Kategoriarkiv: I fokus

”SVT är en skitkanal”

”Varför är det så svårt för de här människorna att få jobb? Jo, det är för att de inte är svenskar. De passar inte in i Sverige.”


Detta uttalande kom Jimmie Åkesson med under SVT’s valdebatt, och SVT kom tillbaka efter sändningen och markerade att de tog avstånd från detta uttalande med  hänvisning mot demokratiparagrafen.

Sverigedemokraterna säger att SVT felaktigt citerat Jimmie Åkesson i samband med sitt beslut, och att beslutet därmed är fattat på felaktiga grunder. Jimmie Åkesson fortsätter sitt resonemang kring ämnet att detta faller på att vi hela tiden har mottagit invandrare på deras villkor och inte på våra egna.

Men hur har Sverigedemokraterna agerat sedan SVT’s avståndstagande?

Martin Kinnunen (SD) skriver på twitter att SVT är en skitkanal och att SVT ljuger. 

Henrik Vinge (SD) skriver att SVT lurar människor dagen innan valdagen och att SVT försöker påverka riksdagsval. 

Jonas Andersson (SD) skriver att SVT är en vänstervriden lekstuga.

Huruvida man kan åkalla demokratiparagrafen i samband med Jimmie Åkessons uttalande får bedömas av en rättslig instans, men det är anmärkningsvärt att ovan partimedlemmar kommer med så kraftfulla uttryck om SVT och Public Service.

Det mest rimliga antagandet är att Sverigedemokraterna återigen tar diskussionen på en sandlådenivå. De visar sig vara lättkränkta, ha en brist på professionalism och bristfällig insyn  om vad Public Service egentligen är.

”I dag är hållningen att om public service ska vara skattefinansierat måste man organisera om och det SD vill se är större kontroll av innehållet.” (Källa: SVT News)

Ja, det är klart. Om man vill se en större kontroll av innehållet, kommer säkerligen en kontroll även innebära restriktioner på kritik och journalistisk.

Det kallas för statskontrollerad media.

Något som ofta finnes i en diktatur.

Till dig som inte vill något illa men som ändå funderar på att rösta på SD


När du å ena sidan möter Sverigedemokrater som verkar snälla och å andra sidan hört en massa om att SD skulle vara farligt så kan det lätt kännas som att dessa båda bilder inte riktigt passar ihop.


Inför valet tittade jag förbi några av SD:s valstugor och pratade med några av deras valarbetare. Det intryck jag fick av dem var att de var trevliga och välmenande unga män som absolut inte tror på att varje ras/folkgrupp har en särskild ”nedärvd essens” eller på att varje svensk som ”inte är lojal” ska sluta räknas som svensk. Här tror jag absolut att de flesta av dem är ärliga: De är där för att de tror att de ska rädda Sverige, och i det projektet ingår inte att nörda ner sig i vad partiets principprogram egentligen innebär i praktiken.

Eftersom jag har läst det finstilta i SD:s principprogram och är en smula insatt i hur partiets toppolitiker har agerat både i riksdagen och i andra sammanhang så påverkade valstugornas glada volontärer inte min syn på själva partiet. Men jag har full förståelse för om du som läser detta har fått för dig att SD skulle vara ofarligt.

SD:s anhängare på sociala medier och volontärer i valstugorna har i de flesta fall inte någon önskan att underminera HBTQ-personers mänskliga rättigheter, att beskära kvinnors reproduktiva rättigheter eller att driva en ekonomisk politik som gynnar de rikaste på vanliga svenskars bekostnad. Ändå är det denna politik som partiet systematiskt har drivit under sina åtta år i riksdagen, och som de kommer att fortsätta driva under de kommande fyra åren också. Och ju mer själva SD får vind i seglen, desto mer vädrar också renodlat nazistiska grupper morgonluft. Grupper vars anhängare inte bara vill få stopp på Pridefestivalerna, utan även är beredda att misshandla eller mörda vem som helst som i deras ögon framstår som alltför bögig eller som inte tillräckligt vit.

Bilder av den yttersta ondskan

Visst. Jag förstår om du är trött på allt tjat om nazister. Vi som är uppväxta i åttiotalets Sverige med omnejd har växt upp i ett samhälle med två visioner om det yttersta onda, två avgrundskategorier för oss alla att definiera oss mot: Å ena sidan Nazisten, och å andra sidan Pedofilen. Naturligtvis fanns det alltid olika idéer om det yttersta onda, men de flesta var ändå överens om att sätta just idén om nazisten och idén om pedofilen som två av sina främsta idéer om vad ondska är för något. Men andra världskriget var för länge sedan, medan elfte september var mer nyligen. Allt fler började se islamistiska terrorister som ett större hot än nazistiska terrorister, och plötsligt fanns det utrymme för att börja normalisera nazism och att misstänkliggöra inte bara totalitära islamister utan även alla världens muslimer.

En enskild fanatiker kan skada många medmänniskor, och en enskild terrorist kan döda många medmänniskor. Detta oavsett om fanatikern eller terroristen är en islamist som kallar sin islamism för att vara ”äkta muslim” eller en nazist som kallar sin nazism för att vara ”äkta svensk”. Men politiskt är det de självutnämnda ”äkta svenskarna” som har makt makt nog att utgöra ett hot mot demokratin här i Sverige. En röst på SD skyddar inte mot någon muslimsk världskonspiration: Någon sådan konspiration finns inte, hur mycket islamisterna själva än önskar att de hade sådan makt. Inte heller utgör SD något skydd mot de samhällsproblem som finns på riktigt. Deras politik bygger på att utse syndabockar, inte på att faktiskt lösa de verkliga problemen.

Välvilja och sekterism

När jag möter anhängare av SD eller av än mer högerextrema grupper så är de nästan alltid artiga och trevliga. Men deras sätt att bemöta mig hänger ihop med att jag är vit, hänger ihop med att det inte syns på mig att jag är HBTQ-person, hänger ihop med att jag är socialt kodad som man, och hänger ihop med att jag oftast inte är konfrontativ med att jag inte delar SD:s värderingar. Du som också blir väl bemött av SD har förmodligen också dessa egenskaper. Mörkhyade personer och uppenbara HBTQ-personer riskerar att helt oprovcerat få helt annan typ av bemötande från SD-volontärer.

Det fina bemötande som jag fått från SD har jag för övrigt även fått från Jehovas Vittnen (vars volontärer helt ärligt ville ge mig en gemenskap och frälsa min själ), från Nordiska MotståndsRörelsen (vars volontärer helt ärligt ville ge mig en gemenskap och tyckte genuint synd om mig för att jag inte insett att de organisationer som jag är aktiv inom i själva verket styrs av judarna), från islamister (vars volontärer helt ärligt ville ge mig en gemenskap med manlig överhöghet och i det ena fallet tyckte genuint synd om mig för att jag hade en kvinnlig chef – han vägrade tro på att en man kan ha en kvinnlig chef utan att egentligen känna sig djupt förnedrad över detta brott mot den gudomliga världsordningen) och Scientologerna (vars volontärer helt ärligt ville ge mig en gemenskap och ge mig superkrafter).

Att alla dessa människor vill väl och försöker göra världen bättre utirån vad de tror är sant ändrar inte det faktum att deras trosföreställningar är felaktiga och destruktiva. Den gemenskap som de erbjuder är en illusion: Visserligen är de ärligt välkomnande just nu, men i gengäld så kommer de lika ärligt att börja hata dig när du vägrar underkasta dig deras klaustrofobiska världsbild, deras verklighetsfrånvända alternativa fakta och deras underförstådda sociala normer.

Nu kanske du invänder att sekterism existerar även inom vänstern, och att sekterismen inom SD inte alls är lika illa som den var förr. Den första biten stämmer, så klart. Det hatiska svartvita tänkandet lever även i dessa kretsar vidare på sina håll, numera oftare baserat sig på kön och hudfärg snarare än på samhällsklass. Om du vid flera tillfällen har mött människor som i föraktfullt tonläge har fräst åt dig att du ”är en vit cisman” så är du så klart väldigt trött på detta, precis som folk i tidigare generationer lätt kunde tröttna på att bli anklagade för att inte vara arbetarklass.

Men att då söka sig till SD-sfären är på lång sikt att ge sig ur askan i elden, även om det för stunden kan kännas skönt att vara i en grupp där det är övertydligt att din egen hudfärg och könstillhörighet är de som har högst status. Även om det kanske inte känns så för den som själv inte är utsatt så lever vi i ett samhälle som har utbredda problem med fördomar, bigotteri och diskriminering mot mörkhyade, mot HBTQ-personer och mot kvinnor. Det är hemskt att många far illa av detta.ökad samhällsklyfta
Givetvis är det inte okej att vissa flippar över och börjar förakta ”vita män” istället, men lösningen på det problemet är att stå upp för alla människors lika värde – inte att söka sig till de krafter som försöker upprätthålla och förstärka det ursprungliga problemet. Och även om vi inte längre har ett klassamhälle som förr så finns det fortfarande stora problem med socioekonomisk utsatthet. För att lösa desa problem krävs sociala insatser och en juste ekonomisk politik, inte att som i SD:s retorik skapa syndabockar att vända folks vrede mot.

En illusion av trygghet

Visst är det sant att SD numera har väljare och volontärer som inte hyser den nynazistiska sekterism som förr i tiden brukade prägla partiet. Men partiledningen är fortfarande från den gamla tiden, samtidigt som SD är det mest toppstyrda av vårt lands riksdagspartier. För att det ska bli rimligt att se SD som ett okej socialkonservativt parti så behöver det först ske ett generationsskifte i partiets ledning, precis som det för länge sedan skedde inom Vänsterpartiet.

SD-sfärens retorik är designad för att få dig att känna dig dels otrygg i samhället, och dels trygg hos SD. Men det är bara en falsk känsla av trygghet de erbjuder, inte verklig trygghet. Och framförallt så är den känsla av trygghet som de erbjuder inte till för alla svenskar.

Tvärtom skapar partiet en enorm otrygghet hos många svenska HBTQ-personer, hos många svenskar som inte är vita, och hos många svenskar vars tankar och idéer inte passar in i den ”lojalitet” mot Sverigedemokraternas syn på Svenskhet som enligt partiets principprogram krävs för att ”ingå i nationen”.

 

Jimmie Åkesson (SD): ”Om man försöker göra en kvinna till en man, så kommer det förmodligen inte att sluta särskilt väl”


I Sveriges Radios Valpodd 2018, där partiledarna frågats ut inför valet 9 september uttryckte Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson sig på följande sätt: “Om man försöker göra en kvinna till en man, så kommer det förmodligen inte att sluta särskilt väl.


Vad menar Jimmie Åkesson egentligen med detta uttalande? Han kan mena två saker, antingen att könsbyten alltid är ett misslyckande eller att vi inte kan motarbeta könsnormerna i samhället. Att ett könsbyte faller utanför den konservativa normen och inte välkomnas, eller att kvinnan ska behålla den status och roll hon har i samhället – precis som mannens ska behålla sin.

En man kan inte byta kön till en kvinna, och en kvinna kan inte sitta med i ett bolags ledningsgrupp.

De senaste åren har antalet ansökningar om ändrad könstillhörighet ökat, samtidigt som både svensk och internationell forskning visar att få ångrar sitt könsbyte och att de flesta som får behandling upplever en förbättrad livskvalitet (Källa: Socialstyrelsen). Hur kan man då påstå att det “inte slutar särskilt väl” när vi har så mycket underlag för att ett könsbyte just gör det? Rimligen kan man anta att detta faller utanför Sverigedemokraternas ideal. Allt ska se ut som det alltid har gjort, och gärna som det gjorde förr.

Sverige kan stoltsera med att vara det första landet i världen att tillåta byte av juridiskt kön. Vi har en lag i Sverige som heter Könstillhörighetslagen. Könstillhörighetslagen reglerar under vilka omständigheter man får lov att byta kön, och ger tillstånd för medicinska ingrepp som annars är förbjudna. Kraven för att genomgå denna har varit flitigt debatterad under 2018 med anledning att man inte längre kräver tvångssterilisering i samband med könsbytet.

Frågan  bör ställas tillbaka till Jimmie Åkesson. För vem slutar det “inte särskilt väl”? För Jimmie Åkesson och hans partikamrater när de möter en transperson? För att han inte vet om det är en man som har blivit en kvinna eller tvärtom? Frågan är också – hur kan det vara intressant och viktigt att påpeka? Är inte det att verkligen göra en inskränkning i den personliga integriteten?

Det vi vet idag är att öppenheten kring HBTQ har haft en betydande påverkan på samhället och vården, och skapat ett mer inkluderande samhälle. Vi har gett och skapat möjligheter som har gjort människor lyckliga, att få känna sig hela, vara den de är. Att försöka begränsa denna rätt, är att anse att lycka och individuell frihet inte ska vara något för alla.

Det vi också vet idag, är att kvinnor i många fall börjar springa om männen vad gäller utbildning och betyg. Fler kvinnor är på väg uppåt i och in i styrelserna. Lönegapen mellan män och kvinnor minskar (Källa: SCB). #Metoo-rörelsen gjorde även en kraftig markering att kvinnan äger rätten till sin egna kropp. Det är inte längre männen som ensamma står för karriär och ekonomisk trygghet, kvinnorna gör det med. Upprepar man påståendet “Om man försöker göra en kvinna till en man, kan det inte sluta särskilt väl”, så kan man se att för kvinnorna så gör det också just det.

adult business career clean

Det slutar faktiskt väl, väldigt väl för väldigt många. Eftersom vi har föräldraförsäkring, barnomsorg, särbeskattning och mycket mer som gör det möjligt för kvinnor att finnas kvar i arbetslivet även efter att hon har fått barn. Kvinnorna kan också välja att arbeta, följa sina drömmar världen runt – precis som männen. Men om man anser att en kvinna som gör anspråk på det som faller inom den manliga normen inte kan “sluta särskilt väl”, då faller vi farligt nära gränsen för att ta bort de rättigheter och möjligheter vi skapat för ett jämlikt och tillåtande samhälle.

Med andra ord, enligt Sverigedemokraternas politik och uttalanden, är din frihet begränsad så länge du inte kan uppfylla ett visst antal kriterier. Så länge du inte är “vit”, född i Sverige och har svenska föräldrar, helst född man och kvar i det manliga könet har du inte samma rättigheter och möjligheter som andra. Denna summering är inga nyheter – asylsökande, HBTQ-personer och feminister gör sig i regel inga besvär med att vare sig kräva eller visa behov för något som inte faller inom nämnda norm.

Att en partiledare som aspirerar på statsministerposten uttalar sig på detta sätt år 2018 är skamligt och osmakligt. Det är obildat. Att värdera personliga egenskaper och begränsa en människas frihet efter äggstockar och testiklar hör inte hemma i detta sekel.

SD: Barnmorskor ska kunna slippa utföra abort


Sverigedemokraterna jämför diskussionen om abort med den om aktiv dödshjälp. Carina Herrstedt, riksdagsledamot och ordförande i SD:s kvinnoförbund, gör nu ett utspel om att blivande barnmorskor aktivt ska kunna välja bort delar av utbildningen som handlar om abort.


En av många viktiga arbetsuppgifter som svenska barnmorskor har är att utföra aborter. Nu föreslår SD:s Carina Herrstedt att det ska bli frivilligt för barnmorskor att utföra aborter:

”Det enklaste hade väl varit att ha två typer av utbildningar när man utbildar sig, att abort är någonting man kan välja bort i utbildningen.”

Herrstedt drar paralleller med andra utbildningar där man har möjlighet att välja inriktning efter att man har gjort en grundutbildning.

Hon menar vidare att eventuella problem som uppstår vid ett anställningsförfarande vad gäller kompetens och kunskap om abort inte kommer att bli några problem:

”Då vet man det redan när man anställer menar jag. Det bör ju framgå, vilken typ av utbildning har du?”

Kritik mot förändringar i utbildningen för barnmorskor

Utspelet möter stark kritik bl a från Svenska Barnmorskeförbundet. Mia Ahlberg, ordförande i Barnmorskeförbundet förklarar:

”Det går helt emot vår grundprincip om att det är kvinnan som väljer själv vad hon vill göra med sin kropp och det är inte professionen som ska välja ett smörgåsbord vad man vill delta i och inte. Det kommer att föra med sig ett system som försvårar för kvinnor (sic!) tillgång till abort. Det skulle inför ett system som är skam- och skuldbeläggande för kvinnor där de tar privata beslut som rör deras eget liv”.

Ahlberg utvecklar sitt resonemang:

”Sverigedemokraterna har inte kunskap om vad vi som bistår kvinnor anser i frågan. Vi är helt emot det här! Det är inte förankrat för antagligen är de medvetna om att de inte skulle få gehör för den politiken på något plan.”

Socialminister Annika Strandhäll är en av dem som riktar kritik mot Herrstedts utspel. Strandhäll påpekar vikten av att arbetsuppgifter inom vården inte är fritt valt arbete:

”[…] utgångspunkten i den svenska sjukvården är patientens behov i det här fallet.”

Annie Lööf, Centerpartiets partiledare, uttrycker sin kritik mot Herrstedt genom att betona kvinnors rättighet till sina egna kroppar:

”Det provocerar mig när Sverigedemokraterna som det ojämställda parti man är lägger den här typen av förslag. På många håll i världen kämpar kvinnor för möjligheten att ens få göra abort, och vi har kommit en lång bit på vägen i Sverige. Då kommer det in ett ojämställt parti och vill backa bandet. Det är oanständigt.”

SD är splittrat i abortfrågan, och att Herrstedt tycker att barnmorskor ska kunna välja huruvida de vill utföra aborter eller inte är bevis på att det råder ett abortmotstånd i partiet. Det går inte att se det som något annat än att SD vill bestämma över kvinnors rätt till sina egna kroppar.

Argumentet där Herrstedt likställer abort med aktiv dödshjälp är ogenomtänkt och kommer svårligen att finna stöd hos en större del av svenskarna.

Förslaget om förändringar i barnmorskeutbildningen kan i förlängningen leda till att det kan försvåra, och förhala, för kvinnor som vill utföra abort inom den lagstadgade tidsramen om 18 veckor. Detta är mot bakgrund av att det helt enkelt kommer att finnas risk för att det saknas kompetens för att utföra abort på svenska sjukhus.

Hur skulle det se ut om en professionell fotbollsspelare kunde välja bort att tacklas? Eller om en socialsekreterare inte behövde fatta beslut om ekonomiskt bistånd? Kanske ska en jurist kunna välja att inte ta lagar som de inte ställer sig bakom i beaktning? Ska en lärare i historia kunna ”hoppa över” delar i undervisningen som berör kommunism eller nazism? Och hur skulle det egentligen se ut om en barnmorska skulle kunna slippa utföra abort?

Nej, just det. Kanske inte så genomtänkt ändå.

Lästips:

Vårdfokus: Barnmorskan som vägrar abort förlorade i Arbetsdomstolen

SD stänger Sverige


Så här knappt två veckor före valet ser SD nu en möjlighet att förverkliga sin nollvision på invandring. Partiet föreslår nu att helt stoppa mottagandet av kvotflyktingar.


Sverigedemokraterna slår in på en ny linje i migrationspolitiken i slutskedet inför valet. I det valmanifest som ska offentliggöras på onsdag kommer partiet att lansera ytterligare åtstramningar. Enligt Paula Bieler, SD:s migrationspolitiske talesperson anser man att situationen i Sverige nu gör att vi måste stoppa mottagandet av kvotflyktingar via FN.

Kvotflyktingar är människor som befinner sig på flykt och är i särskilt behov av skydd. Kvotflyktingar väljs ut av UNHCR, FN:s flyktingorgan, och är människor som inte har möjlighet att ta sig till Europa över huvud taget. Sedan 1950 har Sverige tagit emot kvotflyktingar.

I en intervju med Aftonbladet använder sig Bieler av systemkollapsargumentet:

”Principiellt tycker vi att kvotflyktingsystemet är något bra. Men vi har också varit tydliga med att det här förutsätter att vi har möjlighet att ta emot i Sverige. Det förutsätter att vi har ordning och reda i våra system. Under ett eller ett par års tid framöver ser inte vi att den möjligheten finns.”

I den budgetmotion som SD presenterade i april 2016 kan vi läsa följande om kvotflyktingar:

”Sverigedemokraterna menar att det är av största vikt att antalet kvotflyktingar baseras på Sveriges möjlighet till ett värdigt mottagande, vilket omöjliggörs med den senaste tidens höga asylnivåer. Beaktas bör vilka förutsättningar som finns för en kvotflykting att komma in i det svenska samhället och anpassa sig. Sverigedemokraterna avsätter därför resurser för ett mottagande av 4 000 kvotflyktingar per år genom FN:s vidarebosättningssystem under förutsättning att Sverigedemokraternas politik på asylområdet blir verklighet.”

Totalstopp på kvotflyktingar slår mot de allra mest utsatta

SD har fram till igår använt kvotflyktingar som ett alibi för att kunna föra en kraftigt åtstramad migrationspolitik. Man har de senaste åren talat om en utökning av antalet kvotflyktingar. SD:s förslag, som offentliggörs med mindre än två veckor före valet, verkar vara en medveten strategi för att visa på att man är det enda riksdagspartiet som verkligen tänker på invandringen. I och med Socialdemokraternas och Moderaternas tuffare hållning i migrationspolitiken ser SD sig tvungna att ytterligare stärka sin invandringskritiska profil.

Mot bakgrund av att Migrationsverket uttryckt att kvotflyktingsystemet är en ”allt viktigare insats”, är detta ett beklagligt förslag. Många människor drunknar idag på Medelhavet och systemet med kvotflyktingar via FN är ett sätt att minska antalet dödsoffer.

I samband med den migrationspolitiska uppgörelsen under flyktingkrisen 2015 ökades antalet kvotflyktingar till 5 000 per år. Tidigare har siffran legat på ungefär 1 900 per år. 2017 tog Sverige emot 3 400 kvotflyktingar och i år har antalet nått de 5 000 man beslutade om 2015.

Om man ska se till de opinionsundersökningar som presenterats senaste tiden så kan man se en nedåtgående trend för SD i opinionen. Partiet ser nu att de blir utmanade av såväl S som M, men också av Alternativ för Sverige (AfS), ett än mer högerextremt parti som består av uteslutna och avhoppade f d sverigedemokrater. S och M har tuffat till sig i migrationspolitiken i förhoppning om att vinna tillbaka röster som förlorats till SD, och AfS har genom tuff retorik angående återvandring marknadsfört sig som det enda parti som verkligen värnar den svenska nationen.

Förslaget om totalstopp på mottagande av kvotflyktingar är en markering från SD att de är Sveriges enda ”invandringskritiska” parti.

Systemkollapsargumentet som kollapsade


Det finns gott om kollapsteoretiker på internet. Uppfinningsrikedomen är stor när det gäller att föra fram budskapet att vi står inför en systemkollaps med fallerande välfärd, kriminalitet, fallande tillit till vitala institutioner i samhället och en ekonomi som tar stryk av så kallad massinvandring.


Ett sådant exempel är Erik Wiklunds debattinlägg på sajten Newsvoice.se den 6:e augusti i år. Rubriksättningen avslöjar ambitionerna: ”Fakta som krossar de som romantiserar massinvandringen”. Bortsett från att man i debatter vanligen riktar sig mot att krossa argument och inte personerna bakom argumenten så haltar Wiklunds framställning betänkligt. Tesen att ”Sverige brottas med enorma samhällsproblem på grund av massinvandringen” håller helt enkelt inte för en närmare granskning.

En bärande idé hos Wiklund är att de flesta invandrare som kommit till Sverige sedan år 2000 är ute efter att leva på bidrag. Den viktiga länken i beviskedjan är att ”svensk personal” som arbetar med nyanlända säger att den första frågan invandrarna ställer är ”hur mycket bidrag kommer jag att få?”. Wiklund anger ingen källa. Wiklund talar inte ens om var denna ”svenska personal” arbetar.

Wiklund hävdar också att dessa invandrare inte har flytt krig och elände utan kommer till Europa endast för dessa bidrags skull. Detta resonemang är så absurt att det är svårt att ta på allvar. Tänk på hur hemmakär och hemmavan du sannolikt är själv. Vad skulle krävas för att välja att lämna allt för att resa till andra sidan jorden?

I en debattartikel skriver psykologen och tidigare verksamhetschefen för Kris- och traumacentrum i Stockholm, Luis Ramos Ruggiero, att flyktingar inte flyr till Sverige utan framför allt från helvetet i exempelvis Afghanistan, Syrien eller Irak.
Det är alltså inte hoppet om socialbidrag utan hoppet om att slippa att leva i helvetiska förhållanden som driver flyktingarna att lämna sina hem.

Har Sverige blivit ett ”råare land”?

Wiklund gör en stor poäng av att ”många svenskar upplever helt enkelt att Sverige blivit ett råare land” på grund av alla flyktingar som kommit hit. Återigen finns ingen källa angiven. Återigen är Wiklunds argument så absurda att det är svårt att ta dem på allvar. Vad värre är, det stämmer helt enkelt inte. Mer än 8 av 10 svenskar känner sig bekväma med att ha en invandrare som vän, enligt Special Eurobarometer 469, 2017, sidan 38. Om invånarna ansåg att invandrarna har orsakat ett ”råare land” så verkar det inte rimligt att man skulle vara så positivt inställd till att ha en invandrare som vän.

Och tittar vi på samhällsnivån finner vi fler saker som motsäger Wiklunds tes om ett ”råare land”. Endast sex procent av svenskarna oroar sig för korruption inom politik- och finansvärlden, enligt What Worries the World, Ipsos Public Affairs, juli 2018, sidan 17. Sverige utmärker sig år efter år som ett högtillitsland i vilket medborgarna både litar på sina grannar och på staten. SOM-institutet vid Göteborgs universitet gör regelbundet den här typen av mätningar. Svenskar är också nöjda med demokratin i sina kommuner. Andelen nöjda var 70 procent 2017.

Det finns också skäl att tro att många människor har en alltför dyster bild av Sveriges läge på grund av hur sociala medier fungerar. Social medier tycks underblåsa faktaresistens. Professor Per Ödling lyfter fram det perspektivet i en intervju i Veckans Affärer.

Tillgänglig statistik visar att Sveriges BNP ökar mer än i övriga EU, rapporterar Bloomberg, och har lyfts av invandringen. Visserligen kan man invända att detsamma inte gäller BNP per capita, men den produktivitetsavmattningen kommer å andra sidan efter många år av mycket stark produktivitetsökning i Sverige. Det har med andra ord knappast så mycket med invandringen att göra.

Poängen vi bör minnas är inte att Sverige är ett mönsterland på alla sätt, det vore att likt Pangloss i Voltaires Candide från 1759 utbrista att vi lever i den bästa av världar. Det finns kriminalitet som ökar oroväckande, till exempel gängrelaterade skjutningar, och integrationen av nyanlända kan utan tvekan bli bättre.

Men Sverige är inte på avgrundens rand. Och invandrarna är inte problemet. Konfliktlinjen går mellan oss som är laglydiga – det vill säga de flesta svenskar och invandrare – och de som begår brott. Inte mellan invandrare och infödda svenskar.

Folkbildande propaganda


Sverigedemokraternas propagandafilm, Ett folk, ett parti – Socialdemokraternas historia, syftar till att misskreditera S, men blir istället ett folkbildande argument för varför det är en dålig idé att ge SD politiskt inflytande.


Filmen Sameblod berättar om ett Sverige upptaget av tankar om ras och renhet, skildrat genom en ung, samisk kvinnas ögon. Det är ingen dokumentär; det är en spelfilm med rätten att ta sig konstnärliga friheter och fokus ligger snarare på frågor om hur ett sådant Sverige påverkar identitet och självkänsla, än om övergripande politiska konsekvenser. Ändå vill jag påstå att den handskas varsammare med sanningen än Sverigedemokraternas propagandafilm om samma tidsanda, men att SD:s film på något sätt ändå gör ett bättre jobb, just vad gäller att informera eller folkbilda.

Att Sverigedemokraternas propagandafilm om Socialdemokraterna inte ger en korrekt bild av vare sig Socialdemokraternas eller Sveriges politiska historia under 1900-talet började konstateras nästan omedelbart av samhällsvetare och historiker. Filmen förvränger fakta, utelämnar motstridiga uppgifter och innehåller även rena felaktigheter. Men den berättar också en hel del sanningar. Sanningar som är långt ifrån smickrande; för Socialdemokraterna och för Sverige som nation.

Rasbiologiska Institutet ägnade sig – med regeringens goda minne – åt pseudovetenskaplig rasforskning i syfte att möta upp den nationalistiskt/rasistiskt grundade uppfattningen att den eskalerande sammanblandningen av olika folkgrupper utövade ett degenerativt tryck på den – i vårt fall – svenska folkstammen. Kort sagt var den officiella hållningen att rasblandning var av ondo och måste motarbetas aktivt medelst rashygien.

Tvångssteriliseringar och -omhändertaganden av de förmenta offren för denna degenerering var förstås olyckliga, men nödvändiga konsekvenser av att vi varit naiva och låtit olika folk integreras med varandra. Genom att förhindra att dessa degenererade samhällselement kunde föröka sig och sprida sin dåliga arvsmassa vidare kunde rasens förfall åtminstone stoppas, och om man därtill kunde sprida fysiskt sunda förebilder och bygga upp en nationell stolthet som motverkade lusten att beblanda sig med Andra, kanske det t o m var möjligt att återskapa en del av forna tiders glans i den svenske mannen (och svenska kvinnan).

Nürnberglagarna

Många drabbades alltså hårt av denna tidsanda, där bilden av olika folkgrupper som åtskilda av en slags inre, mänsklig essens var dominerande. Och Sverige var inte ensamma om detta: I Tyskland infördes Nürnberglagarna, som nästan helt genomsyrades av denna syn på människan och Jim Crow-lagarna i USA följde också samma rasistiska logik. Och i Storbritannien var Winston Churchill så entusiastisk inför de rashygieniska idéerna att han deltog i en internationell konferens i ämnet, tillsammans med namnkunniga deltagare från hela västvärlden.

Men det var en tidsanda. Och hade inte Tyskland drabbats av ett krigshetsande missnöjesparti hade den kanske fortsatt ostört, och frågan om att tvångssterilisera avvikande människor hade kanske inte varit uppe för diskussion ens idag? Kanske hade våra riksdagspartier idag tävlat om att ta på sig äran för grundandet av Rasbiologiska Institutet, istället för att efter bästa förmåga försöka glömma bort hela denna skamliga inledning av vår samtids historia? Kanske skulle Förintelsen ersatts av en fortfarande fruktansvärd, men liksom tvångssteriliseringarna förment human och tyvärr nödvändig “avveckling” av degenerativa element och folkfiender i våra respektive nationer; de svenska, tyska, amerikanska, franska o s v?

Nåja, vi lämnar Sci/fi-hyllan och tar oss tillbaka till SD:s propagandafilm. Avsikten var förstås framförallt att misskreditera S, men att göra det med fakta. Och det är ungefär där som det spännande händer. filmen publiceras och vänner på sociala medier börjar skriva upprört om tvångssteriliseringar och rasbiologiska institut. De är arga på S, arga på Sverige, arga för att de inget visste.

Det visar sig att vi som redan visste allt det som berättas i SD:s propagandafilm är färre än vi kanske trodde, och för ett kort ögonblick går en kall ilning längs ryggraden. Tänk om SD:s propagandafilm fungerar!

balance-151797_960_720

Men istället för att klappa SD på ryggen och tacka för att de säger sanningen – “raka och ärliga” som de brukar kallas – så stannar reaktionerna vid ilskan och indignationen över att Sverige redan varit där dit SD vill ta oss. Att den tidsanda som rådde vid tiden för instiftandet av Rasbiologiska Institutet och inledningen på rashygieniska kampanjer över hela landet överhuvudtaget har funnits. Ingen av de i min omgivning som sett filmen har hittills sagt till mig att det var ett misstag att avveckla Rasbiologiska Institutet eller att tvångssteriliseringar var en bra idé (minns förresten att SD, som enda nu existerade riksdagsparti, röstade emot att stoppa tvångssteriliseringar av transsexuella) som borde återinföras. Tvärtom ser jag hur några av de som vacklat med en fot på SD:s röstsedel tar ett steg tillbaka. Uppenbarligen är det fler än jag som förmår att dra den obehagliga parallellen mellan Sverige av igår och SD av idag.

SD:s propagandafilm är viktig, trots att den slirar på sanningen. Den är viktig, för den skildrar det Sverige som SD vill få tillbaka. Ett naivt, idealistiskt folkhem, där alla är blonda, blåögda och glada. Och där de andra inte får synas (eller finnas).

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Fredrik Segerfeldt: Osmanska rikets terrordåd var nationalistiska, inte religiösa

Gästinlägg av Fredrik Segerfeldt

REPLIK. Det är bra att tre liberaler (Aftonbladet Debatt 31/8) drar en lans för att all våldsbejakande extremism, även islamistisk sådan, ska granskas utan ideologiska skygglappar. Det är också bra att de lyfter fram osmanska rikets folkmord på olika kristna grupper för runt 100 år sedan och den inspiration som det gav nazisterna. Men frågan är om detta illdåd primärt ska placeras i den islamistiska kategorin, ty det har flera drag som gör att det bättre passar in i den nationalistiska gruppen.

Imperier är per definition multietniska politiska konstruktioner, på många sätt nationalstatens motsats. I många sekel hade det osmanska riket hyst ett otal folkgrupper och religioner. Visserligen gynnades muslimerna, men de andra fick behålla sin identitet, sitt språk och sin religion.

Som en reaktion på det osmanska rikets förfall skapades turknationalismen, starkt påverkad av den europeiska idéutvecklingen. Ungturkarna, som styrde imperiet under folkmordets mest intensiva fas, 1915-1916, var en i grunden sekulär, modernistisk och nationalistisk rörelse. De såg den etniska renheten som räddningen på imperiets förfall.

De ledande företrädarna vill skapa ett rike för bara turkar och knyta ihop Anatolien med andra turkisktalande folk, inte minst i Azerbajdzjan. Offren för folkmordet stod i vägen för detta och skulle fördrivas eller dödas. Visserligen hade de det gemensamt att de var kristna, men framför allt var de icke-turkiska. Etniciteten var viktigare som drivkraft än vad religionen var.

Det finns gott om islamistiska illdåd att lyfta fram, i historien och i nutid. Men det turkiska folkmordet på kristna i början av 1900-talet är inte ett av dem. Det borde i stället sättas på listan över nationalismens brott.

SD efterlyser kommunpolitiker på Facebook: ”Det är inte så svårt att vara politiker”

 


På kommunnivå har Sverigedemokraterna haft svårt att fylla stolarna och därför har man inför valet i höst lanserat en kampanj där man på sociala medier efterlyser människor som kan tänkas ställa upp i kommunval. Det intressanta är att kraven på de som är intresserade av att engagera sig politiskt för SD är lågt ställda.


Det är bl a SD Skara och SD Gullspång som vill säkra upp inför valet. Om partiet når de nivåer som vi kan se i opinionen på riksnivå kan det bli svårt att fylla stolarna i kommunfullmäktige runt om i landet. Josef Fransson, ordförande i SD Skaraborg menar att det inte är så svårt att vara politiker. Det räcker att man är engagerad och ställer sig bakom den politik som partiet står för. Han betonar vikten av att det finns några som kan ta debatten, och har förmågan att driva partiets frågor.

SD Skara och SD Gullspång la för några veckor sedan upp följande annons i ett Facebookinlägg:

Att vara kommunpolitiker behöver inte vara svårt. Särskilt inte som vi redan har en bra bas med kandidater i valet till Skara kommunfullmäktige.
Vi behöver dock bli fler. Vi räknar med att gå starkt framåt i valet och vill därför ha många kandidater på valsedeln.
Står Du bakom Sverigedemokraternas politik och värderingar? Är du en lagspelare som vill göra en insats för att få till den politiska förändring vi jobbar för? I så fall är kanske Du rätt person att ställa upp i valet för oss! Du väljer själv hur mycket eller lite du vill engagera dig.

Sverigedemokraterna Gullspång (Facebook 4 juli 2018)

SD har tidigare fått kritik för att många stolar i kommunfullmäktige i Sverige har stått tomma, alternativt intagits av icke-sverigedemokrater. Dessutom har det förekommit avhopp, uteslutningar och annat som orsakat tomma SD-stolar.

Josef Fransson utvecklar resonemanget kring rekryteringskampanjen i en intervju med P4 Skaraborg:

Valresultatet tror jag vi klarar idag. Men det händer så mycket under fyra år: folk flyttar, folk blir sjuka, folk börjar liksom studera, och då försvinner… det är ganska stor omsättning på kommunpolitiker, särskilt eftersom att vi har ganska unga politiker som kanske är lite mer rörliga.

Fransson ser en poäng i formuleringen om lågt ställda krav på kommunpolitiker:

Som kommunpolitiker så är det inte meningen att man ska vara expert. Varje parti behöver ju någon som är, ja, har förmåga att gå upp och ta debatterna och göra det på ett bra sätt till exempel, och det behövs en grupp som kan utveckla politiken och så, men alla behöver ju inte vara experter. Man har faktiskt möjlighet och rätt att vara kommunfullmäktigepolitiker ändå.

Under mandatperioden har ett flertal av SD:s kommunpolitiker i Skara av olika anledningar hoppat av. Redan hösten 2016 avgick ersättare Conny Martinsson. Strax efter aviserade Mikael Vallin att han avgår pga flytt. I maj 2017 lämnade riksdagsledamot Anders Forsberg, som också var gruppledare och kommunledamot i Skara kommunfullmäktige, alla sina politiska uppdrag. Forsberg dömdes i anslutning till detta för ekobrott till ett års fängelse. För SD Skara innebar avhoppet att partiet i praktiken förlorade sin vågmästarroll.

Att det råder turbulens kring partiet i Skara är tydligt då man tidigare tvingats övertala en ledamot, Ove Berlin, att stanna trots att denne hade avsagt sig sin plats. En annan ledamot, Oskar Lindblom, hade i januari 2017 varit frånvarande från varje sammanträde i över ett år. I april i år återfinner vi Lindblom på Alternativ för Sveriges riksdagslista. I och med Forsbergs och Lindbloms avhopp har SD Skara enbart företrädare på 4 av 5 mandat i kommunfullmäktige.

I Gullspång ser det ljusare ut för SD. De två platserna i kommunfullmäktige är fyllda och man har dessutom två ersättare. På listan inför höstens val har SD Gullspång fem namn (alla är män och mellan 58 och 89 år gamla). SD Gullspång tror att partiet kommer att gå framåt och då vill man troligtvis säkra upp, vilket man gör genom att annonsera på sociala medier.

Att SD sänker kraven på de som vill engagera sig kommunpolitiskt är uppseendeväckande.

Vi har tidigare på Motargument vid ett flertal tillfällen berört de problem SD har att fylla sina stolar ute i kommunfullmäktigen i Sverige.

 

 

 

Pride måste vara öppet för så många som möjligt


En regnbåge är ett spektrum. Den är en mångfald av ljus. Priderörelsen, med regnbågsflaggan som sin symbol, står även den för mångfald. Tyvärr är det dock allt annat än enkelt att skapa en miljö där så många som möjligt får vara med på så justa villkor som möjligt. Eftersom vissa idéer utestänger vissa människor så blir det oundvikligen en kamp om vilka personer och idéer som ska få vara med. Vem skall ingå i Prides målgrupp, och enligt vem?


 

Utstötningsförsök mot transpersoner

Nyligen väcktes både i Sverige och i England frågan om huruvida transpersoner bör få vara med i Pride. I båda fallen lyftes frågan av personer som själva positionerar sig som homosexuella.

I Englands huvudstad London blev Prideparaden stoppad av ett gäng anhängare av en totalitär könsideologi vars anhängare kallar sig för ”gender critical” och vars motståndare kallar dem för ”TERF” (Trans Excluding Radical Feminist). Drivna av en idé om att varje människa måste räknas som det kön de blev tilldelade vid födseln medan människors självupplevad könsidentiteter bara ska ses som någon form av bedrägeri så protesterade dessa aktivister mot att transpersoner tillåts ingå i Pridefestivalen. En av aktivisterna lät sina slagord gå långt bortom att framställa det som att om en person som identifierar sig som kvinna är ‘assigned male at birth’ så är hon per definition man: Hon fastslog även att om en sådan transkvinna blir sexuellt attraherad av CIS-kvinnor så gör detta henne (av aktivisten kallad ”honom”) per definition till en våldtäktsman. ”One of the activists shouted: ‘A man who says he’s a lesbian is a rapist’” Aktivisterna blev snabbt bortlyfta så att Prideparaden kunde fortsätta.

I Sverige var det istället ”Medborgerlig Samling” (MED), ett av de invandringsfientliga småpartier som uppstått i svansen från SD:s valframgångar, som började göra märkliga utspel mot inkluderingen av transpersoner och av ickehomosexuella queerpersoner, samtidigt som partiet saknar officiell HBTQ-politik. Sålunda valde Stockholm Pride att utestänga själva partiet MED (men däremot inte enskilda partimedlemmar) från årets Pridefestival. Något som en av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter snabbt kom att använda som ursäkt för att i Riksdagen försöka få igång en diskussion om att dra in allt ekonomiskt stöd till Priderörelsen. Detta då utifrån den mycket märkliga förevändningen att MED:s ordförande själv är homosexuell, som om det skulle ha med saken att göra. Observera att partiledaren fortfarande är välkommen som privatperson på Pride, ”exkluderingen” innebär enbart att han inte välkomnas att använda Pride som plattform för att kampanja mot transpersoner och/eller mot invandrare.

5834416_08e834ef

Pride är minoriteter och mångfald

Priderörelsen är en subkultur som sedan starten har handlat om ett brett spektrum av minoriteter, inklusive transpersoner. Tyvärr har en del försök att göra rörelsen mer respektabel landat i att framställa den som begränsad till att handla enbart om vita monogama vaniljhomosexuella cismän och ciskvinnor. Precis som det i mainstreamsamhället är norm att vara heterosexuell så är det i subkulturen norm att vara homosexuell. Sålunda haglar frågorna från år till år: Ska bisexuella och pansexuella få vara med, alltså även när de har partner av annan könstillhörighet än de själva? Ska transpersoner få vara med? Ska sadomasochister och fetischister få vara med? Ska ickebinära och intersexuella få vara med? I länder som Sverige, där normen är att vara medborgare och att vara vit, uppstår även på olika sätt frågor om huruvida HBTQ-personer som är papperslösa och/eller rasifierade ska få vara med.

Eftersom Prideorganisationernas officiella mål är att stå upp för ”HBTQ-personer” snarare än bra för ”gaysvenskar” bör svaret på samtliga dessa frågor givetvis bli ett rungande ”JA”. Pridefestivalerna bör vara så fria som möjligt inte bara från vanlig enkel homofobi, utan även från fenomen som bifobi, transfobi, kinkofobi, queerfobi, rasism och apartweltism. Med apartwelt menas den rasismliknande ordning som delar upp människor utifrån medborgarskap eller geografisk vistelseort snarare än utifrån hudfärg eller etnicitet.

B, T & Q: Bisexuella, Transpersoner & brett spektrum av Queerpersoner

Bisexuellas och transpersoners plats i Priderörelsen är rent språkligt inte förhandlingsbar, eftersom B och T står just för dem. Även sadomasochister, fetischister, polyamorösa, ickebinära, intersexuella och asexuella är sedan länge en integrerad del av Priderörelsen. Att vi gick över från begreppet ”HBT” till ”HBTQ” var just för att inkludera de relevanta minoriteter som inte ingår i just HBT.

Queer står just för den mångfald av sexualitet och könsidentitet som går bortom en eller annan traditionell norm för hur sexualitet och kön anses fungera. Men queerbegreppet är omstritt, så för den som vill fiffla bort dessa minoriteters rätt att delta i Pride går det alltid att hävda att queer ska begränsas till att bara betyda HBT – så att HBTQ därmed inte skulle betyda något mer än HBT. Att vidareutveckla det befintliga HBTQ-begreppet ökar utrymmet för den som vill slira med tecknen.

På sikt skulle en lösning däremot kunna vara att etablera begreppet GSRM som synonymt med queer och HBTQ, fast med en tydligare definition: G står för Genus & kön, S för Sexualitet & Sensualitet, R för Romantik & Relationsformer, M för Minoriteter och Mångfald. Att försöka bortdefiniera ickebinära från genus eller att bortdefiniera sadomasochister från sexualitet/sensualism/romantik/relationsformer är mycket svårare än att hitta på godtyckliga begränsningar av det förhållandevis komplicerade queerbegreppet.

Vem är Queer?

I den akademiska offentligheten existerar det så vitt jag vet inte någon egentlig diskussion om att exkludera någon av de nämnda minoriteterna. När folk som vill exkludera till exempel ickebinära eller sadomasochister från Pride försöker komma med en akademisk referens så tenderar de att dra till med Fanny Ambjörnssons bok ”Vad är Queer?”, men det resonemang som framförs i denna bok handlar om huruvida sexköp ska ses antingen som något i stil med tvång/övergrepp eller snarare ses som ett ömsesidigt men udda (och därmed queert) utbyte mellan tillräckligt jämbördiga människor. Ambjörnsson redogör för ett resonemang från vardera sidan, utan att ta ställning för eller emot något av dem.

Att sexuella övergrepp inte bör räknas som queer torde så gott som alla vara överens om: Problemet med ett övergrepp är kränkningen av offret, inte att handlingen skulle bryta mot en eller annan godtycklig föreställning om sexualitet. Om en man våldtar en kvinna så handlar det inte om heterosexualitet utan om våldtäkt, om han våldtar en man så handlar det inte om homosexualitet utan om våldtäkt, och om våldtäkten är sadistisk så handlar det inte om sadomasochism utan om våldtäkt: Heterosexualitet, homosexualitet och sadomasochism kan levas ut i ömsesidighet på justa villkor – att acceptera heterosexualitet, homosexualitet och sadomasochism handlar just om att acceptera den justa och ömsesidga utlevnaden. Däremot anser de flesta på goda grunder att trafficking och utlevd pedofili inte bör accepteras, utan ses som övergrepp. Detta utifrån att barn och kidnappningsoffer inte är kapabla att ge relevant samtycke.

Det är bra att ha en konsensus om att övergrepp inte skall accepteras. För den som vill hetsa till exempel mot transpersoner eller mot invandrare eller mot muslimer så innebär denna konsensus dock ett kryphål: Ett utrymme för att försöka få folk att betrakta den aktuella minoriteten som om de vore en form av övergrepp. Detta är den bakomliggande dynamiken när en engelsk TERF-aktivist respektive en av MED:s riksdagskandidater framställer det som om transsexualism respektive invandring vore lika med våldtäkt.

Pride för allas lika värde och rättigheter

Pride bör vara en öppen miljö där såväl alla Genus/könsidentiteter som alla sexualiteter/relationsformer bör vara välkomna. En öppen miljö där alla personer som beter sig juste ska ha en plattform att leva och utveckla genus, sexualitet och relationsformer som är i minoritet och/eller bidrar till mångfald. Men kravet är just att bete sig juste. I detta ingår att inte hetsa mot utsatta grupper som till exempel transpersoner eller invandrare. Detta handlar inte enbart om att värna om transpersoner och om de HBTQ-personer/GSRM-personer som har sitt ursprung i andra länder. I förlängningen handlar det även om att värna om hela rörelsens möjlighet att alls ha en meningsfull existens:

Sverigedemokraternas utspel i riksdagen utgör ett enkelt men tydligt exempel på att de krafter som gärna använder rättigheter för (vita medborgarskapsinnehavande) homosexuella som slagträ mot invandrare även lätt kan vrida debatten till att försöka marginalisera även dessa homosexuella.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.