Inför det senaste svenska valet såg vi ett tydligt mönster: nyhetsrapportering om brott, sociala problem och otrygghet kom allt oftare att kopplas till människors bakgrund. Genom rasifiering och kulturifiering skapades en berättelse där minoriteter, särskilt muslimer och människor med invandrarbakgrund, gång på gång placerades i centrum för negativa nyheter.

---

Det handlade inte bara om vad som rapporterades, utan hur.

Enskilda händelser lyftes fram som representativa för hela grupper.

Brott blev inte bara brott, de blev uttryck för “kultur”, “ursprung” eller “misslyckad integration”. Samtidigt osynliggjordes majoritetssamhällets roll i olika sociala problem.

Resultatet blev en kraftfull förenkling där komplexa samhällsfrågor reducerades till en fråga om “dom andra”.

Syftet med denna typ av rapportering, och hur den utnyttjades politiskt, var tydligt: att få människor att associera minoriteter med negativ information.

När samma koppling upprepas tillräckligt ofta sker något psykologiskt:
Minoriteter börjar automatiskt förknippas med kriminalitet eller otrygghet, enskilda fall uppfattas som typiska, negativa stereotyper känns som “sunt förnuft” snarare än konstruktioner.

Genom att spela på rädsla och oro kunde politiska aktörer förstärka ett “vi och dom”-tänkande.

I denna berättelse blev minoriteter inte individer utan samhällshot och problem.

Det är svårt att bortse från att detta var en framgångsrik metod. Opinionsläget förändrades, och frågor om migration, kriminalitet och “ordning och reda” kom att dominera valdebatten.

Politiska krafter som drev en hårdare linje i migrationspolitiken stärkte sina positioner.

Att koppla känsloladdade nyheter till specifika grupper visade sig vara ett effektivt sätt att påverka väljare. När människor upplever rädsla söker de enkla lösningar och det är just sådana lösningar som erbjöds.

Efter valet har samma politiska intressen gått vidare från retorik till konkret politik. Flera lagförslag har lagts fram under senare tid, i syfte att göra det lättare att utvisa personer med invandrarbakgrund.

Ett av de mest bisarra exemplen är det nya vandelskravet. Regeringen vill att uppehållstillstånd ska kunna nekas eller återkallas på grund av “brister i levnadssätt”, begreppet omfattar inte bara brott, utan även exempelvis skulder, bidragsfusk eller andra former av misskötsamhet. Syftet är uttryckligen att skapa större möjligheter att avlägsna personer ur landet. Särskilt kontroversiellt, diskriminerande och rasistiskt är att lagen föreslås få retroaktiv effekt vilket innebär att tidigare beteenden ska kunna vägas in vid beslut om utvisning. Förslaget kan därmed påverka människor som redan lever i Sverige sedan länge.

Parallellt med detta föreslås också skärpta regler för utvisning vid brott, där fler brott ska leda till utvisning och kraven sänks, samt att det finns möjligheter att återkalla permanenta uppehållstillstånd.

Tillsammans innebär detta ett tydligt skifte från att skydda människors grundläggande rättigheter att stanna, till att aktivt öka möjligheterna att utvisa.

Det är en politik som bygger på rasistiska föreställningar.

Här blir kopplingen mellan tidigare strategier och den politik regeringen bedriver nu tydlig. Den bild av minoriteter som byggdes upp genom selektiv och vinklad rapportering, där vissa grupper framställdes som problematiska, kriminella eller “misskötsamma”, återkommer nu i lagstiftningen.

När lagar formuleras kring begrepp som “bristande vandel”, som kan inkludera allt från brott till sociala eller ekonomiska problem, speglar det samma logik, dvs att vissa människor ses som mindre önskvärda och lättare kan göras av med.

Det vi ser är inte isolerade fenomen, utan en sammanhängande utveckling. Nyhetsrapportering som kopplar minoriteter till problem, politisk exploatering av dessa associationer, en förändrad opinion och lagförslag som institutionaliserar samma synsätt.

När berättelser om “dom andra” får forma både opinion och lagstiftning, Vad händer då med något av det mest svenska man kan tänka sig, principen om likhet inför lagen?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.