Marockanska ensamkommande: 3,2 promille

48 av 50 marockaner som sökt asyl som ensamkommande var vuxna, heter det i SvD, efter att ett memo dykt upp som visar att av de som skickats tillbaka efter att ha ”ratats” av Sverige hade så många ljugit om sin ålder.

Och nyheten har spridits som bevis för två påståenden:

a) De som söker asyl som ensamkommande (hela gruppen, inte bara marockaner) ljuger
b) Sverige beviljar UT som ensamkommande till dessa män (trots att det handlar om dem Sverige valt att skicka tillbaka)

Vill vi på Motargument påstå att ingen som ljugit om sin ålder får stanna, eller att det aldrig förekommer att syrier eller afghaner ljuger? Nej.

Rättsmedicinalverket har kommit fram till att av dem som Migrationsverket bedömt kunna vara vuxna var de facto tre fjärdedelar också det. Men det vi påstår är att marockanernas situation inte kan användas som bevis för någonsin.

Exempel på personer som skrivit om marockanerna:

1.

2. Staffan Danielsson menar att detta ”belägger och förstärker […] att 30 %, eller mer, av de som Sverige de senaste åren givit asyl som barn […] har varit vuxna män”. Staffan kan självklart ha rätt i sin tes. Eller fel. Men ”memot” som beskrivs i artikeln är inget bevis alls.

3. Även NyheterIdag har skrivit en artikel på ämnet.

Men marockanska killar/män är inte flyktingar eller skyddsbehövande. De är gatubarn, och de använder en asylansökan som ett verktyg för att slippa lämna landet. Deras situation är mycket olik övrigas.

Jämför gärna med syrier, den näst största gruppen ensamkommande. Incitamentet för en 20-årig syrier att ljuga om sin ålder har länge varit obefintligt. Hen får stanna ändå, och att låtsas vara minderårig med god man och inlåsning på HVB-hem eller familjehem och kontroll är bara besvärligt. Därmed inte sagt att det inte förekommer. Men situationen är en helt annan än för gatubarnen.

Migrationsverket redovisar tydligt hur ynka få av de marockanska ynglingarna som sökt asyl som ensamkommande som faktiskt beviljats uppehållstillstånd. Gå in under Statistik, och kolla filen ”Avgjorda asylärenden”, fliken ”Ensamk barn – Unacc minors” och sök upp raden ”Marocko” för respektive år. Eller nöj dig med vår sammanställning.

 MAROCKANSKA ENSAM-KOMMANDE Avgjorda varav bifall varav avslag varav dublin *1 varav övriga *2
2011             23               3             12               2
2012             95               3             47             10             35
2013           220             23             94               9             94
2014           335             16           152               2           165
2015           257             13             55               3           186
2016           154               5             27           122
2017 (jan-april)             44               3               6             35
 SUMMA        1 128             66           393             24           639

Under de senaste 6,33 åren har alltså 1 128 personer från Marocko sökt asyl som ensamkommande, och 66 har beviljats detta. Alltså mindre än sex procent, och ganska nära den andel som skickades tillbaka till Marocko, 2 av 50, dvs 4 procent.

Övriga då? Några är så kallade ”Dublinärenden” där de återsänds till ett annat EU-land, några får avslag – sannolikt efter åldersuppskrivning, men de flesta ingår i gruppen ”övriga 2”. De som försvinner. Går upp i rök.

Så ser det inte alls ut för övriga som söker asyl som ensamkommande. Här är en bild av totalen för samma tidsperiod.

 SAMTLIGA ENSAM-KOMMANDE Avgjorda varav bifall varav avslag varav dublin *1 varav övriga *2
2011        2 744        2 036           441           113
2012        2 915        1 882           416           328           289
2013        2 942        1 955           435           166           386
2014        4 334        3 269           509             83           473
2015        4 660        3 076           426             61        1 097
2016        9 491        6 853        1 121           117        1 400
2017 (jan-april)        2 127        1 623           286             23           195
 TOTALT    29 213     20 694        3 634           778        3 953

Här ser vi att flertalet fått uppehållstillstånd och att bara knappt fyratusen av knappt 30 000 som sökt asyl har avvikit. Och då ingår ju ändå marockanerna i denna grupp också.

Av dem som sökt är marockanerna 1 128 av 29 213, dvs 3,9 procent

Av dem som fått UT som ensamkommande är marockanerna 66 av 20 649, dvs 3,2 promille.

Av dem som avvikit är marockanerna 639 av 3 953, dvs 16,2 procent.

Vi vet ju varför det ser ut så här. De är gatubarn, de söker asyl när de ”måste”, men avviker snabbt, för att fortsätta kunna leva utanför samhället. De har ingenting gemensamt med syrier och afghaner, som är de stora grupperna ensamkommande. De som söker asyl för att de vill leva i Sverige. Och därför går det inte att dra någon slutsats alls om resten av gruppen baserat på marockanernas asylansökningar.

Deras hela tillvaro som Europas svartepettrar är djupt  tragisk, och förtjänar att tas på allvar.

Det sker inte på detta sätt.

Myt: ”Förbjud utländsk finansiering av moskéer!”

Är ”utländsk finansiering” av moskéer nåt som bör stoppas och är ”utländsk finansiering” ett ”muslimskt problem”?

Med jämna mellanrum hörs kravet att vi måste stoppa utländsk finansiering av moskéer i Sverige eller straffbeskatta det. Det kan låta lätt, men det är mycket svårare i verkligheten. Frågan är om vi ens skulle vilja det.

Lagar och regler måste vara konsekventa. Om vi skulle stoppa utländska donationer till Sverige skulle det drabba kristna och andra samfund hårt. Dessutom skulle svenska kyrkors stöd till utlandet drabbas hårt.

Så här kan det låta när någon reagerar på att ”muhammedanerna” tar emot pengar från utlandet.

Men det är inte så enkelt.

Mycket av katolska kyrkans verksamhet sen de återetablerade sig här i Sverige på 1700-talet har varit utlandsfinansierad. Förutom att de givetvis är styrda från Rom.

I årsredovisningen för katolska kyrkan kan vi läsa att de just nu samlar pengar för en kaldéisk kyrka, för de många syriska flyktingar som kommit hit de sista åren; kyrkan heter Jungfru Maria Kyrka.

Få reagerar mot detta, trots att katolska kyrkan än idag har kvar en syn på homosexuella som de flesta svenskar avskyr.

Det är inte heller något fel i att intressen i Thailand stöder bygget av buddistiska tempel i Sverige, tycks de flesta anse. Detta trots att Thailand har en syn på politik vi avskyr.

Muslimska investeringar däremot. De anses alltid vara ”fel” per definition.

Vi lever i en värld med fri marknad. Att börja förbjuda olika aktörer att investera över landgränserna innebär problem, vare sig vi pratar om kyrkor eller mekaniska verkstäder.

 

 

 

Myt: ”Allahu Akbar!”

Var inte orolig, det är inte något konstigt om du någon gång hör en eller flera personer utropa ”Allahu Akbar!” på något videoklipp från en olycka eller katastrof.

Du kanske minns att du någon gång har hört en person utropa: ”Herre Gud!” då denne blivit ögonvittne till en trafikolycka eller någon annan incident. Kanske skulle någon annan svensk tidigare i historien ha utropat: ”Store Gud!”

”Allah” betyder ”Gud”.

”Akbar” betyder ”Större”.

Sammansättningen ”Allahu Akbar!” betyder alltså i princip egentligen ”O, Store Gud!” eller ”Gud är större” / ”Gud är störst”
(stavas på arabiska så: الله أكبر)

För övrigt så kan människor i ramadan-tider utropa ”Ramadan Karim” till varandra… och det är en lyckönskning som nästan går att översätta till ”Lycka till med helgen” eller ”Trevlig helg”.

Nazistiska och rasistiska mördare i Sverige

Detta är en uppdaterad version av en tidigare publicerad artikel på Motargument: In memoriam

• 31 juli 1983: En 20-årig nazist med ett hakkors tatuerat på huvudet mördar en 35-årig man i Eskilstuna. 20-åringen döms senare till rättspsykiatrisk vård.

• 9 november 1983: En man mördas i sitt hem i Stockholm. Ett hakkors ristas in på hans kropp. Två män, en av dem medlem i Nordiska Rikspartiet (NRP), döms senare till fängelse respektive sluten psykiatrisk vård.

• 29 november 1985: En 62-årig man mördas i sitt hem av en 20-årig nazist som vid tiden var medlem i Nordiska Rikspartiet (NRP). Mördaren trodde att den mördade var homosexuell, och döms senare till rättspsykiatrisk vård. 2004 döms han för ytterligare ett mord.

• 15 januari 1986: En vapenfixerad 28-årig nazist skjuter ihjäl en 23-årig kvinna och skadar hennes pojkvän i Göteborg. Mannen döms senare till rättspsykiatrisk vård.

• 20 juni 1986: En 21-årig man misshandlas till döds av ett gäng skinnskallar vid Nickstabadet utanför Stockholm. En av männen i gänget är Klas Lund, som senare blev ledare för SMR/NMR.

• 20 januari 1990: En 23-årig marockansk turist misshandlas till döds av ett ungdomsgäng som uttryckt främlingsfientliga åsikter. En 18-åring döms senare till ett års fängelse.

• 12 augusti 1990: En man knivhuggs till döds efter att ha följt efter två skinnskallar som hade hotat folk utanför gayklubben Touch i Göteborg. Mördaren, en 18-årig man, gick sedan med i Nationalsocialistisk Front (NSF).

• 15 juli 1991: En assyrisk flykting misshandlas till döds av tre nazister i Uddevalla. Två döms senare till tre års fängelse, den tredje till två och ett halvt år.

• 8 november 1991: Högerextremisten och rasisten John Ausonius skjuter en student i bakhuvudet på Körsbärsvägen nära KTH i Stockholm. Han döms senare för ett mord och för 10 mordförsök.

• 14 augusti 1992: Två nazister, 20 och 21 år, överfaller och misshandlar en man i Linköping till döds. De döms senare till tre respektive fyra års fängelse för grovt vållande till annans död.

• 30 april 1993: En 28-årig man från Härnösand misshandlas till döds av skinheads, efter att han hade klagat på att det spelats för hög musik. Två 20-åringar och en 18-åring döms senare till fängelse i tre år och två år, samt sex månader för den tredje.

• 1 september 1994: En 59-årig lärare huggs ihjäl i sitt hem med 26 knivhugg. En 28-årig man med lång bakgrund inom nazistkretsar döms senare till sex års fängelse.

• 11 mars 1995: En 29-årig man i Västerås mördas av en 19-årig man med koppling till nazistiska Riksfronten. Mördaren trodde att den mördade var homosexuell. 19-åringen döms senare till åtta års fängelse.

• 13 april 1995: En 17-åring knivmördas vid Folkets park i Avesta. Tingsrätten döms senare ett 15-årigt skinhead till fängelse i 2 år sex månader; hovrätten mildrade straffet till vård inom socialtjänsten.

• 29 april 1995: En 28-åring skjuts till döds av två rasister vid sjön Nedre Valsan i Borlänge. Två åtalade frikändes för mordet, men dömdes för bl a olaga vapeninnehav.

• 7 juni 1995: En 60-årig homosexuell man dödas efter att blivit svårt misshandlad vid Nya Allén i Göteborg. Han som dömdes är samma person som dömdes för mordet i anslutning till gayklubben Touch 1990. Har sedan förra domen blivit medlem i Nationalsocialistisk Front (NSF).

• Den 25 juni 1995: En 27-åring skjuts till döds i Skelleftehamn, Skellefteå. Mördaren är ett f d skinhead och döms senare till livstid, ska överklagas.

• 16 augusti 1995: Antirasisten John Hron, 14, misshandlas svårt av fyra tonåringar vid Kode utanför Kungälv. Gänget slänger sedan John i vattnet där han drunknar. Två av tonåringarna döms senare till fem respektive sex års fängelse.

• 9 september 1995: Ett 16-årigt skinhead hugger ihjäl en flykting i Klippan. 16-åringen döms för grovt vållande till annans död.

• 23 juli 1997: En man från Algeriet mördas i Göteborg av två män som sade sig vara nazister och satanister. De trodde att mannen var homosexuell.

• 28 maj 1999: Poliserna Olov Borén och Robert Karlström skjuts till döds av tre nazistiska bankrånare – Jackie Arklöv, Tony Olsson och Andreas Axelsson som var med i VAM (Vitt Ariskt Motstånd). Alla tre döms senare till livstids fängelse.

• 12 november 1999: Fackföreningsmannen och syndikalisten Björn Söderberg, 41, skjuts till döds i Sätra utanför Stockholm av tre nazister i 20-årsåldern. De döms senare i tingsrätten till fängelse, två av dem till 11 år.

• 1 januari 2000: En 19-åring med invandrarbakgrund knivhuggs till döds i samband med ett bråk i Skogås. En 25-årig nazist döms senare till åtta års fängelse för dråp.

• 9 april 2000: En man dödas med sex knivhugg utanför en restaurang i Norrköping. Gärningsmannen, en 20-årig man med förflutet i nazistkretsar, döms senare till rättspsykiatrisk vård.

• 19 maj 2003: En 32-årig man, med bakgrund i skinnskallekretsar, går bärsärkagång vid tunnelbanan i Åkeshov. En 71-årig man avlider och sju personer skadas.

• 13 juni 2003: Högerextremisten och rasisten Peter Mangs skjuter en 66-årig man med invandrarbakgrund till döds i Malmö. Mangs kommer döms 2012 till livstids fängelse för detta, ett ytterligare mord 2009 och 10 mordförsök.

• 2 februari 2004: En 46-årig man blir ihjälskjuten, inrullad i en matta och dumpad utanför Göteborg. En 43-årig man med bakgrund i Nordiska Rikspartiet (NRP) döms till livstids fängelse. Samme man dömdes 1985 för ett annat mord.

• 28 februari 2004: En 38-årig man med hakkors tatuerat på bröstet hugger ihjäl en f d vän i Växjö. Mannen döms till tre års fängelse för grov misshandel och vållande till annans död.

• 15 januari 2005: En 15-årig pojke luras till muslimska kyrkogården i Stockholm där han blir ihjälslagen eftersom gärningsmannen tror att 15-åringen är homosexuell.

• 17 juni 2007: En 55-årig man i Upplands-Väsby misshandlas till döds. Två pojkar, med kopplingar till Nationalsocialistisk Front (NSF), döms senare till ungdomstjänst.

• 27 mars 2008: En 32-årig man som varit medlem i Nationaldemokraterna hugger ihjäl sin flickvän och styvdotter i Surahammar. Han döms senare till livstids fängelse.

• 17 maj 2008: En 19-årig man från Lidköping mördas på en fest. Hans 19-årige f d vän döms senare till sju års fängelse för mord. Både offret och gärningsmannen var kända som aktiva rasister.

• 10 oktober 2009: Högerextremisten och rasisten Peter Mangs skjuter ihjäl en 20-årig kvinna på Västra Skrävlinge kyrkoväg i Malmö. Mangs döms 2012 till livstids fängelse för mordet, ett annat mord 2003 och för 10 mordförsök.

• 22 september 2012: En 22-årig man attackeras av tre SMR/NMR-aktivister i Vallentuna. Han avlider nio dagar senare. En person döms senare till ungdomsvård, en frikänns och en tredje är på flykt, och är fortfarande misstänkt.

• 22 oktober 2015: Anton Lundin-Pettersson, 21 år, går till attack med stickvapen mot flera personer på skolan Kronan i Trollhättan. Två av de angripna samt gärningsmannen avlider genast, och ett tredje offer avlider av sina skador 4 december på sjukhus.

• 23 april 2016: En boende på ett LSS-boende i centrala Göteborg mördar en 30-årig granne med en mängd knivhugg. Den mördade var mörkhyad. Gärningsmannen har uttryckt främlingsfientliga åsikter.

• 4 juni 2016: En 33-årig man, aktiv i högerextrema Soldiers of Odin, döms för bland annat mord, misshandel och narkotikabrott till livstids fängelse. Han överföll och misshandlade brutalt en kvinna han var bekant med, i hennes hem. Kvinnan avlider senare av skadorna.

• 18 juni 2016: En 62-årig transsexuell person mördas. 6 av de 11 åtalade deltog i NMR:s 1 maj-demonstration i Borlänge 2016. Tre av männen döms senare till mellan 12 och 17 års fängelse för mordet.

The Clowns Of War Arguing In Hell, muralmålning av José Clemente Orozco (Guadalajara, Mexiko 1944)

De så kallade bombattentaten i Göteborg är ett exempel på en nyligen inträffad nazistattack som kunde ha fått ödesdigra konsekvenser. I november 2016 smäller en bomb utanför vänsterlokalen Syndikalistiskt forum. I januari 2017 briserar ytterligare en bomb utanför en flyktingförläggning i Frölunda, då en man skadas mycket allvarligt, med splitterskador och båda benen avsprängda som följd. Senare i januari 2017 finner man en tredje bomb invid ett mellanboende för nyanlända flyktingar på Lilleby camping i Torslanda. Bomben var skarp och tidsinställd, men har av oförklarlig anledning inte exploderat. Denna bomb får betraktas som ett till synes misslyckat dåd. Alla tre bomber har bedömts kunna döda, och dåden kan komma att rubriceras om till en utredning om terrorbrott.

Två män (tidigare tre, men en har släppts) sitter fortsatt häktade för bombattentaten i Göteborg. De häktade har alla kopplingar till nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR). De marscherade så sent som i november i en stor demonstration arrangerad av NMR i Stockholm.

Huruvida dessa 38 mord alla är högerextremt politiskt motiverade vill vi på Motargument låta vara osagt. Däremot är det ställt utom allt rimligt tvivel att alla mördarna och de häktade misstänkta för bombattentaten i Göteborg är människor som är, eller har varit, aktiva i våldsbejakande nationalistiska rörelser. I de flesta fallen går det med enkelhet att finna homofobiska, rasistiska och nazistiska motiv. I något fall rör det sig om mord på politiska meningsmotståndare och antirasister.

Vi på Motargument vill poängtera att vi ser lika allvarligt på all extremism, oavsett om den är politiskt eller religiöst motiverad. All extremism är av ondo, och när den antar en våldsbejakande form blir den som allra farligast. Som konsekventa antirasister, demokrater och humanister gör vi klokt i att fördöma all extremism.

Källor:

BRÅ, Säpo, Polisen, Expo, QX, DN, Expressen och Aftonbladet. Speciellt tack till Aktuelltfokus.se för deras research.

Sverigedemokraterna och kulturarvet

Sverigedemokraterna är kanske det parti som pratar högst och oftast om det svenska kulturarvet. För många framstår detta som relativt harmlöst – varför skulle det vara problematiskt med folkdans i förorterna eller skapandet av en kulturarvsfond?  Det finns dock skäl att vidare belysa Sverigedemokraternas kultur- och kulturarvspolitik och att skärskåda de ideologiska fundament på vilka den vilar. Kulturarvspolitik är just politik och måste sättas i en kontext och ses mot det specifika partiets ideologiska grundvalar (det är till exempel ingen slump att Socialdemokraterna vill prioritera det industriella kulturarvet).

Ett bra exempel på sådan aktsamhet är sprungen ur den akademiska profession som kanske tydligast berörs av kulturarvspolitiken; arkeologin. I sin artikel ’A Spectre is haunting Swedish archaeology – the spectre of politics’ (2011) uppmanar Anders Gustafsson och Håkan Karlsson de yrkesutövare som berörs av kulturarvspolitiken att inte okritiskt välkomna Sverigedemokraternas löften om höjda anslag. De gör det för att de ser den ideologiskt drivna motivationen bakom Sverigedemokraternas vurm för kulturarvspolitiken och vilka konsekvenser ett naivt välkomnande från Sveriges kulturarvsarbetare kan få. Denna vaksamhet är viktig och något som det behövs mer av.

Kultur är det nya ”ras”

Sverigedemokraternas beskrivning av sin politik följer en gemensam utveckling hos många nationalistiska partier där fokus skiftat från en betoning av ras och etnicitet till kultur. Sverigedemokraterna medger till och med, enligt devisen att det är bättre att förekomma än att förekommas, att den nationella kulturen förändras över tid. Något som är okej bara förändringen skedde för längesedan. Det är en halvmesyr till analytisk eftergift som endast visar på att inte ens SD kan blunda helt inför att forskningen kring samhällen och kulturer utvecklats sedan Johann Gottfried Herders dagar.

Skrapar man lite på ytan blottläggs det faktum att hudfärg, hårfärg och efternamn alltjämt är av avgörande betydelse för huruvida en person ses som en del av folket och ’folkgemenskapen’. Detta blir särskilt tydligt om man riktar blicken mot annat än bara de mest välpolerade policydokumenten. Det är ett parti vars nuvarande ledare i början av sin politiska bana förmedlade slagord som ’Sverige åt svenskarna!’ och där andra absoluta förgrundsfigurer bland annat hävdat att judar och samer inte är svenskar. I Sverigedemokraternas idévärld förblir ett kategoriserande baserat på etnicitet till syvende och sist det som avgör om din svenskhet och lojalitet mot nationen ständigt kommer ifrågasättas eller inte. Kulturarvspolitiken är en förlängning av denna ideologiska kärna.

Blod och jord

Sverigedemokraterna skriver i sitt principprogram att ”I sin allra vidaste mening skulle den svenska kulturen kunna definieras som summan av allt som någonsin tänkts, skrivits, sagts, skapats eller gjorts av personer som tillhör den svenska nationen”. Kort sagt representerar kultur- och kulturarvspolitiken ännu ett område där SD söker definiera vilka som ingår i den svenska nationen och vilka som är en del av den mytomspunna ’folkgemenskapen’. Det är en typ av blod-och-jord-tänkande som av SD ses som nödvändigt för att ett samhälle ska kunna hålla samman. Det är viktigt att opponera sig mot dessa tankefigurer.

Arno Breker, ”Die Partei”

Det är fullt möjligt att fascineras av de umbäranden människor i Sverige har fått utstå genom århundraden (och att vilja bevara spåren av detta) utan att se gemensamma anor till 1600-talets bondesverige som en förutsättning för att kunna samexistera år 2017. Ett löjligt exempel skulle säkert många invända, och det är precis det som är poängen. Varje försök att konkretisera den palett av begrepp som Sverigedemokraterna använder sig av i relation till det svenska kulturarvet mynnar ut i absurda exempel. Var ska gränserna dras och hur ska en konkret och stringent politik kunna formuleras med idéer om en historiskt grundad ’folkgemenskap’ som utgångspunkt?

Blir en person några procent mer svensk för varje årtionde bakåt i tiden denne haft släkt boendes inom Sveriges gränser? Kanske ska andelen familjemedlemmar som utövar folkdans eller regelbundet besöker slottsruiner påverka hur svensk en person anses vara. Absurt var ordet.

Att vilja bevara medeltida kyrkor eller att levandegöra gamla seder är inte i sig problematiskt. Det går att intressera sig för det svenska kulturarvet utan att godta påståendet att nationen är en av naturen given, nästan mytisk, gemenskap som är en absolut förutsättning för att människor ska kunna samexistera och frodas.

Det svenska kulturarvet bör diskuteras och debatteras men på riksdagsnivå bör intresset för svensk historia ha passerat pojkrumsstadiet. Att problematisera och analysera är inte samma sak som att förneka att landet Sverige har en historia, inte heller är det att synonymt med att bestrida tanken om att det finns ett arv från det förflutna som av en mängd olika anledningar kan vara värt att bevara.

Men varje försök till analys av det som uppfattas som svenskt uppfattas av SD och dess anhängare som ett förnekande av detsamma. Det är inget annat än intellektuell lathet, ett reflexmässigt sätt att slippa konkretisera och sätta sina idéer om nationen och ’folket’ på prov.

I den bästa av världar representerar Sverigedemokraternas syn på kulturarvet en teoretisk och politisk återvändsgränd, men det mesta tyder på att det är mycket värre än så.

Den brottslige invandraren och rasistisk radikalisering

Den brottslige invandraren

Både den gamla SD-vänliga bloggen Politiskt Inkorrekt (2008-2011) och dess arvtagare och likaså SD-vänliga Avpixlat (2011-) har haft som den brottsliga invandraren som ett huvudtema. Kort efter att Politiskt Inkorrekt (PI) skapats så dök den av någon anledning upp för mig i mitt dagliga surfande. Jag hade vid det laget haft en nyfikenhet på brott och brottslingar sen en tid tillbaka, och jag hade även en nyfikenhet på extrema rörelser. Jag kollade regelbundet in de extremare forumen på flashback och jag kollade även in rena nazistsidor på nätet. Inte för att jag delade åsikterna, utan av nyfikenhet.

Kritiskt tänkande vs rasistisk propaganda

I efterhand inser jag att den nyfikenheten jag hade borde ha gått hand i hand med betydligt bättre kritiskt tänkande och ifrågasättande. Varje dag läste jag PI, ofta flera gånger varje dag, och det påverkade mig. Den brottsliga invandraren som var ständigt närvarande på PI var ”den andre”, den ”onde”. Den brottslige invandraren är den som inte har skapats av ”löjliga vänstermarxistiska förklaringar” som arbetslöshet, klass, brist på utbildning, brist på fadersgestalt, psykisk sjukdom osv. Nej, de är helt enkelt onda av naturen.

Som PI och andra rasistsidor vill ge sken av så handlar det inte om att det är enskilda brottslingar, utan att det ska ligga något brottsligt, något ont, hos invandrare som grupp. Hos MENA-folk (Folk från Mellanöstern och Nordafrika). Hos muslimer.  Hos romer. Och detta är jätteviktigt för rasistisk ideologi: Det ska handla om att det är fel på dessa grupper av människor. Muslimer som skär halsen av folk som Daesh gör, de är bara som muslimer är egentligen. De följer bara sin koran. Romer är brottslingar av naturen, de trivs egentligen i sin situation utanför samhället med att tigga och begå brott. Osv. Finns det laglydiga muslimer och romer så är de undantag till regeln. 

Den radikaliserade vita mannen

Jag radikaliserades. Det gick inte över en natt utan gradvis under en längre period mellan 2008-2010. Och det hände trots att jag är en intelligent person. Söndagen den 19:e september 2010 gick jag till min vallokal och röstade på det rasistiska partiet Sverigedemokraterna. Precis som PI ville, precis som de propagerat hårt för. I mitt huvud vid den tiden så stod jag upp mot islamism, mot hög importerad brottslighet, mot en invandring som jag inte trodde Sverige klarade av, mot ett mesigt etablissemang som inte var ärliga om samhällsproblemen. Jag var en person som ”insett sanningen” och som vågade rösta på ett hatat men egentligen missförstått parti. Jag gick mot strömmen. Jag var modig. Jag gillade inte allt hos SD, men jag tyckte ändå det var värt det, eftersom som PI övertygat mig om: SD är det enda partiet som tar dessa frågor på allvar. Hört det förr? Ja, det är tyvärr många som gått på samma sak som jag.

Få saker i mitt liv skäms jag för mer än det beslutet.

Min avradikalisering gick inte snabbt heller. Det var små steg som tillsammans blev stora steg. Jag pratade med SD-politiker och SD-väljare på sociala medier och märkte att de faktiskt inte är öppna för kritik! Jag hade den naiva tron att SD stod för att ifrågasätta etablissemanget, för sanningens skull. En slags kritiskt tänkande. Sanningen var det viktigaste. Men när jag på sociala medier ifrågasatte saker som bevisligen var fel så blev jag mött med aggressivitet, ignorering eller t o m blockering. Att SD även inkluderade klimatförnekare och kreationister höjde ytterligare en allvarlig varningsflagga för mig som ateist och väldigt vetenskapsintresserad.

Sketch of Breivik by LukePryke

Den största ögonöppnaren för mig skedde dock den 22:a juli 2011, bara 10 månader efter att SD kommit in i riksdagen. Då utförde den högerextrema terroristen Breivik terrorattackerna i Oslo och på Utöya. Högt uppsatta SD-politiker utgick direkt ifrån att det var ett islamistiskt terrordåd, förlöjligade begreppet islamofob och tyckte inte att man skulle tycka synd om muslimer. Sanningen visade sig vara helt annorlunda. SD-politiker har i ett självklart egenintresse påstått att Breivik inte har med dem att göra (Ett SD som öppet stöttar Breivik vore ett politiskt självmord). Efter att jag själv gått igenom vad Breivik stod för, att han t ex utförde dessa terrordåd för att skydda Norge mot ”vänstern” och muslimer, som är två av SD:s främsta fiender, så insåg jag att Breivik har bara agerat efter ungefär samma ideologi som SD står för. Det går inte att komma undan oavsett hur mycket SD-politiker än förnekar det.

Efter det ökade mitt ifrågasättande av SD-ideologi, tills den dag jag bestämde mig för att aldrig mer rösta på SD och att aktivt motarbeta dem genom demokratiska metoder. T ex genom att skriva denna krönika.

Den brottslige invandraren – nytt perspektiv

Så hur ser jag på den brottslige invandraren idag? Jag kan ha långa argumentationer om min syn på det, och det kanske blir ett ämne för en framtida krönika, men om jag ska försöka förklara det enkelt och kortfattat så skulle jag säga så här: Idag dömer jag individuella brottsliga invandrare, men jag begränsar alltid skulden till just den individen, aldrig folket som hen tillhör. Och jag dömer den brottsliga invandraren lika mycket som jag dömer den brottslige infödda svensken. Det är den enda logiskt konsekventa hållningen. Att döma alla muslimer för vad enskilda muslimer gör är rasism. Att döma alla romer för vad enskilda romer gör är rasism. Att döma alla invandrare för vad enskilda invandrare gör är rasism.

Man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad, och så länge jag själv som vit man inte vill bli dömd för terrordådet som den vita mannen Breivik gjorde, så ska inte heller jag döma ett helt folk efter vad individer ur det folket gör.

DET är sanningen.

/ ”Johan”

Gästskribent på Motargument, f d SD-väljare och idag aktiv antirasist.

Featured image by  Max Pixel

Myt: Ramadan flyttar på nationaldagsfirande

Alternativa media och islamofober gör en poäng just nu av beslutet att flyta nationaldagsfirandet i Jerusalem till maj, med hänsyn till muslimernas ramadan.

Att högtider firas på andra dagar än högtidsdagen är inget ovanligt. Varken nationellt eller internationellt. De flesta julfiranden i skolor brukar inte hållas den 24 december till exempel. Inte heller brukar luciatågen i skolorna ske den 13e om den 13e är en helg.

Att ambassader, företag och organisationer flyttar firanden är inget ovanligt heller. Tvärtom. Om vi pratar diplomatiska relationer mellan länder är det ÄNNU viktigare att respektera lokala händelser och sedvänjor. Alltså är det regel och inte undantag att högtider flyttas.

USA har t ex flyttat nationella högtidsdagar regelbundet i alla länder de kommer till om de kolliderar med nationella firanden på plats. 2015 flyttade man på 4th of July-firandet en månad, precis som Sverige gör i Jerusalem, pga ramadan.

Då det är ramadan håller inga ambassader brakfester. De skjuter man på eller så håller man låg profil och gör en mottagning utan mat och dricka. Eller så håller man nattliga firanden.

Om 4th of July infaller på en helg är det regel att lokala amerikanska ambassader flyttar firandet till en vardag. Detta sker delvis för att få dit dignitärer från värdlandet, men även med tanke på amerikanerna i landet. Tanken är att amerikanerna ska få ha ledigt på 4th of July, precis som i hemlandet. (Se ett exempel från 2013 här!)

Amerikanska och svenska ambassader stänger när det är eid-firande i muslimska länder. Arabiska länders ambassader stänger när det är julfirande i USA och Sverige. Julen definieras diplomatiskt sett som en officiell högtid i Iranska ambassader i kristna länder. Saudiarabien stänger sina ambassader då det är jul.

För några år sedan firade brittiska ambassaden i USA dagen då brittiska armen brände Washington D.C. år 1814. Ja, det kanske var mindre bra diplomatiskt sett, men datumet för firandet är intressant. Den 25e augusti. Varför denna dagen? Jo, för att den 24e var en söndag. Ambassaden var stängd.

Att ens komma på tanken att göra en sak av att ambassader flyttar dagar för firande är bisarrt. Det finns bara en enda anledning till att man gör en sak av detta nu: det är muslimer inblandade. Man gjorde samma i USA redan 2015. USA flyttade sitt nationaldagsfirande och islamofoberna skrek högt.

För att man ens ska kunna reagera på detta måste man vara djupt okunnig om hur det är att driva företag eller ambassad i andra länder. Är det ett tecken på avkristningen och islamiseringen av Sverige att vi inte firar juli skolorna den 24e december?

Vita rasifierade kvinnor – den samma men ändå den andra

Att vara svensk och vit är inte entydigt, att utforska och analysera utifrån olika sammanhang är därför ett måste. Rasifieringsprocesser skapar normativa diskurser kring vad man anser vara ”svenskt”. Samtidigt sker även en förståelse kring vilka utseenden, likaså vilka kroppar som räknas som svenska. Det handlar om en bild av svensken som blåögd och blond. Nedan kommer jag att återge och analysera hur Katarina Mattsson, Ruth Frankenberg och Raka Shome utifrån Katarina Mattsons text ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen” förhåller sig bland annat till begreppen vithet, vit femininitet samt vita kvinnors både-och-position i en rasifierad nation.

Vithet – en ”förgivettagen dimension i de internationella skönhetstävlingarnas  där ”universella”  skönhetsstandarder och kvinnlighetsideal, som genom sina kloner av unga, vita, smala, hälsosamma och förmodat heterosexuella medelklasskvinnor skapar en tydlig och explicit hegemonisk kropps- och femininitetsnorm”.

Den betydelse som utseendenormerna får, blir synligt när människors utseende inte infriar dessa förväntningar. Ett exempel på detta är genom frågor som ”varifrån kommer du?” eller ”var kommer du ifrån, egentligen?”.  Frågorna uttrycker en relation mellan vissa kroppar och utseenden samt det nationella territoriet, vilket formas kring en önskan –  en kollektiv sådan, att lokalisera människors ursprung från någon annan stans.

Vita kvinnor- en både/och position

Vita kvinnor har en högre ställning i förhållande till andra kvinnor men detta kan även gälla för vissa män i vissa sammanhang. En viktig fråga menar Katarina Mattsson (lektor i genusvetenskap) är att utifrån vita kvinnors både/och ställning i relation till privilegier, att de ibland är exkluderade och missgynnande, ibland inkluderade och gynnade. Det är alltså utifrån detta som vi måste förstå vita kvinnors rasifierade inkludering.

För att förstå denna både/och-ställning som kvinnor har menar Ruth Frankenberg (sociolog) att ”vita människor är rasifierade precis som män har kön”. Vithet ses som en identitet vilket formas och levs i samklang med andra identiteter – klass, kön, sexualitet, generation och etnicitet.

Rasifieringsprocesser ändrar förutsättningarna för genusrelationer, därför är det av viktigt att man ser på vithet som en ”diskurs för rasifierade privilegier”.  Med detta menar man att beroende på vilken hudfärg du anses ha (läs vit) tilldelas du exempelvis privilegier som i sin tur skapar olika förutsättningar i mötet med andra, som påverkar dessa i vardagen.

Vit femininitet

Raka Shome  (forskare i medie- och kommunikationsvetenskap) definierar ”vit femininitet” som en ideologisk konstruktion där vita kvinnors plats i den sociala ordningen naturaliseras, den sociala ordningen anses vara av ”naturlig” uppkomst och fungerar då som en måttstock.

Utifrån detta synsätt ser man på den ”vita kvinnan” som en retorisk figur som utifrån olika sammanhang fylls med innebörder och symbolik, detta för att uppnå naturaliserade effekter. Med detta menas att den ”vita kvinnan” med sina tillhörande egenskaper uppfattas som en naturligt uppstående figur som har en normerande effekt i förhållande till andra kroppar. Den vita kvinnokroppen fungerar som en central nod där ”rasifierade, könade och heteronormerande gränser dras, säkras och övervakas”. Vit femininitet är alltså könad men också en rasifierad position.

Positionen innebär en paradox, den vita kvinnan är underordnad som privilegierad, en insider som outsider i relation till en rasifierad nation. Man är ”den samma”, men även ”den andra”.

När vithet fungerar som en normerande måttstock sker det utifrån neutrala och universella begrepp. Exempel på detta är genom modernitet, skönhet, urbanitet och moderskap. I takt med detta formas även övriga positioner som får sitt värde i hierarkiska ordningar.

Precis som hegemonisk maskulinitet kan vithet fungera som en norm där positionen ofta är ouppnåelig.   Resonemanget handlar om ett socialt system där individer utifrån de positioner de antas inneha skapar effekter på hur man sedan exempelvis behandlas eller tilltalas.  Symboliken som kommer med vit hegemonisk femininitet levs sällan till punkt och pricka. Dock blir det ändå något som kvinnor måste förhålla sig till och förhandla kring.  Om man fokuserar på vithet som maktordning kan vit femininitet förstås som  ett resultat av historiskt samt geografiskt situerade processer där kroppar, sammanhang  och handlingar kodas i rasifierade termer.

Sammanfattningsvis, vita kvinnor har en både/och position, där de å ena sidan är inkluderade och innehar då en normerande effekt gentemot andra kvinnor (genom sitt utseende och sin kropp exempelvis), men även vissa män. Detta är en effekt av deras rasifierade och könade position.  Å andra sidan är de underordnade, exkluderade och missgynnande i förhållande till deras kön och rasifierade position – den hegemoniska maskuliniteten är här överordnad. Kvinnans position i en rasifierad nation är alltså en del av att identiteter formas och levs i samklang med andra identiteter – klass, kön, sexualitet, generation och etnicitet.  Vilka som anses vara ”svenskar” utifrån deras kroppar och utseenden bygger på normativa antaganden om hur en svensk ska se ut.

Källa: Katarina Mattsson, Genus och vithet i den intersektionella vändningen.

Sverigedemokraters känsla för samhällskunskap

Flyr de flesta flyktingar främst för att de vill ha bidrag eller skapa terroristceller? Flyr de för att sprida sin religion främst?  De frågorna finns på det nationella provet i samhällskunskap för niorna i år. Och givetvis reagerar Sverigedemokraterna mot det.

Som Nyheter Idag rapporterar.

Det har även uttryckts kraftiga reaktioner från politiskt håll. SD-ledamoten i riksdagen Josef Fransson skriver på Facebook att ”indoktrinering ska påbörjas i tid”.

En som går ännu längre i sin kritik är riksdagsledamoten Jeff Ahl (SD). Han menar att det borde vara ”straffbart” att formulera ett prov på det sättet.

Skolan är inte en arena för indoktrinering, skolan är till för att göra barn allmänbildade och för att de snarast möjligast ska ut i produktion! (Samt in i armén såklart)”, skriver han på Facebook…

Stackars små sverigedemokrater.

De tycks faktiskt tycks tro på allvar att när de ser en svartmuskig person från Mellanöstern så ser de en arbetsvägrande, bidragstagande, religiöst fanatisk terrorist som sätter på getter som hobby på sin fritid.

Eller varför försvarar de annars uttalandena?

”De flesta” är generaliseringar om en grupp. På svenska heter det rasism.

Lägg märke till att frågorna generaliserar. Man hade kunnat skriva samma sorts frågor om norrlänningar, finnar, judar, ungdomar, personer med funktionsvariationer eller män och kvinnor.

Exempel på andra falska uttalanden är ”män är våldtäktsbenägna”, ”de flesta kvinnor har lägre intelligens än män”, ”de flesta funktionshindrade fejkar bara och vill lura staten på pengar”, ”när kvinnor säger nej menar de ja”, ”de flesta skåningar är feta och lata”, ”judar äter bebisar och dricker deras blod” och ”de flesta ungdomar gillar att döda pensionärer”.

Skolan ska lära barn att se att generaliseringar av denna typen är fel.

Om människor tror att de flesta flyktingar flyr för att de vill leva på bidrag, sprida sin religion eller bygga terroristceller blir de rädda. Då kanske det slutar med att man tänker på SS-uniformer och iranska mullor när man ser en hijab eller en muslimsk man.

Ungefär så som många tyskar manipulerades att se en blodtörstig våldtäktsmän när de såg en jude på 30-talet. Eller som för 40-50 år sen när mängder av svenskar tänkte på en knivviftande, full, bastubadande slagskämpe när de såg en finne.

Att SD-riksdagsmännen i artikeln tycks försvara de okunniga generaliserande påståendena om flyktingar på provet säger mer om dem än prover. Negativa generaliseringar om flyktingar så som ”de flesta” är rasism.

PS

Nästa vecka protesterar SD mot påståendet att jorden är rund.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Nya brott?

I en artikel i GP skriver Thomas Gür om ”nya brott” som förekommer i samhället. Dessa brott är enligt Gür hedersförtryck, hedersvåld, våld mot räddningspersonal, klanbaserad kriminalitet, gruppbaserat sexuellt våld på offentlig plats mot flickor och kvinnor utförda av pojkar eller unga män. Gür anser att dessa brott är resultat av den ”omfattande invandringen” under de senaste åren och är ”artfrämmande för vårt samhälle”. Han menar på att Sverige genom invandringen ”fått brottstyper som antingen aldrig har förekommit i vårt land eller inte har varit synliga på kanske 800 år.”

En annan aspekt som förekommer i Gürs artikel är synen på traditioner. Gür menar att män och kvinnor i Sverige genom tiderna haft möjligheten att välja sina partners och uttrycka kärlek. Om det skriver Gür att ”generationer levt och fostrats i den allmänna acceptans av jämlika förhållanden mellan könen vilka gradvis etablerats sedan medeltiden och länkats till en kedja av företeelser som nattfrieri, logdanser, Stockholms-äktenskap, folkparksdanser, skoldanser och sambolagar”.

4813515048_e588b27923_bSlutligen anser Gür att dessa ”nya brott” också medför nya offer – invandrare, och att förnekandet av dessa brott har lett till främlingsfientlighet och rasism. Felet är bland annat att ”svenska politiska eliten” inte gjort tillräckligt, till exempel inte krävt högre straff för brott mot blåsljuspersonal. Med tanke på att det handlar om organiserat, personriktat och sexuellt våld som sker i samhället är det viktigt att det diskuteras. Till exempel begrepp som hedersbrott har varit omdiskuterat sedan 2000-talet. En fråga har varit om det bör kallas hedersbrott eller hedersvåld eller just brott och våld? Samtidigt är det vid brottsdiskussioner viktigt att använda sig av kunskap. Så hur pass stämmer det som Gür skrev om?

2010 skrev historikern Lena Lennerhed om att SD:s partiledare Jimmie Åkesson var okunnig. Åkesson ansåg att våldtäkter var ett ”närmast obefintligt fenomen i det svenska samhället” innan ”massinvandringen”. Lennerhed pekade på att även gruppvåldtäkter förekommit tidigare i historien på platser som Sverige utgör idag. Och att synen på våldtäkter är något som har förändrats med tiden. Under såväl 1600-, 1700- som 1800-talet sågs våldtäkt främst som ett brott mot samhällsordningen och kvinnans närmaste manliga släktingar som målsägande. Med andra ord handlade den äldre brottsligheten just om heder.

Hedersrelaterat våld var alltså en del av utvecklingen som ägde rum i Sverige (vars territorium, förvaltning, befolkningsstruktur förändrats hela tiden). Till exempel så var dueller män emellan vanliga 1600- och 1700-talsfenomen. Under 1800-talet förekom det att unga kvinnor begick självmord i samband med oönskade graviditeter. Hederskulturen i 1800-talets Sverige utvecklades med tiden. Den förändrades i riktning mot större rörelsefrihet och självbestämmande för kvinnan men samtidigt innebar normer baserade på stränga hedersuppfattningar.

Hederssynen rörande sexualitet levde kvar till första början av 1900-talet vilket visas i det samtida talesättet ”En fattig flicka har bara sin heder”. Just talesätt, folklore och samtida traditioner är inte i sig tillräckliga som ”bevis” för att beskriva hela verkligheten och ofta inte ens för att beskriva den generella verkligheten. Nationalromantiker, folklivsforskare och andra intellektuella gick runt på landsbygden i Europa under 1800-talet och samlade in information om människors beteende. Till exempel så skrev den serbiske filologen Vuk Karadzic i boken ”Crven ban”, ett samtida slangord för ”kuk”, om erotiska folkvisor. Det bevisar dock inte i sig att 1800-talets människor i västra Balkan var sexuellt frigjorda och likvärdiga.

När det kommer till klanbaserad brottslighet och våld mot blåljuspersonal är det mer komplext. Att en del individer som sedan 1970-talet flyttade till Sverige kom från samhällen med klanen och familjen som central enhet stämmer. Dock var även Norden för hundratals år sedan präglat av klanmentalitet. Klanmentalitet är något för staten och samhället att motverka och förändra men ingenting som enbart kan skyllas på invandringen. Globalt sett så finns olika organisationsformer hos människor och samhällen som förändras med tiden.

Inte heller är organiserat våld mot uniformerad personal något nytt i historien. Till exempel under tidiga 1900-talet förekom ofta organiserade attacker mot militärpersonal, främst mot officerare. Attackerna var utförda av arbetare som tillhörde mer extrema grupperingar inspirerade av extremare tolkningar av socialismen. ”Militärer” sågs som symbolen för förtrycket och som arbetarklassens fiender. När ”skotten i Ådalen” ägde rum 1931 och fem strejkande och demonstrerande arbetare sköts till döds så var Sverige politiskt ett mycket splittrat land.

I tider som upplevs som svåra, problematiska och krisaktiga finns tendensen hos människan att söka efter ett bättre förflutet, ha nostalgiska känslor och olika föreställningar om att det var bättre förr. Problemet är att nostalgi och syn på det förflutna ofta handlar om myter och romantiseringar som går emot fakta och historisk beskrivning av verkligheten.

pexels-photo-117504Gürs resonemang om kultur och traditioner är väldigt lik nationalistiska föreställningar. I sig är det felaktigt eftersom kulturen i stort inom ramen för samhället förändras med tiden. Kultur är ett av de mest omdiskuterade begreppen inom vetenskapen. Forskaren i nationalism Eric Hobsbawm menade i början av 90-talet på att det förekommer att traditioner ”uppfinns” för att fyllas på med myter och knytas till en påhittad kulturell kontinuitet.

Sverige är idag ett traditionellt samhälle eftersom samhället är rikt på traditioner och mångfaldigt eftersom det finns mängder av olika traditioner. Det svenska samhället är ett tryggt samhälle trots sina problem. En viktig politisk tradition är att kontinuerligt ändra synen på brottslighet genom ny kunskap och genom att använda nya åtgärder.

Det stämmer att det förekommer vissa typer av brott, utförda av både inrikes och utrikes födda individer, som inte har förekommit i högre utsträckning före 1990-talet. Att dessa brott är helt nya och att det var bättre förr i tiden stämmer däremot inte. Vill man ta kampen mot rasism och för brottsoffer är det därför viktigt att inte forma myter som att brottstyper är nya eller ”importerade”. Det är just kunskap om det förflutna som också behövs för att veta hur samhället ska hantera nutiden.

Referenser 

EJ. Hobsbawm/T. Ranger. The Invention of Tradition (Cambridge, Cambridge University Press,1992) s.263-308

Gustavsson, Bengt och Lyth, Einar. Försvar i Örebro län – 1900-talet (Del 3). (Kumla, Stiftelsen Nerikes regementen, 1993)

GP. ”Nya brott i Sverige”. Publiceringsdatum: 2017-04-18. Nedladdat: 2017-04-26. Webbplats: http://www.gp.se/ledare/g%C3%BCr-nya-brott-i-sverige-1.4233102

Johansson, Kenneth. Hedersmord: tusenår av hederkulturer. Publicerat: 2005-01-01. Nedladdat: 2017-05-05. Webbplats: http://portal.research.lu.se/ws/files/5759590/3615571.pdf

SVT. ”Jimmie Åkesson okunnig i svensk historia”. Publiceringsdatum: 2010-04-14. Nedladdat: 2017-04-26. Webbplats: https://www.svt.se/opinion/jimmie-akesson-okunnig-om-svensk-historia

%d bloggare gillar detta: