”Recycling the right” – antisemitiskt återbruk

I Theodor Fritschs antisemitiska skrift Storfinansens synder från sent 1920-tal framträder tydliga paralleller till SD:s islamofoba opinionsbildning. Här finns också samma slags konspirationistiska världsbild och etnonationalism som blivit allt synligare hos företrädare för SD och andra högerpopulistiska grupper.

Finns det något att lära av dessa likheter, eller är människan dömd att uppfinna hjulet varje gång någon gläntar på dörren till fascismen?


Theodor Fritsch var en tysk antisemit och opinionsbildare som från sent 1800-tal och fram till sin död 1933 producerade och gav ut en mängd skrifter i den så kallade “judefrågan”. Han anses vara en av nazismens förgrundsgestalter och hans Reichshammerbund; en antisemitisk och rasbiologiskt driven folkrörelse vars syfte var att återupprätta det tyska folkets ren- och storhet genom att befria dem från judendomens inflytande, var en av de första att använda svastikan som symbol. Strax innan sin död 1933 blev han invald som riksdagsman för NSDAP.

Flera av hans skrifter översattes även till svenska och gavs ut på E. P. Holmvalls förlag som en del i serien “Bibliotek i judefrågan”. Ytterligare titlar ur förlagets produktionskatalog vittnar om dess inriktning: Den statsfientliga judiska läran, Den hemliga världsregeringen eller den dolda handen, Entente-frimureriets hemliga spel under världskriget, Hakkorset, dess betydelse och ursprung och Spritmonopolet och judarnas välde i Sverige (den sistnämnda författad av Adolf Andersson, politiker i Bondeförbundet). Det fanns alltså en på den tiden aktiv utgivning av antisemitisk litteratur som underblåste en konspiratorisk bild av juden som en aktör, vilken i det fördolda strävar efter världsherravälde till vilket pris som helst.

Den aktuella boken har titeln Storfinansens synder: En vidräkning och består till största del av en bitter uppgörelse med det tyska rättsväsendet, med vilket Fritsch haft en konflikt. Bakgrunden till denna konflikt är en av Fritsch författad artikel, där han anklagat finansmannen Max Warburg för allehanda brott mot det tyska folket. Bland annat hävdade Fritsch att judarna, via Warburg, hade finansierat bolsjevikerna i Ryssland, spionerat på Tyskland åt allehanda främmande makter och konspirerat för att tvinga in Tyskland i ett krig (första världskriget) man var förutbestämd att förlora. Fritsch åtalades för förtal och dömdes efter en flerårig process till fyra månaders fängelse.

Fritsch ägnar större delen av sin bok åt att publicera de bevis han sökt anföra i rätten, men som avfärdats. Det rör sig om totalt 37 inlagor som på olika sätt skildrar Fritschs antisemitiska och konspiratoriska världsbild, där judarna bakom kulisserna styr världen och dess folk med järnhand. Att dessa snarare bekräftar åtalspunkten än friar honom från den tycks han inte vara medveten om.

Det som slår mig när jag läser boken är dock inte antisemitismen eller konspirationismen i sig. Jag känner redan till dessa företeelser och de huvudsakliga dragen är bekanta, även om jag inte känner alla namn som förekommer. Istället är det hur dessa “bevis” för den judiska konspirationen att ta över världen är fylld av paralleller till dagens debatter och hur samma frågor åter tycks vara på (eller på väg upp på) tapeten, genom antingen opinionsbildning från “sverigevänliga” medier och politiska aktörer eller via de olika konspirationsgrupper som börjat göra väsen av sig i kölvattnet efter Donald Trumps presidentskap och den rådande Corona-epidemin – och som trots sin allmänna spretighet lyckas förenas i just tron på en dold hand som styr världshändelser och hela befolkningar enligt på förhand uppgjorda planer.

Antisemitism och konspirationism i aktuell tappning. (Bilden hämtad från adl.org)

NATIONEN

I boken förekommer vid flera tillfällen resonemang om hur “juden” inte kan vara tysk på riktigt, eftersom det innebär en lojalitetskonflikt som det judiska ofelbart går segrande ur. Han skriver bland annat att “av en tvistefråga mellan en av de egna och en kristen gjorde de [judarna -min anm.] alltid en nationell fråga” (s. 33). Fritsch är förstås inte ensam om att utforska dessa tankebanor; vid ungefär samma tid skriver Adolf Hitler – den man som senare kommer att vara högste ansvarig för Förintelsen, vilken tog livet av omkring sex miljoner judar – i sitt manifest Min kamp om hur han går från att tänka “är det här en jude?” till “är det här en tysk?” när han på Wiens gator möter människor med kaftan och skruvlockar. Idag upprepas resonemanget av bland andra SD:s Björn Söder, som vid åtminstone två tillfällen uttryckt hur judar (och samer) inte är svenskar:

I en kommentar på Centerpartiets Facebooksida skrev han 2018 att judar och samer “har minoritetsställning i Sverige just för att de inte är svenskar” [min kursivering], ett synsätt han redan 2014 givit uttryck för i en intervju med DN:s Niklas Orrenius.

Söders resonemang grundar sig i samma sorts lojalitetskonflikt som Fritsch och Hitler målar upp i sina skrifter och som har sin grund i den nationalistiska aspekten av deras gemensamma världsbild: Juden (eller samen, tornedalsfinnen, romen, sverigefinnen…) kan inte vara lojal mot både judendomen och Sverige, eftersom de olika nationerna har skilda intressen, därför måste hen “bestämma huruvida de vill tillhöra den svenska nationen eller till någon av minoritetsgrupperna”, enligt Söder. Fritsch, om han levt idag, skulle antagligen säga detsamma.

KONSPIRATIONEN

En ytterligare ingrediens är den mer eller mindre uttalade idén om en judisk konspiration – en dold hand som aspirerar på total kontroll över världen. Det mest kända exemplet på denna myt är det så kallade “Sions vises protokoll”: en antisemitisk skrift baserad på en satirisk pamflett ursprungligen riktad mot Napoleon Bonaparte. Här misstänkliggörs bland annat frimureriet, kommunismen och kapitalismen som varande verktyg i händerna på judarna. Hitler hänvisar direkt till denna skrift i Min Kamp och Fritsch väjer inte för att anspela på samma konspiratoriska världsbild i sina skildringar av bland annat socialdemokratin, som de båda anser vara en kuliss för judiska intressen.

Fritsch, som i denna av sina böcker främst fokuserar på den ekonomiska sfären, talar mycket om finansvärldens internationella prägel och radar upp en mängd insinuanta påståenden om hur (judiska) bank- och finansmän dragit fördelar av första världskriget, såväl i upptakten, skeendet och eftermälet av denna europeiska konflikt. Detta genom inflytande i politiken, liksom genom regelrätt spioneri och insideraffärer. Det som detta framförallt landar i, är uppfattningen att “judarna” är ansvariga för kriget och dess konsekvenser för Tyskland och det tyska folket (vilka de alltså inte heller anses tillhöra, annat än i formell bemärkelse).

Den judiska konspirationens beståndsdelar innehåller några väl kända begrepp; Man talar bland annat om marxismen som ett politiskt verktyg i judarnas händer – inte helt ojämförbart med hur man idag inom den populistiska/alternativa/extrema högern talar om hur partier (kanske främst S och MP) har “islamiserats”. Globaliseringen är ett annat begrepp man använder sig av för att dels illustrera (det förment judiska) samarbetet över nationsgränserna, vilket ska förstås som stående i konflikt mot nationella intressen, men också för att ytterligare understryka judarnas illojalitet mot nationen.

Sammantaget resulterar detta i att Fritsch (och Hitler) identifierar en grupp – ett folk – som lever bland oss, men som inte är en del av oss, och som konspirerar mot oss i strävan efter vår undergång; som samhälle och folk. Nästan exakt på det sätt Sverigedemokraterna talar om muslimer och Islam idag.

RASEN

Storfinansens Synder är en uppenbart djupt antisemitisk skrift. Gång på gång återvänder Fritsch till “judarna” som roten till det onda; som genom att konspirera mot Tyskland och hennes folk strävar att förgöra henne. Men vilka är då dessa “judar”?

Jag frestas att ibland se dem som en symbol, snarare än en beskrivning av en faktiskt folkgrupp. När Fritsch likställer judendomen och socialdemokratin och Hitler i Min kamp beskriver marxismen och fackföreningsrörelsen som judiska skapelser (samt att han anklagar judarna för de miljontals döda i ryska revolutionen) får jag intrycket att vadhelst som sticker i dessa herrars ögon, så går det att härleda till “judarna” på ett eller annat sätt.

Men det vore att bagatellisera den rasism som trots allt genomsyrar såväl Min Kamp som Storfinansens synder. Här framställs juden oblygt som antitesen till allt mänskligt, liksom SD:s Martin Strid i direktsänd TV 2017 förde ett kort men kärnfullt resonemang om huruvida muslimer är fullt ut människor.

Denna skarpa åtskillnad mellan oss och dem – och resonemang om blodets renhet – handlar förstås om rasism i såväl biologisk som kulturell form. Juden och det judiska inflytandet ska elimineras från alla sammanhang, liksom idag inga moskéer ska tillåtas förändra den svenska stadsbilden eller slöjor den visuella demografin.

ÅTERKOMSTEN

Jag har ovan bara givit några få exempel på hur det tidiga 1900-talets antisemitism och framväxande nazism har paralleller med det tidiga 2000-talets islamofobi och högerpopulism (i form av exempelvis sverigedemokrati, alt-höger och traditionell högerextremism). Dessa exempel, tillsammans med ett par andra, kan sammanfattas i en kort lista:

  • Att man idag från sverigedemokratiskt håll söker utmåla 1900-talets folkhems-socialdemokrati som de egentliga nazisterna, följer samma logiska och retoriska mönster som när Theodor Fritsch och Adolf Hitler sökte utmåla socialdemokratin som en del av den judiska konspirationen.
  • Aron Flams alternativa historieskrivning om Sveriges roll under andra världskriget (och som i flera twitter-trådar motbevisats av historikern Mikael Nilsson) har paralleller till Hitlers egna skildring av det första världskriget, där han på eget bevåg skriver in judarna i en betydande roll för dess utgång.
  • Den svartmuskige juden som försökte smutsa ner det rena, tyska blodet för 100 år sedan byttes av SD ut mot ne***r som försökte smutsa ner det rena, svenska blodet.
  • Den nationella isolationism som ser internationellt samarbete (“globalism”) som ett hot har fått nytt syre. Denna hotbild, som både Fritsch och Hitler beskriver målande, uttrycks idag inte bara av representanter för populisthögern, utan även av till synes helt vanliga, konservativa ledarskribenter och opinionsbildare.
  • Anklagelser mot politiska fiender om att de i hemlighet styrs av judarna förekommer också idag – men nu heter det istället att de “islamiserats”.

Listan kan göras lång. Och kanske är det i slutändan den slutsats som bör väcka mest oro: Att den rasism, nationalism och konspirationism som lade grunden för det europeiska 1900-talets mörkaste år av allt att döma än en gång knackar på dörren och vill släppas ut.

Vi vet redan vad som ryms i en avhumaniserande retorik, inte minst i kombination med en starkt nationalistisk världsbild och ideologi. Och även om det denna gång kanske inte leder till samma extrema konsekvenser (världskrig och dödsläger), så kvarstår grundproblemet: Att denna så kallade Weltanschauung i sin mest positiva manifestation inte är annat än en nedtonad version av dessa konsekvenser.

Bara en dåre tror sig kunna hålla den dörren öppen, utan att samtidigt släppa ut det som dväljs där.

Var inte den dåren.

Rekordlåg nivå av flyktingar 2020

Cirka 7 200* flyktingar sökte och fick asyl i Sverige förra året 2020.

Inte sedan 2004 har vi accepterat så få som sökt asyl räknat per capita.

Även 2019 var det ganska få som fick asyl i Sverige. Pandemin är alltså inte en avgörande förklaring till minskningen. Siffrorna var 2019 på den nivå som vi hade 2011.

De som nu säger att Sverige ska ta emot färre antal flyktingar gör frågan naturlig. Är de okunniga om den stora minskningen?

1/6 av uppehållstillstånden är asyl- och flyktinggrundade

Motargument har kikat på siffrorna som visar att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbetsmarknad.

Migrationsverket släpper månadsvis uppdaterade siffror.

Totalt har hittills 25 843 uppehållstillstånd beviljats under jan-apr 2021. Dessa fördelar sig enligt följande:

  • Anknytning 8 978
  • Arbete 10 479
  • Asyl 3 184
  • EU/EES 1 895
  • Studier 1 307

Om vi bryter ner siffran för ”anknytning” i de olika grupperna så finner vi att 1 144 personer beviljades uppehållstillstånd som anhörig till en person som har flykting-/asylgrunder. Övriga inom samma kategori som beviljats uppehållstillstånd är: Adoption (17), barn födda i Sverige till förälder som har PUT (2 061) samt ”övriga” (5 759), totalt 8 978. I gruppen ”Anknytning – övriga” ingår personer med anknytning till exempelvis svenska medborgare eller till personer som har uppehållstillstånd i Sverige på andra grunder än asyl, arbete eller gäststudier, t ex nyetablerade/etablerade förhållanden till person i Sverige som inte fått uppehållstillstånd av asylskäl tidigare.

Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd 3 1844 (asyl) + 1 144 personer (anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder) = 4 328. Den totala siffran på innevarande års beviljade uppehållstillstånd under perioden januari – april var 25 843. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att en av 6: 1/6 (en sjättedel av alla beviljade uppehållstillstånd) av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder.


Detta är en kortare version av den längre artikeln ”Myten om alla uppehållstillstånden (2021)


Källor:

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2016

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2017

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2018

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2019

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2020

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2021

Partisympatier, SCB

Diagram som visualiserar utveckling över tid i Statistiska Centralbyråns Partisympatiundersökningar. Urvalet som gjorts för detta diagram är att ta alla män i de olika åldersgrupperna, för att se hur sympatierna för SD förändras.

Längre nedanför finns även diagram för jämförelsens skull med kvinnor i olika åldersgrupper som uppgett de har sina sympatier främst med SD.

Klicka på diagrammet för att förstora det. Dela gärna denna artikel i dina sociala medier.
Klicka på diagrammet för att förstora det. Dela gärna detta diagram i dina sociala medier.

Källa: SCB PSU november 2020

https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/demokrati/partisympatier/partisympatiundersokningen-psu/

Tips: Polimasaren.se

Motargument uppmärksammar en läsvärd bloggare som erbjuder er mycket intressant läsning om ungefär hur läget är i SD:s interna demokratiska processer.

Följ med i #Polimasaroffensiven, det är massor av intressanta texter som publiceras på http://www.Polimasaren.se 

Dela gärna ut länkarna dit i era sociala medier.

Trevlig vårhelg!

http://polimasaren.se/kritik-mot-partitoppen-och-toppstyrningen/

SD:s dubbla budskap om kontanter

Sverigedemokraterna vill tvinga butiker att hantera kontanter. Samtidigt kan nya medlemmar inte betala sitt medlemskap i kontanter.


Det var i höstas, närmare bestämt 6 oktober 2020, som SD:s riksdagsledamot Ann-Christine From Utterstedt lade motionen ”Värna kontanterna”. I motionen läser vi bl a följande:

”På senare tid har det blivit allt vanligare att konsumenter möts av informationen om att en butik är kontantfri.” (Källa: Riksdagen)

”När nu de kontantfria butikerna blir fler och fler är det dags att se över lagstiftningen så att även butiker tvingas ta emot kontanter.” (Källa: Riksdagen)

Via The World News får vi till oss att i en s k ”PLUS-artikel” i den SD-kopplade nätbloggen Samhällsnytt står att läsa om en läsare som velat betala sitt medlemskap i partiet kontant. Personen, som vid flera tillfällen nekats medlemskap eftersom partiet inte tar emot kontanter, uttrycker följande:

”Jag vill inte att min bank ska ha att göra med vad jag betalar”. (Källa: The World News)

SD ger oss dubbla budskap då de inte lever som de lär. Att kräva att butiker hanterar kontanter samtidigt som de själva inte tar emot kontanter är en annorlunda taktik.

Vilka har SD-sympatier 2020?

Motargument har på senare år inte sett några uppdateringar av tidigare års vanligt förekommande artiklar som beskriver vilka befolkningsgrupper som är de som har mest andel SD-sympatisörer i Sverige. Vi försöker väl oss på att göra en ny sådan analys då.

Statistiska Centralbyråns Partisympatiundersökning PSU används denna gång, för att den dels är väldigt specifikt utformad och även publiceras offentligt, vilket är en väldigt fin service som SCB gör.

Den senaste PSU som publicerats från SCB är den som anlände i december 2020, och som gällde deras stora opinions-enkät som till största del genomfördes i november 2020. Nästkommande SCB PSU kommer presenteras offentligt i början av juni 2021, så nedanstående förändringar kommer bli intressant att följa i år och även fram till maj år 2022, vilket är ett valår.

Många av sifferuppgifterna här nedan har jämförts med tidigare SCB PSU som gjorts i maj och november år 2019. Nu sätter vi igång.

Det är övervikt hos män när det gäller procentandelen partisympatier för SD – i alla kategorier i hela SCB PSU. Så den väljare vi ska försöka formera en ”fantombild” av i denna artikel är en man, eller en person som identifierar sig som en man.

Personen bor högst troligen i Blekinge län eller i Skåne län, (men utanför storstadsområdet som kallas Stormalmö). Bland män i Blekinge och Skåne län som har sina partisympatier främst hos SD är 29,7%. Kvinnorna i samma regioner är 15,6% SD-sympatisörer, hos dem är detta en nedgång från 26,1% år 2019.

Mannen är sysselsatt, bland den gruppen har 25,2% sina sympatier främst hos SD. Bland de män som identifierar sig som facklärda arbetare som var sysselsatta var det 41,2% som hade SD-sympatier, och lönen är okej, enligt SCB. Om man delar in alla inkomstgrupper i femtedelar, så visar det sig att män som har en inkomst lite över genomsnittet (alltså en inkomst som gör de hamnar i inkomstgrupp 61-80% av medianlönen) skulle rösta på SD 29,9% (ner från 32,2% från år 2019)

Bland män som uppgett att de ej var sysselsatta är 19,3% SD-sympatisörer (nedgång från år 2019, då det var 27,9%)

Män som ej tagit gymnasiexamen skulle högst troligen rösta på SD till 30,9% (ned från 37,4% år 2019)

Männen är ej gifta 28,2% (nedgång från 30,4% i år 2019) och de har ej barn, 24,8% (ner från 28,3% från föregående års SCB PSU). De är svenskfödda och har ej någon förälder som har utländsk bakgrund: cirka 24,5-24,9% (en nedgång från 28,2%)

Om man vill få en aning om bland vilka åldersgrupper där SD är störst, kan man utläsa att män mellan 50 år och 64 år är mest SD-sympatiserande, 28,1%. (ner från 31,4%) och bland kvinnor i samma åldersgrupp är det 14,8% SD-sympatisörer (ner från 20,4%). I en lite mer fingraderad uppdelning i åldersgrupper kan man se att hos män mellan 45 och 54 år har SD-sympatierna ökat något, (från 28,6% år 2019) upp till 29,3% för november 2020.

Genomsnittliga partisympatier för SD hos samtliga som svarat på frågorna i SCB:s PSU i november 2020 indikerar på cirka 16,8%. Stödet för SD minskar bland alla som fyllt 65 år.

Vi sammanfattar något överförenklat: ogift man utan barn, bosatt i Blekinge eller Skåne, är ungefär 50 år och är sysselsatt, arbetar möjligen i ett småföretag, lantbruk eller är anställd i sin egen firma, med en sund inkomst som ligger över median-lönen.


Källa:

SCB.se PSU nov 2020

Antisemitism i Malmö-skolor

I februari publicerades rapporten Skolgårdsrasism, konspirationsteorier och utanförskap – En rapport som undersöker antisemitism och det judiska minoritetskapet i Malmös skolor. Rapporten är skriven av Miriam Katzin som en del av samverkansöverenskommelsen mellan Malmö stad och Judiska Församlingen i Malmö.


I rapporten lyfter Katzin judiska barns utsatthet i Malmös skolor. Hon sätter fingret på en betydande problematik som bekräftats i annan religions-och utbildningsvetenskaplig forskning – nämligen att religion tenderar att porträtteras som något förlegat och avvikande i relation till den ateistiska eller protestantiska normen. Beskrivningen av den troende baseras ofta på stereotypa föreställningar och polariserande exempel. Katzin lyfter hur det främst förmedlas två judiska berättelser i skolan; en om ortodox judendom som eleverna möter i religionsundervisningen, och en kopplad till Förintelsen. Detta gör det svårt för det judiska att ses som en del av den svenska självbilden, och förstärker föreställningen judendom som något avvikande.

Rapporten visar att fenomenet inte är unikt för judendomen utan att arbetet med de nationella minoriteterna på många skolor är underutvecklat. Katzin beskriver att bristande arbete med de nationella minoriteterna innebär en missad chans att ge eleverna fler berättelser av vad det innebär att höra till någon av minoriteterna än de stereotypa bilderna som förmedlas både i skolan och i samhället i stort.

Studien visar vidare hur lärare i Malmös skolor upplever det svårt att ta upp frågor om antisemitism men även andra frågor som kan upplevas känsliga eller konfliktfyllda. Katzin efterlyser bland annat kompetensutveckling kring hur lärare kan arbeta med Israel/Palestina-frågan på sätt för att motarbeta antisemitism, men också ökad kunskap kring konspirationsteorier i allmänhet och i synnerhet varför antisemitiska konspirationsteorier fått så starkt fäste.

Den svåra situationen för Malmös judar har länge diskuterats och beskrivs som en antisemitism med tydliga kopplingar till konflikter i Mellanöstern. Antisemitismen är dock närvarande i hela landet och hatet kommer från olika håll. Ungdomar jag har mött vid skolbesök i Göteborgs kranskommuner vittnar om hur de valt att dölja sin judiska identitet för att ducka hat och hot från extremhögern som historiskt vuxit sig starka i områdena. Precis som DN:s ledarredaktion konstaterade i mars; ”Vi har vetat. Ändå fortsätter det. Antisemitismen i Malmö, liksom i landet i stort, kommer från flera håll. Den frodas hos nazistgrupper som NMR, den pyr bland vissa av vänsterns ”Israelkritiker” och den får ny luft av konspirationsteorier hos allt från svenska Trumpanhängare till vaccinmotståndare.”

Låt oss hoppas att initiativet från Malmö stad och Judiska Församlingen i Malmö ger ringar på vattnet. Skolpersonal behöver stöd, strukturer och verktyg för att hantera dessa svåra frågor i skolan. Det kan omöjligt bäras fram av enskilda eldsjälar utan måste genomsyra hela verksamheten och all skolans personal.

Barnafödande kommuner

Sveriges födelsetal av barn är lågt. Riksgenomsnittet är enligt Statistiska Centralbyrån, SCB på 1,70 för alla kvinnor i befolkningen. Motargument bemöter ännu en gång påståendena om att barnafödandet hos utrikes födda kvinnor i Sverige skulle vara ett problem.


Bland de svenska kommuner som ligger högst upp i listan för ”fruktsamhetstalet” för kvinnor är kommunerna Ydre 2,67, Aneby 2,53, Arjeplog 2,47, Gullspång 2,42 och Laxå 2,4.

Så, det är inte direkt i storstadsregioner där kvinnor föder flest antal barn, per familj. Malmö, Göteborg, Stockholm och Uppsala ligger lågt i jämförelse över rikets alla kommuner. Ekerö och Värmdö ligger högst i listan bland Storstockholms kommuners barnafödande. Kommunen Värmdö, med blott 3 202 utrikes födda kvinnor i en befolkning om ungefär 46 000, har varit kommunen med flest antal år där kvinnors fruktsamhetstal varit över 2, under tidsperioden 2000-2019.

Myter som lyder ungefär att familjer i så kallade ”förorter” skulle skaffa väldigt många barn per familj, går lätt att knäcka genom att titta på fruktsamhetstalen på kommun-nivå: Södertälje och Sollentuna kommuner 1,64, Botkyrka 1,71, Salem 1,79 och Haninge 1,83 (år 2019)

Det var många kommuner runtom huvudstaden som hade en fas med lite högre barnafödande, men den pågick ungefär mellan 2008 och 2013.

Tittar man lite närmre på kommunerna i Sverige som hade högst andel barnafödande under år 2019 så är det en väldigt liten befolkningsandel med kvinnor som är utrikes födda i de kommunerna år 2019:

Ydre kommun 180 utrikes födda kvinnor av en befolkning på cirka 3 750 personer. (kommunens kvinnors fruktsamhetstal 2,67)

Aneby kommun, 440 utrikes födda kvinnor utav ungefär 6 800 invånare (deras kvinnors fruktsamhetstal 2,53)

Arjeplog, 156 utrikes födda kvinnor av 2 800 invånare i kommunen (2,47 fruktsamhetstal för kvinnorna)

Riksgenomsnittet ligger kvar på 1,70, för alla kvinnor i Sveriges befolkning, under år 2019. Tyvärr är detta ämne uppenbart av stor vikt för de personer som försöker utmåla utrikes födda kvinnor som hot mot landet, och försöker göra hetskampanjer emot deras privata val att skaffa barn.

Lägg ner och lugna ner er alla politiker och opinionsbildare, det är nyfödda barn vi talar om!


Källor:

SCB.se
Fruktsamhetstal
Inrikes och utrikes födda, per kommun

Myt: Muslimer blir majoritet

Motargument granskar återigen myten med det ständigt återkommande och upprepade påståendet om att Pew Research anses ha visat att muslimer kan komma att bli i majoritet i Sverige.


Korta svaret till påståendena = Nej.

Pew Research Center och PewForum.org skriver själva att deras statistiska undersökningar och datormodeller om projiceringar och prognoser EJ visar på att muslimer kommer kunna bli en majoritetsgrupp i Sverige eller i Europa (med undantag för Albanien, Kosovo och Turkiet).

Läs ett intressant citat ur en intervju med Michael Lipka, Pew-centrets redaktör inom religionsfrågor, i Expressen:

”Inget av detta är förutsägelser eftersom det är omöjligt att förutsäga framtida migrationsmönster; inget kommer att gå exakt så här.” (Källa: Expressen)

Svenska flaggan

Vad har Pew Forum visat i prognoserna?

Om invandringen till Sverige skulle fortsätta pågå i det högst tänkbara scenariot, alltså lika stor som under rekordstora migrationen år 2015-2016, då skulle procentandelen muslimer eventuellt kunna bli ungefär 30% av befolkningen i Sverige.

Men invandringen har inte fortsatt vara ”stor”, eller ”High”, som under den rekordstora tillströmningen 2015-2016. Så om migrationen fortsätter ungefär som den gjort år 2019-2020, skulle det alltså INTE kunna bli ens en befolkningsandel om 30 procent muslimer i Sverige.

Blir det fortsatt ”medelstor” invandring till Sverige kommer procentsiffran i Sverige att fortsätta ligga lite högre än övriga europeiska länder. I reella tal leder det scenariot till att det kan bli ungefär 2,4 miljoner muslimer i Sverige 2050 eller eventuellt lite fler, enligt Pew-rapporten.

Den mest viktiga frågan till alla som hört myten:

Kommer fler än 6-7 miljoner svenskar att emigrera inom 20 år? För det är vad som skulle krävas för att gruppen muslimer skulle kunna komma i närheten av att bli i majoritet i Sverige.

Sedan Pew Forum publicerat prognoserna har mycket ändrats när det gäller krig och fred i mellanöstern samt migrationsmönstren till EU och till Sverige.

Michael Lipka uttalar sig i en intervju i Expressen:

”Baserad på nuvarande omständigheter med vanlig migration i kombination med att ett något minskat antal flyktingar fortsätter att komma, kan den mest realistiska slutpunkten för Europa ligga någonstans mellan scenarierna för medelstor och stor migration. Det innebär att muslimer kan utgöra mellan 11,2 procent och 14 procent av Europas befolkning 2050.” (Källa: Expressen)

Pew Research Center bedömer att scenariot med fortsatt hög invandring är osannolik, så även noll-invandring-prognosen.

Så kallat kulturella och etniska svenskar kommer fortsätta vara en procentandel om minst 70% i Sverige, kanske uppåt 80%. Samtidigt spelar religiös trosuppfattning inte någon som helst roll i sekulära Sverige, då vi skiljer stat och kyrka/religion från varann allt mer och alla har frihet att utöva sin egen valda religion enligt grundlagen.


Källor:

https://www.pewforum.org/2017/11/29/europes-growing-muslim-population/

https://www.expressen.se/nyheter/omstridd-studie-kan-bli-30-procent-muslimer-i-sverige

%d bloggare gillar detta: