Myten om ”vandringsdriften” (ofta kallad nomadmyten) är idén om att romer flyttade runt på grund av en medfödd, romantisk längtan efter frihet och ett liv på vägarna. I verkligheten var det inte en genetisk drift, utan en påtvingad livsstil orsakad av systematisk förföljelse och lagstiftning.
Här är de historiska och juridiska fakta som krossar myten:
Inreseförbud och utvisningar: Redan på 1500-talet infördes lagar i Sverige som krävde att romer skulle lämna landet. Mellan 1914 och 1954 rådde det ett totalt inreseförbud för romer till Sverige, vilket splittrade familjer och tvingade dem till ständig flykt.
Förbud mot fast boende: Kommuner använde sig av lokala ordningsstadgar för att göra det omöjligt för romer att slå sig ner. Det var vanligt med tältningsförbud och regler som förbjöd romska familjer att stanna mer än några få dagar på samma plats.
Vägrat medborgarskap: Fram till 1950-talet var majoriteten av de svenska romerna inte folkbokförda. Utan folkbokföring hade de inga medborgerliga rättigheter, kunde inte köpa eller hyra bostäder, och barnen fick inte gå i skolan.
Tvångsförflyttningar: När romska familjer försökte etablera sig eller hitta arbete kördes de regelbundet bort av polis eller lokala myndigheter, vilket tvingade ut dem på vägarna igen.
När diskriminerande lagar slutligen avskaffades och rätten till bostad och skolgång säkrades under 1950- och 1960-talen, valde den absoluta majoriteten av romerna i Sverige att bli bofasta.
Den historiska rörligheten var en ren överlevnadsstrategi, inte ett fritt kulturval.
Framför allt Sverigedemokraterna har i den politiska debatten gjort stor sak av hur viktigt det är att invandrare har s k ”svenska värderingar” för att få stanna i Sverige. Kritiken mot begreppet ”svenska värderingar” är omfattande och kommer från såväl statsvetenskapligt som filosofiskt och politiskt håll.
I SVT:s partiledardebatt i fredags fick partiledarna rösta om huruvida ”svenska värderingar” ska vara ett krav för att få stanna i Sverige. Tre partiledare, Mohamsson (L), Busch (KD) och Åkesson (SD) svarade ”ja”. Övriga avstod från att svara, förmodligen för att begreppet ”svenska värderingar” är att det är juridiskt luddigt, historiskt föränderligt och exkluderande.
Statsvetare och jurister betonar att en rättsstat styrs av skrivna lagar, inte av personliga eller kulturella värderingar.
Vagt i lagstiftning. Det går inte att skriva in i lagen exakt vad en ”svensk värdering” är. När politiker kräver att invandrare måste testas eller skriva under på svenska värderingar för att få stanna i landet står vi inför ett rättssäkerhetsproblem, då begreppet saknar juridisk definition.
Det är många av oss som anser att påstått ”svenska värden” som demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och yttrandefrihet inte är unikt svenska. I själva verket är de universella liberala rättigheter som står att läsa om i FN-konventionerna och finns i de flesta demokratiska länder. När vi väljer att kalla dem ”svenska” finns risk att vi skönmålar oss själva eller att Sverige tar äran för globala principer.
Kulturell nationalism: Genom att kräva att människor ska anamma ”svenska värderingar” skapas en retorik där minoriteter och utrikes födda per definition antas ha sämre/inkompatibla värderingar.
Begreppet ”svenska värderingar” kritiseras för att det riskerar att ge en falsk föreställning om att det skulle finnas en bestämd, tidlös svensk essens. I själva verket sker en konstant förändring av värderingar. För några decennier sedan var svenska samhället betydligt mer format av kyrkan, auktoritetstro och traditionella könsroller. Om vi hänfaller åt att datera ”svenska värderingar” till en specifik tidpunkt kommer de inte att bli rättvisande för hur samhället ser ut för stunden.
5. Det finns ingen enighet inom landet
Svenskar är inte en homogen grupp som tycker lika. En ständig intern debatt pågår om såväl religionens roll som ekonomisk fördelning och synen på familjen och staten. Att påstå att det skulle finnas en (1) uppsättning värderingar fråntar relevansen i att det finns stora skillnader i åsikter mellan olika individer, politiska partier och regioner i vårt land.
Att kräva att invandrare ska anamma ”svenska värderingar” är en märklig åsikt, eftersom det finns inga tydliga kriterier för vad ”svenska värderingar” är. Många av våra värderingar är universella, medan andra är individuella och föränderliga. Det finns ingen juridisk definition och i Sverige är det lagarna, inte eventuella värderingar, som styr landet. När Busch, Mohamsson och Åkesson trycker ”ja” på huruvida invandrare ska ha ”svenska värderingar” för att få stanna har de högst troligt inte funderat klart. Övriga partiledare verkar inse att det där med ”svenska värderingar” inte är så glasklart.
Inte sällan använder sverigedemokrater sig av påståendet att Sverigedemokraterna skulle ha samma åsikter som svunna tiders socialdemokrater vad gäller synen på invandrare. Det är ett falskt narrativ som även drivs av aktiva SD-politiker. SD:s moderna syn på invandring betonar assimilation, kulturell och etnisk homogenitet, medan Socialdemokraterna på t ex 1960-talet fokuserade på inkluderande integration, jämlikhet och utbildning.
S retorik på 1960-talet betonade invandrares rättigheter och möjligheter att delta i samhället. Invandrare sågs som arbetskraftsresurser och skulle inkluderas i utbildning, arbetsliv och samhällsgemenskap på lika villkor. Motargument har tidigare berättat om att arbetskraftsinvandringen i mitten/senare delen av 1900-talet inte var så idyllisk som många vill göra sken av.
Socialdemokratins politik på 1960-talet gick bl a ut på att ge ALLA rätt till svenskundervisning samt att integrera nyanlända med stöd i arbetsmarknad, bostad och sociala strukturer.
I Socialdemokraternas Sverige var multikulturalism ett ideal, men huvudsyftet var att skapa jämlikhet och social sammanhållning. Retoriken var föränderlig och positiv, och målet var att minska diskriminering och utanförskap.
Om vi kikar på hur SD:s nuvarande retorik ser ut, kan vi se betydande skillnader mot hur S har uttryckt sig historiskt. SD framhåller behovet av assimilation till svensk kultur, minskad invandring och kontroll av samhällspåverkan. Invandrare betraktas oftast som en kostnad, potentiell farlighet eller negativ påverkan på samhället, snarare än vad de faktiskt bidrar med. SD bedriver en populistisk, etnonationalistisk politik, där ”vi och dom” är avgörande.
Om vi kikar på hur Socialdemokraternas retorik ser ut i modern tid ser vi att de har anpassat sig efter Sverigedemokraternas politik. S anpassar sig numera efter SD:s politik, genom att betona en mer kravfokuserad och restriktiv linje. Det kvarstår fortsatt en skillnad i grundtonen: SD beskriver invandrare som problem, medan S fortsatt försöker hålla en humanitär människosyn.
Att SD idag skulle vara som S i historien är en myt. Sammanfattningsvis är skillnaden mest tydlig i ton, syn på invandrare och metodik: Socialdemokraterna förr i tiden såg inkluderande integration som en rättighet och resurs, medan SD:s retorik idag fokuserar på begränsning, krav och kulturell homogenitet.
Jimmie Åkesson (SD) sa i partiledardebatten i SVT igår kväll:
– Det här kan bli det första valet i Sverige där den muslimska invandringen fäller avgörandet i ett riksdagsval. Sug på den. (Källa: GP)
Uttalandet är så märkligt på flera plan.
Uttalandet går hand i hand med myterna om folkutbytet (dvs det – av judar – planerade maktövertagandet i Europa med hjälp av ”massinvandring”) och ”importerat valboskap” (dvs att politiska partiers migrationspolitik historiskt har syftat till att få fler röster).
Det är nödvändigt att påpeka att 2,6% (200 000) av Sveriges ca 8 000 000 röstberättigade är muslimer. Det finns många andra grupper som är större som kan avgöra valet:
Kristna
Fotbollsspelarna
Egenföretagarna
Kassörskorna
Jägarna
Sverigedemokraterna
Stickarna
Minigolfarna
Stryktipsspelarna
Vegetarianerna
Motorcykelåkarna
Nattklubbsbesökarna
Trafikpoliserna
Militärerna
Charterturisterna
Undersköterskorna
Styrelseledamöterna
Dataspelarna
Håkan Hellström-fansen
Motargument vill på intet sätt förringa dessa minoriteters eventuella inflytande på det svenska valet. Allas röster betyder något, oavsett.
Alla borde använda sig av sin medborgerliga rättighet och gå och rösta på söndag (eller tidigare).
Strukturell diskriminering i Sverige innebär att samhällets regler, normer och rutiner missgynnar vissa grupper, som personer med utländsk bakgrund eller etniska minoriteter.
Vad är strukturell diskriminering?
Omedvetna mönster: Processer som fungerar automatiskt utan att någon uttryckligen vill diskriminera.
Normer och regler kan verka neutrala, men de kan leda till indirekt diskriminering genom att drabba vissa grupper hårdare.
Historiska rötter: Vanor och strukturer som har byggts upp under lång tid i samhället.
Var syns den strukturella diskrimineringen i samhället?
Arbetsmarknaden: Personer med utländska namn eller bakgrund kallas mer sällan till arbetsintervjuer trots samma meriter.
Bostadsmarknaden präglas av svårigheter att få hyreskontrakt i vissa områden på grund av diskriminering baserat på ursprung eller namn.
Rättsväsendet: Risk för etnisk profilering av polisen i samband med kontroller.
Negativa stereotyper som sprids i den politiska debatten eller media utgör en viktig del av det offentliga samtalet.
Strukturell diskriminering innebär att samhällets invanda normer och rutiner systematiskt missgynnar vissa grupper, som personer med utländsk bakgrund. Det handlar inte om enskilda personers elaka avsikter, utan om inbyggda mönster som skapar ojämna villkor på till exempel arbets- och bostadsmarknaden.
Under andra världskriget upprättade Sverige strängare internerings- och arbetsläger för politiskt ”opålitliga” individer. Dessa läger har i debatten och av vissa historiker kallats svenska “koncentrationsläger”.
Officiellt kallades dessa läger för internerings- eller arbetsläger för värnpliktiga. Historikern Niclas Sennerteg belyser dock i sin bok “Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga” att 14 av dessa läger fungerade som rena interneringsläger där människor placerades utan rättegång.
Fångarna inkluderade kommunister, syndikalister, nazister, utländska flyktingar, tyska desertörer och värnpliktiga som militären ansåg vara politiskt opålitliga.
Syftet med lägren var internering och tvångsarbete under beredskapstiden, och inte för massmord eller förintelse som i Nazityskland. Därför har debatten om huruvida det är korrekt att benämna lägren som ”koncentrationsläger”. Kritiker menar att den benämningen ingår i myten och syftar till att misskreditera Socialdemokraterna i retrospekt.
Den blivande socialdemokratiska statsministern Tage Erlander är den som enligt myten skulle ha varit enskilt ansvarig för inrättandet av lägren.
Fakta är att de svenska interneringslägren under andra världskriget upprättades och drevs av dåtida samlingsregeringen där samtliga riksdagspartier, utom Svenska Kommunistpartiet (dagens Vänsterpartiet), var delaktiga.
Myten om att S och Tage Erlander ensamt skulle varit ansvariga för interneringslägren, i kombination med benämningen ”koncentrationsläger” sprids för att framställa S i dålig dager.
Detta och andra exempel på att S skulle haft egenansvar för företeelser före och under andra världskriget är en del i främst Sverigedemokraternas narrativ för att ducka ansvar för sin egen historia.
Huruvida muslimer stöder sharia beror på hur man definierar “sharia” och vilken muslim man frågar. Sharia är inte en enhetlig lagbok, utan en omfattande religiös och moralisk vägledning som tolkas på olika sätt globalt.
De flesta muslimer i sekulära länder, inklusive Sverige, vill inte ersätta landets lagar med ett islamiskt rättssystem.
Vad innebär sharia för majoriteten av muslimer?
För en genomsnittlig muslim handlar sharia i vardagen mer om personlig religiositet än om politik eller strafflagar. Det fungerar som en etisk kompass för att leva ett gott liv enligt islam:
Hur man ber och fastar.
Att ge till välgörenhet (zakat).
Att äta halalmat.
Hur man behandlar sina föräldrar och grannar med respekt.
De flesta praktiserande muslimer stöder sharia i dess privata och moraliska bemärkelse.
Skärmdump från Richard Jomshofs (SD) officiella X-konto 260824.
Politisk islam förespråkar sharia som statlig lag
När det gäller sharia som statsskick eller straffrätt (inklusive stening, piskrapp och begränsningar av religionsfriheten) är åsikterna starkt delade världen över.
En liten minoritet av världens muslimer, ofta kallade islamister, förespråkar att sharia ska vara landets högsta lag och styra hela samhället, likt i länder som Saudiarabien, Iran eller under talibaner i Afghanistan.
En stor majoritet av världens muslimer, inklusive sekulära och moderata, förespråkar demokrati och sekularism. De anser att religion är en privatsak och att statens lagar ska gälla lika för alla, oavsett religiös tillhörighet.
Skärmdump från Richard Jomshofs (SD) officiella X-konto 260824.
Hur ser situationen ut i Sverige och Europa?
Undersökningar och forskning, inklusive studier från Pew Research Center, visar att muslimer i västvärlden i hög grad accepterar det sekulära demokratiska systemet.
Inom islam finns en stark teologisk princip som betonar vikten av att muslimer respekterar och följer lagarna i det land där de bor, förutsatt att de har frihet att utöva sin tro privat.
Många muslimer i Sverige är sekulära eller kulturella muslimer, och praktiserar inte sin religion aktivt i vardagen, på samma sätt som många svenskar är sekulära eller kulturella kristna.
Att påstå att alla muslimer förespråkar sharia i politisk mening är felaktigt. För de flesta är sharia en fråga om personlig tro och moral. Idén om att införa sharia som statlig lag drivs av extremistiska eller strikt islamistiska grupper, som inte representerar den muslimska befolkningen i stort.
Antimuslimska rasister tjänar på att sprida myten att en majoritet av världens muslimer vill ha sharia-lagar som sitt lands högsta lag. I Sverige är det främst Sverigedemokraterna som driver detta falska narrativ. Det är en bekväm och förenklad sanning som många tyvärr går på.
Begreppet ”islamisering” används oftast som politisk propaganda, men forskning och statistik visar att det inte existerar något systematiskt eller överhängande hot mot svenska värden från varken islam eller muslimer. Framför allt är det högerextrema och antimuslimska rörelser som under en längre tid byggt narrativet om att Sverige skulle vara under en påstådd ”islamisering”. Det enda svenska riksdagsparti som driver konspirationsteorin om den påstådda ”islamiseringen av Sverige” i sin politiska propaganda är Sverigedemokraterna. För partiet är denna konspirationsteori den enskilt viktigaste frågan.
Den enskilt starkaste förespråkaren av konspirationsteorin om ”islamiseringen” är riksdagsledamoten Richard Jomshof (SD), som nyligen släppt den antimuslimska boken ”Kafir”, en propagandaskrift som syftar till att sprida konspirationsteorin, på partiledaren Jimmie Åkessons (SD) eget förlag. I en reel på SD:s sociala medier hör vi honom tala om hur den s k ”islamiseringen” skulle vara ett hot mot demokratin samt ”förändrar, förstör och fördärvar” Sverige.
Vi ska vara på det klara med att islam, precis som andra religioner, inte är en homogen religion och att det finns många inriktningar och läror. Tolkningarna av Koranen och religiöst liv varierar mycket mellan människor på såväl grupp- som individnivå, precis som är fallet i andra religioner.
Skillnad mellan islam och islamism
Att en religion blir mer synlig i offentliga rummet innebär inte per automatik att det skulle finnas en politisk agenda för att vilja göra samhället religiöst styrt. Det vanliga är att en person är troende muslim och samtidigt fullt ut står bakom sekulär demokrati, svensk lag och mänskliga rättigheter. Begreppet ”islamisering” är en del av ett narrativ som t ex SD förmedlar för att skapa en ”vi och dom”-mentalitet, förenkla integrationsproblem och vinna politiska poäng.
Fakta är att de islamistiska rörelserna i Sverige utgör en mycket liten minoritet och de påverkar inte samhällsnivån i Sverige.
I svensk kontext existerar felaktiga föreställningar om skolor och offentliga institutioner systematiskt skulle ”islamiseras”. Dessa föreställningar är i stor utsträckning politiskt motiverade. De undersökningar som finns tillgängliga visar att anpassningar, som respekt för fasta eller att erbjuda halalkött, sker inom ramen för religionsfriheten och förändrar inte den grundläggande sekulära strukturen i samhället.
I historisk och global kontext är det konstaterat att faran för en global ”islamisering” är kraftigt överdriven. Muslimska grupper deltar inte sällan i politiska system, främjar sociala tjänster och eftersträvar reformer snarare än våldsam erövring.
Forskning visar att majoriteten av muslimer lever fredligt och följer lagar i sina respektive länder. Demografiska framskrivningar visar inte på att islam kommer att utgöra en majoritet av Sveriges befolkning inom överskådlig tid. Tvärtom är trenden att religiositeten hos troende i Sverige avtar för varje generation.
Den mytiska retoriken om påstådd ”islamisering” används som politisk propaganda, och syftar till att skapa rädsla och avsky gentemot muslimer, som i sin tur leder till antimuslimsk diskriminering.
Det är avgörande att vi skiljer mellan verkliga politiska och religiösa fenomen och förenklade föreställningar om ett hotfullt ”islamiskt inflytande”.
”Islamisering” som hot i Sverige saknar empiriskt stöd. Föreställningen reflekterar istället rädsla, fördomar eller politiska syften snarare än verkliga samhällsprocesser. Istället för att använda sig av propagandistisk terminologi och sprida konspirationsteorier är det snarare korrekt att diskutera religionsfrihet, integration och demokrati.
Inte sällan talar framför allt sverigedemokrater om att Socialdemokraterna ensamt skulle bära ansvar för att Rasbiologiska institutet grundades. Det är en myt skapad för att svartmåla dåtidens och nutidens S, samtidigt som SD vill tvätta sin historiska byk. Fakta är att Rasbiologiska instiftades efter att dåvarande Riksdagen 13 maj 1921 enhälligt (dvs alla partier) röstade för en motion skriven gemensamt av såväl socialdemokratiska som liberala och konservativa politiker.
Syftet med att sprida myten om att S ensamt skulle bära ansvar för Rasbiologiska institutet är naturligtvis att med hjälp av det retoriska tricket whataboutism– ett argumentativt “men dom då!?” – flytta fokus från SD:s egna nazismkopplingar, som med rätta är besvärande för partiet, till S egna och nära kopplingar till statsfinansierad rasbiologi. Men förutom att vara ett tomt motargument i sakfrågan (den om SD:s kopplingar till nazism) så är det alltså inte en korrekt historiebeskrivning.
Samtliga politiska riktningar i riksdagen vid denna tid var alltså med i beslutstagandet om att instifta Rasbiologiska institutet och arbetade aktivt för att underblåsa vad man skulle kunna kalla statsunderstödd rasbiologi.
Etableringen av det gränsnära mottagningscentret i Malmö markerar ett direkt praktiskt genomförande av EU:s nya migrations- och asylpakt som officiellt började tillämpas i hela unionen den 12 juni 2026. Centret är strategiskt placerat i Malmö och utgör ett av totalt fyra mottagningscenter i Sverige – de övriga ligger i Mölndal, Märsta och Boden.
Följande förändringar sker nu i asylprocessen:
Gemensam screening: Asylsökande genomgår omedelbara id-, säkerhets-, sårbarhets- och hälsokontroller vid ankomst.
Samlokaliserade myndigheter: Migrationsverket och Polismyndigheten arbetar tillsammans på plats för att korta handläggningstiderna.
Snabbare gränsförfaranden: Personer med låg sannolikhet att få asyl prövas i ett påskyndat förfarande direkt vid centret.
Kollektivt boende: De sökande ska under den inledande processen bo på dessa tillfälliga mottagnings- och återvändandecenter.
Två sidor av debatten
Kritiker har uttryckt djup oro för att de snabba processerna kan leda till rättsosäkerhet. De varnar även för att kollektiva, obligatoriska boendeformer skapar otrygga miljöer för sårbara grupper.
Migrationsverket och förespråkare framhåller å sin sida att systemet är nödvändigt för att skapa en enhetlig process inom hela EU. Myndigheten betonar att boendeperioden är strikt tillfällig samt att alla kontroller utförs inom ramen för ett rättssäkert regelverk.
