Krönikor

SD:s falska narrativ om slöjförbud och kvinnorättigheter

1 kommentar

Sverigedemokraterna proklamerade nyligen att de tänker gå till val på att Sverige ska stifta en ny lag om att totalförbjuda slöjor. Partiet har länge försökt bygga ett falskt narrativ som går ut på att de skulle värna utsatta och förtryckta kvinnor som tvingas bära slöja. I själva verket är SD:s häxjakt på muslimer, i detta fall muslimska kvinnor, ett uttryck för deras etnocentrism och -nationalism. De som inte ser ut som eller passar in i den mall som partiet förespråkar har helt enkelt inget existensberättigande i Sverige.

Från SD-politiker hör vi ofta det eviga mantrat att om galoscherna inte passar kan man åka hem till sitt hemland. Hur rimmar detta med att de skulle värna de utsatta och förtryckta kvinnorna? Det finns ju ingen förutsättning för att de skulle kunna ta av sig slöjan i hemlandet. SD:s taktik är att avhumanisera och demonisera invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet.

Sara Gille (SD), talesperson i jämställdhets- och hederspolitiska frågor, kallar i en intervju med SR Ekot slöjan ”ett islamistiskt plagg”. Eftersom traditionen att täcka håret inte specifikt är en muslimsk tradition, så har hon fel i sak. När hon får frågan om de kvinnor som faktiskt vill bära slöja svarar hon:

”– Vill man göra det så finns det ju andra länder att åka till där man faktiskt tillåter det, helt enkelt. Så säger jag.” (Källa: TV4)

Skärmdump från Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto 260611.

Syftet med utspelet om slöjförbud är således varken att värna kvinnorätten eller att stärka jämställdheten. Högst troligt genomskådar även SD-sympatisörer det falska narrativet, men det spelar mindre roll. Människor är indoktrinerade i partiets etnocentrism och -nationalism samt den antimuslimska retoriken, och har svårt att se att partiet de sympatiserar med skulle kunna ha fel.

Att SD nu går till val på att lagstifta om slöjförbud är dessvärre ett naturligt steg i partiets intensifierade häxjakt på muslimer. Det går inte att, mot bakgrund av tidigare utspel samt nu denna nya giv, undvika spekulationer om att partiet inte kommer att ge upp sin dröm om att göra Sverige fritt från muslimer, allra helst ett etniskt homogent Sverige.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa:

SVT: Sverigedemokraterna vill se totalt förbud mot slöja i Sverige

Lästips:

Motargument: SD vill totalförbjuda slöja

Motargument: SD och slöjförbud: Vad du bör veta

Myter

Myten om alla uppehållstillstånden (2026)

2025 var det år med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på över 40 år. I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges flyktinginvandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som erhåller uppehållstillstånd. Motargument har kikat på siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbete.

Migrationsverkets statistik över beviljade uppehållstillstånd visar att Sverige beviljar långt färre uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund idag jämfört med under flyktingvågen relaterad till kriget i Syrien för ett antal år sedan. Motargument har ännu en gång granskat Migrationsverkets statistik över beviljade uppehållstillstånd. Vid närmare efterforskning visar det sig att ungefär 1 av 6 beviljade uppehållstillstånd hittills under 2026 är asyl-/flyktinggrundade.

Motargument har granskat siffrorna för beviljade uppehållstillstånd under ”toppåren” 2016 och 2017. Vi har tidigare granskat siffrorna för 2019, siffrorna för 2020, siffrorna för 2021, siffrorna för 2022, siffrorna för 2023, siffrorna för 2024 och siffrorna för 2025 vad gäller beviljade uppehållstillstånd.

Migrationsverket släpper månadsvis uppdaterade siffror. Dessa aktuella siffror visar att procentandelen som beviljats uppehållstillstånd på grunder som av s k ”invandringskritiker” betraktas som ”dåliga” har sjunkit ännu mer. Röster i debatten gör gällande att personer som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrund samt på anknytning relaterat till asyl- och flyktinggrund är uppehållstillstånd som är ”dåliga” för Sverige.

Så hur ser siffrorna ut?

Totalt har 34 126 uppehållstillstånd beviljats hittills under 2026. Dessa fördelar sig enligt följande:

  • Anknytning 10 797
  • Arbete 10 942
  • Skydd (inklusive massflyktsdirektivet) 4 532
  • EU/EES: 3 427
  • Studier 4 081
  • Verkställighetshinder 347

Om vi bryter ner siffran för ”anknytning” i de olika grupperna så finner vi att 892 personer beviljats uppehållstillstånd som anhörig till en person som har flykting-/asylgrunder. Övriga inom samma kategori som beviljats uppehållstillstånd är: Adoption (4), anhörig till övriga (9 801), samt personer med synnerliga skäl anknytning (100), totalt 9 905. I gruppen ”Anknytning – anhörig till övriga” ingår personer med anknytning till exempelvis svenska medborgare eller till personer som har uppehållstillstånd i Sverige på andra grunder än asyl, arbete eller gäststudier, t ex nyetablerade/etablerade förhållanden till person i Sverige som inte fått uppehållstillstånd av asylskäl tidigare. I gruppen ”personer med synnerliga skäl anknytning” ingår bl a personer som är make/sambo till någon som är bosatt/har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige (Utlänningslagen 5 kap 3a § stycke 1 och 3).

1 av 6 uppehållstillstånd är asyl- och flyktinggrundat

Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd blir siffrorna 4 532 + 892 + 347 personer = 5 771. (Den första siffran är siffran för asyl (skydd), den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder, och den tredje siffran är verkställighetshinder. Antalet beviljade uppehållstillstånd hittills under 2026 enligt massflyktsdirektivet, dvs flyktingar från Ukraina, är 3 587. Medan den totala siffran på 2026 års beviljade uppehållstillstånd är 34 126. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att 17 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl/skydd och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså ett av sex: 1/6.

Det finns de som anser att uppehållstillstånd för utomeuropeiska flyktingar är ”sämre” än uppehållstillstånd för flyktingar från Ukraina. Motargument är av uppfattningen att en flykting är en flykting, oavsett ursprung. Antal beviljade uppehållstillstånd för personer med utomeuropeisk bakgrund är 945. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att knappt 3 % av alla beviljade uppehållstillstånd är för personer med utomeuropeisk bakgrund. Alltså knappt ett av 33: 1/33.

Vi påminner om att 2025 är året med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på över 40 år.

För den som vill läsa mer om t ex fördelningen mellan tillfälliga och permanenta uppehållstillstånd, persontyp (ensamstående, familj eller ensamkommande) samt kön kan hitta det på Migrationsverket.se.

Som en jämförelse kan vi kika på siffrorna över beviljade uppehållstillstånd under 2016, dvs det år då Sverige historiskt sett hittills beviljat störst antal uppehållstillstånd*. Under 2016 beviljades totalt 150 535 uppehållstillstånd. Av dessa beviljades 71 671 personer uppehållstillstånd på asylskäl och 15 148 personer beviljades uppehållstillstånd på anknytning med asyl-/flyktinggrund. Antalet så kallade ”dåliga” uppehållstillstånd under 2016 var alltså 71 671 + 15 148 = 86 819. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att knappt 58 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså  nästan tre av 5: 3/5.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2019 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid ungefär en av fem: 1/5.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2020 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid en av sex: 1/6.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2021 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid en av sex: 1/6.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2022 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid två av fem: 2/5.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2023 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid ett av fem: 1/5.

Trenden de senaste åren är att andelen sjunkit år efter år. Siffrorna sjönk i såväl faktiska antal som i procentandel. Mellan 2016-2021 (en femårsperiod) hade andelen beviljade uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund långt mer än halverats. Under 2022 ökade andelen till ”rekordnivåer”. Detta har delvis sin orsak i att det pågår ett krig i Ukraina, vilket har medfört att miljontals flyr landet. Under 2023, 2024 och 2025 har andelen minskat igen. Det har, trots att kriget i Ukraina är inne på sitt fjärde år, sin orsak i att svensk asyl- och migrationspolitik har stramats åt ordentligt under senare år. Förutom att Tidöregeringen skärpt kriterierna för asylinvandring så har de också satt en hög nivå på försörjningskrav för att erhålla arbetstillstånd. Vi påminner om att 2025 är året med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på över 40 år.

Det finns ett flertal faktorer som påverkar siffrorna. Det har gjorts förändringar i det s k etableringsprogrammet, vi har den nya gymnasielagen som antogs 7 juli 2018, reformen av det gemensamma europeiska asylsystemet och FN:s globala migrationsramverk.

Motargument välkomnar debatter i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det tyvärr förekommer ohederligheter i debatterna.

* 2017 är ”toppåret” vad gäller beviljade uppehållstillstånd på anknytning med asyl-/flyktinggrund: 19 129 personer.

Källor:

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2020

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2021

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2022

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2023

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2024

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2025

Migrationsverket: Frågor och svar om massflyktsdirektivet

Lästips:

SvD: Sverige är nu ett av EU:s minst attraktiva länder

Motargument: Höjt försörjningskrav innebär färre arbetstillstånd

Krönikor

Gråzonen mellan israelkritik och antisemitism

”Israelkritik är inte antisemitism”  och ”antisemitism är inte israelkritik” har vi hört många gånger i debatten. Och det kan nog de flesta hålla med om. Men var exakt går egentligen gränsen mellan antisemitism och israelkritik? Frågan är mer relevant än någonsin i en tid där både kritiken mot israel och antisemitismen mot judar har ökat.

Här är ett exempel på sammanblandningen av antisionism och antisemitism:

KD-politiker påstår i en debattartikel att antisonism och antisemitism är samma sak.

Talespersonen för Jews for Israeli Palestinian peace Dror Feiler svarar och menar att antisionism inte är antisemitism.

Några exempel på när debattörer konstaterar att israelkritik och antisemitism inte är samma sak:

Jonathan Leman, Expo: ”Sluta kalla antisemitism för israelkritik”

Anna Sundström, Olof Palmes Internationella Center, ”Att illvilligt kalla kritik mot den israeliska regeringen för antisemitism är stötande”

Aron Verständig, Judiska Centralrådet: ”Det går utmärkt att kritisera Israel hårt”

Mathan Shastin Ravid, SKMA, resonerar om olika definitoner av antisemitism

Problemet

De flesta människor skulle skriva under på konstaterandena att ”israelkritik är inte antisemitism” och att ”antisemitism är inte israelkritik”. Dessa konstateranden är väldigt lätta att göra men tar oss inte närmare en lösning. Problemet är att det i debatten inte finns en konsensus kring ett tydligt och objektivt konstaterande om var exakt gränsen går.

Ta följande citat som exempel. I princip ingen skulle påstå att ”jag gillar inte Netanyahus utrikespolitik” är ett antisemitiskt citat. Inte heller skulle någon påstå att ”judar är kackerlackor och Hitler borde ha avslutat jobbet” inte är ett antisemitiskt citat.

Dessa två citat kan anses höra hemma på de två ytterkanterna, där det första citatet är längst ut på kanten av ”israelkritik” och det andra citatet är längst ut på kanten av ”antisemitism”.

Gråzonen

Förvirringen börjar när det i debatten ska diskuteras saker som, rätt eller fel, kan anses ligga i gråzonen mellan de två självklara ytterkanterna.

”Israel har inte rätt att existera som en judisk stat” är ett exempel som har debatterats mycket mellan pro-palestinier och pro-israeler.

Pro-israeler skulle säga att detta påstående är ett bevis för antisemitism hos personen som säger det för att ”alla andra etniciteter har egna länder och ofta flera länder, judar har bara ett land, ett väldigt litet land, och inte ens det ska judar få ha efter förintelsens enorma lidande? Det är uppenbarligen antisemitism!”.

Pro-palestinier skulle säga att en ”judisk stat” är de facto en etnonationalistisk stat som då kodifierar apartheid mot palestinier, både de som inte är medborgare i Israel men som bor på ockuperade områden, men också de som är medborgare i Israel, och att etnonationalism per definition är rasistiskt och antidemokratiskt, och att endast en icke-etnonationalistisk demokratisk stat där judar och palestinier har lika rättigheter har rätt att existera.

Om pro-israelerna har rätt så är citatet antisemitiskt. Om pro-palestinierna har rätt så är citatet inte antisemitiskt.

Så vem har rätt? Kan vi konstatera vem som har rätt på ett vetenskapligt, objektivt och icke-politiskt sätt? Eller är det omöjligt att konstatera utan att göra ett politiskt ställningstagande? Och vad borde officiella seriösa organisationer som kämpar mot antisemitism så som SKMA och EXPO ha för ställningstagande i frågan om Israels existens som en judisk stat för att bara ta ett av många exempel?

Kan lösningen vara opolitisk?

Det är lätt att vifta bort obekväma frågor om gråzonen och säga att det där är en politisk och ideologisk fråga och att det ska inte organisationer som strikt arbetar mot antisemitism och rasism ta ställning till. Och vad jag vet så har varken SKMA eller EXPO tagit ställning till just den frågan och säkert är det många andra frågor som kan anses ligga i gråzonen som de inte har tagit ställning till heller. Men om de inte tar ställning till den och andra frågor som kan anses ligga i gråzonen så blir ju konsekvensen att det blir otydligt från deras sida vad exakt som är antisemitism och vad som inte är det. Och denna otydlighet leder till att det allt viktigare motståndet mot antisemitismen försvagas och förvirras.

En annan allvarlig bieffekt av otydligheten i samhällsdebatten är  den rasism som palestinier och pro-palestinska invandrare utsätts för där många målas upp som antisemiter och terrorister och där de i debatten om antisemitismen målas upp som ”ett muslimskt problem” och ett ”invandringsproblem” som ”importerats från Mellanöstern”.

Generella konstateranden räcker inte

För att i samhällsdebatten nå fram till en tydlig gräns mellan antisemitism och israelkritik så räcker det inte med generella påståenden om att ”israelkritik är inte antisemitism” och ”antisemitism är inte israelkritik”. Organisationer vars syfte är att arbeta seriöst mot antisemitism måste arbeta fram tydliga avgränsningar och kunna säga ”Här exakt går gränsen mellan israelkritik och antisemitism, och här är de vetenskapliga resonemang som har lett oss till den slutsatsen”. Vidare så måste dessa organisationer pedagogiskt och enkelt kunna förklara detta för folk i allmänhet genom folkbildning, utbildningsinsatser, i debatter osv.

Världen är full av människor som anser att palestinier och israeler är lika mycket värda och som känner väldigt starka känslor av sorg och ilska för lidandet hos det israeliska och det palestinska folket men som kanske är vilsna i var exakt gränsen går mellan hat och kritik. Idag mer än någonsin behöver världen vägledning i var exakt gränsen går mellan kritik och hat. Där har SKMA och EXPO ett särskilt viktigt ansvar.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

SD och slöjförbud: Vad du bör veta

1 kommentar

Apropå Sverigedemokraternas utspel om att de går till val på totalförbud mot slöja och hijab råder det oklarheter om vad slöja och hijab egentligen är.

Det finns ofta blandning och missförstånd mellan olika typer av huvud- och ansiktstäckande plagg:

  • Slöja är ett begrepp som kan användas mer generellt för olika typer av huvud- eller ansiktstäckande plagg, inklusive hijab, niqab och chador. Slöjan syftar ofta till att markera blygsamhet enligt religiösa eller kulturella normer, men utseende och omfattning varierar. I Sverige används ibland ”slöja” som ett samlingsnamn för dessa plagg, där specifik typ ofta beskrivs med andra termer.
  • Hijab är den mest allmänna termen för huvudduk och refererar oftast till ett plagg som täcker håret, öronen och nacken men lämnar ansiktet synligt. Den används för att uppfylla islams krav på modest klädsel och kan komma i olika färger och stilar. Hijab är vanlig i många länder och anses ofta vara ett personligt val som kombinerar religion och mode.
  • Niqab är en ansiktstäckande slöja som normalt lämnar endast ögonen synliga. Den bärs tillsammans med traditionellt klädda klädplagg som täcker kroppen, ofta en lång klänning eller abaya. Niqab används framförallt i vissa regioner av Mellanöstern och Sydasien och är kopplat till mer konservativa religiösa tolkningar.
  • Burka är det mest heltäckande plagget och täcker hela kroppen inklusive ansiktet. För ögonen finns en nätliknande tygdel som gör det möjligt att se ut, men ansiktet är annars helt dolt. Burka är mest känd från Afghanistan och vissa delar av Pakistan och används enligt strikta tolkningar av islams regler om kvinnlig blygsamhet.

Vanliga missförstånd

Inskränkningar i debatten: I diskussioner om lagstiftning, som de senaste förslagen från SD i Sverige, används ofta termerna slöja och hijab omväxlande med burka och niqab, vilket kan leda till förvirring. Ett förslag kan t ex utgå från heltäckande plagg men sedan utvidgas till att omfatta även hijab (som i praktiken bara täcker håret).

Symbolik: Många antaganden kopplar plaggen till kvinnors underordning eller socialt tvång. Detta stämmer inte generellt, eftersom många kvinnor bär hijab frivilligt av religiösa, kulturella eller personliga skäl.

Politisk laddning: Diskussioner om förbud tenderar att förenkla eller missrepresentera skillnaderna mellan plaggen, vilket gör att både allmänhet och media kan blanda ihop betydelsen av hijab, burka, niqab och generellt ”slöja”.

Missförstånd uppstår när man inte skiljer mellan olika typer av täckande plagg, deras kulturella och religiösa bakgrunder eller graden av ansiktstäckning. Att använda termerna korrekt är centralt för att föra en nyanserad diskussion om religionsfrihet, lagstiftning och individens val i Sverige.

I fokus

SD vill totalförbjuda slöja

1 kommentar

Sara Gille (SD), talesperson i jämställdhets- och hederspolitiska frågor, proklamerar att Sverigedemokraterna går till val på att totalförbjuda slöja i Sverige. Det räckte alltså inte med ett förbud mot burka och niqab. Ett eventuellt förbud skulle strida mot ett flertal lagar, inklusive grundlagen.

Sverigedemokraternas häxjakt på muslimer intensifieras. Partiets nuvarande livselixir är att göra livet så svårt som möjligt för muslimer, specifikt muslimska kvinnor. Syftet med utspelet om slöjförbud är således inte att värna kvinnorätten eller stärka jämställdheten.

Skärmdump från Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto 260611.

Innan vi går in på vilka lagar som är applicerbara i sammanhanget kan det vara på sin plats att beakta att utspelet illustrerar SD:s rasistiskt motiverade hyckleri då både judendom och kristendom har liknande religiösa påbud för kvinnor: Det religiösa budet att kvinnor ska täcka sitt hår finns i både islam, kristendomen och judendomen. I Bibeln kan man bl a hitta det i Korintierbrevet. Islam, kristendomen och judendomen ber till samma gud och de har mer gemensamt än inte. Så varför ger sig SD bara på muslimer och specifikt muslimska kvinnor?

Jo, för att de är ett rasistiskt, antidemokratiskt, auktoritärt och sexistiskt parti.

I SD:s officiella konton på sociala medier läser vi:

”Vi går till val på att införa ett totalförbud mot hijab och slöja på offentlig plats. Dessa plagg är uttryck för hederskultur, kvinnoförtryck och kontroll. Vi har tidigare drivit frågan om att förbjuda burka och niqab på offentlig plats. Nu vill vi utöka förbudet till att även omfatta hijab och slöja. Sverige ska vara ett land där kvinnor och flickor är fria från förtryckande normer och där hederskultur inte har någon plats.” (Källa: Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto)

Skärmdump från Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto 260611.

Slöjförbud strider mot ett flertal lagar

Ett eventuellt slöjförbud skulle strida mot ett flertal lagar, så som dessa står skrivna idag. Det skulle alltså krävas omfattande lagändringar, inklusive en grundlagsändring, för att genomföra ett förbud mot slöja på allmän plats. Lagarna som är applicerbara är:

  1. Diskrimineringslagen, 1 kap. 3 § och 4 §, 2 kap. 5 §
  2. Barnkonventionen, artikel 2
  3. Skollagen, 1 kap. 8 §
  4. Europakonventionen
  5. Grundlagen, dvs religionsfriheten, 1 kap. 2 §, 2 kap. 1 §, 12 § och 19 §

Gille kallar i en intervju med SR Ekot slöjan ”ett islamistiskt plagg”. Mot bakgrund av det som nämndes i inledningen av denna text, dvs att traditionen att täcka håret inte specifikt är en muslimsk tradition, så har hon fel i sak. När hon får frågan om de kvinnor som faktiskt vill bära slöja svarar hon:

”– Vill man göra det så finns det ju andra länder att åka till där man faktiskt tillåter det, helt enkelt. Så säger jag.” (Källa: SR)

Det finns ett antal punkter att fundera över om man anser att ett slöjförbud skulle vara rätt väg framåt för Sverige:

  • Vi förändrar inte människors traditioner och kvinnoförtryck genom förbud mot slöja. Upplysning är bättre än förbud.
  • Vi vet inte hur många som tvingas bära slöja.
  • Kvinnor som bär slöja kommer kommer i mer eller mindre utsträckning att isoleras, dvs stanna hemma.
  • Är det integration att exkludera kvinnor från samhället?
  • Det är inte mer rätt att tvinga av kvinnor kläder än att tvinga på kvinnor kläder. Två fel gör inte ett rätt.
  • Tyck och tänk vad du vill, men håll det för dig själv. Du har inte rätten att bestämma andra människors val av kläder.
  • Förbud mot slöja skapar segregation och polarisering, ”Vi och Dom”.
  • Sverige är inte värdigt klädkodslagar. Det kan totalitära stater och diktaturer syssla med.
  • Ska kvinnor som eventuellt är förtryckta och tvingas bära slöja straffas? Hur har förbudsivrarna tänkt att lagen ska tillämpas?

Att SD nu går till val på att lagstifta om slöjförbud är dessvärre ett naturligt steg i partiets intensifierade häxjakt på muslimer. Det går inte att, mot bakgrund av tidigare utspel samt nu denna nya giv, undvika spekulationer om att partiet inte kommer att ge upp sin dröm om att göra Sverige fritt från muslimer.

Källor:

Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto

SR: SD vill införa omfattande slöjförbud i Sverige

Lästips:

Artiklar på Motargument om förbud mot slöja, burka och niqab

Debatt, satir

SD Halmstads åtgärdsplan mot skränande fåglar

Lasse i SD Halmstad tar sig an de viktiga frågorna så här inför valet i höst. I ett Facebookinlägg postat på SD Halmstads officiella Facebookkonto 8 juni 2026 läser vi:

”Nu när kvällarna blivit allt ljusare och det är något svårare att sova, i mångt och mycket på grund av fiskmåsarnas framfart, vill vi påminna att vi redan för ett år sedan var ute med en motion angående att anta en åtgärdsplan för att hantera dessa störande fåglar. Med Sverigedemokraterna blir det bra politik. 🐦🐤🦆” (Källa: SD Halmstads officiella Facebookkonto 2600608)

Skärmdump från Sverigedemokraterna Halmstads officiella Facebookkonto 260608.

Hos oss på Motargument poppar det upp så många frågor. Vi har god förhoppning om en ärlig dialog med Lasse rörande den oumbärliga motionen som föreslår den nödvändiga åtgärdsplanen för att ”göra något åt störande fåglar i samhället”:

  • Är fåglar som skriar över en viss decibelnivå ett nytillkommet problem och ett uttryck för ”det nya Sverige”?
  • Ska måsarnas medborgarskap rivas upp?
  • Ska de utvisas, och så fall till vilket krigshärjat område?
  • Eller ska de utrotas, och i så fall på vilket sätt?
  • Kanske ska Lasse bara be måsarna att dämpa sig en smula: – ”Jag försöker faktiskt sova här”.

Motargument kan inte låta bli att spekulera i huruvida problemet med störande fåglar är ett lokalt problem. Rimligen borde det förekomma skränande fjäderfän lite varstans i vårt avlånga land. Kanske en nationell åtgärdsplan skulle kunna vara på sin plats.

Tacksam för svar. Kan tyvärr inte pinga dig, Lasse, men hoppas att admin kan framföra våra genuint menade frågor. Detta är bra politik!

#intesatir #SDhaveri #satir #politisksatir

Länk till inlägget på SD Halmstads officiella Facebookkonto: www.facebook.com/sdhalmstad/posts/pfbid02sJM2xHJTGvbnkAiry9i57RGErnVpzjLfK36wW4pHyzX4YcYG53AihDHA95RCEy9dl

Krönikor

Är Motargument vänsterextremister?

Vi på Motargument blir ofta, av människor som inte håller med oss om att rasism, intolerans och näthat inte hör hemma i Sverige, anklagade för att vara ”vänsterextrema”/vänster/”svenskfientliga”.

Motargument är ett ideellt partipolitiskt obundet initiativ som startade 2012. Vi har genom alla år uppmärksammat rasism, intolerans och näthat oavsett från vilket håll det visar sitt fula tryne: höger, vänster eller mitt.

Det är viktigt att komma ihåg att höger och vänster är i grunden en ekonomisk skala och att andra skalor som rasistiska-antirasistiska och progressiva/konservativa inte har med den ekonomiska skalan att göra.

Det innebär att alla politiska partier är potentiella föremål för vår granskning.

Det finns en strategi hos vissa att benämna Motargument och andra antirasistiska organisationer som vänster, vänsterliberala eller vänsterextremister. Syftet är att

1) definiera kampen mot rasism som partipolitisk och inte som en grundläggande kamp för mänskliga rättigheter som alla oavsett höger-/vänsterskalan kan delta i

2) normalisera högerextremisters deltagande inom den traditionella högern

Av naturliga skäl är mycket av vårt material riktat mot Sverigedemokraterna, då partiet är ett nyssnazistiskt parti med rasism och intolerans som livselixir. I förlängningen innebär det att vi också granskar och dissekerar mycket av Tidöregeringens politik, då den är djupt präglad av SD:s visioner och drömmar.

Vi på Motargument menar att antirasism inte är kopplad till politisk färg. Det är inte en höger-/vänster-fråga. Intoleranta rasister existerar i alla läger.

Vi på Motargument är, mot bakgrund av nämnda orsaker, varken höger, vänster eller mitt.

Korta motargument

Hemmasittande är ett växande problem

I Sverige fanns vårterminen 2025 nästan 19 000 hemmasittare, dvs elever som har mer än 50 % skolfrånvaro. Totalt hade 127 000 elever en skolfånvaro på minst 20% av terminen, och omkring 108 000 elever hade frånvaro mellan 20–50%

Antalet hemmasittare har fördubblats på fyra år.

Nästan 170 000 unga vuxna (16-25 år) lever isolerade hemma, utan arbete eller studier. Det har ofta sin grund i social ångest eller rädsla.

Dessa individer är ofta svåra att nå och kräver särskilda stödinsatser för att återgå till studier eller arbete.

Hemmasittande kan bero på ångest, depression, neuropsykiatriska diagnoser, svårigheter med kamratkontakter eller skolrelaterade faktorer. Dessa faktorer gör individen särskilt utsatt.

För elever leder långvarig frånvaro ofta till kunskapsluckor, ofullständiga betyg samt ökad risk för utanförskap, medan unga vuxna riskerar social isolering och psykisk ohälsa.

Problemet är växande och kräver både kommunala insatser och nationella strategier för att minska isolering och främja återgång till skola eller arbetsliv.

Källor:

Föräldranätverket Rätten till utbildning: www.rattentillutbildning.se

TV4: Antalet hemmasittare har fördubblats – på fyra år www.tv4.se/artikel/3xJIjEoU8U4replXqnClQd/larmet-antalet-hemmasittare-har-fordubblats-pa-fyra-ar

SVT: Tusentals unga vuxna hemmasittare i landet – här får de isolerade hjälp i Luleå www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/unga-vuxna-utan-arbete-och-studier-far-ny-chans

Göteborgs universitet: Problematisk skolfrånvaro/”hemmasittare”
www.gu.se/gnc/problematisk-skolfranvarohemmasittare

Korta motargument

Är Tehranis (SD) muslimhat hets mot folkgrupp?

Hanna Tehrani (SD) är transperson, läkare och ledamot i Göteborgs stads HBTQI-råd. Hon är också en rabiat muslimhatare. I detta inlägg från 27 maj 2026 föreligger stor risk att hon gör sig skyldig till hets mot folkgrupp.

Ponera att en politiker hade kallat HBTQI-personer ”smutsiga”. Hur hade reaktionerna blivit då? Förmodligen ytterst kraftfulla.

När en SD-politiker som Tehrani, som dessutom själv är trans, kallar muslimer ”smutsiga”, reagerar inte särskilt många. Muslimhat har blivit en vardaglig företeelse i Sverige.

Oavsett vilken grupp som benämns ”smutsig” så är det förmodligen ett brott mot HMF-lagen.

Skärmdumpen i Tehranis inlägg kommer från en artikel i Sydsvenskan 27/5.

Krönikor

SD: ”Svenskfientlighet är HMF”

Utspelet från Sverigedemokraterna om att hatbrott mot svenskar ska vara en brottsrubricering och att svenskar ska innefattas i lagen om hets mot folkgrupp är inte en isolerad detalj i en valplattform, utan ett koncentrat av hela metoden: att införa identitet i rättspolitiken och kalla det “rättvisa”. Svenska Dagbladet rapporterar att SD vill göra “svenskfientlighet” till en del av hets mot folkgrupp och att detta “borde leda till strängare straff om brott begås mot en svensk”, enligt partisekreteraren Mattias Bäckström Johansson.

Här måste man säga det tydligt, utan att låtsas att det handlar om semantik: en sådan konstruktion gör att lagen kommer att slå olika beroende på etnicitet – i praktiken. Inte genom att skriva “olika lagar” på två papper, utan genom att göra offrets identitet till en nyckel som kan höja straffvärdet, skärpa rubriceringen eller förändra hur motiv bedöms. Det är samma brott, men det fårolika rättslig tyngd beroende på vem som anses vara “svensk” och vad som anses vara “svenskfientligt”.

Och det är just här som den verkliga politiken bor: i definitionen. För ordet “svensk” är inte en neutral term i SD:s vokabulär. I den offentliga debatten kan ”svensk” betyda medborgarskap. I SD:s politiska berättelse betyder det ofta något mer: kultur, ursprung, “tillhörighet” – och det är medvetet luddigt. För ju luddigare begreppet är, desto större handlingsutrymme får politiken att flytta gränsen när det passar.

Hur skulle “rasism mot svenskar” ens bedömas?

I svensk rätt är “rasism” i sig inte en egen brottsrubricering. Det som finns är bland annat:

  • Hatbrottsmotiv som kan påverka straffvärdet vid en mängd brott
  • Hets mot folkgrupp som handlar om hot eller missaktning mot grupper

Det SD vill är att “svenskfientlighet” ska bli en tydligare, mer central del av detta – ett begrepp som de själva länge har använt politiskt för att beskriva allt från rån och trakasserier till en allmän upplevelse av att “svenskar” skulle vara under attack.

Men en domstol kan inte döma utifrån “känsla”. Den måste döma på bevis. Då uppstår tre problem – och alla tre gör rättssystemet mer sårbart för politisk manipulation:

  1. Bevisproblemet: För att ett motiv ska skärpa straffet krävs att det går att visa att gärningspersonen faktiskt drevs av fientlighet mot en viss grupp. I praktiken handlar det ofta om ord, tillrop, symboler, chattar eller tidigare uttalanden. Om SD vill att “svenskfientlighet” ska få större rättslig roll kommer pressen att öka på polis och åklagare att “hitta motivet” – och därmed ökar också risken att etnicitet börjar användas som genväg i tolkningen: vad gärningspersonen är, var den bor, vilket gäng den kopplas till får glida in som indicier för “svenskfientlighet”. Det är ett farligt sluttande plan.
  2. Definitionstricket: “Rasism mot svenskar” kan låta symmetriskt med rasism mot minoriteter, men symmetrin är politisk, inte juridisk. Minoritetsskydd handlar historiskt om att skydda grupper som varit utsatta för systematiskt förtryck, avhumanisering och våld. SD vill i stället göra majoritetsidentiteten (“svensk”) till en huvudfigur i hatbrottspolitiken. Det är inte omöjligt i teorin – men i praktiken fungerar det som ett sätt att flytta fokus från strukturell rasism mot minoriteter till en berättelse om att majoriteten är det egentliga hotade kollektivet. Det är en propagandistisk ram, inte en rättslig nödvändighet.
  3. Gränsdragningsproblemet: vem räknas som “svensk”? Den frågan går inte att komma runt om man gör “svensk” till en rättslig markör. Är en svensk medborgare som bär slöja “svensk” i SD:s logik? Är en svenskfödd person med två utrikes födda föräldrar “svensk”? Är en person med permanent uppehållstillstånd “svensk” när den utsätts för “svenskfientlighet” – eller bara när den förväntas anpassa sig? Om “svenskfientlighet” ska bedömas i domstol måste staten i praktiken luta sig mot en definition. Och varje definition som går bortom rent medborgarskap öppnar dörren för ett identitetssystem där rättens tyngd kopplas till tillhörighet.

Det är därför detta inte bara är “strängare straff”. Det är en riktning: ett Sverige där identitetskategorier får större betydelse i rättssystemet, där rättspolitiken blir ett verktyg i kulturkriget, och där människor – oavsett pass – riskerar att pressas in i en hierarki av “självklara svenskar” och “villkorade svenskar”.

Och man behöver inte vara nostalgiker över 1930-talet för att se vart logiken leder. Det räcker att förstå hur sådana system byggs: inte genom att skriva en enda enorm lag som alla genast känner igen, utan genom att lägga ut små, “rimliga” plattor över avgrunden. Först ett nytt begrepp i valplattformen. Sen en utredning. Sen en paragraf. Sen praxis. Och plötsligt har “svenskhet” blivit något staten väger i sin hand – och den som väger människors tillhörighet har alltid, förr eller senare, börjat sortera dem.

Källa:

SvD: Strängare straff för rasism mot svenskar

Lästips:

Artiklar på Motargument om ”svenskfientlighet”