Är ”islamkritik” förklädd rasism?

Att ”islamkritik” många gånger är förklädd rasism illustreras inte sällan då det ofta, och högljutt, talas om ”araber” och ”MENA-folk” i samband med diskussioner om invandrares brottslighet. Genom att å ena sidan tala om ”islamkritik”, samtidigt som man å andra sidan pekar ut människor mot bakgrund av deras ursprung är det svårt att komma ifrån att det faktiskt handlar om rasistiska uttryck.

Muslim är, för ”islamkritikerna”, synonymt med araber och MENA. Men alla araber är inte muslimer. Alla muslimer är inte från MENA.

Det kan verka som ett enkelt, bekvämt och ”vattentätt” sätt att smita undan och slippa ta ansvar för sin rasism. Men det håller inte.

Så, ja, i många fall är ”islamkritik” illa dold rasism.

Lästips:

Vad är MENA?

Muslimer och MENA

SD och diskriminering på arbetsmarknaden

The European Union Agency for Fundamental Rights (FRA) publicerade nyligen en rapport med statistik som belyser situationen för Europas muslimska befolkning. Rapporten bygger på enkätsvar från 10 500 muslimska invandrare i första och andra generationen och har berörts i ett tidigare inlägg här på Motargument.

Det finns dock all anledning att dröja kvar med blicken på de fynd som presenteras av FRA. För ett parti som Sverigedemokraterna, vars partiledare säger sig stå upp för tanken att alla medborgare ska åtnjuta samma rättigheter och friheter, torde det vara intressant läsning. Men innan vi går vidare med varför just SD bör läsa och ta åt sig av rapporten kan det vara bra att ta del av några av de viktigaste resultaten för detta sammanhang.

Rapporten är på många sätt nedslående läsning då en hög andel av respondenterna runtom i Europa uppger att de diskriminerats på grund sin invandrarbakgrund och/eller religiösa tillhörighet. 39 procent av de tillfrågade hade känt sig diskriminerade under de 5 år om ledde fram till undersökningen, motsvarande siffra för de senaste 12 månaderna var 25% (FRA 2017:11).

De höga siffrorna kan knappast ses som något positivt för den så omdebatterade integrationen och riktar ett välbehövligt strålkastarljus mot de europeiska majoritetsbefolkningarnas ansvar i frågan.

Tillgången till arbetsmarknaden förs ofta fram som en avgörande faktor för invandrares möjlighet att bli en del av det övriga samhället, något som näppeligen underlättas av att 44% av de tillfrågade upplevt diskriminerande behandling i sitt arbetssökande på grund av sitt namn (FRA 2017:11).

När det kommer till diskriminering på grund av hudfärg hamnar Sverige i ’topp’ bland respondenter med bakgrund i Afrika söder om Sahara (FRA 2017:32). Fler siffror från Sverige; inom områdena arbetssökande och arbetsliv, utbildning samt bostadsmarknad uppger 25% av de tillfrågade att de blivit diskriminerade pga sin invandrarbakgrund och/eller etnicitet. Inom samma områden upplever 16% att de diskriminerats pga sin religiösa tillhörighet och 17% med anledning av hudfärg (FRA 2017:27).

SD: etnisk diskriminering existerar inte

Ovan nämnda siffror bör vara oroväckande läsning för Sveriges samtliga riksdagspartier. Sverigedemokraterna är inte sena att påpeka att personer med invandrarbakgrund måste bli en del av det svenska samhället, samtidigt säger man sig vara ett parti som tar ställning emot diskriminering och rasism.

Hur ser då Sverigedemokraternas politiska arbete ut när det kommer till diskriminering på arbetsmarknaden? Jimmie Åkesson har ifrågasatt påståendet att diskriminering baserat på en arbetssökandes bakgrund överhuvudtaget existerar i Sverige.

Enligt Åkesson handlar det endast om en upplevd diskriminering och den eventuella åtskillnad som görs mellan ett CV med namnet Johan istället för Mohammed beror enbart på legitima överväganden (t ex språkkrav). SD-ledaren tror helt enkelt inte ”(…)att svenska företagare diskriminerar människor för att de kommer från något annat land”.

Som tur är kan vi minska beroendet av Åkessons magkänsla som kunskapskälla i ämnet om vi istället spanar in vad som sagts och producerats av människor som använder hjärnan.

Det finns gott om studier som visar att personer med ett utländskt klingande namn väljs bort till förmån för sökande som har ett namn som uppfattas som mer typiskt svenskt, även när ansökan i övrigt är identisk. I dagarna presenterades ännu än studie vars resultat stöder hypotesen att personer med invandrarbakgrund diskrimineras i rekryteringsprocesser.   Om Åkesson vill tro mindre och veta mer kan han fortsätta med att läsa här. Och kanske här, här och här.

Studier och vittnesmål som talar om en utbredd diskriminering på den svenska arbetsmarknaden kanske inte krusar Jimmie Åkessons horisont, men Diskrimineringsombudsmannen (DO) har reagerat och presenterade för ett par år sedan en forskningsrapport i ämnet.

Tanken är att ökad kunskap kan leda till bättre åtgärder för att bekämpa diskriminering och på så sätt öka invandrares tillgång till arbetsmarknaden. SD står dock för en annorlunda syn på problematiken; partiet vill lägga ner DO och anser att integrationsåtgärder på arbetsmarknaden innebär diskriminering av svenskar.

Sverigedemokraterna talar gärna om diskriminering på arbetsmarknaden så länge det är ‘rätt’ svenskar som drabbas. Partiet anser att svenska medborgare förfördelas i och med sjösättningen av åtgärder som instegsjobb för nyanlända, man kallar det till och med för etnisk diskriminering.

Det faktum att beklämmande många svenska medborgare väljs bort i en anställningsprocess enbart på grund av deras namn väljer partiet att blunda för – de är ju egentligen inte svenskar.

Säg ifrån mot rasism!

Så kallad ”vardagsrasism” existerar överallt i samhället: på nätet, i skolan, på arbetsplatser, på idrottsarenor, på bussen, på gatan och i hemmen.

”Vardagsrasismen” kan bemötas utan större ansträngningar. Det är möjligt att personen som uttrycker främlingsfientliga och fördomsfulla åsikter inte ändrar sin åsikt utan vidare, men det viktiga är att man förstår att man kan så ett frö till förändring.

Det behöver inte vara särskilt svårt. Det kan räcka med raka frågor som ”Varför tycker du så?” eller ”Hur menar du nu?”. Det handlar om att ha mod och ett mått civilkurage: att stå upp för alla människors lika värde. Det kan kännas obekvämt och obehagligt att ifrågasätta, men vi måste våga.

Om vi inte svarar på främlingsfientlighet och fördomar ger vi vårt samtycke.

Vi måste bli fler som säger ifrån. Därför krävs det att vi alla tar ansvar och bemöter diskriminering och uttryck för rasism, även då det vid första tanken kan förefalla obetydligt. Tolkningsföreträdet för vad som är kränkande ligger hos den som utsätts för rasism, näthat, homofobi, främlingsfientlighet och fördomar. Den som uttrycker sig och den som står bredvid har inte det mandatet.

En människosyn är inte beständig, utan föränderlig. En människa ska aldrig ses som förlorad till främlingsfientlighet, fördomar och hat. Vi måste tro och hoppas att alla kan komma till en punkt då insikten infinner sig. Tron och hoppet är det som måste driva oss gör att vi aldrig får sluta kämpa för ett fördomsfritt samhälle.

När du bevittnar diskriminering, intolerans och hat: var besvärlig, ifrågasätt och markera!

Patriotism som alternativ till nationalism?

När jag gick i tredje eller fjärde klass, veckorna efter den årliga höstmarknaden där jag lyckats tjata mig till att få köpa Sveriges flagga på en pinne – kanske en och en halv meter lång med en rund knopp av trä i slutet – tog jag en dag med mig flaggan med pinne och allt för att visa upp den för min fröken och mina klasskamrater.

Såhär i efterhand kan jag inte minnas eller ens föreställa mig hur jag tänkte. Vad trodde jag de skulle säga? Vad ville jag själv få sagt? Hade jag någon tanke överhuvudtaget med att ta med mig Sveriges flagga till skolan? Jag vet inte. Och det spelar egentligen ingen roll. Det som spelar roll – och som jag kom att tänka på när jag satte mig ner för att börja skriva den här artikeln om skillnaden mellan patriotism och nationalism – är lärarnas reaktioner när jag på lunchrasten började göra cirkuskonster med nämnda flagga.

För att göra en lång inledning kort, beslagtogs flaggan för resten av dagen och jag fick inte ta med den till skolan igen. Jag fick också veta att man beter sig inte hursomhelst med Sveriges flagga. Den var (och är) på ett sätt helig, alternativt att den är en symbol för något heligt. För Sverige; som nation och som stat. Och för oss svenskar, vilka vi än är och var vi än befinner oss.

Det där sista tänker jag en del på. För när flaggan ibland upplevs vara kapad av rasister eller skändad av konstnärer, så är det utifrån vår gemensamma upplevelse att den är “min” och att “jag” är svensk som vi reagerar. Precis som mina 80-talslärare reagerade på hur jag gjorde cirkuskonster med “deras” flagga, även om den förstås också var min – i fler än en bemärkelse, dessutom. Den här gemensamma upplevelsen är lätt att beskriva som nationalism och därmed öppnas för svårmodig problematisering. Men samtidigt vet alla vi som gärna hemfaller åt just svårmodig problematisering att det finns en hel del svenskhet därute som inte är särskilt lätt att passa in i den nationalistiska fållan. En svenskhet som kanske snarare kan beskrivas som patriotism.

Skillnaden mellan patriotism och nationalism

Såväl uppslagsverket Merriam-Websters onlineresurs som svenskspråkiga Wikipedia och Svensk Ordbok beskriver patriotism som ett uttryck för en i princip villkorslös fosterlandskärlek utan vare sig ideologisk eller politisk färg, medan nationalism i kontrast till det “hävdar den egna nationens värde och intressen” (Svensk Ordbok). Redan på den grundläggande nivån är alltså skillnaden mellan patriotism och nationalism tydlig, men för säkerhets skull gräver vi lite till.

Nationalismens “Sverige” är alltså en idé om att vi som svenskar delar en folksjäl – en mytisk och nästintill religiöst färgad mänsklig essens som finns i alla människor, men som ser olika ut, beroende på om man är svensk, tysk, grek, irakier… You name it. Problemet är att kriterierna för nationstillhörighet – d v s vad den här mänskliga essensen består av och hur man extraherar den nödvändiga informationen ur den – är helt godtyckliga. Alla och ingen kan vara äkta svensk, Sverige som nation skulle i princip kunna uppstå var som helst eller ingenstans i världen, eftersom förutsättningarna måste vara de rätta. För eftersom idén om svenskhet (som inte är förbehållen nationalismen) är just en idé så finns det lika många svenskhetskriterier som det finns nationalister. Nationalismen tenderar också därför i sina uttryck att framförallt handla om eller söka avhandla vem som är “svensk” och vem som inte är det. Med det följer som ett brev på posten ett slags mindervärdeskomplex; nationalisten för en oavbruten kamp för sin nationella tillvaro mot såväl yttre och inre fiender – de sistnämnda kan t ex benämnas “förrädare” eller “folkfiender” – och har egentligen lite till ingen tid över för den stolthet över sitt land/sin nation som den borde känna, men som envisas med att hägra i fjärran.

Patriotismens “Sverige” är förstås också det en idé om en inneboende svensk gemenskap, men har istället sin grund i statsbildningen, territoriet och det formella medborgarskapet. Även om folksjälen – den mänskliga essens som alltså sägs göra oss till svenskar – inte är helt frånvarande, så tar den sig alltså uttryck i en lojalitet och stolthet över den svenskhet som kommer av att vara medborgare i staten Sverige, snarare än i en vagt definierad uppsättning “svenska värderingar” eller “svensk kultur” som måste försvaras med näbbar och klor mot upplevda hot bakom varje hörn. Patriotismen blir därmed nära besläktad med en redan förgivettagen svenskhet som i princip inte är villkorad med mer än att man är svensk medborgare eller strävar efter att bli det.

Fördelen med detta, för den som söker ett konstruktivt alternativ till en mer nationalistisk fosterlandskärlek, är att patrioten kan vara en del av en heterogen skara där annars särskiljande attribut som hudfärg, ursprung, religion, politisk inriktning m m blir en styrkeuppvisning. Desto större diversitet, desto mer att vara stolt över som “svensk”.

Nyanseringen blir ett patriotismens credo, rentav, och i samma veva en motpol till den hårt kontrasterande nationalismen, där du antingen är med oss eller mot oss. Detta blir tydligt i situationer där vi rör oss i gråzonen mellan jättesvensk och ickesvensk. Patrioten behöver t ex inte gå in i svårmodig problematisering för att kunna konstatera att Zlatan är svensk, att man kan vara jude eller same och samtidigt svenskeller bara välkomna nya svenskar in i vår gemenskap. Den välvilliga tolkningen kan få råda till allas gagn. Nationalisten, däremot, har bevisligen massor att grubbla över när det gäller frågor som dessa. Att öppna sitt hjärta är heller inte en rekommenderad väg att gå för denne.

Svårmodig problematisering

Men patriotism har förstås inget frikort från svårmodig problematisering. Soldaten som gör sig redo att döda i Sveriges namn – är hen patriot eller nationalist? Ja, det beror till stor del på hens inneboende bevekelsegrunder, förstås. Men militärtjänstgöringen i sig (som jag själv är gammal nog att ha genomgått; 11 månader på Artilleriregemente 4 i Östersund i början av 90-talet) är en, om vi håller oss till dikotomin nationalism-patriotism, patriotisk uppgift. Den kommer an på samtliga svenska medborgare, oavsett färg, form, politisk hemvist, religiös tro, sexuell läggning o s v. Samtidigt ligger det ett nationalromantiskt skimmer över hela den militära kulturen med alla dess attribut och den centrala idén om att vara redo att ge sitt liv för sitt fosterland som inte så enkelt kan bortförklaras som enbart hängiven patriotism. Eller är det månne verkligen möjligt att göra ett sådant offer till gagn för “statsbildningen, territoriet och det formella medborgarskapet”?

Sammanfattningsvis tänker jag att patriotism som alternativ för den som känner att flaggan är på ett sätt helig erbjuder en mängd möjligheter som nationalismen inte gör. Framförallt representerar patriotismen en inkluderande, heterogen tolkning av Sverige och svenskhet, medan nationalismens nyckelord är exkludering och homogenitet.

Lästips:

#Bertgate: Därför har SVT aldrig visat ”Pettersson och Bendel” från 1933

Beslut av SVT att inte visa några gamla delar av serien Bert har väckt stor uppmärksamhet. Återigen kommer debatten igång om ”censur” av åsikter. Det antas att det är censur att sluta visa gamla filmer i  TV eller att bibliotek slutar  köpa vissa böcker då värderingar förändras.

Det skriks högt om censur då några gamla böcker eller filmer som innehåller förlegade rasistiska stereotyper rensas bort. Men samma personer som ogillar att delar av TV-serien ”Bert” inte ska visas eller att ”N-ordet” försvinner, inte protesterat mot att 70-talets vänsterflum nästan helt sorterats bort från bibliotekens bokhyllor och att de värsta uttrycken av vänsterflum i barnprogrammen på TV från den tiden inte körs i repris.

Vi ska kika på en svensk film som aldrig visats på svensk TV, detta trots att den gavs ut 1933 och är en av svensk films största succéer genom tiderna.

”Pettersson och Bendel”

”Pettersson och Bendel” är en film som kom ut 1933 och sågs av 750 000 svenskar. Den fick ett internationellt genombrott 1935. Det är en film baserad på en bok av Waldemar Hammenhög som handlar om skumraskaffärer i utanförskapsområdet Gamla Stan. Skurken i komedin är en jude, och filmen var klart antisemitisk.

Den nazistiska propagandaministern Joseph Goebbels älskade filmen och bestämde att den skulle visas i Nazityskland. Filmen visades där 1935 och i dess spår följde internationella protester mot filmen och omfattande nazikravaller mot judarna.

Goebbels å sin sida påstod att kravallerna hade uppkommit genom att judarna protesterat mot filmen och inlett kravallerna, och att nazisterna bara ”försvarade sig”.

Här nedan kan ni se ett av Joseph Goebbels tal om filmen från när det begav sig. Goebbels säger i talet:

”Judar i Berlin vågar öppet protestera mot en antisemitisk film. Men nu har ögonblicket kommit när vi säger: hit men inte längre! Den utländska pressen styr inte över Tyskland och vi är inte ansvarsskyldiga inför utlandet, bara vårt eget folk. Führern befaller och vi lyder!”

Filmen blev en så stor succé i Tyskland att den återlanserades inte mindre än två gånger på de nationella biograferna. Den ena återlanseringen skedde precis efter Kristallnatten 1938. Den andra skedde i samband med att nyproducerade tyska propagandafilmer mot judarna släpptes 1940. Filmen visades då också i andra delar av det ockuperade Europa.

Vi i läser i Svenska Filminstitutets beskrivning av filmen:

Kalle Pettersson är arbetslös. För att få husrum för natten har han gått till Skeppsbron i Gamla Stan och hittat ett upplag staplade mjölsäckar med en presenning över. I mitten av detta finns ett tomrum som blir hans logi. Medan han sitter där under presenningen får han besök — en liten mörk yngre mansperson kryper in och lagar sin aftonvard genom att blanda regnvatten med mjöl från en av säckarna. Följande dialog utspinner sig:

Pettersson: ”Du är jude, va?”
Bendel (ivrigt): ”Nej visst inte! Bara till hälften. Min far var polack och jag är kristen. Jag har varit i Sverige micket, i sammanlagt sju år. Jag har blivit utvisad två gånger men nu ska jag stanna och bli en rik man. Jag älskar Sverige och svenskarna!”
Pettersson: ”Är det för att dom är så lätta att skoja med?”
Bendel: ”Oh nej, jag är ingen skojare. Jag ska bara göra hederliga affärer. Jag törs inget annat, för jag har inget pass. Gör jag en ohederlig affär, så kan jag bli stämd och då är det färdigt igen. Men får jag stanna i Stockholm så ska jag bli micket rik.”

Bendel har kommit med båten från Reval som fripassagerare och han har som sagt anlänt för tredje gången till Sverige. De två slår sig ihop tillsammans med Petterssons startkapital — 25 öre. Första affären rör sig om violer som de säljer på gatan. Sedan köper och säljer de en begagnad soffa. Därefter sysslar de med ett mycket suspekt skönhetsmedel…”

SVT har visat nästan alla gamla svartvita svenska filmer men inte denna, inte heller den nästan lika antisemitiska uppföljaren från 1945 (!) då åter juden spelade skurk i komedin har visats på svensk TV. Hasse Alfredsons P&B från 1983 är annorlunda, fortfarande sevärd och inte ett spår antisemitisk.

Detta må vara ett extremt exempel men det finns många, många fler exempel. Tiderna förändras och med det vad vi visar på TV och vilka böcker vi sätter fram på finhyllorna i biblioteken.

Det har aldrig ansetts OK att visa Pettersson och Bendels rasistiska stereotyper om judar i SVT, och idag visas inte heller de mest antikapitalistiska serierna från 70-talet. Att SVT drar sig för att visa filmer med infantila ”bög”- ”CP”- ”mongo”- och ”N-ordsskämt”, eller liknande,  är inte censur, det är normal utveckling.

UPPDATERAT! Artikeln nämde vissa exempel som inte visas på TV men finns tillgängliga på öppet arkiv. Jag har tagit bort de exemplen.

Om Hanif Balis motiv för uthängningen av Ung i Sveriges Amir Nabizadeh

I lördags (7/10) publicerade riksdagsledamoten Hanif Bali (M) en mycket uppmärksammad bloggtext där han säger sig bevisa att Amir Nabizadeh från rörelsen Ung i Sverige ljög om sin ålder i sin asylansökan. Bali hänvisar till en blogg som förefaller vara från 2012 och som påstås tillhöra Nabizadeh – något den sistnämnde bestämt har nekat till.

Bali är noggrann med att påpeka att Nabizadeh räknades som 18 år i svensk folkbokföring när han beviljades uppehållstillstånd och ifrågasätter alltså inte Nabizadehs uppehållsrätt i Sverige. Men genom att påstå att Nabizadeh ljugit anklagar Bali honom för att ha tillskansat sig ekonomiskt bistånd och sociala insatser som han inte var berättigad till.

Eftersom jag för egen del anser att det saknas förutsättningar för att ta ställning kring sanningshalten i Balis anklagelse ägnas det i denna text inte något utrymme åt den frågan. Istället tar texten sikte på de motiv som Bali uppgav för att  ”granska” Nabizadeh.

Motiven som Bali angivit

Som motiv för det offentliga utpekandet av Nabizadeh har Bali uppgett att Nabizadeh är en offentlig person, eller mer exakt en ”ej privat figur”. Dessutom ska hans påstådda roll som ”talesperson” och ”språkrör” för vad Bali kallar ”den mest politiskt/medialt framgångsrika [sic!] protest-& lobbyrörelse senaste 5 -7 åren” göra honom till en lämplig måltavla för riksdagsmannens offentliga synande. I enlighet med detta ska Nabizadeh ”ett flertal gånger figurerat i media med sin organisations politiska budskap att åldersfusk inte förekommer och att amnesti måste ges till alla utvisningshotade Afghaner [sic!]”. Sannolikt anges dessa motiv för att Bali vill visa att det föreligger ett allmänintresse av offentliggörandet av uppgifter kring Nabizadehs person. Men Nabizadeh själv förnekar att han skulle vara talesperson för Ung i Sverige och beskriver inte sig själv som en offentlig person.

Frågan som då uppstår är huruvida det som Bali uppgett för att legitimera sin uthängning av Nabizadeh stämmer?

1. Nabizadeh som offentlig person

I diskussioner som följde på twitter efter att åldersanklagelserna publicerats avfärdade Hanif Bali kommentarer som ifrågasatte hans agerande mot en ”enskild flykting”. Bali har sedermera gjort upprepade uttalanden  som målar en bild av Nabizadeh som en person med medialt inflytande och därmed fått honom att framstå som en ”offentlig person”. Men är det korrekt att låta förstå att Amir Nabizadeh är en offentlig person? Svaret beror naturligtvis på vad man menar när man talar om offentliga personer.

Det finns ingen exakt definition av vad en offentlig person är, men när tidskriften Resumé för ett par år sedan intervjuade allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson beskrev han tre kategorier: samhällsbärare (så som politiker, ledande tjänstemän, koncernchefer) samhällsförstörare (så som grova brottslingar) och ”de som agerar på en offentlig arena” (exempelvis artister, idrottsmän och konstnärer). Om vi väljer att förhålla oss till dessa kategorier när vi funderar kring Balis beskrivning av Nabizadeh följer tre självklara frågor:

a) Kan Nabizadeh uppfattas som en samhällsbärare?

Knappast i den meningen som avses ovan, men vi får anledning att återkomma till detta under punkt 2.

b) Är Nabizadeh en samhällsförstörare?

Såvida vi inte accepterar extremhögerns verklighetsbild kan vi utan bekymmer utesluta Nabizadeh ur kategorin samhällsförstörare. Bali har i sina anklagelser heller inte gjort gällande att Nabizadeh skulle ha gjort sig skyldig till den sortens grov brottslighet.

c) Är Nabizadeh då att anses vara en person som ”agerar på en offentlig arena”?

Inte om man med begreppet ”offentlig arena” utgår från de exempel som Sigvardsson anger (i vardagligt tal s k kändisar). Inte heller om man utgår från Balis egna påståenden om Nabizadehs person.

Visst agerar Nabizadeh, i likhet med många andra, på de offentliga arenor som omger oss i dagens sociala mediersamhälle. Men i traditionella medier, både i tryck och på webben, framstår Nabizadeh som närmast anonym – åtminstone fram till för ungefär en veckan sedan!

Offentlig person eller känd som brottsoffer?

En sökning på ”Amir Nabizadeh” i Göteborgs Universitets mediearkiv (som är rikstäckande och inkluderar TV/radio, webb, tryckta nyheter m m) för perioden 1 januari-2 oktober 2017 ger endast 19 träffar:

Skärmklipp 2017-10-08 21.40.33.png

Dessa träffar inkluderar till exempel artiklar där ett foto taget av Nabizadeh har använts och hans namn figurerar av rent upphovsrättsliga skäl samt nio träffar i en medelstor lokaltidning med artiklar som rör hans enskilda situation som ensamkommande.

Om man däremot använder samma sökterm (”Amir Nabizadeh”) bara för den senaste veckan, dvs 3-9 oktober, visas 192 träffar:

Skärmklipp 2017-10-11 22.35.44.png

Den senaste veckans dramatiska ökning av massmediala sökträffar på ”Amir Nabizadeh” har att göra med Mattias Karlssons (SD) till synes rasistiska och lagvidriga påhopp, vilket ledde till en förtalsanmälan.

Att Nabizadeh den senaste veckan figurerat mycket i det offentliga med anledning av ett förmodat brottsligt angrepp från en känd sverigedemokrat kan knappast göra honom till en offentlig person, i vart fall inte i den meningen som Bali försöker göra gällande i motiven till sin uthängning. Med andra ord är det fel att anta att den uppmärksamhet som Nabizadeh fått i egenskap av målsägande/potentiellt brottsoffer skulle göra honom mer lämpad för offentlig granskning jämte andra enskilda privatpersoner.

Så hur ligger det till? Var anledningen att Bali valde att hänga ut Nabizadeh den uppmärksamhet Nabizadeh fick dagarna efter Karlssons påhopp? Eller var det bara av ren slump som ”granskningen” kom att offentliggöras samma vecka som Nabizadeh för första gången på riktigt hamnade i massmedialt fokus, dvs efter Karlssons uttalande?

Möjligen kan tidpunkten förklaras med att Bali väntade på ”rätt” tillfälle att offentliggöra sina ”fynd” för att få maximal spridningseffekt. Värt att nämna i sammanhanget är att Bali känner till Nabizadeh sedan tidigare efter en kort dispyt mellan dem (se här och här). Det skulle även kunna vara så att det blev relevant för Bali att ägna tid åt att ”granska” Nabizadeh först när denne på riktigt hamnade på den ”offentliga arenan”.

Båda alternativ vore problematiska eftersom de, var för sig, skulle innebära att motivet för att hänga ut Nabizadeh kan härledas till den korta tidsperiod som Nabizadeh figurerar i offentligheten som målsägande/förmodat brottsoffer. Det vore helt enkelt inte relevant att hänga ut Nabizadeh tidigare eftersom väldigt få skulle bry sig. Utifrån dessa alternativ kan Nabizadeh knappast räknas som en person som verkar på den offentliga arenan på det vis allmänhetens pressombudsman tycks ha syftat på.

Om vi till fördel för Bali ändå antar att tidpunkten för uthängningen helt enkelt bara råkade sammanfalla med den vecka då Nabizadeh för första gång fick betydande medial uppmärksamhet, kan vi rikta blicken mot Balis övriga angivna motiv för att hänga ut Nabizadeh.

2. Nabizadeh som talesperson för Ung i Sverige

Utifrån ovanstående uppgifter från mediearkivet vet vi att Nabizadeh förekommit ytterst sällan i media före Mattias Karlssons påhopp. Likväl har Bali påstått att Nabizadeh är talesperson för Ung i Sverige. Man skulle kanske kunna tolka detta som att Bali menar att Nabizadeh besitter någon form av bärande samhällsposition, eller i vart fall kan sägas representera Ung i Sverige, som av Bali anses vara den medialt mest framgångsrika lobbyrörelsen de senaste 5-7 åren. Detta bör tala för en påtaglig medial närvaro av Nabizadeh, vilket det kvantitativa sökresultatet (19 träffar) av söktermen ”Amir Nabizadeh” före 3 oktober snarare tycks tala emot.

Om vi då går steget längre än det kvantitativa och tittar på det kvalitativa resultatet av söktermen, dvs. på vilket sätt Nabizadeh har förekommit i media före Karlssons påhopp så blir det tydligt att Nabizadeh talar sanning när han säger att han inte är talesperson för Ung i Sverige.

De enda gångerna Nabizadeh påstås vara talesperson för rörelsen är i Avpixlats substitut Samhällsnytt (se här och här). Om det är härifrån Bali hämtat uppgiften om Nabizadehs roll som talesperson vore det inte första gången han sprider uppgifter från extremhögern som vid en enkel faktakoll skulle visat sig felaktiga (se här)

Om vi bortser från de båda tillfällen då Nabizadehs namn dyker upp i Samhällsnytt vet vi redan utifrån ovannämnda uppgifter att Nabizadeh i majoriteten av sökträffarna (9/17) figurerar som privatperson, alltså utan någon koppling till Ung i Sverige.

I hälften av de åtta träffar som återstår förekommer Nabizadehs namn tillsammans med Fatemeh Khavari, som i dessa artiklar beskrivs som Ung i Sveriges språkrör, ledare och talesperson. Amir Nabizadehs roll framstår som onekligen perifer i dessa sammanhang, även om DN i en artikel 25 september beskriver honom som strejkens största röst på sociala medier och en av fem styrelseledamöter för Ung i Sverige. Samma artikel kretsar dock kring just centralfiguren Fatemeh Khavari, som enligt skribenten urskiljer sig genom att alltid tala i rörelsens namn. Fatemeh Khavaris namn dyker upp 567 gånger för sökperioden 1 januari-2 oktober 2017, vilket kan jämföras med de 19 sökträffarna på Nabizadehs namn:

Skärmklipp 2017-10-11 14.05.32.png

Amir Nabizadeh har under samma period, dvs. före 3 oktober, förekommit i följande former som kan antas vara av representativ kapacitet:

  • En kort kommentar i Syre (25/8) av ”Amir Nabizadeh från Ung i Sverige”
  • Ett antal kommentarer i Aftonbladet (9/8) av Amir Nabizadeh som framställs som tillhörande ”en grupp aktivister…som kallar sig Ung i Sverige”.
  • Två debattartiklar i Aftonbladet  (13/2 och 30/3) som Nabizadeh, vid sidan av en rad till synes okände aktivister, undertecknat med signaturen ”Amir Nabizadeh, Projektet Ung i Sverige

Nabizadeh har alltså, även före 3 oktober, varit framstående i sitt engagemang för Ung i Sverige och sittstrejken på Medborgarplatsen i Stockholm. Men inte någonstans förekommer han som talesperson såsom Bali har försökt att påskina. Snarare får nog den beskrivningen anses vara förbehållen Ung i Sveriges obestridliga frontfigur, Fatemeh Khavari. 

Inte heller finns det i mediearkivsträffarna något stöd för Balis påstående att Nabizadeh ”ett flertal gånger figurerat i media med sin organisations politiska budskap att åldersfusk inte förekommer”.

Den enda sökträffen på Nabizadeh som berör åldersfrågan är den senare av de två debattartiklarna refererad till i listan ovan. Artikeln kritiserar godtyckligheten i Migrationsverkets åldersuppskrivningar. Detta betyder naturligtvis inte att de som signerat debattexten påstår att ”åldersfusk inte förekommer”. Det är således upp till Bali att bevisa att dessa påståenden stämmer.

Samtidigt bör det tilläggas att Ung i Sverige stödjer alla unga asylsökande som riskerar att utvisas, inte enbart minderåriga. De arbetar alltså för en mer generös asylbedömning där åldern, under rådande omständigheter, ska spela mindre roll. Detta är Bali medveten om eftersom han skriver att gruppen anser ”att amnesti måste ges till alla utvisningshotade Afghaner” (min kursivering).

Till sist, att Nabizadehs engagemang och aktivism skulle anses vara av ”samhällsbärande” karaktär vore att feltolka försvarligheten i att granska mäktiga och inflytelserika personer. Om man som Bali har gjort, jämför ”granskningen” av Nabizadeh med mediegranskning av viktiga företagsledare (som långt ifrån alltid är försvarlig), missar man en viktig poäng. Företagsledare har direktinflytande över människors liv medan aktivister är beroende av uppmärksamhet, i många fall medial sådan, för sin sak.

Slutord

Med anledning av Nabizadehs relativa anonymitet och väldigt begränsade figurerande på den offentliga arenan före 3 oktober – tyder mycket på att utmålningen av Nabizadeh som en offentlig person är en ren efterhandskonstruktion där Nabizadehs offentliga betydelse, både för Ung i Sverige men också som medial figur, blåses upp för att legitimera Balis uthängning.

Men, undrar någon, behöver Bali överhuvudtaget rättfärdiga offentliggörande av uppgifter kring Nabizadehs ålder om han tror de är sanna?

Troligtvis beror motiveringen både på juridiska och politiska hänsynstaganden. Rent juridiskt torde Bali veta att han utsätter Nabizadeh för det som i förtalsbestämmelserna kallas ”andra missaktning”, men att detta under vissa förutsättningar kan anses vara försvarligt (se t ex denna en redogörelse av förtalsbrottets villkor, men se även NJA 2003 s. 567, NJA 2014 s. 808). Vid beaktandet av dessa bestämmelser finns det ett tydligt intresse av att framställa Nabizadeh som en offentlig person, eftersom detta höjer ribban för vilken typ av offentlig granskning enskilda anses kunna räkna med.

Rent politiskt är det självklart känsligt när man som riksdagsledamot för Sveriges näst största parti hänger ut en ung aktivist och därmed skapar en väntad hatstorm på sociala medier. Särskilt problematiskt är det om den möjliga kopplingen till dennes roll som målsägande/förmodat brottsoffer och offentliggörandet av ”granskningen” synas.

En del kritiker har således ifrågasatt lämpligheten i att man som innehavare av ett av Sveriges mäktigaste politiska ämbeten ägnar sig åt att klämma åt enskilda individer istället för att dentifiera problem med lagstiftningen och verka för att ändra den.

Men eftersom Bali anser att det ena inte utesluter det andra bör han åtminstone tänka på att presentera underlag för alla sina påståenden som är avgörande för rättfärdigandet av ”granskningen”. På så vis slipper man som läsare bli vilseledd av falska påståenden, och Bali själv kan ta ställning till om det finns tillräckliga skäl för att hänga ut personen han ”granskar”.

Om han anser att de motiv han angett för uthängningen överhuvudtaget spelar roll bör han ta dem på allvar. Frågan är varför han inte har gjort detta?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Myt: Bidrag för invandrare

Gästinlägg av Birgitta Hult

Det cirkulerar ständigt på Facebook inlägg om hur lukrativt det är att vara flykting i Sverige där det målas upp hur mycket pengar den som aldrig arbetat och betalat skatt i Sverige kan plocka ut i bidrag. Det är en fruktsallad av korrekta siffror blandade med felaktigheter och lögner.

Jag har granskat ett sådant inlägg som handlar om hur mycket en ”invandrare” kan få i pension och en pension som inte går att uppnå för oss som levt och arbetat här. Inlägget är skrivet av Per Gustafsson, gruppledare för SD Tomelillas fullmäktigegrupp:

”DET HÄR BORDE DU LÄSA

Regeringspropositionen 200/01:136. Där framgår att det äldreförsörjningsstödet främst tillkommit av hänsyn till invandrade personer över 65 års ålder. Här lagstadgas hur bostadsbidrag för pensionärer skall beräknas.
För svensk medborgare som bott och arbetat i Sverige i minst 40 år skall bostadsbidraget för skälig levnadsnivå beräknas på 93% av 5 000 kr eller 4 831 kr/mån. För den invandrade som aldrig arbetat i Sverige och är 65 år eller äldre skall bostadsbidraget för skälig levnadsnivå beräknas på 100% av 6 200 kr/mån. D v s 1 550 kronor lägre för den svenska pensionären.
Det innebär sålunda att det som anses vara skälig levnadsvivå för en svensk pensionär anses inte vara skälig levnadsnivå för den som invandrat och aldrig bidragit med något till landet. Det som duger åt en svensk pensionär duger inte åt t ex en invandrad somalier som får ÄFS.
Garantipensionen uppbärs i dag av cirka 225 000 pensionärer och är 7 500 kronor. För den som invandrat och får ÄFS och har en bostad med en hyra på 6 200 kr är pensionen 11 031. Därutöver kan den invandrade ha extrainkomst på 3 000 kr/mån skattefritt. Alltså 14 031 kr i månaden skattefritt.
Enligt regeringspropositionen är ÄFS inte inkomstgrundande varför den invandrade pensionären har fri sjukvård, fri tandvård, fria mediciner och fri hemtjänst. Alltså sådant som den svenske garanti-pensionären får betala för.

Govt sammanslaget kan man konstatera följande.
Bostad som duger åt svensk pensionär duger inte åt invandrad pensionär.
Garantipensionen på 7 500 kr anses räcka till alla levnadsomkostnader för den svenske pensionären emedan 14 831 inte anses räcka för den invandrade pensionären. Därför fri sjukvård, tandvård mm mm.
Skillnaden mellan den svenske pensionären och den invandrade är att den ena har arbetat ett helt liv och betalat skatt under minst 50 år i Sverige. Den andra har inte bidragit med någonting.

DETTA ÄR STEFAN LÖFVENS POLITIK SOM DOM INTE GÄRNA PRATAR OM.”

VAD ÄR GARANTIPENSION?

Garantipensionen är en del av den allmänna pensionen och är ett grundskydd för dig som haft liten eller ingen arbetsinkomst under livet. Den baseras på ditt civilstånd, hur stor din inkomstpension är och hur länge du bott i Sverige.

För att du ska få full garantipension krävs att du har bott 40 år i Sverige från och med det år du fyllde 16 till och med det år du fyller 64 år. Har du bott i Sverige kortare tid minskar garantipensionen med 1/40-del för varje år. Har du till exempel bott 27 år i Sverige får du alltså garantipension med 27/40-delar.

För dig som är född 1976 eller senare gäller andra regler för åren du är 16 år till och med ditt 25:e levnadsår. För att vart och ett av dessa år ska ge rätt till garantipension krävs att du haft pensionsgrundande inkomst som motsvarar det gällande årets inkomstbasbelopp. För 2017 gäller att du ska ha en pensionsgrundande inkomst motsvarande 61 500 kronor.

Garantipension för flyktingar:

Om du har kommit till Sverige och fått uppehållstillstånd som flykting eller skyddsbehövande kan du i vissa fall få räkna med din bosättningstid från ditt tidigare hemland som försäkringstid för garantipension. För att du ska kunna tillgodoräkna tiden från ditt hemland måste du ha varit bosatt i Sverige året innan du fyllde 65 år.

Hur hög är garantipensionen?

Ensamstående högst 7952 kr
Gifta högst 7093 kr

VAD ÄR ÄLDREFÖRSÖRJNINGSSTÖD?

Äldreförsörjningsstödet garanterar att du som har låg pension eller ingen pension ändå kan få en skälig levnadsnivå när de andra pensionsförmånerna inte räcker till. Äldreförsörjningsstödet beräknas utifrån ett belopp för skälig levnadsnivå.

Vad är skälig levnadsnivå?

För ensamstående: 5499 kronor kvar efter skatt och hyra.
För sammanboende: 4495 kronor kvar efter skatt och hyra.

Vad är skälig bostadskostnad?

Ensamstående 6200 kr/månad.
Sammanboende 3100 kr/månad.

Är din totala inkomst efter avdrag för skatt och skälig bostadskostnad lägre än skälig levnadsnivå, får du äldreförsörjningsstöd så att du kommer upp i denna nivå.

När du söker äldreförsörjningsstöd får du räkna med skälig bostadskostnad, det vill säga upp till 6 200 kronor i månaden för ogifta och 3 100 kronor i månaden för gifta, registrerad partner eller sambo. I vissa fall kan gifta personer räknas som ogifta. Det kan till exempel gälla om den ena maken eller makan vistas på sjukhem.
Inkomsten beräknas efter avdrag för skatt. Är ni gifta räknas era inkomster ihop och delas sedan lika mellan er.

VAD ÄR BOSTADSTILLÄGG?

Bostadstillägget är skattefritt och betalas ut med maximalt 5 090 kronor per månad. Det genomsnittliga beloppet är cirka 2 400 kronor per månad. Den som har fyllt 65 år och tar ut hela din allmänna pension kan ansöka. Vid ansökan om bostadstillägg prövas också rätten till äldreförsörjningsstöd. Du kan ansöka från det att du fyller 65 år och tar ut hela din allmänna pension.

GÄLLER DET OLIKA VILLKOR FÖR INVANDRARE OCH DEN SOM ALLTID BOTT I LANDET?

Alla som bor i Sverige och fyllt 65 år kan bli beviljade äldreförsörjningsstöd. Alla inkomster, också pension från utlandet påverkar stödets storlek. Äldreförsörjningsstödet är inte pension utan kan likställas med socialbidrag för den som inte gått i pension.

Det ekonomiska stöd som kan utgå till asylsökande och dem som fått uppehållstillstånd gäller bara personer upp till 65 år. Äldreförsörjningsstöd är alltså det enda stöd den som är äldre än 65 år kan få. Detsamma gäller personer som bott i Sverige hela livet.

SKATTEFRIA INKOMSTER

I inlägget sägs det att ”den invandrade ha extrainkomst på 3 000 kr per månad skattefritt”. Nej, det kan varken en invandrad eller en som alltid bott i Sverige ha. Däremot kan alla ha en inkomst på 18 951 kr/år utan att betala skatt. Men alla inkomster påverkar garantipension, bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd och sänker dem.

VAD ÄR EN INVANDRARE?

En invandrare kan ha bott i Sverige nästan hela livet, kan ha arbetat och betalat skatt här i 40 år och förtjänat vad som behövs för full pension. Jag vet inte vad den som skrev inlägget menade med ”invandrare”. Det är viktigt att observera att det råder olika ekonomiska villkor beroende på vad som menas med invandrare.
Här är några exempel:

ASYLSÖKANDE är en person som ansökt om skydd och som väntar på ett beslut. Bedöms en person vara flykting eller ha andra skyddsbehov får personen ett uppehållstillstånd.

NYANLÄND är en person som beviljats uppehållstillstånd och skrivits in i en kommun. Personen har alltså fått godkänt att vistas i Sverige och kan bosätta sig själv eller få hjälp av arbetsförmedlingen. En person är nyanländ under tiden som han eller hon omfattas av lagen om etableringsinsatser, det vill säga två till tre år.

VAD GÄLLER SJUKVÅRD OCH TANDVÅRD?

Asylsökande: kan få sjukvård och tandvård som inte kan vänta. De betalar en symbolisk kostnad på 50 kr eftersom deras ekonomiska stöd är lågt.

Nyanlända: samma gäller som för andra som är folkbokförd inom ett landsting eller är EU/EES-medborgare.

Exempel: Kvinna 65 år som har haft liten eller ingen arbetsinkomst under livet kan få högst 7952 kr/månad i garantipension. Hon har en hyra på 6200 kr/månad. Hon betalar 583 kr i skatt tabell 34 kolumn 3. Efter hyra och skatt har hon 1369 kr kvar. Skälig levnadsnivå är 5499 kr. Hon får alltså äldreförsörjningsstöd upp till 5 499 kr. Detta gäller alla som är över 65 år och mantalsskrivna i en kommun i Sverige.

I inlägget som sprids ges Stefan Löfven skulden för de låga pensionerna. Jag vill påminna om att pensionen grundar sig på en pensionsöverenskommelse som tecknades 1994 och bakom den stod Socialdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna. Statsministrarna har växlat sedan dess men hittills har ingen regering tagit pensionsfrågan på riktigt allvar.

Källor:

Pensionsmyndigheten
Skatteverket
Migrationsverket
1177
Socialstyrelsen
Senioren

Hur ser muslimer på sig själva?

I en stor rapport utförd av FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) kartläggs synen på och hos muslimer inom EU. I rapporten kan vi läsa oss till bl a följande fakta:

  • 76% av muslimerna känner en stark anknytning till landet de bor i: de högsta andelarna hittar vi i Finland, Sverige, Storbritannien och Frankrike i fallande ordning och de lägsta andelarna i Italien, Nederländerna, Österrike och Grekland återigen i fallande ordning
  • 48% av muslimerna känner sig helt bekväma med att en familjemedlem blir tillsammans med och/eller gifter sig med en icke-muslimsk person
  • 92% av muslimerna känner sig helt bekväma med att ha grannar som har en annan religiös bakgrund än dem själva
  • 53% av muslimerna är emot att själva bruka fysiskt våld för att skydda sig själva eller andra från att skadas fysiskt
  • 87% av muslimerna är emot att bruka fysiskt våld mot en person som trakasserar dem

Källa:

FRA: Second European Union Minorities and Discrimination Survey (EU-MIDIS II) Muslims – Selected findings

Israels regering: SD är ett parti med ”nynazistiska tendenser”

Gästartikel av Maria Robsahm

Det finns storpolitiska belägg för att det är korrekt att kalla SD för ett nynazistiskt parti.

Strax före jul 2016 fattade den israeliska regeringen ett avgörande beslut som också påverkar hur SD bör betraktas. Den 22 december 2016 skulle representanter för den tillträdande amerikanske presidenten Trump ha träffat två ministrar i Israels regering. Men det blev inget möte.

För i delegationen ingick en svensk politiker, sverigedemokraten Kristina Winberg, och då vägrade Israels regering att möta även övriga politiker, också representanterna för Trump, nyvald president för Israels allra viktigaste allierad. Orsaken som angavs var mycket tydlig. Enligt den israeliska regeringen, som uttalade sig i Times of Israel, representerar Winberg ett parti med ”nynazistiska tendenser”.

Detta var en politisk skräll av stora proportioner för Sverigedemokraterna. För att förstå vilken skräll detta är för SD så ska jag skissa bakgrunden. I snart femton år har SD försökt framställa sig som det mest Israel-vänliga partiet i Sverige, för att försöka tvätta bort sin egen nazism. Kombinationen med de judiska bröderna Ekeroth och omsvängningen från antisemitism till islamofobi efter 11 september 2001 var en propagandistisk snilleblixt. För om man verkligen vill kunna förneka att man är nazist så finns det inget slugare än att kalla sig israelvän och lyfta fram att man har två judar på framträdande plats i partiet.

Åtskilliga gånger har jag också hört argumentet att SD inte kan vara nazister eftersom nazister är antisemiter och SD har ju bröderna Ekeroth och älskar Israel. Men när Israels regering inte ens vill medverka på en konferens där SD finns med, rasar alltihop samman. För hur kan man vara israelvän om Israel inte ens vill ta i en med tång? Att detta inte är någon liten sak visar det faktum att Israel till och med är beredda att riskera sina egna relationer till USA.

Det finns ett antal händelser som styrker påståendena om SD:s ”nynazistiska tendenser”. Björn Söder (f d partisekreterare och numera andre vice talman i Riksdagen) väckte uppståndelse då hans antijudiska uttalande kom att hamna på en lista över de tio värsta antisemitiska händelserna 2014.

SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) har vid ett flertal tillfällen riktat kritik mot SD. När en organisation som arbetar mot antisemitism kritiserar ett parti som säger sig vara ”det enda israelvänliga partiet” ger det en tyngd som är svår att ifrågasätta. I ”SD exploaterar frågan om antisemitism – igen” ifrågasätts SD:s ”stöd” i debatten. Ett annat exempel på att SD utnyttjar antisemitismen som ett slagträ i debatten för att tvätta bort nazismstämpeln och som förevändning för sin islamofobi.

För övrigt vill jag påpeka att SD är nazister i kostym, eller med förintelse-överlevaren Emerich Roths ord ”SD är ett dolt nazistparti”.

 

Lästips:

Robsahm.se: För övrigt vill jag påpeka att SD är nazister i kostym

The Times of Israel: Backing far-right Swede, Trump proxy shuns top Israeli official

Imam: ”Grisar är homosexuella och äter sina barn”

Imamen Rizwan Ahmad Afzal på Mahmoodmoskén i Malmö förklarade för en tid sedan för en femteklass från Bulltoftaskolan anledningen till att muslimer inte äter fläskkött.

Grisar är, enligt imamen, homosexuella och äter sina kultingar. Uttalandet har uppfattats såväl homofobt som fördomsfullt och kränkande. Konsekvensen av imamens uttalande har blivit att skolan inte kommer att planera in fler studiebesök på berörd moské, då värdegrunden inte stämmer överens med skolans.

Utöver det homofoba uttalandet pratade imamen om könsroller och att Gud straffar den som inte ber fem gånger om dagen. En av eleverna, en muslimsk flicka, tog illa vid sig och menade att islam är en bra sak och att de flesta muslimer inte har sådana regler. Flickan berättar att imamen hade blivit arg och sagt att ”det ska vara så”.

Imamen på Mahmoodmoskén bekräftar uppgifterna. Han har uttalat sig om homosexuella grisar, men att det inte var planerat utan att det kom spontant då han fick frågan om varför muslimer inte äter fläskkött. Imamen har erbjudit sig att komma till skolan och be om ursäkt utifall att barnen mår dåligt mot bakgrund av uttalandet. Erbjudandet ger en obehaglig eftersmak eftersom imamen vidhåller sin ståndpunkt att grisar är homosexuella och äter sina kultingar.

För Sydsvenskan utvecklar han sitt resonemang genom att påtala att vad vi äter påverkar såväl vår moral som våra kroppar. När imamen konfronteras med frågan om huruvida man blir homosexuell av att äta fläskkött svarar han svävande:

”Så kan det vara. Men jag vet inte exakt, jag har inte läst om detta”.

Skolan har gjort studiebesök i en annan moské, i Svenska kyrkan och i en synagoga. Eleverna har funnit studiebesöken lärorika och intressanta. Efter besöket på Mahmoodmoskén fick eleverna möjlighet att ventilera vad som hade sagts. Bulltoftaskolans rektor Maria Germundsson tycker att:

”Det blev bra diskussioner. Så något gott kom kanske ut av det. Men nej, det kändes för provocerande för att vara okej”.

Eftersom Ahmadiyyarörelsen och Mahmoodmoskén har en annan tolkning av islam än Islamic Center i Malmö så finns inget samröre mellan Mahmoodmoskén och Islamic Center. Något som utmärker ahmadiyyarörelsens tolkning, förutom att man likt de flesta muslimer tror att Mohammed är Guds sändebud, är tron på att den utlovade mahdin redan har kommit. Man hävdar att man praktiserar ”sann” islam, men uppfattas av vissa som en sekt.

Markeringen som Bulltoftaskolan gör mot Mahmoodmoskén är välkommen och visar att skolans värdegrund innefattar HBTQ-personers rättigheter. Uttalandet om homosexuella grisar kan tyckas löjeväckande, men det är viktigt att inte vifta bort det, eftersom homofobin hos religiösa aktörer är farlig och ska tas på största allvar. Alla människor ska ha rätt till sin sexualitet och sin sexuella identitet.

Homofobi och religion går inte sällan hand i hand. Att hysa homofoba åsikter är inget som kan tillskrivas alla muslimer eller något som är unikt för islam. Synen på homosexualitet hos religiösa fundamentalister är mångbottnad: trångsynthet, fördomsfullhet och okunskap är faktorer som spelar roll i människors människosyn. Vi är skyldiga att reagera och agera på alla former av intolerans och människohat. När vi är tysta ger vi vårt samtycke till hatet.

Källa:

Skolans ilska efter besöket i moskén

Skola ställer in moskébesök efter uttalande om ”homosexuella grisar” inför femteklass

Lästips:

Efter uttalandet om homosexuella grisar: Gaytenoren och imamen möttes i moskén

%d bloggare gillar detta: