Etikettarkiv: SD

Krönikor

SD: ”Svenskfientlighet är rasism”

Sverigedemokraterna har i många är talat om påstådda företeelser som ”svenskfientlighet” och ”rasism mot svenskar”. Nu föreslår partiet en lagstiftning om att rasistiska hatbrott också ska innefatta brott mot majoritetssvenskar. Dessutom vill SD att s k ”svenskfientlighet” ska innefattas i HMF-lagen.

Motargument har många gånger berört SD:s uppfattning om att svenskar skulle utsättas för rasism. De väljer att kalla företeelsen för ”svenskfientlighet”.

På SD:s officiella sociala mediekonton 29 maj 2026 läser vi:

”Alltför länge har brott mot svenskar förminskats, ursäktats eller helt ignorerats. När svenskar utsätts för förnedringsrån, gruppvåldtäkter och annan grov kriminalitet med tydliga svenskfientliga motiv ska det inte bortförklaras, det ska erkännas för vad det är.

Rasistiska dåd mot svenskar ska betraktas som hatbrott och mötas av betydligt hårdare straff. Det är dags att sätta brottsoffren först och slå tillbaka mot dem som gör svenskar till måltavlor i sitt eget land.” (Källa: Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto)

Skärmdump från Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto (260529).

Det råder meningsskiljaktigheter i partiet om HMF-lagens vara eller inte vara, och vilka grupper som ska innefattas. Senaste beskedet är att SD vill innefatta ”svenskfientlighet” i lagen om hets mot folkgrupp.

Jag vill i debatten om den påstådda ”svenskfientligheten” och den påstådda ”rasismen mot svenskar” påminna om att SD:s livselixir är att dela in befolkningen i ”vi och dom”, dvs ”svenskar” och ”invandrare”. SD:s retorik bygger systematiskt en illusion av att endast deras anhängare (med ”rätt” ursprung) skulle vara svenska ”på riktigt” och att varje avsteg från deras ideologi skulle per automatik innebära ”svenskfientlighet”.

Samtidigt som de ständigt berättar sagor om att Sverige och svenskarna skulle vara under attack så finns det i själva verket inte något annat riksdagsparti som talar så illa om Sverige och svenskarna så mycket som SD.

SD:s retorik ingår i en klassisk högerextrem diskurs. Begreppen ”svenskfientlighet”, ”islamisering” och ”omvänd rasism” går hand i hand med den klassiska och nazistiska konspirationsteorin om ”folkutbytet”. Konspirationsteorin kan sammanfattas som den, av ”eliten” iscensatta, illvilliga och medvetna planen, att byta ut den svenska befolkningen mot icke-svenskar. Retoriken utgör delar av den diskurs som SD använder sig av som motvikt till rasism.

Begreppet ”svenskfientlighet” återkommer ständigt i SD:s vokabulär, och är en medveten retorik som skapar splittring och polarisering, och förstärker den för partiet så viktiga uppdelningen mellan ”vi och dom”, dvs svenskar vs invandrare. Begreppet är ett sätt att låta rasism och nazism ta plats och normaliseras.

Om vi kikar på statistik från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) och deras NTU (Nationella trygghetsundersökningen) ser vi att det inte finns stöd för att svenskar skulle vara utsatt för rasism i någon större utsträckning. SD anför gärna s k ”förnedringsrån”, gruppvåldtäkter och ”annan grov kriminalitet” som ett argument för att det skulle vara en vanlig företeelse med s k ”rasism mot svenskar”, men enligt BRÅ är såväl ”förnedringsrån” som gruppvåldtäkter marginella företeelser, oavsett ursprung på förövare eller offer.

Min, och många andras, åsikt är att rasism sparkar nedåt, inte uppåt. Följaktligen är ”rasism mot svenskar” en icke-fråga. Ofta får man höra att Sverige skulle vara ”världens minst rasistiska land”. Det är svårt att mäta huruvida det är sant, men rasism existerar i högsta grad i Sverige. Den kommer inte att försvinna, men vi har alla ett ansvar att bekämpa den. Rasismen i Sverige sker inte mot majoritetssvenskar. Den sker mot nationella minoriteter och mot människor med annat ursprung än det svenska.

Källa:

Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto

Lästips:

Artiklar om ”svenskfientlighet” på Motargument

Korta motargument, satir

Tidöpriset — Satir om folkuppvigling

Motargument delar ut satiriskt menade medaljer till politiker som brinner extra mycket för vissa detaljer — vilket gör dem förtjänta av uppskattning.

Vi fortsätter med Richard Jomshof i kategorin

ÅRETS SVERIGEDEMAGOG

Richard Jomshof (SD), riksdagsledamot och Sverigedemokraternas rättspolitiska talesperson

Det tycks pågå en intern tävling inom Sverigedemokraterna om vem som kan bli rikspolitikens främsta demagog. Vi på Motargument vill därför uppmärksamma detta genom att dela ut utmärkelsen Årets Sverigedemagog – ett pris till den sverigedemokrat som gjort det lilla extra för att splittra landet och undergräva grundläggande mänskliga rättigheter.

Från partiets toppskikt har det kommit utspel om rivning av moskéer och förbud mot islamiska attribut i stadsbilden – förslag som uppenbart kolliderar med Europakonventionens skydd för religionsfriheten. Men trots den hårda konkurrensen finns det en självklar vinnare i årets kategori: Richard Jomshof (SD), tidigare ordförande i riksdagens justitieutskott.

Under det senaste året har Jomshof intensifierat sina försök att göra livet svårare för Sveriges muslimer. Förbud mot slöjor, böneutrop och nybyggnation av moskéer hör till de frågor han drivit. Men hetsen stannar inte där. Årets Sverigedemagog vill dessutom förbjuda muslimska symboler eftersom dessa, enligt honom, kan jämföras med nazistiska symboler.

Inte heller begreppet islamofobi går säkert, då Jomshof menar att termen bör avskaffas. För den vars bild av muslimer reflekteras i de rasistiska satirteckningar som vår eminente pristagare spred till svenska folket framstår naturligtvis rädsla för islam och muslimer som fullt rationell.

Trots att Jomshof av outgrundliga skäl undkom åtal efter denna publicering står det klart bortom rimligt tvivel att han gjort sig väl förtjänt av utmärkelsen Årets Sverigedemagog.

Krönikor

”Den andre” som politiskt verktyg

Partier som Sverigedemokraterna behöver någon som kan fylla rollen som ”den andre” för att vinna röster och motivera sin egen existens. Erfarenheter från andra delar av världen, liksom partiets egen historia, visar att det kan vara mindre viktigt vem som för tillfället fyller denna roll. Bakom de olika grupper som tillfälligt får fungera som ”den andre” finns SD:s och andra rasistiska och etnonationalistiska partiers långsiktiga ambition att etablera en vit, heteronormativ och patriarkalisk maktordning där kvinnor och minoriteter är underordnade.

Det är cyniskt och samvetslöst, men samtidigt logiskt, att muslimer för tillfället har fått spela rollen som ”den andre”. Judar och sexuella minoriteter är sedan länge inkluderade i den bredare samhällsgemenskapen på ett sätt som innebär att de i högre grad försvaras av majoritetssamhället.

Det är sannolikt att rasistiska och nyliberala krafters val av vem som ska få spela rollen som ”den andre” baseras på mätningar och undersökningar som identifierar vilka grupper som är mest sårbara och lättast att exploatera politiskt.

Sådana analyser kan bland annat bygga på hur fördomsfulla föreställningar och påståenden får fäste bland majoritetsbefolkningen på digitala plattformar och i kommentarsfält.

Många kan tycka att det är märkligt att arbetare och lågutbildade röstar på ett parti som gör muslimer till huvudfiende i en samhällskontext präglad av växande ekonomiska klyftor och social ojämlikhet.
Man skulle kunna tänka sig att partier som gjort fattigdom, exploatering och usla arbetsvillkor till sina huvudmotståndare borde vara dessa gruppers naturliga val.

Men erfarenheter från andra länder visar att människor kan fås att prioritera begränsningar av minoriteters rättigheter om man lyckas skapa en stark känsla av akut hot och övertyga människor om att minoriteter utgör ett hot mot arbetare och andra mindre privilegierade grupper.

Några tydliga exempel på hur denna mekanism fungerar återfinns i boken The Sum of Us av Heather McGhee. I boken använder McGhee berättelsen om de offentliga simbassängerna i USA som ett kraftfullt exempel på hur rasism inte bara skadar den grupp som diskrimineras, utan hela samhället.

Hon beskriver hur många amerikanska städer efter avskaffandet av rassegregeringen under 1950- och 60-talen valde att stänga eller förstöra offentliga pooler i stället för att låta svarta och vita bada tillsammans. McGhee kopplar detta till det hon beskriver som ett slags ”zero-sum”-tänkande: föreställningen att om afroamerikaner får tillgång till samma offentliga resurser som vita, så förlorar vita någonting.

Det upplevda hotet från ”den andre” blev alltså starkare än viljan att bevara gemensamma samhällsinstitutioner. Poolerna hade tidigare varit symboler för det offentliga välfärdssamhället — platser där familjer samlades, barn lärde sig simma och människor möttes över klassgränser. Men eftersom poolerna också var sociala rum präglade av fysisk närhet mellan kroppar blev de särskilt laddade i den rasistiska föreställningsvärlden. Rädslan handlade inte bara om själva badandet, utan om social jämlikhet, intimitet och upplösningen av den vita segregationen. McGhee beskriver hur vissa kommuner bokstavligen fyllde igen poolerna med cement eller sålde dem till privata klubbar.
Genom att privatisera eller förstöra dem kunde man fortsätta utestänga svarta amerikaner. Resultatet blev att alla förlorade tillgången till offentliga bad och gemensamma mötesplatser.

Exemplet illustrerar ett av bokens centrala argument: att rasism ofta leder till politiska beslut där människor är beredda att avstå från kollektiva nyttigheter bara för att slippa dela dem med grupper som uppfattas som hotfulla eller mindre värda.

Berättelsen fungerar därför som en metafor för bredare samhällsprocesser — inte bara i USA. McGhee menar att samma logik har påverkat motståndet mot offentlig sjukvård, utbildning, kollektivtrafik och andra gemensamma investeringar. När välfärdssystem kopplas samman med att även minoriteter får del av resurserna undermineras stödet för systemen bland delar av den vita befolkningen.

I boken används poolerna också för att visa hur segregationen förändrade själva idén om det offentliga. Före segregationsstriderna investerade många amerikanska städer i gemensamma anläggningar.
Efter konflikterna växte i stället privata lösningar fram — privata poolklubbar, gated communities och selektiva medlemskap — vilket försvagade tilliten och känslan av gemenskap i samhället.

McGhees poäng är alltså inte bara historisk, utan också moralisk och politisk: rädslan för ”den andre” skapade ett samhälle där människor hellre förstörde något gemensamt än delade det jämlikt. Det blev ett konkret uttryck för hur rasism kan få destruktiva konsekvenser långt utanför själva diskrimineringen av minoriteter. Det är värt att reflektera över de erfarenheter McGhee beskriver i sin bok.

Sätt dem i relation till Tidöregeringens retorik om ”hotet” från blandade bostadsområden eller skolor där elever från olika samhällsklasser och bakgrunder möts. Många människor som skulle kunna gynnas av en politik för ökad social och ekonomisk jämlikhet har i stället låtit sig förföras — eller kanske snarare ”förhäxas” — av Tidöregeringens föraktfulla och fördomsfulla föreställningar om muslimer. Låt oss hoppas att människor kan ta sig ur denna ”förhäxning” så att vi återigen kan börja tala om frågor som faktiskt har betydelse för vanliga människors livsvillkor.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Debatt

Tidö raderar ordet ”islamofobi” – relativiserar verkligheten

Det börjar alltid så oskyldigt. En minister tar ordet “problematiskt” i sin mun, lutar sig tillbaka och låtsas att det handlar om språk. Som om världen förändras för att man byter etikett på en pärm. I riksdagen den 24 april 2026 säger utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M): “Jag delar bedömningen att begreppet islamofobi är problematiskt. Regeringens föredragna term är antimuslimsk rasism.”

Det låter nästan ansvarstagande, som om regeringen hittat ett mer precist begrepp. Och visst: i handlingsplanen mot rasism och hatbrott (beslutad 12 december 2024) slås fast att antimuslimsk rasism är en form av rasism riktad mot muslimer och personer som uppfattas vara muslimer.

Men det är här den politiska mekaniken syns. För samtidigt gör regeringen – påhejad av Sverigedemokraternas ideologiska fixering vid begreppskrig – något som är mycket större än en redaktionell ändring: den öppnar dörren för att själva namnet på ett samhällsproblem ska göras till slagträ, misstänkliggöras och på sikt bortförhandlas även internationellt.

Ministern säger det rakt ut, lite för rakt ut, nästan som om hon glömde dramaturgin: FN-dagen “International Day to Combat Islamophobia” är en officiell FN-dag, och “man kan ha synpunkter på namnet och tycka att man i FN bör jobba för att förändra det.”

Där har du projektet. Inte att bekämpa hatet, utan att korrigera rubriken.

Ordet som hinder för strategin

Det här är inte första gången högern låtsas att ett ord är farligare än det ordet försöker beskriva. I interpellationen som ledde fram till debatten (Interpellation 2025/26:396 Begreppet islamofobi) skriver Richard Jomshof (SD):

”Ett av de vapen islamisterna använder sig av är det kritiserade begreppet ”islamofobi”. Genom att stämpla människor som ”islamofober” försöker dessa antidemokrater tysta legitim kritik av islam och den pågående islamiseringen”. (Källa: Riksdagen)

Det är en gammal propagandamodell: flytta fokus från brotten, diskrimineringen, hoten – till den som försöker sätta ord på dem. Om du kan få publiken att tro att begreppet är en del av fiendens plan, behöver du inte längre diskutera vad människor faktiskt utsätts för.

När ministern i protokollet dessutom återger kritiken mot “fobi”-delen – att det leder tankarna till “enskilda individers irrationella rädslor” snarare än diskriminering – låter det sakligt.

Men det är också en elegant rökridå: man kan byta ord utan att byta vilja, resurser, uppföljning, ansvar – och sedan peka på språkbytet som bevis för handlingskraft.

Den verkliga konsekvensen: avpolitisering och ansvarsflykt

När staten byter begrepp i styrdokument handlar det inte om Svenska Akademien. Regeringen kan inte bestämma “definitioner av ord” i samhället. Men den kan bestämma statens vokabulär – och därmed vad som blir mätbart, uppföljningsbart och politiskt synligt.

Det som riskerar att hända när “islamofobi” görs till förbjuden mark i officiella sammanhang är tre saker:

  1. Problemet blir lättare att relativisera. “Islamofobi” fungerar i offentligheten som ett etablerat paraplyord för hat, diskriminering och avhumanisering riktad mot muslimer eller personer som uppfattas som muslimer. När ordet delegitimeras blir nästa steg att varje påtalande kan avfärdas som “språkpolisiärt”, “känslostyrt” eller – som Jomshof skriver – ett “vapen”.
  2. Fokus flyttas från struktur till individens känslor. Regeringen säger att man vill bort från “fobi”-associationen. Men den politiska effekten kan bli den motsatta: debatten fastnar ännu mer i semantik och “rädsla”, medan diskriminering, hot och hatbrott får spela statist i kulisserna.
  3. Internationellt blir Sverige en bromskloss i fel fråga. FN har en officiell observansdag och en särskild funktion kopplad till begreppet.

EU:s institutioner arbetar explicit med att bekämpa antimuslimskt hat/anti-Muslim hatred, och har gjort det under lång tid.

Om Sverige lägger diplomatisk energi på att “jobba för att förändra namnet” i FN, så är det inte neutral ordvård. Det är ett val av strid: att angripa terminologin runt ett minoritetsskydd snarare än att förstärka skyddet.

Och allt detta sker i en politisk miljö där SD – regeringsunderlaget – gång på gång försökt göra muslimers plats i Sverige till en fråga om lojalitet, misstanke och kulturkrig. I det sammanhanget är språkbytet inte oskyldigt. Det är ett sätt att flytta gränsen för vad som anses legitimt att kalla rasism.

Regeringen vill alltså byta ord för att tydliggöra att det handlar om människor, inte religion. Men samma regering och samma underlag ägnar riksdagsdebatt åt att misstänkliggöra själva benämningen – och öppnar för att Sverige ska arbeta för att FN ska byta namn på sin dag. Man kan kalla det politiskt hantverk. Man kan också kalla det vad det är: en metod att göra problemet svårare att formulera, svårare att hålla ansvariga för och därmed enklare att leva med. Hatet bryr sig inte om ord. Men makten gör det – när orden hotar att bli bevis.

Källor:

Riksdagen: Interpellationsdebatt 24 april 2026 Begreppet islamofobi

Regeringen: Handlingsplan mot rasism och hatbrott

Riksdagen: Interpellation 2025/26:396 av Richard Jomshof (SD) Begreppet islamofobi

Artiklar

SD och den enda muslimska friskolan

Sverigedemokraterna har under många år motionerat för ett förbud mot muslimska friskolor i Sverige. Under lika många år har SD utmålat muslimska friskolor som ett tecken på s k ”islamisering” i Sverige. I återkommande propagandabilder på sociala medier kräver partiet ett förbud mot konfessionella friskolor. Men, förbudet ska bara gälla muslimska friskolor. Idag finns en (1) muslimsk friskola i Sverige.

Sedan 1997 tillåts konfessionella skolor enligt lag. Konfessionella friskolor har en religiös profil, där det erbjuds konfessionella inslag i utbildningen. Eftersom dessa skolor ska följa skollagen och läroplanen ska undervisningen vara icke-konfessionell och saklig. Eventuella konfessionella inslag ska erbjudas utanför lektionstid. Dessa inslag ska vara frivilliga. I de fall skolor har granskats har det framkommit att vissa skolor har konfessionell praxis blandats med undervisningen, samt att undervisningen inte varit saklig eller vilat på vetenskaplig grund. Dessa skolor har tvingats att stänga verksamheten. Förespråkare av konfessionella friskolor hänvisar till religionsfriheten, medan motståndare hänvisar till segregation och att undervisningen ska vara fri från konfessionella inslag.

På SD:s sociala medier postades senast 24 april ett inlägg med en tillhörande propagandabild. I inlägget läser vi:

”Gång på gång har det avslöjats om missförhållanden på muslimska friskolor. Trots flera avslöjanden har vi med stor sannolikhet endast skrapat på ytan vad gäller problematiken med de här skolorna.

Det är av största vikt att vi gör allt som står i vår makt för att motverka den pågående islamiseringen av Sverige. Detta oavsett om den drivs på av krafter inom landets gränser eller av islamistiska stater i den muslimska världen.

Därför måste vi med omedelbar verkan införa ett stopp för nyetablering av muslimska friskolor i Sverige samt verka för att så snart det är möjligt stänga ned de muslimska friskolor som redan existerar och därmed införa ett förbud mot alla former av muslimska friskolor i Sverige.” (Källa: Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto)

Skärmdump från Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto 260424.

På Ungsvenskarnas (SD:s ungdomsförbund) sociala medier postades senast 16 april ett inlägg med en tillhörande propagandabild. I inlägget läser vi:

”Sverige gynnas inte av mer islam, tvärtom. Islam är ett hot mot Sverige och vårt sätt att leva. Vi måste riva extremistiska moskéer, stänga muslimska friskolor, utvisa islamister och stoppa alla moskébyggen. Islams hot mot Sverige får inte gå obemärkt förbi. Islam göder islamism, därför måste vi begränsa islams påverkan på Sverige.” (Källa: Ungsvenskarnas officiella Facebookkonto)

Skärmdump från Ungsvenskarnas officiella Facebookkonto 240416.

Om vi granskar citaten målar propagandaenheterna upp en bild av att det skulle existera ganska många muslimska friskolor i Sverige än vad det faktiskt gör. Så hur utbrett är ”problemet” med muslimska friskolor idag?

Motargument har granskat statistiken över friskolorna i Sverige. Resultatet är att det på förskole- och grundskolenivå finns 49 kristna friskolor, 2 judiska friskolor och 1 muslimsk friskola. På gymnasienivå finns 5 kristna friskolor.

Sammanfattningsvis finns alltså 54 kristna, 2 judiska och 1 muslimsk friskola i Sverige.

SD:s livselixir idag är muslimhatet. De vill med sin antimuslimska propaganda göra sken av att det skulle existera många fler muslimska friskolor i Sverige än vad det faktiskt gör. Att de inriktar sig på att förbjuda specifikt muslimska friskolor är egentligen inte särskilt förvånande. Partiet har fortsatt att motionera om att förbjuda muslimska friskolor samt postat antimuslimsk propaganda relaterad till friskolor trots att det under flera års tid endast existerat en (1) muslimsk friskola i Sverige.

Sedan motionsåret 2018/19 har Richard Jomshof (SD) årligen motionerat för ett förbud mot specifikt muslimska friskolor.

Då det endast återstår en (1) muslimsk friskola antar Motargument att SD inte är nöjda förrän den inte längre existerar. SD kommer att göra allt i sin makt för att det inte ska etableras nya muslimska friskolor. Än så länge röstar alla riksdagspartier emot SD:s förslag om att förbjuda muslimska friskolor. Däremot finns andra partier som vill förbjuda såväl alla friskolor som de friskolor med konfessionella inslag.

Källor:

Skolinspektionen: Skolor med konfessionell inriktning

Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto

Ungsvenskarnas officiella Facebookkonto

Skolverket: Skolenhetsregistret

Riksdagen: Motion 2025/26:571 av Richard Jomshof (SD) Förbud mot muslimska friskolor

Artiklar

Tidö gör det olagligt att delta i kriminella gäng

Regeringen och Sverigedemokraterna vill göra det straffbart att delta i kriminella gäng. Lagförslaget har mött omfattande kritik från många håll och instanser, då en eventuell lag om kriminalisering av deltagande i kriminella gäng riskerar att undergräva rättssäkerheten och grundlagsskyddade rättigheter. Kritiken handlar också om hur effektiv en sådan lag egentligen skulle vara samt hur den ska kunna tillämpas i praktiken.

Tidöpartierna har under nuvarande mandatperiod med emfas visat hur de anser att kriminalitet ska bekämpas. Inte sällan har de kritiserats för att bedriva symbolpolitik, dvs att de skulle vara mer benägna att skicka signaler till väljare om en moralisk ståndpunkt snarare än att faktiskt vilja lösa problemen med kriminalitet.

Regeringen och Sverigedemokraterna tillsatte i mars 2025 en utredning om kriminalisering av deltagande av kriminella gäng. Utredningen redovisades 13 februari 2026 och utredaren föreslår två nya brott:

  • samröre med kriminell sammanslutning
  • deltagande i kriminell sammanslutning

Det finns flera frågor att beakta härvidlag:

  1. Det är svårt att juridiskt definiera vad ett kriminellt gäng är.
  2. Det är resurskrävande att bevisa någons ”roll” eller ”tillhörighet” i en kriminell sammanslutning då kriminella gäng ofta är löst sammansatta och saknar formella strukturer samt att gängmedlemmar sällan vittnar mot varandra.
  3. Det finns en oro för att unga personer i socialt utsatta områden kan dras in i rättsprocesser bara genom att umgås med fel personer (guilt by association), även om de själva inte har begått några brott.
  4. Forskning och expertis ifrågasätter om kriminalisering av medlemskap faktiskt minskar brottsligheten. Det finns en risk att gängen istället omorganiserar sig eller blir mer hemliga.
  5. En lag om kriminalisering av deltagande i kriminella gäng kan leda till rättsosäkerhet och godtycklighet i rättsprocesser samt stigmatisering av enskilda individer.
  6. Enligt regeringsformens formulering om föreningsfrihet har alla rätt att sammansluta sig med andra. Kritiker menar att en lag om kriminalisering av deltagande i kriminella gäng riskerar att inskränka denna grundlagsskyddade rättighet om definitionen av en ”kriminell organisation” är för luddig.

I Tidskrift för KRIMINALVÅRD sammanfattar Henrik Tham, professor emeritus i kriminologi, Tidöregeringens kriminalpolitik:

”Straff har gått från att ha varit medlet i brottsbekämpningen till att bli målet”.

Källor:

Regeringen: Regeringen tillsätter utredning om en kriminalisering av deltagande i kriminella gäng

SVT: Gängutredning presenteras – föreslår två nya brott

Brottsförebyggande rådet: Kriminella nätverk

Dagens Juridik: ”Orimliga beviskrav i gängmålen riskerar leda till parallella rättssystem”

Brottsförebyggande rådet: Barn och ungas brottslighet

Tidskrift för KRIMINALVÅRD: Straff har blivit målet istället för medlet

SvD: Flera risker när gängdeltagande ska bli olagligt

Civil Rights Defenders: Kriminalisering av deltagande i kriminella gäng

Korta motargument

SD-propagandakanaler sprider desinformation om Andersson (S)

Tre SD-propagandakanaler, Riks, Samnytt och Samtiden, uppvisar (medvetet?) bristande kunskap i sin iver att göra poäng av att ”iranska regimens flagga” syns i bakgrunden, då Magdalena Andersson (S) talar vid en konferens i Spanien för ”global progressiv mobilisering”. Syftet är naturligtvis att få sina läsare att tro att Socialdemokraterna skulle stödja den iranska regimen.

Vän av ordning vill påminna om att flaggan är Irans officiella nationsflagga. Försöket till misskreditering av Andersson faller platt. Det går att dra paralleller med försök till misskreditering av Socialdemokraterna med ”stöd” av bilder från t ex invigningen av Bromma flygplats där naziflaggan, dvs Tyskland officiella nationsflagga vid tiden för andra världskriget.

Skärmdump från Riks hemsida 260424.
Skärmdump från Samnytts hemsida 260424.
Skärmdump från Samtidens hemsida 260424.

Myter

SD ”Avskaffa modersmålsundervisningen”

Sverigedemokraternas propagandaavdelning har i dagarna varit riktigt kreativa. De har i en propagandabild ämnad för sociala medier rörande att de i minst 15 år har velat avskaffa modersmålsundervisning nämligen bytt ut favorithatspråket ”arabiska” mot ”somaliska”.

Med stöd av forskning kan vi bevisa att modersmålsundervisning främjar inlärning av svenska språket. SD har alltså inga belägg då de påstår att ett avskaffande av modersmålsundervisning skulle vara positivt för skolelever.

Skärmdump från Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto 260423.

Redan 2010 hävdade Richard Jomshof (SD), känd för sitt grova muslimhat, att varje hemspråkslektion innebär ett hot mot svenska språkkunskaper och att det skulle öka segregationen:

”– De som kommer till Sverige ska lära sig svenska, då är det svenska som ska vara deras modersmål. Pengarna man sparar skulle göra större nytta i svenskundervisningen.” (Källa: SR)

Uttalandet är fullständigt nonsens eftersom definitionen av modersmål är vilket språk man föds in i. Svenskan kan bli dominerande, men det kan aldrig bli ens modersmål mitt i livet om du haft ett annat modersmål.

SD motionerar flitigt om att avskaffa modersmålsundervisningen. Varje år sedan 2011 har SD valt att motionera om just detta. SD:s argument är att den hindrar inlärningen av det svenska språket. I motionen ”Modersmålsundervisning Motion 2011/12:Ub504 av Richard Jomshof och Mattias Karlsson (SD)” saxar vi följande:

”Modersmålsundervisningen främjar inte assimilationen till det svenska samhället. Samtidigt är dess effekter för inlärning av det svenska språket mycket tveksamt.

Vi vill i sammanhanget lyfta fram en undersökning från Danmark, där kommunernas forskningsenhet (AKF) kom fram till att det inte finns några statistiska bevis för att elever som fått modersmålsundervisning visar bättre resultat i läsning, matematik eller naturvetenskap än de elever som inte fått modersmålsundervisning.

Resultatet fick politikerna i Danmark att helt lägga ner modersmålsundervisningen för att i stället satsa mer pengar på specialundervisning och på det danska språket.

Sverigedemokraterna vill se samma utveckling i Sverige. I huvudsak anser vi att modersmålsundervisningen är ett intresse för den enskilda familjen, som då också bör stå för kostnaderna samtidigt som undervisningen skall ligga utanför ordinarie skoltid.” (Källa: Sveriges riksdag)

De förändringar i lagparagraferna som SD vill se går genomgående ut på att alla formuleringar om ”modersmålsundervisning” ersätts med ”modersmålsundervisning i ett nationellt minoritetsspråk.”

SD har inga belägg – de har fördomar, gissningar och känsloargument

Det finns inga belägg för att modersmålsundervisning skulle hindra elevers utveckling i svenska. 22 språkforskare skriver i en debattartikel i SvD 21 februari 2019 att det finns forskning som visar att möjligheterna till att utveckla ett starkt modersmål främjar utvecklingen av andra språk.

Forskarna påpekar att modersmålsundervisningen har en positiv påverkan på flerspråkighet och personlig utveckling, samt att det skapar framtidsmöjligheter.

Forskarna betonar vikten av flerspråkighet och att det innebär såväl en personlig som samhällelig resurs. Flerspråkighet har stöd i svensk språklag och i svensk partipolitik.

SD är för övrigt det enda parti som motsätter sig hemspråksundervisning.

SD:s språkpolitik går hand i hand med idén om assimilering. Risken med att avskaffa modersmålsundervisningen är att vi på sikt dödar ett levande språkligt, kulturellt och socialt kapital. Om det blir verklighet beror det inte på att det finns fakta och belägg för att modersmålsundervisning hindrar utvecklingen i svenska, som SD påstår. I SD:s parallella universum spelar fakta och belägg ingen roll. Där regerar fördomar, gissningar och känsloargument.

I Motarguments artikel SD:s parallella universum -”Modersmålsundervisning hindrar elevers utveckling i svenska finner vi länkar till studier och forskning, samt citat, som debunkar SD:s narrativ om att modersmålsundervisning skulle hindra inlärningen av svenska: motargument.se/2019/02/23/sds-parallella-universum-modersmalsundervisning-hindrar-elevers-utveckling-i-svenska

SR: Stopp för hemspråk blir viktig valfråga för SD

Riksdagen: Motionen ”Modersmålsundervisning Motion 2011/12:Ub504 av Richard Jomshof och Mattias Karlsson (SD)”

SvD: ”Felaktig grundsyn bakom SD:s språkpolitik”

Krönikor

Islamofoben Jomshof (SD) skaver mot HMF-lagen

Sverigedemokraternas största islamofob Richard Jomshof har, i ett inlägg från 22 februari på sin Facebooksida, lyckats att skava mot HMF-lagen men även lyckats med konststycket med ett förmodat förtal av Expressens Victor Malm.

Innan jag går in och analyserar Jomshofs inlägg, ska jag klargöra ett par viktiga aspekter: han är en svensk riksdagsledamot, i och med detta faktum har han ett särskilt ansvar och hans ord väger tyngre än gemene mans. Han ska beakta detta som riksdagsledamot: att han besitter makt, att han har en plattform och kan påverka opinionen, plus att han sätter normer.

Text som skaver mot lagen om Hets mot folkgrupp:

Klargörande att det är inget brott att kritisera en religion men att angripa muslimer som grupp är det.

1. ”Det är inget ”onormalt” med att vilja slippa eller befria ett land från islam.”

Här liknar språkbruk som i tidigare fall har tolkats som att befria landet från muslimer. Dessutom buntar han ihop alla muslimska trosinriktningar till en.

2. ”Det är inte konstigare än att vilja befria det från nationalsocialism eller kommunism.”

I den här meningen jämställer han en religion med totalitära ideologier. En typisk markör i fällande HMF‑domar.

3. ”Är det islams förakt för demokrati och yttrandefrihet?”

Här tillskriver han muslimer antidemokratiska motiv via religionen. Han ger ingen skillnader oavsett trosinriktningar igen.

4. ”Kan det vara Koranens många och tydliga uppmaningar att förfölja, förtrycka eller döda världens alla icke‑muslimer?”

Här implicerar han att muslimer vill döda icke‑muslimer. En formuleringstyp som skaver mot HMF-lagen. Återigen vill han ge en bild av en generell och likriktad bild av muslimer.

5. ”Vi ser ju det positiva resultatet av 1400 år av islam över hela den välutvecklade och sprudlande muslimska världen.”

Här gör han en sarkastisk avhumanisering av en hel religiös grupp över tid och rum. Vi kan spegla det i de västerländska härjningarna och behöver knappast gå tillbaka 1400 år utan det räcker med 200 år.

6. ”Islam … är humanismens motsats och största fiende.”

Här lägger han fram att religionen framställs som en fiende glider texten ofta mot muslimer som fiender. Det är återkommande mönster som skaver mot lagen HMF.

Texten som skaver mot förtal av Victor Malm.

1. ”Kan det rentav vara så att Malm delar islams negativa och föraktfulla syn på kvinnor?”

Här tillskriver han en namngiven person (Victor Malmm) att han är misogyn.

2. ”Drömmer han (Victor Malm) om rätten att ta sig sexslavar och/eller fyra fruar som han kan tukta och våldta efter humör?”

Detta är den mest juridiskt känsliga meningen i hela texten.

Här hävdar han att en identifierbar person (Victor Malm):

Att han drömmer sexuellt våld, våldtäktsfantasier och sexslaveri.

Den här typen av påståenden ligger mycket nära kärnan i förtalsbestämmelsen.

3. ”Det gör honom till en av den svenska demokratins dödgrävare.”

Här anklagas han att vara en person som är illojal mot demokratin. Med andra ord, ett klandervärt levnadssätt som i vissa fall prövats som förtal.

Post scriptum:

När vi talar om historia: Jomshof går tillbaka 1 400 år för att påvisa hur han anser att islam är ondskefull. Han lyfter ofta fram korancitat för att ”bevisa” hur rätt han har om islam. Att islam, kristendom och judendom tillhör de abrahamitiska religionerna bortser han ifrån.

Han vill ta bort lagen om Hets mot folkgrupp – ja, tacka fan för det, eftersom han vill piska upp ännu mer hat mot muslimer och kunna göra det utan att störas av några lagar.

För övrigt: Vi har religionsfrihet, och vi får tro på vad vi vill. Jag är själv ateist, men jag måste respektera dem som tror.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Motargument: #HMF-lagen: Historiken bakom och varför den finns

Krönikor

Burka- och niqabförbud: Två fel gör inte ett rätt

Ebba Busch (KD) och Jimmie Åkesson (SD) vill se förbud mot burka och niqab. Övriga partiledare motsätter sig i detta läge (dvs utan utredning) ett förbud, och ett par uttrycker att de vill se andra åtgärder än att införa förbud.

Enligt en ny opinionsundersökning vill 47 % av svenska folket se ett förbud mot burka och niqab. 36 % vill inte se ett sådant förbud, och 17 % är tveksamma. Det vi ska ha i beaktning när vi diskuterar förbud mot burka och niqab är följande:

  • Vi förändrar inte människors traditioner och kvinnoförtryck genom förbud mot burka och niqab. Upplysning är bättre än förbud.
  • Vi vet inte hur många som tvingas bära burka och niqab.
  • De kvinnor (ett hundratal i Sverige) som bär burka eller niqab kommer i mer eller mindre utsträckning att isoleras, dvs stanna hemma.
  • Är det integration att exkludera kvinnor från samhället?
  • Det är inte mer rätt att tvinga av kvinnor kläder än att tvinga på kvinnor kläder. Två fel gör inte ett rätt.
  • Tyck och tänk vad du vill, men håll det för dig själv. Du har inte rätten att bestämma andra människors val av kläder.
  • Förbud mot burka och niqab skapar segregation och polarisering, ”Vi och Dom”.
  • Sverige är inte värdigt klädkodslagar. Det kan totalitära stater och diktaturer syssla med.
  • Ska kvinnor som eventuellt är förtryckta och tvingas ha burka och niqab straffas? Hur har förbudsivrarna tänkt att lagen ska tillämpas?
  • Ett förbud mot burka och niqab strider mot ett flertal lagar, t ex grundlagen (dvs religionsfriheten), diskrimineringslagen och Europakonventionen (som stärker religionsfriheten och mänskliga rättigheter)

Naturligtvis handlar Buschs och Åkessons förbudsiver om symbolpolitik och att de vill göra livet så surt som möjligt för muslimer, det handlar inte om omtanke om kvinnor som eventuellt är förtryckta.

För kännedom har Sverigedemokraterna motionerat för ett förbud mot burka och niqab på offentlig plats ända sedan 2011. Inget annat parti har motionerat om ett sådant förbud. Frågan behandlades så sent som i oktober 2026 av konstitutionsutskottet med anledning av motion 2025/26:568 av Richard Jomshof (SD) Förbud mot heltäckande muslimsk slöja. Motionen avslogs av utskottet.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa:

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/svtverian-nara-halften-av-svenskarna-vill-se-forbud-mot-burka