Höger-populist-vindar? [del 3]

I Motarguments lilla artikel-serie om opinionsstödet för högerpopulism och euro-skeptiska grupperingar i Norden och i Sverige, så tar vi en kort utblick i några utvalda länder i nordvästra Europa.

Btw17afdTyskland: Alternative für Deutschland/AfD ligger just nu i en stigande trend upp mot cirka 14,5%. En enstaka gallup indikerar stöd till AfD som är marginellt högre än SPD/Socialdemokraterna. Men partiet som grundades i april 2013 och hittills haft sitt största stöd i sydöstra delen av östra Tyskland, runtom staden Dresden – påminner en aning om våra Sverigedemokrater – vilka har hittills haft störst väljarstöd främst i de sydligaste landskapen av Sverige.

Storbritannien: United Kingdom Independence Party/UKIP fick i senaste ”General Election” i juni 2017 cirka 1,9% och ligger just nu vintern 2017/2018 på genomsnittligt opinionsstöd om cirka 4%. I EU-parlamentsvalet 2014 fick UKIP 27,5% av rösterna. (Observera att endast cirka 35,6% av alla röstberättigade gick och lade sin röst i det valet)

Nederländerna: Partij Voor de Vrijheid/PPV ligger i gallupundersökningarna under det senaste halvåret stadigt under 13,7%. Deras storhetstid förefaller ha varit 2009-2010 med ca 17% i EU-parlamentsvalet och 15,45% i deras representantshus-val, då de kom in som stödparti i en minoritetskoalition.

Belgien: Vlaams Belang/VB är största euro-fientliga och populistiska gruppen i Belgiens norra halva – Flandern. Vlaams Belang åtnjuter mellan 6,4% – 10,4% i galluparna under de senaste 6 månaderna. År 2004 fick de 930.000 röster i EU-parlamentsvalet och lite mer än 981.000 röster i lokala flamländska parlamentsvalet vilket då motsvarade 24,2% och betydde att de blev största parti med 32 mandat av de totalt 124 ledamöterna.

I södra halvan av Belgien – Vallonien – finns Partie Populaire/PP vilka för en marginell och tynande verksamhet, utan större inflytande under 4,5% i senaste halvårets opinionsundersökningar.

Källor:
https://en.wikipedia.org/wiki/Opinion_polling_for_the_next_United_Kingdom_general_election

https://en.wikipedia.org/wiki/Opinion_polling_for_the_next_Dutch_general_election

https://en.wikipedia.org/wiki/Opinion_polling_for_the_next_Belgian_federal_election

https://en.wikipedia.org/wiki/Opinion_polling_for_the_next_German_federal_election

och respektive partis egna informationssidor och wikipedia-artiklarna om dem.

Högerpopulist-vindar? [Del 2]

Med anledning av att våra tre närmsta grannländers högerpopulistiska och euroskeptiska partiers stöd fallit kraftigt kan man inte längre prata om ”kraftiga högervindar”. Vi kan se att de åsikterna fallit kraftigt tillbaka.

FAKTA:

SD fick 12,86% i riksdagsvalet 2014.
SD fick 801 178 röster i riksdagsvalet 2014,
581 475 röster i kommunvalen 2014,
561 611 röster i landstingsvalen 2014.

Den trenden syns även i svenska opinionsundersökningar. Sverigedemokraterna har INTE längre medvind.

Ett genomsnittligt hopräknat stöd för SD i de 6 största opinionsinstituten, januari/februari 2018, indikerar att SD skulle kunna få röster från ungefär 15,97% av väljarna. SD skulle rent teoretiskt kunna få fler antal röster än i senaste riksdagsvalet, det stämmer. Men i SCB:s senaste Partisympatiundersökning där man frågar vilket parti som väljarna främst sympatiserar med, eller anser sig stå närmast. Den siffran är enligt SCB endast 11,9% av alla röstberättigade, till skillnad från de 14,8% som i samma undersökning uppger att de skulle rösta på SD om det hade varit riksdagsval den dagen de tillfrågades. (inkluderar man SCB:s ”PSU” i SD:s ”poll-of-polls-genomsnitt” = 15,8%)

Sverigedemokraterna har länge haft ambition att bilda regering, eller vinna makt i någon framtida regering. Med tanke på att nästa valdag snart är här, förefaller de inte kunna bli det största partiet eller ens det andra största under överskådlig framtid.

SD har inte haft positiv vind i opinionen sedan hösten 2015, de rapporterar inte längre om stigande antal medlemmar. De brottas ständigt med ett enormt stort antal avhopp, politiska vildar, uteslutningar och tomma stolar i hela landet.

(Anledningen att Sentio inte är med i genomsnittsuträkningen är att i deras senaste undersökning var det cirka 30% ”osäkra väljare”. De har trovärdighetsproblem med att inte ha tillräckligt statistiskt säkerställt urval.)

Källor:

Wikipedia: Historiska valresultat för Sverigedemokraterna

Opinionssammanställning inför kommande val i Sverige

KantarSifo februari 2018 (16,2%)

Skop februari 2018 (15,5%)

Demoskop februari 2018 (15,4%)

Inizio februari 2018 (15,6%)

Ipsos januari 2018 (16%)

Novus februari 2018 (17,1%)

SCB Partisympatiundersökning (PSU) (14,8% skulle rösta på SD, 11,9% säger sig sympatisera främst med SD)

Valmyndigheten: Resultat i Kommunvalen 2014 och i Landstingsvalen 2014

Myt: Vår svenska kultur och identitet försvinner

Frågor om svensk identitet och kultur utgör ofta ett slagträ i debatten om invandring och integration. Rädsla för den svenska identiteten och kulturens avveckling har varit på tapeten länge.

Såhär i valårets första skede är det hög tid att bringa klarhet i den eventuella hotbilden.

I ovan nämnda debatt beskrivs ofta svensk identitet och kultur som något konstant och statiskt. Något som sett likadant ut under lång tid men som nu hotas av något nytt. Detta nya hot beskrivs som influenser från andra kulturer, främst genom invandring.

Låt oss börja med den första föreställningen, idén om att kultur är något statiskt och enhetligt. Svensk identitet och kultur har alltid påverkats och formats genom influenser från andra länder och kulturer. Vi behöver inte göra särskilt djupa historiska analyser för att se hur svenska högtider, konstnärer och övriga kulturutövare hämtat inspiration utanför Sveriges gränser.

För att ta ett exempel kan vi se hur bildkonstnärer som Ernst Josephson och Carl Larsson drev frågan om modernisering av synen på konst redan vid sekelskiftet. Josephson och Larsson är skaparna bakom några av våra svenska kulturskatter som ”Näcken”, ”Strömkarlen” och ”Frukost under stora björken”. De frustrerades över den traditionella syn på konst som genomsyrade det svenska utbildningsväsendet och reste ner till kontinenten för att inspireras av andra kulturer.

Vidare kan vi slå hål på föreställningen om att invandring skulle vara ett nytt fenomen. Den svenska befolkningen har alltid präglats och formats av både utvandring och invandring. Som exempel kan nämnas hansatyskar som kom till Sverige under medeltiden, romer som började invandra under 1500-talet, valloner som bjöds hit för att lära ut järnhantering i slutet av 1600-talet, Savolaxfinnar som under 1600-talet beviljades viss skattefrihet om de bosatte sig i urskogen, det som vi idag kallar för finnmarkerna. Under 1700-talet invandrade franska intellektuella, filosofer och konstnärer som satte sin prägel på kulturlivet, även judar kom under detta sekel. När vi sedan började bygga stenhus på 1800-talet bjöd vi hit italienare som var experter på stuckaturer som satte sin prägel på den svenska arkitekturen. Under samma period kom en hel del skottar som fick fart på bryggeriverksamheten i landet och därmed bidragit till det breda utbudet av öl vi avnjuter på pubar och restauranger runt om i landet.

Det var först vid slutet av 1960-talet som vi i Sverige införde en reglerad invandring där den som ville invandra till landet i princip behövde ha sitt uppehållstillstånd klart före inresan alternativt ansöka om asyl. Detta resulterade i att invandringen skedde mer stötvis, ofta till följd av kriser. Exempelvis i samband med militärkuppen i Chile 1973 och Jugoslaviens sammanbrott under början av 90-talet. Båda perioderna har varit av stor vikt för utveckling av den svenska industrin.

Sammantaget kan vi alltså konstatera att föreställningen om svensk identitet och kultur som något statiskt är direkt felaktig. Vår matkultur, arkitektur, bildkonst, musik och högtider ser ut som de gör på grund av influenser från andra håll. Vi kan också slå hål på föreställningen om att invandring skulle vara ett nytt fenomen. Sverige har alltid varit både ett invandrings- och utvandringsland och det är just de egenskaperna som har format det som idag är den svenska identiteten och kulturen.

Modern kolonialism

Ännu fortsätter västvärlden betrakta övriga klotet som sin buffertzon.

Världen utanför Europa har betraktats som en slags stödzon där vi kunnat hämta vad vi vill, annektera det vi önskar. Afrika är kanske värst härjat av västerlänningar, idag är det inte människor vi kidnappar utan naturresurser i form av t ex olja, guld, virke och till och med fisken i haven. Kvar finns enorma sår i naturen, korruption och konflikter.

Nu finns förslag om att använda områden utanför Europa även till asylmottagning och, i vissa förslag, också boende för de som beviljats asyl. Jag förstår inte hur en politiker av idag kan föreslå att avskaffa asylprövning vid det egna landets gräns, eller att föreslå att någon som beviljats asyl inte ska få vistas i det landet. Det strider mot FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna och europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, vilket man kan läsa mer om här.

Det skvallrar också om en otidsenlig syn på omvärlden – att vi västerlänningar fortfarande kan använda den helt efter eget behag och utan att ta i beaktande andra nationer och människor.

I dessa ”asylanläggningar” ska människor på flykt alltså befinna sig.  I väntan på att västerlänningarna bestämmer sig för vad de kan vara användbara till. Likt en enorm bemanningspool.

Är vi inte klara med att utnyttja och bestämma över människor vi anser vara tillhöriga ”dom andra”? Var vi inte klara med det efter kolonialismen? Eller efter andra världskriget?

Är vi verkligen där, att vi återigen slutat se människans oinskränkta egenvärde?

 

 

SD: ”Tack för allt, men nu är det dags att åka hem”

Det finns de som trodde att en åtstramning av asylmottagandet skulle få SD att nöjt lägga sig till ro. Andra varnade för att det bara skulle få dem att lägga i nästa växel. SD ser möjligheterna att nu växla upp och bli största parti vid riksdagsvalet 9 september.

I en intervju med TT påpekar Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson att Socialdemokraterna och Moderaterna skamlöst har ”snott” deras förslag inom migrations- och kriminalpolitiken.

SD aktualiserar frågan om återvandring

Åkesson menar att SD inte har något att vinna på att dra åt tumskruvarna och istället ska arbeta för att skapa trovärdighet. Det blir motsägelsefullt när SD nu ändå ser det politiska klimatet som en möjlighet att på allvar marknadsföra frågan om repatriering, dvs återvandring av flyktingar, som egentligen inte är något nytt i SD:s politik. I intervjun säger Åkesson bl a:

Jag tror inte ett dugg på att vi vinner något på att bli tuffare eller hårdare. Vi ska fortsätta agera blåslampa på de andra. Men att börja lägga mer eller mindre ogenomtänkta förslag för att nå medial effekt, det bygger vi inte trovärdighet på.

SD har ju redan en nollvision vad gäller asylmottagande och det är svårt att driva den frågan längre. Nästa steg blir då att se till att flyktingar bereds möjlighet att återvända hem. Åkesson utvecklar resonemanget om att repatrieringsfrågan är nästa stora strid i migrationspolitiken:

Vi ska tvinga fram de andra partierna på den banan, sade Åkesson och tillade att partiet har många förslag hur människor ska återvända till länder ”där de bör bo”.

Åkessons retorik i allmänhet, och det dräpande ”där de bör bo” i synnerhet, avslöjar på ett transparent och kärnfullt sätt hela SD:s grundideologi. De fyra orden utgör essensen i SD:s politiska utspel.

Hur ska de lyckas ”tvinga fram de andra partierna på den banan”?

I takt med att andra partier stramar åt flykting- och migrationspolitiken – om än av helt andra orsaker än Sverigedemokraterna – ser Åkesson en chans att på allvar driva frågan om repatriering. Tidigare har frågan ansetts så kontroversiell att man inte velat vara öppna med den. Men nu är det dags. Nu vågar man ta bladet från munnen.

Gammalt tankegods

För oss som följer den politiska debatten och ständigt synar de politiska partiernas positionering i flykting- och migrationsfrågor är detta utspel ingen nyhet. SD har, sedan partiets grundande för 30 år sedan, talat om att flyktingar och invandrare måste repatrieras.

Som flykting, eller ättling till flyktingar, ses du inte som fullvärdig svensk, trots att du kan vara född i Sverige, ha bidragit multum till Sverige och välfärden. Du ÄR, och förblir, en främling. Det förefaller oviktigt hur länge du har bott och verkat i landet, det som fäller avgörandet i sammanhanget är att du inte är etnisk svensk. Det är obehagligt att den politiska debatten, och åsikterna hos gemene man har förändrats så att man inte längre anser utspelet vara kontroversiellt.

Paula Bieler, SD:s starkaste kvinna och migrationspolitiska talesperson, pratar om att man vill se att Migrationsverket blir ett ”återvandringsverk”. Hon utvecklar resonemanget:

Utanförskapet är varken nytt eller en fråga om ekonomi och trösklar till arbetsmarknaden. Många som lever i vårt land identifierar sig inte med Sverige och vill inte heller leva här, utan längtar till det land de fortfarande kallar hemland. Både för deras skull och för vårt samhälles skull måste vi bättre på att erbjuda reella möjligheter för personer att återvända.

Det är återigen intressant att ställa sig frågan om hur SD kan vara säkra på sin sak (i detta fall att många flyktingar vill åka till hemlandet) utan några egentliga belägg. Jag har vid två tillfällen ställt frågan till Bieler på Twitter, men hon har valt att inte svara.

Vilka flyktingar ska svikas?

Ponera att SD tänker sig att invandrare, som en gång flytt från länder där det numera är tryggt och säkert att leva och bo, är de som borde vara föremål för repatriering. Ex-jugoslaver, finländare, iranier, ungrare, balter, latinamerikaner och judar har alla varit med och bidragit till välfärdssverige och till att vårt land alltjämt är ett av världens bästa länder att leva i.

Anser SD tiden vara mogen för att säga: ”Tack för den här tiden, men nu tycker vi att ni ska åka tillbaka dit där ni bör bo”? Vore det värdigt att man i så fall sviker dem man en gång tagit under sina vingar för att de så illa behövde det? Skulle faktumet att de har integrerats och kämpat för att stå på egna ben, inte längre betyda något? Dessa människor har etablerat sig genom att bygga ett liv med familj, arbete och umgänge i Sverige. Det känns i sammanhanget nödvändigt att påpeka att dessa människor, likt alla medborgare, fyller en viktig funktion som samhällsbärare och ingår i det svenska s k samhällskontraktet.

För det kan väl omöjligen vara så att SD anser Sydsudan, Irak, Afghanistan, Eritrea, Syrien eller Somalia vara ”säkra” länder mogna för att återta människor som en gång flytt landet av en anledning? Vän av ordning vill påminna om att dessa länder alltjämt är krigshärjade, att människor förföljs och förtrycks samt att de är presumtiva offer för terror och brott mot mänskliga rättigheter. Det är otydliga direktiv angående vilka det egentligen är som kan tänkas vara de som ska ”åka hem”. Det finns så många frågor som måste besvaras.

Frågor kräver svar

Då detta är ett taktiskt och politiskt utspel som kommer under ett valår anser jag att SD är skyldig väljarna att ge klara besked över hur man tänker sig finansiera repatrieringen, hur omfattade den ska vara och vilka flyktingar som inte är värdiga att stanna kvar i det Sverige som de varit en del av och byggt. Frågan är om vi får besked, eller om SD tänker att detta ”avslöjande” i all sin kontroversialitet är tillräckliga besked inför valet i höst. Dessa frågor kräver svar:

  • Vad innebär repatrieringen i praktiken?
  • Vem kommer att beröras av repatrieringen?
  • Vart ska människorna skickas?
  • När kommer repatrieringen att ske?
  • Hur ska kalaset finansieras?
  • Varför ska människor återvända till sina hemländer?

Jag är medveten om att det finns människor som, av olika anledningar, gärna återvänder till sina hemländer. Men dessa människor behöver inga påtryckningar, inga incitament. De flyttar ändå. De har möjligheter, resurser och förutsättningar. Att svepande peka ut flyktingar som föremål för repatriering bidrar enbart till polarisering. Det går inte att komma ifrån att förslaget kan komma att uppfattas som ett tvång, oavsett hur SD väljer – om de nu gör det – att svara på frågorna.

Vi ska vara på det klara med att det redan idag finns ett s k ”återetableringsstöd” (Förordning (2008:778) om återetableringsstöd för vissa utlänningar), vilket innebär att Migrationsverket har möjlighet att söka statligt bidrag åt människor som fått avslag på asylansökan och som självmant vill återvända (t ex efter att personen återkallat sin asylansökan) under förutsättning att det bedöms sannolikt att landet i fråga kommer att ta emot den som återvänder. Återetableringsstöd kan inte ges till människor som fått uppehållstillstånd eller svenskt medborgarskap.

Detta politiska utspel strax före ett riksdagsval kommer att skapa stark oro hos människor som är direkt berörda. Frågor som ”är det min tur nu?”, ”får jag stanna?” eller ”vad kommer att hända i hemlandet?” kommer att ställas. Utspelet får den ofrånkomliga konsekvensen av att människor, som bott, levt, verkat och till och med fötts i Sverige ändå pekas ut som främlingar. Vi vet ännu inte vad förslaget kommer att få för verkning om det blir verklighet, och människor har rätt att få veta.

Vi pratar om människor, och människors livsöde.

Detta är, för alla er som inte har förstått det innan, fundamentet i SD:s människosyn och politiska värv:

”Vi och dom”.

Svenskar och främlingar.

Etnicitet och ”nedärvd essens”.

Kristna och icke-kristna.

Tack och hej.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Politism: Nu börjar SD prata om ”återvandring”

SvD: Åkesson vill inte göra SD radikalare nu

Sveriges riksdag: Förordning (2008:778) om återetableringsstöd för vissa utlänningar

Högerpopulist-vindar i Norden?

Dansk Folkeparti i Danmark är enligt beskrivningarna på Wikipedia:nationalistiskt, konservativt, högerpopulistiskt, euroskeptiskt, socialkonservativt…

Sannfinländarna i Finland anses vara:Starkt EU-kritiska, Socialkonservativa, Nationalkonservativa, Högerpopulister…

Fremskrittspartiet i Norge beskrivs som:klassiskt liberalt, konservativt liberalt, högerpopulistiskt, euroskeptiskt…” ”…värdekonservativa och högerextrema drag…

Hur har det gått i politiska val för dessa partier i våra närmsta grannländer under de senaste tolv-tretton åren?

Dansk Folkeparti, Danmark
Folketinget, vänster spalt – EU, höger spalt

2007 13,9 % 2009 15,3 %
2011 12,3 %
2015 21,1 % 2014 26,6 %

Sannfinländarna, Finland
Riksdag, vänster spalt – Presidentval, höger spalt

2007 4,05 % 2006 3,43 %
2011 19,05 % 2012 9,4 %
2015 17,65 % 2018 6,9 %

Kommunval, vänster spalt – EU, höger spalt

2008 5,39 % 2009 9,79 %
2012 12,34 % 2014 12,87 %
2017 8,8 %

Fremskrittspartiet, Norge
Stortingsval, antal röster, procentandel

2009 22,9 %
2013 16,3 %
2017 15,2 %

Fylkestingsval, vänster – Kommunval, höger spalt

2007 18,5 % 2007 17,5 %
2011 11,8 % 2011 11,4 %
2015 10,3 % 2015 9,5 %

Hur går opinionen i gallupinstituten och ”Poll-of-polls” i respektive nordiskt land?

Dansk Folkepartis stöd rör sig en aning nedåt i år 2018, i ett område mellan 14 och 18%. (Deras hittills bästa period var 2014-2015, med stöd från 21% – 26% av väljarna.)

Sannfinländarna har sedan december 2015 rasat på grund av en intern splittring, har sedan pendlat mellan 6,1 och 10,4%. Deras ”avknoppade” sektion ”Sininen tulevaisuus”/”Blue Reform” har fallande stöd till området mellan 1,5 och 2,7%. (Sannfinländarnas hittills bästa period var 2011, med stöd från 19% av väljarna.)

Fremskrittspartiet i Norge har i 2018 sjunkit ned till ett spann mellan cirka 12 – 13,6%. (Deras hittills bästa period var 2005-2009, med stöd från över 22% av väljarna.)

UPPDATERAD februari 2018, med anledning av norska stortingsvalet och finska presidentvalet.

Källor:
Wikipedia: Historiska valresultat: Dansk Folkeparti
Wikipedia: Opinion inför nästa danska val

Yle.fi: Valresultat Finland 2017
Valmyndigheten i Finland: kommunalvalsresultat
Wikipedia: Valresultat: Sannfinländarna
Wikipedia: Opinion inför nästa finska parlamentsval

NRK: Valresultat
Wikipedia: Valresultat: Fremskrittspartiet
Poll of polls.no: Tidigare resultat: Fylkestingval
Poll of polls.no: Opinionen Norge
Poll of polls, Valresultat Norge Stortinget, 2017
Wikipedia Opinion inför nästa norska parlamentsval

”Ras” – att synliggöra ett normsystem

Det finns absolut ingen som helst poäng eller vetenskapligt stöd  idag för att dela in mänskligheten i olika ”raser”, den vetenskapliga rasismen är förkastad.  Faktiskt är det så att man sett att det är större variation inom en så kallad ”ras” än mellan ”raser”. Detta menar bland andra antropologen Thomas Hylland Eriksen. Däremot hindrar inte detta människor från att tänka i sådana termer, det vill säga att man har en föreställning om att olika ”raser” existerar.  Dessutom är det så att idag pratar man inte enbart om en form av rasism utan om rasismer.

I Sverige talar vi  sällan om ”ras”, varken som begrepp eller kategori. Inte heller diskuteras ”ras” i det offentliga eller i det privata. Däremot används begreppen etnicitet och till viss del kultur och religion flitigt. Begreppen har nästan kommit att ersätta och i praktiken innefatta ”ras”.

När det inte talas om ”ras” blir det också svårare att komma till bukt med olika former av samhällsproblem. Här syftar man på olika  typer av problem som vi ser i samhället – segregation, vardagsrasism och diskriminering. Den inställningen som finns till ”ras” idag i Sverige är vad man kallar ”färgblindhet” enligt Tobias Hübinette. Den ”åberopas med vad man kan kalla utopiskt argument, att utseendet inte spelar någon roll, eller åtminstone inte ska spela någon roll”.

Ras – att synliggöra ett normsystem

I ”Om ras och vithet i ett samtida Sverige” resonerar man kring rasbegreppet  utifrån att man vill synliggöra betydelsen av, men också dess påverkan och effekter i samhället. Man ser alltså inte på rasbegreppet som

en essensialistisk och biologisk – medicinsk kategori som på något sätt skulle vara fast, evig eller medfödd.

Om man osynliggör raskategorins betydelse och hur den inverkar på icke-vita samt vita, leder det i sin tur till att vi inte har förmågan att förstå grupper eller individers inkludering och exkludering utifrån ”ras” i olika sammanhang i Sverige.

Ras definieras här som  ett sätt att dela in människor utifrån visuella och fysiska markörer som går tillbaka till kolonialismen och det ’vetenskapliga’ rastänkandets tid som kopplar vissa kroppar till vissa regioner och kontinenter, och ibland också förser dem med vissa egenskaper och läggningar.

När man väljer att tala om vithet och ”ras” kan man på en och samma gång synliggöra ett normsystem. Normsystemet reglerar i sin tur relationerna mellan olika ”raser”, och vithet skapas som den privilegierade och överordnade positionen. Detta kan jämföras med hur maskulinitet skapar en överordnad position gentemot femininitet. På samma sätt som det också finns olika former av maskuliniteter finns det också olika vitheter, där andra är mer dominerande än andra – hegemoniska vitheter kallas det.

Den som räknas som ”vit” eller ej är beroende av tid som plats. Med detta menas att det är skillnad på om du räknas som vit i Sverige, Guatemala eller i Grekland. Utifrån samma logik blir vissa kroppar rasifierade i Sverige men inte i andra länder. Gränsdragningen och uppdelningen mellan vita och olika grupper samt minoriteter av icke-vita ser olika ut beroende på sammanhang.

Att vita eller icke-vita skulle utgöra en homogen grupp är inte riktigt. Individer likt grupper är inte enbart vita eller icke-vita. De härbärgerar även andra identifikationer och positioner. De ingår i många andra sammanhang och kategorier, samtidigt som det är vita och icke-vita.  Raskategorin står aldrig ensam, den ställs alltid i relation till andra kategorier, det vill säga kön, sexualitet, klass, plats, generation, nationalitet osv.

Olika former av vithet

Det finns också olika former av vithet, likaså olika typer av heteronormer – historiskt som geografiskt. Därför är den svenska vitheten inte som den amerikanska vitheten.  Vithet kan också vara en närvarande norm i länder och i sammanhang där vita inte ens är av majoritet. Detta visar sig bland annat genom den popularitet man kan se gällande vita skönhets- och kroppsideal i icke- västerländska länder och bland icke-vita minoriteter.

Den svenska vithetens exklusivitet visar sig också genom att majoritetssvenskar som är kortväxta eller har mörkt hår kan bli rasifierade. De misstas för att vara ”invandrare” och får frågor som ”var kommer du ifrån” eller varför en ser så osvensk ut.  Det ljusa, blonda och ”nordiska” utseendet har också kommit att bli ett globalt skönhetsideal.

Finländare som tidigare varit rasifierade, precis som öst- och sydeuropéer har kommit att blivit mer och mer inkluderade i svenskheten, vilket har att göra med deras vita kroppar. Detta innebär att gränserna för den vita svenskheten är dels föränderliga, dels skapar utrymme för att vara förhandlingsbara.

 

Myt: Den nedärvda essensen

En uråldrig myt är att en kategori av människor skulle ha en nedärvd essens. Att det skulle existera någon slags gudagiven inneboende ariskhet, judiskhet, svenskhet, tyskhet eller dylik ”gruppitet”. Denna myt är inte förenlig med vetenskaplig kunskap om hur världen faktiskt fungerar, men däremot har den djup förankring i religiös fundamentalism och i den lära om ”idévärlden” som för cirka två och ett halvt millennier sedan lanserades av den djupt antidemokratiskt sinnade filosofen Platon. I dagens samhälle företräds myten om den nedärvda essensen av partiet Sverigdemokraterna. I sitt principprogram använder partiet denna myt som grundsten för sin människosyn.

Den verklighet vi faktiskt lever i fungerar på ett helt annat sätt än hur romaner och andra sagor fungerar. I romanen existerar alla karaktärer utifrån författarens tankar. En romanfigur vilken börjar som en enkel idé med en eller ett par kategorier växer i bästa fall till en karaktär som blir lite mer nyanserad och kanske även får en bakgrundshistoria. I verkligheten finns det istället alltid en enormt komplex bakgrundshistoria, och denna kommer först. Varje vuxen människa har en uppväxt och två genetiska föräldrar, vilka i sin tur har varsin uppväxt och två genetiska föräldrar vardera. Kategorierna är något som vi hittar på för att sortera oss själva och varandra, snarare än att vara grunden för vår existens som om vi hade varit romanfigurer. I sin bok ”Så gick det till: Bevisen för evolutionen” förklarar biologen Richard Dawkins att många har svårt att förstå evolutionen därför att de tror att djurarter existerar i naturen: I själva verket så existerar i naturen endast enskilda unika djur, medan djurarter är något som vi människor hittar på för att få överblick över dessa djur. Samma princip gäller även alla andra kategoriseringar: Gränser mellan olika nationer, kulturer och etniciteter är något socialt konstruerat, alltså något som vi människor har hittat på.

01Evolution-des-wissens

Att det skulle finnas olika människoraser vilka skulle ha olika ”essens” torde vara kärnan i den blodsmystik som präglade Nazityskland, och även i den pseudovetenskapliga rasbiologi som användes för att rättfärdiga denna blodsmystik. Frågan torde sålunda vara tämligen känslig rent politiskt. När Sverigedemokraterna som grund för sin människosyn fastslår att olika grupper av människor har olika nedärvda essenser så lägger de sig vinn om att linda in budskapet. De klämmer in påståendet om olika grupper skulle ha olika nedärvda essenser mellan två mycket mer lättsmälta påståenden: å ena sidan en idé om universell mänsklig essens, och å andra sidan en idé om unik individuell essens. Och när de sedan försöker framställa dessa nedärvda essenser som något vetenskapligt så handlar det exempel de utgår från försiktigtvis från idén om mänsklig essens. Idén att det även skulle vara en vetenskaplig sanning att olika kategorier av människor skulle ha olika ”nedärvda essenser” följer med på köpet: Det framgår tydligt av resonemanget, men formulerat på ett sådant sätt att de upprätthåller ett minimum av ”plausible deniability” att avfärda kritik med:

Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen. Någon komplett förteckning över vad som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer kanske heller aldrig att få. Till hjälp med att skapa en grovkornig bild kan vi dock ta den moderna vetenskapen och den mänskliga historien. Om det till exempel är så att en viss företeelse i olika varianter förekommit i nästan alla mänskliga samhällen i nästan alla tider, så menar vi att det är rimligt att anta att den på något sätt är kopplad till den mänskliga essensen.
/Sverigedemokraternas principprogram från 2011, sid 8

En enskild människa har sitt eget sätt att vara och fungera, och oavsett om vi kallar det för ”identitet” eller ”essens” eller något annat så är det självupplevt och därför värt att respektera i egenskap av individens rätt att definiera sig själv och bestämma över sig själv. Om vi i högre grad än nödvändigt förvägrar individen dessa rättigheter så beter vi oss oetiskt och riskerar att åsamka personen i fråga stor skada. Idén att en kategori av människor skulle ha något särskilt sätt att vara och fungera, det är däremot en överförenkling även i de fall då det inte slår över i ren pseudovetenskap/mytbildning. För att en kategorisering skall kunna hållas enhetlig måste de individer som ingår i den undertryckas, de som upprätthåller denna enighet måste pressa/tvinga var och en att begränsa sig till vad som passar in i stereotypen för den kategori som hen blivit insorterad i. Idén om att inte undertrycka en individs ”essens” och idén om att ”inte undertrycka” en kategoris ”essens” är sålunda inte bara två olika idéer, utan de utgör dessutom varandras motsats.

Invandrare diskrimineras i alla led i rättsprocessen

Invandrare, eller människor med invandrarbakgrund, anmäls oftare, och döms hårdare, än resten av befolkningen. Detta är en orsak till varför invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken.

Vi på Motargument har tidigare gått igenom s k riskfaktorer och icke-riskfaktorer för att hamna i kriminalitet. Det finns en viktig faktor till att beakta då man talar om invandrares överrepresentation i brottsstatistiken.

Den strukturella diskrimineringen

Invandrare diskrimineras i tre led av rättsprocessen:

  1. Polisens operativa verksamhet
  2. Brottsutredande processen
  3. Dömande processen

Det finns forskning som visar på att invandrare, och framförallt utomeuropeiska invandrare, i högre grad anmäls för brott och dessutom döms hårdare än resten av befolkningen. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, menar att den dokumenterade särbehandlingen inte har sin bakgrund i medveten diskriminering.

Diskriminering i polisens operativa verksamhet

Han menar däremot att det finns fördomar och också ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Det finns också belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta resurser specifikt mot områden där man får utdelning, dvs i den operativa verksamheten. Dessa områden är de omtalade utanförskapsområdena (felaktigt ofta kallade ”no go-zoner”) där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. I Brottsförebyggande rådets rapport (BRÅ 2008:4) kan vi läsa

hur stereotyper om kriminalitet bland olika grupper i befolkningen kan påverka polisens arbete på ett sätt som leder till att personer med minoritetsbakgrund diskrimineras.

Det finns omfattande svensk polisforskning som visar att det förekommer grov rasistisk retorik i den informella kommunikationen poliser emellan. Denna typ av rasism inom poliskåren är inte unik för Sverige. Det finns belägg (BRÅ 2008:4) för att polisen fattar förhastade beslut som baserar sig på otillräcklig inhämtning av information för att kunna göra en korrekt bedömning av en brottssituation. Vi har tidigare på Motargument redogjort för fenomenet Etnisk profilering. vilket innebär att polisen vid kontroller i högre utsträckning väljer att kontrollera människor med minoritetsbakgrund.

Den oundvikliga följden av detta blir att etniska svenskar, i större utsträckning än invandrare, undkommer anmälningar och förundersökningar, vilket i sin tur innebär att fler invandrare döms. Invandrare misstänks oftare, och man innehar oftare rollen som brottsoffer. Diesen utvecklar sitt resonemang:

Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen

Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering

Diskriminering i den brottsutredande processen

Forskarrapporten Likhet inför lagen (med underrubriken ”Undermedveten strukturell diskriminering av etniska minoriteter”) är resultatet av en studie där flera tusen fall ingår. Resultatet visar att invandrare, eller människor med invandrarbakgrund, oftare anmäls för brott. I rapporten kan vi också få till oss att invandrare utreds mer ingående och också under längre tid, dvs man utsätts för diskriminering i utredningsprocessen.

Det har bedrivits socialpsykologisk, juridisk och kriminologisk forskning som ger bevis för att invandrare, i jämförelse med övrig befolkning,  häktas i högre grad, under en längre tid och på lösare grunder än etniska svenskar (BRÅ 2008:4, s. 32-33). Språkskillnader och stereotyper är viktiga faktorer till att invandrare diskrimineras i utredningsprocessen. Människor med sämre språkkunskaper (det kan handla om att personen stakar sig, inte finner ord, språkliga fel eller tveksamhet vid ordval) uppfattas som mindre trovärdiga. Detta blir inte minst tydligt i ”ord-mot-ord-situationer

Diskriminering i den dömande processen

Diskriminering i den dömande processen innebär att att invandrare åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än övrig befolkning. Även här är stereotyper och språkskillnader avgörande för diskriminering. Den muntliga framställningen av en brottshändelse spelar en stor roll i den dömande processen. Såväl brottsoffer som åtalade med bristande språkkunskaper riskerar således att missgynnas även i denna process. Intervjuer med åklagare och advokater skvallrar om att domstolsförhandlingar är betydligt svårare att genomföra där en, eller flera, part/er använder tolk. (SOU 2006:30)

Det finns internationell forskning som bekräftar att människor med minoritetsbakgrund löper större risk att dömas till fängelse än människor från majoritetsbefolkningen. (BRÅ 2008:4, s. 36)

Så innan vi drar de klassiska, svepande och generaliserande argumenten om varför invandrare i högre utsträckning sägs begå brott, måste vi vara medvetna om alla parametrar kring varför statistiken visar att invandrare är överrepresenterade. Allt är inte så enkelt som det kan förefalla vid första anblicken.

Vi måste vara kritiska, forskande och lägga ner att använda oss av kardinalfelet kollektiv skuldbeläggning. Förfarandet polariserar samhället, och skapar allt större klyftor mellan människor. Föreställningen om vi och dom är något vi, till varje pris, måste undvika.

Källa:

SvD: Invandrare döms hårdare i rätten

Likhet inför lagen?

BRÅ: Diskriminering i rättsprocessen (2008:4)

Lästips:

Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?

Utomeuropéer döms hårdare

Danmarks socialdemokrater vill överge Flyktingkonventionen

Sydsvenskan rapporterar att danska Socialdemokraterne vill skärpa möjligheterna till att få asyl i landet. Enligt förslaget ska det inte gå att söka asyl vid gränsen eller vid landets största asylmottagning, Center Sandholm. Partiet vill i stället att asylsökande skickas till ett tredje land, exempelvis i Nordafrika, där mottagningscentrum ska upprättas och som ska skötas av danskar. Där ska personerna som sökt asyl vistas under tiden deras ansökan behandlas. Men de flyktingar som beviljas asyl i det nya systemet ska heller inte få komma till Danmark. De ska i stället skickas till ett av FN:s flyktingläger, enligt förslaget.

Socialdemokraternes partiledare Mette Frederiksen säger till DR Nyheter att de föreslagna lagändringarna är ”mer humana” än Danmarks nuvarande asyllagstiftning.

Danmark har ratificerat Förenta Nationernas Flyktingkonvention och dess tilläggsprotokoll.

Av artikel 40 i Flyktingkonventionen framgår att:

”Stat må vid undertecknande eller ratifikation av konventionen eller vid anslutning till densamma förklara, att denna skall utsträckas att gälla för alla de områden för vilkas internationella förbindelser staten i fråga är ansvarig, eller till ett eller flera av dem. Förklaringen blir verkande,
då konventionen träder i kraft för sagda stat.”

Det medför att Danmark har förpliktigat sig att pröva asylansökningar på danskt territorium.

Artikel 4 ger en flykting rätt att utöva sin religion inom asyllandets territorium. Något som Danmark inte kan garantera om flyktingen förpassas utanför danskt territorium.

Artikel 5 förbjuder asyllandet att tillämpa konventionen på ett sätt som ger flyktingen sämre rättigheter enligt konventionen. Det blir inte möjligt om Danmark skickar asylsökande till ett annat lands territorium.

Artikel 6 ger flyktingen rätt att så långt som möjligt försättas i samma situation som om vederbörande inte vore flykting. Något som inte är möjligt om flyktingen förvisas från danskt territorium till ett flyktingläger.

Artikel 7 ger flyktingar rätt att inom senast tre års vistelse i asyllandet vistas där under samma förutsättningar som utlänningar i allmänhet. Något som inte är möjligt om den asylsökande skickas från Danmark till ett läger i annat land.

Artikel  13 ger flyktingen rätt till samma rätt till ägande av fast och lös egendom och hyreskontrakt som utlänningar i allmänhet. Det omöjliggörs om Danmark skulle skicka asylsökande till läger i andra länder. Artikel 15 ger en flykting rätt till föreningsfrihet i asyllandet, vilket inte blir möjligt om Danmark förvisar asylsökande beviljar asyl och tvångsbosätter flyktingen till läger i ett annat land.

Artikel 16 ger flyktingar rätt till full tillgång till nationella domstolar inom asyllandet, vilket blir omöjligt om Danmark förpassar flyktingar till ett läger i ett annat land.

Artikel 17 flyktingar rätten till ”den förmånligaste behandling” av rätten till avlönad anställning inom asyllandet. Det blir inte möjligt för flyktingar att ta anställning i Danmark och Danmark förbjuder flyktingar att vistas i Danmark, utan istället förpassar dem till läger i ett annat land.

Artikel 18-19 ger flyktingar rätt till fri näringsverksamhet och fri yrkesutövning som motsvarar utlänningar i övrigt. Det blir inte möjligt om Danmark förvisar flyktingar till läger i andra länder.

Artikel 21 ger flyktingar rätt till ”så förmånlig behandling som möjligt” avseende tillgång till bostäder och på ett sätt som inte får vara sämre än för utlänningar i övrigt. Det blir inte möjligt om Danmark förvisar flyktingar till läger i andra länder.

Artikel 24-25 ger flyktingar rätt till samma arbetsrättsliga skydd och stöd av asyllandets förvaltningsmyndigheter som asyllandets egna medborgare. Det blir inte möjligt om Danmark förvisar flyktingar till läger i andra länder.

Artikel 26 ger flyktingar rätt att visas och röra sig fritt inom asyllandet, inklusive rätten att välja bostadsort och enbart med de begränsningar som gäller utlänningar i övrigt som vistas lagligt i asyllandet. Det blir inte möjligt om Danmark förvisar utlänningar till läger i andra länder. 

Partiledningen i det danska socialdemokratiska partiet kanske inte inser vad det innebär när ett land ratificerar en FN-konvention och det kan inte uteslutas att partiledningen inte heller är närmare bekant med FN:s Flyktingkonvention.

Partiledningen har inte föreslagit att Danmark skall frånträda eller ignorera FN-konventionen. Det är något som inget land hittills har gjort och om ett land försöker, måste det enligt artikel 38 i Flyktingkonventionen underkastas en prövning av Internationella domstolen. FN:s medlemmar av vilka Danmark är ett, riskerar att vid systematiska brott mot sina konventionsförpliktelser att i förlängningen bli föremål för FN-sanktioner.

En ratifikation av Flyktingkonventionen är därutöver ett av flera krav för att ett land skall beviljas och behålla sitt EU-medlemskap.

De danska Socialdemokraternas förslag skulle därutöver och parallellt bryta mot ett flertal artiklar i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Efterföljande av den konventionen är ett krav för medlemskap i Europeiska rådet och medlemskap i Europeiska rådet är ett krav för bibehållet EU-medlemskap.

Därutöver utgör förslaget om det realiseras i dansk lagstiftning ett flagrant åsidosättande av bland annat EU:s Asylprocedurdirektiv, familjeåterföreningsdirektiv och skyddsgrundsdirektiv. Denna artikel saknar utrymme för att gå in hur de danska Socialdemokraternes lagförslag i detalj, artikel för artikel, strider mot EU:s lagstadgade reglering av EU:s totala regelsystem för flyktingar.

De danska Socialdemokraterne ”erbjuder sig” att som ”kompensation” för förslagets genomförande att ta emot 500 kvotflyktingar om året, till skillnad från dagens noll kvotflyktingar.

Den fråga som återstår i sammanhanget, är huruvida de danska Socialdemokraternes förslag kommer att stoppas av Folketinget och om inte, av behöriga internationella domstolar till vilka asylsökande i Danmark kan vända sig.

Enligt artikel 6 i Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna har var och en rätt till en rättvis rättegång.

Om det i framtiden blir aktuellt för asylsökande i Danmark att vända sig till Europadomstolen görs det genom en ansökan från dess hemsida.

 

 

%d bloggare gillar detta: