Etikettarkiv: EU

Strömmar av klanmänniskor

Lars Åberg har skrivit att antirasister är rasister. Det är förstås en åsikt han har rätt att ha, och upp till var och en att ta på allvar eller låta bli.

Men i artikeln framför han även följande:

”Den pågående migrationsströmmen till Sverige stärker sannolikt grupptänkandet eftersom många nyanlända kommer från samhällen med klanstrukturer, där släkt, rötter och religioner skänker det reella eller upplevda skydd som staten inte förmår.”

Och i en artikel som handlar om något helt annat lyckas han därmed smyga in en helt overifierad myt om att Sverige invaderas av klanmänniskor. Denna länk sprids nu helt utan att ifrågasättas av personer en bra bit från ultranationalisterna.

Men sedan EU slöt sig julen 2015 finns knappt några ”strömmar” att tala om.

Under första halvåret i år sökte 11 423 personer asyl i Sverige, och vi vet av erfarenhet att ungefär hälften av dem får stanna. Den i särklass största gruppen var syrier. Därefter fördelar de sig som nedan.

asyl

Samtidigt beviljades 38 400 personer uppehållstillstånd helt utan asylrelation för att i huvudsak arbeta, studera eller gifta sig med någon här. Till dessa kommer EU-medborgare, som inte längre registrerades, men som baserat på tidigare års statistik är dryga 20 000 om året, eller 10 000 på ett halvår.

Så närmare femtiotusen personer migrerade till Sverige helt utanför asylsystemet under januari till juni, och av de kanske sextusen asylsökande som kommer att få stanna i Sverige är det, baserat på tabellen ovan, långt ifrån alla som kommer från den sortens klansamhällen som Åberg syftar på – den där det förekommer att människor i vissa fall, långt ifrån alltid, sätter klanen framför lagen.

Här slutar motargumentet. Det som baseras på fakta.

Här börjar vår subjektiva analys.

Det pågår sedan länge en avhumanisering av människor som flyttar till Sverige. I små, små steg blir det alltmer streamline, comme-il-faut, att, i bisatser, i sidokommentarer, påstå att invandrare är ociviliserade. Som om den som kommer från ett land där det finns ”klantänk” för alltid är dömd att inte fungera i Sverige. Och vi som är vänner till eritreaner, somalier och afghaner som är fullt integrerade och helt laglydiga med på sin höjd ett förstärkt familjeansvar blir bara förundrade.

Det finns helt säkert människor som just nu flyttar till Sverige och som har ett osunt klantänk och aldrig kommer att ändra sig. Hur många är de? Tiotals? Hundratals? Låt oss säga tusen på ett halvår, fast det är högt räknat. Kommer dessa tusen personer verkligen att förändra hela det svenska samhällets tankemönster?

Vi behöver ständigt hjälpas åt att ifrågasätta och faktagranska den här sortens mytspridning.

 

Det nationalistiska samhället

”Det är uppenbart att många av de problem den svenska skolan i dag brottas med är en direkt följd av att det en gång trygga och homogena svenska samhället nu ersatts av ett hårt, kallt och segregerat mångkulturellt samhälle”

(Motion till Riksdagen av SD-topparna Richard Jomshof och Mattias Karlsson)

Det är inte ovanligt att Sverigedemokraterna beskylls för att vara ett enfrågeparti och att ett stopp för invandringen skulle vara något sorts politiskt slutmål för partiet. Med tanke på nyhetsrapporteringen kring SD är detta inte något konstigt, det är dock beklagligt att den fulla omfattningen av partiets ideologi inte får mer uppmärksamhet i den politiska debatten.

Att SD inte är ’ett parti som alla andra’ beror inte bara på de oräkneliga rasistiska, homofoba och allmänt förvirrade uttalanden som partiets företrädare häver ur sig, de är inte att parti som de andra i riksdagen eftersom att de baserar sitt samhällsbygge på helt andra premisser.

Nationalism med ambitioner

Då SD vuxit mycket snabbt de senaste åren har de säkerligen attraherat många som inte tänkt så mycket längre än att de kraftigt vill begränsa invandringen, men stommen i partiets politik, främst representerad av partiets ledning, utgörs alltjämt av en nationalism som har mer långtgående ambitioner än att stoppa asylinvandringen.

Niklas Orrenius på Dagens Nyheter har länge försökt lyfta diskussionen kring Sverigedemokraterna till det mer övergripande och ideologiska planet och det är en ansats som fler journalister och debattörer borde ta efter (en givande diskussion med Niklas Orrenius kring detta ämne går att ta del av i avsnitt 76 av Inte rasist men’s podcast).

Karl XII-statyn i Kungsträdgården

”När jag ser statyn av Karl XII i Kungsträdgården som pekar österut… det känns. Det handlar om samhörighet med dem som kämpade i hans armé, som gett sitt blod och svett för Sverige.”

Jimmie Åkesson (Sydsvenskan 2007)

Karl XII:s armé bestod av människor med väldigt olika bakgrund, bland annat från grupper som SD idag inte anser har en ”svensk” identitet, och att det därför blir lite motsägelsefullt att Åkesson framhåller denna brokiga – mångkulturella – skara som en förebild han känner särskild samhörighet med, samtidigt som han förkastar mångkultur här och nu.

SD och mångkulturen

En av de mest centrala utgångspunkterna i Sverigedemokraternas politik är övertygelsen om att det är omöjligt för människor med olika kulturella bakgrunder att tillsammans skapa och upprätthålla välfungerande samhällen. Som en konsekvens av detta är det således ”(…)önskvärt att staters geografiska gränser sammanfaller med folkets utbredning.” (Björn Söder i DN 2014-12 14). Nu är det tyvärr så för SD att människor tenderar att röra på sig, och har så gjort under tusentals, ja hundratusentals, år. Enligt den nationalistiska logiken blir då den första naturliga åtgärden att helt enkelt hindra människor från andra länder att bosätta sig i Sverige. Allt enligt någon sorts graderad skala där de som uppfattas som mest ”främmande” ska prioriteras högst och motverkas mest.

Det är någonstans här som den politiska debatten kring Sverigedemokraterna har parkerats, vilket är beklagligt eftersom så mycket av det som utgör faran med partiet kan utläsas i dess vidare ambitioner.

En stor del av de samhälleliga förändringar SD vill genomföra riktar sig, föga förvånande, mot invandrare. Det handlar t ex om slopad hemspråksundervisning, indraget stöd för olika kulturföreningar eller införandet av ett så kallat ’repatrieringsbidrag’. Det är lätt att avfärda lagförslag om att invandrare ska svära trohet mot kungen som tokerier, men anledningen till att det låter som en knasig idé för de allra flesta är att man inte delar Sverigedemokraternas nationalistiska grundsyn på hur ett samhälle bör utformas.

”Också många svenskar skulle behöva utsättas för assimileringspolitik”

Jimmie Åkesson (i en intervju med Dagens Samhälle 2013)

Nationen kommer först

Utifrån den nationalistiska synen på samhället är förslaget om att invandrare ska svära trohet mot kungen fullt logiskt. Medborgare är inte i första hand fria individer i ett rättssamhälle som bygger på vissa okränkbara principer. Det är nationen som kommer först, alltid. Upprättandet av ett samhälle präglat av nationalism berör inte heller endast invandrare, personer med föräldrar födda i ett annat land eller andra människor som Sverigedemokraterna anser vara särskilt skrämmande. Alla ska vi vara väktare i nationens tjänst, ständigt präglade av någon sorts nedärvd pliktkänsla.

Det ekonomiska stödet till landets världskulturmuseer ska kraftigt minskas, anslagen till bland annat Skansen och Nordiska museet ska ökas. Medborgarna ska fostras i den nationalistiska andan och ett samhälle fritt från ’dekadens’ (ofta symboliserat av Pride-festivalen) ska upprättas. Sverigedemokraternas Sverige ska befolkas av kärnfamiljer som går på Skansen, inte alternativa familjebildningar som ränner på Moderna museet.

För att uppnå detta är de mesta av de principer som kännetecknar en demokratisk och öppen rättsstat uppe för omförhandling. Nationen kommer först. Lyfter man blicken mot Europa finns exempel som visar på hur snabbt utvecklingen kan gå när nationalkonservativa partier får makten. Europaparlamentet röstade nyligen för att inleda ett så kallat ’artikel 7- förfarande’ gentemot Ungern med anledning av de inskränkningar i rättsstaten och demokratin som landets regering genomfört. Endast två svenska ledamöter röstade emot åtgärden, vilket parti de tillhörde kan nog alla som läser den här texten räkna ut.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

 

Källor

Aftonbladet: Martyren

Sydsvenskan: Sd-ledaren har tagit plats i rampljuset

Dagens Nyheter: Den leende nationalismen

Expo: Så vill SD ”försvenska” Sverige

Europaportalen: Europaparlamentet tar fram hårdhandskarna mot Ungern

Expressen: 9 saker vi inte ska glömma att Sveriges andre vice talman sagt och gjort

Marockanska ensamkommande: 3 promille av dem som får stanna

48 av 50 marockaner som sökt asyl som ensamkommande var vuxna, heter det i SvD, efter att ett memo dykt upp som visar att av de som skickats tillbaka efter att ha ”ratats” av Sverige hade så många ljugit om sin ålder.

Och nyheten har spridits som bevis för två påståenden:

a) De som söker asyl som ensamkommande (hela gruppen, inte bara marockaner) ljuger
b) Sverige beviljar UT som ensamkommande till dessa män (trots att det handlar om dem Sverige valt att skicka tillbaka)

Vill vi på Motargument påstå att ingen som ljugit om sin ålder får stanna, eller att det aldrig förekommer att syrier eller afghaner ljuger? Nej.

Rättsmedicinalverket har kommit fram till att av dem som Migrationsverket bedömt kunna vara vuxna var de facto tre fjärdedelar också det. Men det vi påstår är att marockanernas situation inte kan användas som bevis för någonting.

Exempel på personer som skrivit om marockanerna:

1.

2. Staffan Danielsson menar att detta ”belägger och förstärker […] att 30 %, eller mer, av de som Sverige de senaste åren givit asyl som barn […] har varit vuxna män”. Staffan kan självklart ha rätt i sin tes. Eller fel. Men ”memot” som beskrivs i artikeln är inget bevis alls.

3. Även NyheterIdag har skrivit en artikel på ämnet.

Men marockanska killar/män är inte flyktingar eller skyddsbehövande. De är gatubarn, och de använder en asylansökan som ett verktyg för att slippa lämna landet. Deras situation är mycket olik övrigas.

Jämför gärna med syrier, den näst största gruppen ensamkommande. Incitamentet för en 20-årig syrier att ljuga om sin ålder har länge varit obefintligt. Hen får stanna ändå, och att låtsas vara minderårig med god man och inlåsning på HVB-hem eller familjehem och kontroll är bara besvärligt. Därmed inte sagt att det inte förekommer. Men situationen är en helt annan än för gatubarnen.

Migrationsverket redovisar tydligt hur ynka få av de marockanska ynglingarna som sökt asyl som ensamkommande som faktiskt beviljats uppehållstillstånd. Gå in under Statistik, och kolla filen ”Avgjorda asylärenden”, fliken ”Ensamk barn – Unacc minors” och sök upp raden ”Marocko” för respektive år. Eller nöj dig med vår sammanställning.

 MAROCKANSKA ENSAM-KOMMANDE Avgjorda varav bifall varav avslag varav dublin *1 varav övriga *2
2011             23               3             12               2
2012             95               3             47             10             35
2013           220             23             94               9             94
2014           335             16           152               2           165
2015           257             13             55               3           186
2016           154               5             27           122
2017 (jan-april)             44               3               6             35
 SUMMA        1 128             66           393             24           639

Under de senaste 6,33 åren har alltså 1 128 personer från Marocko sökt asyl som ensamkommande, och 66 har beviljats detta. Alltså mindre än sex procent, och ganska nära den andel som skickades tillbaka till Marocko, 2 av 50, dvs 4 procent.

Övriga då? Några är så kallade ”Dublinärenden” där de återsänds till ett annat EU-land, några får avslag – sannolikt efter åldersuppskrivning, men de flesta ingår i gruppen ”övriga 2”. De som försvinner. Går upp i rök.

Så ser det inte alls ut för övriga som söker asyl som ensamkommande. Här är en bild av totalen för samma tidsperiod.

 SAMTLIGA ENSAM-KOMMANDE Avgjorda varav bifall varav avslag varav dublin *1 varav övriga *2
2011        2 744        2 036           441           113
2012        2 915        1 882           416           328           289
2013        2 942        1 955           435           166           386
2014        4 334        3 269           509             83           473
2015        4 660        3 076           426             61        1 097
2016        9 491        6 853        1 121           117        1 400
2017 (jan-april)        2 127        1 623           286             23           195
 TOTALT    29 213     20 694        3 634           778        3 953

Här ser vi att flertalet fått uppehållstillstånd och att bara knappt fyratusen av knappt 30 000 som sökt asyl har avvikit. Och då ingår ju ändå marockanerna i denna grupp också.

Av dem som sökt är marockanerna 1 128 av 29 213, dvs 3,9 procent

Av dem som fått UT som ensamkommande är marockanerna 66 av 20 649, dvs 3,2 promille.

Av dem som avvikit är marockanerna 639 av 3 953, dvs 16,2 procent.

Vi vet ju varför det ser ut så här. De är gatubarn, de söker asyl när de ”måste”, men avviker snabbt, för att fortsätta kunna leva utanför samhället. De har ingenting gemensamt med syrier och afghaner, som är de stora grupperna ensamkommande. De som söker asyl för att de vill leva i Sverige. Och därför går det inte att dra någon slutsats alls om resten av gruppen baserat på marockanernas asylansökningar.

Deras hela tillvaro som Europas svartepettrar är djupt  tragisk, och förtjänar att tas på allvar.

Det sker inte på detta sätt.

Avledningsmanöver att kalla SAS-skandalen för PR-upplägg

I ett uppmärksammat blogginlägg påstår Rebecca Weidmo Uvell att ärendet kring Aye Alhassani, som nekades anställning på SAS på grund av att hon bar slöja, var ett ”PR-upplägg”. Hur detta ska tolkas är lika oklart som inlägget i övrigt, där skribenten pendlar mellan att redogöra för efterverkningar av SAS beslut och fördomsfulla, till synes grundlösa, påståenden om nätaktivisters etniska bakgrund och avsikter.

Menar Uvell att det var Alhassani som förde SAS bakom ljuset och på något sätt förmådde dem att vägra henne anställning på grund av hennes slöja? Det låter absurt, men vad annars kan förklara detta delvis lyckade försök till avledningsmanöver?

Och det är en avledningsmanöver. Vad saken egentligen handlar om är att SAS tagit fasta på EU-domstolens pinsamt omotiverade avgörande, och därför nu anser sig ha rätt att diskriminera  kvinnor som Aye Alhassani, genom att neka dem anställning på grund av deras slöja. SAS har tydligt tagit ställning i frågan. Därför spelar Alhassanis agerande efter (eller för den delen före) det att SAS offentliggjorde sin policy ingen roll i sammanhanget.

Med andra ord, även om det mot alla odds plötsligt skulle framkomma bevis som styrker Uvells gissningslek, så har Alhassani inget som helst ansvar för det beslut SAS har fattat. Därför kan det inte vara såsom Uvell och andra debattörer på Twitter nu påstår, det vill säga att ”allt kring SAS endast var ett PR-upplägg” från muslimska aktivister, som om kontroversen gällde något annat än SAS nya policy.

Vad gäller anklagelserna i sig så är de så långsökta och ogrundade att de knappt förtjänar någon kommentar. Dock kan det i korthet sägas att eftersom SAS tidigare inte offentliggjort sin ställning i frågan, och med tanke på att detta uppkommit först efter EU-domen, så är det rimligt att anta att SAS tidigare inte har nekat någon anställning med hänvisning till sin s k neutralitetspolicy, och kan därför knappast sägas ha tillämpat någon sådan. I vart fall har detta inte varit känt för allmänheten. Att Alhassani då skulle ha känt till att SAS skulle ha ”vänt i frågan” och på så sätt kunnat konspirera emot företagsjätten har varken Uvell eller någon annan lyckats påvisa.

Bali, Breitbart och båtflyktingarna #2

Så vi skrev en artikel om att Hanif Bali delade Breitbart på Twitter, och om att siffrorna var vilseledande och det problematiska i det.

Och Hanif Bali svarade på Twitter enligt nedan.

Det är förstås bra att Bali inte längre hänvisar, indirekt, till Breitbart. Det är också bra att han nästan helt korrigerat sitt eget påstående om hur många som beviljas asyl i Italien. Det gör han dock genom att använda sig av exakt samma statistiska uppgifter som vi gjorde i vår artikel och som kommer från EU men har publicerats av UNHCR. Inget fel i det. De tål att upprepas.

Men varför skulle det vara ”generöst” att inte utgå från att alla som beträder italienskt territorium men inte söker asyl i landet helt saknar asylskäl? En god portion av dem som letar sig till Tyskland och Sverige har ju kommit till Europa just via Italien. Breitbart må gissa att de lever ut sina liv som papperslösa i Italien, men vi i Sverige vet ju bättre.

Det som är problematiskt är vidare att andelen, som nu tack vare Balis ”generositet” är fem procent och inte tre, fortfarande är vilseledande, eftersom den enbart tar med de som är flyktingar enligt FNs flyktingkonvention.

Från Europakonventionen om de grundläggande mänskliga rättigheterna och friheterna, såväl som FN:s konvention om sociala och kulturella rättigheter, och EUs lagar ges asylsökande ett extensivt (utökat) skydd vid sidan av FN:S flyktingkonvention. Inte bara den som är personligt förföljd utan även den som bor där det är farligt att leva ska ha rätt till skydd. Den formella juridiska termen är inte ”flyktingar”, även om det är det ord som används i vardagligt språkbruk, utan i enlighet med utlänningslagen kallar vi dem ”skyddsbehövande”, eller enligt den engelska juridiska termen; ”subsidiary protection”. Det är de skyddsbehövande som avses i den ljusblå stapeln i diagrammet ovan. De har inte alls nödvändigtvis en lägre grad av skyddsbehov än en konventionsflykting.

Vidare har Italien en med internationella mått mätt mycket stor andel asylsökande som får uppehållstillstånd av ”humanitära skäl”. I rikare västländer brukar den stapeln vara mycket liten, eftersom det handlar om människor vi formellt inte behöver ta hand om, utan bara hjälper ”utav vår godhet”, som Emil sa, samt merparten ensamkommande utan asylskäl.

Vi på Motargument är inga experter på italiensk asylpolitik, men vi finner det bekymmersamt att Bali antar att de som trots ganska hårda krav i Sydeuropa ändå beviljats uppehållstillstånd oavsett grund på något sätt skulle vara någon sorts okynnesinvandrare.

Som vi skrev i den förra artikeln: Det är absolut så att många kommer till Europa utan asylskäl eller motsvarande, till Italien liksom till Sverige. Det handlar om ungefär hälften i båda fallen, och det är i sig problematiskt av en lång rad skäl. Men därifrån till att insinuera att bara tre procent skulle ha här att göra – och vi vet att det inte var så Bali formulerade sig rent formellt, men det var så det framstod och det var så det tolkades av hans följare i diskussionen under – är i sig absurt och fel.

Att sedan kalla Motargument för ”asylsystemskramare” enbart på den grunden att vi ifrågasätter siffrorna och delandet av Breitbart och sedan, i den påföljande diskussionen, insinuera att vi skulle vara nöjda med båtflyktingarnas horribla öde, är förstås både trist och låg retorik.

FN:s flyktingkonvention antogs av FN år 1951, med 1967 års tilläggsprotokoll och har idag ratificerats av drygt 146 av världens 195 länder . Den ursprungliga internationella asylrätten har ingen nu levande politiker uppfunnit, och vi är alla ense om att den går att förbättra. Det finns inget motsatsförhållande mellan att inse detta och att samtidigt inte vilja svartmåla dem som tar sig till Europa.

Vi är tvärpolitiska, och har ganska olika syn sinsemellan på hur asylinvandring kan eller bör förbättras. Därför brukar vi sällan komma med konkreta förslag på Motarguments sajt, men många av oss har skrivit egna inlägg om våra visioner för svensk och internationell asylpolitik.

Det måste vara möjligt att ifrågasätta felaktiga siffror utan att behöva stå som ansvarig för massdöden på Medelhavet.

//Med stöd av Thabo ‘Muso.

Indirekt diskriminering av SAS efter bristfällig EU-dom

För ett par veckor sedan slog EU-domstolen fast att privata företag har rätt att förbjuda religiösa attribut på arbetsplatser, även om det innebär att vissa grupper missgynnas. Denna rätt villkoras, enligt domen, främst av två saker, nämligen att förbudet vilar på en s k ”neutralitetsprincip” och därför gäller alla former av religiösa symboler, samt att det begränsas till att gälla anställda som kommer i kontakt med externa aktörer, såsom företags-och privatkunder. Inskränkningen i religionsfriheten rättfärdigar domstolen med att hänvisa till det ”legitima syfte” som rätten till näringsfrihet utgör (art. 16 i EU-stadgan).

I veckan blev det känt att flygbolaget SAS har nekat en kvinna anställning p g a att hon bär slöja. Till stöd för sitt beslut hänvisade företaget till EU-domstolens avgörande.

Med anledning av detta tänkte jag här kortfattat redogöra för en analys av domen som jag skrev strax efter dess avkunnande, och som finns att läsa i sin helhet på EJIL: Talk! – Blog of the European Journal of International Law.

Kort kan sägas att EU-domstolen försummat sin skyldighet att skydda de grundläggande fri- och rättigheter som stipulerats i EU-stadgan.

I artikel 52, första paragrafen, står följande:

Varje begränsning i utövningen av de rättigheter och friheter som erkänns i denna stadga skall vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.

När domstolen ska avgöra huruvida företaget i målet hade rätt att neka en (återigen) slöjbärande kvinna anställning, blandar man samman saker och ting.

Det första villkoret är att begränsningen skall vara föreskriven i lag. Här hänvisar man till näringsfriheten i artikel 16. Men när man sedan skall pröva om begränsningen (dvs inskränkningen i religionsfriheten) är proportionerlig och nödvändig för syftet att upprätthålla det legitima syftet som skall vara föreskrivet i lag, så gör man inte detta. Man tar överhuvudtaget inte upp varför en inskränkning av religionsfriheten är nödvändig och proportionerlig för att upprätthålla det legitima syftet som är föreskrivet i lag, dvs näringsfriheten. Istället för man i sammanhanget in begreppet ”neutralitetspolicy”, utan att redogöra för hur detta hänger ihop med näringsfriheten.

Trots att neutralitetsprincipen alltså inte finns föreskriven i lag, anser domstolen att den ”måste anses som berättigad”, och därmed utgör legitim grund för att inskränka religionsfriheten.

Utan förankring i varken konvention eller praxis väljer domstolen därefter att pröva huruvida förbudet (inskränkningen i den lagstiftade religionsfriheten) är nödvändigt och proportionerligt för att upprätthålla neutralitetspolicyn (som alltså inte är föreskriven i lag, såsom EU-stadgan kräver).

Och värre blir det.

European_Court_of_Justice_-_Luxembourg_(1674586821)
EU-domstolen i Luxemburg.

Domstolen hänvisar till ett enda prejudikat i Europadomstolen för att påvisa sambandet mellan neutralitetsprincipen och näringsfriheten. Men just den paragraf som EU-domstolen hänvisar till (Eweida and Others v. United Kingdom §94) strider mot EU-domstolens antagande att ett företags neutralitetspolicy ”måste anses som berättigad”. Istället ansåg Europadomstolen att det inte var bevisat i det aktuella målet att bärandet av religiösa symboler hade haft en negativ påverkan på affärsverksamheten som sådan, och dömde därför till den klagandes fördel.

Till sist är det värt att notera följande i artikel 53 i EU-stadgan:

Ingen bestämmelse i denna stadga får tolkas som att den inskränker eller inkräktar på de mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som inom respektive tillämpningsområde erkänns i unionsrätten, internationell rätt och de internationella konventioner i vilka unionen, gemenskapen eller samtliga medlemsstaterna är parter, särskilt Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, samt i medlemsstaternas författningar.

Alla EU:s medlemmar har ratificerat Konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna (International Covenant on Civil and Political Rights). FN:s människorättskommitté (ej att förväxla med FN:s människorättsråd) är tillsatt för att tolka och övervaka efterlevnaden av konventionen, vars 18:e artikel beskriver religionsfriheten, och villkoren för hur den kan begränsas i enlighet med internationell rätt:

Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter (18:3)

I människorättskommitténs allmänna kommentar (General Comment 22) står följande att läsa:

The Committee observes that paragraph 3 of article 18 is to be strictly interpreted: restrictions are not allowed on grounds not specified there…

Detta betyder alltså att de begränsningar av religionsfriheten som kan komma på fråga är endast de som beskrivs under artikel 18:3, och att detta skall tolkas strikt. Hur EU-domstolen kom fram till att neutralitetsprincipen utgör en ”grundläggande rättighet” utan varken praxis eller konvention att luta sig mot är ett mysterium, eftersom man inte angav några som helst motiv för sin slutsats. Det talar inte direkt för en strikt tolkning.

Om Sverige nu inte erbjuder individer det rättsskydd som konventionen begär, kan det vara värt för utsatta att få sina fall prövade i Europadomstolen, alternativt att klaga till FN:s människorättskommitté.

Skadas den sociala tilliten av invandring och mångfald?

Det är vanligt med att xenofobiska och rasistiska aktörer argumenterar att invandring skadar den sociala/mellanmänskliga tilliten. Även en mycket problematiskt och rasistisk politiker som Kent Ekeroth kan använda sig av forskning som pekar på det. Att invandring ofta leder till minskad social tillit mellan människor stämmer. Samtidigt är forskningen mer utvecklad och innehållsrik med slutsatser som inte alltid presenteras av rasistiska aktörer.

Ett mer förekommande exempel som även tas upp av rasister och nationalister är forskningen gjord av akademikern Robert Putnam. År 2007 presenterade Putnam följande resultat från forskningen om etnisk mångfald och social tillit i USA, baserad på bland annat runt 30 000 intervjuer:

  1. Ju mer mångfald desto mindre litar människor på varandra
  2. Människor litar mindre på varandra både inom och över etniska linjer

Alltså, en av Putnams slutsatser var att människor i lokalsamhällen med hög grad av etniskt mångfald litar mindre på människor även inom ”sin” etniska grupp. Putnam var oroad att hans forskning skulle användas för att argumentera emot mångkultur och att motivera invandringsrestriktioner. I sin studie tog han också upp följande slutsatser:

  1. Ökad invandring och etniskt mångfald är inte bara ofrånkomligt i moderna samhällen utan är även önskvärd på långsikt. USA:s historia visar att etnisk mångfald är en en social tillgång.
  2. På kort sikt utmanar invandringen och etniska mångfalden den sociala solidariteten och försvårar styrkan av relationer som binder människor ihop. På mellansikt upprättar framgångsrika, invandringsbaserade samhällen nya former av social solidaritet genom skapandet av nya och mer inkluderande identiteter.
Mångfald är en nödvändighet och styrka för samhället

Putnams resultat visar att utmaningen för invandringssamhällen är att skapa nya syn på ”vi” genom mer inkluderande syn på identitet. Det tar alltså tid att forma nya institutioner, identiteter och mentala föreställningar om ”oss” i samhället. USA, Indien och EU är exempel på hur mångfaldens utveckling kan beskrivas. USA kan ses som en salladsskål där skålen är gemensam medan salladen är blandmix. Indien kan beskrivas som en thali, en rund metallplatta med små metallskålar som innehåller olika rätter. EU skulle jag vilja beskriva som ett ovalt smörgåsbord med olika rätter.

Historien har ofta varit mycket svår när det kommer till fred, demokrati och pluralism. Amerikanska inbördeskriget, första och andra världskriget, anti-kolonialkampen, intolerans, folkmord, diskrimineringar, segregation, rasism, radikala nationalismer. Trots alla problem som råder idag i världen, Europa och Sverige så är situationen fortfarande mycket bättre, fredligare och öppnare om man tittar utifrån längre historiskt perspektiv. Som människor lär vi oss med tiden av våra misstag och kan överföra erfarenheterna till kommande generationer för att våra samhällen ska bli bättre.

Den höga sociala tilliten utvecklas vidare med tiden

Visserligen går det att vända på steken med argumentet om att det höga sociala tilliten bygger på att Sverige under lång tid har varit ett ”kulturellt homogent” land. Samtidigt har det visat sig att majoriteten av den invandrade delen av befolkningen förr eller senare accepterar, praktiserar beteenden och värderingar som möjliggör tillitens fortsatta utveckling. Det kan förstås låta starkt negativt i debatten om att ”det unika svenska tilliten sjunker” så låt oss titta på den senaste forskningen genomförd av Sören Holmberg och Bo Rothstein vid Göteborgs Universitet. Dessa skrev i den senaste forskningsartikeln från 2015 att även bland utrikesfödda avviker graden av tilliten åt det lägre hållet men att andelen ”höglitare” inte har minskat under åren. Dessutom menar författarna att tilliten är mycket lägre bland SD:s väljare än jämfört med andra riksdagspartiers väljare. Överlag menar författarna att trots problem som finns är den sociala eller mellanmänskliga tilliten i samhället fortsatt hög.

Sverige fortsätter att vara ett samhälle med hög socialt tillit i global jämförelse. Till exempel är fallet av det relativt monokulturella Polen har lägre grad av socialt tillit än Sverige och  Kanada. En förklaring ligger i att det centrala i samhället ofta inte handlar om identiteter med en viss gemenskap som nationen utan att det handlar om individens identifikation med institutioner som rättsstaten, demokratin, arbetsmarknaden. Det är alltså förändringar av människors inlärda beteenden (kultur) och identifikationer som innebär att den sociala tilliten utvecklas med tiden. Som Clara Sandelind menar så handlar tilliten om samspelet mellan individen och staten i första hand, och inte mellan individen och samhället.

Vikten av individualism, pluralism och öppenhet fortsätter

För Sveriges del handlar det därför om att gå emot de aktörer med nationalism, rasism och främlingsfientlighet på agendan. Värderingar som frihet, yttrandefrihet och fri åsiktsbildning baserar sig på individen och är universella. Det centrala för tilliten är därför liberaldemokratiska värderingar med koppling till lagen, rättsstaten och medborgerliga friheter. Värderingar som fler kan ta sig till oavsett födelseort och där höga tilliten utvecklas i takt med ett mer pluralistiskt samhälle.

Referenser

Avpixlat. Den unika svenska tilliten och sociala sammanhållningen sjunker. Publiceringsdatum: 2014-09-12. Nedladdat: 2017-03-09. Webbplats: http://avpixlat.info/2014/09/12/den-unika-svenska-tilliten-och-sociala-sammanhallningen-sjunker/

Arpi, Ivar. Magasinet Neo. Invandring är ingen gratislunch. Publiceringsdatum: Okänd. Nedladdat: 2017-03-09. Webbplats http://magasinetneo.se/artiklar/invandring-ar-ingen-gratislunch/

Jandt, E. Fred. An Introduction to Intercultural Communication. Identities in a Global Community. Publiceringsdatum: Okänd. Nedladdat: 2017-03-09. Webbplats: https://books.google.co.in/books?id=M5CbBgAAQBAJ&dq=Regulators+of+Human+Life+And+Identity+Culture+Nineteenth-Century+Definition+Today%E2%80%99s+Definition+Cultures+Within+Cultures+Subculture+Economic+or+Social+Class+Ethnicity&hl=sv

Holmerg, Sören & Rothstein, Bo. HÖG MELLANMÄNSKLIG TILLIT I SVERIGE – MEN INTE BLAND ALLA. Publiceringsdatum: Okänd. Nedladdat: 2017-03.09. Webbplats: http://som.gu.se/digitalAssets/1533/1533987_h–g-mellanm–nsklig-tillit-i-sverige–men-inte-bland-alla-holmberg-o-rothstein.pdf

Liberala Ungdomsförbundet. Nya tider, nya strider. ”Bortom nationalstaten – Liberala svar” av Adam Cwejman. Publiceringsdatum: Okänd. Nedladdat: 2017-03-09. Webbplats: http://rawls.luf.se/files/uploads/LUF_NyaTiderNyaStrider.pdf

Ekeroth, Kent. Nyheter 24. Ekeroth (SD): “Lavin av forskning motbevisar invandringsanhängarna”. Publiceringsdatum: 2014-11-24. Nedladdat: 2017-03-09. Webbplats: http://nyheter24.se/debatt/783524-ekeroth-sd-lavin-av-forskning-motbevisar-invandringsanhangarna

Pelling, Lena. Identitet och integration: om invandrades resurser. Publiceringsdatum: 2014-03-01. Nedladdat: 2017-03-09. Webbplats: http://digi.arbark.se/bibliotek/tankesmedjor/arenaide/pelling-integration-2014.pdf

Sandelind, Clara i Expressen. Tillit byggs inte med svenskhetskurser. Publiceringsdatum: 2016-07-20. Nedladdat: 2017-09-03. Webbplats: http://www.expressen.se/kultur/tillit-byggs-inte-med-svenskhetskurser/

Nyhetsbrev december 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i december.

Artiklar

Sverigedemokraternas miljöpolitik: Klimatskepsis, oljesand och minskad budget – artikel av Malte Roos om SD:s bristfälliga miljöpolitik

I fokus

Affärsvärldens vit makt-retorik – artikel av Helena Trotzenfeldt om Erik Hörstadius och den ”anti-vita” debatten

Radikaliseringen av främlingsfientliga – artikel av Helena Trotzenfeldt om hur främlingsfientligheten flyttar fram sina positioner

Myter

Myt: Antirasister är pro-islam – mytknäckare av Anders Johansson om att antirasism betyder att vara pro-islam

Krönikor

Begreppet ”värdegrund” är inget smurford – krönika av Torbjörn Jerlerup om svenska värderingar och värdegrund

Svensk kulturs undergång – krönika av Helena Trotzenfeldt om den svenska kulturen och hur den är i färd med att gå sönder

Invandrare som röstar på SD – krönika av David Ehle om invandrare och f d flyktingar som väljer att rösta mot sig själva

”No go-zoner” förr och nu – krönika av Torbjörn Jerlerup om utanförskapsområden

Föreningen HEM om tiggeriförbud – gästkrönika av Föreningen HEM

Moskéer som inte tar avstånd – krönika av Helena Trotzenfeldt om hur moskéer förväntas ta avstånd från terrorism

Föreningen HEM om tiggeriförbud

Gästinlägg av Föreningen HEM

Det har tagit oss i HEM några dagar att smälta Stefan Löfvens uttalande om tiggeriförbud i helgen och vi tvingas inse att regeringen behöver en påminnelse om Sveriges människorättsansvar. Att kriminalisera fattigdom har aldrig varit en framkomlig väg och precis som lösdriverilagar och bettleriförbud så borde den här retoriken höra hemma på historiens sopDetipp, inte i den aktuella debatten. Vi vill här samla några olika argument varför både ett tiggeriförbud och ett licenssystem för tiggeri är katastrofala idéer, för de individer som tvingas försörja sig genom att tigga och för oss som samhälle.

Sveriges rättssystem vilar på ett antal allmänna rättsprinciper, likhet inför lagen, proportionalitet och behov ska styra hur lagar utformas. Grunden för att kriminalisera ett beteende är att det beteendet i sig är förkastligt. I de fall man vill skydda enskilda från ett skadligt beteende bör man istället använda social skyddslagstiftning. Att bestraffa någon för ett beteende man anser att de bör skyddas ifrån är fullständigt omvänt eftersom det bara förvärrar personens bekymmer att tilldöma böter eller fängelse. En neutral lagstiftning måste också vända sig mot beteenden, inte grupper, vilket i det här fallet innebär att ett neutralt förbud mot tiggeri skulle förhindra organisationers insamlingar likaväl som att förbjuda den som tappat sin plånbok att be en vänlig medmänniska om pengar till bussen hem. Om dessa situationer särskiljs betyder det att fattiga, utlänningar eller romer pekas ut specifikt av lagen och hindras från beteenden som är tillåtna för andra, något som inte skulle vara förenligt med likabehandlingsprincipen.

hand-1465707_960_720Licenser kan bara ses som en form av förbud eftersom det i alla fall då tillstånd inte ges är just det. Det skulle dessutom innebära att inrätta ett register över både vilka som får och vilka som inte får tillstånd. Den typen av register bör vi ha i färskt minne hur skadliga de kan vara och hur lätta de är att missbruka. Ett licenssystem skulle också liksom alla andra hinder framförallt drabba de fattigaste och mest utsatta och skapa ett system där en något mer världsvan landsman kan ta betalt för att hjälpa en analfabet utan språkkunskaper med att fylla i blanketter.

En kriminalisering skulle även vara problematisk ur ett rättighetsperspektiv. Sverige har förbundit sig att följa en rad juridiskt bindande konventioner och dessa styr hur vi utformar vår lagstiftning. Om ett tiggeriförbud är förenligt med Europakonventionen är inte prövat än men ett sådant fall är under avgörande i ett mål mot Schweiz. Däremot har FN:s människorättskommitté uttalat att kriminalisering av fattigdom utgör grym och förnedrande behandling och kommittén som bevakar FN:s konvention om avskaffande av rasdiskriminering påpekat att kriminalisering av fattigdom är något som drabbar minoriteter i högre grad än majoritetssamhället och är därför inte förenligt med konventionen.

För att tala lite om konsekvenserna för de grupper som drabbas av en eventuell lagstiftning är ödesdigra. Utanförskapet man befinner sig i förstärks och cementeras då man utöver sitt sociala utanförskap dessutom stämplas som kriminell. Från vårt stödarbete där vi dagligen träffar människor på gatan och i läger har vi redan kunskap om att varje utspel från politiskt håll om hårdare tag eller att inte ge i muggen omedelbart får obehagliga konsekvenser, en uppfattning som stöds av FN:s särskilda rapportör för extrem fattigdom. Det är alltid de mest utsatta, däribland kvinnor, minderåriga och funtionsnedsatta, som blir ännu mer utsatta när inkomsterna minskar och därmed beroendet av andra ökar.

Genom långsiktigt socialt arbete skulle alternativet till att tigga vara att skaffa ett jobb. Men genom att helt enkelt rycka undan den lilla möjlighet människor har till en laglig inkomst är alternativet inte att börja jobba imorgon. Alternativet är istället att tvingas in i prostitution och kriminalitet. Erfarenheter från andra länder, däribland Danmark, där förbud införts visar att tiggandet inte heller upphör. Det som händer är att människor dras nedåt i en ond spiral när skulder från böter eller anmärkningar om fängelsestraff håller fast dem i en utsatt situation som blir ännu svårare att ta sig ur.

bundesarchiv_r_165_bild-244-52_asperg_deportation_von_sinti_und_romaMed tanke på den vitbok som kom ut så sent som 2014 om övergrepp och kränkningar mot romer som Sverige begått under 1900-talet är det otroligt hur snabbt Socialdemokraterna svängt från att helt utesluta ett tiggeriförbud till att nu ha som sitt viktigaste fokus i frågan att få bort alla misshagliga människor från gatorna för att slippa se dem. Det enda ärliga argument för ett tiggeriförbud är ju faktiskt att vi som lever i ett rikt land och åtnjuter de sociala rättigheter ett medborgarskap i Sverige innebär skall slippa påminnas om alla de som inte är lika lyckligt lottade. Men erfarenheter från Norge, Danmark och England visar att det inte skulle uppnås eftersom förbud inte har avsedd effekt.

Föreningen HEM – hemlösa EU-migranter grundades i mars 2014 som ett sätt att strukturera det volontära arbetet som under några månaders tid pågått för att hjälpa marginaliserade EU-medborgare som tillfälligt befinner sig i Sverige.

Följ gärna Föreningen HEM på deras hemsida och på Facebook och Twitter

Sverigedemokraternas miljöpolitik: klimatskepsis, oljesand och minskad budget

2016 kommer sannolikt att gå till historien som det varmaste året någonsin uppmätt, och i november var det 20 grader varmare än normalt i Arktis. Klimatförändringarna sker här och nu, och vi på Motargument bestämde oss därför för att kolla närmare på vad riksdagens tredje största parti, Sverigedemokraterna, vill göra åt det.

Motargument har redan tidigare skrivit om hur den europeiska extremhögerns dåliga miljöpolitik riskerar att leda till fler flyktingar, och hur sverigedemokratiska lokalavdelningar och sympatisörer ser klimatförändringarna som ett skäl att minska invandringen. I den här artikeln dyker vi lite djupare för att se några exempel på SD:s miljöpolitik.

Minskade statliga satsningar

Om vi inleder vår granskning med Sverigedemokraternas förslag till miljöbudget i riksdagen för åren 2017-2020 så ser vi att SD vill minska anslagen till miljö- och naturvård med nästan 2.3 miljarder kronor 2017 och ytterligare 1.9 miljarder per år till 2020. Det innebär en total minskning av miljöbudgeten med nästan 8 miljarder kronor över de kommande fyra åren.

sd
Ur SD:s budgetförslag från 2016. Kolumnerna till höger visar skillnader i miljoner kronor jämfört med regeringens budget under 2017, 2018, 2019 och 2020

I sin budgetmotion skriver man bland annat om regeringens förslag att:

Mot bakgrund av detta är Sverigedemokraterna avvaktande till vissa satsningar på ”klimatet”. Det är att betrakta som slöseri i en situation där listan på mer trängande behov är mycket lång.

Att kalla satsningar för att begränsa de potentiellt katastrofala effekterna av globala klimatförändringar för ”slöseri” är ett förbluffande uttalande. Att det skulle finnas en mycket lång lista av mer trängande behov än detta är också rätt tvivelaktigt.

I en debattartikel från 2015 skriver Sverigedemokraternas näringspolitiske, tidigare miljöpolitiske, talesperson Josef Fransson att ”Sverige bör hålla nere utsläppen men definitivt inte till vilket pris som helst”. Det märks tydligt i deras budgetmotion att priset de är beredda att betala är lågt.

Klimatskepsis

Ett flertal sverigedemokratiska riksdagsledamöter, lokalavdelningar och medlemmar har uttalat sig skeptiska till att människor skulle ha någon som helst påverkan på klimatet, något som webbsajten Supermiljöbloggen vid ett flertal tillfällen har uppmärksammat. Bland annat har uttalade klimatförnekare haft ett direkt inflytande över flera förslag, debattartiklar och riksdagsinlägg samt föreläst för riksdagsledamöter.

I den tidigare nämnda debattartikeln från 2015 så skriver även Josef Fransson att:

Vår uppfattning skiljer sig dock från övriga riksdagspartier då vi faktiskt tagit oss tid att sätta oss in noggrant i klimatvetenskapen och tagit ställning därefter, i stället för att bara följa strömmen. Då inser man snart att det inte finns något linjärt samband mellan temperatur och CO2, vilket inte minst 17 år utan någon uppvärmningstrend visat, trots att vi släppt ut mer än någonsin. Snarare säger detta att vetenskapen har mycket kvar att utforska och att de värsta klimatlarmen överskattats.

Även om det inte är ett rakt ut förnekande av klimatförändringarna så visar det på en klart tveksam inställning till klimatforskning. Påståendet innehåller även felaktigheter då temperaturerna visst har höjts under tidsperioden som nämns.

Lågt rankade förslag

I EU röstade Sverigedemokraterna i slutet av 2014 för att öppna upp möjligheten att slopa kravet på märkning av oljesand, vilket kritiker menar öppnar upp möjligheten för EU att importera oljesand från Kanada. Det är bara ett av många problematiska beslut på miljöområdet som SD har stött i Europaparlamentet.

I en riksdagsmotion från oktober i år så yrkade SD på att miljöorganisationers möjlighet att överklaga beslut som grundas på miljörelaterad lagstiftning ska minska, något som enligt Naturskyddsföreningen skulle vara mycket problematiskt.

I Naturskyddsföreningens ranking av riksdagspartiernas miljöpolitik under 2010-2014 kom Sverigedemokraterna sist. Även i rankingen som gällde deras vallöften för denna mandatperioden kom de sist med 0% (!) positiva svar. Lika dåligt slutade man i WWF:s ranking, där de endast fick 7/30 poäng möjliga, hälften så många som nästjumbon KD.

Intressant att notera är även att Sverigedemokraternas hemsida under fliken ”Vår politik A till Ö” inte har något avsnitt gällande klimat eller miljö. De som kommer närmast är avsnitten ”Bensinskatt”, som de vill stoppa framtida höjningar av, och ”Kärnkraft”, som de vill bygga ut.

Sverigedemokraterna var även det enda partiet i Sveriges riksdag som röstade emot att ratificera det internationella klimatavtalet som slöts i Paris 2015, något som förbryllar eftersom de regelbundet påminner om Sveriges relativt små utsläpp i sammanhanget och vikten av att Kina och USA tar sitt ansvar i frågan. Hur vill de att det ska bli verklighet utan ett globalt avtal, kan man fråga sig?

Naturskyddsföreningens sammanställning från sin snabbguide inför valet 2014.

En komplett sammanställning av Sverigedemokraternas miljöpolitik är inte möjlig här och lämpar sig bäst från andra organisationer. Det är dock uppenbart redan från denna korta översikt att SD inte har en politik som är tillräcklig för att möta klimatförändringarna. Det är ett problem. Om inte klimatförändringarna bromsas så riskerar miljontals människor runt om i världen att tvingas lämna sina hem på grund av stigande havsnivåer, svält och stormar. Inte ett idealt scenario för någon, vare sig om man är den som tvingas fly eller om man inte vill ta emot flyktingar.