Alla kan vi vara flyktingar

Gästinlägg av Niklas Starow

Första anhalten är alltid utom omedelbar fara. Vilket är ca 5 mil från striderna. Dvs typ Malmö om det bombas i Sjöbo.

Men Malmö är långt ifrån säkert, du hör mullret från bomberna dag och natt.

Du är utom omedelbar fara, men inte trygg. Så du tar en flotte över till Polen med din familj. Fast i Polen är du placerad i flyktingläger med miljoner andra. Det är skitigt, trångt och våldsamt. Du fruktar för din familjs säkerhet.

Men så får du reda på att några länder bort finns ett land som behandlar flyktingar som människor. Tunisien. Det är många strapatser och livsfarligt, men väl där finns trygghet berättar smugglaren.

Men vem ska klara resan?

Inte din fru, inte de yngsta barnen. Det är du eller din äldsta son. Så du väljer att betala smugglaren att ta med din äldsta son. Du måste vara kvar och försöka skydda resten av familjen. När sonen är framme kan han jobba, tjäna pengar så resten kan komma också. Så sade ju den snälla dansken.


När jag blir miljardär kommer jag ge varje person som hävdar att folk från Syrien inte flytt hit, för det finns andra länder mellan oss och Syrien, chansen att göra samma sorts resa.

Jag hivar av dom i en krigszon och om de inte rör sig mer än 250 km, vilket 90 % av alla i en krigszon stannar inom trots kriget, och stannar där i 5 år, så får de 20 miljoner.

Om de ändå tar sig till Sverige, trots att det är så jävla säkert i Syriens grannländer, är de skyldiga mig 20 miljoner.

Salig Hans Rosling reder ut begreppen i detta klipp:

Where are the Syrian refugees?

Sverige och FN-konventionen mot rasdiskriminering

Den 5 maj 1966 undertecknar Sverige en internationell konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering. Knappt sex år senare, 5 januari 1972, träder konventionen i kraft i Sverige.

Har Sverige efterlevt åtagandena man skrivit på på ett rakryggat och tillfredsställande sätt? För att finna svar på detta kan vi kika lite på vad som står i konventionen (del 1, artikel 2):

Konventionsstaterna fördömer rasdiskriminering och åtar sig att med alla lämpliga medel och utan dröjsmål föra en politik som syftar till att avskaffa rasdiskriminering i alla dess former och till att främja förståelsen mellan alla raser

När vi letar vidare i konventionen ser vi ytterligare exempel på att Sverige inte har efterlevt det man skrivit på i konventionen (del 1, artikel 2, del 1d):

Varje konventionsstat skall därför förbjuda och med alla lämpliga medel, däribland genom sådan lagstiftning som påkallas av omständigheterna, göra slut på rasdiskriminering
som utövas av enskilda personer, grupper och organisationer
I artikel 4 kan vi läsa detta:
Konventionsstaterna fördömer all propaganda och alla organisationer som grundar sig på föreställningar eller teorier att någon ras eller persongrupp av viss hudfärg eller visst etniskt ursprung skulle vara överlägsen någon annan grupp eller som söker rättfärdiga eller främja rashat och diskriminering i någon form och åtar sig att vidta omedelbara och konkreta åtgärder som syftar till att utrota all uppmaning eller utövande av sådan diskriminering. I detta syfte skall konventionsstaterna, med vederbörligt beaktande av de principer som omfattas av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och av de rättigheter som uttryckligen anges i artikel 5 i denna konvention, bland annat
  1. att rasdiskriminerande organisationer ska förbjudas
  2. att spridning av propaganda om ”rasöverlägsenhet” och ”rashat” samt våldshandlingar eller uppmaning därtill, mot bakgrund av människors etnicitet, är att betrakta som brottsliga gärningar
  3. att myndigheter inte ska främja eller uppmuntra rasdiskriminering
  4. att finansiering och stöd till rasistiska organisationer utgör straffbara handlingar
Om Sverige hade följt konventionen så hade Sverigedemokraterna förbjudits redan vid tiden då partiet bildades 1988. Om SD hade förbjudits hade ”vanliga” människor inte haft en susning om vad SD var, eller stod för. SD hade varit en kort parentes i svensk politisk historia.
Det finns andra partier och organisationer som, om Sverige hade följt föresatserna i FN-konventionen, aldrig hade kunnat bildas. Exempel på sådana är Nordiska motståndsrörelsen (NMR) och Nordisk Ungdom (NU).
Så, har Sverige inte tagit sitt ansvar och förbjudit rasdiskriminerande partier och organisationer?
Nej.
Fotnot: Motargument vill nogsamt poängtera att forskning har funnit att det inte finns några belägg för att det existerar olika ”människoraser”. Det finns bara en ”människoras”.

Segla i motvind

Det har varit relativt tyst från Sverigedemokraterna (SD) på sistone. Att de inte har så mycket att tillföra till spelet kring Transportstyrelsen eller Anders Borg-skandalen må vara hänt, men inte ens då Kent Ekeroth dömdes för ringa misshandel tidigare i somras gjordes några särskilt uppmärksammade uttalanden från partiet, trots att Ekeroth är en viktig del av dess kärntrupp.

Helt tyst var det förstås inte, behöver kanske påpekas, men det handlade framförallt om att partiets representanter pliktskyldigt behövde svara på frågor snarare än att driva en poäng. Däremot har kusinerna i Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) och Nordisk Ungdom (NU) gjort mer väsen av sig.

NMR, som efter första maj-tåget i Falun även visat upp sig i bl a Almedalen samt figurerat i en rättegång där tre av deras medlemmar dömts för inblandning i lika många bombattentat, har vid ett flertal tillfällen visat sina sanna nazistiska färger. Men de har också mötts av motstånd och protester.

Nordisk Ungdom har de senaste veckorna visat upp sig i åtminstone två misslyckade aktioner; först på Pride i Stockholm, där de snabbt och enkelt buntades ihop av polisen innan de hann göra någon större åverkan på firandet. Andra gången var för ett par dagar sedan, då de angrep en demonstration för ensamkommande ungdomars rättigheter på Mynttorget med slagord och en rökbomb. Även då omhändertogs de snabbt och resolut av polisen.

Förvisso är medial uppmärksamhet ett mål i sig för dessa grupper, men i dessa fall verkar uppmärksamheten snarare ha genererat en slags ökad samstämmighet i den folkliga opinionen, som nu mycket tydligare än förut har börjat sätta ner foten mot de värderingar och den ideologi NMR och NU representerar – och samtidigt markerat ett gemensamt om än ickeorganiserat ställningstagande för humanistiska värderingar, människors lika värde och en övergripande vilja att jobba för ett interkulturellt samhälle som omfattar alla människor, oberoende av deras respektive sätt att leva och tro. (Interkulturalitet handlar kortfattat om mötet mellan personer från skilda kulturer och ömsesidig förståelse dem emellan till skillnad från mångkulturalitet, som i jämförelse endast handlar om samexistens.)

Interna motsättningar

Samtidigt slits både Moderaterna och SD isär av interna motsättningar. Moderaterna står kluvna mellan å ena sidan sin SD-bejakande, konservativa del och å andra sidan den mer liberala del som fortfarande anser att det tänkta samröret med SD sviker partiets centrala, ideologiska värderingar. Samtidigt tar sig det redan välkända toppstyret inom SD alltmer sektliknande uttryck, enligt vittnesmål från avhoppade medlemmar som mellan raderna målar upp en bild av ett parti som mer eller mindre tappat både riktning och styrfart. Och mitt i allt detta publicerar både Novus och Demoskop opinionsundersökningar där stödet för SD plötsligt börjat störtdyka utan någon egentlig anledning. 

Det är förstås rimligt att tänka sig att allt detta hänger ihop. Nordiska Motståndsrörelsen och Nordisk Ungdom är båda två utmärkta exempel på SD-lightrörelser. Alla tre delar samma ideologiska grund – en kompromisslös nationalism som tar sig uttryck i bl a rasism och islamofobi och som hejvilt lånar språk, tankebilder och politik från NSDAP:s nazistiska politik i Tyskland på 30-talet – även om de skiljer sig åt i uttryck och sätt att bedriva kampen. De är alltså alla delar av samma helhet. Så när NMR och NU ökar sin synliga verksamhet, slår det förstås tillbaka på SD. Kopplingarna blir tydliga och allt mer uppenbara, eftersom de ju faktiskt tycker lika – om ensamkommande ungdomar, Pride, islam, mångkultur, integration… – och därtill på samma ideologiska grunder.

NMR och NU visar alltså med största, önskvärda tydlighet i vilken riktning SD drar Sverige redan idag. Och det i sig kanske är tillräckligt för att nästan var femte SD-sympatisör ska dra öronen åt sig.

Även om man är kritisk mot ett högt flyktingmottagande, brister i integrationen eller brister i välfärden är man alltså inte beredd att offra demokratiska grundvärderingar för att åtgärda dessa frågor i den anda NMR, NU och SD arbetar.

Sätter vi dessutom detta i kontexten av det rådande inre tumultet inom både SD och deras presumtiva samarbetspartner Moderaterna och Kent Ekeroths rättshaveristiska härdsmälta, är det egentligen självklart att presumtiva väljare lämnar partiet till förmån för stabilare alternativ med fötterna fast förankrade i demokratiska och humanistiska värderingar.

Framtida utmaningar

Den stora frågan är huruvida förlusten av väljarsympatier är början på en trend eller en tillfällig svacka. Två opinionsundersökningar genomförda ungefär samtidigt ger inget annat än en ögonblicksbild att analysera sönder. Dessutom är SD bevisligen bra på propaganda och marknadsföring – det har de visat gång på gång – och de har inte börjat kampanja inför nästa års val ännu. Men folk börjar vakna nu. Bombattentat, attacker mot HBTQ-rörelsen och mot sittstrejkande ensamkommande ungdomar som hotas av utvisning till ett av jordens just nu farligaste länder samt en partiledning som verkar isolera sig alltmer från sina gräsrötter är besvärande omständigheter för partiet och det är frågor som behöver besvaras om SD vill jobba tillbaka det här tappet.

Det ideologiska släktskapet mellan SD och NMR/NU är ett faktum. De sekteristiska tendenserna inom SD fortsätter att öka, vilket i sin tur förvärrar de interna slitningarna. Närmandet till Moderaterna, som på kort sikt såg ut som en seger, liknar alltmer en förlust. Allt detta måste SD bemöta framledes.

SD seglar plötsligt och för dem oväntat i motvind, och ska de kunna reparera den här skadan utan att ge avkall på sin ideologiska grund, måste de lyckas med konststycket att motivera ett fortsatt neutralt förhållningssätt till den militanta nationalism som lurar i bakvattnet i form av bl a NMR och NU. Och därtill måste det svenska folket acceptera denna ickehållning.

Det låter sig nog inte göras i en handvändning.

Efterspel

Knappt har jag skrivit klart min krönika förrän mitt flöde fylls med bilder av våld och kaos från en liten stad i Virginia, USA. En högerextrem demonstration har i Charlottesville urartat till en veritabel orgie i våld med trettiotalet skadade och en död (därtill dör två poliser i en helikopterolycka i anknytning till demonstrationerna).

Motreaktionerna har inte låtit vänta på sig. Redan under de första två  dygn som gått har förslag om att klassa nazistiska organisationer som terrorgrupper förts fram och på flera håll har man börjat överväga att plocka ner minnesmonument med anknytning till de s k ”Sydstaterna” och deras rasistiska historia.

Frågan är om detta får återverkningar även här i Sverige? NMR planerar en demonstration i Göteborg i slutet av november och röster har redan lyfts om att det riskerar att bli ett ”svenskt Charlottesville”. Förhoppningsvis slipper vi uppleva något sådant.

Samtidigt utläser jag i reaktionerna på Charlottesville (och även i reaktionerna på Katerina Janouch’s senaste angrepp på Rosanna Dinamarca) en genomgående känsla: Folk börjar få nog. Och de säger ifrån. På skarpen.

Det är inte en dag för tidigt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Är antirasister som följer rasistsidor hycklare?

Ser du om jag är med i någon FB-grupp eller annat sammanhang som innehåller homofoba/xenofoba/rasistiska texter?

Tipsa mig och fråga mig om det.

Jag har förut gått med i grupper för att granska, researcha, kritisera, belysa, uppmärksamma bland annat homofobi/rasism/xenofobi etc. – och jag kan ha glömt att gå ur det sammanhanget sedan. Jag kan ha glömt att berätta varför jag varit med i sådant sammanhang för dig.

Var vänlig försök håll i huvudet att en person kan vara med i ett sammanhang på nätet (som är t ex rasistiskt) utav en rad olika anledningar – så försök att inte hoppa till förutfattade slutsatser om varför jag eller någon annan ickerasist/antirasist är med i t ex grupp som uppviglar till hat, hatbrott mot personer för att de skulle vara muslimer/judar/funktionsvarierade.

Konsekvent humanism/antirasism/icke-homofobi/anti-intolerans!

Är man antirasist så är man inte antisemit! – Fast såna lögner om att antirasister skulle vara t ex antisemiter sprids på nätet av de personer som ogillar att deras intoleranta, extremistiska, människofientliga, samhällsförstörande åsikter granskas och uppmärksammas.

Detta inlägg får du mer än gärna länka, kopiera, återanvända, återreproducera i dina sociala medier om du vill.
Motargument.se

Vad är ”förorten”?

Det tål att upprepas. Förorten är en geografisk plats. Förorten är inte en kultur. Förorten är inte en religion. Förorten är inte en nationalitet. Förorten är inte en inkomst. Förorten är inte en social tillhörighet.

Jag växte upp under en stor del av min barndom i den förort där den här villan ligger. Jag spenderade många dagar och ibland veckor varje månad i den här villan. Jag var med när den byggdes.

Garaget till vänster i bilden byggdes av min kära, numera bortgångne morfar medans jag lekte byggarbetare. Min morfar lade stenplattorna runt villan. Min mormor och morfar planterade växterna runt huset och min morfar planterade gräsmattan, medans jag lekte markägare och strängt beordrade min skrattande morfar att jobba hårt eller försökte hjälpa honom att klippa gräsmattan, eller klängde på hans rygg när han klippte rabatterna.

Både när mina morföräldrar flyttade in i villan, vilket var år 1979 och fram tills idag, ligger villan i en av Sveriges rikaste kommuner.

Förr i tiden bodde nästan enbart etniska svenskar i den kommunen. Idag utgör de fortfarande en klar majoritet, även om det har flyttat in massor av människor från andra länder samtidigt som kommunen är ändå rikare.

Mina morföräldrar gjorde karriär efter kriget, men hade växt upp i fattigdom och marginalisering, men i deras fall i Västerbottens skogsland. Som för de flesta miljontals andra svenskar och människor som invandrade från andra länder, blev förorten vägen till ett bra liv.

Den svenska medelklassen och en större del av den så kallade överklassen skapades i förorterna, oavsett vad nyhetsrapporteringen och förfasade debattskribenter krönikörer vill ge sken av.

Mina närmaste grannbarn som jag ständigt lekte med, var i ena fallet ett antal etniskt svenska, alla blonda och blåögda pojkar och i andra fallet en pojke och en flicka med en finsk och en sydkoreansk förälder.

Som tur var, hade vi inga vuxna som tutade i oss att vi skulle vara annorlunda från varandra mer än att vi var individer. Vi kände oss varken mångkulturella bara för att vi samtidigt hade olika ursprung och umgicks, eller ”marginaliserade” bara för att vi levde i en förort. Vi behövde varken ”integreras”, ”assimileras”, försvenskas eller lära oss vara ”toleranta” .

Inte heller kände vi oss ”privilegierade” som levde i ett höginkomsttagarområde där de flesta var egenföretagare eller högavlönade statstjänstemän.

Vi var glada så länge vi kunde bada tillsammans, åka pulka tillsammans, äta lördagsgodis tillsammans, leka kurragömma tillsammans, gå på varandras födelsedagskalas, titta på TV och videofilmer tillsammans, bygga kojor tillsammans. leka i skogarna tillsammans och både gräla, skratta och glädjas tillsammans.

Vi var bara barn som just då för det mesta var förskonade från vuxenvärldens alla förgiftande metadebatter om huruvida vi var bra eller dåliga eller hur vi levde våra liv.

Inte ens merparten av de som bor i förorternas så kallade miljonprogramsområden bor i höghus, eftersom miljonprogrammens hus till största delen utgörs av tvåvåningsbostäder.

Över femtio år innan Jimmie Åkesson började varna oss för systemkollapsen, byggde ett då betydligt fattigare Sverige en miljon hyresbostäder, villor, samt skolor och dagis, centrum, bibliotek, kontor, garage, parkeringsplatser, vägar och sjukhus åt de nästan två miljoner människor som flyttade in till Sveriges storstäder.

Det var den utmaningen som Olof Palme i ett av sina tal som dåvarande kommunikationsminister, kallade för ”Sveriges största invandring”. Den invandring som skedde inne i Sverige. Svenskarna hade övergått från att vara ekonomiska välfärdsmigranter till USA till att bli ekonomiska migranter till svenska städer.

Den migrationen sågs som en utmaning och som även medförde problem, men inte ett problem i sig.

Många av de som antingen ondgör sig över förorter eller de som på något sätt vill tala om eller ”försvara Orten”, talar inte om förorter alls, utan enbart om en begränsad del.

Sluta generalisera om förorter och när du talar om förorter, kom ihåg att de är lika mångskiftande som ”frukter” och ”blommor” och ”väder”.

Oavsett var du bor i Sverige, nästa gång du letar efter en socialt och kulturellt isolerad människa, pröva att titta dig själv i spegeln. Kanske är det du själv? Du som tror att människor i fattigare områden eller rikare områden skulle vara så fundamentalt annorlunda än dig själv, försök lära känna människor i en helt annan miljö.

De människorna kommer ofta att visa sig vara de finaste människorna som du har träffat.

PS
Jag glömde att säga att det får man väl inte säga i det här jävla landet!

Image may contain: house, sky and outdoor

 

Nyhetsbrev juli 2017

Här presenteras de artiklar vi publicerat under juli 2017

Artiklar

I kraft av sin hudfärg – den vita kvinnans tolkningsföreträde – artikel av Tina Holm om begreppen vithet, kvinnor och offergörande

Tryckfrihetsförordningen skyddar inte nazister – artikel av Thabo ‘Muso om att tryckfrihetsförordningen inte utesluter kriminalisering av  nazistiska organisationer

SD:s idol Verner von Heidenstam om Hitlers seger – artikel av Torbjörn Jerlerup om Heidenstams stöd till Hitler, Tyskland och nationalism

Korta motargument

Svenskars födelseländer – korta av David Ehle som redovisar vilka länder som är de vanligaste födelseländerna hos svenskar

En kort lektion i fotografisk källkritik – korta av Torbjörn Jerlerup om det eviga påpekandet: var källkritisk!

Argumentationsfel: ”Men du då!” – korta av David Ehle om whataboutism

Krönikor

Je suis un globaliste – krönika av Jan Kjellin om globalism och nationalism

Historiska läxor kring globalisering och tyranni – krönika av Johannes Fredrikson om att globalisering inte är ett nytt fenomen

Jimmie Åkesson tror fel om Sveriges muslimer – gästkrönika av Salih Tufekcioglu

SD och Schrödingers rasistiska invandrare – krönika av Anders Johansson om att invandrade rasister som röstar på SD inte gör SD mindre rasistiskt

SD och NMR – Två grenar på samma släktträd – gästkrönika av Maria Robsahm

Sånt händer inte här – krönika av Jan Kjellin om vad röster på nationalister innebär

Fröet till diktaturen – gästkrönika av Maria Robsahm

Myter

SD:s parallella universum – Abortmyten – mytknäckare av David Ehle om hur SD skippar fakta till förmån för feeling

Strömmar av klanmänniskor – mytknäckare om generaliseringar kring flyktingar

SD:s parallella universum – Klimatförnekarna – mytknäckare av David Ehle om ”klimatbluffen”

Fröet till diktaturen

Denna krönika är tidigare publicerad på Robsahm.se

”Just i anspråket att det skulle finnas en och endast en uppsättning värderingar som är svenska och vars motsats då är icke-svenska, och att denna uppsättning värderingar skulle kodifieras av staten – just där, i det anspråket finns fröet till diktaturen.”

I efterspelet till Anna Kinberg Batras utspel om att den svenska staten ska ”införa ett krav på att följa svenska värderingar” så har jag fått några frågor.

En viktig fråga som jag vill ta på djupaste allvar är följande:

Finns det ändå inte sånt som är typiskt svenskt värderingsmässigt?

Jodå.

Vad forskningen säger om svenska värderingar

Forskningen är relativt entydig. Både internationella studier och historiska data visar att det finns värderingar som är typiska för Sverige.

Det är inget konstigt med det.

Här finns bl a att vi i Sverige värderar jämlikhet och solidaritet mycket högt. Detta är värderingar med djupa historiska rötter i Sverige. Feodalismen var aldrig stark i vårt land och i jämförelse med många andra länder i Europa hade vi en ovanligt fri bondeklass.

Den svenska kulturen är därutöver präglad av ett mycket litet avstånd till makten. Detta korta avstånd till makten betyder bl a att svenskar förväntar sig att makt skall fördelas jämlikt, men också att det är en självklarhet att de högst upp ska vara som folk är mest. (Jag minns för egen del hur stor förvåning det väckte bland utrikes födda att Sveriges kung tankade sin egen bil.)

Samtidigt är svensk kultur starkt individualistisk – vilket här betyder att individer inte förväntas agera som medlemmar av livslånga grupper, klaner eller släkter.

Sverige präglas av världens lägsta värden för maskulinitet

Vårt land kännetecknas också av ”världens lägsta värden för maskulinitet”. Denna mycket särpräglade dimension av svensk kultur, den låga maskuliniteten, gör samtidigt Sverige till det som forskarna kallar ”världens mest feminina land”.

Enligt forskningen värderas därutöver konkurrens, ambition och materialism (i betydelsen mycket prylar) i Sverige mycket lågt, medan relationer och livskvalitet värderas mycket högt.

När det gäller religion är den svenska kulturen en av världens minst religiösa. I en jämförelse mellan andelen ateister, ligger Sverige mycket högt med ca 85 % icke troende. Samtidigt präglas Sverige av ett protestantiskt/ lutherskt kulturreligiöst arv. Detta arv har i flera studier visat sig påverka samtida värderingar, bl a i synen på konkurrens och det som har kallats den protestantiska arbetsetiken.

Den svenska kulturen är också enligt forskningen starkt universalistisk. Universalism är den grad till vilken en individ anser att jämlik behandling bör gälla även utanför den egna gruppen. Detta bredare moraliska universum skapar också ett mer inkluderande samhälle. Sverige tillhör de mest inkluderande, något som forskarna anser har sin grund i ett särskilt starkt jämlikhetstänkande.

Denna universalism påverkar också miljömedvetenheten och en hög värdering av miljön präglar dagens svenska kultur djupt.

Svenskar är världens minst nationalistiska folk

När det gäller nationalism så visar en lång rad studier av olika länder att svenskar är världens minst nationalistiska folk. Den typiskt svenska självuppfattningen präglas av kulturell självkritik och anti-nationalism.

Detta är alltså forskningsresultat som hämtats bl a ur World Values SurveyGlobal Gender Gap report och Pew Research Center – där framför allt synen på kvinnors roll i samhället uppvisar intressanta geografiska och politiska skillnader – men också ur andra enskilda forskningsrapporter som tar upp mer specifika frågeställningar.

Vad anser svenska folket?

Detta är alltså vad forskningen säger om svenska värderingar. Men vad säger folk som bor i Sverige? Vad anser svenskar vara ”typiskt svenska värderingar”?

I augusti 2016 ställde Ipsos frågan ”Vad, om något, betyder svenska värderingar för dig?” Resultatet är mycket intressant. Det mest typiska är nämligen att de människor som bor i Sverige inte kan ange vad en typiskt svensk värdering skulle vara. Det överlägset vanligaste svaret från knappt 40 procent är faktiskt att man inte vet eller är osäker.

Bland dem som ändå ger ett förslag, så finns det ett svar som är vanligare än alla andra. 19 procent anser att svenska värderingar handlar om jämlikhet eller allas lika värde. Men den generella slutsatsen är helt enkelt att uttrycket ”svenska värderingar” betyder olika saker för olika människor. Svaren spretar åt olika håll och inget område eller ämne nämns av fler än var femte person. 

Här finns också en tydlig skillnad mellan personer som anger sig stödja ett visst parti. Personer som röstar på Liberalerna förknippar oftare svenska värderingar med jämlikhet/allas lika värde (30 procent), medan personer som röstar på Sverigedemokraterna oftare förknippar svenska värderingar med ”att följa svenska normer, traditioner, regler och kultur” (29 procent).

Det märkliga med detta svar är ju att det inte anger vilka dessa svenska normer, traditioner, regler och kultur skulle vara. Det konkreta är höljt i dunkel – mer än att det handlar om att lyda. Vilka reglerna är anges inte – men de ska följas!

Slutsatser

Okej. Detta är grundläggande fakta. Dags att summera.

Vad kan vi dra för slutsatser av detta?

  1. Generella mönster. Alla sammanställningar av svenska värderingar är beskrivningar av ett generellt mönster och jämförelser med andra länder. Oftast anges det i procent. Det handlar om att 44 procent i ett land tycker si och bara 3 procent tycker samma sak i ett annat land. Exempel: I Sverige tycker 3 procent att män är bättre lämpade som politiska ledare än kvinnor. I Irak är siffran 44 procent.
  2. Inte unika för Sverige. I den beskrivning av svensk kultur som forskningen ger så finns det ingenstans en hänvisning till att någon av dessa enskilda värderingar skulle vara unikt svensk. Det finns i själva verket inte en enda värdering som enbart finns i vårt land. Den värdering som ibland har framförts som unikt svensk är allemansrätten. Men den återfinns även i bl a Finland och Island.
  3. Förändras över tid. Dessutom är värderingar något som förändras över tid och som påverkas av lagstiftning och kulturella förändringar. Före 1979 var exempelvis en typiskt svensk värdering att föräldrar hade rätt, kanske till och med en skyldighet, att aga sina barn för att uppfostra dem. En typiskt svensk värdering idag är att det är fel att slå sina barn. Inget är skrivet i sten sedan urminnes tider. Det existerar ingen ”nationell essens” som ger upphov till värderingar. Själva tanken är absurd och faller sönder när den ska preciseras.
  4. Inte alla svenskar. Ingen värdering omfattas heller av 100% av någon befolkning någonstans. Det handlar alltid om gradskillnader och procent av befolkningen. Givetvis finns det även i Sverige människor som inte delar dessa ”typiskt svenska” värderingar. Exempelvis kan vi se att Sverigedemokrater inte delar den typiskt svenska antinationalistiska värderingen.
  5. En paradox? Ett typisk svenskt särdrag tycks därutöver vara att inte veta vilka de ”svenska värderingarna” är. Det är därför legitimt att fråga sig i vilken utsträckning dessa värderingar existerar, utanför forskningens fågelperspektiv. Forskningen på det här området kan beskrivas som slutsatser utifrån hur människor agerar och vad de tycker i enskilda frågor, inte hur de själva uppfattar vad de tycker. Om man så vill kan man beskriva detta som en paradox – den typiskt svenska antinationalismen medför att svensken inte uppfattar sig själv som bärare av några typiskt svenska värderingar.

Okej.

Nu kommer vi till det som är den egentliga frågan i hela den samtida debatten kring ”svenska värderingar”. Denna fråga är en helt annan än den om vad forskningen säger och vad människor i Sverige tror om sig själva.

Hur ska staten förhålla sig?

Denna avgörande fråga är: Hur ska staten förhålla sig till allt detta? Ska staten, så som Kinberg Batra vill, införa ”ett krav på att följa svenska värderingar”? Min omedelbara följdfråga är: Hur ska vi då göra med Sverigedemokraterna? De delar ju inte den typiskt svenska antinationalistiska värderingen.

För mig är det helt uppenbart att människor har värderingar. Människors värderingar är något som forskarna kan beskriva och kategorisera. Det är också möjligt att göra geografiska och kulturella indelningar av hur vanliga vissa värderingar är på olika håll. Men i slutänden är det alltid enskilda individer som har värderingar.

Värderingar varierar mellan individer och mellan grupper – också inom ett land som Sverige. Och det är naturligtvis absurt att staten skulle gå in och kodifiera dessa värderingar utifrån någon sorts majoritet och avkräva alla medborgare att följa dem.

Anna Kinberg Batra skriver ”Vi vill införa integrationsplikt, med krav på att följa svenska värderingar, delta i samhällsorientering och lära sig svenska.” Och hon talar om att människor ska utbildas i ”svenska värderingar”. Hur ska vi då göra med Sverigedemokraterna? Ska de också utbildas i den typiskt svenska antinationalistiska värderingen?

Anna Kinberg Batras partikamrat Gunnar Hökmark visade på ett förtjänstfullt sätt redan förra året hur denna idé i själva verket utgör ett hot mot rättsstatens principer.

Han skrev bl a: ”Lagen säger att vi får ha en mångfald av värderingar utan att någon säger oss vad som är svenskt och inte svenskt.” Det är viktigt att poängtera att hans ord inte har någonting med partipolitik att göra. Följande korta utdrag ur Hökmarks text borde alla kunna orka ta till sig. Och jag skulle vilja säga – lära sig utantill. För det är på denna grundläggande uppfattning som vårt samhälle vilar:

 

Detta är oerhört centralt. Och det är också därför som Anna Kinberg Batras förslag är så besinningslös dumt.

Att det finns värderingar som forskarna kan konstatera är vanligare här än någon annanstans ger inget som helst stöd för idén att staten ska gå in och organisera dessa värderingar.

Att behöva förklara detta för en moderat finner jag oerhört märkligt. Just rättsstaten har annars varit ett honnörsord bland moderater. Men Gunnar Hökmark ger ändå ett visst hopp även för detta parti.

Problemet med Kinberg Batras svammel om svenska värderingar är alltså inte att det skulle vara svårt att sätta ihop en lista – även om det är det.

Inte heller är problemet att de listor som SD faktiskt har gjort är ett töntigt uppradande av sådant som att titta på Kalle Ankas jul, lämna tillbaka en lånad femkrona, stå i kö och inte vilja sitta bredvid någon på bussen. Jovisst, dessa listor är töntiga och ska bemötas som sådana.

Men detta handlar alltså inte om att vi borde göra någon sorts bättre lista över svenska värderingar – att så att säga ”reclaima” begreppet ”svenska värderingar.

Det grundläggande problemet är tvåfaldigt. Det ena är att uttrycket ”svenska värderingar” aldrig kan vara en benämning på EN uppsättning värderingar.

Det enda vi kan prata om är värderingar som mer eller mindre vanliga bland människor som bor i Sverige. Och då inser man snabbt att dessa värderingar kan vara inbördes motsägande.

Fröet till diktaturen

Men det andra och betydligt allvarligare är just det som Hökmark pekar på. Den rättsstat som vi alla ska vara oerhört måna om, vårda och förbättra, bygger nämligen på en grundläggande princip. Vi har alla rätt att ha precis vilka värderingar vi vill. Detta är grundlagsskyddat.

Den enda gräns som finns är de handlingar som är förbjudna i lagarna.

Vi har alla rätt att ha precis vilka värderingar vi vill. Detta är grundlagsskyddat.

Och jag vill verkligen poängtera att det spår som Anna Kinberg Batra är inne på är djupt oroväckande:

Just i anspråket att det skulle finnas en och endast en uppsättning värderingar som är svenska, och vars motsats då är icke-svenska, och att denna uppsättning värderingar skulle kodifieras av staten – just där, i det anspråket finns fröet till diktaturen.

För vad ska detta krav bestå i som går utöver att följa svensk lag? Hur ska detta ”krav” formuleras? Var ska det appliceras? Vem ska formulera dessa ”svenska värderingar”? Och vem ska sköta kontrollen? Hade detta kommit från SD hade jag inte blivit förvånad. För detta är i linje med deras allmänt antidemokratiska politik. Men Moderaterna visar med detta envisa fasthållande av denna idé att man inte bara närmar sig SD för att söka parlamentariskt stöd. Man kopierar även SD:s politiska innehåll. Och det är därför den här frågan är av så avgörande betydelse. Oerhört mycket viktigare än AKB:s omsvängning i januari gentemot SD.

Det staten ska göra, det vår lagstiftande församling riksdagen ska göra när det gäller ”svenska värderingar”, är just att stifta lagar och se till att de följs.

I övrigt ska staten hålla tassarna borta.

Det är här som rättsstaten kommer in. Vi har rätt att ha värderingar som går på tvärs mot det typiskt svenska. Exempelvis att vara nationalist. 

SD:s parallella universum – Klimatförnekarna

Vi som följer och granskar Sverigedemokraterna finner ständigt och jämt bevis på att de befinner sig i en annan värld, ett parallellt universum.

Bakgrunden till det märkliga förhållningssätt man har till omvärlden är att sverigedemokrater i stor utsträckning baserar sin uppfattning på känslor, gissningar och fördomar. Detta kombinerat med allsköns konspirationsteorier är det som ligger till grund för den enfaldiga och verklighetsfrånvända politiken.

SD är top of the pops på att få deras sanning att förefalla vara den verkliga sanningen. Sällan backas denna sanning upp av fakta, expertis eller forskning. SD har skapat ett mantra av uttryck som:

”Det är Sverigedemokraternas övertygelse att…”

”Sverigedemokraternas uppfattning är att…”

”…är enligt vår bedömning…”

På Motargument har vi tidigare knäckt en myt som Sverigedemokraterna själva har skapat gällande orsaker till abort.

SD är ute och cyklar

Denna gång är det klimatförnekelsen som jag tänker ge mig i kast med. SD har en enfaldig inställning till klimathotet: Det finns inte, eller i vart fall är det extremt överdrivet. F d riksdagsledamot Thoralf Alfsson fryser på sin cykeltur på väg hem, vilket han menar skulle vara ett bevis på att vi inte har någon global uppvärmning:

Har cyklat hem från Kvarnholmen ikväll och jag undrar var är den globala uppvärmningen? Vi kan läsa om den i varje tidning. TV producerar det ena efter det andra inslaget om klimatuppvärmningen, likt förbannat fryser jag som tusan när jag går ut i mitten av maj. Det är bara en dryg månad till midsommar och sedan vänder det och blir mörkar igen! Ändå fryser jag!

Alfsson fortsätter i samma blogginlägg att manifestera sin okunskap:

Alla dessa besserwissrar inom miljörörelsen var är ni nu någonstans? Vilket anser ni vara värst? Att det blir ett par grader varmare på jordklotet? Eller om det blir ett par grader kallare? Skall vi vara mer oroliga för lite ökad temperatur och att några glaciärer blir mindre eller smälter bort. Eller är det betydligt värre om det globala klimatet blir kallare med glaciärer som växer, att odlingszonerna flyttar längre söder ut, att Nordeuropa blir obeboeligt?

Vi kikar vidare på ytterligare sverigedemokratiska tokigheter om klimathotet: SD Huddinge tycker att cyklister är klimatbovar. Martin Nigals i SD Huddinge utvecklar:

SD finner det givetvis bra att man försöker få invånarna att bli mer fysiskt aktiva samtidigt som cyklande är ett billigt sätt att resa. Hur pass miljövänligt det är låter jag andra bedöma men man kan inte helt bortse från det faktum att fysisk aktivitet producerar mer koldioxid genom utandningsluften, som ju är en s.k. växthusgas.

Konspirationen om SMHI

För ett tag sedan förklarade SD för oss att SMHI sysslar med tendentiös propaganda. Martin Kinnunen, riksdagsledamot och SD:s miljöpolitiska talesperson, menar att SMHI använder forskning som ett verktyg för att opinionsbilda och att ”man har ett syfte”. Insinuerar Kinnunen att SMHI har en ondskefull dold agenda? Mot bakgrund av detta tycker SD att det är fullt rimligt att minska anslagen till SMHI med 11 miljoner kronor.

I ett annat blogginlägg i kategorin ”Klimathysteri” ger sig tidigare nämnde Alfsson in i matchen genom att raljera om att ”Länsstyrelsens tjänstemän har svalt SMHI:s propaganda om havsnivåhöjningar med hull och hår”. Han fortsätter med att kalla Länsstyrelsen för ”klimatalarmister”. SMHI avfärdar SD:s anklagelser genom att påminna om att de har fått i uppdrag av regeringen att bl a informera om klimatförändringarna och att informationen är vetenskapligt förankrad.

Klimatförnekarna skär ner på klimatinsatserna

Vi har konstaterat att klimathotet i SD:s parallella universum är blott en PK-bluff. Mot bakgrund av denna övertygelse är det naturligt att man anser sig kunna spara en massa pengar genom att skära ner klimatinsatserna med 8 miljarder kronor. På listan över nedskärningar som SD avser att genomföra finner vi bl a att 868 miljoner kronor ska sparas in på skydd av värdefull natur och att 700 miljoner kronor ska kapas från supermiljöbilspremien. I runda slängar 700 miljoner ska dras in på klimatinvesteringar.

Återigen motiverar SD sin politik med icke-vetenskaplig fakta. Man väljer istället att bygga sin ståndpunkt på konspirationer, känslor och gissningar. Martin Kinnunen förklarar:

Att göra kostsamma utsläppsminskningar i Sverige gagnar inte någon. Det har blivit en smal korridor kring vad man får tycka i den här frågan.

SD:s hemsida finner vi bevis på att man som sverigedemokrat är tämligen ointresserad av området. Där finns ytterst knapphändig information vad gäller partiets förhållningssätt till miljö och klimat. 2015 kunde vi få höra SD:s dåvarande miljöpolitiska talesperson Josef Fransson berätta om huruvida partiet har någon uppfattning i klimatpolitiken:

Självfallet! Vår uppfattning skiljer sig dock från övriga riksdagspartier då vi faktiskt tagit oss tid att sätta oss in noggrant i klimatvetenskapen och tagit ställning därefter, i stället för att bara följa strömmen.

Vänta lite nu. Har SD verkligen noggrant satt sig in i klimatvetenskapen och är det i så fall anledningen till att deras miljö- och klimatpolitik är verklighetsfrånvänd? Mer troligt är att SD i vanlig ordning använder sig av #alternativefacts och #fakenews, vilka de finner hos notoriska klimatskeptiker och konspirationsteoretiska bloggar.

En naturlig konsekvens av SD:s minst sagt annorlunda förhållningssätt är att de röstade nej till Parisavtalet då omröstningen genomfördes i riksdagen. Jimmie Åkesson är av uppfattningen att det ”skulle vara bättre för Sverige och för klimatet långsiktigt”. Han påpekar också att klimatavtalet är en ”dålig och ineffektiv politik”. Hur viktigt klimatet egentligen är för SD blir smärtsamt tydligt då Åkesson är snabb med att tillägga att det inte är en fråga som SD driver nu. SD menar att Sverige är så bra på klimat att vi inte behöver anstränga oss mer:

Det är väldigt dyrt att minska utsläppen och vi är redan väldigt bra globalt sett. Kina, Indien och USA släpper ut oerhört mycket mer, där är varje minskad enhet koldioxid betydligt billigare att stoppa än vad det är här, då tycker jag vi ska göra det i stället.

Att SD likt Donald Trump är klimatförnekare är ingen hemlighet. Den 1 juni 2017 lämnade USA Parisavtalet. Det är inte särskilt vågat att dra slutsatsen att SD skulle göra detsamma om de haft mandat att ta ett sådant beslut.

Var hittar SD sin hittepå-fakta?

Ett exempel på en konspiratorisk blogg som SD förlitar sig på är Anthropocene – Ett partipolitiskt oberoende libertarianskt forum för debatt och opinionsbildning, som drivs av klimatskeptikern Lars Bern. Bern pratar ofta och gärna om ”falska klimatlarm”, och refererar till FN:s klimatmöten som vore de globala sammansvärjningar. En annan källa till SD:s verklighetsfrånvända klimatuppfattning är Per Welander, upphovsman till Stockholmsinitiativet – Klimatupplysningen. Welander har erhållit den inte så smickrande utnämningen ”Årets förvillare 2010”, utfärdad av Vetenskap och folkbildning.

SD har inga som helst skrupler, då de utan vidare eftertanke citerar klimatskeptisk propaganda. Med hjälp av denna propaganda och alternativa fakta förringar man klimathotet på ett ödesdigert sätt.

Det fanns en tid då SD:s partiledning funderade över huruvida det är klokt att profilera partiet som klimatskeptiskt. Framför allt diskuterades detta mot bakgrund av att man var orolig att presumtiva väljare skulle dra sig för att lägga sin röst på partiet. Donald Trumps framgångar kan ha varit en bidragande orsak till att SD ändå valde skepticismens gyllene väg. Den passar finfint ihop med partiets profil som den bångstyriga bråkstaken i klassen.

Att som SD ifrågasätta, och bagatellisera, klimathotet är ännu ett bevis på att SD befinner sig i ett parallellt universum. Det finns forskning som motsäger SD:s klimatförnekelse. Tyvärr visar vetenskapen på att prognoserna för klimatförändringarna måste skrivas om. Det går snabbare än vad man först trott. Det ter sig märkligt hur ett parti med ambitioner på regeringsmakt på fullt allvar blundar för de klimatförändringar som vilken oinsatt lekman som helst ser. Det finns alltför mycket vedertagen forskning och fakta på området för att SD:s förhållningssätt ska kunna tas för att vara seriöst.

Är det seriöst att bedriva politik utifrån klimatförnekares fakta, konspirationsteorier och känslor?

Vad handlar SD:s klimatskepsis om egentligen? Är det så att man är så noggrann med att vara ett parti som inte är som alla andra så att man ger blanka fan i vedertagen forskning och expertis? Tycker man att det är alltför tids- och kraftkrävande att sätta sig in i vetenskapen? Kanske tänker man att om vi intalar oss själva att klimathotet inte finns så finns det heller inte?

SD baserar sin klimatpolitik på klimatförnekande ”forskare” och konspiratoriska bloggar. Det är naturligtvis en smidig väg att gå, då man kan spara in massvis med pengar genom att förneka att vi står inför ett klimathot och att vi har en global uppvärmning. Klimatet är ingen lekstuga, SD! Det är vår framtid.

Vi tar det igen, så att alla förstår hur saker och ting blir sanna i SD:s värld:

”Det är Sverigedemokraternas övertygelse att…”

”Sverigedemokraternas uppfattning är att…”

”…är enligt vår bedömning…”

För dig som vill ha ammunition mot SD:s ”argument” rekommenderar vi på Motargument följande lista:

Global Warming & Climate Change Myths

Ytterligare läsning:

Sverigedemokraterna vill minska SMHI:s anslag för att de pratar om klimatförändringar

Riksdagsledamot (SD): I Kalmar har vi ingen global uppvärmning

SD kritiska mot cykelplan – oroar sig för miljöskadlig utandningsluft

SD säger nej till nya klimatmål

SD kritiserar SMHI för att bedriva tendentiös opinionsbildning

Sånt händer inte här

Donald Trump håller tal i Polen. Det är sommaren 2017 och det ligger en hotfull stämning i luften, inte bara i Warszawa, utan i hela det vi kallar västvärlden. I hela världen, egentligen.

Nordkorea spänner musklerna, Venezuela balanserar på randen till sammanbrott. Och här hemma i no go-zonlandet Sverige har Sverigedemokraterna precis kickat igång sin valkampanj inför kyrkovalet med en video som uppmanar väljarna att hjälpa kyrkan (genom att rösta på SD), då den ”hamnat på avvägar”. Den samhälleliga polarisering vi talat om som en risk är ett faktum var vi än vänder blicken och den tycks bara öka i koncentration. Gråzonen är trådsmal. Fler och fler väljer sida (eller får en sida vald åt dem). Och Donald Trump, USA:s president, håller alltså tal i Polen:

The defense of the west ultimately rests not only on means, but also on the will of it’s people to prevail and be successful /…/. The Fundamental question of our time is wether the West has the will to survive? Do we have the confidence in our values to defend them at any cost? Do we have enough respect for our citizens to protect our borders? Do we have the desire and the courage to preserve our civilization in the face of those who would subvert and destroy it?

Skrämmande eller hoppfullt? Eller kanske både och? Bilden är varken ny eller nyanserad. Vi lever alltså under det direkta hotet om undergång. De Andra söker omstörta (subvert) och förgöra (destroy) vår civilisation, säger han. Och vi – det västerländska Folket – måste segra (prevail) och bevara (preserve) den för att överleva (survive).

Det är en hotfull bild, men den väcker också en gnista av stridslystenhet i hjärtat på de morske män som hör och förstår hans budskap. Precis som Kent Ekeroths ansikte klippts in i affischen till Rädda menige Ryan i en mem efter att han dömts för ringa misshandel i den nu ökända krogrättegången ekar Trumps ord över slagfältet utanför Minas Tirith när han likt en kung Théoden eggar sina blonda, blåögda rohirrim att ge sig in i striden och rädda just Västern och mänskligheten från de mörkhyade, krumbenta och allmänt primitiva och våldsamma orcherna. Det är en av de mäktigare sekvenserna i filmtrilogin och det vore väl själva fan om det inte skulle fungera igen. Men det kräver ett visst mindset. Det kräver att man accepterar och t o m bejakar den grundläggande förutsättningen att någon måste vara orch. Att någon måste tas ifrån sin mänsklighet och bli Den Andre.

Det här behöver dock inte vara den enda bilden. Det är sällan den enda bilden i en komplex verklighet. Den som lyssnar till Donald ”Théoden” Trump eller hans lokala motsvarighet Jimmie Åkesson behöver inte nödvändigtvis ens vara intresserad av orcher eller tro på det kommande/pågående civilisationskriget.

Vad vi vill ha och vad vi får

Lite då och då kan vi läsa analyser om att Sverigedemokraternas framgångar inte så mycket handlar om att t ex ta (eller inte ta) debatten, som den istället handlar om ökade samhällsklyftor, en djupare hopplöshet och en bristande framtidstro hos väljarna kombinerat med en total visionslöshet hos partierna i den s k ”sjuklövern”. På Vardagsrasismen kunde jag t ex helt nyligen läsa just teorin att ”framförallt växer SD för att samhället upplevs mer otryggt /…/, för att klyftorna i samhället ökat /…/ och styrande politiker helt glömt bort både klassfrågan och antirasismen”.

Visionslös politiker

Det är alltså möjligt att läsa och förstå Trumps bombastiskt nationalistiska tal ovan på ett helt annat sätt än som den civilisationernas strid där vi – medelst nyckelord som ”omstörta”, ”förgöra”, ”segra” och ”bevara” – manas att dra ut i krig och vara redo att offra våra liv för Västerlandet. Och det är på samma sätt möjligt att tolka även Sverigedemokraternas nationalism på ett, vi kan kalla det ”välvilligt”, sätt.

Välvilligt, eftersom kampen istället för att föras mot en demoniserad, avhumaniserad Andre eller mot en inre, ”kulturmarxistisk” Fiende, förs mot en för dessa personer mycket reell otrygghet i vardagen. En otrygghet avseende kanske våld, fattigdom, försörjning eller bostad. Eller en kamp mot hopplösheten där alla andra verkar springa förbi en och man själv snarare hasar sig ensam fram längst därbak utan ens en utsträckt hand från Försäkringskassan – denna sista skyddsinstans innan Socialtjänsten skrapar upp resterna av det som en gång var en människa. Där gränsen som måste försvaras till varje pris inte är nationens, kulturens eller civilisationens gräns, utan utgörs av den egna självkänslan och självrespekten. Mitt ”jag”, sådan jag är och vill vara.

Jag tror det mycket väl går att läsa såväl Trumps som Sverigedemokraternas väljare på det här sättet, men… (Och det är ett väldigt viktigt ”men”.) Det är inte detsamma som att det skulle vara en korrekt läsning av vare sig Trump eller Sverigedemokraterna själva. Och den skillnaden är otroligt viktig, även om den inte alltid är uppenbar.

Sånt händer inte här

En röst på Sverigedemokraterna eller Trump även i all välmening är ändå, till syvende och sist, en röst på deras nationalism och allt den kan föra med sig. Och tro inte att det kommer att vara en lätt sak att stå emot deras världsbild när de väl fått makten att diktera den!

Why are you so afraid of the word ‘Fascism,’ Doremus? Just a word—just a word! And might not be so bad, with all the lazy bums we got panhandling relief nowadays, and living on my income tax and yours—not so worse to have a real Strong Man, like Hitler or Mussolini—like Napoleon or Bismarck in the good old days—and have ‘em really run the country and make it efficient and prosperous again.

I Sinclair Lewis’ roman, It can’t happen here, skriven under första halvan av 1930-talet strax efter Hitlers maktövertagande i Tyskland, möter bokens huvudperson – tidningsmannen Doremus Jessup – ungefär samma förklaring som den jag beskrivit ovan. Otrygghet och hopplöshet. Men han möter också lösningen, såsom den erbjuds av senator och sedermera president Buzz Windrip, eller i vår egen verklighet av Donald Trump och Sverigedemokraterna.

Otrygghetens orsaker ges av dem ett ansikte. Och alla tre ger den i princip samma ansikten. Det är judarna, afrikanerna, muslimerna, araberna, tiggarna, bidragstagarna (läs ”-fuskarna”) – ickesvenskarna – som är De Andra. Som är problemet. Och på detta följer förstås meningsmotståndarna som brev på posten när väl lösningen blivit till förd politik: ”Godhetsapostlarna”, ”kulturmarxisterna”, kommunisterna, journalisterna, prästerna – alltså alla vi som ifrågasätter såväl problemformuleringen som utnämnandet av syndabockarna.

It can't happen here

Det är en enkel lösning och det är lika enkelt att förklä den i handlingskraftig dräkt och först när det är försent inse att handlingskraft på så godtyckliga former är ett brant sluttande plan rätt ned i totalitarism och fascism. För den välvilliga tolkningen ovan till trots är den enskilda människans kamp mot otrygghet, hopplöshet eller visionslöshet något helt annat än den kamp USA:s president beskriver i videon ovan.

Donald Trump, liksom Sverigedemokraterna, driver en nationalistisk agenda där varje ord de uttalar är vare sig bildligt eller ens symboliskt menade. För dem handlar det om att rent konkret försvara Västvärlden mot en Andre som på riktigt söker omstörta och förgöra oss. Till varje pris. I deras värld finns orcher på riktigt – men de har tågat hit från MENA istället för Mordor. I deras värld framstår det inte längre ens som orimligt att fängsla journalister eller bekämpa meningsmotståndare. Nej, meningsmotståndaren blir i den stunden till en Ormstunga – en mycket verklig och mycket farlig inre fiende.

Vi ser det redan nu. I Turkiet fylls fängelserna av dissidenter och människorättsförsvarare och även i USA har, på det halvår som gått sedan Trump svors in som president, en glidning inletts; där våld mot journalister förringas eller t o m välkomnas och där en växande opinion inom även den grupp som gav honom sin röst av den där välviljan jag talar om ovan alltmer bejakar och omfamnar våld och repression mot oliktänkande.

Och om vi då i vår välvilja lämnar över till nationalismen – vare sig den representeras av Trump eller Åkesson – att bekämpa vår otrygghet, växer denna istället i en ond cirkel, där för varje fängslad dissident misstänksamheten mot De Andra bara fortsätter öka och det upplevda behovet hos statsmakten av ännu hårdare kontroll, ännu starkare auktoritet, skapar än större otrygghet. Och så vidare i det branta, sluttande plan jag nämner ovan. Tills vi också börjar tro på orcher, eller utses till sådana.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor

SD:s idol Verner von Heidenstam om Hitlers seger

Det pågår en diskussion om skalden Verner von Heidenstam, som numera Sverigdemokraterna ofta citerar. Var han högerextrem eller inte? (läs Tobias Hübinette här!) Sverigedemokraterna valde att spela den konservative Verner von Heidenstams ”Medborgarsång” inför talet i Almedalen i år, och har ofta pratat väl om hans konservatism.  

For the record publicerar vi hans artikel den 14 april 1933 i Svenska Dagbladet om Hitlers seger.

Sidan 20

 

 

 

För övrigt stödde Heidenstam Sveriges Nationella förbund 1933. Rudolf Hess besökte honom vid Sverigebesöket han gjorde 1935 och Adolf Hitler skickade en krans till hans begravning 1940.

Som Hübinette skriver:

Under ödesåret 1933 skrev Heidenstam följande rätt så fascistiska hälsning till Sveriges nationella förbund inför en s k ”nationell stordag” som SNF avhöll på Visingsö och som f ö författaren och den blivande pingstvännen Ebbe ”Reuterdahlsfejden” eller ”Jag attackerade Vilhelm Mobergs roman Utvandrarna och bidrog till att boken blev en bästsäljare” Reuterdahl fick äran att läsa upp och deklamera inför det tusentalet SNF:are som samlades på Visingsö den 18 juni 1933:
”Gå fram, gå fram! Länge ha de äldre ropat till den svenska ungdomen, att inre och yttre faror hota; och med rena sinnens känslighet och allvar ha de unga lyssnat. Vi skola då inte klandra de unga för att de nu själva se, att vi gamle hade rätt. Aldrig i vår tid har den svenska ungdomen befunnit sig i en sådan rörelse som nu för att bevara åt oss alla det härliga land okränkt, som nu blommar omkring oss i sin midsommarprakt.”
%d bloggare gillar detta: