Etikettarkiv: debatt

Avledningsmanöver att kalla SAS-skandalen för PR-upplägg

I ett uppmärksammat blogginlägg påstår Rebecca Weidmo Uvell att ärendet kring Aye Alhassani, som nekades anställning på SAS på grund av att hon bar slöja, var ett ”PR-upplägg”. Hur detta ska tolkas är lika oklart som inlägget i övrigt, där skribenten pendlar mellan att redogöra för efterverkningar av SAS beslut och fördomsfulla, till synes grundlösa, påståenden om nätaktivisters etniska bakgrund och avsikter.

Menar Uvell att det var Alhassani som förde SAS bakom ljuset och på något sätt förmådde dem att vägra henne anställning på grund av hennes slöja? Det låter absurt, men vad annars kan förklara detta delvis lyckade försök till avledningsmanöver?

Och det är en avledningsmanöver. Vad saken egentligen handlar om är att SAS tagit fasta på EU-domstolens pinsamt omotiverade avgörande, och därför nu anser sig ha rätt att diskriminera  kvinnor som Aye Alhassani, genom att neka dem anställning på grund av deras slöja. SAS har tydligt tagit ställning i frågan. Därför spelar Alhassanis agerande efter (eller för den delen före) det att SAS offentliggjorde sin policy ingen roll i sammanhanget.

Med andra ord, även om det mot alla odds plötsligt skulle framkomma bevis som styrker Uvells gissningslek, så har Alhassani inget som helst ansvar för det beslut SAS har fattat. Därför kan det inte vara såsom Uvell och andra debattörer på Twitter nu påstår, det vill säga att ”allt kring SAS endast var ett PR-upplägg” från muslimska aktivister, som om kontroversen gällde något annat än SAS nya policy.

Vad gäller anklagelserna i sig så är de så långsökta och ogrundade att de knappt förtjänar någon kommentar. Dock kan det i korthet sägas att eftersom SAS tidigare inte offentliggjort sin ställning i frågan, och med tanke på att detta uppkommit först efter EU-domen, så är det rimligt att anta att SAS tidigare inte har nekat någon anställning med hänvisning till sin s k neutralitetspolicy, och kan därför knappast sägas ha tillämpat någon sådan. I vart fall har detta inte varit känt för allmänheten. Att Alhassani då skulle ha känt till att SAS skulle ha ”vänt i frågan” och på så sätt kunnat konspirera emot företagsjätten har varken Uvell eller någon annan lyckats påvisa.

Bali, Breitbart och båtflyktingarna #2

Så vi skrev en artikel om att Hanif Bali delade Breitbart på Twitter, och om att siffrorna var vilseledande och det problematiska i det.

Och Hanif Bali svarade på Twitter enligt nedan.

Det är förstås bra att Bali inte längre hänvisar, indirekt, till Breitbart. Det är också bra att han nästan helt korrigerat sitt eget påstående om hur många som beviljas asyl i Italien. Det gör han dock genom att använda sig av exakt samma statistiska uppgifter som vi gjorde i vår artikel och som kommer från EU men har publicerats av UNHCR. Inget fel i det. De tål att upprepas.

Men varför skulle det vara ”generöst” att inte utgå från att alla som beträder italienskt territorium men inte söker asyl i landet helt saknar asylskäl? En god portion av dem som letar sig till Tyskland och Sverige har ju kommit till Europa just via Italien. Breitbart må gissa att de lever ut sina liv som papperslösa i Italien, men vi i Sverige vet ju bättre.

Det som är problematiskt är vidare att andelen, som nu tack vare Balis ”generositet” är fem procent och inte tre, fortfarande är vilseledande, eftersom den enbart tar med de som är flyktingar enligt FNs flyktingkonvention.

Från Europakonventionen om de grundläggande mänskliga rättigheterna och friheterna, såväl som FN:s konvention om sociala och kulturella rättigheter, och EUs lagar ges asylsökande ett extensivt (utökat) skydd vid sidan av FN:S flyktingkonvention. Inte bara den som är personligt förföljd utan även den som bor där det är farligt att leva ska ha rätt till skydd. Den formella juridiska termen är inte ”flyktingar”, även om det är det ord som används i vardagligt språkbruk, utan i enlighet med utlänningslagen kallar vi dem ”skyddsbehövande”, eller enligt den engelska juridiska termen; ”subsidiary protection”. Det är de skyddsbehövande som avses i den ljusblå stapeln i diagrammet ovan. De har inte alls nödvändigtvis en lägre grad av skyddsbehov än en konventionsflykting.

Vidare har Italien en med internationella mått mätt mycket stor andel asylsökande som får uppehållstillstånd av ”humanitära skäl”. I rikare västländer brukar den stapeln vara mycket liten, eftersom det handlar om människor vi formellt inte behöver ta hand om, utan bara hjälper ”utav vår godhet”, som Emil sa, samt merparten ensamkommande utan asylskäl.

Vi på Motargument är inga experter på italiensk asylpolitik, men vi finner det bekymmersamt att Bali antar att de som trots ganska hårda krav i Sydeuropa ändå beviljats uppehållstillstånd oavsett grund på något sätt skulle vara någon sorts okynnesinvandrare.

Som vi skrev i den förra artikeln: Det är absolut så att många kommer till Europa utan asylskäl eller motsvarande, till Italien liksom till Sverige. Det handlar om ungefär hälften i båda fallen, och det är i sig problematiskt av en lång rad skäl. Men därifrån till att insinuera att bara tre procent skulle ha här att göra – och vi vet att det inte var så Bali formulerade sig rent formellt, men det var så det framstod och det var så det tolkades av hans följare i diskussionen under – är i sig absurt och fel.

Att sedan kalla Motargument för ”asylsystemskramare” enbart på den grunden att vi ifrågasätter siffrorna och delandet av Breitbart och sedan, i den påföljande diskussionen, insinuera att vi skulle vara nöjda med båtflyktingarnas horribla öde, är förstås både trist och låg retorik.

FN:s flyktingkonvention antogs av FN år 1951, med 1967 års tilläggsprotokoll och har idag ratificerats av drygt 146 av världens 195 länder . Den ursprungliga internationella asylrätten har ingen nu levande politiker uppfunnit, och vi är alla ense om att den går att förbättra. Det finns inget motsatsförhållande mellan att inse detta och att samtidigt inte vilja svartmåla dem som tar sig till Europa.

Vi är tvärpolitiska, och har ganska olika syn sinsemellan på hur asylinvandring kan eller bör förbättras. Därför brukar vi sällan komma med konkreta förslag på Motarguments sajt, men många av oss har skrivit egna inlägg om våra visioner för svensk och internationell asylpolitik.

Det måste vara möjligt att ifrågasätta felaktiga siffror utan att behöva stå som ansvarig för massdöden på Medelhavet.

//Med stöd av Thabo ‘Muso.

Myndigheten MSB borde granska islamhatet

Debatten om den s k förstudie som Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani gjort på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) om Muslimska Brödraskapet i Sverige, och som kritiserats hårt av mig och andra aktörer, har börjat ebba ut nu.  Men frågeställningen kvarstår. Hur lämplig var rapporten och ska ämnet utredas?

Tvärtemot vad debattörer som Hanna Gadban, Nima Dervish och Sara Mohammad, etc, påstod i SvD i onsdags har jag och många andra som protesterat mot rapporten inget emot en ordentlig studie av islamismen i Sverige, då i synnerhet den radikala islamismen. Jag har själv arbetat mycket med att kartlägga radikala islamisters arbete, och var tidig med att peka ut problemen i den s k ”Dawahrörelsen” i Sverige, något t ex Gadban också skrivit om.

Men jag tillhörde kritikerna av MSB:s rapport eftersom de friskt blandar ihop radikal islamism med vanlig islamism och kopplar allt till terror och antidemokratiska tendenser. De namnger rörelser och individer som islamister och agenter för Muslimska Brödraskapet, men utan att presentera ett enda bevis för det. Jag själv skriver inte en rad om radikala islamister utan presentera ordentligt med belägg och bevis för det jag påstår.

Bristen på bevis i MSB:s rapport, och alla påståenden utan belägg, är det farliga med rapporten. Vi lever nämligen i en tid när rasistiska myter om muslimer sprids öppet i samhället. Misstänksamheten mot det ”annorlunda” är stor.

”Muslimska män är förtryckare, bär man långt skägg är man terrorist, hijaben betyder att kvinnan är förtryckt, alla moskéer stöder terrorism och förtrycker kvinnor, att inte äta fläsk är misstänkt, de är antisemiter allihopa med låg IQ som inte vill jobba…” Det är bara att se hur alternativmedia i Sverige och globalt beskriver muslimen. Och ryktena får konsekvenser för muslimer, eller de med ursprung i Mellanöstern.
Jag har en vän som slutat berätta för en del på jobbet att hon jobbar medan mannen är hemma. Det förutsätts att eftersom hon är från ett muslimskt land måste mannen vara en lat kvinnoförtryckare som är hemma och röker vattenpipa medan hon jobbar. Inte ens när hon berättar att mannen är hemma pappaledig med barnen, slutar de vara misstänksamma.
Vad en del muslimer än gör, och hur de än beter sig hamnar de i ett moment 22. ”Har din man slutat slå dig ännu, svara ja eller nej”!
Det är här bevisen kommer in. Bevis och krav på källor och ordentliga belägg utgör skillnaden mellan antimuslimsk hets och rykten och de riktiga problem som finns bland en del radikala och fundamentalistiska element. Och det skrämmande är att vi idag har ledare i världen som tror på rykten och är ointresserade av belägg och bevis. Breitbart i USA, som står USA:s president Donald Trump nära, tillhör t ex de stora ryktesspridarna.
I detta läge borde MSB stå för krav på bevis och belägg och fungera som en fyr i den stormiga politiken, som slussar oss bort från ryktesspridningens bedrägliga rev och skär.
MSB borde utreda islamismen. Men samtidigt borde de utreda rasistisk ryktesspridning med fokus på muslimhatet och judehatet, två problem som onekligen är större i samhället än problemet med fundamentalistiska eller radikala islamister. Vi har sett förr i historien vad som kan ske då otyglade generaliserande rykten om folkgrupper sprids. Det kan gå riktigt illa. MSB får gärna även studera hur vitt spritt t.ex. muslimhatet och judehatet är. Det saknas nya bra studier över hur vitt spridd rasismen är och i vilka grupper rasismen sprids.
En del av författarna av debattartikeln som stöder förstudien sprider gärna själva generaliserande rasism om muslimer, utan belägg. Man behöver med andra ord inte gå långt för att hitta studiematerial för en rapport om antimuslimsk ryktesspridning i samhället. För övrigt bloggar även Magnus Norell även för en blogg, Ledarsidorna,  som regelbundet sprider rykten om muslimer utan att belägga dem med fakta.

 

Integration, jämställdhet och svenska värderingar

Jennifer Wegerup skriver här om negativ kvinnosyn bland vissa nyanlända invandrarmän. Bland annat tar hon upp att nyanlända bör få utbildning i svenska värderingar från början, för att undvika händelser som de omtalade sexuella trakasserierna vilka utfördes av utlandsfödda (och nyanlända?) män eller killar i grupp.Naturligtvis är det viktigt att personer som nyligen anlänt och sökt uppehållstillstånd kan få information om lagar och regler. Det fick de på en av mina arbetsplatser där jag var vikarie. En polis informerade bl a om myndighetsåldern. En fråga när man läser diskussioner om ”svenska värderingar” är:  Vad är svenska värderingar? Är det demokrati, jämställdhet, förbud mot grupptafsande på tjejer, eller vad är dessa värderingar?
Thomas Gür argumenterar för att svenska värderingar finns, och redogör kort för kvinnors rättigheter steg för steg, allteftersom dessa rättigheter införts i Sverige. Han menar att det är fel att förneka att hedersförtryck och diskriminering av kvinnor är detsamma. Gür gör en jämförelse mellan å ena sidan (den svenska) uppfattningen att kvinnor och män är jämlika, och hedersförtryck med ursprung i andra kulturer än den svenska:

”Att förneka de normativa skillnader som föreligger mellan dessa två olika hållningssätt och värderingar, till exempel med påståenden som att det inte finns hedersvåld, utan bara patriarkalt kvinnoförtryck (…) är inget annat än att avsiktligen göra sig blind för sakförhållandena.”

I sak håller jag med Gür om att det är skillnad på hedersförtryck (där individens – ofta kvinnans – beteende drar ära eller skam över en hel familj eller släkt, och där samhällsnormerna gör att hela den familjen kan få dåligt rykte på grund av en individs beteende). Man bör inte förneka att hedersförtryck förekommer! Men Gür missar detta: att bara för att lönskaläge , dvs utomäktenskapligt sex, mellan trolovade ofta inte bestraffades från 1500-talet, betydde inte det att samhället accepterade detta. En kvinna som blev gravid utanför äktenskapet blev ofta förtalad och fick flytta (Astrid Lindgren, exempelvis, så sent som på 1920-talet).

Nästa frågaHur informerar man nyanlända om jämställdhet och förbud mot sexuella trakasserier utan att det verkar som att man dumförklarar en hel grupp?

De flesta som flyttar eller flyr hit vet förmodligen att kvinnor har samma rättigheter som män i Sverige. Att sexuella trakasserier inte är tillåtet vet de flesta från sina hemländer. Islam förbjuder det dessutom. Enligt Koranen ska männen sänka blicken inför kvinnor, oberoende av kvinnornas klädsel. Det står inte: ”Säg till de troende männen att sänka blicken enbart inför täckta kvinnor.”

Så att generaliserande påstå att ”muslimska män” automatiskt har dålig kvinnosyn, är helt fel. Men synen på kvinnor är faktiskt generellt sett varierande i olika länder, något som Torbjörn Jerlerup tar upp här:

”Men visst spelar kultur, seder, moral och ursprungsländers lagar en roll. Sverige är t ex världens mest jämställda land. Vi är också ett av få länder som arbetat för homosexuellas rättigheter. Vi är mot barnaga. Om folk kommer från länder där lagar och seder är annorlunda så tänker de ofta annorlunda. Synen på jämställdhet är inte samma i Sverige och Somalia eller Irak.

Jerlerup hänvisar till detta inlägg av Anders Sundell, vilket handlar om en attitydundersökning i olika länder. Undersökningen gällde demokrati och jämställdhet och åsikterna varierade mellan länder som Egypten och Irak. Sundell tar också upp hur konservativa attityder till jämställdhet ofta ändras hos invandrare i europeiska länder. Förändringen tar ungefär en generation:

”Samtidigt kunde forskarna också märka att invandrare som bott längre i det nya landet hade attityder som låg närmare den infödda befolkningens. Det verkar alltså ske en anpassning över tid. (…)

Det finns alltså ingen anledning att tro på att människor med härstamning i en viss region skulle vara mindre jämställda av naturen. Samtidigt är det rimligt att den som vuxit upp i ett mer traditionellt samhälle fortsätter att färgas av dessa värderingar längre fram i livet.”

Debatten om svenska värderingar är ofta svartvit. Antingen argumenteras det för att svenska värderingar inte riktigt finns, eller för att de visst existerar och att de som kritiserar begreppet ignorerar kvinnoförtryck eller hedersförtryck som är vanligt i vissa kulturer. Det som kan vara svårt är att vara balanserad i debatten.

Omar Makram, Hanif Bali, islamkritik och islamofobi

Att kritisera islam och anse att det är en värre religion än andra, har man naturligtvis rätt till i ett demokratiskt land. Men om man är ute efter att svartmåla islam och inte kan – eller vill – se att islam liksom andra religioner kan omtolkas, t ex om man påstår att islam egentligen är en ond religion och att kristendomen inte är det, då får man stå ut med att andra anser en vara islamofob.

På Motargument har åtskilliga texter om begreppet islamofobi publicerats tidigare, så jag behöver inte förklara varför islamofobi faktiskt ofta bör kallas för islamofobi i debatten. Denna text handlar om Omar Makram, som skriver om Hanif Bali  och om Balis rätt – enligt yttrandefriheten – att ha åsikten om islam att islam är den värsta av alla religioner. Makram håller inte med, men försvarar Balis åsiktsfrihet. Jag håller med om att alla har rätt att yttra sig om religion. Men andra har förstås också rätt att ha åsikter om ens yttranden, åtminstone i Sverige, vilket är en demokrati.

Makram kommenterar Balis uttalande om profeten Muhammeds påstådda pedofili – äktenskapet med Aisha, som var nio år – och menar att det faktiskt var pedofili. Visserligen kan man påstå detta om man inte är ute efter att peka ut just Muhammed: Torbjörn Jerlerup har tidigare skrivit om det anti-islamiska argumentet att profeten Muhammed skulle ha varit pedofil, och om hur det argumentet används för

att smutskasta islam och kränka muslimer”

samt att denna smutskastning

är lika rasistiskt som då nazisterna på 1930-talet påstod samma saker om judarna, med hänvisning till olika ledare i Gamla Testamentet.”

Att Muhammeds ena hustru eventuellt var nio år gammal, betyder inte att man bör försvara äktenskap med nioåriga flickor idag

När det gäller islam som ”ont” eller inte, är religioner enligt religionsvetenskapen är varken goda eller onda, utan studeras historiskt och i nutid utifrån olika tolkningar. Det lärde jag mig när jag läste islamologi, och jag anser det vara mycket viktigt. Att ha en svartvit syn på religion som ont och att inte vilja inse att religioner kan omtolkas, anser jag vara ungefär lika negativt som att arrogant och självrättfärdigt propagera för sin egna, extrema och intoleranta version av sin religion. Jag har sett båda argumenten i debatter på Facebook.

 

Nyhetsbrev januari 2017

Här presenteras våra artiklar som publicerats i januari.

Artiklar

Rasismens olika ansikten – vit rasism – artikel av Tina Holm om att det finns olika typer av rasism

Jämställdhet i SD – artikel av Johan Löfström om den skeva könsfördelningen hos Sverigedemokraterna

Kulturell rasism – andra delen i artikelserien om likheterna mellan antisemitism och islamofobi av Torbjörn Jerlerup

Vithetsstudier – artikel av Tina Holm om vithetsnormer

Skuldbelägga offer? – tredje delen i artikelserien om likheterna mellan antisemitism och islamofobi av Torbjörn Jerlerup

Att ta upp det negativa – eller inte – artikel av Hanna Bard om generaliseringar kring islamism, islam, terrorism och muslimer

I fokus

Annelie Sjöbergs text, del 2 – artikel av Helena Trotzenfeldt om den före detta centerpartisten Annelie Sjöbergs rasistiska Facebook-inlägg

Det där om yttrandefriheten – krönika av Alina Koltsova om vad yttrandefrihet faktiskt innebär

Krönikor

Om kollektiv skuldbeläggning av judar – krönika av Robin Bankel om judar, Israel och skuld

”Jag är inte islamofob, jag hatar inte muslimer” – krönika av Hanna Bard om islamkritik kontra islamofobi

”Ta avstånd från islam/det judiska” – fjärde delen i artikelserien om likheterna mellan antisemitism och islamofobi av Torbjörn Jerlerup

Klantänkande i den nationella rörelsen – krönika av Alexandra Grönvall om kulturmönsters betydelse i formande av värderingar

Låt SD behålla stigmat – krönika av Helena Trotzenfeldt om att vi inte ska glömma SD:s nazistiska bakgrund

Mytknäckare

Pedofilmyter – första delen i artikelserien om likheterna mellan antisemitism och islamofobi av Torbjörn Jerlerup

Antisemitism och islamofobi och USA:s presidenter – femte delen i artikelserien om likheterna mellan antisemitism och islamofobi av Torbjörn Jerlerup

Korta motargument

Islamofobi och kristofobi – artikel av David Ehle om varför det är rätt att benämna intoleranser med efterleden -fobi

Recensioner

Bokrecension: En droppe midnattDavid Ehle recenserar Jason Timbuktu Diakités självbiografi

 

Låt SD behålla stigmat

SD har stagnerat på 16-18 procent. Sedan december 2015 har de tappat några procentenheter – gissningsvis proteströstare som egentligen aldrig identifierade sig med partiet.

När jag diskuterar med politiskt aktiva och andra intresserade ploppar nästan alltid frågan om hur partier framgent bör förhålla sig till SD upp. Många har landat i att det bästa vore att behandla dem som alla andra partier, och ”låta dem ta ansvar” – som i Finland, Norge och Danmark. De har uppfunnit termen ”beröringsskräck” som benämning på oviljan att samarbeta med SD, för att få det att framstå som någon sort irrationellt och lite tramsigt beteende. Jag förstår hur de tänker, men jag håller inte med. Här förklarar jag varför, och jag gör det helt utan moraliska eller sakpolitiska ställningstaganden – vi lägger allt sådant åt sidan och isolerar istället den strategiska frågeställningen ”hur hindra SD från att växa”.

Att få SD att krympa tror jag inte går, annat än marginellt, som jag skrivit tidigare. De har de röster de ”ska ha”. Runt femton procent av svenska folket anser av allt att döma att muslimer överlag inte bör få leva i Sverige och/eller att invandring i nästan alla lägen är dåligt, och att Sverige ska bebos av etniska svenskar, och de medborgarna kommer inte att välja något annat parti. Visst ska vi försöka ändra deras uppfattning, men sådant tar tid.

Runt SD finns ett stigma, och det skapades naturligt ur SDs nazistiska rötter. Främlingsfientliga partier i andra länder har inte den bakgrunden, och därför har de kunnat växa in i väljargrupper SD har svårt att nå. Vi som var vuxna på nittiotalet kopplar för alltid ihop namnet med heilande skins som marscherade 30 november. SD har ägnat de senaste tio eller så åren åt att försöka få bort den fläcken, med mycket klorin och ivrigt tvättbrädsgnuggande, men det har bara lyckats delvis.

Nasserötterna kombinerat med företrädare som hela tiden ertappas med att uttrycka sig grovt rasistiskt placerar SD i en stigmatiserad bubbla. Den som kliver in där är för evigt solkad. Detta blir förstås en självuppfyllande cirkel. ”Invandringskritiker” med stabil förankring i samhället vill inte förknippas med nazister och rasister, och avstår från att ställa upp som företrädare för partiet, och då måste partiet även fortsatt representeras av personer som i hög grad är rasister eller av andra skäl olämpliga och så skapas en evig loop.

I min egen bekantskapsbubbla av i huvudsak tjänstemän i Storstockholm finns mig veterligt inte en enda person som öppet går ut med att vara SD-anhängare. Statistiskt sett känner jag säkert åtskilliga som sympatiserar med partiet, men de erkänner det inte annat än till likasinnade, och dit hör uppenbarligen inte jag.

SD har blivit som en sekt.

Detta stigma hindrar förstås inte människor från att rösta på partiet. Men det hindrar partiet från att växa.

Att behandla SD som ”vilket parti som helst”, dvs att normalisera partiet och ge dem samma status som övriga partier, är att ge dem ett fritt pass att byta ut sina rasseföreträdare mot ”normala” personer och sedan håva in kanske tio nya procentenheter väljare.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Klantänkande i den nationella rörelsen

I januari 2016 var Stockholm skådeplats för något som närmast kan beskrivas som en pogrom: En grupp män samlades för att med våld ge sig på ungdomar på stan, vilka de pekade ut som ”nordafrikanska gatubarn”.

Deras organiserade och målinriktade förföljelse av en minoritetsgrupp annonserades med ett flygblad med rubriken: ”Det är nog nu!” där gruppen beskrev sig som ett medborgargarde som skulle ”markera” mot gatubarn i centrala Stockholm – en reaktion på vad gruppen såg som trakasserier och överfall mot ”svenska” kvinnor. Helt enkelt en hämnd mot ett helt kollektiv för upplevda oförrätter mot den egna gruppen.

Stammens kultur handlar om kollektiv sammanhållning och vedergällning, medan stadens kultur handlar om individer som lever under en rättsordning med lagar och domstolar.
[…]
Stamkulturen avvisar den typ av abstrakt centralmakt som stadskulturen innebär. I stället skyddar man sig mot andra stammar genom en vedergällningsetik som innebär att den som angriper en enskild medlem kommer att få hela gruppen efter sig, och att man kommer att hålla inte bara den enskilde angriparen utan hela hans grupp ansvarig. Därigenom tvingar man andra grupper att övervaka sina egna medlemmar för att förhindra kollektiv vedergällning. Det är så en hederskultur uppkommer, där individens val görs till gruppens angelägenhet.

Citatet är hämtat ur Per Bauhns debattartikel i SvD om stamkultur – som också kallas klankultur – som en av drivkrafterna bakom nyårsövergreppen i Köln 2015, men det kunde lika gärna handla om klankultur som drivkraft bakom händelserna i Stockholm som beskrivs i inledningen av denna artikel.

Bauhn vill uppmärksamma en ”motsättning mellan två sätt att tänka om individ och samhälle, där stammens sätt att skapa social sammanhållning ställs mot stadens”. Det han kallar stamtänkande ”saknar koppling till en bestämd etnicitet eller religion” och ”förekommer och har förekommit överallt i världen. Stamtänkande finns i såväl fornnordiska ättesamhällen som i Hells Angels.” Och klantänkandet är starkt i den svenska nationella rörelsen.

I flygbladet som spreds i januari 2016 beskrev gruppen sin vedergällningsattack (hämtat från högerextrema sajter som publicerat texten):

Vi ser numera ingen annan utväg än att själva dela ut straffen de förtjänar. Rättsväsendet har lämnat walk over och samhällskontraktet är därmed brutet – därför är det nu varje svensk mans plikt att försvara våra allmänna utrymmen mot den importerade kriminaliteten. Vi som samlades idag var varken din politiker, din journalist eller din polis. Vi är däremot din pappa, din bror, din make, din kollega, din och din granne.

I det citatet ryms tre av klankulturens främsta kännetecken; kollektivism, vedergällningsetik och avvisande av centralmakten. De här tankarna hyllades på nationalistiska hemsidor och nyhetssajter liksom av nationella i sociala media.

Samma personer som högljutt framhåller svenska och europeiska kulturernas överlägsenhet, jämfört med bland annat de arabiska och nordafrikanska, verkar alltså inte se något motsägelsefullt i att hylla en syn på individen och samhället som ligger mycket långt från den individualistiska stadskultur som är så stark i Sverige att den placerar oss som ”världens mest extrema land” i World Values Survey.

Det här visar med all önskvärd tydlighet varför kulturmönster spelar en mycket viktig roll i formandet av våra värderingar, medan kultur i betydelsen etnicitet eller religion är tämligen oviktigt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Det där om yttrandefriheten

Få har undgått författaren Katerina Janouchs framträdande i tjeckisk webb-TV, där hon målat upp en mörk dystopisk bild av dagens Sverige. Hennes påståenden har dementerats i en artikel på Dagens Nyheter, skriven av filmvetaren Hynek Pallas som liksom Janouch har tjeckisk bakgrund. Janouchs respons på att Pallas sagt emot henne är att kräva DNs chefredaktör Peter Wolodarskis avgång, eftersom Pallas artikel inte är ”värdig ett land med 250 års yttrandefrihet”.

Att Janouchs påståenden om ”massinvandring”, ”no go-zoner” samt att ”många fler lär sig skjuta” är totalt nys är en annan femma. Men låt oss fokusera på yttrandefriheten. Den som bemödar sig att läsa på om Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469), om FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna lär upptäcka inom kort att Janouchs resonemang om yttrandefriheten är ologisk. Vi kan sammanfatta det ur tre punkter:

1. Läser man på FN-deklarationen står det följande: ”Var och en har rätt till […] yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser”. Det står ingenstans om att man ska stå oemotsagd, eftersom den andra parten också omfattas av yttrandefriheten. Det vore något annat om Janouch inte hade fått skriva i svensk media, men i samma tidning som hon kritiserat har hon exempelvis fått replikera Björn Wimans söndagskrönika.

2. Om man noga studerar femte kapitlet i vår yttrandefrihetsgrundlag så ser man svart på vitt att varken Wiman, Pallas eller Wolodarski gjort sig skyldiga till någon form av olaga hot, olaga våldsskildring, högförräderi eller dylikt. Samtliga utom Wolodarski har tagit till orda mot de påståenden som Janouch spridit. Att ”attackera” påståenden och åsikter är något som man också har rätt till enligt yttrandefrihetsgrundlagen.

3. Egna individer kan inte kränka andra individers yttrandefrihet. Det kan däremot stater och andra stora aktörer göra. Men inte ens där har Dagens Nyheter gått i fällan.

Summa summarum: Yttrandefriheten innebär rätten att få uttrycka vilken åsikt man vill, men den innebär inte någonstans att man har rätten att slippa bli motsagd. Yttrandefrihet är en give-and-take-frihet. Att bli emotsagd och säga emot ingår i det fria ordets värld.

Så sorry Katerina, men att läsa på lite innan skadar inte. Både dina ‘motståndare’ och du omfattas av den.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Annelie Sjöbergs text, del 2

Så jag skriver sällan om personer, och när jag gör det handlar det nästan uteslutande om politiker. Ett undantag skedde när jag snubblade över Annelie Sjöbergs tämligen rasistiska och rätt delade Facebookinlägg, där hon utmålar somalier, eritreaner och afghaner som olämpliga att jobba i äldrevården. Texten i sin helhet återfinns i artikeln, så jag upprepar den inte här.

Efter att jag postat artikeln blev det ganska turbulent. Annelie postade något femtontal inlägg på sin Facebookvägg direkt eller indirekt relaterade till artikeln, hon och hennes vänner skrev på min vägg och på Motarguments sida och hon diskuterade i grupper. Både hon och jag fick en del hatiska kommentarer. Jag har hela tiden erbjudit henne att skriva en uppföljande artikel med hennes frågor och kommentarer, men hon har antingen inte svarat alls eller avböjt. Tills nu.

Jag tänker här möta de synpunkter jag uppfattar som centrala för Annelie i hennes kritik mot mitt inlägg. Viss tolkning förekommer förstås, men jag försöker vara rättvis.

Missförståndet

Annelie menar att jag och övriga som läst inlägget hängt upp oss på fel saker, och hon svajar fram och tillbaka. I hennes snävaste beskrivning har hon bara velat framföra att män inte ska sköta kvinnors intimhygien och att det är viktigt att den som vårdar gamla förstår språket. Vi som inte fattar detta har mer eller mindre avsiktligt missförstått, menar hon. Att hon pekade ut somalier, eritreaner och afghaner var bara en tillfällighet.

Men det håller inte.

Inlägget börjar med ”Ett argument som man ibland hör bland dem som ivrigast försvarar Sveriges generösa flyktingpolitik, är att invandring behövs för att ta hand om oss svenskar när vi blir äldre.”

Om den meningen ska avslutas med ”men det går inte för män kan inte sköta kvinnors intimhygien” eller ”men det går inte, för nyanlända pratar inte svenska”, hänger inte inlägget ihop alls. Uppenbarligen är inte alla invandrare män, inte alla gamla kvinnor, inte all äldrevård intimhygien och uppenbarligen är ingen nyanländ för alltid.

Dessutom tenderar Annelie att anpassa tolkningen efter vem som skriver, så hon halkar snabbt tillbaka till att asylinvandrarnas kultur är det egentliga problemet så fort hon inte ska övertyga oss i PK-eliten.

Det är samma sak som …

Hon har också pekat på en hypotetisk äldre, outbildad muslimsk kvinna från något muslimskt land som inte vill bli vårdad av en ung, piercad svenska i urringning som motexempel. Inte heller det håller, för det är inte en motsvarande svensk 30-talist från Kalix hon hänvisar till, utan sig själv. Det är hon själv, förmodat universitetsutbildad 60-talist, som inte vill vårdas av somalier och eritreaner.

Jag skriver mycket, och jag vet att ibland råkar man sätta ihop en mening som kan feltolkas, hur väl man än menar. Men det är inte det som hänt här. Jag menar att antingen tar man ansvar för det man skrivit, och står för sina åsikter, eller också backar man helt, och säger ”det var dumt, det blev fel”. Annelie har editerat sitt inlägg, men raljerar samtidigt över inskränkta läsare som tvingat henne dithän. Det är inte att ta ansvar. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att hon fortfarande anser att det hon skrev var rätt.

Kontaktandet av skolan

Annelie, och många ur hennes nätverk, har upprörts över att jag kontaktade skolan jag trodde hon fortfarande jobbade på. Det finns en legitim kritik i detta. Jag har själv ibland stött på personer på nätet som hånfullt hotar med att kontakta min ”arbetsgivare”, och jag tycker det är urfjantigt. Alldeles bortsett det faktum att min chef är utländsk och bor och jobbar utomlands och inte skulle fatta ett smack av ett sådant samtal, än mindre vidta någon åtgärd, är det lite ”ha, då går jag till fröken!” över konceptet.

Så varför kontaktade jag då den skola där jag trodde Annelie jobbade (eftersom det står så i hennes Facebookprofil)?

Jo, på grund av den här meningen ”När jag blir gammal vill jag bli omhändertagen och vårdad t ex av någon av alla de fantastiska och underbara omvårdnadselever som jag själv har varit med om att utbilda.”

För mig är det oerhört magstarkt att någon utbildar omvårdnadselever som hyser ett så stort förakt för människor baserat på deras etniska ursprung. Jag såg framför mig den somaliska, eritreanska eller afghanska elev som hade Annelie som lärare, med de uppenbart rasistiska fördomar hon har.

Det var anledningen till mitt mail till rektorn där jag pekade på hennes inlägg.

Förtal och hets mot folkgrupp

Under en period gjorde Annelie och hennes nätverk en stor grej av att jag skulle polisanmälas för förtal. Det gjordes upp stora planer i kommentarsfälten, och jag fick klargjort för mig att en åklagare i princip förberedde åtal (inte av Annelie, men av en ur hennes hejaklack).

Till slut förklarade jag i en diskussion att förtal mycket sällan leder till åtal såvitt man inte inleder en civilrättslig process, är minderårig eller kombinerar förtalsåtalet med åtal för andra brott. Dessutom är det inte förtal att skriva om någons text. Möjligen, om man verkligen tänjer på begreppen, kan meningen där jag kallar henne för ”smygrasist” vara förtal, men eftersom den är underbyggd tror jag det hade blivit svårt att hävda.

Däremot är det fullt möjligt att det kan räknas som hets mot folkgrupp att uttrycka sig som Annelie gör. Eller gjorde, tills hon editerade inlägget. Det är i alla fall åtalbart. Nu tänker jag inte polisanmäla Annelie. Jag skrev mitt inlägg istället. Det är oftast bättre med debatt än polisanmälan.

Slutligen

Annelie ställer följande två frågor till mig:

1) Tror du verkligen att det är det viktigaste som finns för ensamkommande afghaner att få torka gamla tanter i rumpan? Har du ens pratat med någon av dem? De har andra planer kan jag berätta för dig.

Svar: Annelie började med ”Ett argument […] är att invandring behövs för att ta hand om oss svenskar när vi blir äldre.”, och fortsätter med att förklara att ensamkommande afghaner inte är lämpliga till detta yrke. Alla invandrare är uppenbarligen inte ensamkommande och inte afghaner, och de som är ensamkommande afghaner vill kanske inte överlag vårda gamla, men det är irrelevant för sakfrågan, som är utpekandet av somalier, eritreaner och afghaner, och för den delen även muslimer överlag, som olämpliga.

2) Varför ska inte somaliska kvinnor med slöja som är analfabeter ha samma rättigheter och skyldigheter som andra svenska kvinnor och få bli en del av svenska samhället, få adekvat utbildning och kunskaper om vårt språk och vår kultur? Ska dessa kvinnor vara utestängda från gemenskap och rätten att åtnjuta den jämlikhet som t ex du och andra svenska kvinnor tar för givna, menar du?

Svar: Jag kan inte svara på denna fråga, för jag begriper den inte. Alls.

Jag hade inte skrivit detta inlägg om inte Annelie kommit tillbaka med frågor. För mig stod det liksom 1:1. Jag skrev om henne, hon skrev om mig. Och jag förstår att hon är förbannad och upprörd. Det hade jag också blivit.

Men jag tycker också att hon förtjänar att få veta hur jag resonerat och varför jag skrivit som jag gjort, och varför jag mailade rektorn. Nu när jag redogjort för detta hoppas jag denna diskussion är över.

Jag tror inte att hon är ond. Och jag kan inte uttala mig om hennes åsikter, annat än det som lyser igenom. Människor är komplexa, och det finns säkert fler lager därinne som jag inte vet något om.

Det jag däremot kan uttala mig om är hennes text. Den var grovt rasistisk.

Och hon har inte tagit tillbaka det hon skrev.