhavet. Handlingskraften är bortblåst. De flesta nationer talar gärna om vilket ansvar som andra har – man förväntar sig att andra har ett ansvar, något man inte själv anser sig ha. Likheten med vittnena till Kittys mord är slående. Det är samma typ av agerande – åskådareffekten på internationell nivå.

Inte många politiker talar längre högt om asylrätt och mänskliga rättigheter. Och visst är det på sin plats nu att sluta tala om mänskliga rättigheter!

maxresdefault
Foto av Kitty Genovese (1961)

Jag vill lyfta blicken från de flyende, från alla dessa miljontals ”Kitty Genovese” som flyr och gång på gång blir attackerade, allt under stilla betraktelse av oss passiva åskådare. Det är dags att ställa åskådarna, oss själva, till svars. Låt oss skärskåda oss själva. Vi behöver alla hjälpas åt att ta oss över konflikter och konkurrens (verklig såväl som inbillad) mellan olika grupper. Det är dags att sluta rättfärdiga vår, Sveriges och Europas, passivitet med påhitt och lögner. Inte för att vi, som tittar på, bryter mot någon lag. Vi bryter mot något annat, något djupare. Vi bryter mot medmänsklighet och mot grundläggande mänskliga förväntningar. Vi bryter också mot den internationellt överenskomna Konventionen om mänskliga rättigheter.

För att kompensera detta förklarar vi bort våra handlingar med allt mer fantasifulla historier. Några har till och med lyckats lura i sig själva att det är de flyende som är det verkliga hotet!

Vi har rättigheter – och skyldigheter

Vi behöver se situationen så som den verkligen är. Det handlar om människor. Om barn. Om ungdomar. Om vuxna. Om gamla. Om människor som är på olika ställen i sin livsbana, och som behöver en trygg plats att fortsätta leva på. Alternativet – att sluta leva – är oerhört. Vi måste förstå att vi har i vår makt att rädda dessa liv.

Vi kan inte längre tala om de mänskliga rättigheterna. Dessa rättigheter kan inte fungera om det inte också finns en skyldighet för åskådarna runtom att upprätthålla och respektera rättigheterna. En skyldighet att agera. Att aktivt räcka ut en hand, att aktivt föra den hotade i säkerhet. Det är denna skyldighet måste vi tala om. Vi kan inte längre sitta still i den passiviserande åskådareffektens klor.

Vi har alla skyldigheten att leva upp till rättigheterna.

Att hitta handlingskraft är ibland svårt. Särskilt när man är övertygad om att ”någon annan” kommer att göra något. När man tänker att det inte angår mig, det är inte mitt bekymmer. Cynismen och åskådareffekten har oss alla i sitt kalla grepp. För att komma ur det och känna att det här angår faktiskt mig och att förstå att jag kan göra något, kan det hjälpa att påminna sig om det som den här texten inleddes med: att det som gör oss människor just mänskliga, är vår omtanke om andra, vår osjälviska sida, vår inre superhjälte.

Så  – för att finna handlingskraft och mod – välj ut en superhjältedräkt som passar dig. Det finns flera att välja mellan: Amnesty, Röda Korset, Rädda Barnen, Human Rights Watch, Läkare utan gränser, Ingen Människa Är Illegal, Folkkampanj för Asylrätt, med många flera.

Hjälp dina medmänniskor. Och känn din inre mantel fladdra!

 

Relaterade länkar:
Winston Moseley, who killed Kitty Genovese, dies in prison at 81

Behöver vi även mänskliga skyldigheter?