Ett av de mer praktiska politiska hoten är det som inte behöver definieras. Sverigedemokraterna och andra företrädare för Tidösamarbetet har varnat för islamisering och för vad som kan hända om vänstersidan får makten. Det är ett effektivt ord. Det frammanar bilden av ett Sverige där islamistiska idéer långsamt tränger undan den sekulära staten, där svenska lagar får ge vika för religiösa krav och där politiker av feghet, naivitet eller ideologisk övertygelse öppnar dörren för utvecklingen. Det enda besvärliga med denna berättelse är att det borde gå att hitta själva islamiseringen.

Vi har därför letat efter den där den politiska islamiseringen rimligen borde lämna spår: i riksdagen. Vi har sökt efter förslag om sharia, islamisk familjerätt, religiösa domstolar, särskilda islamiska rättsregler, juridiska befogenheter för imamer och andra försök att låta islamiska normer få företräde framför svensk lag. Vi har också tittat på de exempel som vid första anblick kan förefalla ligga närmare gränsen.

Resultatet är anmärkningsvärt magert.

Det finns förslag på muslimska begravningsplatser. Det finns förslag på diskrimineringsskydd för muslimer. Det har funnits förslag på svensk utbildning av imamer. Röster i debatten har velat göra bränning av Koranen, Bibeln, Toran och andra religiösa skrifter till hets mot folkgrupp. Det sistnämnda kan man med goda skäl diskutera ur ett yttrandefrihetsperspektiv. Men inget av detta inför islamisk rätt i Sverige. Muslimska begravningsplatser är religionsfrihet, diskrimineringsskydd är civil rättighetslagstiftning och ett förbud som skyddar Bibeln och Toran lika mycket som Koranen är, vad man än tycker om förslaget, en egendomlig form av islamisering.

Därmed är det inte sagt att islamismen är påhittad. Islamism existerar i Sverige. Våldsbejakande islamism utgör dessutom ett verkligt säkerhetshot. Säkerhetspolisen pekar ut våldsbejakande islamism tillsammans med våldsbejakande högerextremism som de miljöer från vilka det huvudsakliga attentatshotet kommer. Men här utförs ofta ett politiskt trolleritrick. Först konstaterar man det sanna påståendet att våldsbejakande islamister finns. Därefter glider man över till att Sverige ”islamiseras”. Slutligen får vänstern skulden för att ha öppnat dörren. Tre olika påståenden har därmed förvandlats till ett, utan att den avgörande länken behöver visas.

Samma intellektuella hederlighet kräver förstås att Sverigedemokraterna inte likställs med de våldsbejakande högerextremisterna som Säpo varnar för. SD är ett parlamentariskt parti, inte den extremistmiljö Säpo beskriver. Men där uppstår samtidigt en ironisk skillnad. Något islamistiskt parti med mandat att förändra svensk lag finns inte i riksdagen. Någon parlamentarisk rörelse för sharia har vi inte kunnat hitta. Däremot sitter Sverigedemokraterna där, med betydande politiskt inflytande, och driver verkliga förändringar av bland annat migrationspolitiken, medborgarskapet och statens befogenheter. De förslagen existerar och kan därför granskas för sina konsekvenser för rättssäkerheten, individuella rättigheter och maktförhållandet mellan stat och medborgare.

Det betyder naturligtvis inte att varje SD-förslag är auktoritärt. Men det illustrerar skillnaden mellan ett konkret politiskt projekt och en hotbild. Det ena går att läsa i propositioner, motioner och utredningar. Det andra tycks bli märkligt svårfångat så fort man frågar efter motsvarande dokument.

Den som hävdar att vänstern har ”öppnat Sverige för islamisering” borde därför kunna besvara en ganska enkel fråga: Vad har vänstern faktiskt föreslagit att islamisera? Vilken svensk lag ska ersättas av en islamisk regel? Vilken del av sharia ska införas? Vilken myndighet ska börja tillämpa islamiska principer? Vilket vänsterparti driver frågan?

Det kan naturligtvis finnas ett svar som vi har missat. Då är det bara att lägga fram motionen, propositionen eller partiprogrammet. Men efter en genomgång av riksdagens material har vi ännu inte hittat detta islamistiska samhällsprojekt.

Vi har hittat islam. Vi har hittat islamister. Vi har hittat våldsbejakande islamister. Vi har hittat religionsfrihet för muslimer. Men dessa fyra saker är inte synonymer, hur praktiskt det än vore för den politiska retoriken om de var det.

Kanske är det därför ”islamiseringen” fungerar så bra som hotbild. Sharia i svensk lag skulle kunna granskas. Ett islamistiskt lagförslag skulle kunna citeras. En religiös domstol med offentlig makt skulle kunna pekas ut. Men en diffus islamisering behöver inget av detta. Den behöver bara upprepas tillräckligt ofta för att människor ska börja frukta konsekvenserna av ett politiskt projekt som ingen ännu lyckats visa dem.