Etikettarkiv: argument

Myter om brottsligheten (del 8): Det dödliga våldet i Sverige och Ungern

Det dödliga våldet i Sverige är hälften så högt som i Ungern.
Denna enkla sanning förtjänar att påpekas. Särskilt eftersom Ungern ses som ett föregångsland av allehanda rasister och kryptonazister. Samtidigt som de ju gärna gapar om hur våldet ökar dramatiskt i Sverige.


Eftersom detta återkommer tänkte jag att det kunde vara bra att veta mer i detalj hur det ser ut och hur det har sett ut i dessa två länder.

Vilken är då min källa?

Det kan vara bra att känna till att det enklaste och mest tillförlitliga sättet att få en uppfattning om dödligt våld i olika länder är att kolla statistiken från UNODC.

Det handlar om FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå, som brukar förkortas UNODC (från det engelska namnet United Nations Office on Drugs and Crime). Detta organ inom FN skapades 1997 för att hjälpa FN att hantera frågor som rör kontroll av illegala droger, brottsprevention, människohandel och internationell terrorism i alla dess former.

UNODC har 500 anställda medarbetare globalt och sitt huvudkontor i Wien.

Följande graf är baserad på statistik från UNODC och visar siffrorna för Ungern och Sverige åren 2012 – 2017 när det gäller dödligt våld.

http://www.unodc.org/un…/…/data-and-analysis/statistics.html

I genomsnitt har nivån i Sverige under dessa sex år varit 55% av Ungerns nivå.

Det dödliga våldet i Sverige är alltså hälften så högt som i Ungern.

Myter om brottsligheten (del 7): Danmark och Sverige – på samma nivå av dödligt våld

Ibland när jag påpekar hur det ser ut i Sverige jämfört med andra länder så får jag veta att mina jämförelser är ointressanta.
”Vadå Ungern? Vadå USA? Jämför med hur det ser ut i vår omgivning!” Så låt oss göra det.


Så här ser det ut om vi jämför Sverige, Norge, Finland och Danmark. Även om det dödliga våldet har uppvisat en nedåtgående trend så ligger Finland högst bland länderna i Norden.

Men om vi nu pratar om vår omgivning så kan det samtidigt vara intressant att jämföra dessa fyra nordiska länder med de tre länderna i Baltikum som är medlemmar i EU.

Vi kan se att det dödliga våldet i dessa länder är i genomsnitt omkring fem gånger så högt som i Sverige.

Även om det dödliga våldet i Baltikum uppvisar en nedåtgående trend så är det från en nivå som för sex år sedan var långt högre än den i USA. Av de baltiska länderna är Litauen hårdast drabbat.

Låt oss nu till sist titta på Ryssland och jämföra med Norden.

Glädjande nog uppvisar även Ryssland en nedåtgående trend – men det dödliga våldet har under flera decennier befunnit sig på en ofattbart hög nivå.

Under de första åren efter millennieskiftet hade Ryssland dödstal som var femtio gånger nivån i Sverige!

Under de senaste sex åren har det minskat till att ligga omkring tio gånger högre än i Sverige och i övriga Norden.

Skillnaden är fortfarande mycket stor.

Länksamling: Samhällsnytts lögner, vinklingar och #fakenews

Samhällsnytt är den mest notoriska av de högerextrema alternativa mediebloggarna. Motargument har genom åren skrivit en hel del artiklar som avslöjar Samhällsnytts lögnaktiga journalistiska värv. I slutet av denna artikel kommer en sammanställning av dessa artiklar.


De högerextrema alternativa mediebloggarna förmedlar alternativa sanningar. De kännetecknas av sin monotona och enkelspåriga agenda. Inte sällan spelar artiklarna på dessa bloggar på såväl medvetna som omedvetna fördomar som sprids i debatten, på nätet och ute i stugorna. Verktygen som man medvetet använder sig av är #fakenews, alternativ fakta, lögner och (medvetna?) sakfel.

Den 1 september 2017 lanserades en ny alternativ nyhetssajt. Den fick det förtroendeingivande namnet Samhällsnytt.

Vad är Samhällsnytt?

På hemsidan kan vi läsa följande:

”Samhällsnytt tar ett brett publicistiskt grepp. Vi specialbevakar de områden där etablissemangsmedia uppvisar underlåtenhetsförsyndelser, men fokuserar också brett på allmän nyhetsjournalistik. Dessutom gör vi regelbundet granskande och grävande filmreportage.
Vår målsättning är att vara den publicistiska produkt som framtidens samhällsintresserade mediekonsumenter vill ha och har rätt att kräva.”

Samhällsnytt är i stora drag samma som Avpixlat, som la ner samtidigt som Samhällsnytt startade upp.

Varför bytte Mats Dagerlind et al namn? Innan nyhetssajten 2011 antog namnet Avpixlat gick man under namnet Politisk Inkorrekt. Den enklaste förklaringen var att man känner sig ha förbrukat sin trovärdighet efter några år. Politiskt Inkorrekt, sedermera Avpixlat, var populärt hos redan frälsta, men de bar på ett stigma som hindrade dem att nå ut till icke-frälsta.

I och med namnbytet såg man möjlighet att vinna nytt territorium. Vi som dagligen hänger med i den politiska debatten och följer såväl gammelmedia som alternativ media har sett igenom denna taktik.

Samhällsnytt består, enligt hemsidan, av:

  • Mats Dagerlind, politisk chefredaktör och ansvarig utgivare. Skriver artiklar. Dagerlind skriver inte sällan antimuslimska/islamofobiska texter. Dagerlind uttrycker sig inte sällan homofobiskt.
  • Egor Putilov, mest känd för den s k ”Putilov-affären”. Skriver artiklar.
  • Kent Ekeroth, f d sverigedemokratisk riksdagsledamot som under tiden i riksdagen också arbetade administrativt med Avpixlat, sedermera Samhällsnytt. Skriver artiklar och krönikor. Ekeroth var också delaktig i den s k ”järnrörsskandalen”. Ekeroth har genom åren varit föremål för många skandaler.
  • Simon Kristoffersson beskrivs som redaktör för sociala medier, ”grävande” journalist och redaktör. Skriver artiklar.
  • Erik Almqvist, f d sverigedemokratisk riksdagsledamot mest känd för att ha varit drivande i den s k ”järnrörsskandalen”. Skriver krönikor.
  • Jan Tullberg, docent i företagsekonomi, samhällsdebattör och författare. Skriver krönikor. Han ifrågasätter i denna filosofiska text begreppet ”allas lika värde”.
  • Rolf Malm, f d reklam- och PR-konsult. Skriver krönikor.
  • Claudia Gasparrini, som bor i Italien och skriver krönikor utifrån den politiska debatten där.
Motargument avslöjar Samhällsnytt gång på gång

Motargument har under flera år arbetat med att publicera artiklar som avslöjar Samhällsnytts, och tidigare Avpixlats, agenda som allra helst tar sig uttryck i  lögner, vinklade nyheter, alternativ fakta och #fakenews. Samhällsnytts kall är att bekräfta fördomar. Och man gör det utan skrupler, och gör avkall på etik och moral. Bloggens medarbetare har inga betänkligheter kring att publicera komprometterande uppgifter och foton på icke dömda, misstänkta, gärningsmän.

Då vi har avslöjat felaktigheter i Samhällsnytts nyhetsrapporteringar har vi varje gång uppmärksammat Dagerlind et al på det. Ett tag svarade de på tilltal via Twitter. Vid några tillfällen tog man till sig av våra konfrontationer och förstod att det är allvarligt att sprida lögner, #fakenews och sakfel. Då valde man att uppdatera, ändra och radera i ett par av sina artiklar.

På senare tid har man valt att svara med tystnad. Vi får inga svar på Twitter, och man gör heller inte längre några ändringar i de felaktiga artiklarna. Detta innebär att Samhällsnytts artikelbibliotek är fyllt av artiklar som är #fakenews, lögnaktiga och dessutom innehåller sakfel. Detta verkar inte längre bekomma Dagerlind och hans stab. Samhällsnytts läsare bedriver sällan, eller aldrig, källkritik. Inte heller väljer man att faktagranska det som publiceras på bloggen. Läsarna förefaller vara nöjda med att nyhetsrapporteringen bekräftar de fördomar som de själva besitter. Lögnerna blir till sanning, oavsett.

Vi som arbetar med Motargument har begränsad tid att avslöja Samhällsnytts, och andra alternativa mediebloggars, lögner och #fakenews. Det hade behövts en heltidsanställd för att hinna med att bemöta allt. Denna sammanställning är enbart en bråkdel av alla de artiklar som vi skulle vilja bemöta om vi bara hade förutsättningarna.

Bristen på etik och moral

Samhällsnytt följer inte de pressetiska reglerna. Detta är en anledning till att man inte erhåller presstöd. Bloggen finansieras av donationer. För den som är intresserad av att få inblick i de pressetiska reglerna och därefter kunna dra slutsatsen att Samhällsnytt inte följer de pressetiska reglerna kan läsa om det på PO-PONs (Allmänhetens pressombudsman/Pressens opinionsnämnd) hemsida.

Samhällsnytt uttryckte i samband med lanseringen av bloggen förra hösten att man hade för avsikt att bredda sin journalistik och bevaka även andra saker än muslimer, invandrare, migration och flyktingar. Med facit i hand har vi blivit varse att man inte har lyckats med den föresatsen.

Samhällsnytt är inget nytt. Det är samma enformiga, hatiska och främlingsfientliga mantra om och om igen. Samhällsnytt bedriver samma ”journalistik” som dess föregångare Politiskt Inkorrekt och Avpixlat har gjort. Det som är nytt är namnet, designen på hemsidan och några skribenter.

Gå inte på den lätte.


Dela gärna denna länksamling när ni får frågan om vad i Samhällsnytts artiklar som är vinklat, lögner eller #fakenews.


Motarguments artiklar som avslöjar Samhällsnytt:

Samhällsnytt sprider #fakenews

Myt: Regeringen och Vänsterpartiet är för barnäktenskap

Samhällsnytt sprider #fakenews – igen!

Samhällsnytt kan inte sluta sprida #fakenews

Samhällsnytt, Dagerlind och #fakenews

Samhällsnytt: Är Försäkringskassan nazister?

Samhällsnytt sprider falsk information om belgisk julmarknad

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden

Samhällsnytt återpublicerar föråldrad statistik

Myt: Sverige har aldrig varit mångkulturellt

News Flash: Människor vill flytta till andra länder

Vad i Toblerone är halal?

Samhällsnytt bluffar om klimatstrejkaren Greta Thunberg

Sverige är EU:s mest demokratiska land

I nationalistiska kretsar målas Sverige inte sällan upp som en antidemokrati, demokratur* eller t o m som en diktatur. I höstas presenterades en undersökning som ger Sverige den fina utnämningen EU:s mest demokratiska land. Nu presenteras ytterligare en undersökning som visar samma sak. Om vi innefattar alla världens länder intar Sverige en tredjeplats över mest demokratiska länder.


Den 9 oktober 2018 presenterade stiftelsen Bertelsmann en sammanställning över EU- och OECD-ländernas demokratiindex för 2018. Sammanställningen innefattar tre kategorier; ”demokrati”, ”gott styre” och ”politiskt utfall”. Sammanställningen är komplex, då man har använt sig av ett hundratal olika indikatorer.

Sverige toppar i alla tre kategorier, följt av Danmark, Finland och Tyskland. De länder som ligger i botten i EU:s demokratiliga är Ungern, Rumänien och Polen.

Noterbart är att Ungern och Polen ses som föregångsländer i nationalistiska kretsar.

I sammanställningen ser vi att utvecklingen i just dessa två länder befinner sig i fritt fall vad gäller demokratisk utveckling. I fallet Ungern är kritiken svidande från såväl EU som andra organisationer. I kategorin ”demokrati” ligger Ungern klart sämst till av EU-länderna. Landet beskrivs

”vara på väg mot ett förfeodalt samhälle med korruption och nepotism där den nationalkonservativa regeringen under Viktor Orbán fortsätter att urholka demokratins institutioner”.

Polen har på ett år tappat från plats 5 till plats 27. Denna utveckling förklaras så här:

”Polen, som länge utgjorde en demokratisk förebild för central- och östeuropeiska länder, har dramatiskt försämrats under den konservativa högerregeringen Lag och rättvisa”.

Den 10 januari 2019 presenterade Europaportalen The Economists demokratiindex för 2018. Denna undersökning omfattar alla världens länder.

Även här hamnar Sverige i topp, följt av Danmark, Irland och Finland. De länder som befinner sig i botten på demokratilistan i EU är Rumänien, Kroatien, Ungern och Polen.

11 EU-länder klassas i The Economists demokratiindex för 2018 som ”funktionella demokratier”, medan övriga 17 EU-länder klassas som ”demokrati med anmärkning”. När vi innefattar övriga länder i Europa sammanfattar Europaportalen utvecklingen så här:

”Största tappet i Europa har demokratin i Turkiet gjort. Därefter följer Georgien och Italien. ”Italien föll väsentligt på den globala rankingen i 2018 års demokratiindex till plats 33 från plats 21 2017”, skriver rapportförfattarna. Rapporten pekar bland annat på att det högerpopulistiska regeringspartiet Lega stött vräkningen av romer och fört en tuffare linje mot migranter. Även Ryssland har gjort ett stort tapp och räknas nu som mindre demokratiskt än Vitryssland som kallats Europas sista diktatur. ”I Ryssland orsakade en tydlig försämring i poängen för medborgerliga rättigheter landets övergripande ranking att halka ned väsentligt”, heter det.”

Enligt sammanställningen i The Economists demokratiindex är Norge och Island världens mest demokratiska länder, följt av Sverige. De länder som befinner sig i botten på demokratiligan i Europa är Azerbajdzjan, Ryssland och Vitryssland, som alla klassas som ”auktoritära regimer”. I majoriteten EU-länder, inklusive Sverige, är demokratiindex i stort sett oförändrat. I Armenien och Baltikum (Estland, Lettland och Litauen) är den demokratiska utvecklingen positiv. Världens minst demokratiska länder är, enligt sammanställningen, Nordkorea, Syrien och Demokratiska republiken Kongo (intressant namnval).

I sammanställningen kan vi lära oss att 20 länder (12 %) i världen klassas som ”fulla demokratier”, 55 länder (32,9 %) klassas som ”demokratier med anmärkning”, 39 länder (23,4 %) klassas som ”hybridregimer” och 53 länder (31,7 %) klassas som ”auktoritära regimer”. Merparten av de ”fulla demokratierna” ligger i Europa, medan merparten av ”auktoritära regimer” ligger i Asien och Afrika.

Rösterna som ropar om att Sverige skulle vara en antidemokrati, ”demokratur” eller t o m diktatur, motsägs med eftertryck av dessa två sammanställningar över länders demokratiindex.


* Vilhelm Moberg definierade begreppet ”demokratur” i en artikel i Dagens Nyheter 1965 på följande sätt:

I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps. Dock skall tilläggas att det i definitionen för demokratur finns med det faktum att majoriteten av människorna i detta samhällstillstånd själva inte uppfattar att de lever i en demokratur.”


Källor:

Stiftelsen Bertelsmanns demokratiindex för 2018

The Economists demokratiindex för 2018

Europaportalen: Svensk demokrati i topp – utför i Ungern och Polen

Europaportalen: Undersökning: Sverige det mest demokratiska EU-landet

Myter om brottsligheten (del 6): Det dödliga våldet mot kvinnor

Det dödliga våldet mot kvinnor har aldrig varit så lågt som idag.


Ända sedan 1911 har vi samlad kunskap om antalet människor som har utsatts för dödligt våld i Sverige uppdelat på kön och ålder.

Socialstyrelsens dödsorsaksregister ger oss en mängd fakta om vilka som har utsatts för dödligt våld.

Därför kan vi konstatera att ända sedan mätningarna började har det dödliga våldet mot kvinnor aldrig varit så lågt som idag.

Bifogade graf visar antalet män och kvinnor som 1910 – 2017 utsattes för dödligt våld i Sverige per 100 000 invånare i femårsgenomsnitt.

1950- och 1960-talen framhålls ibland som en mycket mindre våldsam tid än idag. Men detta är alltså inte sant om vi tittar på våldet mot kvinnor. Det dödliga våldet mot kvinnor är tydligt lägre idag än på ”det idylliska” 1950-talet. Under de första fem åren på femtiotalet var det också lika vanligt att kvinnor föll offer för dödligt våld som män.

Under åren mellan 1975 och 1990 ökade antalet som drabbades av dödligt våld bland både män och kvinnor, särskilt kraftig var ökningen bland män. De senaste 25 åren har det minskat tydligt bland både män och kvinnor. Det dödliga våldet mot män har varit lägre än idag även om det fortfarande är mycket långt från den höga nivån i början av 1990-talet.

Medan det återigen började öka bland män de senaste tre åren så har minskningen varit stabil bland kvinnor.

När det gäller dödligt våld mot kvinnor är dagens nivå alltså den lägsta sedan mätningarna började 1911.


NB. BRÅ:s statistik över konstaterade fall av dödligt våld som påbörjades 2002 finns inte könsuppdelad förrän 2011. Därför är hela denna serie baserad uteslutande på Socialstyrelsens siffror över dödsorsaker.

Det förekommer marginella skillnader mellan BRÅ och Dödsorsaksregistret, men de påverkar inte de generella slutsatserna.

Samhällsnytt bluffar om klimatstrejkaren Greta Thunberg

Den alternativa mediebloggen och opinionsbildaren Samhällsnytt bluffar återkommande sina läsare. Denna gång anser man sig ha belägg för att Greta Thunbergs aktion ”Skolstrejk för klimatet” skulle ha iscensatts av en ”professionell lobbyist”.


Påståendet som Samhällsnytt framför säger de sig kunna belägga genom ett Facebookinlägg signerat Greta Thunbergs mor, Malena Ernman. Artikeln i Samhällsnytt har fått rubriken ”Malena Ernman erkänner: professionell lobbyist bakom Klimat-Gretas strejk”. I artikeln publicerad 7 januari 2019 saxar vi följande:

”På flera håll diskuteras om en PR-byrå står bakom kampanjen med Gretas strejk. Tidningen Nya Tider skrev i december att det är en påverkansoperation som leds av PR-experten Ingmar Rentzhog, en person med kopplingar till flera propagandaorganisationer.”

”I inlägget står det att Bo Thorén rekryterat Greta till sin kampanj om att barn ska klimatstrejka. Thorén är styrelseledamot i miljöföreningen Fossilfritt Dalsland och även initiativtagare i Sverige till den internationella radikala miljörörelsen Extinction Rebellion.”

Stämmer uppgifterna i nyss nämnda citat? Så här ser avsnittet om Bo Thorén ut i Ernmans Facebookinlägg:

”Greta fick iden till skolstrejken från Bo Thorén från Fossilfritt Dalsland. Han kontaktade Greta och några andra unga efter att hon kom tvåa i Svenska Dagbladets skrivtävling för klimatet i maj 2018. Han hade fått tanken på en skolstrejk från skolskjutningarna i Florida där barnen vägrade gå till skolan på grund av det som hänt.
Men ingen var intresserad av att göra det så då bestämde Greta sig för att göra det själv. Vi som föräldrar avrådde henne och sa att vi inte kunde stödja henne eftersom vi måste se till att hon går i skolan.
Hon har ingen och har aldrig haft någon som ”står bakom” henne. All planering gjorde hon helt själv.
Sista månaden har hon tagit emot frivillig, idéell hjälp att hantera alla internationella pressförfrågningar. I övrigt har hon absolut inte vid något tillfälle haft någon hjälp eller stöd från någon ”PR-byrå.””

Samhällsnytt tycker sig finna belägg för sitt påstående, men ingenstans i Ernmans inlägg står något om att Thunbergs strejkaktion skulle ha regisserats av en ”professionell lobbyist”. Det vi kan läsa i Ernmans inlägg är att Thunberg fick idén till skolstrejken från Bo Thorén, inte att han skulle ha varit ”hjärnan bakom verket”. Ernman dementerar i inlägget att Thunberg skulle ha haft en ”PR-byrå”, eller någon annan, som ”står bakom” henne. Thunberg, som idag är 16 år gammal (vid tiden för strejkaktionen var hon 15), har fått ideell hjälp för att kunna hantera pressfrågor.

Greta Thunbergs cykel, Gamla stan. https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/deed.en

Den s k ”PR-byrån” som nämns i Samhällsnytts artikel baserar sig på spekulationer i en Nya Tider-artikel publicerad 7 december 2018. Nya Tider är ytterligare en i mängden alternativa mediebloggar, mest kända för att, pga sin högerextrema agenda, ha blivit portade från Bokmässan 2018. I artikeln med rubriken ”Mannen bakom påverkansoperationen Greta” spekuleras det hejvilt utan egentlig täckning. Man använder sig av formuleringar som ”sannolikt”, ”det kan vara” och ytterligare ett ”sannolikt”. I spekulationerna refererar man till journalisten Andreas Henriksson – felaktigt benämnd som ”Anders Henriksson” i Nya Tiders artikel. Inte heller Henriksson har belägg för att Thunberg skulle ha haft experthälp i form av en ”PR-expert”, en ”professionell lovvyist” eller en ”PR-byrå”. Henriksson spekulerar på sin Facebooksida, där han bl a skriver:

”Extra: Här är klimatlobbyisten som är den hemliga pr-strategen bakom Greta Thunbergs lobbykampanj och skolstrejk för klimatet”

”Nu kan jag berätta att den person som ligger bakom boklanseringen och upplägget med en skolstrejk, och den påföljande pr-kampanjen för klimatfrågan, är PR-proffset Ingmar Rentzhog.
Rentzhog är en mycket duktig kommunikationsrådgivare, som grundat och byggt upp Laika Consulting, en framgångsrik pr-byrå inriktad på finansiell kommunikation.”

Boklanseringen som nämns är Ernmans bok om klimatfrågan, som publicerades i höstas.

Henriksson fortsätter:

”Hans första större pr-kampanj för klimatet är 15-åriga Greta Thunberg, som han skickligt matchar fram som en talesperson och ungdomlig symbol för den kommande generationens klimataktivism.
Nu frågar ni er säkert hur jag kan vara säker på allt det här? Jo, som en tidigare branschreporter som bevakat just pr-branschen och pr-konsulter åt de båda branschtidningarna Dagens Media och Dagens Opinion, känner jag igen en pr-kampanj när jag ser en.”

Slutsatsen blir att såväl Nya Tider som Samhällsnytt baserar sina artiklar på spekulationer. Problemet är att man gör spekulationerna till självklara sanningar.

De två alternativa mediebloggarna bluffar sina läsare. Det finns inga belägg för att Greta Thunbergs strejkaktion ska ha regisserats av en ”professionell lobbyist”. Och inte heller finns det belägg för att en ”PR-byrå” står bakom henne.

Malena Ernman ”erkänner” med andra ord ingenting av det som Samhällsnytt påstår att hon erkänner.

Videotips:

TedTalks: Greta Thunbergs ”School strike for climate – save the world by changing the rules”

Skattebetalare betalar INTE 30 miljoner för varje ”låtsasjobb”

Det talas i debatten – bl a av SD:s partiledare Jimmie Åkesson och den alternativa mediebloggen Samhällsnytt – om s k ”låtsasjobb”. Det påstås bl a att skattebetalarna betalar 30 miljoner kronor för varje ”konstgjort invandrarjobb” – som ändå inte leder till riktiga jobb.

Detta stämmer inte. När det gäller ”konstgjorda invandrarjobb” är påståendet uppenbart orimligt. Det finns tre typer, med olika grad av subvention:

  • Nystartjobb (60% av lönekostnaden)
  • Instegsjobb (80% av lönekostnaden)
  • Extratjänst (100% av lönekostnaden + handledning)

Instegsjobb och extratjänst kan man få max 2 år. Nystartjobb kan man få hela arbetslivet. Hur man än räknar, kan inte ”varje konstgjort invandrarjobb” kosta 30 miljoner i skattemedel. (Källa: Arbetsförmedlingen)

Den som vill kika på ekonomiska prognoser och utfall kan göra det på Arbetsförmedlingen.se.

På spaning efter mörkertalet

Hur utvecklas våldsbrottsligheten i Sverige? Ökar den? Minskar den? För att få svar på den frågan kan vi gå till några olika källor. I ett tidigare inlägg har jag diskuterat polisanmälningarnas roll som källa. I den här artikeln tänker jag diskutera begreppet mörkertal och den källa som skapades bland annat för att råda bot på just detta problem – BRÅ:s årliga intervjuundersökning NTU.


Statistiken om polisanmälningar är detaljerad. Vi vet exakt hur många brott som har polisanmälts varje år flera decennier tillbaka. Men frågan är vilka slutsatser om brottsutvecklingen vi kan dra av detta?

Faktum är att det enda vi med säkerhet vet med utgångspunkt från polisanmälningarna är just själva antalet anmälningar. Vi vet exakt hur många polisanmälningar som har gjorts år från år. Men enbart utifrån statistiken över polisanmälningar kan vi inte med någon större säkerhet säga hur många de oanmälda brotten är. Vi vet bara att de finns. Faktum är att vi inte ens kan säga om en ökning av antalet polisanmälningar också innebär en ökning av antalet verkliga brott. Och ju längre tillbaka i tiden vi går desto större blir osäkerheten. Förändringar i lagstiftningen, benägenheten att anmäla – en rad saker gör att antalet polisanmälningar är ett grovt mått på den verkliga brottsligheten.

Misshandel och sexualbrott

Vi vet att antalet polisanmälda sexualbrott under 2007 – 2016 har varierat mellan 13 – 21 000. Och vi vet också att antalet polisanmälda fall av misshandel under samma tidsperiod har varierat mellan 82 – 90 000, dvs ungefär fyra gånger fler anmälda fall av misshandel än sexualbrott. Men nu är det dags att försöka ringa in antalet brott i dessa två kategorier som ligger utanför polisanmälningarna.

Vi ska gå på spaning efter mörkertalet.

I många år har det funnits bedömningar, uppskattningar och mer eller mindre kvalificerade gissningar om hur stort mörkertalet är. Men det var först 2005 som BRÅ fick i uppdrag av regeringen att starta en ny sorts undersökning för att med större precision få en uppfattning om mörkertalet. Sedan dess har BRÅ varje år levererat resultaten från det som heter Nationella Trygghetsundersökningen (NTU). Den senaste undersökningen från NTU som publicerades tidigare i år gäller 2016. (BRÅ 2018:1)

I NTU får ett statistiskt urval på ca 20 000 personer frågor om brott, både om de själva har utsatts, men också om deras tillit till rättssystemet och deras oro över brottsutvecklingen. Ett av syftena med NTU är just att ringa in mörkertalet eller som BRÅ formulerar det: ”Med hjälp av undersökningen kan man studera brottsutvecklingen utan att vara beroende av att brotten anmäls till Polisen.” (NB: I den undersökning som publiceras senare i januari i år har urvalet utökats väsentligt gentemot tidigare år).

Denna intervjustudie är det enda vi har för att försöka beskriva den del av brottsligheten som aldrig når rättssystemet. Låt oss nu titta på de två typer av brott som vi har fokuserat på – misshandel och sexualbrott. Vi såg att antalet polisanmälningar av misshandel är ungefär fyra gånger fler än antalet polisanmälda sexualbrott. Men vad säger NTU om mörkertalet för dessa två brott?

Det visar sig nu att mörkertalet för båda enligt NTU är mycket högt. Särskilt gäller detta sexualbrott men även misshandel.

Antalet polisanmälda fall av misshandel mellan 2007 och 2016 varierade mellan 82 – 90 000 årligen. Men enligt NTU:s siffror rör det sig i själva verket om ända upp till 711 000 fall av misshandel på ett år (2016). I genomsnitt ligger mörkertalet för misshandel på 80 % – fyra av fem fall av misshandel sker utan att rättsväsendet får kännedom om det.

Detta är förstås en mycket hög siffra. Men när det gäller sexualbrott är mörkertalet ännu högre. Antalet polisanmälda sexualbrott mellan 2007 och 2016 varierade mellan 13 – 21 000 årligen. Men dessa polisanmälningar är bara toppen på ett isberg. Enligt NTU: siffror var mörkertalet i genomsnitt hela 94 %! Det skulle innebära att 19 av 20 sexualbrott aldrig har polisanmälts.

Enskilda år är siffrorna astronomiska. Särskilt år 2016 står ut i båda brottskategorierna – enligt NTU skedde det året 654 000 sexualbrott men bara 21 000 polisanmäldes (3 %). Antalet fall av misshandel var ännu högre – 711 000 – medan antalet misshandelsfall som polisanmäldes var cirka 89 000 (12 %).

Vad är NTU?

Vi ska nu titta närmare på dessa siffror och se om det finns ytterligare information som kan fördjupa vår kunskap om mörkertalet. Låt oss titta närmare på själva undersökningen – vad är Nationella Trygghetsundersökningen för typ av källa?

Till att börja med kan vi konstatera att NTU är en urvalsundersökning. Alla urvalsundersökningar brottas med två grundläggande problem. För det första finns en risk för slumpmässiga mätfel. Här är storleken på urvalet den viktigaste faktorn. Ju fler personer som tillfrågas, desto mindre är risken. För det andra finns en risk för systematiska mätfel. Dessa mätfel minskar inte genom att vi ökar storleken på urvalet och kan bland annat orsakas av systematiska bortfall, intervjuareffekter och ledande frågeformuleringar.

Ett ord som brukat användas för att beteckna ett systematiskt mätfel är bias och utgör i stora kvantitativa undersökningar vanligtvis ett större problem än slumpmässiga mätfel. Slumpmässiga mätfel kan hanteras med hjälp av statistiska hjälpmedel men problemet med systematiska mätfel kan inte lösas genom att använda ett större urval.

Ett statistiskt urval på 20 000 personer får i NTU varje år frågor om en rad saker som rör deras erfarenheter av brott. Det är ett stort urval personer, men bortfallet har ökat under de drygt tio år som undersökningen har genomförts. Inledningsvis var bortfallet drygt 20 %, idag är det närmare 40 %. Dvs siffrorna för 2016 baserar sig på svar från ca 12 000 personer. I de tekniska rapporter som finns som bilagor till undersökningarna finns också resonemang kring ett visst systematiskt bortfall som rör unga och människor med utländsk bakgrund.

När det gäller antalet personer som svarar ja på frågorna om de har utsatts för misshandel eller sexualbrott (det rör sig om mellan 0,7 – 2,9 %) och därefter får följdfrågor kring detta så är vi nere i ett fåtal hundra personer. Allt detta bör man känna till när man använder sig av NTU:s data.

Finns det då något sätt för oss att på ett objektivt sätt kontrollera uppgifterna i NTU? När det gäller intervjupersonernas svar på frågor som rör deras egna erfarenheter av att vara utsatta för brott så är det naturligtvis svårt. Poängen är ju här bland annat att fånga mörkertalet, att hitta de händelser som inte har anmälts till polisen. Men i frågeformuläret finns samtidigt några frågor som rör fakta som går att kontrollera på ett oberoende och objektivt sätt. Det handlar om polisanmälningar.

Objektiv kontroll – polisanmälningar

De som svarar ”ja” på frågor om de har utsatts för ett specifikt brott som exempelvis misshandel och sexualbrott får följdfrågor kring detta, bl a om det som de utsatts för har polisanmälts. Med utgångspunkt från dessa svar kan vi nu jämföra hur många fall av misshandel och sexualbrott som uppges ha blivit polisanmälda med hur många sådana händelser som faktisk har blivit det. Vi jämför helt enkelt svaren i NTU med kriminalstatistikens uppgifter över polisanmälda brott.

Här är siffrorna från NTU:

Vilket ger följande tabeller för just misshandel och sexualbrott:Och nu kan vi jämföra dessa uppgifter från NTU om antal polisanmälningar som intervjupersonerna uppger att de har gjort, med det antal polisanmälningar som rent objektivt gjordes under dessa år:

 

Och det är nu vi upptäcker något. Skillnaden är nämligen stor – vissa år mycket stor – mellan det antal händelser som i NTU uppges vara polisanmälda och det faktiska antalet polisanmälningar för just dessa brott.

Här är en genomgång av den systematiska skillnaden mellan dessa siffror – där statistiken över anmälda brott kan fungera som en sorts objektiv kontroll av de uppgifter som finns i NTU. Vi ser här mycket tydligt den stora diskrepansen mellan de uppgifter som framkommer i intervjuerna och de uppgifter som finns i statistiken över anmälda brott.

Här finns alltså något som gör att NTU landar i systematiskt betydligt högre siffror än den officiella statistiken.


Summering:

Det vi ser är en systematisk och avgörande skillnad när det gäller uppgifter i NTU som kan kontrolleras gentemot objektiva källor. NTU visar systematiskt fel i redovisningen av både de polisanmälda misshandelsfallen och de polisanmälda sexualbrotten. Och det är ingen liten skillnad. En halv miljon misshandelsfall som enligt NTU har polisanmälts under åren 2007 – 2016 har aldrig polisanmälts. Enligt NTU var antalet sexualbrott som polisanmäldes dubbelt så många som verkligen polisanmäldes – 180 000 fler händelser än i verkligheten. Särskilt år 2016 står ut med mycket avvikande siffror.

Det handlar om en systematisk avvikelse när det gäller sexualbrott på över 100 %, och 60 % när det gäller misshandel. Och det är ingen oviktig uppgift som är fel. Ett av syftena med NTU är ju att försöka mäta mörkertalet och mörkertalet blir betydligt lägre om man jämför antalet händelser med NTU:s egna siffror på polisanmälningar. Jämför man NTU:s antal händelser med det verkliga antalet polisanmälningar så blir mörkertalet kraftigt mycket högre.

Vad kan vara förklaringen till dessa systematiska fel i NTU? Till att börja med kan vi konstatera att vi har att göra med en allvarlig felkälla som konsekvent ger för höga siffror. Kriminalstatistiken över antalet polisanmälda brott fungerar här som en objektiv kontroll.

”Att utifrån dessa data tala om ökningar och minskningar av vissa kategorier av brott ter sig olämpligt – för att uttrycka det milt.”

Orsaken kan röra sig om statistiska fel som har att göra med urval – representativitet och bortfall. Andelen personer som svarar ja på den inledande frågan om misshandel och sexualbrott är under dessa år mellan 0,7 och 2,9 %. I faktiska antal rör det sig om mellan drygt 100 och 500 personer. Detta bör i sig innebära att alla uppgifter som härrör från just dessa delar måste kringgärdas med yttersta försiktighet. Att utifrån dessa data tala om ökningar och minskningar av vissa kategorier av brott ter sig olämpligt – för att uttrycka det milt.

Men felkällan kan också ha att göra med själva metoden.

NTU bygger på att intervjuaren från BRÅ ringer upp en av de utvalda personerna som får svara på ett relativt litet antal frågor. Hela intervjun brukar ta mellan 10 – 12 minuter. Ibland kallas denna metod för ”självrapportering”. Och den förutsätter förstås att intervjupersonerna inte systematiskt ljuger, förstorar eller döljer något. Gör de det, så faller hela undersökningen samman. Det finns naturligtvis ingen anledning att i princip misstänka dessa personer för att ljuga och hitta på – men just därför att ett litet fåtal personers uppgifter ska extrapoleras till hela befolkningen så finns det även av detta skäl stor anledning att iaktta försiktighet. Särskilt gäller detta alla försök att använda dessa resultat från NTU i en kvantitativ mätning av brottsutvecklingen.

I sina årliga redovisningar av resultaten från NTU återkommer forskarna vid BRÅ ofta till att ”resultaten bör tolkas med stor försiktighet”. Att detta sällan efterlevs av de som använder NTU i den politiska debatten kan knappast BRÅ lastas för. Ovanstående information understryker hur viktig denna uppmaning är.

Vad kan vi då säga om mörkertalet? Tyvärr förefaller inte NTU vara den källa som vi kanske hade kunnat hoppas. Vi vet att det finns ett mörkertal – men hur stort? Det är fortfarande ovisst.

Källor:

NTU 2018:1

BRÅ: Kriminalstatistik över anmälda brott

Myter om brottsligheten (del 5): ”Folk anmäler ju inte stulna cyklar längre!”, sägs det

En av de vanligaste reaktionerna på min mytknäckarserie är att folk inte längre anmäler småbrott. Detta ska alltså vara anledningen till att brottsligheten varken ökar eller minskar.


Man tycks tro att den enda förklaringen till att brottsligheten varken ökar eller minskar måste vara att folk inte längre anmäler småbrott. Låt oss titta närmare på detta.

Brott mot förmögenhet är kapitel 8 – 12 i Brottsbalken.

Där finns den största delen av alla anmälda brott.

De senaste tio åren har dessa brott minskat.

Kapitel 8 – Stöld, rån mm – har minskat allra mest (20%). Kapitel 9 – Bedrägerier – har ökat kraftigt, en fördubbling, medan kapitel 10 – 11 Förskingring och Borgenärsbrott är små. Kapitel 12 – Skadegörelse – har också minskat.

Kapitel 8 är fortfarande den största kategorin, men på tio år har dess andel av alla brott minskat från 40% till en tredjedel.

Nu finns det de som tror att här är förklaringen till att den totala brottsligheten inte har ökat. Att folk har slutat polisanmäla sånt som småstölder, snatterier och stulna cyklar. Men detta stämmer inte.
Medan bilstölderna har minskat med 50 procent – halverats – så har cykelstölderna minskat med knappt tio procent och snatterier med drygt 20 procent. Sannolikheten att folk de senaste tio åren skulle ha börjat strunta i att polisanmäla en stulen bil får anses försumbar.
Vi kan dessutom se att skadegörelsen av fordon (däribland bilbrand) också har minskat.

Datorbedrägeriernas dramatiska ökning kräver eget utrymme.


Fotnot.
”Bilstöld” omfattar här alla stölder av motordrivna fordon, även mopeder, motorcyklar och båtar.

På samma sätt omfattar ”cykelstöld” alla stölder av icke motordrivna fordon.

Myter om brottsligheten (del 4): ”De grova brotten mot person har ju ökat jättemycket!”, sägs det

Bilden av att brottsligheten i Sverige bara ökar och ökar och har gjort i minst tio år är en uppfattning som miljoner människor i Sverige har. Men den uppfattningen stämmer inte.


Det står helt klart att väldigt många människor är övertygade om att brottsligheten i Sverige har ökat dramatiskt de senaste tio åren och att det fortsätter öka kraftigt.

När jag då presenterar siffrorna från Kriminalstatistiken som visar att den polisanmälda brottsligheten varken har ökat eller minskat det senaste årtiondet så uppstår förvirring. Mångas första reaktion är att försöka hitta fel på siffrorna.

1. En del använder mörkertalet som ett argument. Polisanmälda brott är ju inte alla brott så därför kan det ändå handla om en ökning.

Mitt svar på detta är en motfråga – varför ska vi anta att mörkertalet har ökat dramatiskt just de senaste tio åren? Finns det några skäl för detta? Om vi utgår från att mörkertalet idag är ungefär detsamma som för tio år sedan så är ju själva jämförelsen över tid ändå relevant.

2. Andra påpekar att de tror att den grova brottsligheten har ökat medan mindre allvarliga brott som snatteri och cykelstölder kan ha minskat vilket gör att totalsiffran sjunker eller inte stiger lika mycket som den annars skulle ha gjort.

Mitt svar på detta är att om vi med grova brott i första hand menar dödligt våld och annan misshandel och sexualbrott så har de polisanmälda misshandelsfallen minskat mer än sexualbrotten har ökat. När det gäller ökningen av sexualbrott så är dessutom merparten sexuellt ofredande, medan våldtäkter utgör en mindre del.

När det gäller snatterier och andra egendomsbrott så ska jag återkomma till det när jag tittar närmare på det som kallas Brott mot Förmögenhet.

3. Den absolut vanligaste invändningen som jag har mött är påpekandet att medan totalsiffran varken har ökat eller minskat så har kategorin Brott mot person ökat det senaste årtiondet. Det är många som av detta har försökt leda i bevis att det ändå är sant att den grova våldsbrottsligheten har ökat.

En av dessa var Fia, vars kommentarer jag la in i bifogade bild.

Jag vill understryka att jag inte är ute efter att peka ut henne – hon är tvärtom mycket vanlig. Bilden av att brottsligheten i Sverige bara ökar och ökar och har gjort i minst tio år är en uppfattning som miljoner människor i Sverige har.

Det finns undersökningar som visar att tre av fyra tror detta. Fia är alltså långt ifrån ensam om sin uppfattning.

Jag har redan förklarat att merparten av ökningen av polisanmälningar när det gäller Brott mot person inte beror på sådant vi ser rubriker om eller ser på TV:s nyhetssändningar. Det handlar inte om dödsskjutningar eller överfallsvåldtäkter.

Större delen av ökningen beror på olovlig ID-användning. Nog så obehagligt – men inte så våldsamt.

Jag bifogar dessutom återigen den grundläggande grafen om utvecklingen de senaste tio åren när det gäller den polisanmälda brottsligheten.


Den polisanmälda brottsligheten har varken ökat eller minskat det senaste årtiondet.
—-
OBS! Alla siffror jag redovisar är per 100 000 invånare. Detta är det enda rimliga måttet om man vill jämföra över tid.