Dialekter på schemat

Sverigedemokraterna diskriminerar elever med ett annat modersmål än svenska genom att lägga ut ytterligare hinder för eleverna. Denna motion går dessutom stick i stäv med deras förslag om att alla i äldrevården ska förstå vad deras vårdare säger.


I en motion skriven av riksdagsledamot Runar Filper, Sverigedemokraterna, talar han sig varm för dialektundervisning i skolan. Detta samtidigt som SD vill ta bort hemspråksundervisningen. Motiveringen till att Filper skrivit motionen är att

”Flera språkforskare har sagt att det är bra för barns språkutveckling att få bevara sin dialekt och att barn borde få tala dialekt i skolan.” (Källa: Riksdagen)

Med andra ord använder han exakt samma motivering som används av alla som är för hemspråksundervisning.

På Sverigedemokraternas hemsida står att läsa att SD vill ta bort modersmålsundervisning och erbjuda den i form av förberedelseklasser som ska ligga utanför den ordinarie skolverksamheten och där eleverna sedan ska slussas in i den ordinarie svenskundervisningen.

Skolverket skriver följande om hemspråksundervisning:

”Modersmålet har stor betydelse för barns språk, identitets-, personlighets- och tankeutveckling. Ett välutvecklat modersmål ger bra förutsättningar att lära sig svenska, andra språk och andra ämnen.” (Källa: Skolverket)

 

Om barn med annat modersmål än svenska inte skulle få modersmålsundervisning försvårar man skolgången för dem. När man samtidigt vill införa lektioner med undervisning om dialekter gör man det mer komplicerat. Dialekt brukar ofta komma naturligt för barn då de i samspel med klasskamrater lär sig dialektal svenska.

Vidare ställer jag mig frågande till hur dialektundervisning ska gå ihop med att våra äldre inom äldrevården ska förstå sina vårdare, där exempelvis bred skånska kan vara direkt obegriplig för en äldre människa från Piteå. Detta samtidigt som SD säger sig vurma för nationalstaten Sverige med gemensam identitet. Här borde de istället förorda rikssvenskan för att på så vis skapa ett uniformt språk istället för att vurma för regionala dialektala olikheter.

Denna motion är ett sätt för Sverigedemokraterna att ta bort ett viktigt stöd för elever med ett annat modersmål än svenska och samtidigt sätta upp ytterligare hinder för elever som redan kämpar för att lära sig ett nytt språk. Det har varit vetenskapligt vederlagt sedan länge att elever med annat modersmål än svenska har stor hjälp av modersmålsundervisning och det är en mänsklig rättighet att få hjälp för att klara av att lära sig språket där man bor.

Genom att ta bort modersmålsundervisningen och ersätta den med dialektundervisning skapar man en väldigt ojämn hinderbana för elever med annat modersmål än svenska. Detta samtidigt som man missar målet med att människor inom äldrevården ska kunna förstå sina vårdare och då särskilt som människor flyttar runt i vårt avlånga land.


Referenser

Recension: Dokumentärserien The Innocence Files (Netflix)

The Innocence Files är en amerikansk dokumentärserie från 2020 i nio avsnitt. Temat är oskyldiga som döms till långa fängelsestraff för grova brott.

Serien är producerad i samarbete med The Innocent Project, en organisation som arbetar med att fria oskyldigt dömda. Svarta amerikaner är klart överrepresenterade när det gäller oskyldigt dömda för grova brott.

Genom serien får vi följa fyra fall från själva brottet, genom polisutredning, domstolsförhandling, och sen den långdragna och komplicerade rättsprocess som till slut leder till frikännande och upprättelse.

Vi får möta de oskyldigt dömda som berättar om sina erfarenheter och upplevelser, familj och vänner, journalister, olika representanter för rättsväsendet och inte minst medborgare som fungerat som jurymedlemmar. Det är många olika fascinerande, men också skrämmande berättelser och perspektiv som kommer till uttryck.  

The Innocence Files är en gripande och omskakande skildring av det amerikanska rättsväsendets avigsidor. Rasism går som en systematisk röd tråd genom alla led i processen. I synnerhet svarta amerikaner som är unga män och bor i fattiga områden löper hög risk att bli oskyldigt dömda. Rättvisa är i hög grad en klassfråga. Medan en fattig person som åtalas för brott får nöja sig med en ofta överarbetad offentlig försvarare med begränsade resurser, kan den som är rik hyra stjärnadvokaten med eget team av utredare och detektiver.  

En personlig reflektion är att serien så tydligt visar hur tillfälligheters spel och brister i rättssystemet riskerar att oskyldiga människor döms för grova brott. Att de drabbade sen får tillbringa hela sina liv i fängelse, är inte bara är en tragedi för individen, utan för hela familjer som får genomleva ett trauma utan slut. Temat är också högaktuellt i samband med hela frågan kring strukturell rasism och Black Lives Matter.

Religionsfrihet är inte ”frihet från religion”

Det finns röster i debatten som gör gällande att den grundlagsstiftade religionsfriheten innefattar såväl rätten att bekänna sig till vilken tro en så önskar, som rätten till ”frihet från religion”. Denna föreställning är baserad på en felaktig slutledning av ordet ”religionsfrihet”. Det påstås att vi enligt lag inte ska behöva se eller höra religiösa uttryck i offentligheten. Ingenstans i regeringsformen eller Europakonventionen (som båda reglerar begreppet religionsfrihet) finner vi stöd för att religionsfrihet innebär denna form av ”frihet från religion”.


Att Sverigedemokraternas Markus Wiechel och Lars Andersson i höstas kände sig manade att lägga en motion i ämnet understryker, förutom deras egen motsägelsefullhet, att religionsfrihet inte innefattar ”frihet från religion”.

Då människor talar om ”frihet från religion” åsyftas föreställningen att vi, enligt lag, inte ska behöva se eller höra religiösa uttryck i det offentliga rummet. Att vi är fria att inte tro, eller att inte pådyvlas en tro, är föreskrivet i lag.

Vi på Motargument har tidigare berört ämnet ett par gånger, och har fått till svar av förståsigpåare att vi har fel i detta. Nu ger Sverigedemokraterna oss rätt.

Om religionsfrihet också hade innefattat ”frihet från religion”, så hade denna motion varit överflödig. Dessutom är det så att Wiechel och Andersson (medvetet eller omedvetet) har missförstått religionsfriheten som den står skriven. De läser in något som inte finns, nämligen att religionsfriheten också innefattar ”frihet från religion”.

Religionsfrihetsgrundlagen har ändrats genom åren, mot bakgrund av att Sverige förmodligen är världens mest sekulära stat. Däremot kvarstår rätten till att bekänna sig till vilken tro en så önskar.

Ingenstans i grundlagen nämns ”frihet från religion”

I de paragrafer som återstår av religionsfrihetslagen läser vi följande (i sin helhet):

1 § Envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse.

2 § Det står envar fritt att för religiös gemenskap deltaga i sammankomst och sammansluta sig med andra.

3 § För offentlig gudstjänst gälle ej andra hinder än sådana som i allmänhet äro stadgade för sammankomst, till vilken allmänheten har tillträde.

4 § Ej må någon vara skyldig tillhöra trossamfund. Åtagande i strid mot denna bestämmelse vare utan verkan.

Med trossamfund förstås, förutom svenska kyrkan, sammanslutning för religiös verksamhet, vari ingår att anordna gudstjänst. (Källa: Riksdagen)

I motionen skriver Wiechel och Andersson att ”Oavsett religion, bör det betraktas för vad det är och alla människor ska få den självklara friheten från andra människors tro”. (Källa: Riksdagen)

SD är inte explicita, men det är tydligt vilken religion de syftar på

I motionen skriver Wiechel och Andersson inte specifikt att det är islam och muslimer de åsyftar, men att döma av vad de uttrycker är det just denna religion och denna grupp som de riktar in sig på. Formuleringar som ”särlagstiftning framförts i kombination med krav på specialanpassad kost inom den offentliga bespisningen”, ”könssegregerad simundervisning”, ”offensiv och återkommande propaganda för en viss religiös åskådning i högtalare” och ”inte vilja ta en kvinna i hand eller påstå att hon är oren är inte bara diskriminering utan en skymf mot alla kvinnor” illustrerar detta.

Religionsfriheten är absolut i svensk rätt men också i den internationella rätten. Detta i enlighet med såväl regeringsformen som artikel 18 i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen artikel 9.

Där inskränkningen är föreskriven i lag kan polisen neka allmänna tillstånd. Enligt Europakonventionen artikel 9 berör denna inskränkning inte religionsutövningen i sig:

”Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.” (Källa: Europakonventionen)

Föreställningen om att religionsfrihet också innefattar ”frihet från religion” i offentligheten är felaktig. SD:s motion bekräftar detta. Samtidigt som den bekräftar det, skrivs den som om det faktiskt står skrivet i religionsfrihetslagen att religionsfrihet också innefattar ”frihet från religion”.

SD:s ”elitflyktingar”

Sverigedemokraterna har, i väntan på att få igenom sin riktiga flyktingpolitik, lagt en motion om att Sverige ska sortera flyktingar utifrån deras kvalifikation, och möjligheter att ta sig in på arbetsmarknaden. Förslaget strider mot asylrätten samtidigt som det är ett stort svek mot de mest utsatta. Motionen om ”elitflyktingar” avslogs av såväl kammaren som utskottet.


SD har en nollvision på invandring, och pratar mycket om återvandring, s k repatriering, dvs att människor ska uppmuntras att återvända till sina hemländer. Då partiet inte har mandat att genomföra sin vision, skrev Markus Wiechel och Sara Gille i höstas en motion som inte kan ses som något annat än populism och signalpolitik.

I motionen skriver Wiechel och Gille att de flyktingar som Sverige bör ta emot ska vara kvalificerade, dvs att de enkelt ska kunna ta sig in på den svenska arbetsmarknaden.

Vi läser följande ur motionen, som fått namnet ”Hänsyn till kvalifikationer i samband med flyktingmottagande”:

”Det finns oändligt många flyktingar som idag vill få hjälp av FN att bosätta sig i andra länder och många av dessa innehar kvalifikationer, erfarenheter och utbildning som Sverige är i behov av. Då ett av de bästa sätten att bli en del av den svenska gemenskapen är att snabbt få in en fot på arbetsmarknaden kan man på detta sätt slå två flugor i en smäll genom att de flyktingar vars yrkeskompetens behövs i Sverige premieras i de fall då två i övrigt likvärdiga kandidater står emot varandra. Dessa har en större chans att bli en del av det svenska samhället än slumpvis utvalda personer som kanske har långt att gå för att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Personer som innehar kompetens vi saknar kan således få en snabbstart i Sverige där de lär känna personer inom samma yrkeskategori samtidigt som de har en ökad chans till naturlig samhällsorientering. Regeringen bör utreda möjligheten till detta.” (Källa: Riksdagen)

SD:s motion strider mot asylrätten och sviker de mest utsatta

Det SD inte verkar ha funderat över att detta rimmar dåligt med tidigare uttalande om att ”de som verkligen behöver hjälp kan inte komma till Sverige” och ”hjälp i närområdet”. Motionen föreslår en form av ”arbetskraftsinvandring” med förevändningen att det skulle röra sig om flyktingar. Wiechel och Gille sorterar människor utifrån ”kvalifikationer”, och de gör det för egen vinnings skull. Att de skulle bry sig nämnvärt om människorna i fråga är knappast troligt.

SD har en nollvision vad gäller invandring. De talar också varmt om återvandring. När partiet inte har möjlighet att genomföra sina visioner väljer man signalpolitik, och propagerar för att flyktingmottagningen ska styras av vad de anser är bra för Sverige. Att styras av egoism på bekostnad av människor som flyr för sina liv är ett agerande som är svårt att ställa sig bakom.

Vän av ordning undrar hur SD motiverar att den politiken skulle gagna de som är mest utsatta. Med en sådan politik lämnas de mest utsatta åt sitt öde. Dessutom strider förslaget mot asylrätten.

SD:s motion har avslagits. Sverige kommer således inte att sortera flyktingar mot bakgrund av utbildningsnivå. Sverige kommer att fortsätta behandla alla flyktingar på lika villkor.

Strukturell rasism och privilegier

Gästkrönika av Michael Williams

Att vara född till vit man är inget jag kan känna skam och skuld för. Jag har däremot anledning att skämmas om jag inte tar ansvar för min position i världen och undviker att agera utifrån denna förståelse. Mitt liv och mina möjligheter i livet är ett resultat av djupa orättvisor, där strukturell rasism nära på garanterar att jag får mer på andras bekostnad. Det innebär att jag som vit är privilegierad, och väldigt mycket mer privilegierad eftersom jag är en vit man.


Strukturell rasism innebär att vi lever i en ordning som definierar och separerar oss utifrån attribut som hudfärg. Det är ett system som bestämmer hur vi människor uppfattar varandra, fördelar makt i samhället och i mångt och mycket styr hur vi lever våra liv. Några delar inte den uppfattningen och argumenterar att strukturell rasism inte existerar, framför allt inte i Sverige. Den statistik som visar att strukturell rasism kraftigt begränsar många människors möjligheter och liv, avfärdas med ofta svepande argument relaterade till biologiska antaganden eller uppfattningar om att vi alla har samma förutsättningar att lyckas i livet, om vi bara lägger manken till.

Ofta är den strukturella rasismen osynlig för mig som vit. Min vita hudfärg ger mig en trygg tillhörighet och garanterar mig ett smörgåsbord av olika valmöjligheter i livet. Om jag inte aktivt tänker efter så kan jag tro att den tillvaro jag lever i också är  tillgänglig för alla andra på exakt lika villkor.

I Sverige är vi ju inte rasister och i vårt samhälle existerar inte rasism och i de fall rasism existerar så är det ett individuellt problem. Svenska värderingar, helt enkelt. Men är det egentligen så enkelt?

Hur kan den strukturella rasismen se ut?

När en människa nekas adekvat sjukvård med hänvisning till kulturell svimning, då ser jag strukturell rasism.

När en människa misstänks för snatteri utifrån hudfärg eller klädsel, då ser jag strukturell rasism.

När valdeltagandet är lågt i socialt utsatta bostadsområden, då ser jag strukturell rasism.

När politiker motsätter sig avidentifierade jobbansökningar i offentlig verksamhet, då ser jag strukturell rasism.

När polis eller ordningsvakter väljer att kontrollera en rasifierad människa i en grupp bestående av vita människor, då ser jag strukturell rasism.

När jag läser att det finns färre rasifierade akademiker på grund av att segregering och socioekonomiska faktorer begränsar chanserna till ett gott liv redan i grundskolan, då ser jag strukturell rasism.

Inget av ovanstående är något som drabbar mig som vit man. Jag är fri att röra mig utan rädsla i det offentliga rummet. Jag är fri att välja väg i livet utan att begränsas av hur min hud ser ut. Nu finns det förstås fler faktorer än att vara rasifierad som är diskriminerande. Några av dessa beskrivs i diskrimineringslagstiftningen. Det betyder att som vit kan alltså även jag drabbas av diskriminerande strukturer som begränsar mina möjligheter i livet, men jag är ändå alltid vit – och de privilegier det medför kan ingen ta ifrån mig.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Featured image attribution:
Tony Webster
Attribution-ShareAlike 2.0 Generic (CC BY-SA 2.0)

Bokrecension: No Platform

I sin bok No Platform: A History of Anti-Fascism, Universities and the Limits of Free Speech gör Evan Smith en historisk genomgång över hur taktiken “no platform” använts av studentgrupper på brittiska universitet som en metod för att försvåra för rasistiska och fascistiska idéer att uttryckas. Bokens mest värdefulla bidrag för den svenske läsaren är dock snarare hur den parallellt med detta lyckas beröra den samtida debatten om yttrandefrihet.


Boken, som släpptes på Routledge i början av april, samlar berättelsen om “no platform” i Storbritannien och hur denna taktik använts av studentorganisationer för att motarbeta radikal- och extremhögerns strävan att infiltrera brittiska universitet. Samtidigt målas en historia upp, där denna antifascistiska kamp löpt parallellt med en livlig diskussion om yttrandefriheten och hur “no platform” – enligt taktikens kritiker – sätter gränser för denna viktiga, demokratiska frihet.

Bokens framsida

Smith argumenterar i boken för att de till synes indignerade röster som lyfts om “no platform” som ett hot mot yttrandefriheten ofta är en reaktion från radikal- och extremhögern på hur ett ökat och synligt motstånd mot röster som sprider hat i form av bland annat rasism, misogyni, homofobi och transfobi faktiskt ger effekt. Det handlar alltså egentligen inte om att dessa aktörer är intresserade av att försvara en förment hotad yttrandefrihet i sig, utan om att de dels söker bevara en samhällsordning där dessa typer av yttranden (och de som yttrar dem) sällan ifrågasätts, och dels använder idéer om en absolut/extrem yttrandefrihet som ett slags vapen för att ohejdat kunna sprida radikal- och extremhögerns idéer om exempelvis ras, sexualitet och genus.

Men samtidigt som förstås även radikal- och extremhögern, liksom alla andra, har en grundläggande demokratisk rätt att ge uttryck för sina idéer och åsikter finns det ingen skyldighet för universiteten att faktiskt erbjuda någon detta utrymme, menar man och hänvisar till strategin som en slags förebyggande åtgärd.

Argument och motargument

Ett vanlig argument från kritikerna är att “no platform” (liksom besläktade strategier som “cancel culture” och “safe spaces”) utgör ett trubbigt och oprecist vapen som hotar det fria samtalet genom att slå urskillningslöst och godtyckligt mot vadhelst som råkar passera som en för kontroversiell åsikt eller ett för provokativt uttalande. Och som Smiths bok visar, finns det visst fog för denna kritik – det finns exempel på föredragshållare som stoppats, trots att de inte representerat någon av de åsikter som “no platform” avser stoppa.

Samtidigt är ett bärande syfte med “no platform” inte att slutgiltigt tysta någon. Det handlar snarare om att göra – i det här fallet – brittiska universitet till inkluderande miljöer där alla studenter, oavsett hudfärg, etnicitet, könsidentitet eller kön, ska kunna känna sig välkomnade och trygga. Och eftersom man hävdar att man, genom att tillåta röster som argumenterar mot denna inkluderingstanke, i förlängningen öppnar för exklusion av – och i värsta fall diskriminering och våld mot – dessa grupper finns en gråzon som är svår att bemästra. Och det är här det ibland kan gå fel.
“No platform” är ingen enkel eller självklar strategi. Ibland stoppas fel person från att föreläsa, ibland lyckas fel person slinka igenom nätet. Detta dilemma är ständigt närvarande och därför påpekar Smith hur varje beslut om att genomföra en “no platform”-aktion bör föregås av diskussion för att minska risken att just fel personer drabbas.

Det är också värt att påminna sig om att de som stoppas från att föreläsa som ett resultat av “no platform” (eller genom att sparkas från något uppdrag på, säg, TV4 efter att ha skrivit en osedvanligt explicit tweet om svarta människor) ofta ges alternativa plattformar i media, där de tillåts både ge sin syn på saken och sprida de åsikter de – enligt egen utsago – förhindrats att sprida. Detta kan ses som ett argument för att “no platform” faktiskt inte inskränker någons yttrandefrihet i praktiken, utan snarare ger dem ännu större möjligheter att nå ut med sina budskap – bara inte i en universitetsmiljö. Det är också viktigt att i en diskussion om detta påminna sig om att protester i sig är fullt legitima sätt att använda sin yttrandefrihet – säkerligen en självklarhet för de flesta, men en aspekt som ofta hamnar i skymundan bakom de känsloladdade påståendena om hur “no platform” är en yttrandefrihetsfientlig strategi och en påminnelse om att den absoluta yttrandefrihet som åberopas inte nödvändigtvis är tänkt att omfatta alla – sin absolutism till trots.

Yttrandefrihetsflagga
Yttrandefrihetsflagga, skapad av John Marcotte (Public Domain)

Ett annat argument som brukat lyftas mot “no platform” är att det generellt finns lagar som skyddar medborgarna och förhindrar olika former av hatpropaganda. I både teori och praktik sätter dessa lagar formella gränser för vad som är tillåtet och inte, vilket torde göra “no platform” och liknande strategier överflödiga (och, upprepar man, farligt godtyckliga). Dock bortser man då från att lagarna bara “kickar in” när skadan redan är skedd – ett brott kan ju i lagens ögon bara konstateras efter att det ägt rum.

En dylik juridifiering av frågan riskerar också att leda till ett tillstånd av det Gavan Titley kallar “the debatability of racism”: Den för det mesta fruktlösa och distraherande diskussionen om vad som på formell väg faktiskt konstituerar rasism eller fascism. The debatability of racism ser vi mängder av exempel på i den vardagliga debatten även här i Sverige, där representanter för radikal- och extremhögern – tillsammans med individer i gråzonen mot den “vanliga” konservativa högern – gång på gång söker förskjuta gränserna för det tillåtna genom att vända diskussionerna om vad som sades till diskussioner om huruvida det är exempelvis rasism eller inte (eller om ett visst riksdagsparti är fascistiskt eller inte). Kärnfrågan – budskapet – undviks skickligt.

Frihet under ansvar eller frihet utan ansvar?

Evan Smiths bok väcker också den till viss del filosofiska frågan om huruvida de vanliga principerna för yttrandefriheten verkligen bör gälla de, vars mål är att begränsa eller förneka delar av befolkningen grundläggande rättig- och friheter. Som filosofer som Karl Popper eller John Rawls frågar sig: Har ett tolerant samhälle verkligen råd att tolerera de intoleranta?

Strategin “No platform” kan inte i sig bekämpa rasism och hat, men den kan begränsa dess fysiska räckvidd. Omsatt till förhållanden online kan strategin innebära kampanjer för att få sociala medie-tjänster att stänga konton som sprider och underblåser hat. Det hindrar förstås inte enskilda individer från att fortsätta uttrycka sin rasism, misogyni eller homo- och transfobi via andra kanaler – deras frihet att yttra sig har alltså inte på något sätt inskränkts, men det sätter nödvändiga ramar för dessa yttranden. Det sätter dem i ett större, samhälleligt sammanhang och signalerar något om den illegitimitet vi kan och bör tillskriva de grupper som representerar dessa synsätt? Framförallt markerar det ett viktigt ställningstagande mot dessa uttryck, och solidaritet med en humanistisk människosyn som utgår från tanken om alla människors lika värde.

Bok: No Platform: A History of Anti-Fascism, Universities and the Limits of Free Speech
Författare: Evan Smith
Förlag: Routledge

SD:s migrationspolitik – essensen av främlingsfientlighet

Sverigedemokraterna (SD) har i dagarna presenterat en rad krav till Migrationskommittén. Dessa krav visar med all tydlighet SD:s i grunden  främlingsfientliga hållning när det gäller migrationsfrågor.


Migrationskommittén är en parlamentariskt sammansatt grupp där samtliga riksdagspartier ingår. Kommitténs uppdrag är att utarbeta grunderna för den framtida migrationspolitiken, inklusive asylpolitiken. Direktivet offentliggjordes i juni 20019. Uppdraget ska redovisas efter sommaren, senast 15 augusti 2020 (Dir. 2019:32

Direktivet har flera målsättningar, att migrationspolitiken ska

  • vara ”human, rättssäker och effektiv”.
  • säkerställa ”att individuella skyddsskäl beaktas vid ansökningar om asyl och att Sveriges internationella åtaganden respekteras, t.ex. de som följer av FN:s konvention angående flyktingars rättsliga ställning (Genèvekonventionen) och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).”
  • motsvara ”samhällets behov av att i god tid kunna planera för grundläggande samhällsservice till personer som bosätter sig i Sverige och att dessa individer ges goda förutsättningar att etablera sig i landet.”

I media rapporteras att det politiska spelet pågår för fullt. Riksdagspartierna förhandlar i syfte att nå en överenskommelse. Särskilt kniviga punkter handlar bl a om förslag på kvantitativa mål för asylpolitiken i form av maximalt antal asylsökande som kan tas emot på årsbasis och om hur man ska se på familjeåterförening.

SD:s krav visar på främlingsfientlighet

SD publicerade nyligen på partiets Facebooksida (25 juni) en rad egna krav riktade till Migrationskommittén. Bland kraven finner vi bland annat följande:

  • Permanent uppehållstillstånd ska tas bort
  • Anhöriginvandring ska begränsas till minsta möjliga nivå
  • Volymmål för asylinvandring ska vara noll
  • Grovt kriminella utlänningar ska alltid utvisas

Det första kravet är att permanent uppehållstillstånd ska avskaffas. Permanent uppehållstillstånd (eller att personen fyller kraven för detta) är enligt regelverket ett villkor för att svenskt medborgarskap, som kräver att personen bott och vistats i Sverige i minst 5 år. Personen ska också ha varit skötsam (inga anmärkningar hos Kronofogden, domar för brott eller anmärkning hos Säkerhetspolisen). För permanent uppehållsstånd finns en rad krav: folkbokförd i Sverige i minst två år, varaktig anställning, egen försörjning, nödvändiga licenser och tillstånd för professionella eller näringsidkare.

Att ta bort permanenta uppehållstillstånd som SD föreslår, innebär att ytterst få personer i framtiden kan bli svenska medborgare. Oavsett hur länge de vistats i landet, varit skötsamma, haft egen försörjning som anställd eller genom att driva företag, så kan de inte bli svenska medborgare. För individen skapar detta naturligtvis en stor osäkerhet och för samhället innebär det att Sverige går miste om många goda krafter i form av värdefull arbetskraft, kompetens och erfarenhet.  Här strider SD:s krav mot Kommittédirektivets mål om skapa ”goda förutsättningar” för människor som kommer till Sverige att kunna  ”etablera sig i landet”.

Det andra kravet är att anhöriginvandring ska begränsas. Idag är enligt gällande regler anhöriginvandring begränsad till make, maka, sambo och barn under 18 år. Det är oklart vad SD menar med begränsning till ”minsta möjliga ”. Som regelverket ser ut nu kan familjer förenas, makar, föräldrar och barn. Andra familjemedlemmar eller anhöriga har inte rätt till invandring. Menar SD, utan att uttrycka saken i klartext, att familjeåterförening avskaffas helt? Kravet strider i så fall mot kommittédirektivets första mål: att migrationspolitiken ska vara ”human”. Dessutom strider SD:s krav sannolikt också mot FN:s Barnkonvention som blev lag i Sverige 1 januari 2020. Barnkonventionen säger att ”barnens bästa ska beaktas vid alla beslut som berör barn”. (https://unicef.se/barnkonventionen)

SD:s tredje krav är att asylinvandringen ska vara noll. Detta krav står i strid med kommittédirektivets andra mål, nämligen att asylrätten ska säkerställas så att Sverige följer sina internationella åtaganden i enlighet med FN;s konvention om flyktingars rättigheter och Europakonventionens krav på människors grundläggande friheter.

SD:s fjärde krav innebär att ”grovt” kriminella alltid ska utvisas. Regeringen har nyligen tillsatt en kommitté för att utreda skärpta regler för utvisning på grund av brott (30 april 2020).  Frågan är rättsligt snårig av flera skäl, bl a på grund av EU medlemskap och den fria rörligheten inom unionen. Den berör också frågan om statslösa personer (Regeringen Dnr 2020:44).

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att SD:s krav riktade till Migrationskommittén strider mot direktivets samtliga målsättningar, mot Barnkonventionen och det tillgodoser inte EU:s lagstiftning.

En ytterligare observation är själva språkbruket där SD genomgående talar om ”utlänningar”. Den främlingsfientliga agendan står klar.

Man tänker sig att migrationspolitiken hanterar en rågång mellan ”utlänningar” och ”svenskar” där kraven bortser helt från direktivet syfte och mål. Därmed kan kraven inte ses som annat än populistisk plakatpolitik. SD har lång väg att gå för att utgöra seriöst bidrag till framtida ”hållbar” migrationspolitik.

Medlemsminskning i SD

SD:s påståenden om antal medlemmar granskas av Motargument. Partiet har fortfarande i dag, i skrivande stund kvar sina gamla skryttexter på sin webbsida med : ”Vi växer så det knakar” och:  ”Vi växer snabbare än någonsin och är på god väg att bli Sveriges största parti.”

För kalenderåret 2019 ska partierna ha skickat in anmälan till Kammarkollegiet med samtliga uppgifter om partibidrag och partistöd senast den första juli 2020. Redan idag går det att läsa några partiers redovisning. Motargument upptäckte att intäkterna som SD får från medlemsavgifterna har minskat från 2018 till 2019.

Enligt deras egen redovisning fick partiet SD in 6 875 650 kronor från sina medlemmar i medlemsavgifter för hela kalenderår 2018. (Notera att det var ett valår)

För år 2019 har SD fått in 6 744 201 kronor i medlemsavgifter.

Ett tapp på ungefär 131 000 kronor på ett år kan verka vara marginell skillnad, men för partiet som ständigt hävdat de haft konstant medgång och tillväxt så kan detta vara en extra detalj som bidrar till de varningsklockor om allt fler avgående och uteslutna kommunpolitiker runtom i hela landet och det som de kraftigt sjunkande opinionssiffrorna visat sedan november 2019.

SD har ett medlemskap, som kostar 200:- per medlem per år. Och de har också i många år haft ett ”livstidsmedlemskap” för en fast engångssumma. Den var tidigare på 1 500:- per medlem, numera har den höjts till 2 000:- i en engångskostnad för att bli medlem i resten av sitt liv. (Motargument misstänker att man trots det kan ansöka om att gå ur partiet)

Ett missnöjesparti som i mer än ett halvår haft sjunkande popularitet, allt färre sympatisörer och förtroendevalda, de tappar nu även medlemmar. Det går dåligt för SD, som har stor procentandel ”missnöjesväljare”.

Väljare som röstat för att ”röra om i grytan” eller i protest mot sittande regering eller ”sjuklövern” är lättrörliga. Är de inte nöjda med sitt förra val, så kan de bli soffliggare, röstskolkare eller tänka sig att flytta sin röst till något annat alternativ. Så skedde med Ny Demokrati och Svenskarnas Parti – och Motargument minns deras spektakulära och snabba splittring.

Källor:

Partiinsyn 2018

Partiinsyn 2019

SD.se/blimedlem

Opinionsmätningar: val.digital

Bokrecension: Tystnadens torn

Tystnadens torn är en spännande och stundtals skrämmande roman om livet som journalist och människorättskämpe. Romanen är Mina och Magnus Dennerts litterära debut och baseras på deras egna erfarenheter som journalister och grundare av rörelsen Jag är här, som står upp mot näthat på sociala medier.


Sociala medier och ett ständigt uppdaterat nyhetsflöde är vardag för de flesta av oss idag. Det är en otrolig tillgång till kunskap och kontakt med nya som gamla bekantskaper. Det är möjligt att lätt hitta både likasinnade såväl som meningsmotståndare. I en demokratisk värld är detta naturligtvis inget hinder, utan en källa till utveckling. Stora bekymmer uppstår dock när delar av befolkningen gömmer sig bakom skärmarna och, mer eller mindre anonymt, uttrycker hat, hot och förakt mot andra, enskilda eller grupper av människor. Ännu värre blir det när hatarna hittar varandra och bildar en gemenskap där hatet hyllas.

Det finns ett antal grupper som är särskilt utsatta för hatarna, som kvinnor, invandrare, eller, som i Tystnadens torn, journalister och människorättskämpar. Tystnadens torn skildrar hur hatet och hoten påverkar den drabbades hela liv.

 

Boken cirkulerar kring huvudpersonen Roya Zand och är en fängslande berättelse om hur hon utsätts och hur hennes liv förändras när hoten inte längre stannar vid ord. Roya är journalist och känd för att ha grundat en rörelse på internet för mänskliga rättigheter. I boken får vi följa Roya och hennes kamp för en jämställd värld, trots att hon drabbas av verkställda hot och stora sorger.

Ett kapitel dröjer sig kvar särskilt länge hos mig. Kapitlet beskriver det råa beteende som avhumanisering leder till, hur mäns maktmissbruk kan ta sig extrema former. En ensam och utsatt kvinna förnedras och utnyttjas brutalt av en grupp män. Trots att det är fiktion, känns händelsen obehagligt verklig.

Den jobbiga verkligheten till trots, handlar inte Tystnadens torn enbart om hat, hot och våld. Royas liv pågår och vi får följa hur hon, parallellt med kampen, kämpar för att vara en bra mamma till sin dotter och hur hon hanterar framgång och berömmelse. Vänskap, åtrå, såväl som rädsla, osäkerhet och avund beskrivs ingående och målande. 

Royas liv är i fokus i hela romanen, men vi får även följa den andra sidan av hoten, nämligen hatarna. De verkar vara samlade och strukturerade. Bilden av den ensamme, utstötte mannen som gärningsman är förbi. I boken beskrivs hur hatarna nätverkar och grupperar sig, hur de planerar och arbetar för att få igenom en långsiktig destruktiv agenda.

Tystnadens torn handlar om personer som riskerar allt för demokratin, som kämpar mot hatet med livet som insats. Boken ger uttryck för samtidens stora motstånd mot människors lika värde och hur hatet tillåts bli allt grövre och mer frekvent. Det är en välskriven, spännande, men framför allt viktig roman som Mina och Magnus debuterar med. Jag hoppas att Mina och Magnus fortsätter sin skönlitterära resa och ser fram emot ytterligare romaner från paret!


Titel: ”Tystnadens torn”
Författare: Mina och Magnus Dennert
Förlag: Piratförlaget

Featured image: Foto av Jonatan Fernström.

Rasism mot svarta vanligare i Sverige än EU-genomsnittet

Rasism mot svarta kallas också afrofobi.

Vi lever med föreställningen att Sverige är ett av världens minst rasistiska länder.

En studie genomförd av FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) genomförd 2017 och publicerad 2018 visar att det fortfarande är en lång väg att gå, även i Sverige, vad gäller rasism, diskriminering, hat och hot gentemot svarta.

Rapporten visar att rasismen mot svarta i Sverige är mer utbredd än EU-snittet. (EU-28 är EU:s 28 medlemsländer)

Dubbelklicka för större bild.

I rapporten läser vi bl a följande:

  • 41% av svarta i Sverige svarar att de har blivit rasistiskt trakasserade under den senaste 5-årsperioden (Genomsnittet för EU-28 ligger på 30%)
  • 7% av svarta i Sverige svarar att de har utsatts för rasistiskt motiverat våld under den senaste 5-årsperioden (Genomsnittet för EU-28 är 5%)
  • 26% av svarta i Sverige svarar att en familjemedlem eller vän har utsatts för rasistiska förolämpningar under de senaste 12 månaderna (Genomsnittet för EU-28 är 20%)
  • 13% av svarta i Sverige svarar att en familjemedlem eller vän har utsatts för rasistiskt motiverat våld under de senaste 12 månaderna (Genomsnittet för EU-28 är 7%)
  • 60% av svarta i Sverige svarar att de utsattes för s k ”rasprofilering” senaste gången de stoppades av polis (Genomsnittet för EU-28 är 44%)
  • 38%, respektive 51%, av svarta i Sverige svarar att de känt sig diskriminerade mot bakgrund av sin hudfärg senaste 12 månaderna, respektive senaste 5-årsperioden (Genomsnittet för EU-28 är 24% respektive 39%)

För den som vill ta del av hela rapporten går den att finna här:

FRA: Being Black in the EU/Second European Union Minorities
and Discrimination Survey (2018)

%d bloggare gillar detta: