Artiklar

#HMF-lagen: Historiken bakom och varför den finns

Debatten om lagen om hets mot folkgrupp blossar upp med jämna mellanrum. Ofta påstås det att lagen är ett modernt påfund, ett uttryck för ”känslighet” eller till och med ett sätt att skydda religioner från kritik. Inget av detta stämmer. Lagen har en lång och tung historisk bakgrund, och den är utformad för att skydda människor, inte idéer. För att förstå varför den finns måste vi gå tillbaka till tiden då Europa stod i ruiner.

När andra världskriget tog slut stod världen inför en brutal insikt: folkmord börjar inte med våld, de börjar med språk. Nazisternas propaganda var inte en bisak. Den var själva infrastrukturen för förföljelsen. Genom att beskriva judar, romer, homosexuella, funktionsnedsatta och andra grupper som ohyra, parasiter och hot skapades en avhumanisering som gjorde våldet möjligt. Demokratierna insåg att hatpropaganda inte är ”bara ord”. Den är ett verktyg för att bryta ned människors värde och bana väg för övergrepp, förföljelser och diktatur.

Det var i denna kontext Sverige 1948 införde sin första lag om hets mot folkgrupp. Den var ett direkt svar på den nazistiska propaganda som fortfarande cirkulerade, på den antisemitism som levde kvar även efter kriget och på behovet av att skydda minoriteter i ett demokratiskt samhälle. Det handlade inte om religion, känslor eller moral, men om mänsklig säkerhet och värdighet.

Under 1950- och 60-talen skärptes den internationella rättsordningen. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter slog fast att alla människor har lika värde, och konventionen om avskaffande av rasdiskriminering krävde att stater skulle stoppa spridning av rasistiska idéer och uppmaningar till hat. Sverige skrev under och förband sig att stärka sin lagstiftning.

1970 avskaffades den gamla hädelselagen som skyddade religioner från att bli hånade. Samtidigt moderniserades lagen om hets mot folkgrupp. Det historiska skiftet är tydligt: skyddet för religioner togs bort, medan skyddet för människor förstärktes. Det är raka motsatsen till vad som ibland påstås i dagens debatt och propaganda.

Under 1980- och 90-talen breddades lagen för att inkludera fler grupper som historiskt utsatts för systematiskt hat. Det handlade om etniska och religiösa minoriteter, HBTQ-personer och senare även könsidentitet. Det var ingen identitetspolitisk innovation, utan en fortsättning på samma princip som 1948: att skydda grupper som riskerar att avhumaniseras.

Lagen riktar sig mot hot och avhumaniserande angrepp på människor som grupp. Den lägger sig inte i kritik av religioner, ideologier eller politiska ståndpunkter. Den begränsar inte debatt, men den sätter en gräns där språket börjar förvandla människor till legitima mål.

Lagen behövs fortfarande eftersom den stoppar mekanismer som annars snabbt kan normaliseras. Den hindrar att grupper görs till måltavlor, att hat får fäste och att demokratin börjar erodera genom samma processer som möjliggjorde 1930‑ och 40‑talens övergrepp. Den fungerar som en säkerhetsventil, inte som en åsiktslag – en distinktion som är avgörande att hålla fast vid i dagens politiska klimat.

Det är därför lagen om hets mot folkgrupp fortfarande är en av demokratins mest grundläggande skyddsmekanismer. Den finns för att hejda den avhumanisering som historien gång på gång visat hur snabbt den kan sprida sig när språket förlorar sina gränser. I dag finns högerextrema med SD i spetsen, som vill avskaffa lagen för att skapa ett språkligt ingenmansland där kollektivt misstänkliggörande kan presenteras som samhällsanalys och där hat kan kläs i politisk terminologi. Det är en strategi som alltid börjar med att försvaga skyddet för utsatta grupper och slutar med att normalisera språk som gör människor till måltavlor.

När HMF angrips handlar det inte om frihet. Lagen handlar om att ej öppna luckan där avhumanisering kan passera som argumentation och där historiska lärdomar förvandlas till hinder för den berättelse som hatet behöver. Det verkliga hotet mot det öppna samhället är inte lagstiftningen. Det verkliga hotet är ambitionen att ge hat en frizon.

Vi har nu gått igenom HMF‑lagen och dess historiska och politiska sammanhang. Resten ligger hos dig som läsare: att kunna identifiera mekanismerna, förstå kontexten och se vilka som bryter mot lagen och av vilka skäl.

Källor:

Lagen.nu: Brottsbalk 1962:700

Åklagare.se: Hatbrott

FN: Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna

FN: Konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering

SR: Ökar rätten att häda?

Lästips:

Populär historia: Einar Åbergs judehat ledde till hetslagen

Krönikor

Tidö: Känslopolitik istället för förnuft

Regeringsföreträdare har nyligen offentliggjort några av de frågor man kommer lägga fokus på inom ramen för regeringens integrations- och kriminalpolitik. När man granskar vilka frågor och åtgärder det handlar om blir det tydligt att man låtit symbol- och känslopolitik ersätta verkliga lösningar.

I integrationspolitiken handlar det om att man väljer att rikta strålkastarljuset mot kulturella markörer och extrema undantag.

Kusinäktenskap och burkabärande är frågor som omfattar något hundratal individer, samtidigt som hundratusentals människor brottas med frågor som handlar om arbetslöshet, skolmisslyckanden och trångboddhet.

Den som vill öka utrikes födda kvinnors frihet, jämlikhet och delaktighet på riktigt gör det inte genom symboliska förbud, utan genom att öka möjligheter till arbete, utbildning och egen försörjning.

Att påstå att de symbolfrågor som regeringen valt att rikta in sig på är de nycklar som behövs för en förbättrad integration, strider mot både sunt förnuft och tillgänglig kunskap.

I kriminalpolitiken upprepas exakt samma logik.

Regeringen driver igenom långtgående repressiva reformer trots att 126 remissinstanser, över 100 kritiska yttranden från Advokatsamfundet, samt tydliga varningar från Åklagarmyndigheten och Kriminalvården.

Man bortser även från att kriminalvården redan går på knäna vilket utgör allvarliga risker för rättsosäkerhet, kapacitetsbrist och ökade återfall.

Gemensamt för regeringens åtgärder och förslag är att kunskap, erfarenhet och empiriskt underlag underordnas det som brukar kallas politisk signalering. Det betyder i korthet att det är viktigare hur något ser ut, än hur bra det fungerar.

I integrationspolitiken angriper man inte strukturella orsaker utan fokuserar på olika förbud som signalerar handlingskraft.

I kriminalpolitiken angriper man inte faktorer som forskningen betraktar som drivande för kriminalitet, utan skärper straff och sänker trösklar i hopp om snabba opinionsvinster.

Den som vill förebygga kriminalitet gör det inte genom att enbart skärpa straff, utan genom att minska de riskfaktorer som leder unga in i brottslighet.

När man systematiskt väljer att köra över remissinstanser och professionell expertis riskerar man inte bara att urholka politikens effektivitet utan också människors tilltro till rättsstatens institutioner.

Advokatsamfundet, åklagare och kriminalvårdare kan knappast anklagas för att vara aktivister, att ignorera deras samlade bedömning är att äventyra rättssäkerheten.

Problemet är inte att regeringen agerar, problemet är vad man väljer att agera på och vad man medvetet väljer bort. Regeringens politik ger falsk upplevelse av styrka och handlingskraft, men är snarare ett tecken på politisk lättja. När politik reduceras till signaler istället för verkliga lösningar får vi varken bättre integration eller ökad trygghet.

Regeringens symbolpolitik bidrar till ett samhälle där komplexa problem förenklas till slagord, där expertkunskap ses som ett hinder, och långsiktig samhällsnytta offras för kortsiktig politisk vinning.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Korta motargument

Nej, Jomshof – Sverige har inte infört hädelselagar

När Högsta domstolen avstod från att pröva domen mot Salwan Najem hävdade Richard Jomshof (SD) att Sverige ”i praktiken” straffar kritik mot islam. Det är en felaktig beskrivning av både lagen och domen. Hets mot folkgrupp skyddar människor men inte religioner. Sverige har inga hädelselagar. Det är helt lagligt att kritisera islam, kristendom eller vilken religion som helst. Det som är olagligt är att uttrycka hot eller missaktning mot människor på grund av deras religion.

Najem dömdes inte för att bränna en bok. Han dömdes för uttalanden riktade mot muslimer som grupp.

Det är en viktig skillnad som Jomshof suddar ut. Att kalla detta ”hädelse” är politisk retorik. Om religioner hade särskilt skydd skulle själva bränningen vara förbjuden. Det är den inte. Domen visar alltså motsatsen till vad Jomshof påstår.

Det farliga är insinuationen.

När han antyder att domstolar påverkas av invandring underminerar han förtroendet för rättsstaten men utan bevis vad han påstår.

Yttrandefriheten är stark i Sverige.

Men den skyddar inte rätten att hetsa mot människor.

Det är inte juridiken som förändrats.

Det är endast retorik hos Jomshof. En farlig sådan.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Intervju med Richard Jomshof (SD) i SD-propagandaorganet Riks (sparad i webbarkiv så att de inte får klick/trafik): Richard Jomshof (SD): Ingen ska behöva dömas för att kritisera islam

Korta motargument

Hokus pokus från SD-Samnytt

SD-propagandaorganet Samnytt har hybris. Många gånger genom åren har den högerextrema nätbloggen tagit åt sig äran för sakers tillstånd och skeenden i svensk politik och i samhället. Med rubriker som ”Efter Samnytts artiklar” och ”Efter Samnytts avslöjande” insinuerar Dagerlind, Ekeroth och resten av grabbarna att de, som genom upprepade trollslag, är med och påverkar skeenden i samhället.

Skärmdumpar från Samnytt 260127.

Att slå sig för bröstet och ta kredd för saker de inte har något att göra med är naturligtvis en strategi hos Samnytt för att ge sig själva legitimet, makt och existensberättigande. En bidragande, aktuell, orsak kan vara desperation över att de tappat mark gentemot Fria tider som största alternativa högerextremmedia i Sverige, samt att de riskerar att gå i konkurs.

Att Samnytt skulle ha något som helst inflytande på den svenska politiken och det svenska samhället är naturligtvis nonsens, och ett tecken på alltför höga tankar om de egna personerna. Ingenstans finns belägg för att de har något som helst inflytande.

Krönikor

EU-parlamentariker anstiftar till muslimhat

Den officiella Facebook-sidan för Sverigedemokraternas EU-parlamentariker har publicerat: ”Moskéer ska rivas”, den 16 januari 2026. Tillåt mig upprepa det där; år 2026 — det är varken 1980-talet eller 1930-talet — 2026, och vi har tyvärr detta konstanta hat från SD. Samma SD som för ett halvt år sedan försökte be om ursäkt för sin antisemitism åren 1988-2010, men som 2010-2026 spridit enormt mycket hat mot arabisktalande och afrosvenskar som om att alla de skulle vara extremister.

Tänker någon av er att den propagandabilden hade legat kvar i tio dygn, om den hade innehållit någon annan formulering, som till exempel: ”synagogor ska rivas/katolska kyrkor ska rivas”?

Läs gärna på om lagarna om hets mot folkgrupp (som inkluderar religionstillhörighet) och svenska grundlagar som skyddar allas religionsfrihet, föreningsfrihet och mötesfrihet i landet. (FB har regler om att man inte får publicera något på FB som är nedsättande, nedvärderande, kränkande eller hotfull mot någon religiös.)

SD i EU-parlamentet sprider sin grova propaganda samtidigt som allt fler av mina vänner, grannar, släktingar vittnar om det ökande antal trakasserier och attacker mot kvinnor och män som gärningspersonen tror är arab eller muslim — vid busshållplatser, på torg, i kön i matbutikerna — mitt i allas vårt Sverige, år 2026.

När kommer rättsväsendet och de största nyhetskanalerna ta allvarligt på mängden av de ständiga, återkommande, politiska angrepp på muslimers fri- och rättigheter som SD nästan varenda månad gör sig skyldiga till? Ni blev väl inte helt bortkollrade av Jimmies halvhjärtade ursäkt till judarna i ”vitboken”, i Almedalen 2025?

Du som röstar SD, och du som är medlem i SD: inser du vilket grovt, demokratifientligt övertramp det är som du gör, när du stöder SD då de kampanjar så hårt, nedsättande och grovt emot vanliga medmänniskors demokratiska rättigheter, religionsfrihet och mötesfrihet?

Tar du ansvar för att du står vid SD:s sida och normaliserar hatet mot muslimer? Eller kommer du som röstat SD nu att vakna upp och ta aktivt avstånd, kanske en dag be om ursäkt offentligt för att du faktiskt bidragit till att ge det grundlagsfientliga, demokratiförstörande, otrygghetsskapande partiet SD mer politisk makt?

Redaktör och medgrundare av Motargument Johan Löfström.

Vi bifogar flera bilder som vi har skapat, för att försöka väcka fler till att tänka om exakt vad de stöder när de stöder SD. Originalet finner du som utvald bild för denna text.

Myter

Myt: ”Negro betyder svart”

Det finns vissa av oss som med näbbar och klor slåss för att ge sig själva rätten att använda n-ordet. Att medvetet använda ord som är pejorativa, föråldrade och grovt rasistiska gör dig till rasist. Det finns inga undantag. Det finns allsköns förklaringar till varför vissa trots allt väljer att fortsätta använda n-ordet. Att det ”alltid har hetat så” och ”så sa vi när jag var ung” är klassiska förklaringar. På senare tid har vissa börjat använda sig av förklaringen ”negro betyder svart på spanska”. Detta är ett icke-argument, som enkelt kan brytas ner.

Vi inleder med att fastställa att ”negro” är spanska och betyder ”svart”. Så långt är vi överens med de som använder det som argument för att använda n-ordet.

Däremot finns inget ord på svenska som heter vare sig n-ordet eller ”negro”, färgens namn på svenska är ”svart”, och inget annat. På spanska är färgens namn ”negro”, och inget annat. Benämningarna på färgen ”svart” har olika etymologiskt ursprung i de två språken. Svenskans ”svart” har en djup germansk rot, medan spanskans ”negro” härstammar från latinets ”niger”. Således finns exakt noll incitament att använda n-ordet mot bakgrund av att ”negro” betyder ”svart” på spanska.

N-ordet har använts i Sverige sedan 1680, men är idag ett ord med negativ historisk kontext, eftersom det, för många hänger ihop med slaveriet. Förvisso betyder latinets ”niger” svart, men ordet har via slaveriet och kränkningen ”n*gger”, framför allt använt i USA, men har också förekommit i svenskt språkbruk, och har sedermera betraktats som pejorativt. Alltsedan 1970-talet har andra benämningar börjat användas i Sverige, och de senaste 20 åren har ordet blivit mindre och mindre utbrett. Uttrycket har med tiden reviderats i SAOL (Svenska Akademiens ordlista) och i den senaste utgåvan från 2015 kan man läsa att n-ordet kan uppfattas som nedsättande.

För att återgå till spanskans ord för ”svart”: ”negro”. I många regioner är ordet pejorativt då det används för att beskriva människor, i andra regioner används det däremot. Ett alternativ som vissa spansktalande använder sig av för att beskriva svarta personer är ”moreno”, som betyder ”mörk”, ”brun” eller ”solbränd”.

Tolkningsföreträdets fällor

Om vi skulle ta och kika lite på vad vi faktiskt diskuterar här, nämligen fenomenet tolkningsföreträde, så kan vi bl a komma fram till följande tankar:

  • När vi tycker att ”det är inte så farligt”.
  • När vi fasar över att språket förändras till att bli mer inkluderande.
  • När vi tar oss rätten att avgöra vad som är rasistiskt eller kränkande för en annan människa.
  • När vi inte tänker på våra medmänniskor.
  • När vi är själviska.
  • När vi är arga över att inte få lov att kränka andra människor.

Att ge oss själva tolkningsföreträde för vad som uppfattas som kränkande, nedvärderande, rasistiskt eller stigmatiserande är själviskt. Vi kan inte fortsätta göra det om vi samtidigt hävdar alla människors lika värde och vill verka för ett inkluderande samhälle.

Faktum är och kvarstår: Vi som inte ingår i den utsatta gruppen, oavsett vilken, kan ALDRIG ge oss själva tolkningsföreträde – utan att samtidigt vara egoister. Vi som ändå väljer att göra det, för att ”hävda vår rätt” och behålla vår ”det heter faktiskt så”-mentalitet är rasister och förefaller likgiltiga inför att uttrycken och accepterandet av rasistiska stereotyper, överförs till nästa generation. Vi medverkar till att samhället fortsätter att vara exkluderande, när vi istället ska sträva efter att samhället ska vara inkluderande.

Lästips:

Motargument: Att ha eller inte ha: Tolkningsföreträde

Motargument: ”Det har ju alltid hetat så!”

Krönikor

SD har inte förnyats

Det talas gärna om Sverigedemokraternas förnyelse, om att de har lämnat det gamla bakom sig. Vitboken sade något annat. Men Åkesson hävdar med en dåres envishet att de numera är ett socialkonservativt parti, ett parti som borgerligheten dessutom gärna samarbetar med.

Men deras rötter är inte av det slag som torkar ut. BSS och gamla fascister, grundarna, deras syn slingrar sig fortfarande som ett gift som sipprar fram vid regeringspodiet. Man hade utan svårighet kunnat byta ut Aspling mot en Ekström eller Davidsson. Det är deras politik han för fram vid podiet. Det enda som har bytts ut från förr är de hårda slagorden. Då lät det förskräckligt för i stort sett alla som inte ingick i deras lilla sekt. Nu är terminologin anpassad och taktisk. Men deras politiska fernissa är så tunn att den gång på gång spricker. Den hårt förda politiken drabbar alltid de grupper de demoniserar, aldrig dem själva. Det finns otaliga bevis på det; det senaste gällde deras representant i justitieutskottet.

Men när man synar dem framträder samma gamla mönster med teserna om ”vi och dom”, folkutbytet och hur ”vänsterblivna” har förstört landet. Just uttrycket ”vänsterblivna” är intressant och avslöjande. Det speglar deras syn på funktionsrätt mycket tydligt. De drar sig inte för att förlöjliga vänstern och jämföra den med personer med funktionsnedsättning. Här borde varje varningsklocka ringa, för båda grupperna. SD säger att de har ”gått vidare”. De har mognat, yrar statsministern, som några år tidigare aldrig, aldrig skulle samarbeta med SD. Jaja, den som rider på tigerns rygg hamnar till slut i dess mage.

Den som har följt SD och deras otaliga anonyma konton på sociala medier, trådarna bakåt, ser något annat: samma världsbild, fiendebilder och idé om ett ”vi” som måste skyddas från ett ”dom”. Det är precis samma demonisering och politik som BSS-Davidsson fortfarande satt vid tangentborden och formulerade.

Grundtonen är oförändrad: en berättelse om hot, renhet och ett land som sägs behöva återtas från krafter som påstås underminera det inifrån. Deras symbios av fascism, populism och hat består, på samma sätt som när de grundade SD 1988.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Debatt

KvinnoKraft 4.0: Omtanke och systerskap eller en kontrollerande partner?

Caroline Thelning representerar en ”kvinnoorganisation” som döpts till ”KvinnoKraft 4.0”. Organisationen har gjort sig ökänd för att ha försökt pressa olika myndigheter till att avpublicera bilder på kvinnor i slöja. Samtidigt som företrädaren för verksamheten påstår att man har som mål att ”skydda kvinnor och barn”, visar tidigare information att drivkrafterna bakom verksamheten snarare verkar vara att fånga upp och kanalisera islamofobiskt hat. Ett tidigare Facebookinlägg har bl a visat att Thelning velat förbjuda muslimer att praktisera sin tro i Sverige.

I en intervju med ETC ger Thelning bl a sin egen tolkning av ordet sharia där begreppet sammankopplas med terrororganisationen IS/Daesh. Det är möjligt att förstå hur KvinnoKraft 4.0 kan få följare, då det har funnits ett massivt offentligt hat mot muslimer de senaste 10 åren.

Skärmdump från KvinnoKraft 4.0:s hemsida.

Ledande politikers och mediers muslimhat

Hatet har inte bara kommit från vanliga ”hataktörer” utan även från offentliga politiker. Många har fått en bild av muslimer och islam som är djupt marinerad i fördomsfulla föreställningar och associationer. Många saknar dessutom kunskaper om vad t ex sharia innebär.

I många svenska medier har de mest extrema tolkningarna av islam fått stort utrymme, medan den allmänna normen hos svenska muslimer sällan representerats. Fenomenet skulle kunna liknas vid att man låter de mest extrema kristna grupperingarna representera den kristna normen.

Många skulle exempelvis anse det vara missvisande att låta Livets Ord representera kristen norm. En sak som muslim- och islamhatare dessutom verkar glömma är att de som främst drabbats av olika islamistiska terrororganisationer varit vanliga muslimer. Det är viktigt att förstå att vilken strömning eller religion som helst som strippas på sin medmänskliga dimension, riskerar att användas för att legitimera fruktansvärda övergrepp.

Kristen kolonialism – ett vidrigt förtryck

Vi kan exempelvis se hur över 10 miljoner kongoleser blev slaktade av individer som identifierade sig själva som kristna. Förintelsen är ett annat exempel på hur hänsynslösa illgärningar utförts av individer som identifierade sig själva som kristna.

Man kan inte heller lasta muslimer för kolonialismen, som enligt befintliga uppskattningar drabbade 600-800 miljoner människor och pågick under flera hundra år. Om man räknar alla människor som direkt eller indirekt påverkades av kolonialismen över flera generationer i form av bland annat tvångsarbete och slaveri, krig, svält och sjukdomar, förlust av land, språk och kultur och ekonomiskt och politiskt förtryck så rör det sig sannolikt om över 1–2 miljarder människor totalt.

Den kristna missionens konsekvenser

Kolonialisterna identifierade och presenterade sig främst som kristna. De flesta kolonialmakter var kristna, bland annat katolska: Spanien, Portugal, Frankrike, och protestantiska: Storbritannien, Nederländerna och Tyskland. Kristendomen användes som motivering och legitimering för kolonialismen. Kolonisatörerna hävdade ofta att de hade ett uppdrag att ”sprida den sanna tron” och ”civilisera” människor de ansåg vara underlägsna samt ”rädda själar” genom mission. Kolonialisterna kallade ofta detta för ett ”civilisatoriskt uppdrag”.

Missionärer följde ofta med kolonisatörerna vilket bland annat bidrog till att många urfolk tvingades eller pressades att konvertera, traditionella religioner förbjöds eller nedvärderades, kyrkor och skolor användes för att sprida kristna värderingar och europeisk kultur. Man använde ofta bibelcitat och kristna idéer för att rättfärdiga erövring av land, slaveri och tvångsarbete samt maktutövning över andra folk.

Man kan fortsätta rada upp exempel på fruktansvärda övergrepp som utförts av personer som identifierat sig som kristna och legitimerats med hjälp av den kristna tron. Samtidigt är det viktigt att påpeka att alla kristna inte stödde kolonialismen, vissa missionärer kritiserade exempelvis olika övergrepp och försvarade urfolk. Trots nämnda historiska erfarenheter betyder det inte att man kan demonisera alla kristna människor.

Antimuslimsk propaganda demoniserar muslimer

De flesta av oss har förmåga att se att samtidigt som den kristna tron kan användas för att legitimera avhumanisering kan den också användas för att humanisera människor. På samma sätt borde det vara möjligt att inse att det är djupt orättvist att diskriminera och förfölja muslimer för deras tro. Propagandan mot muslimer har varit massiv och mycket talar för att det inte bara är krafter inom Sverige som har ett intresse av att demonisera muslimer och islam.

Uppgifter som offentliggjorts det senaste året visar att Sverige har blivit ett mål för flera stater och verksamheter som vill skapa splittring och angripa vissa delar av Sveriges befolkning. Det är sannolikt att vissa av dessa intressen kommer försöka använda sig av verksamheter som utger sig för att ”vilja skydda utsatta grupper”.

Under kolonialismen använde Storbritannien och Frankrike sig av koloniala ”hjälporganisationer” i Afrika och Asien för att legitimera sin koloniala närvaro. Missionssällskap och koloniala välgörenhetsorganisationer användes för att bland annat bryta ner lokala strukturer och bana väg för exploatering av naturresurser. Begreppet ”civilisering” fungerade som täckmantel för imperialism.

KvinnoKraft 4.0 kan knappast påstå att man värnar kvinnors rättigheter om man inte ens kan respektera kvinnors rätt att klä sig hur de vill och utöva sin tro utan att bli trakasserade. Organisationen är snarast ett uttryck för en ambition om att klä hat mot muslimer och islam i en falsk förespegling av omsorg för kvinnor och barn. Det finns goda anledningar att fortsätta granska verksamheter som KvinnoKraft 4.0. Den typ av ”systerskap” som de företräder påminner snarast om en relation till en kontrollerande partner, som försöker bestämma vad kvinnor ska tro på och hur de ska leva sitt liv.

Länk till KvinnoKraft 4.0

Länk till artikeln i ETC

Artiklar, I fokus

Ungsvenskarnas förvirring och dubbelmoral om islam

Ungsvenskarna, vars fadersparti är Sverigedemokraterna, hävdar att islamism inte hör hemma i Sverige och använder Iran som varnande exempel. Samtidigt handlar ett av deras senaste inlägg om att Sverige aldrig får bli “ett muslimskt land”. Inlägget bygger på kommunikation om islamism egentligen som ett sätt att attackera och misstänkliggöra muslimer som en föreställd enhetlig grupp, eftersom inlägget bl a bygger på en felaktig sammanblandning av samhälle, land, stat och nation. Ironiskt nog är inlägget negativt emot muslimer samtidigt som utvecklingen i Iran visar att muslimer stödjer demokratiska värderingar.

I inlägget presenteras den nuvarande utvecklingen i Iran som bevis för “vad islam leder till”. Men Iran är främst ett exempel på vad som sker när regimen och staten genom teokratiska system gör anspråk på religiös tolkningsmakt och erkänner inte människor som individer som har rätt att välja sin religion eller alternativa livsåskådning.

Skärmdumpar från Ungsvenskarnas officiella Facebookkonto 250113.

Inlägget missar också vilka som faktiskt protesterar. Demonstranterna i Iran är i praktiken mestadels muslimer – religiöst, kulturellt eller socialt. Protesterna visar att även muslimer gör politiskt motstånd mot ett odemokratiskt och auktoritärt system.

Om Iran på sikt skulle demokratiseras skulle det bli ett bevis och motexempel till främst högerextrema idéer och synsätt att muslimer och islam är oförenliga demokrati och universella värderingar.

Land, stat och nation är inte samma sak

Påståendet att Sverige aldrig ska bli ett muslimskt land handlar delvis om missbruk och sammanblandning av begrepp. Sverige är ett land där muslimer lever, alltså finns det svenska muslimer. I den samhälleliga meningen är Sverige redan ett land där muslimer är en självklar del av befolkningen. Idag är runt 10 % av Sveriges befolkning muslimer, religiöst, kulturellt eller socialt. På det sättet är Sverige också ett land för muslimer.

Att en större del av en befolkning i ett visst land har en viss religion säger ingenting automatiskt om staten rörande lagar, institutioner och funktioner. Sverige anses en av dom mest sekulära staterna i världen baserad på universella värderingar som likvärdighet. Att förneka denna skillnad mellan samhälle och stat leder till felaktiga slutsatser om både demokrati och religionsfrihet.

Det handlar inte om ”svenska rättigheter” utan om universella medborgerliga rättigheter

Ungsvenskarnas hänvisningar till “grundläggande svenska rättigheter” är också missvisande. Bland annat eftersom Sveriges konstitutionella system och ordning grundas på universella idéer om frihet, jämlikhet och rättsstat. Alltså inte på kulturellt eller religiöst avgränsade värderingar.

Sverige är dessutom en EU-stat, vilket betyder att de rättigheter och institutionella principer som gäller här också är förankrade i europeisk konstitutionalism och unionsrätt. Föreställningen om rättigheter som något specifikt svenskt, i motsats till universellt, saknar juridisk och praktisk grund samt tjänar främst ett identitetspolitiskt syfte oftast i högerextrem mening.

Islam är inte islamism

I inlägget används begreppet ”islamisk ideologi”, när det som egentligen avses är islamism som politisk ideologi. Det är en avgörande skillnad. Islamism är en politisk lära där religion används för att legitimera statlig maktutövning genom repression, förtryck, diskriminering och våld.

Att tala om ”islamisk ideologi” antyder däremot att religion i sig leder till dessa uttryck. Det är analytiskt felaktigt på samma sätt som det vore fel att hävda att kristendom per automatik leder till terror eller auktoritärt styre som i Ryssland. Religionskritik förutsätter begreppslig precision bland annat för att motverka kollektivt misstänkliggörande och skuldbeläggning.

Eftersom inlägget även handlar om att islamism inte hör hemma i Sverige och att Sverige aldrig får bli ett muslimskt land blir motsägelsen tydlig. Om problemet vore islamism som ideologi skulle människors religionstillhörighet vara oviktig och irrelevant. Formuleringen avslöjar i stället att begreppet islamism används för att legitimera hatiska och extrema tankar att muslimer inte ska få finnas i samhället.

Kollektivismens spegelbild med tanke på kristen nationalism

Högerpopulistiska och högerextrema rörelser i Europa och USA, inklusive i Sverigedemokraterna, brukar kommunicera att kristendom eller ”kristna värderingar” används för att definiera nationell identifikation. Tanken genom det som i forskningen definieras som kristen nationalism är att alla invånare i en nation ska vara kristna på det sätt som högerextrema aktörer önskar.

Kristen nationalism står emot demokratiska värderingar och religionsfriheten. På det sättet finns det fler likheter än skillnader mellan kristen nationalism och islamism genom att religion görs till politiskt maktmedel, individen underordnas ett kollektiv och avvikelse misstänkliggörs. Problemet är inte vilken religion som används, utan att religion används för att legitimera godtycklig och auktoritär statlig och politisk kontroll.

Kvinnor som retoriskt alibi för högerextrem politik

Inlägget hänvisar även till kvinnors situation i Iran. Samtidigt är det välkänt hur högerextrema och högerpopulistiska rörelser historiskt och i nutid förhåller sig till rättigheter rörande kvinnor. Genom till exempel betoning av kvinnans underordning i kärnfamiljen, motstånd mot homosexuella relationer och en repressiv hållning i abortfrågan.

Inlägget innehåller även det som i forskningen kallas för civilisationistiska åsikter. Det bygger bland annat på att liberala och feministiska värden åberopas selektivt för att rikta misstro mot religioner som islam och minoriteter som muslimer. Resultatet är att idéer liksom konstitutionella principer och praktik rörande frihet och jämlikhet används för att främja motsatsen, alltså ett auktoritärt och kollektivistiskt högerextrem samhällssyn.

Källor:

The Conversation: Iran protests 2026: our surveys show Iranians agree more on regime change than what might come next

Christians against Christian nationalism: What is Christian nationalism?

European Union: EU-rätten

Freedom House: Sweden

Forum för levande historia: Islam och muslimer i Sverige

Motargument: Civilisationism – det nya konceptet för islamofobi

SO-rummet: Iran idag

SO-rummet: Sveriges grundlagar

SO-rummet: Islamism – extremism

Korta motargument, Krönikor

Ungsvenskarnas usla retorik

Alldeles för ofta numera sprids en retorik som påminner om en gammal gympasal: svett, rädsla och tonårshormoner i en unken blandning.

Ungsvenskarnas inlägg är ett praktexempel. Har inte hela den svenska rörelsen tappat stinget? Idétorka? Brist på bildning? Övermod? De står kvar på samma fläck och stampar. Deras budskap är så bedrövligt formulerade att man rodnar å deras vägnar. Faktaresistens är en svettig livsstil, och det märks.

Skärmdumpar från Ungsvenskarnas officiella Facebookkonto 250113.

Ändå… vore det inte rimligt att åtminstone försöka tänja tankeförmågan bortom de mest nötta schablonerna. De har trots allt från start lånat friskt ur tyska nazisterna NSDAP:s program. Den intellektuella stelheten är monumental. En enda originell tanke hade varit en sensation. En gnutta verklighetskontakt här, en aning proportioner där, det hade räckt för att bryta monotonin. Men nej. Samma torftiga meny återkommer, serverad med trött självsäkerhet.

Och egentligen, varför förvänta sig något annat när deras fadersparti aldrig lyckats prestera mer än just detta?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Riksdagen: Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform

ECHR: Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna