Etikettarkiv: Debatt

Låt barn uppfostras som individer – och hjälp dem att förstå tillvaron

Kan barn och ungdomar analysera och diskutera, oavsett vad de själva har för kön? Ja, givetvis kan de det: Debattören och psykiatern David Eberhard är snett ute när han i biologins namn diskvalificerar pojkar.


Varje barn som växer upp behöver förstå vår tillvaro, behöver lära sig analysera den och behöver lära sig att diskutera den på ett konstruktivt sätt. Varje växande barn behöver även bli bemött som en individ med sina egna personliga förutsättningar och behov – inte som ett kollektiv där alla med samma kön eller hudfärg eller annan kategoritillhörighet förväntas ha dels samma förutsättningar och dels samma behov. Därför är det djupt problematiskt att som David Eberhard i Expressen dra upp skarpa linjer mellan barn av olika kön och kräva att barnen skall uppmuntras till tävlingsmentalitet istället för att uppmuntras till att analysera och diskutera.

boy child clouds kid
Photo by Porapak Apichodilok on Pexels.com

Under rubriken ”Tänk om – låt pojkar uppfostras som pojkar” påstår Eberhard att pojkar skulle vara av naturen oförmögna att analysera och diskutera.

Denna förmodade oförmåga påstår Eberhard att den skulle vara en omtvistlig biologisk sanning, och utmålar det som om alla som inte håller med honom skulle vara någon sorts knäppa flummisar utan verklighetsförankring. De båda förankringar som han själv använder för sin ståndpunkt är dock allt annat än verkliga till sin natur: Den ena utgör en total förvrängning av en artikel om forskaren Fredrik Zimmerman, och den andra är ett mycket tveksamt påstående om att skolan skulle ha fungerat bättre för pojkar förr i tiden. Här bör vi sålunda ta oss en titt på fyra saker:

1. Forskningsläget och vad Zimmerman faktiskt säger
2. Biologistiska generaliseringar utifrån kön
3. Ogrundat att skolan skulle ha varit bättre för pojkar förr
4. Fördelar och faror med tävlingsmentalitet

1. Forskningsläget och vad Zimmerman faktiskt säger

Härom veckan hade Svenska Dagbladet en artikel om forskaren Fredrik Zimmerman, som förespråkade att vi dels bör motverka antipluggkultur och dels ge pojkar utrymme att prata om känslor.

Det mesta av det som Zimmerman tar upp är känt sedan tidigare. Att pojkar nuförtiden har lägre genomsnittsbetyg än flickor förklarade redan SOU-rapporten ”Könsskillnader i skolprestationer – idéer om orsaker” från 2010 med en kombination av två faktorer: å ena sidan en machokultur som pressar killar till att vara ”coola” och till att undvika sådant som anses ”omanligt”, och å andra sidan en antipluggkultur där det ses som coolt att inte plugga och inte bry sig. En intressant sak som rapporten tar upp är hur könsstereotyperna har förvandlats över tid. Förr i tiden ansågs det manligt med ”ordning och reda, logik och förnuft, driftskontroll och självdisciplin”, och på den tiden var det också så att den genomsnittliga pojken gjorde bättre ifrån sig i skolan än vad den genomsnittliga flickan gjorde. Att de nämnda dygderna nuförtiden ses som kvinnliga snarare än som manliga bör enligt rapporten vara en bidragande orsak till att den genomsnittliga. Zimmerman i sin tur lyfter fram en studie som kom fram till att det lönar sig att lära pojkarna studieteknik och att uppmuntra dem att se skolans ämnen som någon man BLIR bra i genom att träna sig, snarare än något som man i sig själv ÄR antingen bra eller dålig i. Kloka råd.

Något som borde vara självklart för alla är att det är mänskliga individer som går i skolan och lär sig saker. När vi pratar om ”pojkar i skolan” och ”flickor i skolan” bör vi mena ”de individer som går i skolan och som vi kategoriserar som pojkar” respektive ”de individer som går i skolan och som vi kategoriserar som flickor”. Om vi istället får för oss att det är själva kategorierna som går i skolan, då blir våra resonemang snabbt väldigt snurriga. Det som Zimmerman pratar om är helt uppenbart att bemöta individer på ett juste sätt, utifrån deras personliga förutsättningar. Den rubrik som SvD har valt går dock med lite obetänksamhet eller illvilja att tolka i en annan riktning: SvD:s rubriksättare pratar där om att ”Fostra pojkar som flickor”. Just denna rubrik tar Eberhard stenhårt fasta på, men då inte som kritik mot SVD:s sätt att formulera sig utan istället som om det vore relevant kritik mot Zimmerman personligen.

Det förefaller som att Eberhard egentligen inte är intresserad av att bemöta Zimmerman, utan endast intresserar sig för att göra reklam för sin senaste bok och för den egna världsbilden: Zimmerman blir här endast intressant i egenskap av att vara en person som kan användas till förevändning för den egna monologen. Detta förklarar i så fall varför Eberhard inte bemöter, eller ens nämner, någon av Zimmermans faktiska ståndpunkter eller något av hans faktiska argument.

En trist detalj i sammanhanget är att den nyanserade artikeln om Zimmerman inte bara kräver mer av läsaren utan dessutom ligger bakom en betalvägg, medan Eberhards raljanta rallarsvingar inte bara är mer lättlästa utan även är fritt tillgängliga att klicka sig in på. Denna typ av dynamik är tyvärr blott alltför vanligt i dagens samhälle.

2. Biologistiska generaliseringar utifrån kön

Idag är det förhoppningsvis självklart för de flesta att varje människa har växt upp under påverkan av både samhälle och biologi – inte bara det ena eller det andra. Våra förmågor är en fråga både om träning och om biologiska förutsättningar, inte bara det ena eller det andra. Visst är det så att barns mognad i hög utsträckning är en biologisk process, vilken inte kan hastas fram hur som helst. All skolundervisning behöver läggas upp på sätt som är anpassade för att olika elever har kommit olika långt i sin mognadsutveckling. Och visst är det så att den genomsnittliga pojken ligger efter den genomsnittliga flickan i sin utveckling av personlig mognad, detta är en av de statistiska könsskillnader som lyfts fram i SOU-rapporten ”Biologiska faktorer och könsskillnader i skolresultat” (även denna från 2010). Detta innebär dock inte att pojkar generellt skulle vara omogna, utan att av de individer som ligger sämre till i sin mognadsutveckling så är det fler som är pojkar än som är flickor. Varje enskilt barn utvecklas hela tiden, och behöver få uppmuntran i detta. Att ensidigt framhäva det biologiska skapare en illusion av att vi inte kan förbättras, att vi inte kan utveckla oss. Denna illusion är förödande, eftersom den så lätt blir självuppfyllande: Precis som Zimmerman påpekade så blir elever bättre endast när de tror på att de KAN bli bättre.

adorable baby balloons birthday
Photo by Pixabay on Pexels.com

Det bör även påpekas att en biologisk kropp med en genetisk kod är något som en enskild människa har. Kategorier som till exempel en uppdelning ”män” och ”kvinnor” är något som vi människor gör, en uppdelning som existerar i våra egna huvuden snarare än i naturen. Att förstå detta är nödvändigt för att förstå evolutionen, eller i det här fallet för att förstå barns utveckling. Precis som det inte finns någon nedärvd ras-essens så finns det inte heller någon nedärvd köns-essens.

När en person har sämre biologiska förutsättningar för något viktigt så behöver hen i de flesta fall extra träning för att kompensera för de sämre förutsättningarna. Det är inte alls konstruktivt att istället ge hen en förevändning för att ge upp och strunta i alltihop. Detta oavsett om förevändningen är individuell eller utifrån kategoritillhörighet, men sistnämnda för dessutom med sig ytterligare problem.

Den diskvalificering av pojkars kognitiva förmåga som Eberhard helt utan belägg presenterar som om den vore oomtvistad biologisk sanning ligger helt i linje med den förändring av könsstereotyper som den tidigare nämnda SOU-rapporten lyfte fram: Förr i tiden förutsatte folk att det bara är pojkar som är rationella och ordentliga, nuförtiden förutsätter personer som Eberhard att det istället bara är flickor som har dessa egenskaper. De nämnda SOU-rapporterna lyfter fram forskning som indikerar att de relevanta statistiska skillnaderna mellan pojkars och flickors kognitiva förmåga är små eller obefintliga: Vissa studier tyder på att pojkar i genomsnitt har bättre spatial förmåga än flickor, medan andra studier pekar mot att det inte är någon egentlig skillnad på det området heller. Att en del elever (varav de flesta pojkar) är mindre mogna än andra elever innebär inte att de skulle vara oförmögna att analysera och diskutera. Däremot innebär det att de kan behöva mer struktur och uppmuntran för att komma igång, och att de kan behöva extra träning med sådant de ligger efter i.

Idén att pojkar i allmänhet skulle sakna förmåga att analysera och diskutera förefaller sakna stöd i relevant forskning. Tvärtom pekar forskningen mot att barn oavsett kön i allmänhet besitter dessa förmågor, samtidigt som det definitivt är förmågor som alla blivande vuxna behöver utveckla efter bästa förmåga. Om det nu är Eberhards personliga livserfarenhet att pojkar i allmänhet inte klarar av att analysera och diskutera så motsägs denna livserfarenhet i så fall av min egen livserfarenhet: I de barn- och ungdomsgrupper som jag lett respektive deltagit i brukade både pojkar och flickor vara duktiga på att analysera och diskutera.

3. Ogrundat att skolan skulle ha varit bättre för pojkar förr

Är det så att en genomsnittlig pojke idag klarar sig sämre i skolan jämfört med en genomsnittlig pojke för femtio eller hundra år sedan? Kanske, kanske inte: Tyvärr finns det väldigt ont om förutsättningar för att göra någon vettig jämförande studie, även om vi bortser från att skillnaderna mellan världen då och nu innebär helt olika kunskapslägen att förhålla sig till. Att könsstereotyperna förr uppmuntrade pojkar att plugga men idag uppmuntrar dem att strunta i skolan är helt klart en faktor som gjorde det lättare för pojkar förr, men det finns också många andra faktorer. Här är det i vilket fall Zimmermans resonemang som pekar mot att pojkar hade det lättare förr, inte Eberhards.

Det resonemang som Eberhard använder begränsar sig egentligen till att pojkar förr i tiden klarade sig bättre än vad flickor förr i tiden gjorde, medan flickor nu för tiden klarar sig bättre än vad pojkar gör nuförtiden. Denna förändring skulle lika gärna kunna betyda att både flickor och pojkar lär sig mer nu än vad de gjorde förr, bara att ökningen är större för flickorna än för pojkarna. Dessutom låter det på Eberhard som om ”pojkarna” vore en enhet som antingen vinner eller förlorar. Men i själva verket så är det enskilda barn som klarar sig bättre eller sämre i skolan, och ser man det i stort så är de individuella skillnaderna i skolresultat oändligt mycket större än de små statistiska variationer som kan uppmätas utifrån till exempel könstillhörighet.

I själva verket var det förr i tiden väldigt många pojkar som for väldigt illa i skolan, och som fick väldigt dåliga förutsättningar för att lära sig och utvecklas. Allt talar för att pojkar idag har det mycket bättre än vad pojkar hade det förr, och att flickor idag har det mycket bättre än vad flickor hade det förr. Det vore grymt mot pojkarna att dra ner dem i ett system som skadar dem, och otillständigt att rättfärdiga en sådan förändring med att den skadar flickorna ännu mer och därmed medför att gruppen pojkar klarar sig bättre än gruppen flickor.

close up of woman working
Photo by Pixabay on Pexels.com

4. Faror och fördelar med tävlingsmentalitet

Ebenhard sparar det värsta till sist: Hans slutpoäng är ett krav på att skolan ska sluta uppmuntra ungdomarna till att analysera och diskutera, att den i stället ska ha dem till att tävla mot varandra. Detta är problematiskt på flera plan. Skolans syfte måste vara att hjälpa våra barn att förstå tillvaron. Barnen bör lära sig att de har ett ansvar att analysera och försöka förstå. Det vore förödande att ta bort analysmomenten för att istället lära dem att kunskap skulle vara en fråga om att vinna över de andra eleverna. Sådant fostrar lydiga auktoritetstrogna undersåtar snarare än fritänkande kritiskt tänkande medborgare. Även om det nu vore så att pojkar i allmänhet skulle få högre betyg i ett sådant system så skulle förlusten i personlig utveckling vara ett på tok för högt pris att utsätta dessa pojkar för.

Därmed inte sagt att tävlingar i sig skulle behöva vara något dåligt. Det går utmärkt att låta analysmoment och tävlingsmoment samexistera med varandra, att ha båda utan att den ena ska behöva vara på bekostnad av det andra. Men frågan är då vilka fördelar och faror det finns med tävlingsmentalitet i sig.

En rimlig hypotes är att tävlingar i allmänhet å ena sidan är kul för de som vinner och för de som oavsett resultat väljer att delta för att ta det som en utmaning, men å andra sidan betydligt mindre kul eller rentav direkt destruktivt för de som blivit tvingade eller pressade att med sin stolthet och sociala position som insats delta i en kamp som de inte har någon ärlig chans att vinna.

Det finns väldigt lite som talar för att tävlingsmentalitet skulle gynna de flesta av de personer som är pojkar. Förvisso nämner den tidigare nämnda SOU-rapporten om biologiska könsskillnader att Idrott och hälsa (även känt som gymnastiken eller gympan) dels har mer tävlingsmoment än skolans övriga ämnen, och dels är det enda ämne där pojkar har högre snittbetyg. På köpet nämner den då även en spekulation om att detta skulle kunna tänkas bero på att fler pojkar känner sig mer utmanade av tävlingsmoment, men denna spekulation gör inte anspråk på att vara mer än just en spekulation. En annan möjlig förklaring är att den tävlingsmentalitet som är utbredd inom Idrott & hälsa missgynnar en stor andel av pojkarna, ja kanske det stora flertalet av pojkarna, och samtidigt även missgynnar en ÄNNU större andel av flickorna. Sistnämnda medför då att pojkar i snitt klarar sig bättre än flickor, trots att många eller rentav de flesta pojkar klarar sig sämre än vad de annars skulle ha gjort.

En sak vet vi, och det är att på tok för många pojkar går ut både grundskolan och gymnasiet utan att ha lärt sig något vettigt på gymnastiktimmarna: Det enda de har fått lära sig är att de inte duger och att de bör hålla sig borta från fysisk träning eftersom de ändå bara gör bort sig om de försöker. Kanske är det i själva verket så att överdriven tävlingsmentalitet inom ämnet Idrott & hälsa utgör ett hot mot folkhälsan, eftersom tävlingsmentaliteten endast uppmuntrar de pojkar och flickor som redan är bra på idrott medan de pojkar och flickor som verkligen hade behövt komma igång med att träna bara blir avskräckta?

Ett par ord om ordet ”vänsterbliven”

Ordet ”vänsterbliven” har blivit populärt i vissa högerkretsar. Ofta i samband med kritik av sånt som har med migration att göra.

Skärmklipp

Så här beskriver de som använder ordet, ordets mening.

Men ordet leker med begreppet ”efterbliven”. Efterbliven är ett nedsättande ord som användes förr för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Ordet är funkofobiskt, dvs kränkande mot de med funktionsnedsättningen idag.

Hur empatiskt är det att använda ett nedsättande omdöme om funktionsnedsatta för att förlöjliga politiska motståndare? Svaret är: inte alls!

En persons val av ord är alltid mycket avslöjande. kan man trampa på funktionshindrade så trampar man troligen på andra människor också!

#språk: ”Bögjävlar” och ”horungar” i sportens värld

Det pågår ständigt en diskussion om huruvida språkbruket i sportvärlden ska få lov att vara en fristad, där det måste tillåtas att få vara högt i tak. Att det ens ska få lov att vara en diskussion ger oss underkänt i kampen mot homofobi, rasism och sexism.


Det var i lördags i hockeymatchen mellan Malmö Redhawks och Djurgårdens IF som en spelare i Malmö skrek ”din jävla horunge” till en motspelare. Straffet fastställdes dagen efter till två matchers avstängning.

I sportvärlden har det genom åren funnits en förkärlek för att använda sig av sexistiska, homofobiska och rasistiska tillmälen. Det handlar om en accepterad jargong och om att med alla till buds stående medel, få motståndaren att tappa fokus och hämnas genom att ”ge tillbaka”.

Att det omoderna och kränkande språkbruket fortsatt tillåts vara en del av sporten är obehagligt. Det finns ett gigantiskt mörkertal, dvs ordväxlingar mellan spelare som inte är hörbara för oss runt omkring. Problemet med att språkbruket har accepterats är att arbetet med att minska kränkningar av våra medmänniskor går förlorat när förebilder och idoler häver ur sig saker som påverkar oss negativt.

I ivern att låta sportvärlden få frisedel i föreställningen om att stridens hetta måste få lov att diktera hur vi ska uttrycka oss tappar vi bort det faktum att åskådare sitter på första parkett och serveras sexism, homofobi och rasism. När favoritspelaren skriker ”din jävla horunge” under en match kan det uppfattas som tecken på engagemang, vinnarskalle och adrenalin. Men det är det inte. Det är uttryck som får oss att fortsätta kränka våra medmänniskor.

”Om jag säger ”bögjävel” till dig på isen, då skrattar man ju bort det”

Malmös sportchef Patrik Sylvegård tvingade förvisso sonen Marcus, som är den nu avstängde Malmöspelaren, att be det egna laget om ursäkt. I en intervju med SVT Sport förringar Sylvegård språkbruket:

Man kan fråga sig var gränsen går och vad som är kränkande. Om jag säger ”bögjävel” till dig på isen, då skrattar man ju bort det. Det sägs mycket värre saker som domaren inte reagerar på. Och man kan säga mindre vulgära saker som kanske är mycket mer kränkande för en människa.

Uttalandet från sportchefen är värt att kritisera och ta avstånd ifrån. Att spelaren tvingades be om ursäkt betyder i praktiken ingenting då man i efterhand uttalar sig accepterande gentemot sexistiskt språkbruk.

Sportchefen förklarar den hetsiga situationen:

Som vanligt hör domaren bara det ena och det är otur för Marcus. Det var långt ifrån våra värderingar, men samtidigt ganska vanliga ord som sker på banan.
Vad sade han?
– Det var såhär: Spelaren i Djurgården sade något i stil med ”Vad fan håller du på med din långhåriga bögjävel” och då svarade Marcus ”Håll käften din horunge”, säger Patrik Sylvegård innan han fått veta domen mot Marcus Sylvegård.

Djurgårdsspelaren förnekar att han skulle ha sagt något till Marcus Sylvegård.

I en intervju med SVT Sport försvarar Djurgårdstränaren Robert Ohlsson Marcus Sylvegård:

Det som sägs på isen i stridens hetta ska stanna där, jag tycker inte att det är något som ska komma ut. Jag förstår att domaren reagerar och det är hans jobb, men jag tycker att det vore bäst för all sport om det som sägs på en plan stannar där.

Nu är ju problemet att det som sägs på en idrottsarena INTE stannar där. Orden tar sin väg upp på läktaren, ut i TV-rutan och in i åskådares vokabulär. Det är naivt att tro att kränkningarna stannar nere på isen, som om den vore ett vakuum.

Idrottare är förebilder

En som arbetar med att minska det kränkande språkbruket i sportvärlden är Shanga Aziz, grundare av organisation Locker Room Talk. I ett sms till SVT Sport skriver Aziz:

Jag tänker framför allt på alla unga killar vi utbildar i omklädningsrummen varje dag. Hur de ser upp till spelarna i SHL, deras förebilder. De vill vara och göra allt som dem. Därför är det otroligt viktigt att domaren tydligt visar att ett nedvärderande språk inte hör hemma på isen.

Aziz anser att sportvärlden har ett stort ansvar i att stävja det kränkande språkbruket. Sport har en oändligt stark genomslagskraft och det är viktigt att man förstår hur idrottsutövare faktiskt påverkar hur vi uttrycker oss.

Ishockeyförbundets ordförande Anders Larsson påpekar att detta är ett ärende som sticker ut. Han är av uppfattningen att detta språkbruk inte är vanligt i SHL (Svenska hockeyligan). I nästa stund motsäger han sig själv: ”Det sticker ut, men det är klart att det förekommer”. Larsson menar att det är i första hand domarna som bär ett ansvar för att det ska ge konsekvenser att uttrycka sig sexistiskt, rasistiskt och homofobiskt, men att hela hockeysverige bär ett ansvar.

Det finns många som engagerar sig i sport som tycker att man ska låta det hatiska språkbruket fortleva, eftersom det är ”naturligt” i stridens hetta, med adrenalinpåslag och viljan att störa motståndarens fokus.

Så länge domare, åskådare och företrädare inom sporten inte tar denna idioti på allvar ger vi hat och hot legitimitet i vårt samhälle. Två matchers avstängning på en enskild spelare är en början, men det krävs så oändligt mycket mer för att vi ska nå dit de flesta av oss vill:

En sportvärld, och i förlängningen en värld, fri från sexism, homofobi, rasism och kränkningar. Sport är en maktfaktor, det får vi aldrig glömma bort.

Lästips:

Locker Room Talk

Ekeroth: ”Tittar de snett på nån ska det vara utvisning i princip”


Den av SD petade Kent Ekeroth anser att invandrare som begår cykelstöld ska utvisas. Han tycker också att invandrare som ”tittar snett” på svenskar ska utvisas. Om en invandrare ”hotar, kaxar, beter sig” ska hen utvisas. ”Direkt, inget snack”.


Imorgon 30 september 15.03 i P1 sänds dokumentären ”Arvet efter Kent Ekeroth” om och med Kent Ekeroth, f d riksdagsledamot för Sverigedemokraterna. Det var i våras som Ekeroth plockades bort från den riksdagslista som SD presenterade inför valet nu i september. Detta skedde mot bakgrund av en rad uttalanden som rimligen långt tidigare borde ha stridit mot SD:s påstådda nolltolerans mot rasism. En bidragande orsak till uteslutningen är ett flertal skandaler relaterade till Ekeroths dragning till kroglivet.

I dokumentären får vi lyssna till Ekeroth, den politiker som kanske har arbetat hårdare än någon annan i SD, om sitt värv i partiet och som riksdagsledamot. Han är uppenbart stolt över vad han har åstadkommit genom åren i form av debatter, motioner och bloggande. Ekeroths ”favoritämne” är islam. Han har gjort sig ett namn genom sin tuffa retorik, en retorik som många skulle definiera som rasistisk och islamofobisk. Mot bakgrund av detta är det många som är förvånade över att Ekeroth inte har blivit petad långt tidigare. Det är skrämmande att SD har låtit honom hållas så länge som de faktiskt gjorde!

Dokumentären är en intressant skildring av Ekeroths värv och egen upplevelse om skandalerna, debatterna, det upplevda sveket då han petades och hur viktigt hans arbete har varit genom åren.

Det är viktigt att ha i åtanke att trots att Ekeroth inte längre är en aktiv företrädare för partiet, så är han fortsatt en viktig opinionsbildare med en hel del fans.

I enlighet med vad vi har fått erfara genom åren gällande Ekeroth är det naturligt att det uttrycks en hel del kontroversiella åsikter i dokumentären. Det som sticker ut är Ekeroths övertygelse om hur enkelt det ska vara att utvisa invandrare som begår brott. Eller ja, det behöver inte ens handla om brott. I dokumentären hör vi Ekeroth i samtal med den politiske reportern Erik Hedtjärn:

”Det är skit utanför trädgårdar, de hotar, kaxar, beter sig – utvisning. Direkt, inget snack. Det ska inte behövas ett års straffvärde, det ska vara ut. Tittar de snett på nån ska det vara utvisning i princip.

Hedtjärn: Vad var det du sa? Tittar snett på nån då ska det vara ut?

– Nu gav jag dig en soundbite men…

Hedtjärn: Men menar du inte det riktigt eller vadå?

– Äh, det ska räcka med att de snor en cykel – utvisning. Skita på nåns tomt – utvisning. Sitta på deras altan och kaxa, säga att det är mitt – utvisning.”

Här anser jag att det är viktigt att poängtera att cykelstöld är ett brott som är belagt med böter. Är det genomtänkt att vilja utvisa människor pga att de har stulit en cykel? Är det genomtänkt att vilja utvisa människor mot bakgrund av något av det Ekeroth anser vara skäl till utvisning? Att vara kaxig eller titta snett på folk och ”bete sig” är förkastligt men knappast brottsligt. Att hota människor kan vara straffbart. Att brott belagda med böter eller kortare fängelsestraff automatiskt ska leda till direkt utvisning är svårt att motivera. Men inte för Ekeroth. Där gäller svart och vitt. ”Vi och dom”. Svenskar mot invandrare.

Ekeroths syn på invandrare i allmänhet, och araber och muslimer i synnerhet, innefattar en hierarkisk indelning i två lag: ”de goda” (svenskar) och ”de onda” (invandrare). Detta gör Ekeroth på basis av hur människor ser ut och pratar. Att han i den ansvarslösa generaliseringen drar med sig massor av ”goda” människor verkar han inte bry sig om nämnvärt. Utifrån denna lagindelning i vänner och fiender avgörs vilka som ska utvisas mot bakgrund av brott som stöld av cyklar och förseelser som inte ens är brott, läs attityd gentemot andra människor.

I dokumentären kan vi höra Ekeroth återigen vurma för det ungerska:

”Ärligt talat, vet du vad, jag tror att Sverige skulle må bra av invandring från Ungern, om ungrare kom hit i massvis. Då skulle vi fått en grupp människor som hade lite sunda värderingar åtminstone.”

Är det rimligt att en cykelstöld, kaxighet eller ett inbrott ska leda till utvisning när en människa riskerar tortyr eller dödsstraff? Människor som flytt krig, förföljelse, och förtryck ska skyddas, inte skickas tillbaka till det de har flytt ifrån. Naturligtvis inte. Jag anser att det är åsikter, och slutsatser, som är såväl verklighetsfrånvända som förkastliga.

Kuriosa: Ekeroth är helt oförstående inför faktumet att hans retorik kan uppfattas som rasistisk.

Lyssna på dokumentären, nu (via länken) eller imorgon strax efter tre i P1, för att få en något alternativ Sverigebild signerad Kent Ekeroth.

Källa:

IRM listar det Ekeroth inte blev utesluten för – uthängda barnfamiljer och islam är som HIV

Länk till P1-dokumentären ”Arvet efter Kent Ekeroth”

Om Amineh Kakabaveh, Leila Ali Elmi och ”etniska röster” inom politiken


Samma personer som jublar högt över personkryss på kurdiskan Amineh Kakabaveh (V) spyr galla över somaliskan Leila Ali Elmi (MP) som gjorde samma sak. Båda gör en poäng av sin etnicitet i valkampanjerna. Kan skillnaden i hur man ser på de båda bero på att den ene är muslim och somaliska medan den andre hetsat mot både islam och somalier?


SvD:s ledarskribent Ivar Arpi är ett bra exempel på hetsen mot Elmi och hyllningarna av Kakabaveh.

Om man kikar på hans Facebookprofil ser man att han just nu pratar mycket om dessa två personers valkampanjer. I flera inlägg spyr han galla över Leila Ali Elmi, som han även skrivit om på SvD:s ledarsida (se här). Däremot hyllar han Amineh Kakabaveh oförbehållsamt.

Skärmdump från Facebook 180916

Den som följt Kakabavehs karriär kan inte annat än baxna. Kakabaveh har nämligen alltid gjort en stor poäng av sin etnicitet i sin politiska gärning, och har alltid lagt stor vikt vid sin kamp för ett fritt Kurdistan.

Men vilken är skillnaden? Kan den måhända vara att Elmi bär slöja medan Kakabaveh ofta lajkat grov islamofobi på Facebook (”död åt det islamska islam”) och anser att slöja automatiskt är att jämställa med förtryck? Kan det vara att Elmi är somaliska medan Kakabaveh spritt nazistiska videos innehållande grovt hat mot somalier (Se artikeln här)?

Skärmdump från Facebook 180917

Jag har själv inget emot att en kurd delvis riktar sig till kurder eller driver ”kurdiska” frågor, eller somalier till somalier med ”somaliska” frågor. Just i denna sak har jag inget mot Kakabaveh. Jag är själv en anhängare av ett fritt Kurdistan. Att hon driver ”sina” s k ”etniska” frågor i sin egenskap av riksdagsledamot anser jag är helt OK.

Det är debatten om Elmi jämfört med debatten om Kakabaveh som är intressant… De två debatterna säger mycket om vår tid…

Dalkurd

Jag såg Dalkurd mot Kalmar FF på Guldfågeln Arena igår. Kurdiska flaggor och färger och Kurdistan nämndes i nästan var hejaramsa som deras härliga supportteam sjöng. När jag såg matchen tänkte jag mycket på debatten om Elmi. Gissa vem som är en av Dalkurds främsta supportrar? Jo, Kakabaveh. Kakabaveh har till och med sagt att fotbollen kan hjälpa kurderna att utveckla sina politiska åsikter. (Källa)

Foto: Privat (180917)

Just saying…

Inte för att jag har nåt emot när sport, politik och etnicitet blandas. Dalkurd är härliga. Bästa hejaklacken jag sett! Vilket ös det var igår! (Men mitt Kalmar FF spelade som sopor!)

Men om man nu som Ivar Arpi gör en stor poäng av att etnicitet och politik är så fel. Hur kan man så stödja Kakabaveh och hetsa mot Elmi samtidigt? Kan skälet vara dubbla måttstockar och rasism?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Bilaga

Först delade Kakabaveh nazivideon. Sen tog hon bort den från sin Facebook (efter att kritik riktats mot henne) men fortsatte att försvara innehållet.

Skärmdump från Facebook (april 2016)
Skärmdump från Facebook (april 2016)

 

Perspektiv: Gud kommer att döda er alla


I ett allt hårdare samtalsklimat blir våra identiteter skyttegravar snarare än utsiktsplatser, och det blir svårare och svårare att ta sig ur dem när vi en gång börjat gräva. Det händer även allt oftare att vi gräver ned varandra genom att tillskriva varandra ideologiska ställningstaganden, grundat på föga mer än enskilda uttalanden. Men måste det vara så?


En nära vän till mig berättade häromdagen om en händelse som utspelat sig på hans arbetsplats: En kollega hade varit ute på gården med en grupp barn (de arbetar inom skolväsendet). Ett av barnen hade, med anledning av kollegans huvudbonad, frågat om hon var muslim. “Nej, jag är kristen” svarade hon, varpå barnet funderade en stund och sedan replikerade: “Gud kommer att döda er alla”.

Det går att göra flera tolkningar av den här ordväxlingen. En del illvilliga, en del välvilliga. En del som lägger ansvaret på barnet/barnets familj, en del som lägger ansvaret på kollegan. Men det ordväxlingen kanske framförallt säger oss är att det finns skäl att arbeta på det här med integration, religionsfrihet och sekularitet. Detta oavsett om de sex orden uttalades med hat eller beklagan i rösten. Eller bara var ett konstaterande av religiösa fakta.

Muslimernas Gud är även de kristnas Gud, liksom judarnas. Alla deras tillbedjare är barn av Abraham. Syskon.

Abraham's Journey from Ur to Canaan, by József Molnár 1850
Abraham, patriarken, i en målning av József Molnár.

På ett sätt handlar det förstås om perspektiv: Vilken sida av Gud jag betraktar beror på var jag står, eller var i syskonskaran jag har min plats.

Identiteter

Nåväl. Det jag tänkte, när jag hörde min väns berättelse, var på de murar vi bygger upp endast med hjälp av våra identiteter. Att benämna sig – identifiera sig – som kristen är på ett sätt att avskärma sig från andra (religiösa) identiteter. En kristen är inte jude, inte muslim, inte ateist. Det är att säga “jag är inte som du, du är inte som jag. Vi är olika.” O-lika. På samma sätt drar jag en gräns i sanden när jag benämner mig som svensk. En svensk är inte norrman, inte grek, inte somalier. En svensk är i en del människors ögon inte heller jude eller same. Eller muslim. Gränsen är dragen. None shall pass.

En annan identitet, snarlik den sistnämnda, är “sverigevännen”. Då handlar det inte bara om identitet, ordet beskriver också en relation. Man är vän med Sverige. Mer vän med Sverige än med andra länder/nationer/identiteter. Vän med Sverige är inte vän med Syrien. Eller Afghanistan. Eller Islam. Än en gång den där gränsen, som både stänger ute och stänger in. Skiljer åt. Segregerar. Vad väljer man bort som sverigevän, som fortfarande finns där om man “bara” är svensk? Vilka relationer kapar man, som tål svenskheten men inte räcker för sverigevänskapen? Och vad får man istället?

Jag tänker också på klass. Arbetarklassen i sin kamp mot kapitalet och dess feta nackar. Även här gränser, dragna i fabriksgolvets oljiga smuts. En gång överklass, alltid överklass. Kan Jonas Sjöstedt bli statsminister utan att samtidigt förråda de väljare som satt honom på rikets tron? De ideal som fört honom dit? Är Stefan Löfvén svetsare eller statsminister? Är man född i Sölvesborg, måste man stanna i Sölvesborg då? Retoriska frågor såhär i valtider. Gåtor i mörkret.

Karta över Blekinge län

Man måste bestämma sig för vem man är

Identiteter handlade det om, ja. “Man måste bestämma sig för vem man är”, skrev jag en gång till en vän som satt i en rävsax och inte visste hur hen skulle komma ur den. Det gick väl sådär för den där vännen – ur en rävsax och i en annan – men jag tycker ändå det var ett bra råd. Det måste gå att beskriva sig själv som kristen, överklass, svensk och kanske t o m sverigevän utan att bygga mycket högre murar än att de blir trösklar – eller sådana där färister. Det finns alltid någon som inte gillar en – kanske oavsett hur lika eller olika man är.

Man måste bestämma sig för vem man är. Men också för hur viktigt det är att vara den man är i alla lägen. Och framförallt kanske man behöver tänka till på vilket sätt den man är skiljer sig från den man inte är. Låt mig förklara:

Att man är kristen betyder kanske inte i första hand att man inte är muslim, utan att man tror på Gud på ett annat sätt än en muslim.

Att man är svensk betyder kanske inte i första hand att man inte är iranier, utan att man känner sig mer hemma i en faluröd stuga med sjöutsikt än på ett café vid stranden till floden Zayandeh Rud.

Att man är överklass betyder kanske inte i första hand att man inte är arbetarklass, utan att man har en annan plats i produktionen.

Och att man är sverigevän betyder kanske inte i första hand att man inte är vän med invandrade, utan att man är mån om att bevara den bild av Sverige man trivs med och känner igen från sin barndom.

Och det är förstås tvärtom också. Att vara muslim, iranier, arbetarklass eller vad-det-nu-heter-när-man-inte-är-sverigevän behöver inte betyda att man står på andra sidan av en ogenomtränglig mur och kastar förolämpningar över den. Det är bara ett annat perspektiv.

Mitt i en valkampanj som framförallt handlat om att bygga murar mellan grupper av människor kan det vara en nyttig tanke att hålla i huvudet. Bara för att vi tycker olika, är vi inte olika. Det är ingen mänsklig essens som skiljer oss åt, bara mänskliga perspektiv. Olika förutsättningar ger olika sätt att se på saker, olika prioriteringar, olika sätt att uttrycka sig på.

olika perspektiv
Illustration: PierLeb (Wikimedia user)

Så, för att återkoppla till det lilla barnet, som ju sannolikt hade djupt religiösa föräldrar och som antagligen hade lärt sig att de tillhör Guds utvalda folk och att alla som inte tror på Gud (på rätt sätt) kommer att dö. Det är ett perspektiv. Och som sådant är det – om än otrevligt att få höra – odramatiskt, ofarligt och oviktigt. Det viktiga är att det inte hindrar barnet och min väns kollega att mötas och skapa en (professionell) relation.

Skifta perspektiv, skifta identitet

Jag känner förresten en före detta nazist. Hen var medlem i Nationalsocialistisk Front innan hen gick över till Svenska/Nordiska Motståndsrörelsen för att sedermera hoppa av och lämna miljön helt och hållet. I samband med att jag började skriva den här texten frågade jag hen om hen såg sig som nationalsocialist/nazist under de här åren. Det dröjde ett tag innan hen svarade (det är kanske ingen fråga man går och väntar på att besvara). Kanske ville hen inte? Men efter ett par dagar plingade det till i telefonen:

“Både ja och nej, men mest nej. Kände redan från början att det här inte var jag.”

“Inte jag”. Samtidigt: En uniform hen valde att bära, domar för våldsbrott begångna i nationalsocialismens namn, fängelsevistelser och broar brända så grundligt att de aldrig kan byggas upp igen.

Idag är det lätt att ta ställning av misstag. Det är nästan som att det sker utan att man själv avsett det. Höja sin röst för eller emot invandring och få en röd eller brun stämpel i pannan. I ett sådant klimat är det viktigare än någonsin att möjligheten att ändra sig inte försvinner. Att inte fångas i NMR, bara för att “en gång nazist, alltid nazist”. Eller en gång muslim, alltid muslim.

Idag måste vi påminna oss själva och varandra om att identiteter framförallt handlar om perspektiv. Och perspektiv kan förändras. Så även vi.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

SD är ett rasistiskt parti – 5. Uttalandena


För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.

I förra delen av artikelserien om SD:s rasism kunde vi konstatera att de motioner som lagts av deras ledande företrädare speglar den rasistiska grundsyn som föreligger i partiets principprogram och ideologiska grund. I denna artikel stannar vi hos dessa ledande företrädare för att se hur de de ger uttryck för partiets rasism i debatter och uttalanden.


Sverigedemokraterna har gjort många uttalanden i svensk media genom åren som milt sagt kan verka något korkade och rasistiska. Oftast väljer sverigedemokraternas talespersoner att inte stå för vad de sagt när de senare konfronteras med sina uttal och menar att det sagda har tagits ur sin kontext.

SD vill göra gällande att krig och umbäranden är ett normaltillstånd i de muslimska länderna och att olika muslimska grupper samt kristna och judar för den delen inte kan leva sida vid sida. I ett exempel från en riksdagsdebatt 2015 lyfter Kent Ekeroth (SD) fram Irak som en symbol för dessa missförhållanden.

Han påstår där att kurder, araber och kristna inte kan leva tillsammans utan att krig uppstår, vilket är problematiskt för alla som har någon som helst insyn i förhållandena i Irak. I den kurdiska delen av Irak lever exempelvis kristna, muslimer (såväl arabiska som kurdiska) och andra folkgrupper fredligt tillsammans och kyrkor och moskéer står sida vid sida och har så gjort i tusentals.

I klippet från ett torgmöte som Kent Ekeroth (SD) höll i Trelleborg 2015 sprids myten om att det till att börja med inte rör sig om flykt utan om en invasion och att man inte flyr från exempelvis Danmark eller Tyskland för att ta sig vidare till Sverige. Det Ekeroth gör sig skyldig till här är faktarevisionism där han gör gällande att Danmark och Tyskland med andra ord inte tagit emot flyktingar då flyktingarna istället valt Sverige som har ett bättre bidragssystem.

I en riksdagsdebatt mellan Björn Söder (SD) och Adnan Dibrani (S) 2013 påpekar Dibrani i ett anförande att alla människor i Sverige har invandrat någon gång under historiens tid. Han talar om effekten av att slänga ut alla invandrare och vad det skulle resultera i för vården där många invandrare idag arbetar. Detta är något som får Söder att se rött och i stället för att bemöta sakfrågan så utbrister han att han tycker att det är fräckt av Dibrani att som invandrare förringa Sverige och svenskarna och kalla dem för invandrare, vidare menar Söder att Dibrani inte är svensk, något som åter igen känns igen från debatten från 1930-talet och nazisternas ständiga kamp att avhumanisera folkgrupper.

Vidare i en debatt mellan Richard Jomshof (SD) och Christina Höj Larsen (V) i debattprogrammet Agenda 2015 ställer Jomshof utsatta grupper mot varandra när han talar om hur flyktingpolitiken får gå före skolpolitiken, äldrevården och sjukvården. Han ställer alla flyktingar skyldiga till ökat våld i form av kastade handgranater mot bilar och gruppvåldtäkter. Detta trots att problemen kring brottslighet inte har med ursprung, kultur, etnicitet eller religion att göra. Det finns en mängd andra parametrar att ta hänsyn till vad gäller kriminalitet. Åter försöker SD och Jomshof att avhumanisera flyktingar och i det här fallet förklara alla flyktingar som brottslingar.

Jimmie Åkesson (SD) beskriver i en partiledardebatt om invandring 2015 integrationsfrågan som ett totalhaveri vilket är en typisk taktik för SD. Deras beskrivning av Sverige som en dystopisk misär likt en roman av Kafka passar givetvis deras agenda som ett populistiskt parti.

Vidare i en debatt i SVT 2014 mellan Björn Söder (SD) och Jonas Sjöstedt (V) vidmakthåller Söder att om man blir för många nationaliteter i ett land, exempelvis samer, judar och kurder så blir det svårt att upprätthålla de svenska värderingarna.

I en debatt i SVT:s Aktuellt 2014 mellan Mattias Karlsson (SD) och Jonas Sjöstedt (V) menar Karlsson att det är på regeringens ansvar att man bröt mot praxis och valde att rösta på alliansens budget efter att den egna budgeten föll.

I ett framförande 2008 i Skånes regionfullmäktige talar Björn Söder (SD) om gömda flyktingar eller papperslösa som brottslingar, detta trots att det på intet sätt är brottsligt att uppehålla sig i landet utan uppehållstillstånd eller andra papper.

Även Mattias Karlsson (SD) hänvisar till papperslösa flyktingar som illegala människor i sitt anförande i Sveriges riksdag 2017. Retoriken talar sitt tydliga språk, Sverigedemokraterna för en klar rasistisk om inte direkt nazistisk politik.

Listan över SD:s rasistiska uttalanden kan göras lång, men jag tror ni förstår att ett parti med så många uttalanden som SD har som lutar sig  mot en rasistisk retorik och som aldrig har behövt stå för något av sina uttalanden utan varje gång de ställs mot väggen så är det alltid bortförklaringar om att de är feltolkade eller att man har tagit citatet ur sin kontext.

SD är ett rasistiskt parti.

I artikelseriens nästa del kommer vi att redovisa högt uppsatta SD-politiker som har fått stanna trots partiets nolltolerans mot rasism.


YouTube, Björn Söder och Adnan Dibrani

YouTube, Björn Söder och Jonas Sjöstedt

YouTube, Björn Söder i regionfullmäktige

YouTube, Jimmie Åkesson i partiledardebatt om invandring

YouTube, Kent Ekeroth torgmöte i Trelleborg

YouTube, Mattias Karlsson och Jonas Sjöstedt

YouTube, Mattias Karlsson i Sveriges riksdag

YouTube, Richard Jomshof och Christina Höj Larsen

Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.

Fredrik Segerfeldt: Osmanska rikets terrordåd var nationalistiska, inte religiösa

Gästinlägg av Fredrik Segerfeldt

REPLIK. Det är bra att tre liberaler (Aftonbladet Debatt 31/8) drar en lans för att all våldsbejakande extremism, även islamistisk sådan, ska granskas utan ideologiska skygglappar. Det är också bra att de lyfter fram osmanska rikets folkmord på olika kristna grupper för runt 100 år sedan och den inspiration som det gav nazisterna. Men frågan är om detta illdåd primärt ska placeras i den islamistiska kategorin, ty det har flera drag som gör att det bättre passar in i den nationalistiska gruppen.

Imperier är per definition multietniska politiska konstruktioner, på många sätt nationalstatens motsats. I många sekel hade det osmanska riket hyst ett otal folkgrupper och religioner. Visserligen gynnades muslimerna, men de andra fick behålla sin identitet, sitt språk och sin religion.

Som en reaktion på det osmanska rikets förfall skapades turknationalismen, starkt påverkad av den europeiska idéutvecklingen. Ungturkarna, som styrde imperiet under folkmordets mest intensiva fas, 1915-1916, var en i grunden sekulär, modernistisk och nationalistisk rörelse. De såg den etniska renheten som räddningen på imperiets förfall.

De ledande företrädarna vill skapa ett rike för bara turkar och knyta ihop Anatolien med andra turkisktalande folk, inte minst i Azerbajdzjan. Offren för folkmordet stod i vägen för detta och skulle fördrivas eller dödas. Visserligen hade de det gemensamt att de var kristna, men framför allt var de icke-turkiska. Etniciteten var viktigare som drivkraft än vad religionen var.

Det finns gott om islamistiska illdåd att lyfta fram, i historien och i nutid. Men det turkiska folkmordet på kristna i början av 1900-talet är inte ett av dem. Det borde i stället sättas på listan över nationalismens brott.

Jo, det är farligt att resa till Afghanistan

 


En bild med okänd upphovsman eller upphovskvinna cirkulerar på Internet, i vilken det påstås att Afghanistan inte skulle vara dödligt, att en svensk kvinna som stoppade en utvisning av en afghansk man skulle ha ”kapat” flygplanet och att hon ”ljuger” om att Afghanistan skulle vara farligt.


I bilden hänvisas även till ett påstående från Masood Ahmadi, som påstås vara FN:s ”platsansvariga” i Kabul.

Påståenden om Elin och Afghanistan

Elins agerande för att stoppa utvisningen har föranlett att hon polisanmälts och rättsväsendet kommer att få ta ställning till huruvida hon kapat flygplanet och gjort sig skyldig till brott. Hennes gärning som sådan kan alla ha sin egen uppfattning om.

Elin kan däremot inte rätteligen anklagas för att ”ljuga” om Afghanistans farlighet som land. Dels på grund av att bedömningen är hennes egen och dels för att hennes påstående har stöd i fakta.

Säkerhetsläget varierar relativt kraftigt i landet. I vissa provinser och då särskilt i södra och östra Afghanistans provinser, där väpnad konflikt och svåra inre motsättningar råder. Migrationsverket bedömer även att väpnad konflikt råder i huvudstaden Kabul, men konstaterar att antalet säkerhetsincidenter i staden är lägre och att utvisning av civila afghaner kan göras utifrån en individuell bedömning.

Med andra ord är det Migrationsverket, samma myndighet som beslutade att utvisa den afghanska man vars utvisning Elin stoppade, som också bedömer att Afghanistan mer eller mindre kan vara dödligt farligt, beroende på flera omständigheter.

Vad gäller Masood Ahmadi, så är denne inte såsom bilden påstår, ”FN:s platsansvarige”. Ahmadi är däremot AVRR-expert i Kabul för FN-organet IOM; International Organization for Migration. AVRR är en förkortning av Assisted Voluntary Return  and Reintegration.

Ahmadi påstår mycket riktigt att det så långt som hans organisation påstås känna till, inte har ”inträffat någon säkerhetsincident”. Samtidigt säger han till SVT Uppdrag Granskning:

”Säkerhet är, ärligt talat, ett allmänt bekymmer för alla afghaner, inte bara de återvändande. Det är som det är. Det här är situationen, och människor lever här, och människor lever med det.”

Mot bakgrund av sedan länge välkända och väldokumenterade fakta är det oklart vad Ahmadi menar med sitt påstående om att IOM inte skulle känna till några säkerhetsincidenter.

I september 2008 publicerade IOM ett faktablad om hur organisationen sedan 2003 bistår med humanitär hjälp och identifierandet av offer för just säkerhetsincidenter.

I ett faktablad publicerat 2013 rapporterar IOM:s egen säkerhetsenhet att en terroristattack i Kabul resulterade i att en av IOM:s medarbetare dödades och flera skadades.

I ett faktablad publicerat 2013 rapporterar IOM att antalet frivilligt återvändande till Afghanistan från Pakistan minskade med 63% och att detta bland annat berodde på ett antal ökade säkerhetsincidenter.

FN:s flyktingkommissariat UNHCR som har det övergripande ansvaret och gör internationella rättsliga bedömningar avseende grunder för behov av internationellt skydd, har år efter år rapporterat om faran för många återvändande afghaner som vistats i västvärlden.

På sid. 41, andra stycket, första och andra meningen i den senaste versionen av rapporten UNHCR Eligibility Guidelines for Afghan Asylum-Seekers, anger UNHCR:

“AGEs reportedly target individuals who are perceived to have adopted values and/or appearances associated with Western countries, due to their imputed support for the Government and the international community. There are reports of individuals who returned from Western countries having been tortured or killed by AGEs on the grounds that they had become “foreigners” or that they were spies for a Western country.”

Svenska medier har under årens lopp även rapporterat om ett antal utvisade afghanska medborgare som utsatts för våld och som på grund av att de identifierats av sin omgivning som utvisade från västvärlden, har varit extra utsatta.

En utvisad, numera till Sverige återvänd afghansk medborgare misshandlades i Kabul den 5 september 2008 med slag och rispande med kniv och hot med handgranater av afghanska poliser som försökte pressa pengar av honom. Författaren till denna artikel träffade honom efter utvisningen i Afghanistan.

En annan utvisad, numera till Sverige återvänd afghansk medborgare rånades 2009 efter en utvisning till Kabul. Under merparten av sin vistelse i Afghanistan efter utvisningen vågade han inte gå utanför sin lägenhet, av fruktan för att kännas igen av fiender. Författaren till denna artikel träffade honom efter utvisningen i Afghanistan.

En utvisad afghansk medborgare dödades år 2017 i en terrorattack i Kabul.

Det finns fler exempel som visar att utvisningen av afghanska medborgare i flera fall kan vara synnerligen förenat med stor risk och detta oavsett vad IOM:s Kabulchef Masood Ahmadi påstår sig inte känna till.

Det är därför som i alla andra fall riskabelt att enbart lita på och dela påståenden från anonyma källor och detta även om de ges stöd från myndighetspersoner. Särskilt när det gäller migrationspolitik som idag utgör ett centralt tema i svensk samhällsdebatt, gäller det att som alltid granska källor och försöka verifiera fakta.

Bild från Afghanistan 2 - välkomstkramar i Kabul
Författaren till denna artikel möts av välkomstkramar i Kabul oktober 2008 och blir kroppsvisiterad i letandet av bomber och skjutvapen.

Pride måste vara öppet för så många som möjligt


En regnbåge är ett spektrum. Den är en mångfald av ljus. Priderörelsen, med regnbågsflaggan som sin symbol, står även den för mångfald. Tyvärr är det dock allt annat än enkelt att skapa en miljö där så många som möjligt får vara med på så justa villkor som möjligt. Eftersom vissa idéer utestänger vissa människor så blir det oundvikligen en kamp om vilka personer och idéer som ska få vara med. Vem skall ingå i Prides målgrupp, och enligt vem?


Utstötningsförsök mot transpersoner

Nyligen väcktes både i Sverige och i England frågan om huruvida transpersoner bör få vara med i Pride. I båda fallen lyftes frågan av personer som själva positionerar sig som homosexuella.

I Englands huvudstad London blev Prideparaden stoppad av ett gäng anhängare av en totalitär könsideologi vars anhängare kallar sig för ”gender critical” och vars motståndare kallar dem för ”TERF” (Trans Excluding Radical Feminist). Drivna av en idé om att varje människa måste räknas som det kön de blev tilldelade vid födseln medan människors självupplevad könsidentiteter bara ska ses som någon form av bedrägeri så protesterade dessa aktivister mot att transpersoner tillåts ingå i Pridefestivalen. En av aktivisterna lät sina slagord gå långt bortom att framställa det som att om en person som identifierar sig som kvinna är ‘assigned male at birth’ så är hon per definition man: Hon fastslog även att om en sådan transkvinna blir sexuellt attraherad av CIS-kvinnor så gör detta henne (av aktivisten kallad ”honom”) per definition till en våldtäktsman. ”One of the activists shouted: ‘A man who says he’s a lesbian is a rapist’” Aktivisterna blev snabbt bortlyfta så att Prideparaden kunde fortsätta.

I Sverige var det istället ”Medborgerlig Samling” (MED), ett av de invandringsfientliga småpartier som uppstått i svansen från SD:s valframgångar, som började göra märkliga utspel mot inkluderingen av transpersoner och av ickehomosexuella queerpersoner, samtidigt som partiet saknar officiell HBTQ-politik. Sålunda valde Stockholm Pride att utestänga själva partiet MED (men däremot inte enskilda partimedlemmar) från årets Pridefestival. Något som en av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter snabbt kom att använda som ursäkt för att i Riksdagen försöka få igång en diskussion om att dra in allt ekonomiskt stöd till Priderörelsen. Detta då utifrån den mycket märkliga förevändningen att MED:s ordförande själv är homosexuell, som om det skulle ha med saken att göra. Observera att partiledaren fortfarande är välkommen som privatperson på Pride, ”exkluderingen” innebär enbart att han inte välkomnas att använda Pride som plattform för att kampanja mot transpersoner och/eller mot invandrare.

5834416_08e834ef

Pride är minoriteter och mångfald

Priderörelsen är en subkultur som sedan starten har handlat om ett brett spektrum av minoriteter, inklusive transpersoner. Tyvärr har en del försök att göra rörelsen mer respektabel landat i att framställa den som begränsad till att handla enbart om vita monogama vaniljhomosexuella cismän och ciskvinnor. Precis som det i mainstreamsamhället är norm att vara heterosexuell så är det i subkulturen norm att vara homosexuell. Sålunda haglar frågorna från år till år: Ska bisexuella och pansexuella få vara med, alltså även när de har partner av annan könstillhörighet än de själva? Ska transpersoner få vara med? Ska sadomasochister och fetischister få vara med? Ska ickebinära och intersexuella få vara med? I länder som Sverige, där normen är att vara medborgare och att vara vit, uppstår även på olika sätt frågor om huruvida HBTQ-personer som är papperslösa och/eller rasifierade ska få vara med.

Eftersom Prideorganisationernas officiella mål är att stå upp för ”HBTQ-personer” snarare än bra för ”gaysvenskar” bör svaret på samtliga dessa frågor givetvis bli ett rungande ”JA”. Pridefestivalerna bör vara så fria som möjligt inte bara från vanlig enkel homofobi, utan även från fenomen som bifobi, transfobi, kinkofobi, queerfobi, rasism och apartweltism. Med apartwelt menas den rasismliknande ordning som delar upp människor utifrån medborgarskap eller geografisk vistelseort snarare än utifrån hudfärg eller etnicitet.

B, T & Q: Bisexuella, Transpersoner & brett spektrum av Queerpersoner

Bisexuellas och transpersoners plats i Priderörelsen är rent språkligt inte förhandlingsbar, eftersom B och T står just för dem. Även sadomasochister, fetischister, polyamorösa, ickebinära, intersexuella och asexuella är sedan länge en integrerad del av Priderörelsen. Att vi gick över från begreppet ”HBT” till ”HBTQ” var just för att inkludera de relevanta minoriteter som inte ingår i just HBT.

Queer står just för den mångfald av sexualitet och könsidentitet som går bortom en eller annan traditionell norm för hur sexualitet och kön anses fungera. Men queerbegreppet är omstritt, så för den som vill fiffla bort dessa minoriteters rätt att delta i Pride går det alltid att hävda att queer ska begränsas till att bara betyda HBT – så att HBTQ därmed inte skulle betyda något mer än HBT. Att vidareutveckla det befintliga HBTQ-begreppet ökar utrymmet för den som vill slira med tecknen.

På sikt skulle en lösning däremot kunna vara att etablera begreppet GSRM som synonymt med queer och HBTQ, fast med en tydligare definition: G står för Genus & kön, S för Sexualitet & Sensualitet, R för Romantik & Relationsformer, M för Minoriteter och Mångfald. Att försöka bortdefiniera ickebinära från genus eller att bortdefiniera sadomasochister från sexualitet/sensualism/romantik/relationsformer är mycket svårare än att hitta på godtyckliga begränsningar av det förhållandevis komplicerade queerbegreppet.

Vem är Queer?

I den akademiska offentligheten existerar det så vitt jag vet inte någon egentlig diskussion om att exkludera någon av de nämnda minoriteterna. När folk som vill exkludera till exempel ickebinära eller sadomasochister från Pride försöker komma med en akademisk referens så tenderar de att dra till med Fanny Ambjörnssons bok ”Vad är Queer?”, men det resonemang som framförs i denna bok handlar om huruvida sexköp ska ses antingen som något i stil med tvång/övergrepp eller snarare ses som ett ömsesidigt men udda (och därmed queert) utbyte mellan tillräckligt jämbördiga människor. Ambjörnsson redogör för ett resonemang från vardera sidan, utan att ta ställning för eller emot något av dem.

Att sexuella övergrepp inte bör räknas som queer torde så gott som alla vara överens om: Problemet med ett övergrepp är kränkningen av offret, inte att handlingen skulle bryta mot en eller annan godtycklig föreställning om sexualitet. Om en man våldtar en kvinna så handlar det inte om heterosexualitet utan om våldtäkt, om han våldtar en man så handlar det inte om homosexualitet utan om våldtäkt, och om våldtäkten är sadistisk så handlar det inte om sadomasochism utan om våldtäkt: Heterosexualitet, homosexualitet och sadomasochism kan levas ut i ömsesidighet på justa villkor – att acceptera heterosexualitet, homosexualitet och sadomasochism handlar just om att acceptera den justa och ömsesidga utlevnaden. Däremot anser de flesta på goda grunder att trafficking och utlevd pedofili inte bör accepteras, utan ses som övergrepp. Detta utifrån att barn och kidnappningsoffer inte är kapabla att ge relevant samtycke.

Det är bra att ha en konsensus om att övergrepp inte skall accepteras. För den som vill hetsa till exempel mot transpersoner eller mot invandrare eller mot muslimer så innebär denna konsensus dock ett kryphål: Ett utrymme för att försöka få folk att betrakta den aktuella minoriteten som om de vore en form av övergrepp. Detta är den bakomliggande dynamiken när en engelsk TERF-aktivist respektive en av MED:s riksdagskandidater framställer det som om transsexualism respektive invandring vore lika med våldtäkt.

Pride för allas lika värde och rättigheter

Pride bör vara en öppen miljö där såväl alla Genus/könsidentiteter som alla sexualiteter/relationsformer bör vara välkomna. En öppen miljö där alla personer som beter sig juste ska ha en plattform att leva och utveckla genus, sexualitet och relationsformer som är i minoritet och/eller bidrar till mångfald. Men kravet är just att bete sig juste. I detta ingår att inte hetsa mot utsatta grupper som till exempel transpersoner eller invandrare. Detta handlar inte enbart om att värna om transpersoner och om de HBTQ-personer/GSRM-personer som har sitt ursprung i andra länder. I förlängningen handlar det även om att värna om hela rörelsens möjlighet att alls ha en meningsfull existens:

Sverigedemokraternas utspel i riksdagen utgör ett enkelt men tydligt exempel på att de krafter som gärna använder rättigheter för (vita medborgarskapsinnehavande) homosexuella som slagträ mot invandrare även lätt kan vrida debatten till att försöka marginalisera även dessa homosexuella.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.