Etikettarkiv: Debatt

Hyckleri om censur

Efter nedstängningarna av SwebbTVs Youtubekonto, f d president Trumps Twitter och Youtube, har det uppstått en hätsk debatt där det påstås att de så kallade ”techjättarna” censurerar åsikter och kväver yttrandefrihet. Sverigedemokraterna är högst delaktiga och hävdar att ”techjättarna” styr svensk partipolitisk debatt i sakfrågor. Nu vill SD lagstifta så att företag och organisationer förbjuds att moderera på sina egna plattformar. Problemet är att någon sådan lag skulle slå tillbaka mot SD själva, då de i högsta grad utnyttjar rätten att själva avgöra och moderera vad som kan få uttryckas i deras egna sociala medie-kanaler.


I en debattartikel i Dagens Nyheter 1 februari 2021 skriver sverigedemokraterna Jimmie Åkesson, Jessica Stegrud, Aron Emilsson och Matheus Enholm följande:

”På samma sätt som plattformarna åläggs att radera olagligt innehåll bör de ha en skyldighet att bevara innehåll som håller sig inom lagens ramar och inte diskriminera innehåll utifrån subjektiva värden.

Obekväma åsikter, tvetydig information eller hätska debatter är något som vi alla utsätts för i vår vardag. Hur och var vi utsätts för detta förringar inte nödvändigheten av källkritik eller sakliga genmälen i debatten.” (Källa: Dagens Nyheter)

På Motargument har vi vid ett flertal tillfällen gjort vår röst hörd i debatten om påstådd censur och kvävd yttrandefrihet på sociala medier (de så kallade ”techjättarna” och nättjänsterna). Vi har konstaterat att det är varken censur eller att kväva yttrandefrihet då privatägda, kommersiella företag, som de omnämnda sociala medierna de facto är, då deras moderatorer väljer att radera inlägg, kommentarer eller tillfälligt blockera eller permanent radera konton från sin plattform.

Rop om censur

Såväl förtroendevalda sverigedemokrater, som deras sympatisörer ropar högt om censur och att de inte har yttrandefrihet eller åsiktsfrihet. Det dessa glömmer bort är att varje enskilt företag får se till att personer följer de användarregler som respektive plattform har implementerat och som varje användare har godkänt.

I debattartikeln lägger SD fram följande krav på att regering i samråd med riksdag ta fram lagstiftning i syfte att säkerställa yttrandefriheten på Internet.

  1. Domstolsprövning av olagligt innehåll
  2. Lagligt innehåll ska skyddas
  3. Algoritmer ska inte diskriminera politiska ståndpunkter
  4. Företag som felaktigt modererar innehåll bör kunna åläggas med vite

Det vi kan konstatera är att vissa av oss har en uppfattning om att vi med stöd av yttrandefrihet har rätt att verbalt eller skriftligt framföra vilka åsikter vi önskar på vilket sätt vi än behagar. Det stämmer inte. Det finns lagar som styr vad vi får lov att säga eller skriva.

Risken med att framtida lagstridig moderering prövas i domstol är att det kan komma att leda till att aktörer drar sig för att moderera på sina plattformar. Domstolsprövning kan innebära långa rättegångsprocesser. Ett annat olyckligt scenario skulle kunna vara att många kanaler helt enkelt tystnar som en konsekvens av begränsade möjligheter att moderera.

Jag vill påminna om att sverigedemokrater har använt sig av de kanske mest högljudda rösterna i debatten om censur, åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Hur har de själva agerat, tyckt och tänkt om detta genom åren?

SD lagstiftar bort sitt eget agerande

Sverigedemokraterna utnyttjar, som många andra, sin rätt att moderera kommentarer i sina egna kanaler, som t ex SD:s Facebook, Twitter, Instagram och Youtube. Förutom att de raderar enskilda kommentarer, så blockerar de även användare från att uttrycka sig på SD:s konton. De gör det för att de inte vill bli ifrågasatta eller kritiserade. Enligt nuvarande lagstiftning är kritik legitimt. Enligt SD är det censur av åsiktsfrihet och kvävd yttrandefrihet att agera så. Trots det så gör de det själva. Nu vill SD ändra på lagstiftningen huruvida det ska finnas laglig rätt att moderera på sina egna plattformar och på de s k ”techjättarnas” plattformar. Det SD gjort tills nu kommer alltså – om de får som de själva vill – att bli olagligt.

I en debattartikel från 2019 i tidningen Lt läser vi:

Jag tar partiets Facebooksida som exempel. Kommentarer som går i linje med det SD vill kommunicera finns kvar, övriga tas bort och den eller de som försöker lägga fram något annat blockeras.

I vissa kommentarstrådar finns inget annat än en lång rad av människor som uttrycker samma eller liknande åsikter. De kan ofta inte se eller ens få möjlighet att bemöta vad kanske andra utanför denna sfär kan tänkas vilja säga. En som jag, för jag har nämligen blockerats. (Källa: Lt.se)

partiets Facebooksida läser vi:

”Det ska inte bara vara journalister och politiker som får tycka saker offentligt, inte heller ska dessa godtyckligt få bestämma vilken åsikt som för stunden tillåts. Tvärtom är det vår övertygelse att människor i den verkliga världen, utanför politiken och de stora mediehusen, har väldigt mycket att tillföra till samhällsdebatten.
Samtal och diskussion människor emellan utgör demokratins grund. Sverige behöver mer meningsutbyte, fler nyanser och ett mer inkluderande samtalsklimat – inte mer polarisering och mörkläggning.
Konstruktivt meningsutbyte kännetecknas av saklig argumentation, intresse för andras argument, ett respektfullt tonläge samt att den som vill bidra till diskussionen håller sig inom ämnet.
I kommentarsfälten här hos Sverigedemokraterna är man välkommen att kommentera och diskutera, självklart med en vilja att bidra, hålla sig inom ämnet och med respekt för varandra. 💙💛” (Källa: Facebook)

Sverigedemokraterna och deras sympatisörer gapar högt om censur av åsiktsfrihet och kvävd yttrandefrihet på Internet och dess sociala medier. De vill se en lagstiftning som förbjuder enskilda företag och organisationer att moderera och ta bort innehåll på deras plattformar som inte stämmer överens med deras regler eller går emot deras åsikter.

Sverigedemokraterna utnyttjar själva den lagstadgade rätten att själva avgöra vad som uttrycks på sina sociala medier. Nu vill de alltså enligt lag förbjuda det de själva gör.


Källor:

Dagens Nyheter: Techjättarna kan inte tillåtas styra svensk politisk debatt

Sverigedemokraternas Facebook

Lästips:

Motargument: Techjättarnas censur

Motargument: Nätfriheten har alla

Motarguments artikelserie om ”Cancel culture”

En annan bild av Malmö, del 2

Debatten. Media. Sociala medier. Det spelar nästan ingen roll vart du än vänder dig. Det finns en bild av Malmö som för många är nattsvart och som en stad i krigstillstånd. Vissa känner genuint en oro, medan andra ser en vinning i att peka och utbrista ”titta på Malmö”.

Malmö ikläds rollen som bekräftar upplevelsen av att det är för mycket mångkultur i vårt land. Vissa målar upp en bild av en stad där gäng styr med järnhand och människor vågar inte gå ut på kvällar och nätter.

Dock visar verkligheten en annan bild av Malmö de senaste åren: Den grova våldsbrottsligheten sjunker drastiskt. Motargument sätter fingret på vad det skulle kunna vara som gör det så svårt att få fram den ärliga och rättvisa bilden av Malmö.


Denna andra del i en längre krönika bygger på min tidigare artikel Malmö: ”Saft och bulle” framgångsrik faktor för att minska det grova våldet. I den artikeln finner du fakta och kortare redogörelser för vad polisen och myndigheterna tänker sig skulle kunna ligga bakom den positiva utvecklingen i Malmö.

Vi läser i diagrammet att antalet skottlossningar i Malmö på tre år har minskat med 70 %. Under samma tidsperiod har antalet sprängdåd i Malmö minskat med 73 %. Källa: Sydsvenskan.
Flera orsaker ligger bakom den svarta bilden

Alla som vill förmedla en ärlig och rättvis Malmöbild kämpar allt som oftast i motvind. Varför är det då så förbannat svårt att radera den felaktiga bilden av Malmö? Det finns flera orsaker som skulle kunna ligga till grund för det.

  • Media fortsätter att förmedla en mörk bild av staden. ”Dåliga” nyheter säljer bättre än bra. Sensation och frosseri ges utrymme på bekostnad av positiva händelser.
  • Internets och sociala mediers baksida, som innebär att vinklade nyheter, historier och direkta faktafel snabbt får spridning.
  • Våra fördomar. Alla sitter vi på dem, men hos gemene man finns tyvärr medias alla bilder av Malmö runt 2017 fastetsad i minnet, och övertygelsen är så stark att den känslan lever kvar.
  • Oviljan att se att det finns en positiv utveckling. Malmö får vackert inta rollen som statuerande exempel: Staden ”ska vara” värst i Sverige. Vissa populistiska politiker och deras sympatisörer ser det som gynnsamt att gängse uppfattning om Malmö ÄR: den befläckade staden med fortsatt skyhög kriminalitet, där de invandrardominerade gängen tillåts bestämma. Den egna agendan implicerar att även framgång blir motgång.

OK, vi har konstaterat att Malmöbilden på många håll är urdålig. Vad kan vi då göra för att förändra denna nattsvarta bild? När jag ställer frågan utgår jag ifrån att vi väl är överens om att vi vill att verkligheten förmedlas, utan överdrifter, och att korrekt fakta kommer upp på bordet och att staden får det rykte som den förtjänar?

Att skapa attitydförändring

Prio ett för att skapa attitydförändring ligger i att medier tar sitt ansvar. Journalister av idag byter mer än gärna ut fakta och saklighet mot sensation och frosseri. Det ”säljer” bättre att skriva om skyhög kriminalitet i mångkulturella Malmö, och våld. Ständigt detta våld. Det är sällan som positiva händelser belyses. Detta gäller såväl mainstream-media som public service och althögermedia.

När det kommer till fenomenen myter, anekdoter, fördomar och direkta felaktigheter som fortsatt sprids som virala löpeldar på sociala medier så kan vi motvilligt konstatera att det är en nästintill omöjlig nöt att knäcka. Det kommer kanske alltid finnas människor som tillsammans vidmakthåller ”monstret”, trots att ”monstret Malmö” i detta fall har blivit ett betydligt mindre sådant. Att i grupp hålla med varandra om saker är vanligt förekommande och skapar en känsla av samhörighet. Uppfattningarna om ”vi och dom” får i gruppen ett fortsatt existensberättigande. Sensationella lögner, konspirationsteorier och myter sprids tyvärr långt mer än fakta, statistik och saklighet.

Den senaste fyraårsperioden har visat att det finns hopp om Malmö. Med ett intensivt polisarbete, där polisen har använt sig av den s k ”hårda blåa linjen”, har de grova våldsbrotten i Malmö sjunkit. Myndigheterna har visat att vi med rätt insatser på rätt plats i såväl förebyggande som akut syfte kan komma en bra bit på väg. Det är där vi befinner oss, och arbetet har bara börjat.

Det finns flera sätt att angripa människors fördomar och ovilja. Den tveklöst bästa metoden är att förmedla korrekt fakta, statistik och saklighet. Om vi tummar på att förmedla verkligheten är det svårt att förändra folks fördomar, ovilja och okunskap.

Vad gäller den positiva utvecklingen i Malmö har myndigheterna berättat den goda nyheten att projekt ”Sluta skjut” fortsätter ytterligare tre år.

Läs också den första delen av denna krönika. Den finner du här:

En annan bild av Malmö, del 1


SVT visar sedan i söndags dramaserien ”Tunna blå linjen” som brutalt och ärligt beskriver Malmöpolisens vardag. Jag rekommenderar den varmt.


För att förekomma eventuella invändningar vill jag poängtera följande:

  • Definitionen av vad som är att betrakta som skottlossning ändrades i Malmö 2010, dvs en lång tid före den fyraårsperiod då den grova våldsbrottsligheten i Malmö sjunkit. Därmed används den ”nya” definitionen, som sedan 2010 alltså överensstämmer med definitionen i resten av landet, i statistiken för dessa år.
  • Varje skottlossning och varje sprängning är en för mycket. Att förmedla statistik som visar på att det 2020 skedde 20 skottlossningar och 17 sprängningar i Malmö är avsett att visa på att vi är på rätt väg i Malmö. Det är vad jag vill förmedla.

    Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

En annan bild av Malmö, del 1

Debatten. Media. Sociala medier. Det spelar nästan ingen roll vart du än vänder dig. Det finns en bild av Malmö som för många är nattsvart och som en stad i krigstillstånd. Vissa känner genuint en oro, medan andra ser en vinning i att peka och utbrista ”titta på Malmö”.

Malmö ikläds rollen som bekräftar upplevelsen av att det är för mycket mångkultur i vårt land. Vissa målar upp en bild av en stad där gäng styr med järnhand och människor vågar inte gå ut på kvällar och nätter.

Dock visar verkligheten en annan bild av Malmö de senaste åren: Den grova våldsbrottsligheten sjunker drastiskt. Motargument sätter fingret på vad det skulle kunna vara som gör det så svårt att få fram den ärliga och rättvisa bilden av Malmö.


Denna krönika i två längre delar bygger på min tidigare artikel Malmö: ”Saft och bulle” framgångsrik faktor för att minska det grova våldet. I den artikeln finner du fakta och kortare redogörelser för vad polisen och myndigheterna tänker sig skulle kunna ligga bakom den positiva utvecklingen i Malmö.

Vi läser i diagrammet att antalet skottlossningar i Malmö på tre år har minskat med 70 %. Under samma tidsperiod har antalet sprängdåd i Malmö minskat med 73 %. Källa: Sydsvenskan.

Bilden av Malmö som en stad där laglöshet och krigstillstånd råder är felaktig och orättvis. Det är nödvändigt, inte minst för Malmöbornas skull, att många fler i samhällsdebatter förmedlar bilden att polisen har gjort ett gigantiskt arbete, vilket har inneburit att gängkriminella getts mindre utrymme för sin verksamhet.

Virala lögner och halvsanningar

Det finns en förkärlek för att förvandla enskilda eller självupplevda händelser och anekdoter till en sammantagen bild av hur omfattande brottsligheten är. Det är viktigt att poängtera att enskilda eller självupplevda händelser och anekdoter inte kan tillåtas vara en sammantagen bild av verkligheten. För att förekomma vill jag här å det bestämdaste understryka följande: Alla har rätt till sin egna upplevelse. Men för att kunna förändra människors känslor till att bli något mer rationella, och stå i proportion till hur det ser ut i verkligheten, krävs gemensam ansträngning.

För någon dag sedan, i samband med att en artikel i Sydsvenskan, som visade att den grova våldsbrottsligheten i Malmö sjunkit drastiskt, hamnade jag i en diskussion med kollegor angående statistiken. Den konspiratoriskt färgade frågan ”tror du på det?” kom ganska snabbt från en person, någon annan höll tyst med frågeställaren, och en tredje visade att det är klart att man ska lita på statistiken. Frågan jag fick är symptomatisk för hur hela debatten ser ut. Så länge det finns en ovilja att tro på offentliga siffror i form av statistik från myndigheter såsom BRÅ och Polisen, blir det svårt att förändra den allmänna uppfattningen om hur verkligheten ser ut. Frågeställaren följde upp med två exempel på skjutningar som hen fått till sig via hörsägen. Vad är väl fakta när den inte överensstämmer med din självupplevda verklighet? För vissa av oss slår dikten verkligheten, och inte tvärtom.

På sociala medier, i kommentarsfält, på diverse forum och bloggar skickas mer eller mindre uppseendeväckande trevare ut i strid ström i hopp om att de ska bli bekräftade eller spridas vidare. Trevarna är inte sällan rena faktaförvrängningar, lögner, myter och teorier om konspirationer. Högst i kurs står en skev Sverigebild, kriminalitet, invandrare och bidrag. Tyvärr saknas, medvetet eller omedvetet, förmågan till källkritik. Att stanna upp, ifrågasätta och granska innan vi delar vidare är inte ett alternativ för många. Därför får lögnerna och myterna utrymme att bli de virala löpeldar som var avsikten hos den som startade den.

Den senaste fyraårsperioden har visat att det finns hopp om Malmö. Med ett intensivt polisarbete, där polisen har använt sig av den s k ”hårda blåa linjen”, har de grova våldsbrotten i Malmö sjunkit. Myndigheterna har visat att vi med rätt insatser på rätt plats i såväl förebyggande som akut syfte kan komma en bra bit på väg. Det är där vi befinner oss, och arbetet har bara börjat.

Det finns flera sätt att angripa människors fördomar och ovilja. Den tveklöst bästa metoden är att förmedla korrekt fakta, statistik och saklighet. Om vi tummar på att förmedla verkligheten är det svårt att förändra folks fördomar och okunskap.

Vad gäller den positiva utvecklingen i Malmö har myndigheterna berättat den goda nyheten att projekt ”Sluta skjut” fortsätter ytterligare tre år.

Läs också den andra delen av denna krönika. Den finner du här:

En annan bild av Malmö, del 2


SVT visar sedan i söndags dramaserien ”Tunna blå linjen” som brutalt och ärligt beskriver Malmöpolisens vardag. Jag rekommenderar den varmt.


För att förekomma eventuella invändningar vill jag poängtera följande:

  • Definitionen av vad som är att betrakta som skottlossning ändrades i Malmö 2010, dvs en lång tid före den fyraårsperiod då den grova våldsbrottsligheten i Malmö sjunkit. Därmed används den ”nya” definitionen, som sedan 2010 alltså överensstämmer med definitionen i resten av landet, i statistiken för dessa år.
  • Varje skottlossning och varje sprängning är en för mycket. Att förmedla statistik som visar på att det 2020 skedde 20 skottlossningar och 17 sprängningar i Malmö är avsett att visa på att vi är på rätt väg i Malmö. Det är vad jag vill förmedla.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Myten om de 88 814 uppehållstillstånden (2020)

I debatten talas det ofta svepande om att Sverige beviljar massvis med uppehållstillstånd. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som beviljas uppehållstillstånd. Motargument har ännu en gång kontrollerat siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbete. Vid närmare efterforskning visar det sig att endast 1/6 av beviljade uppehållstillstånd är asyl-/flyktinggrundade.


I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges invandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”.

Motargument har tidigare granskat siffrorna för 2018 och siffrorna för 2019 vad gäller beviljade uppehållstillstånd.

Sammanfattningsvis konstaterade vi att siffran 132 696 (totala antalet beviljade uppehållstillstånd 2018) innefattade 41 755 personer – en knapp tredjedel – som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder. Vi konstaterade att siffran 119 568 (antalet beviljade uppehållstillstånd 2019) innefattade 26 551 personer – en femtedel – som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder.

Migrationsverket släpper månadsvis uppdaterade siffror. Dessa aktuella siffror visar att procentandelen som beviljats uppehållstillstånd på grunder som av s k ”invandringskritiker” betraktas som ”dåliga” har sjunkit ännu mer. Röster i debatten gör gällande att personer som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder samt på anknytning relaterat till asyl- och flyktinggrunder är uppehållstillstånd som är ”dåliga” för Sverige.

Så hur ser siffrorna ut?

Totalt beviljades 88 814 uppehållstillstånd under 2020. Dessa fördelar sig enligt följande:

  • Anknytning 29 468 
  • Arbete 32 379
  • Asyl 10 409
  • EU/EES 5 768
  • Studier 10 790

Om vi bryter ner siffran för ”anknytning” i de olika grupperna så finner vi att 5 507 personer beviljades uppehållstillstånd som anhörig till en person som har flykting-/asylgrunder. Övriga inom samma kategori som beviljats uppehållstillstånd är: Adoption (31), barn födda i Sverige till förälder som har PUT (7 819) samt ”övriga” (16 111), totalt 29 468. I gruppen ”Anknytning – övriga” ingår personer med anknytning till exempelvis svenska medborgare eller till personer som har uppehållstillstånd i Sverige på andra grunder än asyl, arbete eller gäststudier, t ex nyetablerade/etablerade förhållanden till person i Sverige som inte fått uppehållstillstånd av asylskäl tidigare.

1/6 av uppehållstillstånden är asyl- och flyktingrelaterade

Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd 10 409 + 5 507 personer = 15 916. (Den första siffran är siffran för asyl, och den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder). Medan den totala siffran på innevarande års beviljade uppehållstillstånd under perioden januari – november var 88 814. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att 17,1 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså endast en av 6: 1/6.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2018 låg procentsiffran för beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund på drygt 31 %, dvs en av tre: 1/3.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2019 låg procentsiffran för beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund på drygt 20 %, dvs en av fem: 1/5.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2020 ligger procentsiffran för beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund på drygt 17 %, dvs en av 6: 1/6.

Trenden de senaste åren är att andelen sjunker år efter år. Siffrorna sjunker i såväl det faktiska antal som i procentandel. Sedan 2018 (en treårsperiod) har andelen beviljade uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund halverats.

Det finns ett flertal faktorer som påverkar siffrorna. Det har gjorts förändringar i det s k etableringsprogrammet, vi har den nya gymnasielagen som antogs 7 juli 2018, reformen av det gemensamma europeiska asylsystemet och FN:s globala migrationsramverk.

Motargument välkomnar debatter i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det tyvärr förekommer ohederligheter i debatterna.


Källor:

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2018

Migrationsverket: Beviljade upphållstillstillstånd 2019

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2020

SD är rasister, men alla som röstar SD är inte rasister

I debatten ställs inte sällan de retoriska frågorna ”Är [infoga valfri siffra] svenskar rasister?” och ”Varför vill [infoga valfritt parti] locka tillbaka rasistiska SD-väljare?”. Frågorna försöker begränsa dina svar till något som gynnar frågeställarens agenda. Antingen ”medger” du att SD-väljare inte är rasister, eller så ”bevisar” du att alla SD:s belackare drar alla SD:are över en kam (första frågan), eller att andra partier är hycklare (andra frågan). Frågorna antar att SD inte kan förlora väljare. Naturligtvis är det inte så enkelt. 


Signaturen ”swempa dempa” skriver i en insändare i Dalademokraten i samband med valet 2018 följande:

”Vad har Sverigedemokraterna med rasism att göra? Det är helt befängt! Enligt din verklighet så är 1.1 miljoner väljare rasister?” (Källa: Dalademokraten)

På Twitter hittar vi följande:

De retoriska frågorna ”Är [infoga valfri siffra] svenskar rasister?” och ”Varför vill [infoga valfritt parti] locka tillbaka rasistiska SD-väljare?” är båda exempel på argumentationsfelet komplex fråga, retorisk rävsax eller ledande fråga.

Om du får någon av frågorna bör du istället ifrågasätta de antaganden som görs i frågorna.

De retoriska frågorna utgår ifrån att vi som inte röstar på Sverigedemokraterna, dvs röstar på ett annat riksdagsparti, påstår att sverigedemokratiska väljare per automatik är rasister. Det stämmer inte, även om det finns en del personer som gör det. Det stämmer såtillvida att det naturligtvis finns en andel som ÄR rasister. Enligt forskningsrapporten ”Sverigedemokraternas väljare – Vilka är de, var kommer de ifrån och vart är de på väg? (Forskningsrapport 2018/2)” är att knappt hälften (43 %) av SD-väljare främlingsfientliga, och hälften av dessa är rasister.Question mark

Många orsaker till att personer röstar på SD

Du behöver inte vara rasist för att rösta på ett rasistiskt parti. Att SD är ett rasistiskt parti har många fastställt, bl a skrev vi på Motargument inför valet 2018 artikelserien ”SD är ett rasistiskt parti” som på punkt efter punkt belägger varför partiet är rasistiskt. Den består av sju delar samt en sammanfattande åttonde del. Varje del står att finna i länken i slutet av denna krönika.

Det kan finnas många orsaker till varför en person väljer att rösta på SD; missnöje, okunskap, rädsla, oro, rasism/främlingsfientlighet och yttre påverkan är ett par av dessa. Märk väl att rasism/främlingsfientlighet utgör en av flera anledningar, och att det inte är ett villkor för att en person ska välja SD.

  • Missnöje/misstro. Det har i alla tider funnits misstro med den för tiden sittande regeringen. Det kommer, och ska, alltid finnas. På det sättet hålls demokratin vid liv och politikerna tvingas utmana varandra och på så sätt får vi förhoppningsvis en utveckling av hur det ser ut i landet. Det finns också en misstro till etablissemanget, dvs makthavare, beslutsfattare, myndigheter och samhälle. Det finns en lägre tilltro till att välfärdsstaten levererar. SD är populister, och spelar på folks missnöje.
  • Okunskap. Många röstar på partier utan att veta vad de egentligen står för. Det framkommer inte sällan att personer inte har koll på SD:s historia (historielöshet) eller hur de ser på invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. Tyvärr finns det en andel invandrare som röstar på SD, utan att förstå att de i praktiken röstar mot sig själva.
  • Rädsla och oro. Alla människor besitter en i grunden naturlig och sund inbyggd rädsla och oro. Det är när rädslan och oron tar sig orimliga proportioner och inte förankras i hur samhällets faror verkligen ser ut som det kan bli farligt. Även här spelar SD:s populism en viktig roll, de älskar att måla upp en Sverigebild av ett land som befinner sig i fritt fall eller krig.
  • Rasism/främlingsfientlighet. Att rasism är en av anledningarna till att en person väljer att rösta på ett rasistiskt parti kräver inte någon större analys. Rasister tilltalas av rasistisk politik och rasistisk övertygelse.
  • Yttre påverkan. Massmedia, såväl TV och radio som gammelmedia och alternativa media/bloggar/poddar, förstärker Sverigebilden som SD ihärdigt målar upp. Dagens teknik tillåter ett snabbare nyhetsflöde och samma nyhet förmedlas gång på gång. Om vi kikar på statistik över t ex kriminalitet ser vi snabbt att det inte står i rimlig proportion till hur det ser ut i media. Sensation och populism genererar klick, tittare och lyssnare. SD-väljare har ett större medieflöde och kommunikationsdynamik än andra.

Förr röstade människor i Sverige i stor utsträckning efter klasstillhörighet. Under senare tid har människor alltmer övergett det, något som har gynnat SD. Partiet poängterar ofta att de företräder alla, oavsett klass eller bakgrund.

För de allra flesta har det historiskt funnits ett motstånd till att rösta på partiet. Partiets koppling till nazism, Bevara Sverige svenskt och vit makt avskräckte tidigare. Numer finns inte den effekten i samma utsträckning, vilket gör att fler ser partiet som ett alternativ.

Det finns studier som visar på att SD-sympatisörer i större utsträckning än sympatisörer till andra partier

  • hyser misstro till politiker
  • vill minska invandring
  • är oroligare för sin säkerhet
  • är mer främlingsfientliga

Det är inget självändamål att rasister i Sverige röstar på Sverigedemokraterna. Det finns personer med rasistiska åsikter som röstar på andra partier. Rasister finns i alla läger, oavsett partitillhörighet. Enligt en forskningsrapport från 2018 instämmer knappt hälften (43 %) av SD-sympatisörerna i påståendet ”Jag vill inte få en invandrare ingift i familjen” – vilket enligt rapporten är främlingsfientlighet. Motsvarande siffra för socialdemokrater är knappt 1/10 (8 %) och för moderater knappt 1/5 (19 %). Drygt 1/5 (22 %) av alla SD-sympatisörer, dvs hälften av de främlingsfientliga 43 % SD-sympatisörerna, instämmer också i påståendet att det finns raser som är mindre intelligenta än andra – vilket enligt rapporten är rasism.

Skärmdump från forskningsrapporten ”Sverigedemokraternas väljare – Vilka är de, var kommer de ifrån och vart är de på väg?”, sid. 72.

Forskningsrapporten visar att SD-sympatisörer i omfattande utsträckning är främlingsfientliga eller rasister. Oavsett om en SD-väljare är rasist, främlingsfientlig eller inget av det, så är varje enskild väljare en presumtiv väljare för alla partier.

De retoriska frågorna i ingressen insinuerar att alla som röstar på SD är rasister, och att icke-rasistiska partier inte vill att dessa skulle rösta på dem är ett ohederligt argumentationsfel, en komplex fråga, även kallat retorisk rävsax eller ledande fråga. Den är medvetet ställd på ett sätt som gör den svår att svara på. Den tar också sin utgångspunkt i att SD inte kan förlora väljare. Naturligtvis kan SD förlora väljare till andra partier, dels pga att alla SD-väljare inte är rasister, dels pga att alla väljare, rasister, främlingsfientliga och icke-rasister, är presumtiva väljare för alla partier. Alla partier har sympatisörer som hyser rasistiska eller främlingsfientliga åsikter. Det vi med säkerhet kan säga är att SD är ett rasistiskt parti, som i större utsträckning lockar rasister.


Lästips:

Motargument: SD är ett rasistiskt parti

Expo: Vem röstar på Sverigedemokraterna?

Institutet för framtidsstudier: Sverigedemokraternas väljare – Vilka är de, var kommer de ifrån och vart är de på väg? (Forskningsrapport 2018/2)

Att bygga för integration (del 2) – M och SD i Malmö spelar med människors känslor

Den senaste tiden har det pågått en debatt i Malmö som i stort rör integration och segregation. På Limhamn, närmare sagt Limhamns sjöstad, drivs sedan ett par år en integrationssatsning som innefattar att bostadsrätter och radhus mixas upp med hyresrätter. Malmömoderaterna säger sig vara integrationsförespråkare, men i realiteten uttrycker de annat.


Oppositionspartierna M och SD underblåser den oro och otrygghet som vissa boende på Limhamn känner, genom att ständigt hamra i vanligt folk att kriminaliteten på Limhamn ökar som konsekvens av integrationssatsningen, trots att brottsligheten i stadsdelen sjunkit den senaste femårsperioden. Om detta vittnar såväl den årliga trygghetsundersökningen från BRÅ som polisen på Limhamn. Detta hindrar inte M och SD att sprida populistisk skräckpropaganda.

Malmömoderaterna väljer i ett par debattartiklar i lokaltidningen Kvällsposten att rikta fokus bort från sakfrågan, nämligen den lokala brottsutvecklingen på Limhamn och i dess sjöstad, och istället fokusera på hur det ser ut på Sverigenivå.

Faktum kvarstår: Både stölder och våldsbrott har minskat på Limhamn de senaste fem åren, enligt såväl polisens statistik över anmälda brott som den nationella trygghetsundersökningens statistik över självrapporterad utsatthet för brott. Är detta anledningen till att malmömoderaterna väljer att flytta sin argumentation till Sverigenivå? På den nivån kan de låtsas att argumentationen håller. På Limhamnnivå håller den inte. Malmömoderaterna säger sig vara för mixade boendeformer, men på deras hemsida står inget om att M skulle vara för mixade boendeformer. Däremot står det att läsa om fri hyressättning och en ökad omvandling från hyresrätter till bostadsrätter. Malmömoderaterna skarvar betänkligt när de påstår att detta skulle vara ett uttryck för att de är för mixade boendeformer.

I en debattväxling mellan malmömoderaten Torbjörn Tegnhammar och Motarguments David Ehle i lokala Kvällsposten jämför malmömoderaterna kriminaliteten i mångmiljonprogrammen med kriminaliteten i Limhamns sjöstad. Problemet är att denna argumentation kan ge sken av att situationen är likvärdig i de olika områdena. Vidare ifrågasätter malmömoderaterna politiska motståndare som uttrycker vikten av att främja integration, och motverka segregation. De som faktiskt sprider missvisande uppgifter i debatten är delar av oppositionen, nämligen M och SD. Utan belägg målar de upp en skräckbild av hur det ser ut på Limhamn.

Trots att allt pekar på att brottsligheten på Limhamn, och i hela Malmö, sjunker, så är oron och känslan av otrygghet fortsatt hög. Anledningen till att människors oro och känsla av otrygghet inte står i relation till den faktiska situationen är ett tecken på att media och oppositionspartier tillåts styra debatten. På Malmö stads hemsida läser vi:

”Brottsligheten i Malmö går ner, det visar data från polisen. Färre Malmöbor uppger att de utsätts för brott och antalet polisanmälningar om brott minskar. Samtidigt är oron för att bli utsatt för brott stor och känslan av otrygghet hög. Utvecklingen ser likadan ut i många andra delar av landet.” (Källa: Malmo.se)

Det argument som malmömoderaterna lyfter, som skulle kunna vara avgörande i debatten om Limhamn, är Crime Harm Index, en analysmetod som ännu inte applicerats i Sverige. Tanken med Crime Harm Index är att vikta olika typer av brott mot varandra. Det vi har att tillgå är än så länge en skiss på analysmetoden. Det finns inget material, och analysmetoden är således inte ett giltigt argument.

Jag, och många med mig, kommer aldrig att acceptera den nidbild av Limhamn som M, tillsammans med SD, målar upp. Fakta trumfar populistisk propaganda och argumentation om påstådd kriminalitet, oro och känsla av otrygghet, som på ett märkligt sätt tillåts sätta agenda på debatten om Limhamn.

Media bär ett ansvar i att vanligt folk känner oro, då de med sitt sensationsjournalistiska narrativ manifesterar nidbilden. I otaliga artiklar tillåts M och SD sprida sin populistiska propaganda.

Jag välkomnar brottsbekämpning och att sätta buset på plats. Men jag accepterar inte att det sprids lögner och propaganda om Limhamn, på det sätt som Moderaterna och Sverigedemokraterna gör. Jag vill hävda att media och oppositionspolitiker är ansvariga för den oro och den känsla av otrygghet som finns hos vissa människor på Limhamn.

Det är djupt beklagligt att folkvalda populister som M och SD  spelar med människors känslor.


Mer läsning i debatten:

David Ehle, Motargument: Att bygga för integration – hyresrätter på Limhamn skapar konflikt

David Ehle, Kvällsposten: Malmömoderaterna sprider ogrundad rädsla och oro

Torbjörn Tegnhammar (M), Kvällsposten: M accepterar inte en skönmålande verklighetsbild


Fakta vad gäller brottslighet, trygghet och säkerhet i Malmö står att läsa på Malmö stads hemsida.

Malmö Stad

Länksamling: Samhällsnytts lögner, vinklingar och #fakenews

Motargument har genom åren skrivit en hel del artiklar som avslöjar Samhällsnytts lögnaktiga journalistiska värv. Samhällsnytt följer inte de pressetiska reglerna. I slutet av denna artikel kommer en sammanställning av de artiklar vi har uppmärksammat genom åren. Tyvärr har vi inte tid att granska allt som Samhällsnytt publicerar, det hade krävt en heltidstjänst.


De högerextrema propagandabloggarna förmedlar alternativa sanningar. De kännetecknas av sin monotona och enkelspåriga agenda. Inte sällan spelar artiklarna på dessa bloggar på såväl medvetna som omedvetna fördomar som sprids i debatten, på nätet och ute i stugorna. Verktygen som man medvetet använder sig av är #fakenews, alternativ fakta, lögner och (medvetna?) sakfel.

Den 1 september 2017 lanserades en ny alternativ nyhetssajt. Den fick det förtroendeingivande namnet Samhällsnytt.

Vad är Samhällsnytt?

På hemsidan kan vi läsa följande:

”Samhällsnytt tar ett brett publicistiskt grepp. Vi specialbevakar de områden där etablissemangsmedia uppvisar underlåtenhetsförsyndelser, men fokuserar också brett på allmän nyhetsjournalistik. Dessutom gör vi regelbundet granskande och grävande filmreportage.

Vår målsättning är att vara den publicistiska produkt som framtidens samhällsintresserade mediekonsumenter vill ha och har rätt att kräva.”

Samhällsnytt är i stora drag samma som Avpixlat, som la ner samtidigt som Samhällsnytt startade upp.

Varför bytte Mats Dagerlind et al namn? Innan nyhetssajten 2011 antog namnet Avpixlat gick man under namnet Politiskt Inkorrekt. Den enklaste förklaringen var att man känner sig ha förbrukat sin trovärdighet efter några år. Politiskt Inkorrekt, sedermera Avpixlat, var populärt hos redan frälsta, men de bar på ett stigma som hindrade dem att nå ut till icke-frälsta.

I och med namnbytet såg man möjlighet att vinna nytt territorium. Vi som dagligen hänger med i den politiska debatten och följer såväl gammelmedia som alternativ media har sett igenom denna taktik.

Samhällsnytt består, enligt hemsidan, av:

  • Mats Dagerlind, politisk chefredaktör och ansvarig utgivare. Skriver artiklar. Dagerlind skriver inte sällan antimuslimska/islamofobiska texter. Dagerlind uttrycker sig inte sällan homofobiskt.
  • Egor Putilov, mest känd för den s k ”Putilov-affären”. Skriver artiklar. Putilov är numer bortplockad från hemsidan, men han har skrivit 608 artiklar för Samhällsnytt.
  • Kent Ekeroth, f d sverigedemokratisk riksdagsledamot som under tiden i riksdagen också arbetade administrativt med Avpixlat, sedermera Samhällsnytt. Skriver artiklar och krönikor. Ekeroth var också delaktig i den s k ”järnrörsskandalen”. Ekeroth har genom åren varit föremål för många skandaler.
  • Simon Kristoffersson beskrivs som redaktör för sociala medier, ”grävande” journalist och redaktör. Skriver artiklar.
  • Mira Aksoy, nationalkonservativ skribent och utbildad modekommunikatör i Italien. Har en politisk bakgrund i Moderaterna och Ungsvenskarna. Skriver artiklar.
  • Jan Tullberg, docent i företagsekonomi, samhällsdebattör och författare. Skriver krönikor. Han ifrågasätter i denna filosofiska text begreppet ”allas lika värde”. Tullberg är numer bortplockad från sidan, oklart varför.

Vi noterar att det är stor omsättning bland medarbetarna på Samhällsnytt.

Motargument avslöjar Samhällsnytt gång på gång

Motargument har under flera år arbetat med att publicera artiklar som avslöjar Samhällsnytts, och tidigare Avpixlats, agenda som allra helst tar sig uttryck i  lögner, vinklade nyheter, alternativ fakta och #fakenews. Samhällsnytts kall är att bekräfta fördomar. Och man gör det utan skrupler, och gör avkall på etik och moral. Bloggens medarbetare har inga betänkligheter kring att publicera komprometterande uppgifter och foton på icke dömda, misstänkta, gärningsmän.

Då vi har avslöjat felaktigheter i Samhällsnytts nyhetsrapporteringar har vi varje gång uppmärksammat Dagerlind et al på det. Ett tag svarade de på tilltal via Twitter. Vid några tillfällen tog man till sig av våra konfrontationer och förstod att det är allvarligt att sprida lögner, #fakenews och sakfel. Då valde man att uppdatera, ändra och radera i ett par av sina artiklar.

På senare tid har man valt att svara med tystnad. Vi får inga svar på Twitter, och man gör heller inte längre några ändringar i de felaktiga artiklarna. Detta innebär att Samhällsnytts artikelbibliotek är fyllt av artiklar som är #fakenews, lögner och dessutom innehåller sakfel. Detta verkar inte längre bekomma Dagerlind och hans stab. Samhällsnytts läsare bedriver sällan, eller aldrig, källkritik. Inte heller väljer man att faktagranska det som publiceras på bloggen. Läsarna förefaller vara nöjda med att nyhetsrapporteringen bekräftar de fördomar som de själva besitter. Lögnerna blir till sanning, oavsett.

Nyhetsartiklar, som är write-offs på andra nyhetsförmedlares nyhetsartiklar, är ofta osakliga då de färgas av skribentens åsikter och fördomar. Ofta läggs, för nyheten, irrelevant fakta till i texten.

Vi som arbetar med Motargument har begränsad tid att avslöja Samhällsnytts, och andra alternativa mediebloggars, lögner och #fakenews. Det hade behövts en heltidsanställd för att hinna med att bemöta allt. Denna sammanställning är enbart en bråkdel av alla de artiklar som vi skulle vilja bemöta om vi bara hade förutsättningarna.

Bristen på etik och moral

Samhällsnytt följer inte de pressetiska reglerna. Detta är en anledning till att man inte erhåller presstöd. Bloggen finansieras av donationer. För den som är intresserad av att få inblick i de pressetiska reglerna och därefter kunna dra slutsatsen att Samhällsnytt inte följer de pressetiska reglerna kan läsa om det på PO-PONs (Allmänhetens pressombudsman/Pressens opinionsnämnd) hemsida.

Samhällsnytt uttryckte i samband med lanseringen av bloggen hösten 2017 att man hade för avsikt att bredda sin journalistik och bevaka även andra saker än muslimer, invandrare, migration och flyktingar. Med facit i hand har vi blivit varse att man inte har lyckats med den föresatsen.

Samhällsnytt är inget nytt. Det är samma enformiga, hatiska och främlingsfientliga mantra om och om igen. Samhällsnytt bedriver samma ”journalistik” som dess föregångare Politiskt Inkorrekt och Avpixlat har gjort. Det som är nytt är namnet, designen på hemsidan och några skribenter.

Gå inte på den lätte.


Dela gärna denna länksamling när ni får frågan om vad i Samhällsnytts artiklar som är vinklat, lögner eller #fakenews.


Motarguments artiklar som avslöjar Samhällsnytt:

Samhällsnytt sprider #fakenews om ensamkommande och #vistårinteut

Myt: Regeringen och Vänsterpartiet är för barnäktenskap

Samhällsnytt och Fria tider använder psykiskt funktionsvarierade som politiskt slagträ

Samhällsnytt ljuger om migranter på Medelhavet

Samhällsnytts Mats Dagerlind skriver artikel på hörsägen

Samhällsnytt: Är Försäkringskassan nazister?

Samhällsnytt sprider falsk information om belgisk julmarknad

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 1)

Samhällsnytt återpublicerar föråldrad statistik

Myt: Sverige har aldrig varit mångkulturellt

News Flash: Människor vill flytta till andra länder

Vad i Toblerone är halal?

Samhällsnytt bluffar om klimatstrejkaren Greta Thunberg

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 2)

Samhällsnytt ljuger igen: ”Sverige mest korrupta land i Skandinavien”

Samhällsnytt: ”Kriminaliteten i Sverige liknar alltmer inbördeskrig”

När Samhällsnytt påvisar ”hyckleri”

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 3)

Samhällsnytt avslöjar reklamfilm på utländskt språk – Motargument gräver djupare

Samhällsnytt avslöjar fysisk omöjlighet: ”Afghanledaren Omid har två födelsedagar”

Samhällsnytt ljuger om branden i Notre Dame

Samhällsnytt: Ronneby farligare än Chicago

Tullbergs myter och fiktioner

Diskrepansen mellan anmält brott och faktiskt brott

Angående orosanmälan gjord mot Greta Thunbergs föräldrar

Rustas kyrka utan kors skapar folkstorm

Bjuder Malmöpolisen kriminella på pizza?

Polis tas ur tjänst, Samhällsnytt hittar på varför

Myt: ”Anhöriginvandringen ökar med Barnkonventionen”

Samhällsnytt påstår: ”Inbrott i fritidshus och bedrägeri är avkriminaliserat”

Vi talar om barn

Artikel uppdaterad 201004

Expressen rapporterar att en delegation, huvudsakligen från Utrikesdepartementet (UD), återigen skickas till Syrien. Syftet är att tala med svenska familjer i IS-lägren. Kvinnorna kommer att tillfrågas om de är beredda att släppa ifrån sig sina barn, så att de ensamma kan återvända till Sverige.

Senast UD skickade en delegation till Syrien kunde den döde svenske IS-terroristen Michael Skråmos sju barn återvända till Sverige. På sikt är tanken att alla svenska barn i IS-lägren ska återvända till Sverige.

UD-ambassadören Per Örnéus skrev i juli 2020 till Expressen att

”Den autonoma administrationen har deklarerat sin avsikt att på plats rättsligt pröva de vuxna, kvinnor och män, som sitter i fångenskap för samröre med IS. Sverige arbetar för repatriering av barn med svensk koppling när och om så är möjligt”. (Källa: Expressen)


Artikel uppdaterad 191221

I torsdags 19 december tillkännagav utrikesminister Ann Linde (S) att regeringen arbetar intensivt för att få hem de svenska barn som finns i läger för IS-anhängare i Syrien.

Orsaken till att regeringen nu intensifierar arbetet är att Röda Korset kritiserat regeringen för att de gör för lite. Tidigare har även Rädda Barnen framfört kritik. Det rör sig om ungefär 70 barn, varav färre än fem ska ha förlorat sin mamma, som Sverige inte har lyckats få hem. Det är framför allt barnen som har förlorat sina föräldrar som man räknar med att få hem under de närmaste månaderna.

Livsödena i lägren för IS-anhängare är fruktansvärda. I lägren bor änkor, fruar och barn till IS-terrorister. Förutom att de sanitära förhållanden är undermåliga så präglas vardagen i lägren av våld, hot och hat. Det finns uppgifter som gör gällande att fanatiska kvinnor, änkor eller fruar till IS-terrorister, upprättat ett eget ”kalifat” i ett av lägren, al-Hol, som går att likna vid en terrorstat. Det finns rapporter om mord, övergrepp och misshandel.

Regeringen för en tät dialog med andra EU-länder som också hämtat hem barn från Syrien. I våras lyckades Sverige hämta hem sju föräldralösa barn, vilket är den totala siffran fram till dags dato.

Det är en svår situation, och varje enskilt fall måste hanteras individuellt. Orsakerna till att Sverige inte fått hem alla barn är att det finns omständigheter som försvårar, t ex svårigheter med identifiering, att reda klarhet i vårdnadshavarna och att det finns praktiska omständigheter som gör det svårt.


”IS-barn”. Så. Nu har jag skrivit det. Och kommer inte att göra det igen.

Smaka på det där ordet. Kan du tänka dig ett mer illvilligt epitet? Tyvärr är ordet medvetet valt för att skapa sensation och alarmism. Jag kan förstå att rasister, nationalister och populister gärna frekventerar epitetet, men att etablerad media också gör det är skrämmande. Det visar också på hur stor makt och inflytande som högerextremismen besitter.

Vi talar om barn. Barn får aldrig skuldbeläggas för vad deras föräldrar har gjort, eller haft för åsikter. Vi pysslar inte med arvsynd. Barn kan aldrig ställas till svars för sina föräldrars gärningar.

Vi talar om barn. Radikalisering, illgärningar och atrociteter är INTE avhängigt arv, dvs gener, eller miljö. Nu protesterar säkerligen en hel del, men låt mig förklara. Miljö är naturligtvis en påverkansfaktor och jag vet att många av dessa barn har bevittnat värsta tänkbara illdåd. Jag vet att många av dem också har indoktrinerats med en fasansfull, våldsbejakande syn på andra människor. MEN de flesta av barnen är små (enligt terrorforskare Magnus Ranstorp är nästan alla barn under tio år), och kan formas till att bli älskade barn, på samma sätt som ditt eller mitt. Även de barn som är lite äldre förtjänar att få vara älskade och leva i sammanhang där de känner sig trygga.

Vi talar om barn. Opinionsbildare som bl a Katerina magasin, Ledarsidorna och annan högerextrem alternativmedia pratar om arvsynd och ”missar” den ack så viktiga detaljen att vi pratar om oskyldiga barn. I deras propaganda finns inga som helst skrupler för hur vi ska intalas att se på dessa barn. De är i deras värld redan förlorade till våldsbejakande terrorism. För dessa aktörer är övertygelsen om att dessa barn utgör en fara för vårt samhälle oändligt stark. Retoriken de använder för att manifestera sin demagogi är ovärdig barn i allmänhet, och dessa barn i synnerhet.

Vi talar om barn. Jag kan för mitt liv inte förstå hur det ens kan vara en debatt huruvida dessa barn, med maximal otur i föräldralotteriet, ska få en fristad i det land som de antingen är födda i, eller där deras föräldrar är, eller var, medborgare.

Vi talar om barn. Många av dessa barn är föräldralösa. Det är inte värdigt. Dessa barn behöver föräldrar. Det är vår plikt att se till att de får det.

Vi talar om barn. Barn som har oantastliga rättigheter, precis som ditt, eller mitt, barn. Det handlar om mänsklig säkerhet i allmänhet, och för dessa barn i synnerhet.

Vi talar om barn. Barn är vår framtid, barn symboliserar liv och hopp därom. Dessa barn har ingen framtid. De har inget värdigt liv. Och om vi inte ser till att dessa barn sätts i ett annat sammanhang än det helvete de befinner sig i nu, ja då pulvriserar vi symbolen för liv eller hopp därom.

Vi talar om barn. Jag ställer mig frågan huruvida dessa skribenter och de läsare som tar till sig deras retorik på allvar tror att de här barnen är förutbestämda att växa upp till terrorister. Eller är det blott en rationalisering för att förklara varför man vill straffa barnen för föräldrarnas brott?

Vi talar om barn. Att låta barn bära skuld för sina föräldrars handlingar, att inte se dem som egna individer utan straffa dem för familjens brott, är att propagera för arvsynd. Det vill jag inte se i mitt Sverige.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Vem får bestämma hur du klär dig?

En debatt som blossat upp på internet i allmänhet, och Facebooks hatsidor i synnerhet, är vilken färg på kläder som Nyamko Sabuni (L) ska ha. Jag försökte att föra fram att den enda personen som har rätten att avgöra vilken färg någon person, vem som helst bör ha ska avgöras av individen. Här mötte jag direkt på patrull, det tillhör tydligen yttrandefriheten att säga vad en person, läs kvinna, ska ha på sig. Mitt ifrågasättande gjorde tydligen intrång på dessa människors yttrandefrihet.


I en debatt som blossat upp i en hatgrupp på Facebook gick ut på att Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni till sitt senaste riksdagsframträdande hade valt en specifik färg på sin klänning. Önskemålen flödade om vilken färg på klänningen hon borde ha valt istället. Detta sker alltså i en grupp på Facebook år 2020, frågan ställdes dessutom ihop med om man skulle bli stämplad som rasist. Jag lade in en kort replik att man förvisso inte skulle bli klassad som rasist, men däremot som mansplainande mansgris men att han gärna fick testa själv för att se hur hans ytterst privata önskemål skulle mottas av Sabuni.

Något senare, när debatten kring hennes val av färg på klänning hade bubblat på ett tag, gjorde jag en jämförelse med kalifatets åsikter om vad kvinnor bör klä sig i. Den jämförelsen var långt ifrån accepterad. Vi återgår till min tankebana om de påståenden som florerade i denna grupp på Facebook, där en grupp män gör sig till talespersoner för vad en kvinna bör bära för färg på sin klänning, eller för den delen vad för sorts kläder hon bör bära då är vi farligt nära samma sorts styre som kalifatet nyttjar: Män bestämmer vad en kvinna ska ha på sig.

Här blir debattören tillsagd att hen visst får ha åsikter men att man inte alltid behöver uttala dem. Varpå debattören blir stött och menar att han blivit tillsagd att inte ha åsikter om en annan människas klädval. Detta är ett typiskt debattfel som begås i hatgrupper likt den aktuella här. Yttrandefrihet är att få säga vad man vill utan att bli emotsagd. Det finns en diskrepens mellan åsiktsfrihet och yttrande frihet. där åsikten ger dig fritt att ha vilka åsikter du vill, medan yttrandefriheten förvisso ger dig rätt att säga vad du vill, men där du kommer att stöta på meningsmotståndare och även rättsligt motstånd i form av förtal och/eller hets mot folkgrupp.

Lång tradition av kvinnoförtryck

För att skapa ytterligare en dimension i dessa klädkoder citerar jag några rader om klädkoder och i detta fall om slöjans historia.

Huvudbonader har uttryckt status och tillhörighet i alla kulturer och tider. Långt in på 1900-talet bar gifta kvinnor på den svenska landsbygden huvudduk eller sjalett för att markera ”ärbarhet och dygd”. I vissa delar av Sverige tvingades ogifta kvinnor som blev med barn att bära en röd så kallad horklut. De fick inte gå barhuvade som andra ogifta kvinnor, och inte bära den huvudduk som gav de gifta kvinnorna status. (Källa: Feministiskt initiativ, Slöjan har en historia av både förtryck och befrielse)

Slöjan har haft en lång historia även i Sverige. Det är inte länge sedan kvinnor bar schalar som täckte deras hår och det var inte enbart när de besökte kyrkan, det rör sig om mindre än 40 år sedan. I en essä i SvD läser vi bl a:

Men Paulus påbud om kvinnas hår formades inte i ett vakuum. För tvåtusen år sedan var normen bland såväl judinnor som romerska kvinnor att dölja sitt hår från och med giftermålet. Det var ett tecken på kyskhet. Judiska män kunde begära skilsmässa utan att betala tillbaka hemgift om kvinnan gått barhuvad utomhus. Gifta romerska kvinnor bar i regel ett slags kappa eller mantel som dolde allt utom händer och ansikte då de visade sig offentligt. (Källa: SvD, Slöjan har en lång historia i Sverige)

Män har i alla tider runt om i världen försökt styra över vad kvinnan ska bära för kläder med olika bestraffningsmetoder om hon skulle bryta mot dessa. En artikel i Expressen tar upp några bra exempel på hur män har försökt, och än idag försöker, styra hur kvinnor ska klä sig. Vi män bör konstant ställa oss frågan ”på vilket sätt kan jag ha varit med och bidragit till fenomenet?”. Jo, genom att exempelvis tala om för en kvinna vilken färg på klänningen som hade varit snyggare, genom att förklara för sin minderåriga dotter att hon bör nog ha en baddräkt istället osv. Ett av exemplen är att:

Det tvådelade klädesplagget skapades 1946 i Frankrike. Påven bannlyste plagget och även andra länder som Italien, Spanien, Portugal och Australien, förbjöd kvinnor på den här tiden att bära bikini. (Källa: Expressen)

Jag väljer att peka på dessa företeelser då jag anser att de visar på att problemet med att män bestämmer vad kvinnor ska och inte ska ha på sig är ett arv som vi bär med oss i våra kulturer långt tillbaka i tiden.

Rent juridiskt finns det ett antal paragrafer som skyddar individen att själv uttrycka hur hen ska klä sig och uttrycka sig i form av alla möjliga utsmyckningar. På regeringens hemsida står det att läsa bland annat:

Den handlar om att människor har rätt att leva i frihet och att kunna bestämma över sina liv. Människor har rätt att till exempel tycka, tänka och säga vad de vill så länge det inte skadar andra människor. (Källa: Regeringen: Vad är mänskliga rättigheter?)

Julia Nyberg, svensk författarinna.

Miljontals kvinnor har utsatts för repression, för fängelsestraff, böter och förnedring av regimen just för att de inte vill bära tvångshijab.  (Källa: SVT, I 40 år har Irans kvinnor förtryckts av regimen)

Vem bestämmer?

Kan vi då via lag kräva vilka kvinnor kläder ska ha på sig, eller bör vi helt enkelt låta kvinnor bestämma det själva? Kan vi enas kring att kvinnor vet bäst vad de trivs med att ha på sig, oavsett om det handlar om en färg på en klänning eller om en hijab? I Sverige var det mindre än 100 år sedan kvinnan valde att täcka håret utifrån kristen tro. Min mormor bar hijab för att visa att hon var en gift kvinna och detta var för mindre än 50 år sedan. Kan vi enas kring det faktum att kvinnor faktiskt kan välja fritt bland det klädutbud som finns att bära?

Det handlar alltså om en tunn linje att vandra längs om man vill hålla sig inom lagens råmärken. Visst kan du uttrycka dina känslor kring en persons kläder, men du riskerar att hamna inför domstol om du disrespekterar andra människors rätt att utrycka sig själv. Det handlar till syvende och sist om varje individs rätt att uttrycka sig själv i kläder och utseende som kanske provocerar dig och hur du tänker att denna person ska utrycka sig. Detta gäller oavsett om det som provocerar dig handlar om, tatueringar, piercingar, hårfärg eller att täcka valda delar av kroppen. Vad kommer att bli vår nästa strid kring vad som är acceptabelt att bära? Piercingar, tatueringar, eller kanske rent utav frisyrer? Kan vi snälla enas kring det faktum att individen vet bäst hur hen vill se ut när hen går ut bland människor?


Källor
Expressen, Så har män styrt kvinnors kläder genom åren
Feministiskt initiativ, Slöjan har en historia av både förtryck och befrielse
Regeringen, På lätt svenska: Vad är mänskliga rättigheter?
SvD, Slöjan har en lång historia i Sverige
SVT. I 40 år har Irans kvinnor förtryckts av regimen


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Rasism är både individuellt och strukturellt

En ständigt pågående dispyt i samhällsdebatt är huruvida rasism skulle vara individuell eller strukturell – men den frågan är felställd. Rasism förekommer BÅDE på individnivå och på samhällsnivå. I båda fallen kan fördomar, bigotteri och diskriminering handla om djupt förankrade strukturer eller om mer udda/unika mönster.


En närmare titt på de fem nivåerna

Att vara rasist kan handla om till exempel att bygga en identitet och livsåskådning baserad på att dela upp människor i olika raser eller etniciteter/folkgrupper. Till exempel att vara en nynazist som vill stå upp för “äkta arier”, eller att vara en sverigedemokrat som vill stå upp för “äkta svenskar”.

Att ha rasistiska fördomar kan handla till exempel om trosföreställningar angående hur människor av viss hudfärg eller etnisk bakgrund “egentligen är”. Detta är mycket vanligare än att gå hela vägen till att även ha en rasistisk identitet eller livsåskådning.

Att göra rasism kan handla om till exempel att utifrån hudfärg säga något nedsättande eller negativt särbehandla någon. Detta görs även av personer som inte har några relevanta fördomar. Låt säga att Anna blir sur på Betty, och att dessa båda tjejer har olika hudfärg. Låt även säga att de befinner sig i ett sammanhang där det är allmänt accepterat att snacka skit om Bettys hudfärg, eller i ett sammanhang där detta visserligen inte är accepterat men ändå så djupt förankrat att Betty förmodligen vid flera olika tillfällen har blivit utsatt för en massa skit för sin hudfärg. Låt säga att Anna i sitt vredesutbrott mot Betty börjar spotta ur sig en massa elakheter om Betty utifrån Bettys hudfärg. Visst kan Annas beteende bero på att Anna har fördomar eller rentav har en identitet som rasist, men det kan även bero på att Anna helt enkelt vill såra Betty och därför tar till vad som helst som hon tror att hon kan komma undan med och/eller tror att det skulle såra Betty extra illa. Även om Anna inte är en rasistisk person så är hennes beteende här fortfarande rasistiskt.

Att delta i rasism kan göras aktivt eller passivt. Låt säga att när Anna hoppar på Betty med en massa nedsättande kommentarer om Bettys hudfärg eller etniska bakgrund så står både Calle och Denise och backar upp Anna genom att nicka instämmande och sticka in små kommentarer som signalerar att Annas beteende är befogat. Samtidigt står även Emil och Filippa bredvid dem utan att visa några tecken på att motsätta sig Annas påhopp. Calle och Denise deltar aktivt, medan Emil och Filippa deltar passivt.

Att rasism i ett visst sammanhang är djupt förankrat innebär två saker. Dels att det inte bara rör sig om en tillfällig situation, utan om ett större sammanhang. Till exempel en skola eller arbetsplats, en subkultur, en nationalstat eller en internationell historisk process som till exempel kolonialism och avkolonisering. Och dels att de olika uttrycken för fördomar, bigotteri och diskriminering i detta sammanhang inte bara är någon tillfällig grej eller bara någon enskild persons idé, utan ingår i en mer utbredd social struktur.

Fem exempel på olika sorters sociala strukturer

Det finns flera sorters sociala strukturer. I det här fallet kan det till exempel handla om:

  1. En social norm för beteende, det anses okej att ge sig på de som har den aktuella hudfärgen.
  2. En social norm för förväntningar, det anses vara allmän sanning och “sunt förnuft” att anta att en person som har den aktuella hudfärgen även har vissa negativa egenskaper.
  3. Ett systemiskt beteendemönster, att många beter sig illa mot personer som har den aktuella hudfärgen.
  4. Socialt arv, där personer som lidit av de tre ovanstående för det första oftare har sämre socioekonomiska förutsättningar och kulturellt kapital, och för det andra får barn som därmed växer upp med sämre socioekonomiska och kulturella förutsättningar.
  5. Systemiska effekter av de fyra nyss nämnda strukturerna, personer som har den aktuella hudfärgen har ofta dålig social status och dåligt självförtroende och “bristande sinne för humor”. Sistnämnda innebär att de är trötta på att folk är elaka på deras bekostnad.

     

    Photo by Aneesh Ans on Pexels.com

En social struktur är inte något monolitiskt och evigt, utan något som skapas och återskapas i ett visst socialt sammanhang, även kallat en “social kontext”. Denna kontext kan vara allt från en privat relation mellan två eller ett fåtal individer till att vara en nationell kultur eller ett nationsgränsöverskridande kulturmönster. Mellan denna micronivå respektive makronivå har vi olika mellannivåer (även kallat mesonivå), som till exempel en specifik skola eller arbetsplats eller lokal subkultur. En och samma person kan befinna sig både i ett land där en viss hudfärg är norm OCH samtidigt befinna sig i en skola eller på en arbetsplats där en helt annan hudfärg är norm.

Slutord

Det är viktigt att se alla de fem nivåer av rasism som presenteras ovan. Att försöka reducera rasism till att enbart handla om rasistisk identitet (A) eller till att enbart handla om de rasistiska strukturerna i en viss kontext (E) osynliggör i hög utsträckning det som händer på de återstående fyra nivåerna.

Därmed blir det även lättare att osynliggöra stora delar av den enda återstående nivån: En sverigedemokrat kan lättare komma undan med att det han håller på med inte skulle vara rasism eftersom han inte är nynazist, och en person som stödjer rasism mot asiater kan lättare komma undan med att rasism mot asiater “inte räknas” eller “inte är rasism på riktigt” eftersom slaveriet i USA:s sydstater på 1700-talet och 1800-talet endast riktade sig mot afroamerikaner.

Det senast nämnda är giltigt även om alla inblandade parter befinner sig t ex i Sverige:

Never mind att nationell nivå inte alltid är den enda relevanta kontextnivån, never mind att USA inte är den mest relevanta nationen när det gäller en situation i något annat land än just USA, och never mind att rasism mot asiater är ett stort problem på nationell nivå både i USA och i Sverige.