Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra. SD har en annorlunda uppfattning om hur Sverige ska se ut. SD när en dröm om ett Sverige där alla tänker, tycker och beter sig på samma sätt. Som ett led i SD:s strävan efter ett homogent Sverige väljer SD, återigen, att motionera om lojalitetsförklaring som krav för medborgarskap. Lojalitetsförklaringen ska vara obligatorisk, hänvisa till vårt statsskick (monarki) och våra ”grundläggande värderingar”.
SD befinner sig i ett parallellt universum.
SD har genom åren motionerat om medborgarskap, dess betydelse och vad som krävs för att erhålla svenskt medborgarskap. Motionerna driver ofta tesen om att svenskt medborgarskap skall förtjänas genom uppfyllandet av kriterier såsom assimilering, en form av ”försvenskning”.
SD:s mall för svenskhet
I den nya mall för svenskt medborgarskap som SD vill skapa ingår en s k lojalitetsförklaring ”till vårt statsskick”.
Det svenska statsskicket är monarki. Vad innebär då denna lojalitetsförklaring? I motionen ”Ett stärkt medborgarskap Motion 2018/19:2983” lagd av Paula Bieler, Jonas Andersson i Skellefteå och Jennie Åfeldt hösten 2018 finner vi krav på längre vistelsetid. Är du nordisk medborgare är denna tid kortare än för andra. Syftet är att man ska ha känna ”lojalitet mot och samhörighet med Sverige” och att man ska ha ”hunnit rota sig i landet ordentligt”. Detta är ett otydligt kriterium. Lojalitetsförklaringen har förklarats i tidigare motioner av två partikamrater. Vi återkommer till detta strax.
Vi läser vidare i motionen. En grundbult i SD:s uppfattning om medborgarskap är att en svensk ska kunna försörja sig. Mot bakgrund av att man betonar vikten av betydelsefullhet av ett svenskt medborgarskap, och alla förmåner som det medför, så ställs krav på försörjningsförmåga hos den sökande. Att ha ”arbetat och gjort rätt för sig och inte ha legat samhället till last” är en självklarhet för flera partier än SD.
Men: SD ger frisedel från kravet på försörjningsförmåga åt ”barn, sjuka, pensionärer, eller liknande fall.” Studerande nämns inte i motionen. Om man studerar på en utbildning på universitet eller säg en annan utbildning som lätt ger arbete, nekas man medborgarskap enligt SD:s förslag. (Källa: ”Ett stärkt medborgarskap Motion 2018/19:2983”)
Vidare saluför SD ett samhällskunskapskrav. Syftet är att nysvenskar ska känna till hur samhället fungerar. Bieler, Andersson i Skellefteå och Åfeldt exemplifierar: ”hur svensk demokrati fungerar, jämställdhet och jämlikhet, yttrande- och åsiktsfrihet, hur ett sekulärt samhälle ser ut och hur det förhåller sig till religionsfriheten, hur skattesystemet fungerar visavi offentlig välfärd etc”. I samhällskunskapskravet ingår också ”grundläggande kunskaper om svensk historia”. Detta är rimliga krav, men det är avhängigt hur höga kraven är som ställs på den som ansöker om medborgarskap.
Lojalitetsförklaringens två orimligheter
Det är nu det blir riktigt intressant i motionen. SD vill införa en s k ”lojalitetsförklaring”. Lojalitetsförklaringen är otydligt formulerad vad gäller hur den ska se ut i praktiken. Följande är saxat från Bielers, Andersson i Skellefteås och Åfeldts motion från i höstas:
”Utöver de vandelskrav som i dag finns för att beviljas medborgarskap, menar Sverigedemokraterna att det bör införas en obligatorisk lojalitetsförklaring som slutsteg i ansökningsprocessen för att medborgarskap ska godkännas. Denna lojalitetsförklaring bör hänvisa till vårt statsskick, och våra mest grundläggande värderingar. Hur en sådan lojalitetsförklaring i Sverige ska formuleras och implementeras i samband med medborgarskapsceremonier bör utredas.” (Källa: ”Ett stärkt medborgarskap Motion 2018/19:2983”)
Angående formuleringen om ”våra mest grundläggande värderingar” är det nödvändigt att poängtera ett par saker: Om de officiella värderingar som den svenska staten har och som lärs ut i alla våra skolor, så är det en demokrati som utgår ifrån regeringsformen och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. I SD:s parallella universum är allmän rösträtt, valda politiker och majoritetsval det enda som utgör en modern demokrati. Alla svenska NMR:are, eller för den delen svenska kommunister, som inte delar de värderingarna har fortsatt rätt till medborgarskap. Värderingar är just värderingar, inget annat.
Mot bakgrund av detta blir kraven på lojalitetsförklaringens del om ”grundläggande värderingar” närmast orimliga, för hur förkastligt det än är med någon form av antidemokrater, har man rätt att vara en sådan som svensk och då måste man rimligen få bli svensk medborgare även om man är antidemokrat. Undantaget från detta är att man inte aktivt förespråkar ett störtande av vårt demokratiska statsskick eller agerar mot vårt statsskick. I sådant fall finns redan idag grund för att neka svenskt medborgarskap.
Lojalitetsförklaringen är bättre formulerad i en motion lagd för fyra år sedan av David Lång och Mikael Jansson (f d partiledare för SD som lämnade partiet 2018 och stod som nummer 11 på AfS riksdagslista till valet 2018). Motionen ”Medborgarskapets betydelse Motion 2014/15:2911” förklarar närmare vad en lojalitetsförklaring skulle innebära i SD:s parallella universum:
”En utländsk medborgare som önskar få ett svenskt medborgarskap bör avkrävas en ed om att han eller hon svär trohet och lojalitet till Sveriges konung, svenska staten och den svenska nationen.” (Källa: Medborgarskapets betydelse Motion 2014/15:2911)
I Bielers, Andersson i Skellefteås och Åfeldts motion från i höstas framgår inte vad lojalitetsförklaringen skulle innebära. Om det fortsatt innebär att kravet på att svära trohet och lojalitet till kungen, staten och nationen, så är det många av oss som går bet, och rimligen borde fråntas vårt medborgarskap. På Republikanska föreningens hemsida läser vi följande om svenskarnas syn på monarkin:
”Tillsammans med Expressen/Demoskops opinionsundersökning[2017, min anmärkning] häromdagen, som visade att 39 procent har förtroende för kungahuset, är den totala bilden fortfarande att kungahuset är en företeelse som splittrar, inte enar, svenskarna. Kungafamiljen är långt ifrån att leva upp till sina egna anspråk på att representera alla. Man kan inte utse sig till en enande faktor om man bara har stöd från 39 procent.
Sett lite längre tillbaka har stödet för monarkin fallit kraftigt: 2003 var det 68 procent som vill ha kvar den. De senaste sex-sju åren har dock stödet varit mer stabilt och pendlat mellan 52 och 56 procent.” (Källa: Republikanska föreningen)
Motionen som SD har lagt i höstas om ”Ett stärkt medborgarskap” lämnar oss med två frågor. Vi kräver svar på följande från Bieler, Andersson i Skellefteå och Åfeldt:
Vad innebär lojalitetsförklaringen i praktiken?
Hur ser ni på att ni nekar nysvenskar medborgarskap, trots att de studerar i syfte att komma i arbete?
Ska de som hyser antidemokratiska åsikter nekas medborgarskap, och ska svenska antidemokrater fråntas sitt medborgarskap?
I SD:s parallella universum huserar tankar och åsikter om verkligheten som inte riktigt korrelerar med hur många av oss andra ser på den verklighet vi befinner oss i. I min artikelserie på temat har jag tagit upp just hur SD:s Sverigebild skiljer sig från andras. SD:s tankar och åsikter om att ”Ett stärkt svenskt medborgarskap” innefattar krav att svära trohet till monarkin illustrerar på ett besvärande sätt hur SD befinner sig i ett parallellt universum.
Sverigedemokraterna har under lång tid lagt motioner för att avskaffa modersmålsundervisning i den svenska skolan. Deras argument är att det skulle hindra elevers utveckling av svenska. Det finns inget stöd i forskningen för att detta stämmer.
”Modersmålsundervisningen främjar inte assimilationen till det svenska samhället. Samtidigt är dess effekter för inlärning av det svenska språket mycket tveksamt.
Vi vill i sammanhanget lyfta fram en undersökning från Danmark, där kommunernas forskningsenhet (AKF) kom fram till att det inte finns några statistiska bevis för att elever som fått modersmålsundervisning visar bättre resultat i läsning, matematik eller naturvetenskap än de elever som inte fått modersmålsundervisning.
Resultatet fick politikerna i Danmark att helt lägga ner modersmålsundervisningen för att i stället satsa mer pengar på specialundervisning och på det danska språket.
Sverigedemokraterna vill se samma utveckling i Sverige. I huvudsak anser vi att modersmålsundervisningen är ett intresse för den enskilda familjen, som då också bör stå för kostnaderna samtidigt som undervisningen skall ligga utanför ordinarie skoltid.” (Källa: Sveriges riksdag)
De förändringar i lagparagraferna som SD vill se går genomgående ut på att alla formuleringar om ”modersmålsundervisning” ersätts med ”modersmålsundervisning i ett nationellt minoritetsspråk”.
1977 infördes Hemspråksreformen, vilken innebar möjligheter till undervisning i andra modersmål än svenska i grundskolan och gymnasiet.
Skolverkets rapport knäcker SD:s argument
Skolverket utkom 2008 med ”RAPPORT 321 2008 Med annat modersmål – elever i grundskolan och skolans verksamhet” på temat modersmålsundervisnings påverkan på elevers utveckling i svenska. Denna rapport omtalas i nyss nämnda danska rapport.
Det mest avgörande i jämförelse mellan den danska rapporten och rapporten utgiven av svenska Skolverket, är att faktaunderlaget för Skolverkets rapport är betydligt utförligare.
Skolverkets undersökning följer en klass från tredje till nionde klass. Den svenska undersökningen visar meritvärden, dvs resultatmålet som är genomsnittsbetyget för ALLA ämnen.
Den danska rapporten säger sig å ena sidan ha en bredare approach, genom att innefatta elever som kommit till Sverige även efter tredje klass (upp till nionde klass).
Å andra sidan innefattar den danska rapporten enbart betygsmaterial från ämnesprov i nionde klass i ämnena svenska och matematik.
Skolverkets rapport innefattar tre delar. En enkätstudie genomfördes 2007 – med svar från 900 av 1 201 möjliga skolor, dvs skolor där åtminstone 10 % av eleverna var berättigade modersmålsundervisning.
En kvalitativ intervjustudie genomfördes 2007 på 13 skolenheter (från förskola till nionde klass) fördelade på fyra kommuner. Såväl lärare som elever på skolorna blev intervjuade. Slutligen har vi det statistiska materialet (UGU). Detta material syftar till att visa eventuella effekter av modersmålsundervisning och svenska som andraspråk.
I Skolverkets rapport läser vi följande stycke (fetmarkerad stil gjord av Motargument. förf. anm.):
”Ett högre genomsnittligt meritvärde är synligt för samtliga av dessa grupper elever som deltagit i modersmålsundervisning. Intressant att notera är att meritvärdet är högst bland gruppen andragenerationsinvandrade elever, dvs. elever som är födda i Sverige men av utlandsfödda föräldrar.
Men även elever med en svensk och en utlandsfödd förälder som har deltagit i modersmålsundervisningen har ett jämförelsevis högre meritvärde. För utlandsfödda elever finns ett motsvarande högt meritvärde för eleverna som inte alls har deltagit i dessa ämnens undervisning.” (Källa: Skolverket)
Skärmdump från Skolverkets rapport, sid. 67. (Källa: Skolverket)
”Analysen redovisar tydliga skillnader i genomsnittligt meritvärde med avseende på elevers deltagande i modersmålsundervisning och/eller i undervisning i svenska som andraspråk.
Högst genomsnittligt meritvärde (220p) har eleverna som har deltagit i modersmålsundervisning (men inte i svenska som andraspråk) i tillägg till den allmänna skolgången.
Lägst genomsnittligt meritvärde (181p) har eleverna som har deltagit i svenska som andraspråk (och inte i modersmålsundervisning).
Närmare analyser av tänkbara bakomliggande förklaringar till det höga meritvärdet för elever som deltagit i modersmålsundervisningen ger vid handen att:
• Antal år i undervisning i modersmål kan ha viss betydelse för meritvärdet.
• Eleverna som deltar i modersmålsundervisning inte är en särskild grupp elever, om man ser till könsfördelningen och till ursprungsland
• Elever som deltar i modersmålsundervisning i högre utsträckning kommer från en familj med eftergymnasial utbildning, jämfört med elever i undervisning i svenska som andraspråk.
• Inom respektive utbildningsnivå/socialgrupp har gruppen elever som deltagit i modersmålsundervisningen ett genomsnittligt högre meritvärde.
När det gäller det låga meritvärdet för elever som deltagit i undervisningen i svenska som andraspråk finns det flera möjliga omständigheter som spelar in.
Eleverna som deltar i undervisningen kommer i högre utsträckning från familjer med en lägre utbildningsnivå och en svagare position på arbetsmarknaden.
Ämnet svenska som andraspråk ses och bedrivs i hög utsträckning ute på skolor som en stödundervisning för svagpresterande elever. Båda dessa förhållanden kan tänkas bidra till det låga meritvärdet för denna grupp elever.”
SD har inga belägg – de har fördomar, gissningar och känsloargument
Det finns inga belägg för att modersmålsundervisning skulle hindra elevers utveckling i svenska. 22 språkforskare skriver i en debattartikel i SvD 21 februari 2019 att det finns forskning som visar att möjligheterna till att utveckla ett starkt modersmål främjar utvecklingen av andra språk.
Forskarna påpekar att modersmålsundervisningen har en positiv påverkan på flerspråkighet och personlig utveckling, samt att det skapar framtidsmöjligheter.
Forskarna betonar vikten av flerspråkighet och att det innebär såväl en personlig som samhällelig resurs. Flerspråkighet har stöd i svensk språklag och i svensk partipolitik.
SD är för övrigt det enda parti som motsätter sig hemspråksundervisning. I debattartikeln läser vi följande avsnitt:
”Argumenten för att nedmontera den redan nu ytterst begränsade modersmålsundervisningen känns igen från traditionell assimilatorisk språkpolitik.
Medan språkforskare har argumenterat för vinsterna med att bygga ut och förbättra modersmålsundervisningen, argumenterar Sverigedemokraterna för att samma undervisning hindrar elevers utveckling av svenska. Den senare kopplingen har inget stöd i forskningen.
Tvärtom visar forskning att möjligheterna att utveckla ett starkt modersmål genom en långsiktig utbildning snarare främjar utvecklingen av andra språk, såsom det gängse undervisningsspråket svenska i Sverige. Att ställa svenska mot andra modersmål är i sig en felaktig tankekonstruktion.
Den som argumenterar för modersmålsundervisning argumenterar inte mot elevers utveckling av svenska. Tvärtom. Att en individs utveckling av svenska skulle vara avhängig en enspråkighetsnorm där inga andra språk ”stör” baseras också på en förenklad och felaktig språksyn utan stöd i modern språkforskning” (Källa: SvD)
SD:s språkpolitik går hand i hand med idén om assimilering. Risken med att avskaffa modersmålsundervisningen är att vi på sikt dödar ett levande språkligt, kulturellt och socialt kapital. Om det blir verklighet beror det inte på att det finns fakta och belägg för att modersmålsundervisning hindrar utvecklingen i svenska, som SD påstår. I SD:s parallella universum spelar fakta och belägg ingen roll. Där regerar fördomar, gissningar och känsloargument.
Det är känt sedan tidigare att den moderna rasismen främst baseras på innehåll med föreställningar om kultur än om ras i biologisk mening. Därför uppstår också två situationer för en anti-rasist att förhålla sig till.
Vi måste tänka på att begreppet kultur omfattar allt mänskligt handlande oavsett bakomliggande idéer och beteenden. Vi behöver också ta i beaktning att diskussioner om mänskliga, sociala och kulturella skillnader kan ses som både positiva och negativa beroende på avsikten.
Därför finns det invändningar till begreppet kulturrasism (eller kulturell rasism) utifrån argumentet att kultur (social handling) och ras (biologiska föreställningar) är olika saker. Dessutom är fallet att det ofta uppstår svårigheter med att bedöma när och hur ett budskap om kultur handlar om rasism, nedvärdering eller kollektiv skuldbeläggning. För att förstå en sådan problematik behöver man förstå det moderna begreppet ”kulturism”.
Redan under 1930-talet när nazisterna hade makten i Tyskland och rasbiologin tillämpades i delar av Europa och i USA fanns det kritiska röster som argumenterade både emot den rasbiologiska forskningen och den politiska tillämpningen som i samband med ”raslagarna” och segregationen. Ett av argumenten var att rasbiologin bara producerade massa onödig statistisk som inte gav någon praktisk nytta. Spelade det verkligen någon roll för samhällslivet och vardagliga mellanmänskliga relationer hur lång en same eller en jude var eller hur ens näsa såg ut? Faktumet var att vetenskapliga argument emot rasbiologin och rasismen i sig var etablerade under sin samtid. Att rasbiologin kunde fortsätta bedrivas berodde mer på starka politiska intressen att behålla den.
Efter andra världskriget och med tanke på Förintelsen kom rasbiologin att bli allt mer diskrediterad som en vetenskaplig disciplin. Rasbiologin kom att ses som moraliskt förfallet, rentav som omänskligt med tanke på dess påföljder. Vetenskapen kunde med allt mer övertygande argument visa att det som ansågs vara biologiska skillnader mellan människor i Europa, Afrika eller Asien var något som var mycket obetydligt och obefintligt. På det sättet slog vetenskapen hål på rasbiologiska myter. Samtidigt, som fallet är idag, kunde vetenskapen bland annat genom sociologi, antropologi och historia på objektivt sätt presentera att det finns kulturella likheter och olikheter mellan människors handlande både inom och mellan olika kategorier som politiska aktörer, sociala gemenskap eller geografiska regioner.
Harari: Hierarkisera inte kulturer
Som historikern Yuval Noah Harari menar i sin nyutgivna bok ”21 Lessons for 21st Century” så handlar inte kulturfrågan om det ska finnas skillnader mellan människor eller inte. Kulturfrågan handlar om hur vi ska förhålla oss till våra skillnader. Till exempel är den kulturrelativistiska synen att alla kulturer i grunden är lika mycket värda. Därför ska det inte formas några hierarkier mellan kulturerna medan den kulturella mångfalden ska bejakas så långt som det går. Men kulturrelativismen ses ofta som något negativt, inte minst i diskussioner om heder och brottslighet. De flesta kan acceptera mångfald, pluralism och olikheter när det kommer till mat och poesi men långt färre skulle acceptera häxbränningar och slaveri som också anses vara kultur genom idéer och beteenden. Som Harari menar så kommer det alltid att finnas skillnader och därför blir frågan vilka skillnader som ska få finnas i ett samhälle.
Vidare menar Harari att mycket av dagens anti-rasistiska kamp är kvar i gamla konflikter och föreställningar. Dels på grund av att den traditionella, biologiskt baserade rasismen är mycket mindre idag än för 30-40 år sedan och dels eftersom dagens diskussioner om rasism oftare handlar om kulturism. Det är sant att hudfärg och synen på kroppsformen fortfarande har betydelse i debatten men kulturismen förklarar även varför vissa av dagens politiska aktörer i Europa och USA, samt på andra håll i världen som i Sydafrika och Indien, stödjer diskriminerade och exkluderande åtgärder utifrån argumentet om kultur. Dessutom, som Harari menar, är dagens kommunikation om kultur också paradoxal. Bland annat eftersom kulturistiska aktörer kan presentera sig som mer toleranta än rasistiska aktörer som baserar sin kommunikation på den äldre biologiskt baserade rasismen.
Fallet är också enligt Harari att diskussioner om kulturella skillnader även har sidor som kan anses som goda och positiva. Något som till exempel visar sig i diskussioner kring migration. Mer objektivt sett, som rörande policy- utformning och attityder i samhället, är Tyskland ett samhälle med högre grad av acceptens och öppenhet för invandring än exempelvis Saudiarabien. Sedan är också fallet att delar av Tyskland som den gamla Östtyska delen anses vara mindre öppna och accepterande gentemot migrerande individer på grund av annorlunda historiska erfarenheter jämfört med det gamla Västtyskland. I Tysklands fall är det lättare för en muslim oavsett födelseort att flytta till Tyskland än för en kristen, men även för en muslim, att flytta till Saudiarabien. På det sättet kan man fråga sig om det verkligen vore moraliskt fel eller rasistiskt att anse att Tysklands kultur är bättre och mer överlägsen än Saudiarabiens när det kommer till migration?
Krav på assimilering
Å andra sidan innebär kulturismen ofta krav på assimilering enligt vad kulturister anser är den sanna kollektiva identiteten. Sådana krav på assimilering riktas idag i EU ofta gentemot muslimer från Mellanöstern och Nordafrika. Och som Harari menar är kraven på att till exempel afrikaner och muslimer ska anpassa sig efter ”västerländska normer” inte alltid något positivt eller rättfärdigat i sig. Tvärtom, det kan handla om krav som att man ska fira påsk eller jul trots att det råder religionsfrihet i samhället och där många samhällsmedlemmar inte firar religiösa högtider. Dessutom, kulturistiska krav gör skada i samband med att det finns problem med institutionell diskriminering. När människor försöker anpassa och utveckla sig men misslyckas då man möter olika former av hinder samtidigt som man kollektivt blir anklagad för att inte ha gjort tillräckligt.
Slutsatsen med begreppet kulturism är följande; å ena sidan innebär påståenden om kultur ofta åsikter som angränsar rasism eller är direkt rasistiska i sig. Å andra sidan kan kulturistiska påståenden vara vetenskapligt underbyggda och stödda. En historiker eller antropolog skulle misslyckas med sitt jobb om man hävdade att det inte fanns några kulturella skillnader mellan människor på basis av idéer, språk och mentaliteter. Jag som författare av denna artikel skulle ljuga för mig själv om jag hävdade att det inte finns skillnader mellan Sverige och Bosnien när det exempelvis kommer till människors syn på individen och familjen. Däremot finns det enligt Harari tre faktorer som är viktiga att förstå varför kulturistiska påståenden ofta är svaga eller osanna:
Kulturister blandar ihop lokal överlägenhet med objektiv överlägsenhet. Det som fungerar bra i en viss kontext fungerar sämre i en annan. Exempelvis är den amerikanska kedjan Pizza Hut mer dominerande globalt än sina indiska motsvarigheter. Men för att lyckas i Indien var Pizza Hut tvungen att vara”glokal” genom att deras pizzarestauranger måste ha två kök, både för vegetariskt och icke-vegetariskt matlagning, för att vara framgångsrika på marknaden.
Generaliserande påståenden om kultur är problematiska. Ta till exempel påståendet att ”muslimsk kultur är intolerant”. Vilken muslimsk kultur? Den i Indonesien eller i Goa. Eller den i Syrien eller i Paris? Kulturen gentemot barn och äldre eller gentemot politiska och religiösa aktörer? Sådana påståenden betyder lite om den sociala kontexten inte presenteras.
Fördomar gentemot individer. World Value Survey menar att trots mer generella skillnader mellan länder och regioner är värderingar idag mer globaliserade och delas av fler människor världen runt. Vi som människor präglas av en viss eller flera kollektiva kulturer men vi har också unik genetik och personliga historier som individer. Därför finns det individer i Afghanistan och Irak som kan vara lika individualistiska och acceptera jämställdhet mellan könen som merparten av människor gör i Sverige.
Alltså, det som kan beskrivas som en paradox med kulturismen är att kulturistiska påståenden inte per automatik behöver vara negativa, rasistiska eller exkluderande. Tvärtom kan sådana påståenden även vid generalisering grunda sig på en avsikt att kommunicera om det som anses vara positivt, som att ett visst samhälle är öppen för förändringar, nya människor och olikheter. Å andra sidan är kulturistiska påståenden ofta baserade på rasistiska föreställningar om kultur och kollektiv identifikation.
För framtidens anti-rasistiska kamp gäller det därför att gå emot rasistisk kulturism genom att ifrågasätta kollektivistiska generaliseringar av individen och genom att kommunicera positivt om gemensamma institutioner som demokrati, civilitet och konstitutionalism som behövs för att fler ska känna sig inkluderade och accepterade i samhällslivet.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.
I förra delen av artikelserien om SD:s rasism tittade vi på SD:s historia och dess kopplingar till nazistiska och rasistiska rörelser. Nu är det dags att följa tråden vidare för att se hur denna bakgrund avspeglas i deras principprogram.
I denna del tittar jag närmare på SD:s principprogram för att ge exempel på hur partiet genomsyras av rasism redan på ideologisk nivå. Vi menar nämligen att en central byggsten i deras ideologi är just rasism och att denna rasism går att finna i principprogrammet.
I den första delen av vår artikelserie definierade jag begreppet ”rasism” mer utförligt. Kärnan i begreppet kan sammanfattas som uppfattningen att det finns en inneboende, oföränderlig ”essens” i människor som gör det möjligt att särskilja dem i distinkta grupper och som förklarar såväl som försvarar en samhällelig över- och underordning mellan dessa grupper. Detta är rasismens kärna och en av de ideologiska plattformar från vilken SD:s politiska arbete utgår.
I nedanstående genomgång av principprogrammet kan jag mycket riktigt konstatera att där finns en starkt rotad rasism som framförallt stammar ur partiets nationalism. Den visar sig i en syn på människan som i grunden styrd av en mänsklig essens ”som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser” (principprogrammet, s. 8). De vidare implikationerna av denna människosyn uttrycks genom idéer om bl a segregation, assimilering och rangordning i såväl värde och rättigheter som inflytande. Allt i en aura av upplevd objektivitet tack vare den mänskliga essensen. Hur denna rasistiska grundsyn kan ta sig praktiska uttryck ger jag därefter exempel på genom att bl a beskriva SD:s syn på invandring, religion, familjepolitik, sjukvård/omsorg, ekonomi och arbetsmarknadspolitik.
Men jag går händelserna i förväg. Låt oss börja med att reda ut vad det här ”principprogrammet” egentligen är för något och varför det är så viktigt att analysera.
Principprogrammet
SD:s principprogram, ibland felaktigt hänvisat till som ”partiprogrammet”, är ett åsiktsdokument där de beskriver sin politiska inriktning och i 21 punkter ger generella beskrivningar av hur denna politik kan komma att bedrivas i praktiken. Den senaste versionen, som är den som ligger till grund för min granskning, antogs vid partiets landsdagar 2011 och reviderades våren 2014.
Principprogrammets huvudsyfte är inte att beskriva detaljer, utan syftar mer till att skapa en bild av vad man i stora drag bör kunna förvänta sig av en sverigedemokratisk regering. Förutom detta skildrar principprogrammet även den ideologiska världsbild som ligger till grund för denna politiska inriktning.
Källa: Wikimedia
Man kan säga att den uppfattning någon har om hur världen och människan är beskaffad dikterar villkoren för dennes slutsatser om hur världen och människan bör förvaltas eller styras. Med utgångspunkt i detta sätt att tänka om förhållandet mellan ideologi och politik kommer denna artikel att inleda med att synliggöra rasismen i SD:s ideologiska grund för att därefter titta närmare på de politiska visioner som blir resultatet av denna grund. Det är i denna mylla vi finner rasismen.
Rasism ♥ nationalism
Jag kan dock inte ge mig i kast med att lyfta fram SD:s rasism utan att först nämna det här med nationalismen. Dessa två ideologiska aspekter lever i ett närmast symbiotiskt förhållande till varandra. Frågan om folket (vilka är folket?) är central för SD och principprogrammets första punkt – om demokratibegreppet – slutar i ett resonemang om just vilka detta ”folk” i begreppet folkstyre egentligen är, eller bör vara.
”Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk(…)” -SD:s principprogram, s. 6
Källa: Wikimedia
Många blandar ihop nationalism med patriotism: Fosterlandskärlek. Men nationalism utgör en ideologisk världsbild som bygger upp helt andra premisser för vår mellanmänskliga samvaro än vad den icke-ideologiska patriotismen gör. Istället för att utgå från kärleken till en stat (Sverige) bebodd av medborgare (svenskar), utgår nationalismen från troheten till en nation (Sverige) bebodd av ett folk (svenskar). Det är en viktig, om än lite förvirrande, distinktion.
Nationen är alltså den känslomässiga aspekten av statsbildningen snarare än den formella, på samma sätt som folket kan beskrivas som medborgarskapets upplevda gemenskap snarare än dess juridiska realitet. Begreppsligt kan både nationen och folket tolkas positivt och t o m konstruktivt. Utan en nationell gemenskap att luta sig mot kan man hävda att det finns en risk att samhället faktiskt börjar krackelera och spricka i sömmarna; rentav kollapsa. Men nationen som ideologisk trossats, som nationalism, går längre än så. Den förutspår systemkollapsen likt religiösa undergångssekter förutspår jordens undergång.
Det är också i nationalismen människors olikheter blir ett dilemma. Det är i nationalismen som frågan om man kan vara både jude och svensk endast kan besvaras med ett ”antingen eller” istället för ett ”självklart kan man det”. Det är i nationalismen en stat kan upplevas som bebodd av mer än ett folk, och att detta är ett problem. Det är i nationalismen frågan om vilka som utgör det rätta folket (och vilka som inte gör det) ställs. I nationalismen – då den används som föresats – hittar vi incitament för såväl rasism som fascism. En skulle, för att låna lite av SD:s egna sätt att uttrycka det, kunna säga att rasism och fascism är en naturlig följd av att driva en nationalistisk politik.
Nationalismen är nämligen beroende av möjligheten att på ett objektivt, förment neutralt sätt, definiera den svenska folkstam som ska räddas. Och eftersom nationalismen i sig handlar om känslor – om upplevelsen av att vara svensk i Sverige, med sillamackor på Malmöfestivalen, skolavslutningar i kyrkan, pepparkaksgubbar i luciatåget, Tomas Ledin i högtalarna på skärgårdsfesten eller vad det nu är som får just mig att nå den här upplevelsen – kan rasismen kliva in som en räddande ängel. För rasismen har alltid varit mån att omge sig med ett vetenskapligt skimmer. Den, om något, kan ge nationalismen den illusion av objektivitet som krävs för att bli tagen på allvar.
Foto: Johannes Jansson/norden.org
Rasen – den mänskliga essensen
Principprogrammets andra punkt, om människan, sätter fingret på en central fråga. Här introduceras vi nämligen för idén om den mänskliga essensen. Den brukar i debatten nämnas som ett av de tydligaste exemplen på Sverigedemokraternas rasism, och det är lätt att förstå varför:
”Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst. Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen.” -SD:s principprogram, s. 8
Det finns förstås inga som helst vetenskapliga belägg för att en dylik essens skulle existera i människan och göra det möjligt att särskilja grupper och individer från varandra på relevant grund, men det hindrar inte SD:
”Med nedärvda egenskaper som förenar en viss grupp av människor, men inte hela mänskligheten menar vi framförallt, att det (…) finns biologiska skillnader mellan de flesta kvinnor och de flesta män, som sträcker sig bortom det som kan observeras med blotta ögat. I ett samhälle där människorna är fria att själva forma sina liv kommer dessa skillnader med största sannolikhet att leda till olikheter i preferenser, beteende och livsval.” -SD:s principprogram, s. 8
Viktigt att notera i citaten ovan är hur miljö, biologiskt arv och t o m den fria viljan alla väger lätt inför den nedärvda ”essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst”. Vi kan inte välja vilka vi är eller styra vilka vi vill vara i större utsträckning än den mänskliga essensen tillåter oss. SD har därmed i sin politiska idéförklaring formulerat en central princip för rasism: att individer eller grupper av människor är åtskilda genom förkroppsligade (‘biologiserade’), oföränderliga egenskaper.
Källa: Wikimedia
Det fortsatta resonemanget kring detta handlar om hur ”en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle” (principprogrammet, s. 8). För att tala klarspråk är SD:s lösning att ju mer homogen en nation är; språkligt, kulturellt, religiöst, desto tryggare och stabilare blir den. Det handlar om att bevara den svenska folkstammens nedärvda essens.
Det är ett gammalt, rasistiskt argument som ger ekon varhelst rasistiska idéer tillåtits utvecklas och som ger oss ytterligare en rasistisk princip att lägga till den första. De sedan tidigare förment biologiska/essentiella skillnaderna mellan människor – som gör dem oöverbryggbart olika – kan nämligen bara kompenseras för genom segregation och/eller assimilering. Slutmålet, oavsett metod, är upprättandet av ett i möjligaste mån homogent samhälle; mätt i kultur, etnicitet, språk, religion o s v; men oavsett vilket, möjligt att förklara med hjälp av den mänskliga, biologiska essensen. Det vill säga ”rasen”.
”Samhället bör naturligtvis uppmuntra individen att bli så bra som det är möjligt inom ramen för sina medfödda förutsättningar, men samtidigt bereda plats för de individuella olikheterna och beakta det faktum att alldeles oavsett vilka stödfunktioner samhället sätter in så kan inte alla individer nå lika långt inom alla områden.” -SD:s principprogram, s. 9
Den som väljer att läsa de nästan fyra sidorna om SD:s syn på människan i principprogrammet kommer att se hur det biologiska perspektivet genomsyrar hela texten. Den mänskliga essensen har kraften att förklara hur preferenser, beteende och livsval förmår skapa naturgivna ordningar (t ex mellan könen), för att inte tala om en i princip predestinerad plats på samhällsstegen.
Världen, dikterad av den mänskliga essensen, är ordnad, trygg och förutsägbar. Där förekommer ingen diskriminering, inget förtryck, eftersom naturen i sig är neutral och vare sig kan diskriminera eller förtrycka. Det är därför det i SD:s värld inte heller förekommer någon rasism, eftersom det i deras ögon inte är annat än naturens gång, kanaliserad genom den mänskliga essensen: ”Jag är inte rasist, jag är realist.”
Källa: Wikimedia
Över- och underordnade kulturer och folk
Vi återvänder till nationen för ett ögonblick. ”Folket” som nationalistisk idé bygger på möjligheten att kunna identifiera skillnader mellan de som tillhör och inte tillhör detta folk. Jag har ovan redogjort för hur den mänskliga essensen beskrivs som den kanske viktigaste indikatorn för detta. Men…
”Sverigedemokraternas nationalism är öppen och ickerasistisk. Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer.” -SD:s principprogram, s. 13
Jaha, ”öppen och ickerasistisk” skriver de. Kan jag verkligen ha så fel om SD:s rasism? Förvisso; sant är att det inte är rasism i sig att helt enkelt ordna människor utifrån termer om kultur, språk eller identitet, men nu är det inte så enkelt som att SD i sitt principprogram bara definierar människor utifrån olika gruppmarkörer. De ställer också kravet på dessa grupper av Andra att assimileras in i en för dem extern kultur och identitet samt lära sig ett annat språk för att få åtnjuta samma rättigheter som oss som redan har privilegiet att anses vara svenskar.
Därtill slår de fast att vissa människors grupptillhörighet gör det svårare för dem att assimileras:
”Det faktum att vi ser assimilering som möjlig och eftersträvansvärd är inte detsamma som att vi också ser den som okomplicerad. Assimileringsprocessen är ofta lång och problemfylld och (…) i vissa fall lyckas den inte överhuvudtaget, utan leder istället till uppkomsten av segregerade och särkulturella samhällen. Ju mer en invandrares ursprungliga identitet och kultur skiljer sig ifrån den svenska nationens och ju större gruppen av invandrare är, desto svårare blir assimileringsprocessen. ” -SD:s principprogram, s. 15
Det här är inte en artikel om assimileringskravet. Det kravet är en fråga som snarare handlar om SD:s nationalism. Det behöver dock nämnas, eftersom citatet ovan visar hur assimileringskravet även har en rasistisk dimension. Svårigheten att ”bli svensk” ökar med skillnaden mellan vår och de Andras kultur eller identitet, hävdar SD. Minns Martin Strids tal under SD:s landsdagar om hur muslimer enligt hans resonemang aldrig kan bli 100% människor och jämför med ovanstående citats avslutande konstaterande om assimileringens ibland oöverkomliga utmaningar. Vilka specifika kulturer/identiteter som avses i texten är oklart, men desto klarare är det att alla inte är välkomna i SD:s version av Sverige.
100% människa? (Public Domain)
Assimilering har även andra rasistiska aspekter än den ovan nämnda. SD skriver vidare i principprogrammet om det de kallar mångkulturalismen, som på många sätt är en motpol till assimileringstanken. Här är nyckelordet istället integration, vilket implicerar ett givande och ett tagande i ett slags skapande av en gemensam, svensk kultur. För SD innebär detta förlusten av en överordnad majoritetskultur (den svenska) ”som inom sig rymmer en begränsad mängd invandrade individer av annan kulturell bakgrund som ännu inte är fullt ut assimilerade och som hyser ytliga utländska kulturimpulser i form av till exempel mat, kläder och dans, som den infödda befolkningen tagit till sig och uppskattar” (Principprogrammet, s. 21. Min understrykning.).
Behovet av en majoritetskultur som skild från övriga kulturer stammar förstås ur uppfattningen om att svenskarna är ett folk, som är möjligt att klart definiera genom förekomsten av en inneboende mänsklig essens, och att en blandning av olika folk riskerar att degenerera detta speciella folk – denna svenska eller nordiska folkstam. Positiva och/eller harmlösa inslag från andra kulturer (t ex kebab, tacos eller pizza) som anammats av den svenska räknas inte ens som mångkultur enligt SD:s logik. Och det andra? Ja, det som inte är värt att införliva i det svenska, det ska bort.
”Kärnan i assimilationstanken är att slå fast att den svenska staten inte är ett kulturellt vakuum och att den svenska nationens kultur i kraft av sin historia, med undantag endast för de nationella minoriteterna, är överordnad andra nationers kulturer inom den svenska statens område. Som en logisk konsekvens av detta skall allt statligt och kommunalt stöd som syftar till att invandrare skall bevara och stärka sina ursprungliga kulturer och identiteter dras in. Parallellt med detta skall stödet till bevarandet och levandegörandet av det svenska kulturarvet öka.” -SD:s principprogram, s. 21
En av rasismens viktigare definitionsmässiga aspekter är det hierarkiska rangordnandet av de grupper man identifierat. D v s att man utser en grupp (den egna) att – på förment objektiva grunder, förstås – vara överordnad de andra. Ovanstående är ett tydligt exempel på hur denna aspekt av rasism är närvarande i SD:s ideologi.
Invandringsfrågan
Det brukar sägas att invandringen är SD:s enda sakfråga och att den blir svaret – eller orsaken – oavsett vad som avhandlas. Jag skulle vilja hävda att det är en sanning med modifikation. Även om frågan om invandring är central för SD (nedanstående citats inledande mening är nästan ordagrant bevarad från 2005 års principprogram) är den samtidigt bara ett symtom och en tydlig, nästan pedagogisk, illustration av hur det kommer sig att nationalism och rasism är två sidor av samma mynt.
” Tendensen i modern tid har varit en oerhört omfattande invandring från avlägsna länder och kulturkretsar. Trots att det inte saknas exempel på enskilda individer som på ett positivt sätt anpassat sig och bidragit till det svenska samhället under senare tid, så är ändå den sammanlagda nettoeffekten av massinvandringen från avlägsna länder starkt negativt, såväl ekonomiskt som socialt.” -SD:s principprogram, s. 23
Jag har redan visat hur den rangordning mellan kulturer/folk som beskrivs beträffande assimileringsfrågan bygger på en rasistisk princip. Här får vi en god redogörelse för de praktiska implikationerna av denna princip. På samma sätt som Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz uttryckte det nyligen, menar SD att ditt värde som invandrad till Sverige är intimt förknippat med var du kommer ifrån. Vissa länder/kulturer är sämre än andra, lyder den rasistiska sensmoralen. SD målar alltså upp en tänkt cirkel som omger nationen (Sverige) och dess grannländer och säger att om du befinner dig innanför cirkeln är du möjlig att assimilera. Du är välkommen. Men står du utanför cirkeln är du av en annan sort och därmed inte lika välkommen.
Det här skulle få efterverkningar för den asylrätt SD motsägelsefullt nog säger sig vilja värna. Individuella prövningar av de individer som kommer hit från utanför cirkeln skulle utifrån deras resonemang kunna ersättas med omedelbara, summariska nekanden av deras asylansökningar. För det handlar inte om varför du flytt, utan varifrån. Och om du mot förmodan slinker igenom nätet, kommer du att skickas tillbaka så snart det blir möjligt, eftersom ”flyktinginvandringen bör vara begränsad till en mindre mängd flyktingar som uppfyller kraven i FN:s flyktingkonvention och som endast beviljas tillfälliga uppehållstillstånd under den period som de livshotande konsekvenserna av den konflikt eller naturkatastrof man har flytt ifrån varar” (Principprogrammet, s. 23).
I klarspråk säger SD att de vill stoppa invandringen, stoppa flyktingmottagandet och repatriera de invandrare och flyktingar som redan befinner sig här. Återigen en påminnelse om deras strävan om ett Sverige åt svenskarna och att Bevara Sverige Svenskt. Och inte minst påminner det oss om den rasism som existerar intimt införlivad i deras politiska praktik.
Samhälleliga värden
Vi har nu kommit ungefär halvvägs in i principprogrammet. SD:s ideologiska grund och förutsättningarna för deras världsbild slås i princip fast i dess första hälft och många slutar därför läsa ungefär här. Samtidigt är det i de följande programpunkterna vi ges möjlighet att – i likhet med den just avhandlade – skapa oss en uppfattning om hur ett parti som drivs av bl a nationalism och rasism kommer att föra sin politik, i den händelse de ges tillräckligt med inflytande.
Frågan om familjen och jämställdheten står näst på tur i principprogrammet. Ur ett rasismperspektiv kan vi nöja oss med att konstatera hur den heterosexuella kärnfamiljen inte bara är ett ideal för SD, utan även uppfattas som en naturgiven ordning eller norm. Denna naturgivna ordning bör därför – i likhet med hur SD förhåller sig till andra kulturer – åtnjuta fördelar gentemot de som av onaturliga (?) anledningar lever som homo-, bi- trans- eller någon annan variant av sexualitet.
Igen spökar den mänskliga essensen som delar in människor efter medfödda/nedärvda sexuella preferenser, där den ena (i det här fallet den heterosexuella människan) är av naturen och SD:s politiska ideologi överordnad. Och samtidigt som man vänder sig starkt emot att någon skall behöva trakasseras eller förföljas på grund av sin sexuella läggning, är man lika starkt emot att låta samkönade par adoptera eller inseminera. Hur den ekvationen går ihop lämnar jag till läsaren själv att lösa.
Montage: Daniel Garpebring
När det kommer till frågan om religion visar sig SD vara något så unikt som ett icke-konfessionellt parti som hävdar att den svenska staten bör stå på konfessionell grund, och att kristendomen bör ”inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige” (Principprogrammet, s. 27). Framförallt då islam, som ”visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen” (Ibid.).
Den särställning SD ger kristendomen kommer sig av att de väljer att beskriva det mer som kultur än religion. De skriver att ”känna till och förstå det svenska kristna kulturarvet är en viktig nyckel till att förstå vårt lands historia, kultur och samtid. Bevarandet av detta kulturarv är således en angelägenhet för alla svenskar, troende såväl som icke-troende”. (Principprogrammet, s. 27)
Kristendom är alltså en religion som tar sig uttryck i (konstruktiv, svensk) kultur, medan islam beskrivs som en religion, vilken tar sig uttryck som en destruktiv och främmande politisk ideologi. Det är vitt och det är svart. Enkelt att välja. Och det hänger förstås intimt samman med det tidigare talet om länder/kulturer som är lite sämre, vars folk är svårare att assimilera och som är, enligt den Mänskliga Essensens Doktrin, för annorlunda för att någonsin kunna bli tillräckligt lika oss.
”Ekonomin bärs inte upp av likriktade, anonyma produktionsenheter utan av tänkande, kännande och kulturellt präglade människor. Vanor, seder, normer och värderingar har stor inverkan på ekonomin och skiftar från kultur till kultur och från nation till nation. Stora kulturella och befolkningsmässiga förändringar inom en stat påverkar således alla aspekter av ekonomin och förmågan att skapa tillväxt.” -SD:s principprogram, s. 31
Det tål att upprepas: En behöver läsa hela principprogrammet för att kunna göra sig en samlad bedömning av partiet och dess ideologiska grunder (det finns en länk till principprogrammet i slutet av artikeln). På ett sätt plockar jag russinen ur kakan när jag på detta sätt framförallt lyfter fram de aspekter som signalerar rasism. Å andra sidan vill jag hävda att jag genom att systematiskt plocka fram just de rasistiska russinen och koppla dem samman, bidrar till en ökad tydlighet vad gäller just den aspekten.
Ta citatet ovan, t ex. Det kommer från punkten om SD:s tankar om ekonomin. I sig självt kan det framstå som odramatiskt, men satt i sitt sammanhang, där de ”tänkande, kännande och kulturellt präglade” människorna, med sina ”vanor, seder, normer och värderingar”, inte bara är olika, utan så olika att de genom sin blotta existens förmår påverka ett lands ekonomiska förutsättningar. Ja, då är det den mänskliga essensen som än en gång dyker upp, inte sällan i sällskap av sin tvilling nationalismen. Således kan vi alltså konstatera att Sverigedemokraternas fokus på området ekonomi kanske mer än något annat handlar om etnicitet och hur mångkulturen är roten till en dålig ekonomisk politik.
Foto: Andres Rueda
SD vänder sig även mot arbetskraftsinvandring, då en ”ökad kulturell heterogenitet, via stora, långväga folkomflyttningar, som regel får betydande negativa konsekvenser för det sociala kapitalet i invandringslandet” (Principprogrammet, s. 33) och förespråkar därför ”en modell med gästarbetare, där utländsk arbetskraft kan få tillfälligt uppehållstillstånd knutet till arbetsmarknadens behov” (Ibid.).
Inte ens när de gör rätt för sig genom att arbeta, är de Andra välkomna i SD:s Sverige, annat än tillfälligt. Ingen torde vara förvånad vid det här laget.
”Alla människor ska bemötas likvärdigt i landstingens och regionernas verksamheter. Man ska känna trygghet och tillit till vårdgivaren. Detta innebär bland annat att ingen särbehandling av människor får ske utifrån ovidkommande kriterier och att landstingen ska tillhandahålla evidensbaserad vård.” -SD:s principprogram, s. 35
Det här är ett vackert formulerat stycke. Är det någon som inte håller med? Nej, tänkte väl inte det. Självklart ska alla bemötas likvärdigt inom vård och omsorg och ingen ska särbehandlas utifrån några ”ovidkommande” kriterier.
Foto: Holger Ellgaard
Det är bara det att om vi backar bandet lite, så ser vi klart och tydligt att vare sig nationalitet, religion, kultur eller sexuell läggning (har jag missat något?) är ovidkommande för SD. Tvärtom är de omöjliga för dem att bortse från. Vi ser också argument för att skillnader i tillgänglighet vad t ex samhällsfunktioner beträffar inte anses vara särbehandling, då skillnaderna är utlopp för den mänskliga essensen, d v s ”naturgivna”. Så vad betyder det i praktiken att ”ingen särbehandling av människor får ske utifrån ovidkommande kriterier” när det är SD som säger det?
Svaret på den frågan ges av förklarliga skäl inte i principprogrammet. Dock kommer vi i de följande delarna av denna artikelserie bl a att titta närmare på det faktiska, politiska arbete SD bedriver idag, i egenskap av riksdagsparti. Kanske får vi några klargörande svar angående de praktiska implikationerna av principprogrammets rasistiska formuleringar där?
Den påstått icke-rasistiska aspekten av SD:s nationalism är byggd på en mycket lös grund. Min läsning av deras principprogram beskriver snarare motsatsen; hur kampen för att Bevara Sverige Svenskt har pågått sedan slutet av 1970-talet, via SD:s bildande 1988 och vidare till hur den skall föras idag, 2018. Detta är i sig självt ett oerhört starkt argument för att var och en av oss, inte minst de som av olika anledningar röstade på SD i det senaste valet, sätter sig ner med principprogrammet och en stor kopp kaffe och läser – och tänker – på vad som faktiskt står skrivet där. Helst innan den 9 september.
SD är ett rasistiskt parti.
I seriens nästa del kommer vi att få ta del av hur SD:s rasism tar sig uttryck i deras arbete i riksdagen.
Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.
Den danska regeringens nya giv med en särskild lagstiftning för människor som bor i särskilt utsatta områden – ”invandrarghetton” – har fått stora uppslag i internationell media. Den allmänna uppfattningen är att den nya lagstiftningen är kontroversiell och omänsklig. De historiska konnotationerna är obehagliga och det blåser allt hårdare i det danska samhället.
Rokhaia Naassan bor i ett ”invandrarghetto” och ska snart bli mamma. Enligt ny dansk lagstiftning kommer hon och hennes barn att tillhöra en ny kategori av människor: Hon blir en ”ghettoförälder” och hennes barn blir ett ”ghettobarn”. Denna retorik används av aktad dansk media.
För att benämnas som ”invandrarghetto” krävs att 2 av dessa 3 kriterier uppfylls:
Åtminstone 50 % av invånarna är invandrare från icke-västliga länder
Åtminstone 40 % av invånarna är arbetslösa
Åtminstone 2,7 % av invånarna är dömda för brott
ELLER
Över 60 % av invånarna är invandrare från icke-västliga länder
Från 1 års ålder ska barn i de s k ”invandrarghettona” tvingas bort från sina föräldrar under 25 timmar per vecka för att lära sig ”danska värderingar”. I dessa ”värderingar” ingår jul och påsk, samt danska språket. Om barnen inte närvarar vid de obligatoriska ”utbildningarna” kan det få konsekvenser som indraget barnbidrag.
25 ”invandrarghetton” i Danmark
Den danska regeringen har stämplat 25 områden som ”invandrarghetton”. Där bor människor med låga inkomster och majoriteten är muslimer. I dessa områden ska det framöver råda andra lagar än i övriga samhället. Orsaken till den nya lagstiftningen är att man ska ”komma till rätta” med levnadsstilen i de stigmatiserade områdena. Tongångarna kring assimilering är bistra och det är uttalat att de som inte assimilerar sig kommer att tvingas.
I det årliga nyårstalet 1 januari 2018 höjde statsminister Lars Løkke Rasmussen (Venstre)* ett varningens finger för att brottsligheten i de utsatta områdena kan vinna mark i andra områden (följande är min översättning, originalet finns att läsa här):
”Runt om i landet finns parallellsamhällen. Många människor med samma problem klumpas ihop. Det skapar en negativ spiral. En motkultur.
Där man inte tar ansvar, inte deltar, inte utnyttjar de möjligheter vi har i Danmark – utan ställer sig utanför.
Det har uppstått sprickor i Danmarkskartan. Det bekymrar mig djupt. Därför att ghettona skickar ut tentakler på gatorna, där kriminella gäng skapar otrygghet.
In i skolorna, där försummade barn hänger på kanten.
Ner i kommunkassan, där intäkterna är mindre och utgifterna större än de behöver vara.
Och ut i samhället, där danske värderingar som likavärde, frisinne och tolerans tappar terräng.”
Fysisk rivning och förändring av utsatta bostadsområden
Det skall inte finnas ghetton i Danmark 2030. Vi önskar bryta ned parallellsamhällena en gång för alla. För flera av ghettoområdena är det redan beslutat och igångsatt viktiga insatser, som över tid kan bidra till att skapa en fysisk förändring i de utsatta bostadsområdena. Men skall målet nås, finns det på ett antal områden behov för en extra och mycket mer kontant insats.
1. Fysiskt förändrade bostadsområden 2. Nya möjligheter för full avveckling av de mest utsatta ghettoområdena 3. Tillgång till att säga upp hyresgäster vid försäljning av allmänna bostäder i utsatta bostadsområden
Mer handfast styrning av vem som kan bo i utsatta bostadsområden
En mer balanserad boendesammansättning i de utsatta bostadsområdena kan komma att aktivt bidra till att målet om inga ghetton 2030 kan realiseras. Lagstiftningen innehåller idag ett antal uthyrningsregler som har till syfte att ändra boendesammansättningen i utsatta bostadsområden. Men dessa möjligheter har inte fungerat tillräckligt bra.
4. Stopp för kommunal anvisning till utsatta bostadsområden för bidragstagare 5. Obligatorisk flexibel uthyrning i utsatta bostadsområden 6. Lägre bidrag för inflyttare till ghettoområden 7. Stopp för inflyttning av mottagare av integrationsbidrag 8. Kontant belöning till kommuner som lyckas med integrationsinsatsen
Förstärkt polisinsats och högre straff skall bekämpa kriminalitet och skapa mer trygghet
Undersökningar har visat att när olika kriminalitetstyper förekommer i grannskapet, ökar otryggheten bland medborgare i de särskilt utsatta bostadsområdena mer än i resten av Danmark. I de utsatta bostadsområdena betyder otryggheten att de resursstarka medborgarna trycks ut, och det blir svårare att locka nya medborgare. Det kommer vi inte acceptera.
9. Förstärkt polisinsats i särskilt utsatta bostadsområden 10. Högre straff i bestämda områden (skärpt straffzon) 11. Kriminella ut från ghettona
En god start på livet för alla barn och unga
Det finns behov för en förstärkt insats för att säkra att alla barn får en god start på livet. Det skall sättas in en tidig insats för att säkra goda danskkunskaper. Det skall skapas möjlighet för en annan fördelning av elever på de allmänna gymnasierna. Och det skall klargöras att föräldrarna skall lova att ta ansvar för att uppfostra sina barn och säkra att barnen passar sin skolgång.
12. Obligatorisk dagerbjudan skall säkra bättre danskkunskaper före skolstart 13. Bättre fördelning på daghem 14. Riktade språkprov i 0. klass 15. Sanktioner mot dåligt presterande kommunala skolor 16. Förstärkt föräldraansvar genom möjlighet till bortfall av barnbidrag och enklare föräldratillägg 17. Bättre fördelning av elever på gymnasier 18. Kriminalisering av ”omskolningsresor” till hemland 19. Hårdare straff för våld i hemmet 20. Tidig upptäckt av utsatta barn 21. Skärpta straff för brott mot den särskilda anmälningsplikten
Regeringen följer upp insatsen mot parallellsamhällen
22. Tre särskilda ghetto-representanter med de nödvändiga kompetenserna”
”Jüdischer Wohnbezirk in Warschau”. Warszawa: Judeghetto 1941.
En av de lagändringar som kan komma att genomföras är att en människa som begår ett brott i ett av de 25 s k ”invandrarghettona” kommer att straffas dubbelt så hårt som en människa som begår samma brott i ett annat område.
Några förslag har avskrivits som alltför radikala. Ett exempel är Dansk Folkepartis (DF) förslag om att s k ”ghettobarn” ska vara hemma efter klockan 20.00. DF:s Martin Henriksen (ordförande för folketingets integrationskommitté) menade att denna lag skulle kunna implementeras med hjälp av elektroniska fotbojor.
Justitieminister Søren Pape Poulsen (Konservative Folkeparti) svarade vid årets Folkemødet (danska motsvarigheten till Almedalsveckan) på rättighetsbaserade protester mot lagförslagen. Han slår ifrån sig protesterna med att det är nonsens att människor i Danmark inte är lika inför lagen eller att vissa grupper straffas hårdare. Att lagändringarna kommer att innebära att specifikt muslimer drabbas avfärdar han med bestämdhet. Det ihåliga argumentet är att det endast är de som begår brott är de som straffas.
Yildiz Akdogan (Socialdemokraterne) uttrycker sin oro över att danskar inte längre reagerar på den hårda ”invandringskritiska” retoriken som har tydliga negativa konnotationer. Ordet ”ghetto” andas Nazitysklands syn på judar. Hon varnar för att språkbruket blir allmängods, att folk i allt större utsträckning inte längre höjer på ögonbrynen åt ordvalen. Hon är av åsikten att, något vi också kan se i Sverige, känsla alltmer övertrumfar fakta. Debatten handlar i stor utsträckning om muslimer. Muslimhatet/islamofobin vinner mark i såväl dansk politik som i danska samhället.
Vän av ordning ser även paralleller till apartheidsystemet i Sydafrika mellan 1948 och 1994, då människor kategoriserades mot bakgrund av etnicitet. Apartheid var inskrivet i grundlagen och bl a så ”[…] skulle svarta bo i egna reservat, så kallade hemländer och avkrävas pass om de reste i övriga Sydafrika. Inte bada på samma stränder som vita, inte åka samma bussar eller sitta på samma parkbänkar. Inga svarta på gatorna efter halv sju Klockan halv sju ljöd visselpiporna i småstäderna, signalen för att inga svarta fick vara ute på gatorna längre.”
Främlingsfientlig retorik vinner mark i danska samhället
18-åriga Barwaqo Jama Hussein, kom till Danmark från Somalia som femåring. Hon blev snart medveten om att hennes, och många andras, familj placerades i ”invandrarghetton”. När hon var 13 år placerades hennes familj i Tingbjerg (i Köpenhamn), som är ett av de 25 ”invandrarghettona” i Danmark. Hon uttrycker sin smärta (alla citat i resterande del av artikeln är översatta av mig från engelska):
”Det gör ont att de inte ser oss som jämlika människor. Vi bor faktiskt i danska samhället. Vi följer reglerna, vi går till skolan. Det enda vi inte gör är att äta fläsk”.
Hon har vant sig vid att den främlingsfientliga retoriken skruvas upp i valtider, men hon kan inte minnas att retoriken har varit så hård som den är nu:
”Om du skapar nya sorters lagar som bara tillämpas på en del av samhället, så kan du fortsätta och lägga till flera. Det kommer att förvandlas till det parallellsamhälle som de är så rädda för. De kommer att skapa det själva.”
Tyvärr verkar danska politiker ha svårt att veta vad de ska göra med sin vrede över situationen i utsatta områden. I detta sammanhang är det viktigt att poängtera att politikerna till stor del har skapat problemen själva, eftersom regeringen har placerat många invandrare i redan utsatta områden.
Det är tydligt att det finns en inte obetydlig del människor i det relativt homogena Danmark (87 % är vita, av danskt ursprung) som inte är särskilt förtjust i invandrares närvaro i samhället. I Greve, en medelklassförort söder om Köpenhamn, uttrycker människor sin glädje över lagförslagen:
”De spenderar för mycket danska pengar. Vi betalar deras hyra, deras kläder, deras mat, och sedan kommer de med sin brutna danska och säger ‘vi kan inte arbeta eftersom vi har smärtor.”
”Det finns alltid en ‘kattlucka’ där någon kan smita in. Etiskt sett borde de vara tacksamma att tillåtas komma in i vårt system, som har byggts över generationer.”
”Jag tror att de är 300 till 400 år efter oss.”
”Deras kultur passar inte in här.”
”De unga kommer att förstå vad det innebär att vara danska och kommer inte att bli som deras föräldrar.”
”Mor- och farmödrarna kommer att dö någon gång. Det är de som vägrar förändring.”
VI OCH DOM. DANSKAR OCH INVANDRARE. KRISTNA OCH MUSLIMER.
Att politiker som själva är skyldiga till segregationen väljer att ytterligare öka segregationen genom att stigmatisera människor i särskilt utsatta områden och sedan har mage att blunda för sin egen främlingsfientlighet är hyckleri. Det är inte värdigt en rättsstat.
SD har inför valet 9 september 2018 hårdlanserat repatriering, dvs återvandring, något man har talat om sedan partiets grundande. Jag vill påstå att det är nödvändigt för de av oss som en gång har invandrat till Sverige att veta vad en röst på SD faktiskt betyder. En röst på SD kan nämligen innebära en enkelbiljett ”hem”.
Mot bakgrund av detta, och att SD trots påtryckningar från många håll inte har specificerat vilka invandrare som egentligen omfattas av repatriering, är det svårt att förstå att människor som har flytt krig, terror, förtryck, tortyr och diktaturer väljer att lägga sin röst på ett parti som planerar att repatriera en stor del utrikesfödda.
Det är oklart vilka som omfattas av SD:s repatrieringsplaner. Därför sitter inte heller arbetskraftsinvandrare, eller människor vars förfäder har invandrat till Sverige, säkert då även dessa kan komma att omfattas av SD:s återvandringskrav i framtiden. För SD är invandrare och flyktingar inte nödvändigtvis fullvärdiga svenskar ens om de får medborgarskap. Det är svårt att veta vad som kan hända om SD kommer till makten. Jimmie Åkesson har uttryckt att invandrare bör åka ”dit de bör bo”.
Man betraktas som andra, eller tredje, klassens medborgare. Detta illustreras gång efter gång då partiet uttrycker att de vill se ett överlag etniskt homogent Sverige. Att SD har reviderat sitt partiprogram på denna punkt vid ett flertal tillfällen är till största del en fasadputsning.
Det finns ett flertal illustrationer i närtid som styrker att SD hyser tankar om ett överlag etniskt homogent Sverige. Det är inte alltför länge sedan som SD motsatte sig utomeuropeisk adoption.
Officiellt har man omprövat den ståndpunkten. Däremot skvallrar uttalanden gjorda efter att man ändrade inställning om att det finns åsikter inom partiet som fortsatt inte vill se adoptioner av utomeuropeiska barn. Vilka offras först när man nu återigen talar om repatriering?
I SD:s principprogram reviderat 2014 läser vi följande om problem som uppstår då en demokrati blandas upp med människor av olika etnicitet:
Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att
man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret
i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat
som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall
räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam
arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser
således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland
befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en
stark och väl fungerande demokrati.
Vi tror att det bästa för vårt samhälle är att en så stor andel som möjligt av
statens medborgare också har en svensk identitet. Vi inser och accepterar
dock att det alltid kommer att finnas en viss andel av medborgarna som inte
uppfattar sig som svenska. Vi ser inget större problem med detta så länge
denna grupp är begränsad, accepterar svenska lagar, normer och traditioner
och inte bidrar till ökad segregation och motsättningar.
SD har gett uttryck för att det finns människor som flytt till Sverige som inte haft asylskäl. Man påpekar – utan belägg – att människor har beviljats asyl (och i förlängningen medborgarskap) på felaktiga grunder. Här vill jag poängtera att det finns människor som får asyl på felaktiga grunder. Det finns även fall då uppehållstillstånd för flyktingar, skyddsbehövande och många andra återkallas av Migrationsverket. Sådana återkallanden görs varje år.
Jimmie Åkesson öppnar däremot för att systematiskt granska s k ”riskgrupper” som fått medborgarskap. Utan belägg hävdar SD att det finns många människor som har beviljats asyl på felaktiga grunder. Att de syftar på nutida flyktingströmmar från t ex Irak, Afghanistan, Eritrea, Sydsudan, Syrien och Somalia känns inte som en alltför kvalificerad gissning. Men det finns också risk för att man syftar på dåtida flyktingströmmar innefattande ex-jugoslaver, iranier, latinamerikaner, balter, ungrare, finländare och judar.
Eftersom SD är av åsikten att människor ska assimileras, inte integreras, in i svenska kulturen och s k svenska värderingar, så är det beklagligt för alla de människor som lever i Sverige, men som i hög utsträckning har behållit den egna kulturens traditioner och värderingar.
Hur ska assimileringen gå till? Vad händer om en muslim väljer att fortsätta fira ramadan men väljer bort att fira jul, eller om en jude väljer att fira chanukka istället för att fira påsk?
Vad innebär repatrieringen och vilka omfattas?
Inför valet den 9 september har SD valt att damma av frågan om repatriering. De har ännu valt att inte förklara vilka som omfattas av repatrieringen. Det är förmodligen ett ytterst medvetet val, eftersom man förstår att man skulle tappa en hel del väljare med invandrarbakgrund om man specificerade vilka som ska skickas ”hem”.
Jag har tidigare på Motargument skrivit om att det är svårt att förstå invandrare som röstar på SD. Då handlade det om historielöshet, att spotta på sig själv och att man har tappat bort sig själv och sin egen bakgrund.
Att SD nu lanserar repatrieringen innebär att de av oss som är invandrare borde fundera både en, två och tre gånger på hur vi väljer att lägga vår röst i valet i höst. Att rösta på SD kan innebära en röst för en enkelbiljett ”hem”.
Det är nödvändigt att förstå att invandrare inte är en homogen grupp. Det är också nödvändigt att förstå att rasism och islamofobi/muslimhat existerar hos människor oavsett ursprung. Detta är en av flera förklaringar till att det faktiskt finns invandrare som väljer att lägga sin röst på SD.
Jag vill understryka att jag inte på något sätt vill diktera hur någon ska rösta. Rösträtten är en rättighet och det står oss fritt att göra som vi vill med vår röst. Självklart har alla människor all rätt i världen att rösta på vilket parti de vill i egenskap av svenskar och svenska medborgare. Men när vi gör vårt val är det viktigt att ha i åtanke att SD är av uppfattningen att människor som invandrat inte borde ha fått den möjligheten från första början. Det är en ‘one way street’ och kommer så att förbli i SD:s värld.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
EDIT 180720:
I SvD junior 180707 kan vi i en intervju höra Jimmie Åkesson säga att ingen som bor i Sverige ska tvingas att återvända till hemlandet. ”Vi har ingen politik för det”.
Varför lanserade partiet repatriering så hårt i så fall? Det finns ju redan återvandringsbidrag.
Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson säger att ”illojala svenskar” inte kommer att straffas om SD kommer till makten. Detta stämmer inte med SD:s tankar om assimilering för ”osvenska” svenskar och inte heller med vad som står i SD:s principprogram.
Thomas Alm, ateist och antirasist, ställer i ett debattinlägg i Dagens Nyheter frågan om vad som händer med ”illojala” svenskar om SD får makten. Frågan ställs mot bakgrund av det som står i SD:s principprogram (sid. 15):
Som infödd svensk räknar vi den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet.
Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.
På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.
Skrivningen i SD:s principprogram om att den svensk som överger sitt språk, sin kultur och sin lojalitet kan upphöra att vara svensk innebär inte att en sådan person skulle straffas om SD kom till makten. Alla svenska medborgare ska ha exakt samma rättigheter och skyldigheter alldeles oavsett om man ser sig som en del av den svenska kulturella gemenskapen eller ej.
Att Alm raljerar över konceptet att man kan upphöra att vara svensk förvånar mig. Det måste innebära att en person som ansluter sig till Islamiska staten, som uppmanar till heligt krig mot Sverige, som slutar att prata svenska, förtrycker kvinnor, mördar kristna och homosexuella och halalslaktar djur utan bedövning i Alms värld fortfarande är precis lika svensk som Astrid Lindgren var. Alternativt att Astrid Lindgren inte var svensk eftersom svenskhet överhuvudtaget inte existerar och aldrig har gjort det.
Men vad betyder det då att ”den svensk som överger sitt språk, sin kultur, sin identitet och sin lojalitet kan upphöra att vara svensk”? För mig är det Karlsson uttrycker i sin replik i DN en spektakulär uppvisning i otydlighet och inkonsekvens. SD pratar gärna, utöver ”osvenska” invandrare eller andra- och tredjegenerationsinvandrare, om ”svenskfientliga” svenskar. SD har uttryckt att även ”svenskfientliga” svenskar som uttrycker en annan syn (läs ”osvensk”) på kultur och värderingar än SD:s kan behöva assimileras. Är det inte ett straff om något?
Och vilka fler beteenden, åsikter och gärningar kan tänkas medföra att du enligt SD inte betraktas som svensk? Att du är eller blir nazist, kommunist? Upphörde KGB-spionen Stig Bergling att vara svensk, när han avslöjade omfattande försvarshemligheter till dåvarande Sovjetunionen?
Mot bakgrund av pratet om assimilering för ”osvenska” svenskar och det som de facto står i principprogrammet kring svenskhet är Karlsson inte trovärdig i sin replik i DN.
Sverigedemokraterna är för assimilering. Assimilering innebär tydligen att såväl invandrare som svenskar som vem som helst ska anpassa sin mathållning till vad SD anser vara ”svenskt”. Ordförande i SD Ystad, Paul Svensson, har yrkat om förändringar i mathållningen bl a för patienter på Helsingborgs Lasarett.
Menyn ska vara anpassad för att tillgodose olika målgrupper och innehålla ett varierat utbud av såväl svensk traditionell husmanskost som internationella rätter. Alternativen för grundkosterna ska komplettera varandra så att den som av kulturella, religiösa, etiska eller andra skäl ej kan äta vissa livsmedel har ett alternativ.
Jag har, via Paul Svensson (SD), fått ut protokollet där det går att ta del av yrkandet som framförts muntligt. I yrkandet kan vi se några förslag på ändringar som tar hänsyn till SD:s assimileringskrav:
Den första meningen, den som börjar med ”Menyn ska vara anpassad…” ska, enligt förslaget, strykas helt och hållet. Det innebär att patientmåltiderna enbart skull bestå av ”svensk traditionell husmanskost”. S k ”internationella rätter” skulle då exkluderas. Vän av ordning undrar vad som kan tänkas ingå i de olika matkategorierna.
Är t ex spagetti med köttfärssås svensk husmanskost? Eller är det en internationell rätt med ursprung i Italien? Är nudlar (populärt bland svenska studenter, men ändock asiatiskt), tacos (alla svenskars favoritfredagsmys är mexikanskt) och pizza (väldigt gott, men också väldigt italienskt!) accepterat? Om man ska vara konsekvent i assimileringstanken kring mat blir det inte mycket kvar: kaffe (det svenskaste av det svenska som inte är svenskt), kakao (som växer i typ alla världsdelar utom Europa), te (Kina!), potatis (en peruansk knöl), ris (väldigt kinesiskt), yoghurt (med ursprung i bl a Turkiet), exotiska frukter (hur gör vi nu med clementinerna och apelsinerna till jul?) och en hel del grönsaker (tomater är peruanska, avokador kommer från Mexiko och aubergine är asiatiskt), faller utanför ramen för vad som är att betrakta som svenskt, och i förlängningen vad som är svensk husmanskost.
Vidare ska, i enlighet med SD:s yrkande angående patientmåltiderna, meningen som börjar med ”Alternativen för grundkosterna…” bytas ut mot ”Alternativen för grundkosterna ska komplettera varandra så att den som av medicinska skäl ej kan äta vissa livsmedel har ett alternativ.” Då vill jag ställa mig följande fråga:
Vilka är SD att bestämma för mig vad jag ska äta när jag är inlagd på lasarettet i Helsingborg? I yrkandet har faktorerna kultur, religion, etik och andra skäl bytts ut mot ”medicinska skäl”. S k ”medicinska skäl” är en självklarhet, men omfattas i den befintliga formuleringen ”andra skäl”. Det finns ett antal aspekter som jag tänker att SD inte har tagit i beaktning i sin iver att assimilera invandrare eller människor med annan trosuppfattning. Exempel på regler för mathållning inom olika religioner är:
Troende judar äter av religiösa/kulturella/etiska skäl kött från växtätande djur förutsatt att djuret har helt kluvna klövar och idisslar, vilket innebär att man inte äter hare, häst eller gris. Köttet ska vara kosher, vilket betyder att slakten ska gå tillväga på ett särskilt sätt. Inte heller äter en troende jude köttätande djur, skaldjur och vissa fiskar.
Troende muslimer äter av religiösa/kulturella/etiska skäl inte blod, fläskkött och kött som inte slaktats enligt halal.
Troende hinduer äter normalt inte kött av respekt för djuren. Därför är många hinduer vegetarianer även om vissa äter ägg, fisk och kött. Eftersom kon är helig för hinduer äter man inte nötkött.
Dessutom menar SD i sitt yrkande att ”Menyn ska anpassas efter säsong och storhelger som jul, påsk, midsommar, Mårtensafton etc.”, dock är det oklart om det då kommer att finnas alternativ till den traditionsbundna maten, eller om alla serveras den. Återigen, alla människor uppskattar inte alla typer av mat, vissa kan inte äta den av religiösa, kulturella eller etiska skäl.
Vidare yrkar SD på att stycket ”Fisk och/eller skaldjur av varierade sorter ska finnas på menyn minst tre (3) gånger/vecka till lunch eller middag.” ska strykas. Även detta påverkar patientmåltiderna på ett negativt sätt.
SD vill också stryka stycket rubricerat ”Lunch” där det mest frapperande som man vill stryka är biten ”Utöver LOV* ska ett (1) till alternativ vara fläskfritt på lunch vardagar”. Detta betyder att människor som av religiösa/kulturella skäl inte äter fläskkött antingen tvingas till det eller får avstå om det serveras fläskkött till lunch.
Det är svårt att se att SD:s assimileringsförslag gällande mathållningen på lasarettet i Helsingborg på något sätt skulle kunna implementeras i enlighet med den värdegrund som hälso- och sjukvården strävar att arbeta utifrån. Restriktionerna om att enbart servera svensk husmanskost slår mot en stor del av patienterna.
Jag utgår ifrån att det för SD är en principsak att lever man i Sverige så ska man äta ”svenskt”, med allt vad det innebär – blod, fläskkött, nötkött, olika sorters fisk osv. Jag motsätter mig att människor ska tvingas att äta saker som går emot deras principer, när alternativet blir att de istället blir utan mat. Dessutom finns det helyllesvenskar som inte uppskattar viss typ av mat. Ska de också tvingas äta mat de inte tycker om, alternativt bli utan mat?
Mantrat för assimileringsindoktrinerade sverigedemokrater verkar vara att oavsett om du är född i Sverige, eller annorstädes, och oavsett om det strider mot din kulturella, religiösa eller etiska övertygelse så SKA du äta svensk husmanskost – vad nu det är och inte är.
Det tål att upprepas. Förorten är en geografisk plats. Förorten är inte en kultur. Förorten är inte en religion. Förorten är inte en nationalitet. Förorten är inte en inkomst. Förorten är inte en social tillhörighet.
Jag växte upp under en stor del av min barndom i den förort där den här villan ligger. Jag spenderade många dagar och ibland veckor varje månad i den här villan. Jag var med när den byggdes.
Garaget till vänster i bilden byggdes av min kära, numera bortgångne morfar medans jag lekte byggarbetare. Min morfar lade stenplattorna runt villan. Min mormor och morfar planterade växterna runt huset och min morfar planterade gräsmattan, medans jag lekte markägare och strängt beordrade min skrattande morfar att jobba hårt eller försökte hjälpa honom att klippa gräsmattan, eller klängde på hans rygg när han klippte rabatterna.
Både när mina morföräldrar flyttade in i villan, vilket var år 1979 och fram tills idag, ligger villan i en av Sveriges rikaste kommuner.
Förr i tiden bodde nästan enbart etniska svenskar i den kommunen. Idag utgör de fortfarande en klar majoritet, även om det har flyttat in massor av människor från andra länder samtidigt som kommunen är ändå rikare.
Mina morföräldrar gjorde karriär efter kriget, men hade växt upp i fattigdom och marginalisering, men i deras fall i Västerbottens skogsland. Som för de flesta miljontals andra svenskar och människor som invandrade från andra länder, blev förorten vägen till ett bra liv.
Den svenska medelklassen och en större del av den så kallade överklassen skapades i förorterna, oavsett vad nyhetsrapporteringen och förfasade debattskribenter krönikörer vill ge sken av.
Mina närmaste grannbarn som jag ständigt lekte med, var i ena fallet ett antal etniskt svenska, alla blonda och blåögda pojkar och i andra fallet en pojke och en flicka med en finsk och en sydkoreansk förälder.
Som tur var, hade vi inga vuxna som tutade i oss att vi skulle vara annorlunda från varandra mer än att vi var individer. Vi kände oss varken mångkulturella bara för att vi samtidigt hade olika ursprung och umgicks, eller ”marginaliserade” bara för att vi levde i en förort. Vi behövde varken ”integreras”, ”assimileras”, försvenskas eller lära oss vara ”toleranta” .
Inte heller kände vi oss ”privilegierade” som levde i ett höginkomsttagarområde där de flesta var egenföretagare eller högavlönade statstjänstemän.
Vi var glada så länge vi kunde bada tillsammans, åka pulka tillsammans, äta lördagsgodis tillsammans, leka kurragömma tillsammans, gå på varandras födelsedagskalas, titta på TV och videofilmer tillsammans, bygga kojor tillsammans. leka i skogarna tillsammans och både gräla, skratta och glädjas tillsammans.
Vi var bara barn som just då för det mesta var förskonade från vuxenvärldens alla förgiftande metadebatter om huruvida vi var bra eller dåliga eller hur vi levde våra liv.
Inte ens merparten av de som bor i förorternas så kallade miljonprogramsområden bor i höghus, eftersom miljonprogrammens hus till största delen utgörs av tvåvåningsbostäder.
Över femtio år innan Jimmie Åkesson började varna oss för systemkollapsen, byggde ett då betydligt fattigare Sverige en miljon hyresbostäder, villor, samt skolor och dagis, centrum, bibliotek, kontor, garage, parkeringsplatser, vägar och sjukhus åt de nästan två miljoner människor som flyttade in till Sveriges storstäder.
Det var den utmaningen som Olof Palme i ett av sina tal som dåvarande kommunikationsminister, kallade för ”Sveriges största invandring”. Den invandring som skedde inne i Sverige. Svenskarna hade övergått från att vara ekonomiska välfärdsmigranter till USA till att bli ekonomiska migranter till svenska städer.
Den migrationen sågs som en utmaning och som även medförde problem, men inte ett problem i sig.
Många av de som antingen ondgör sig över förorter eller de som på något sätt vill tala om eller ”försvara Orten”, talar inte om förorter alls, utan enbart om en begränsad del.
Sluta generalisera om förorter och när du talar om förorter, kom ihåg att de är lika mångskiftande som ”frukter” och ”blommor” och ”väder”.
Oavsett var du bor i Sverige, nästa gång du letar efter en socialt och kulturellt isolerad människa, pröva att titta dig själv i spegeln. Kanske är det du själv? Du som tror att människor i fattigare områden eller rikare områden skulle vara så fundamentalt annorlunda än dig själv, försök lära känna människor i en helt annan miljö.
De människorna kommer ofta att visa sig vara de finaste människorna som du har träffat.
PS
Jag glömde att säga att det får man väl inte säga i det här jävla landet!
”In order to realize the pledge of imitative transformation, the colonized mass had to be cut loose from their own past and identity, and recast as people without history.” -Jan Breman
Det handlar om assimilering. Den koloniserade massan, eller varför inte den i nationen inlemmade massan, måste klippa banden till sitt förflutna och till sin tidigare identitet och gå in i sin nyvunna svenskhet som historielös.
Breman, professor och sociolog, skriver om dikotomin antropologi-sociologi, där den förra i ett historiskt perspektiv har inneburit studiet av primitiva (dvs utom-europeiska) folk, medan den senare har inneburit studiet av moderna, civiliserade (dvs europeiska eller västerländska) samhällen. Eller som Breman uttrycker det:
”While anthropology would study the ‘less advanced’ peoples, sociology would focus on the social organization of the ‘more advanced’ societies – who all happened to be located in the West.”
Den här synen, som alltså var rådande under tidigt 1900-tal, på världen som uppdelad i en civiliserad västvärld och en ”mindre civiliserad” omvärld är fortfarande rådande i (om än inte begränsad till) kärnan av sverigedemokratisk ideologi. En världsbild där vi är skapelsens och mänsklighetens krona och den logiska slutstationen för all känd utveckling. Där de andra folken befinner sig i ett tidigare evolutionärt stadium av mänsklighet och civilisation, och vår mission – med kolonisationen eller assimileringen som progressiv medicin – säger oss att ”where the natives are now, we were once; what we are now they are bound to become” (Jan Breman).
Eller som SD uttrycker det:
”Huruvida slutmålet med de mångkulturalistiska strävandena är att skapa ett samhälle där alla nationella kulturer upplöses och sammanblandas till en ny gemensam mångkultur eller om det är ett särkulturellt samhälle där en mängd vitt skilda nationella kulturer existerar parallellt inom samma stat, är för oss ovidkommande.” -Principprogrammet, avsnitt 8: Mångkulturalismen
Målet är ovidkommande, skriver de. Och javisst är det så. Kulturblandning är av ondo, likaså en mosaisk lösning med olika kulturer sida vid sida.
Det mångkulturella hotet
En blandning leder ofrånkomligen till degeneration, eftersom de andra kulturerna ur det logiska, evolutionära – och framförallt nationalistiska – perspektiv SD tagit till sig, måste vara mindre utvecklade, eftersom de inte redan är vi. Vi står högst på stegen och en blandning – en kulturell kompromiss – kan bara resultera i att vi måste kliva ner ett eller flera snäpp på stegen för att kunna möta vildarna halvvägs.
Mosaiken – det särkulturella samhälle SD målar upp som det andra ovidkommande alternativet – bär på samma problematik. Tillåts inte den högst utvecklade kulturen dominera (och då helst i egenskap av majoritetskultur) de andra som ryms inom vår civilisations formella och juridiska statsgränser blir resultatet ofrånkomligen negativt. Degenerativt.
Ergo finns bara en rimlig lösning: Assimilering. The mass has to be cut loose from their own past and identity, and recast as people, för att parafrasera Breman. Eller för att citera SD:
”Medlem av den svenska nationen kan man enligt vår uppfattning bli genom att antingen födas in den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den. /…/ Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.” -Principprogrammet, avsnitt 5: Nationen
Recast as people. Men är det ens möjligt? Kahin Ahmed, med 26 år i Sverige, aktiv kommunpolitiker för Moderaterna och på alla sätt urtypen för en i det svenska samhället välintegrerad individ når uppenbarligen inte upp till SD:s hårda krav på assimilering. Och förutom Richard Jomshof, som var den som satte sig till doms över Ahmed, går det att finna liknande omdömen om andra svenska medborgare satta av de flesta i den s k ”sverigevänliga” partitoppen.
Och kanske har de rätt; kanske är den assimilering de kräver av ”den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation” i själva verket omöjlig att uppnå.
Samtidigt, oavsett var en står gällande uppfattningen om det ens är rimligt att föreställa sig att det är möjligt att assimileras in i en annan kultur, behöver vi också begrunda det demokratiska i att kräva assimilering.
Assimilering och demokrati
Kan man t ex stå bakom en så central demokratisk hörnsten som uppfattningen om alla människors lika värde och samtidigt kräva assimilering? Eller måste man välja?
Jag har med tiden allt tydligare kommit att se på Sverigedemokraterna som en i grunden antidemokratisk rörelse. Och deras krav på assimilering är ett av de tydligare tecknen på att de på ett ideologiskt plan varken kan eller vill hålla sig inom demokratins ramar.
På individnivå är det här inget problem. Kravet på utbölingar att ta seden dit de kommer må vara otrevligt och inskränkt, men det är i sig inget hot mot demokratin. Det blir det först när någon har makt nog att försöka göra det till lag.
Motargument 