Etikettarkiv: Debatt

Myter

Myt: ”Invandrare integrerades snabbt och lätt förr i tiden”

Många tror felaktigt att invandrare förr integrerades snabbt och problemfritt. Historisk forskning visar dock att integration alltid har varit en långsam och utmanande process, präglad av oro, oavsett tidsperiod.

I en diskussion på Facebook fick jag en kommentar som jag vill dela med er:

”ja, vi har ju aldrig tagit emot folk ifrån andra länder förr, för tänk om dom hade lyckats integreras ändå trotts att dom inte fick några bidrag!”

Personen anser att invandrare förr i tiden snabbt och enkelt integrerade sig i samhället utan ekonomiskt stöd. Denna syn är dock en grov förenkling som lätt kan ifrågasättas.

Hög- och lågkonjunkturer, ursprungsland och rådande politik har alltid påverkat integrationsprocessen. Varje tidsperiod har bjudit på unika utmaningar, och definitionen av lyckad integration har förändrats avsevärt genom historien.

Historiska utmaningar

Även under tidigare omfattande flykting- och arbetskraftsinvandringar var det en process att lära sig språket och få fasta anställningar.

De sociala klyftorna blev tydliga då ”nysvenskar” ofta hamnade i mindre attraktiva bostadsområden, samtidigt som majoritetsbefolkningen ofta uttryckte skepsis mot invandrarna.

Barnen till tidigare invandrare har oftast fullt ut integrerats språkligt och socialt, medan den första generationen har haft det betydligt tuffare.

Varför fortlever myten?

Vårt selektiva minne får oss att glömma historiska konflikter och istället minnas en förenklad och harmonisk version av det förflutna.

Dagens arbetsmarknad kräver formell utbildning. Under arbetskraftsinvandringens tid (1940- till 1970-talen) behövde svensk industri arbetskraft och ställde inga krav på formell utbildning. Detta gjorde det möjligt för invandrarna att börja arbeta direkt. Även om den ekonomiska integrationen gick snabbt, tog den sociala integrationen lång tid och präglades ofta av utanförskap.

Sveriges invandringspolitik skiftade från arbetskraftsinvandring till asylsökande under 1970-talet och framåt, vilket förändrade förutsättningarna för integration. Att integreras utan ett direkt jobb på en föränderlig arbetsmarknad visade sig vara både svårare och mer tidskrävande.

Fram till 1970-talet byggde svensk integrationspolitik på “assimilering”, där invandrare förväntades anpassa sig helt och bli “svenska”.

År 1975 beslutade riksdagen att invandrare skulle behandlas lika, ges möjlighet att samarbeta och uppmuntras att bevara sitt språk och sin kultur.

Sedan 1990-talet har integrationspolitiken fokuserat på just integration, snarare än assimilering. Detta innebär en ömsesidig process, även om utmaningar som segregation och långa tider till självförsörjning kvarstår.

Vad är bra integrationspolitik?

Integration delas vanligtvis in i fyra samverkande processer av forskare.

  • Strukturell integration omfattar arbetsmarknad, utbildning, bostad och hälsa.
  • Social integration omfattar sociala relationer, broar till majoritetsbefolkningen och andra grupper, samt länkar till myndigheter, samhällsinstitutioner och politiska strukturer.
  • Kulturell och identitetsmässig integration: Värderingar och språk.
  • Politisk och rättslig integration syftar till att tydliggöra individens rättigheter och skyldigheter, vilket inkluderar permanent trygghet, medborgarskap och möjlighet att delta i den politiska processen.

Modern forskning betonar att framgångsrik integration är en tvåvägsprocess.

  • Individens starka vilja och drivkraft.
  • Samhällets förmåga att integrera utlänningar, inklusive arbetsgivares och bostadsmarknadens inställning, samt förutsättningar för mänskliga möten.

Tanken att invandrare historiskt i Sverige har integrerats enkelt och smärtfritt är en idyllisk samhällsbild som bygger på vårt selektiva minne, förändrade krav och strukturella faktorer.

Källor:

EFN: En annan berättelse om integration

SO-rummet: Invandring till Sverige under 1900-talet

Vänstra stranden: Den misslyckade integrationen är en myt

SVT: Invandrarmyter skapar fördomar

Tidningen Syre: Alla måste räknas för att integrationen ska fungera

Handelsbanken Foundations: Ny forskning: Integrationen går åt rätt håll

Delmi: Integration av unga ur ett flerdimensionellt perspektiv

Omni: Forskare: Integration kräver mer än bara tid i Sverige

Forskning: Migration och integration

Riksdagen: Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m. m.

Krönikor

Var saklig i argumentationen mot SD:s antimuslimska politik

Sverigedemokraternas alltmer uppskruvade retorik om islam och muslimer, samt konkreta, antidemokratiska förslag förtjänar ännu hårdare granskning.

Att sakligt kritisera religiösa idéer eller migrationspolitik är en sak – att generalisera om en hel grupp människor är något helt annat.

När muslimer gång efter gång utmålas som ett kollektivt problem riskerar det att öka misstänksamhet mot och fördomar om människor som bara vill leva sina liv som alla andra.

Skärmdump från Aftonbladet 260817.

Sverige behöver en politisk debatt där vi kan diskutera integration, religion och migration öppet, men utan att kollektivt skuldbelägga människor på grund av deras tro.

Skärmdump från SvD 260817.

Svensk demokrati bygger på att medborgarskap och rättigheter inte ska graderas efter etnisk eller religiös bakgrund. De grundläggande positiva friheterna i grundlagen, t ex religionsfriheten, gäller alla invånare i Sverige. SD har med obehaglig uppriktighet klargjort att de anser att det inte ska gälla den muslimska minoriteten.

En nationell identitet kan bygga på språk, historia, kultur och gemensamma demokratiska institutioner. Etnonationalism – som SD förespråkar, utifrån politiska förslag och uttalanden – riskerar däremot att göra människors härkomst till ett mått på hur ”svenska” de anses vara.

Skärmdump från Richard Jomshofs officiella X-konto 260817.

Demokrati innebär inte bara majoritetsstyre. En fungerande liberal demokrati innebär också att majoriteten inte fritt kan ta ifrån minoriteter deras grundläggande rättigheter. Detta är en helt avgörande faktor när debatten handlar om muslimer, invandrare eller andra minoriteter.

När någon, politiker eller vanliga människor, talar om ”muslimer”, ”invandrare” eller andra stora grupper som om de vore homogena, kan det vara effektivt att be dem precisera vilka människor och vilka problem de faktiskt menar. Det flyttar diskussionen från svepande generalister till konkret politik och argumentation.

Skärmdump från Dagens Nyheter 260817.

Jag vill egentligen inte tro att alla som röstar på SD är rasister, muslimhatare eller antidemokrater. Däremot anser jag att väldigt mycket av partiets politik och retorik ska kritiseras stenhårt. Med en sådan inställning blir det svårare för motdebattörer att vända debatten till en pseudodiskussion om huruvida vi förolämpar sverigedemokratiska väljare.

Det är helt nödvändigt att vi inte tröttnar på att kritisera SD:s politik, som är såväl antidemokratisk som etnonationalistisk. Kritiken bör vara saklig och syfta till att argumentera mot partiets konkreta förslag och medvetet spetsiga uttalanden. Det är när vi glömmer bort att vara sakliga och börjar misskreditera SD-väljare som grupp som vi dribblar bort möjligheten att kunna påverka just dem som väljer att lägga sin röst på SD.

På vår hemsida www.Motargument.se finns massor av artiklar som ger oss fakta och motargument som kan hjälpa oss att fortsätta vara sakliga i debatten mot Sverigedemokraterna.

#svpol #SDhaveri #val2026

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar, Krönikor

Svensk nog att köra Sverige till jobbet – men inte att kalla Sverige sitt hem

Det finns en gammal föreställning i svensk politik om att alla riksdagspartier i grunden är jämförbara. De vill olika saker, använder olika slogans och bråkar om skatter, vård, skola, kriminalitet och migration. Sedan går väljarna hem och röstar. Det är en behaglig föreställning. Problemet är bara att den ibland inte stämmer.

Det blev tydligt i Skaraborg när Sverigedemokraterna satte upp valreklam på bussar med budskapet:

”Saknar du Mogadishu? Återvandringsbidraget hjälper dig hem.” (Källa: Aftonbladet)

Ett tjugotal bussförare med somaliska rötter sjukskrev sig i protest. Västtrafik beslutade därefter att ta ner reklamen och konstaterade att man inte hade förutsett den arbetsmiljörisk som uppstod.

Och där borde diskussionen egentligen börja. För det här handlar inte om att någon blev upprörd över en valaffisch. Människor blir upprörda över valaffischer varje dag. Det tillhör demokratins enklare nöjen. Det handlar om någonting annat. Bussen är förarens arbetsplats och arbetsredskap. Föraren kan inte byta kanal, bläddra vidare eller lägga reklamen åt sidan. Han ska köra den, timme efter timme.

Om föraren själv har somalisk bakgrund blir situationen närmast absurd. Han förväntas utföra sitt arbete i ett fordon som samtidigt meddelar människor med hans bakgrund att det finns ekonomisk hjälp att få om de vill åka ”hem”. Det är svårt att föreställa sig en motsvarande situation med något annat riksdagsparti. En moderat kan naturligtvis tvingas köra en buss med socialdemokratisk reklam och tycka att budskapet är fullständigt fel. En socialdemokrat kan på motsvarande sätt köra omkring med moderata budskap om skattesänkningar. Men ingen av dem behöver fundera på om reklamen samtidigt ifrågasätter deras rätt att betrakta Sverige som sitt hem.

Det är skillnaden, och det är därför den vanliga invändningen – ”alla partier annonserar ju” – är så ointressant. Ja, alla partier annonserar. Men alla partier gör inte människors ursprung och tillhörighet till en del av själva budskapet.

Det är dessutom inte första gången SD:s reklam i kollektivtrafiken skapar problem för dem som arbetar där. Under valrörelsen 2022 protesterade tunnelbaneförare i Stockholm mot ett helt tåg täckt av SD-reklam. Fackförbundet Seko krävde riskbedömning och pekade både på personalens mående och på risken för konflikter och säkerhetsproblem. Fyra år senare har budskapet blivit betydligt mindre diskret. Nu står det Mogadishu på bussen.

Nästan samtidigt uppstod en annan konflikt kring SD:s valreklam, denna gång på Stockholms centralstation. Där hade partiet placerat delar av sin kampanj på stationens dörrar. Budskapet byggde på en så kallad ”två dörrars politik”, där vissa människor markerades som icke önskvärda. Jernhusen tog ner delar av kampanjen och uppgav bland annat att reklamen kunde uppfattas som att vissa resenärer inte var välkomna på stationen. SD invände mot den beskrivningen och mot hur godkännandeprocessen hade hanterats.

Det intressanta här är inte att fallen är identiska, för det är de inte. Det intressanta är mönstret. På Centralstationen kunde budskapet uppfattas som att vissa människor inte var välkomna. På bussarna erbjuds människor med koppling till Somalia ekonomisk hjälp för att åka ”hem”. Samtidigt går SD till val under det betydligt mjukare huvudbudskapet ”Vi gör Sverige till Sverige igen.”

Det är skicklig reklam. Lite nostalgi, lite folkhem, en antydan om att någonting har gått förlorat och nu ska återställas. Men slogans av det slaget fungerar bara så länge ingen ställer den uppenbara frågan: När slutade Sverige vara Sverige? Vad var det som gjorde landet mindre Sverige? Och vilka människor förknippas med denna förändring?

Frågan blir särskilt intressant med tanke på Sverigedemokraternas historia. I partiets politiska förhistoria finns Bevara Sverige Svenskt, BSS. Dagens slogan är naturligtvis inte densamma. ”Bevara Sverige Svenskt” och ”Vi gör Sverige till Sverige igen” är två olika formuleringar och det vore ohederligt att påstå något annat. Men tankefiguren har en påfallande familjelikhet: Sverige har förändrats, någonting har gått förlorat och landet måste återställas.

Sedan kommer de andra kampanjerna och hjälper till med tolkningen. På den stora valaffischen finns nostalgin. På bussen står Mogadishu.

SD:s idéer om återvandring är inte nya. De har funnits länge. Det som har förändrats är hur öppet och konkret delar av politiken kommuniceras. Det handlar inte längre bara om migrationsvolymer, integration eller hur många människor Sverige kan ta emot. Budskapet riktas till människor som redan bor och arbetar här. ”Saknar du Mogadishu?”

Det är där ordet ”hem” blir så viktigt. För vem avgör var en annan människas hem ligger? En person kan vara född i Somalia och ha sitt hem i Skövde. Han kan arbeta här, betala skatt här, ha sina barn här och köra tusentals andra människor till jobbet varje vecka. Ändå placerar den politiska reklamen hans tänkta hem i Mogadishu.

Det är etnifierande politik. När människors tillhörighet till Sverige på detta sätt görs beroende av ursprung blir det rasistisk politik i praktiken. Och när samma människa dessutom förväntas köra omkring med budskapet under sin arbetsdag blir den politiska teorin plötsligt en arbetsmiljöfråga.

Det är därför bussförarnas protest är mer avslöjande än många timmars partiledardebatt. Den gör den abstrakta diskussionen om nationalism konkret. En människa sitter bakom ratten och gör exakt det som politiker ständigt säger att invandrare ska göra: arbetar, försörjer sig, håller samhället igång och kör resten av oss till jobbet. På sidan av hans buss står samtidigt ett politiskt budskap som pekar mot ett annat land och kallar det ”hem”.

Där finns hela motsägelsen. Svensk nog för att köra Sverige till jobbet, men tydligen inte självklar nog för att kalla Sverige sitt hem.

Det är inte en vanlig konflikt mellan höger och vänster. Det är inte en strid om några procentenheter i kommunalskatten. Det handlar om vem som anses höra till.

SD vill gärna betraktas som ett parti bland andra. De sitter i riksdagen, förhandlar med regeringen och köper reklamplats precis som alla andra. Men parlamentarisk normalisering förändrar inte innehållet i politiken. Ibland räcker det med en buss för att påminna oss om det.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa:

Aftonbladet: SD:s valreklam tas ner efter protest

Krönikor

Tidöregeringen: Nutidens von Papen i Nazityskland

”Vi har sett det förr och vi ser det igen. När borgerligheten upplever att dess maktposition hotas söker den stöd hos auktoritära rörelser för att säkra sina ekonomiska och sociala privilegier.” (Källa: okänd)

Detta är ett specifikt citat och politiskt argument som ofta delas i form av textbilder eller inlägg i sociala medier, särskilt inom antirasistiska grupper.

Argumentet används som en historisk och ideologisk kritik mot borgerliga partier.

Citatets kärna och innebörd

Historisk parallell: Frasen syftar på idén att konservativa och borgerliga krafter historiskt sett – exempelvis i Europa under 1920- och 1930-talen – har släppt fram eller samarbetat med högerextrema eller auktoritära rörelser för att förhindra att oliktänkande får makten.

Nutida kontext

I dagens svenska debatt används formuleringen nästan uteslutande av kritiker till Tidöavtalet. Syftet är att hävda att 3 av de 4 traditionellt borgerliga partierna – Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna – har legitimerat och sökt stöd hos Sverigedemokraterna – som kritikerna här stämplar som en auktoritär rörelse – enbart för att kunna sitta i regeringsställning och genomföra sin ekonomiska politik.

AI-genererad bild.

Retorisk funktion

Citatet fungerar som en varningsflagga från antirasistiskt håll. Genom att hävda att ”vi har sett det förr” vill man göra gällande att dagens politiska samarbete i regeringsunderlaget följer ett farligt, historiskt mönster där ekonomiska privilegier och skattesänkningar sätts före värnandet av liberala, demokratiska principer.

I samband med att M, KD och L efter förra riksdagsvalet valde att samarbeta med SD för att kunna bilda regering valde man samtidigt att samarbeta med ett parti grundat av nazister, för nazister. Den historiska parallellen till bl a Nazityskland då Franz von Papen (ledare för Centrumpartiet och under en kort tid Tysklands rikskansler), legitimerade och sökte stöd hos Adolf Hitlers nazistparti (NSDAP) är oundviklig att dra.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Jewish Virtual Library: Nuremberg Trial Defendants – Franz von Papen

History Hub: How important was von Papen’s role for Hitler’s appointment as Chancellor in 1933?

Korta motargument

#slöja: Frivilligt eller av tvång?

Mot bakgrund av att Sverigedemokraterna går till val på att införa totalförbud mot slöja i Sverige (endast för muslimer) har debatten om huruvida kvinnor bär slöja frivilligt eller av tvång. Det finns inga undersökningar genomförda i Sverige på ämnet, men i USA finns undersökningar som visar intressant statistik, som inte går att utesluta i debatten.

ISPU (Institutet for Social Policy & Understanding) frågade 2018 amerikanska muslimska kvinnor vad orsaken till att de bär slöja är.

  • 54 % svarar att det beror på religiös övertygelse/för att behaga Gud/fromhet.
  • 21 % svarar att det beror på att de vill att folk ska veta att de är muslimer.
  • 12 % svarar att det beror på blyghet.
  • 1 % svarar att det beror på att familj/make/föräldrar kräver det.
Skärmdump från ISPU:s hemsida 260705.

Motargument påpekar att detta naturligtvis är en komplex fråga, som förmodligen inte är helt lätt att svara på. Trots att vi tar detta i beaktning är siffrorna talande: 1 % bär slöja av tvång. Det finns inte många anledningar att tro att det skulle förhålla sig annorlunda i Sverige än i USA.

Källa:

ISPU: American Muslims 101 https://ispu.org/toolkits-and-guides/american-muslims-101

Krönikor

Gråzonen mellan israelkritik och antisemitism

”Israelkritik är inte antisemitism”  och ”antisemitism är inte israelkritik” har vi hört många gånger i debatten. Och det kan nog de flesta hålla med om. Men var exakt går egentligen gränsen mellan antisemitism och israelkritik? Frågan är mer relevant än någonsin i en tid där både kritiken mot israel och antisemitismen mot judar har ökat.

Här är ett exempel på sammanblandningen av antisionism och antisemitism:

KD-politiker påstår i en debattartikel att antisonism och antisemitism är samma sak.

Talespersonen för Jews for Israeli Palestinian peace Dror Feiler svarar och menar att antisionism inte är antisemitism.

Några exempel på när debattörer konstaterar att israelkritik och antisemitism inte är samma sak:

Jonathan Leman, Expo: ”Sluta kalla antisemitism för israelkritik”

Anna Sundström, Olof Palmes Internationella Center, ”Att illvilligt kalla kritik mot den israeliska regeringen för antisemitism är stötande”

Aron Verständig, Judiska Centralrådet: ”Det går utmärkt att kritisera Israel hårt”

Mathan Shastin Ravid, SKMA, resonerar om olika definitoner av antisemitism

Problemet

De flesta människor skulle skriva under på konstaterandena att ”israelkritik är inte antisemitism” och att ”antisemitism är inte israelkritik”. Dessa konstateranden är väldigt lätta att göra men tar oss inte närmare en lösning. Problemet är att det i debatten inte finns en konsensus kring ett tydligt och objektivt konstaterande om var exakt gränsen går.

Ta följande citat som exempel. I princip ingen skulle påstå att ”jag gillar inte Netanyahus utrikespolitik” är ett antisemitiskt citat. Inte heller skulle någon påstå att ”judar är kackerlackor och Hitler borde ha avslutat jobbet” inte är ett antisemitiskt citat.

Dessa två citat kan anses höra hemma på de två ytterkanterna, där det första citatet är längst ut på kanten av ”israelkritik” och det andra citatet är längst ut på kanten av ”antisemitism”.

Gråzonen

Förvirringen börjar när det i debatten ska diskuteras saker som, rätt eller fel, kan anses ligga i gråzonen mellan de två självklara ytterkanterna.

”Israel har inte rätt att existera som en judisk stat” är ett exempel som har debatterats mycket mellan pro-palestinier och pro-israeler.

Pro-israeler skulle säga att detta påstående är ett bevis för antisemitism hos personen som säger det för att ”alla andra etniciteter har egna länder och ofta flera länder, judar har bara ett land, ett väldigt litet land, och inte ens det ska judar få ha efter förintelsens enorma lidande? Det är uppenbarligen antisemitism!”.

Pro-palestinier skulle säga att en ”judisk stat” är de facto en etnonationalistisk stat som då kodifierar apartheid mot palestinier, både de som inte är medborgare i Israel men som bor på ockuperade områden, men också de som är medborgare i Israel, och att etnonationalism per definition är rasistiskt och antidemokratiskt, och att endast en icke-etnonationalistisk demokratisk stat där judar och palestinier har lika rättigheter har rätt att existera.

Om pro-israelerna har rätt så är citatet antisemitiskt. Om pro-palestinierna har rätt så är citatet inte antisemitiskt.

Så vem har rätt? Kan vi konstatera vem som har rätt på ett vetenskapligt, objektivt och icke-politiskt sätt? Eller är det omöjligt att konstatera utan att göra ett politiskt ställningstagande? Och vad borde officiella seriösa organisationer som kämpar mot antisemitism så som SKMA och EXPO ha för ställningstagande i frågan om Israels existens som en judisk stat för att bara ta ett av många exempel?

Kan lösningen vara opolitisk?

Det är lätt att vifta bort obekväma frågor om gråzonen och säga att det där är en politisk och ideologisk fråga och att det ska inte organisationer som strikt arbetar mot antisemitism och rasism ta ställning till. Och vad jag vet så har varken SKMA eller EXPO tagit ställning till just den frågan och säkert är det många andra frågor som kan anses ligga i gråzonen som de inte har tagit ställning till heller. Men om de inte tar ställning till den och andra frågor som kan anses ligga i gråzonen så blir ju konsekvensen att det blir otydligt från deras sida vad exakt som är antisemitism och vad som inte är det. Och denna otydlighet leder till att det allt viktigare motståndet mot antisemitismen försvagas och förvirras.

En annan allvarlig bieffekt av otydligheten i samhällsdebatten är  den rasism som palestinier och pro-palestinska invandrare utsätts för där många målas upp som antisemiter och terrorister och där de i debatten om antisemitismen målas upp som ”ett muslimskt problem” och ett ”invandringsproblem” som ”importerats från Mellanöstern”.

Generella konstateranden räcker inte

För att i samhällsdebatten nå fram till en tydlig gräns mellan antisemitism och israelkritik så räcker det inte med generella påståenden om att ”israelkritik är inte antisemitism” och ”antisemitism är inte israelkritik”. Organisationer vars syfte är att arbeta seriöst mot antisemitism måste arbeta fram tydliga avgränsningar och kunna säga ”Här exakt går gränsen mellan israelkritik och antisemitism, och här är de vetenskapliga resonemang som har lett oss till den slutsatsen”. Vidare så måste dessa organisationer pedagogiskt och enkelt kunna förklara detta för folk i allmänhet genom folkbildning, utbildningsinsatser, i debatter osv.

Världen är full av människor som anser att palestinier och israeler är lika mycket värda och som känner väldigt starka känslor av sorg och ilska för lidandet hos det israeliska och det palestinska folket men som kanske är vilsna i var exakt gränsen går mellan hat och kritik. Idag mer än någonsin behöver världen vägledning i var exakt gränsen går mellan kritik och hat. Där har SKMA och EXPO ett särskilt viktigt ansvar.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Debatt, satir

SD Halmstads åtgärdsplan mot skränande fåglar

Lasse i SD Halmstad tar sig an de viktiga frågorna så här inför valet i höst. I ett Facebookinlägg postat på SD Halmstads officiella Facebookkonto 8 juni 2026 läser vi:

”Nu när kvällarna blivit allt ljusare och det är något svårare att sova, i mångt och mycket på grund av fiskmåsarnas framfart, vill vi påminna att vi redan för ett år sedan var ute med en motion angående att anta en åtgärdsplan för att hantera dessa störande fåglar. Med Sverigedemokraterna blir det bra politik. 🐦🐤🦆” (Källa: SD Halmstads officiella Facebookkonto 2600608)

Skärmdump från Sverigedemokraterna Halmstads officiella Facebookkonto 260608.

Hos oss på Motargument poppar det upp så många frågor. Vi har god förhoppning om en ärlig dialog med Lasse rörande den oumbärliga motionen som föreslår den nödvändiga åtgärdsplanen för att ”göra något åt störande fåglar i samhället”:

  • Är fåglar som skriar över en viss decibelnivå ett nytillkommet problem och ett uttryck för ”det nya Sverige”?
  • Ska måsarnas medborgarskap rivas upp?
  • Ska de utvisas, och så fall till vilket krigshärjat område?
  • Eller ska de utrotas, och i så fall på vilket sätt?
  • Kanske ska Lasse bara be måsarna att dämpa sig en smula: – ”Jag försöker faktiskt sova här”.

Motargument kan inte låta bli att spekulera i huruvida problemet med störande fåglar är ett lokalt problem. Rimligen borde det förekomma skränande fjäderfän lite varstans i vårt avlånga land. Kanske en nationell åtgärdsplan skulle kunna vara på sin plats.

Tacksam för svar. Kan tyvärr inte pinga dig, Lasse, men hoppas att admin kan framföra våra genuint menade frågor. Detta är bra politik!

#intesatir #SDhaveri #satir #politisksatir

Länk till inlägget på SD Halmstads officiella Facebookkonto: www.facebook.com/sdhalmstad/posts/pfbid02sJM2xHJTGvbnkAiry9i57RGErnVpzjLfK36wW4pHyzX4YcYG53AihDHA95RCEy9dl

Krönikor

Åkesson (SD) beskriver sin ”verklighet”

Jimmie Åkesson (SD) har skrivit ännu ett av sina långa, självsäkra inlägg på sociala medier. Den här gången handlar det inte främst om invandring, utan om något som är viktigare i en valrörelse: vem som ska få beskriva verkligheten. Det är därför han börjar med att rita upp sin egen karta. Det var “kaos” för tio år sedan, säger han. Sedan har debatten varit “förhållandevis nykter”. Och vilka var det som inte var nyktra? “Extremisterna”, de som “försvarade Sveriges huvudlösa politik”. Språket är inte till för att förklara. Det är till för att stämpla.

Sedan kommer huvudnumret: angreppet på journalistiken. Åkesson påstår att “vänsterliberal media” staplar enskilda fall på varandra i en tävling om “det mest ömmande fallet”. Han beskriver rapportering som teater – “storslagen journalistisk kreativitet” – och tar i så att det knakar när han kallar Sveriges Radios uppgifter “groteska fabulerande” om utvisning av spädbarn. Poängen är enkel: om politiken får konsekvenser som ser vidriga ut i dagsljus, angrip dagsljuset. Gör berättelsen misstänkt. Smeta “vänsterliberal” över den och hoppas att publiken slutar lyssna. För om människor lyssnar, börjar de fråga. Och frågor är farliga.

Åkesson vill att invandringspolitiken ska diskuteras som ett diagram, inte som liv. Han säger det nästan rakt ut: “tuffa reformer” blir inte mindre nödvändiga även om ett “relativt fåtal” hamnar “mellan stolarna”. Det är den putsade formuleringen. Den råa betydelsen är att några kan krossas, bara maskinen får fortsätta rulla. Problemet är inte att han står för en hård linje. Problemet är att han vill ha applåden för hårdheten utan att ta ansvar för vad den gör när den möter verkliga människor och verkliga beslut.

Och så kommer disciplineringen. Han beskriver “sossar och finborgare” som vindflöjlar som “under galgen” tvingats till “retorisk avbön” men egentligen inte förstått någonting. Det är förakt, serverat som analys. De saknar övertygelse, de kommer vända igen, de måste pressas. Därför skriver han: “Moteld har således aldrig varit viktigare.” Och han preciserar vad han menar: “De måste både känna och förstå att den politiska kostnaden … är alltför hög.” Det där är inte ett argument. Det är ett hot i välkammat språk. Inte “övertyga dem”, utan “gör det dyrt för dem”.

Till sist spänner han upp scenen: höstens val blir “ännu ett invandringsval”. Allt ska dras in under samma rubrik, och två slagord ska räcka: stoppa “tvångsblandning” och mota varje försök att “urholka” reformerna. Det är en valmaskin i textform: först skrämsel om att “kaoset” kan återvända, sedan smutskastning av medier som visar konsekvenser, och till sist krav på mobilisering och lydnad.

Det leder till en offentlighet där rättssäkerhet och mänskliga följder ska bort från bordet. Den som visar vad politiken gör ska kallas extrem eller lögnare. Den som vill täppa igen uppenbara glapp ska anklagas för “urholkning”. Och den som tvekar i samarbetet ska “känna kostnaden”. Det är så man flyttar gränsen: inte genom att vinna debatten, utan genom att göra debatten farlig.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Länk till Jimmie Åkessons (SD) X-inlägg

Debatt, I fokus

SD vill avskaffa Jämställdhetsmyndigheten

I en illa skriven debattartikel i Samnytt argumenterar två sverigedemokratiska landsdagarsombud från Västerbotten, Petter Nilsson och Pontus Persson, för att Jämställdhetsmyndigheten måste avskaffas. Rakt igenom använder de sig av ett gammalt beprövat debattknep, nämligen att måla upp bilden av en motståndare och sedan rusta upp den med extrema åsikter. Det centrala budskapet är att Jämställdhetsmyndigheten arbetar under ”föreställningen om att det finns en könsmaktsordning”, vilket bygger på en ”marxistisk ideologi”, ”godhetssignalering” och ”vänstervridna analyser”.

Att dessa SD-politiker vill avskaffa Jämställdhetsmyndigheten av ideologiska skäl, citat ”grunden i alla analyser och lösningar måste vara återvandring”, är inte förvånande, men det är inte huvudproblemet med denna artikel. Problemet är att Nilsson och Persson använder sig av en uppsåtlig förrädisk retorik.

Fakta är följande: Riksdagen har sedan 2006 ett nationellt jämställdhetspolitiskt mål, delat i flera delmål – varav ett sjunde antogs i år: ”Hedersrelaterat våld och förtryck ska upphöra. Alla, oavsett kön, ska genom hela livet ha samma rätt och möjlighet att leva sitt liv utan att begränsas av kollektivt grundade hedersnormer”.

Jämställdhetsmyndigheten, som inrättades 2018, har en rad administrativa uppgifter, bland annat att man analyserar och bevakar det jämställdhetspolitiska arbetet, att man ger stöd åt kommuner, regioner, näringsliv och civilsamhälle och att man fördelar statsbidrag till olika jämställdhetsprojekt.

De två SD-politikerna betonar det ekonomiska argumentet, citat ”Myndighetssverige kostar pengar. Mycket pengar”, och menar att Jämställdhetsmyndigheten skulle vara så oerhört kostnadskrävande. Under nuvarande mandatperiod, där SD för övrigt ingår i regeringsunderlaget, har anslagen till Jämställdhetsmyndigheten fördubblats från 75 miljoner kronor för 2022 till 166 miljoner kronor föreslagna 2025.

Avsikten med denna retoriska framställning är att förmedla intrycket av det handlar om enorma belopp och att man ska därmed lämnas med känslan av att det är ett omfattande slöseri med offentliga resurser det handlar om. Vad Nilsson och Persson inte berättar är att den totala statsbudgeten är 1,435,100,000,000 kronor. Ur detta perspektiv utgör Jämställdhetsmyndighetens budget cirka 0,0115 procent i relation till statsbudgeten som helhet. Om detta kan man givetvis ha åsikter, men detta är ett faktum som de två helt utelämnat i sin debattartikel. De förespråkar dessutom att pengarna ur Jämställdhetsmyndigheten i stället bör investeras i Brottsförebyggande rådets arbete, men förklarar aldrig på vilket sätt det skulle innebära en avgörande skillnad.

Summan av kardemumman: Den här debattartikeln är ett bra exempel om man ska praktisera källkritik. Det intressanta är inte Nilssons och Perssons ideologiska analyser och bevekelsegrunder (de är välbekanta), utan det är den fakta de inte nämner. Hade de inkluderat den information som presenterats ovan, hade deras argumentation fallit ihop som ett korthus.

Länk till Nilssons och Perssons debattartikel i Samnytt (sparad i webbarkiv för att inte klick/trafik)

Lästips:

Jämställdhetsmyndigheten

Regeringen: Nytt sjunde delmål för att förebygga och motverka hedersrelaterat våld och förtryck

I fokus, Krönikor

Skillnaden mellan en folkrörelse och en organisation

”Sverige är under en värderingsattack” skriver Ebba Busch (KD), partiledare, och Alice Teodorescu Måwe (KD), EU-parlamentariker, i en gemensam debattartikel i Svenska Dagbladet där de pekar ut Palestinarörelsen som ”ett växande hot mot den svenska demokratin och mot de gemensamma värderingar som behöver prägla Sverige”.

Som svar på tal föreslår KD-duon en rad repressiva förslag för att komma åt de aktivister som ”på gator och torg spelar antisemitiska och Sverigefientliga krafter i händerna på ett organiserat och genomtänkt sätt”. Argumentationen känns som ett slags kontinuitet för Moderaternas nya signalord ”antisocialt dominansbeteende”, som Johannes Klenell på ett träffsäkert sätt påvisar är ”ett sätt för högern att omsätta majoritetssamhällets fördomar i hårdare tag-retorik”.

Emellertid förekommer ett allvarligt argumentationsfel som dessa högt uppsatta partirepresentanter gör och som behöver uppmärksammas. Det finns skillnad på en rörelse och en organisation, men det är inte särskilt ovanligt att den skillnaden ignoreras i den offentliga debatten – särskilt inte när man försöker plocka politiska poänger.

En rörelse är en löst sammansatt grupp som ofta delar en gemensam idé eller värdering, till exempel MeToo-rörelsen som ville åskådliggöra vidden av sexuellt våld och Black Lives Matter-rörelsen som eftersträvade att medvetandegöra den strukturella rasism som drabbar svarta personer. Historiskt sett har många folkrörelser förekommit i Sverige: Arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, kvinnorörelsen, hbtq-rörelsen, den antirasistiska rörelsen, miljörörelsen och fredsrörelsen. Poängen med rörelserna är att genom att synliggöra olika samhällskonflikter lyfter man frågan upp till debatt och därigenom kräva förändringar på alla nivåer. Till sin struktur är dessa rörelser ofta dynamiska, breda och inkluderande, vilket inrymmer flera olika aktörer, såväl föreningar som individer, som ibland samarbetar, men kan även vara i konflikt med varandra. Därtill är rörelser ofta förändringsinriktad och kan ha en aktivistisk prägel (demonstrationer, manifestationer, aktioner, opinionsbildning, med mera).

En organisation däremot är – till skillnad från en rörelse – reglerad och formaliserad med medlemskap, stadgar, styrelser och ibland även juridisk status (till exempel politiska partier, företag och ideella föreningar). Organisationer kan dock ingå i en rörelse, men är i grunden
fortfarande en enhet. Exempelvis är Naturskyddsföreningen en organisation i sin egen rätt, men ingår i en större rörelse.

Att några av vårt lands ledande politiker slarvar med denna grundläggande kunskap är både anmärkningsvärt och allvarligt. En rörelse är inte en juridisk person. Om några personer inom till exempel Palestinarörelsen begår något klandervärt kan endast dessa personer hållas ansvariga, men inte rörelsen. En formell organisation inom rörelsen kan hållas ansvarig förutsatt att det finns bevis för direkta kopplingar, men inte rörelsen i sin helhet.

Det är inte bara intellektuellt ohederligt att tillskriva en hel rörelse ansvar för enskilda individers handlingar. Det är ett kollektivt skuldbeläggande som används för att förskjuta fokus från sakfrågan till metoden. I det här fallet tycks KD-representanternas uppsåt vara ett
strategiskt misstänkliggörande; att legitimera sin egen politik genom att peka ut några påstådda enskilda aktivister som hela rörelsens ansikte.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

SvD: ”Dags för hårdare tag mot Palestinarörelsen”

DN: Johannes Klenell: Moderaternas nya signalord används bara om djur och invandrare