Jimmie Åkesson (SD) valde att slutföra sin valspurt i sann ‘edgelord’-anda. Han tog sig därför till Rinkeby, ett område där det bor många människor som tillhör de minoriteter som Jimmie och Sverigedemokraterna demoniserat de senaste åren, för att lägga sin förtidsröst där.
Väl på plats kunde han inte undvika att spy ur sig lite förakt. Bland annat i form av uttalanden om att ”det inte kändes som han var i Sverige” osv.
Jag vet inte vad Jimmie tänkt han skulle kunna åstadkomma med sitt lilla jippo, men det verkar som att ödet kom tillbaks för att bita honom i hans bakdel.
En nära vän till mig som bor i Rinkeby berättade att Jimmies besök ledde till att flera människor som tidigare varit tveksamma att rösta, bestämde sig för att ta sig till vallokalen och lägga sin röst.
I efterhand kanske det är på sin plats att vi tackar Jimmie för hans insats.
Även om den bidrog till ett annat resultat än Jimmie sannolikt förväntat sig och var grundad på omdömeslöshet och destruktiva begär.
Någon kanske skulle ha förklarat för Jimmie att hans närvaro närmast kan liknas vid en fis i rymden, för människor som överlevt krig och enorma utmaningar, som går till vissa av arbetsmarknadens minst gynnsamma arbeten och som bidrar till samhället varje dag.
Det är mer än vad man kan säga om Jimmie som har högst frånvaro av alla riksdagsledamöter och samtidigt företräder sveriges mest kriminellt belastade parti.
De låga förväntningarnas politik
Vi behöver inte fastna vid prestationer eller avsaknaden av sådana, låt oss istället avsluta med ett positivt budskap.
Jag vill tacka dig för att du kom till Rinkeby och bidrog till att fler personer valde att rösta.
Du är välkommen tillbaks om du kan uppföra dig anständigt.
Kom bara ihåg: ingen människa är värd mer än någon annan.
Åsikter i krönika står skribenten helt och fullt för själv.
Inte sällan använder sverigedemokrater sig av påståendet att Sverigedemokraterna skulle ha samma åsikter som svunna tiders socialdemokrater vad gäller synen på invandrare. Det är ett falskt narrativ som även drivs av aktiva SD-politiker. SD:s moderna syn på invandring betonar assimilation, kulturell och etnisk homogenitet, medan Socialdemokraterna på t ex 1960-talet fokuserade på inkluderande integration, jämlikhet och utbildning.
S retorik på 1960-talet betonade invandrares rättigheter och möjligheter att delta i samhället. Invandrare sågs som arbetskraftsresurser och skulle inkluderas i utbildning, arbetsliv och samhällsgemenskap på lika villkor. Motargument har tidigare berättat om att arbetskraftsinvandringen i mitten/senare delen av 1900-talet inte var så idyllisk som många vill göra sken av.
Socialdemokratins politik på 1960-talet gick bl a ut på att ge ALLA rätt till svenskundervisning samt att integrera nyanlända med stöd i arbetsmarknad, bostad och sociala strukturer.
I Socialdemokraternas Sverige var multikulturalism ett ideal, men huvudsyftet var att skapa jämlikhet och social sammanhållning. Retoriken var föränderlig och positiv, och målet var att minska diskriminering och utanförskap.
Om vi kikar på hur SD:s nuvarande retorik ser ut, kan vi se betydande skillnader mot hur S har uttryckt sig historiskt. SD framhåller behovet av assimilation till svensk kultur, minskad invandring och kontroll av samhällspåverkan. Invandrare betraktas oftast som en kostnad, potentiell farlighet eller negativ påverkan på samhället, snarare än vad de faktiskt bidrar med. SD bedriver en populistisk, etnonationalistisk politik, där ”vi och dom” är avgörande.
Om vi kikar på hur Socialdemokraternas retorik ser ut i modern tid ser vi att de har anpassat sig efter Sverigedemokraternas politik. S anpassar sig numera efter SD:s politik, genom att betona en mer kravfokuserad och restriktiv linje. Det kvarstår fortsatt en skillnad i grundtonen: SD beskriver invandrare som problem, medan S fortsatt försöker hålla en humanitär människosyn.
Att SD idag skulle vara som S i historien är en myt. Sammanfattningsvis är skillnaden mest tydlig i ton, syn på invandrare och metodik: Socialdemokraterna förr i tiden såg inkluderande integration som en rättighet och resurs, medan SD:s retorik idag fokuserar på begränsning, krav och kulturell homogenitet.
Framför allt Sverigedemokraterna har i den politiska debatten gjort stor sak av hur viktigt det är att invandrare har s k ”svenska värderingar” för att få stanna i Sverige. Kritiken mot begreppet ”svenska värderingar” är omfattande och kommer från såväl statsvetenskapligt som filosofiskt och politiskt håll.
I SVT:s partiledardebatt i fredags fick partiledarna rösta om huruvida ”svenska värderingar” ska vara ett krav för att få stanna i Sverige. Tre partiledare, Mohamsson (L), Busch (KD) och Åkesson (SD) svarade ”ja”. Övriga avstod från att svara, förmodligen för att begreppet ”svenska värderingar” är att det är juridiskt luddigt, historiskt föränderligt och exkluderande.
Statsvetare och jurister betonar att en rättsstat styrs av skrivna lagar, inte av personliga eller kulturella värderingar.
Vagt i lagstiftning. Det går inte att skriva in i lagen exakt vad en ”svensk värdering” är. När politiker kräver att invandrare måste testas eller skriva under på svenska värderingar för att få stanna i landet står vi inför ett rättssäkerhetsproblem, då begreppet saknar juridisk definition.
Det är många av oss som anser att påstått ”svenska värden” som demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och yttrandefrihet inte är unikt svenska. I själva verket är de universella liberala rättigheter som står att läsa om i FN-konventionerna och finns i de flesta demokratiska länder. När vi väljer att kalla dem ”svenska” finns risk att vi skönmålar oss själva eller att Sverige tar äran för globala principer.
Kulturell nationalism: Genom att kräva att människor ska anamma ”svenska värderingar” skapas en retorik där minoriteter och utrikes födda per definition antas ha sämre/inkompatibla värderingar.
Begreppet ”svenska värderingar” kritiseras för att det riskerar att ge en falsk föreställning om att det skulle finnas en bestämd, tidlös svensk essens. I själva verket sker en konstant förändring av värderingar. För några decennier sedan var svenska samhället betydligt mer format av kyrkan, auktoritetstro och traditionella könsroller. Om vi hänfaller åt att datera ”svenska värderingar” till en specifik tidpunkt kommer de inte att bli rättvisande för hur samhället ser ut för stunden.
5. Det finns ingen enighet inom landet
Svenskar är inte en homogen grupp som tycker lika. En ständig intern debatt pågår om såväl religionens roll som ekonomisk fördelning och synen på familjen och staten. Att påstå att det skulle finnas en (1) uppsättning värderingar fråntar relevansen i att det finns stora skillnader i åsikter mellan olika individer, politiska partier och regioner i vårt land.
Att kräva att invandrare ska anamma ”svenska värderingar” är en märklig åsikt, eftersom det finns inga tydliga kriterier för vad ”svenska värderingar” är. Många av våra värderingar är universella, medan andra är individuella och föränderliga. Det finns ingen juridisk definition och i Sverige är det lagarna, inte eventuella värderingar, som styr landet. När Busch, Mohamsson och Åkesson trycker ”ja” på huruvida invandrare ska ha ”svenska värderingar” för att få stanna har de högst troligt inte funderat klart. Övriga partiledare verkar inse att det där med ”svenska värderingar” inte är så glasklart.
Under andra världskriget upprättade Sverige strängare internerings- och arbetsläger för politiskt ”opålitliga” individer. Dessa läger har i debatten och av vissa historiker kallats svenska “koncentrationsläger”.
Officiellt kallades dessa läger för internerings- eller arbetsläger för värnpliktiga. Historikern Niclas Sennerteg belyser dock i sin bok “Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga” att 14 av dessa läger fungerade som rena interneringsläger där människor placerades utan rättegång.
Fångarna inkluderade kommunister, syndikalister, nazister, utländska flyktingar, tyska desertörer och värnpliktiga som militären ansåg vara politiskt opålitliga.
Syftet med lägren var internering och tvångsarbete under beredskapstiden, och inte för massmord eller förintelse som i Nazityskland. Därför har debatten om huruvida det är korrekt att benämna lägren som ”koncentrationsläger”. Kritiker menar att den benämningen ingår i myten och syftar till att misskreditera Socialdemokraterna i retrospekt.
Den blivande socialdemokratiska statsministern Tage Erlander är den som enligt myten skulle ha varit enskilt ansvarig för inrättandet av lägren.
Fakta är att de svenska interneringslägren under andra världskriget upprättades och drevs av dåtida samlingsregeringen där samtliga riksdagspartier, utom Svenska Kommunistpartiet (dagens Vänsterpartiet), var delaktiga.
Myten om att S och Tage Erlander ensamt skulle varit ansvariga för interneringslägren, i kombination med benämningen ”koncentrationsläger” sprids för att framställa S i dålig dager.
Detta och andra exempel på att S skulle haft egenansvar för företeelser före och under andra världskriget är en del i främst Sverigedemokraternas narrativ för att ducka ansvar för sin egen historia.
Huruvida muslimer stöder sharia beror på hur man definierar “sharia” och vilken muslim man frågar. Sharia är inte en enhetlig lagbok, utan en omfattande religiös och moralisk vägledning som tolkas på olika sätt globalt.
De flesta muslimer i sekulära länder, inklusive Sverige, vill inte ersätta landets lagar med ett islamiskt rättssystem.
Vad innebär sharia för majoriteten av muslimer?
För en genomsnittlig muslim handlar sharia i vardagen mer om personlig religiositet än om politik eller strafflagar. Det fungerar som en etisk kompass för att leva ett gott liv enligt islam:
Hur man ber och fastar.
Att ge till välgörenhet (zakat).
Att äta halalmat.
Hur man behandlar sina föräldrar och grannar med respekt.
De flesta praktiserande muslimer stöder sharia i dess privata och moraliska bemärkelse.
Skärmdump från Richard Jomshofs (SD) officiella X-konto 260824.
Politisk islam förespråkar sharia som statlig lag
När det gäller sharia som statsskick eller straffrätt (inklusive stening, piskrapp och begränsningar av religionsfriheten) är åsikterna starkt delade världen över.
En liten minoritet av världens muslimer, ofta kallade islamister, förespråkar att sharia ska vara landets högsta lag och styra hela samhället, likt i länder som Saudiarabien, Iran eller under talibaner i Afghanistan.
En stor majoritet av världens muslimer, inklusive sekulära och moderata, förespråkar demokrati och sekularism. De anser att religion är en privatsak och att statens lagar ska gälla lika för alla, oavsett religiös tillhörighet.
Skärmdump från Richard Jomshofs (SD) officiella X-konto 260824.
Hur ser situationen ut i Sverige och Europa?
Undersökningar och forskning, inklusive studier från Pew Research Center, visar att muslimer i västvärlden i hög grad accepterar det sekulära demokratiska systemet.
Inom islam finns en stark teologisk princip som betonar vikten av att muslimer respekterar och följer lagarna i det land där de bor, förutsatt att de har frihet att utöva sin tro privat.
Många muslimer i Sverige är sekulära eller kulturella muslimer, och praktiserar inte sin religion aktivt i vardagen, på samma sätt som många svenskar är sekulära eller kulturella kristna.
Att påstå att alla muslimer förespråkar sharia i politisk mening är felaktigt. För de flesta är sharia en fråga om personlig tro och moral. Idén om att införa sharia som statlig lag drivs av extremistiska eller strikt islamistiska grupper, som inte representerar den muslimska befolkningen i stort.
Antimuslimska rasister tjänar på att sprida myten att en majoritet av världens muslimer vill ha sharia-lagar som sitt lands högsta lag. I Sverige är det främst Sverigedemokraterna som driver detta falska narrativ. Det är en bekväm och förenklad sanning som många tyvärr går på.
Begreppet ”islamisering” används oftast som politisk propaganda, men forskning och statistik visar att det inte existerar något systematiskt eller överhängande hot mot svenska värden från varken islam eller muslimer. Framför allt är det högerextrema och antimuslimska rörelser som under en längre tid byggt narrativet om att Sverige skulle vara under en påstådd ”islamisering”. Det enda svenska riksdagsparti som driver konspirationsteorin om den påstådda ”islamiseringen av Sverige” i sin politiska propaganda är Sverigedemokraterna. För partiet är denna konspirationsteori den enskilt viktigaste frågan.
Den enskilt starkaste förespråkaren av konspirationsteorin om ”islamiseringen” är riksdagsledamoten Richard Jomshof (SD), som nyligen släppt den antimuslimska boken ”Kafir”, en propagandaskrift som syftar till att sprida konspirationsteorin, på partiledaren Jimmie Åkessons (SD) eget förlag. I en reel på SD:s sociala medier hör vi honom tala om hur den s k ”islamiseringen” skulle vara ett hot mot demokratin samt ”förändrar, förstör och fördärvar” Sverige.
Vi ska vara på det klara med att islam, precis som andra religioner, inte är en homogen religion och att det finns många inriktningar och läror. Tolkningarna av Koranen och religiöst liv varierar mycket mellan människor på såväl grupp- som individnivå, precis som är fallet i andra religioner.
Skillnad mellan islam och islamism
Att en religion blir mer synlig i offentliga rummet innebär inte per automatik att det skulle finnas en politisk agenda för att vilja göra samhället religiöst styrt. Det vanliga är att en person är troende muslim och samtidigt fullt ut står bakom sekulär demokrati, svensk lag och mänskliga rättigheter. Begreppet ”islamisering” är en del av ett narrativ som t ex SD förmedlar för att skapa en ”vi och dom”-mentalitet, förenkla integrationsproblem och vinna politiska poäng.
Fakta är att de islamistiska rörelserna i Sverige utgör en mycket liten minoritet och de påverkar inte samhällsnivån i Sverige.
I svensk kontext existerar felaktiga föreställningar om skolor och offentliga institutioner systematiskt skulle ”islamiseras”. Dessa föreställningar är i stor utsträckning politiskt motiverade. De undersökningar som finns tillgängliga visar att anpassningar, som respekt för fasta eller att erbjuda halalkött, sker inom ramen för religionsfriheten och förändrar inte den grundläggande sekulära strukturen i samhället.
I historisk och global kontext är det konstaterat att faran för en global ”islamisering” är kraftigt överdriven. Muslimska grupper deltar inte sällan i politiska system, främjar sociala tjänster och eftersträvar reformer snarare än våldsam erövring.
Forskning visar att majoriteten av muslimer lever fredligt och följer lagar i sina respektive länder. Demografiska framskrivningar visar inte på att islam kommer att utgöra en majoritet av Sveriges befolkning inom överskådlig tid. Tvärtom är trenden att religiositeten hos troende i Sverige avtar för varje generation.
Den mytiska retoriken om påstådd ”islamisering” används som politisk propaganda, och syftar till att skapa rädsla och avsky gentemot muslimer, som i sin tur leder till antimuslimsk diskriminering.
Det är avgörande att vi skiljer mellan verkliga politiska och religiösa fenomen och förenklade föreställningar om ett hotfullt ”islamiskt inflytande”.
”Islamisering” som hot i Sverige saknar empiriskt stöd. Föreställningen reflekterar istället rädsla, fördomar eller politiska syften snarare än verkliga samhällsprocesser. Istället för att använda sig av propagandistisk terminologi och sprida konspirationsteorier är det snarare korrekt att diskutera religionsfrihet, integration och demokrati.
Inte sällan talar framför allt sverigedemokrater om att Socialdemokraterna ensamt skulle bära ansvar för att Rasbiologiska institutet grundades. Det är en myt skapad för att svartmåla dåtidens och nutidens S, samtidigt som SD vill tvätta sin historiska byk. Fakta är att Rasbiologiska instiftades efter att dåvarande Riksdagen 13 maj 1921 enhälligt (dvs alla partier) röstade för en motion skriven gemensamt av såväl socialdemokratiska som liberala och konservativa politiker.
Syftet med att sprida myten om att S ensamt skulle bära ansvar för Rasbiologiska institutet är naturligtvis att med hjälp av det retoriska tricket whataboutism– ett argumentativt “men dom då!?” – flytta fokus från SD:s egna nazismkopplingar, som med rätta är besvärande för partiet, till S egna och nära kopplingar till statsfinansierad rasbiologi. Men förutom att vara ett tomt motargument i sakfrågan (den om SD:s kopplingar till nazism) så är det alltså inte en korrekt historiebeskrivning.
Samtliga politiska riktningar i riksdagen vid denna tid var alltså med i beslutstagandet om att instifta Rasbiologiska institutet och arbetade aktivt för att underblåsa vad man skulle kunna kalla statsunderstödd rasbiologi.
Statsvetaren Peter Esaiasson vänder sig emot varningsropen om vår demokrati. Sådana utspel saknar grund och utgör i sig ett hot mot demokratin, menar han. Men snarare än att bemöta den kritik som finns plockas lösryckta exempel fram för att nå en – vad man får anta – redan på förhand bestämd slutsats.
Esaiasson framhåller institutioner och en kultur av samförstånd över ideologiska skiljelinjer som stabila grundpelare för den svenska demokratin. Trots att ingen har ifrågasatt vikten av dessa menar Esaiasson att de inte tillskrivs någon avgörande betydelse i sammanhanget. Således kan kritiken bortses från. Argumentet är förbluffande verklighetsfrånvänt.
Göran Sundström, statsvetare vid Stockholms universitet, har tillsamman med andra granskat Tidöregeringens mandatperiod. De visar hur samarbetet lett till återkommande försök att underminera just dessa grundpelare. Kritik från Klimatpolitiska rådet och Lagrådet avfärdas medan myndigheter, domstolar och medier beskylls för aktivism. Jimmie Åkessons stämpling av Kalla Faktas granskning av Sverigedemokraternas trollfabriker som en ”påverkansoperation” är bara ett exempel på försöken att urholka förtroendet för medierna.
Att institutionerna fortfarande fungerar innebär inte att deras ställning är ohotad. Nedmonteringen av demokratin börjar inte nödvändigtvis med att institutionerna försvinner utan med att deras legitimitet undermineras.
När det gäller kulturen av samförstånd över ideologiska skiljelinjer bör Esaiasson fråga sig hur väl denna kultur förvaltas när Sverigedemokraterna beskyller sina ideologiska motståndare, inte minst Socialdemokraterna, för att underblåsa de stora samhällshot som islamiseringen påstås utgöra.
Till sist, med en ”rasdiskriminerande” vandellagstiftning i ryggen för Sverigedemokraterna återkommande fram förslag som inskränker religions- och yttrandefriheten för svenska muslimer och som kan föra tankarna till det tidiga 1930-talets förföljelser av judar. Menar Esaiasson på allvar att en regering ledd av detta parti inte utgör ett hot mot demokratin?
Sverigedemokraterna ser ingen idé med att ha någon integrationspolitik, de har klargjort att de vill ”lägga exakt noll kronor på integrationen”. Istället anser de att det ligger helt på individen att integreras. De fokuserar på att invandrare ska anpassa sig till svensk kultur, språk och normer, vilket har kritiserats för att vara exkluderande och fördomsfullt.
SD:s ”integrationsidé” går ut på att invandrare bör anpassa sig till svenska normer, språk och lagstiftning som ett sätt att underlätta integration och självförsörjning. De föreslår krav på begränsade rättigheter för asylsökande och personer som vistas i landet utan giltiga tillstånd. Partiet menar att invandrare ska känna gemenskap, ansvar och delaktighet i det svenska samhället. En central del är att lära sig språket, förstå svenska lagar, normer, sociala koder och värderingar. Det innebör bl a att deltagande i samhällsintroduktion oh språkkurser priroteras, och att vissa offentliga tjänster, som tolkhjälp, ska betalas av individen i första hand.
SD vill även införa försörjningskrav vid anhöriginvandring och strama åt såväl arbetskrafts- som asylinvandringen, och understryker att Sverige ska anpassa sig till EU-rättens minimikrav. De vill att tilllgång till välfärdssystemet, t ex sjukvård, kopplas till självförsörjning och egen insats. Partiet motsätter sig att invandrare automatiskt ska omfattas av samma rättigheter som svenska medborgare utan att uppfylla dessa kriterier.
SD har varit drivande i genomförandet av vandelsprövning, hälsokontroll och kännedom om villkor för att säkerställe att invandrare inte utgör ett hot mot samhället. De ser dessa krav som en del av integrationen och som ett sätt att minimera socialt utanförskap och olaglig verksamhet.
Som en del av assimilationspolitiken som SD driver propagerar man aktivt för att få människor att återvända frivilligt till sina hemländer. SD har varit drivande i att pengen för återvandring ökat från 10 000 kronor till 350 000 kronor för att motivera en (1) person till att återvända.
Kritiker, som t ex Amnesty och Rädda Barnen, menar att SD:s ”integrationsidé” misstänkliggör arbetskraftsinvandrare, anhöriginvandrare och asylsökande. SD:s politik riskerar att splittra familjer och kan strida mot såväl mänskliga rättigheter som Barnkonventionen.
Akademiska analyser visar också att partiets retorik kan uppfattas som exkluderande och kulturbaserad, vilket kan förstärka ”vi och dom”-mentaliteten i samhället.
SD:s assimilationspolitik handlar om att ställa krav på invandrare inom ramarna för svensk kultur, arbete och lagar. Problemet är att sådan politik riskerar att marginalisera vissa grupper, skapa sociala klyftor och kan leda till att rätten till skydd och familjeåterförening begränsas. Diskussionen om assimilation blir en fråga om såväl kultur och etik som rättsliga och humanitära konsekvenser.
Den här SD-reklamen fick vi skickade till oss och tänker nu ägna några minuter åt att analysera vad SD ägnar sig åt.
Skärmdump från accountability_sweden 260901.
Deras taktik kallas för DARVO och vi har skrivit om den tidigare på kontot.
D-eflect A-ttack R-everse the roles of V-ictim and O-ffender
Vi vet alla att påståendet att svenskar diskrimineras i vården saknar grund. Forskningen visar tvärtom i alla upptänkliga avseenden. Det verkar emellertid som att politiska reklammeddelanden får baseras på lögner i Sverige.
Men det SD gör är att projicera, och anklaga andra för det de själva och det vita majoritetssamhället ägnar sig åt, dvs diskriminering.
SD: vi ser er, era lögner, era strategier och er rasism. Vi ser vad ni gör. Vi kräver accountability.
Och L, M, KD som samarbetar med detta parti: Ni är inte ett dugg bättre. Ni är exakt lika skyldiga, och fegare, för ni låter er nazistiska härförare öppet stå för det mest fascistiska innehållet och sen baserar ni er politik på det, och tar avstånd när uttalandena väcker för mycket negativa reaktioner för ert anseende. Vidrigt. Vi kräver accountability.
accountability_sweden är ett Instagramkonto drivet av ”vårdpersonal som belyser det makthavare vill dölja. Vi ställer myndigheter, politiker och företag till svars. Vi kräver accountability.
