Etikettarkiv: argument

Myt: Vem som helst får stanna i Sverige

Med jämna mellanrum hävdas att “vem som helst” kan komma till Sverige, bosätta sig här och göra vad hen känner för. Illegal, arbetssökande eller kriminell, inget av detta påstås spela någon roll. Men stämmer verkligen detta, att Sverige helt sonika tar emot människor från andra länder och låter dem stanna, oavsett vad de gör? Svaret är nej, och Motargument förklarar varför.


På sociala medier är det ibland lätt att få bilden av att det är enkelt att ta sig till Sverige och att det inte krävs något särskilt av den som kommer hit. Sanningen är dock en annan. Det finns lagar och bestämmelser för hur hela processen ska gå till – från ansökan till uppehållstillstånd. Denna text förklarar delar av detta, men skrapar ändå bara på ytan av den komplexitet som råder.

Varför kommer man till Sverige?

För att få vara i Sverige behövs någon form av uppehållstillstånd. Vilket uppehållstillstånd man kan ansöka om beror på anledningen till att man kommit hit. Det finns ingen garanti för att bli beviljad uppehållstillstånd och en rad faktorer måste vara uppfyllda för att man ska ha en chans.

En anledning att ansöka kan vara att man vill arbeta eller studera och då krävs att man kan redogöra för sina planer. Tänker man arbeta, krävs ett arbetserbjudande som ger tillräckligt hög lön för att klara sig. Arbetserbjudandet ska ange anställningstyp och tidsperiod. Avser man studera, behöver man ha blivit antagen till en utbildning. Man ska dessutom visa att man kan försörja sig under hela den planerade studietiden. 

En annan anledning kan vara att ens partner eller barn redan befinner sig i Sverige, s k anhöriginvandring. I det fallet finns en möjlighet att ansöka om uppehållstillstånd på grund av anknytning till denna person. Gäller det en partner krävs att partnerskapet är registrerat och gäller det barn, krävs att barnet är minderårigt. Partnern måste också vara svensk medborgare, ha permanent uppehållstillstånd eller ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med flyktingstatus. Dessutom måste hen kunna försörja den som ansöker samt ha en tillräckligt stor bostad.

För de här slagen av invandring måste ansökan om uppehållstillstånd inlämnas redan innan avresan, åtminstone i teorin. Man kan ordna med transport till Sverige och i bästa fall förbereda sig för ett lugnt liv. I de fall man flyr för sitt liv, finns istället möjligheten att ansöka om asyl när man kommit till Sverige, direkt hos gränspolisen eller hos Migrationsverket.

Om man är flykting

För att räknas som flykting krävs att man bedöms som detta enligt FN:s konvention för mänskliga rättigheter, eller EU:s gemensamma regelverk. Kort sagt innebär detta att man är förföljd eller riskerar omänsklig behandling i sitt eget land.

Det har aldrig varit enkelt att vara flykting och i dag är förutsättningarna i många länder svårare än tidigare. EU har idag fler omgivande murar än någonsin, år 2018 sträckte de sig över 1 000 kilometer. På Medelhavet har de två räddningsfartyg som kämpar där mött motstånd från stater och hindrats i sitt arbete att rädda människor från att drunkna, trots att flyktingarnas båtar är undermåliga och att ett oräkneligt antal liv gått förlorade. Har man inte med sig rätt identitetspapper vid ankomst bedöms man som illegal invandrare, trots att det kan vara mycket svårt eller rent av omöjligt att få pass utfärdat om man till exempel är politisk flykting. I en del fall hjälper det inte ens att ha pass, eftersom vissa regeringar anses vara allt för korrupta.

Vad gäller när man kommit till Sverige?

Det krävs alltså ett uppehållstillstånd, antingen permanent eller tidsbegränsat. Det permanenta uppehållstillståndet betyder förvisso att du kan stanna i Sverige så länge du vill, men bara så länge du håller dig inom lagens gränser. Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd gäller en förutbestämd tid, ofta mellan ett till tre år. I dagsläget är det bara det tidsbegränsade uppehållstillståndet som beviljas flyktingar. Det går att ansöka om förlängning vid den beviljade tidens slut, förutsatt att kraven för att stanna är uppfyllda. 

Det finns också en liten möjlighet att få permanent uppehållstillstånd med hjälp av UNHCR, om man är registrerad som flykting hos dem. Dessa personer kallas kvotflyktingar och är en del av EU-överenskommelsen. År 2020 är det beslutat att Sverige ska ta emot 5 000 kvotflyktingar.

Om man inte sköter sig i Sverige, kan man alltså bli utvisad eller nekas uppehållstillstånd. Även den som har permanent uppehållstillstånd kan utvisas. Mellan åren 1973 till 1998 utvisades i genomsnitt 500 dömda personer varje år. Under början av 2000-talet, fram till år 2014, låg genomsnittet på 700 utvisade per år. Det högsta antalet utvisade landade år 2004 på 1047 personer. År 1994 skärptes reglerna och i dagsläget pågår ännu en utredning för att ytterligare skärpa dem. Sverige har med andra ord utvisat dömda invandrare under lång tid.

Nedanstående figur visar vad som krävs för att en person ska kunna utvisas från Sverige.

Källa: Åklagarmyndigheten 2019. Högerklicka och välj ”öppna i ny flik” för att få upp en större bild.

Utlänningslagen

Utlänningslagen är i grunden mycket tydlig. Sverige ska hjälpa människor som behöver det. Den som är förföljd, hotad eller oskyddad ska få stöd och trygghet. Sedan flyktingkrisen 2015, avviker dock Sverige från denna lag genom tillfälliga bestämmelser, som kraftig begränsar möjligheten att stanna i Sverige. Syftet med den tillfälliga lagen var att “ge andrum åt svenskt flyktingmottagande”. Lagen skulle gälla under tre år, mellan 2016-2019. I dagsläget finns ett beslut om att den tillfälliga lagen ska gälla till 2021, trots att det uppenbart inte råder någon flyktingkris. Under de här åren har Sverige anpassat sitt flyktingmottagande till den miniminivå som gäller för EU:s medlemsländer.

FN-konventionen är, liksom Utlänningslagen, mycket tydlig – den som har flytt av rädsla för förföljelse räknas som flykting. Konventionen tar också upp att det är möjligt att begränsa flyktingmottagandet tillfälligt om landet drabbats hårt av många flyktingar.

70,8 miljoner flyktingar i världen

UNHCR uppskattade år 2018 att antalet människor på flykt uppgår till 70,8 miljoner människor, varav hälften är barn, barn som många gånger inte har någon förälder med sig. Den stora majoriteten av flyktingarna, 80 procent, söker skydd i ett land som gränsar till sitt eget, medan ungefär 40 miljoner människor enbart är internflyktingar, d v s flyktingar i sitt eget land.

En relativt liten andel skara av människor kommer alltså till Sverige. De ansöker om uppehållstillstånd, antingen innan inresa eller efter, och får tillstånd eller avslag. Om de får uppehållstillstånd är de ändå inte garanterade att stanna i Sverige. Många flyktingar når inte ens Europa. En sak står därmed klar – vem som helst kommer inte till Sverige. Och vem som helst får absolut inte stanna här.

Referenser:

BRÅ (2000). Utvisning på grund av brott. De dömda och deras barn. BRÅ-rapport 2000:18. Elanders Gotab: Stockholm.

BRÅ (2016). Utvisning på grund av brott 2000-2014. Kortanalys 2/2016. [Hämtad 2020-08-04]

Migrationsverket (2020-03-03). Historik. [Hämtad 2020-08-06]

Migrationsverket (2020-03-03). Olika skäl för uppehållstillstånd.
[Hämtad 2020-08-06]

Migrationsverket (2020-04-17). Sveriges flyktingkvot. [Hämtad 2020-08-06]

Läkare utan gränser (2019). Migration över Medelhavet. [Hämtad 2020-08-08]

Regeringen. Skärpta regler för utvisning på grund av brott. Dir. 2020:44. [Hämtad 2020-08-04]

Riksdagen. SFS. Lag (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. [Hämtad 2020-08-06]

Riksdagen. SFS. Utlänningslag (2005:716). [Hämtad 2020-08-04]

Svenska Dagbladet (2018-11-10). Facit efter murens fall: 1000 kilometer nya murar i Europa. Teresa Kuchler. [Hämtad 2020-08-07]

UNHCR. FN:s flyktingkonvention. [Hämtad 2020-08-06]

UNHCR. Statistik om flyktingar. [Hämtad 2020-08-06]

Åklagarmyndigheten. Utvisning. [Hämtad 2020-08-04]

Åklagarmyndigheten (2019). Utvisning på grund av brott. RättsPM 2019:5. [Hämtad 2020-08-04]

Varför vill ”sverigevännerna” splittra Sverige?

Skrupelfria ”sverigevänner” visar än en gång sin rätta sida när de genom lögner och insinuationer gör allt för att splittra landets befolkning och hetsa oss mot varandra. Denna gång är det ett slarvigt tillverkat mem som ska slå in ytterligare kilar i samhället genom att utnyttja en 12-årig flickas tragiska död.


Knappt har vi lyckats ta in det fruktansvärda som hände en familj i Botkyrka, när deras 12-åriga dotter sköts till döds natten till söndagen den 2 augusti, förrän en kreativ surfplattekrigare skapat ett mem syftat att gräva skyttegravarna mellan ”vi” och ”dom” ännu bredare och djupare.

Bilden, som är uppdelad i två halvor, föreställer Sergels Torg vid två olika tillfällen. Den övre bilden visar ett i princip tomt torg, medan den undre visar samma torg, nu fyllt av en myllrande folkmassa. Den medföljande texten lyder ”Sergels torg när en 12-årig flicka blir mördad i Sverige/Sergels torg när en kriminell knarkare blir mördad i en annan kontinent”.

Självklart är det inte sant. Den övre bilden är sannolikt tagen 2012, då föreställningen ”Tribadernas Natt” spelades på Stadsteatern, medan den nedre har hämtats från demonstrationerna efter terrordådet på Drottninggatan. Detta konstateras ganska omgående i Facebookgruppen Källkritik, fake news och faktagranskning och behöver inte redogöras för närmare här.

Det jag istället börjar tänka på är vilka ”vi” och ”dom ” är i den här bilden. Bilden anklagar inte kriminella invandrargäng, den demoniserar inte ensamkommande ”migrantmän” eller vänder sig mot religionen islam. Den ifrågasätter inte ens demografin.

Istället pekar den med ett anklagande finger – J’accuse! – och hävdar att vi känner större samhörighet med ”kriminella knarkare i utlandet” (det antas att mem-författaren syftar på George Floyd, vars död blev den utlösande faktorn för de landsomfattande demonstrationer under parollen ”Black Lives Matter” som t o m fick internationell spridning) än en 12-årig svensk flicka.

Att jag inte kunnat scrolla igenom mina sociala medier utan att gång på gång läsa hur chockerade och ledsna alla är över det inträffade spelar mindre roll här – det är idén om att ingen bryr sig som är det viktiga. Känslan av att vi som är de andra saknar förmåga att se om vårt eget hus är A och O för ”sverigevännernas” existensberättigande.

Minsta misstanke om att vi också är bekymrade över yrkeskriminellas till synes obehindrade framfart skadar deras trovärdighet. Den enkla insikten om att vi också ser den bristande integrationen som ett problem kan omkullkasta många ”sverigevänners” försök att särskilja dem från oss. Att vi i mångt och mycket delar deras problembild (men ser andra orsakssamband och lösningar) är något som de hela tiden måste distansera sig ifrån genom att ljuga och sprida falsk vittnesbörd. Exempelvis genom hafsigt i panik tillverkade memer i PicCollage.

Om de ändå kunde lägga lite energi på att göra det snyggt, åtminstone.

Religionsfrihet är inte ”frihet från religion”

Det finns röster i debatten som gör gällande att den grundlagsstiftade religionsfriheten innefattar såväl rätten att bekänna sig till vilken tro en så önskar, som rätten till ”frihet från religion”. Denna föreställning är baserad på en felaktig slutledning av ordet ”religionsfrihet”. Det påstås att vi enligt lag inte ska behöva se eller höra religiösa uttryck i offentligheten. Ingenstans i regeringsformen eller Europakonventionen (som båda reglerar begreppet religionsfrihet) finner vi stöd för att religionsfrihet innebär denna form av ”frihet från religion”.


Att Sverigedemokraternas Markus Wiechel och Lars Andersson i höstas kände sig manade att lägga en motion i ämnet understryker, förutom deras egen motsägelsefullhet, att religionsfrihet inte innefattar ”frihet från religion”.

Då människor talar om ”frihet från religion” åsyftas föreställningen att vi, enligt lag, inte ska behöva se eller höra religiösa uttryck i det offentliga rummet. Att vi är fria att inte tro, eller att inte pådyvlas en tro, är föreskrivet i lag.

Vi på Motargument har tidigare berört ämnet ett par gånger, och har fått till svar av förståsigpåare att vi har fel i detta. Nu ger Sverigedemokraterna oss rätt.

Om religionsfrihet också hade innefattat ”frihet från religion”, så hade denna motion varit överflödig. Dessutom är det så att Wiechel och Andersson (medvetet eller omedvetet) har missförstått religionsfriheten som den står skriven. De läser in något som inte finns, nämligen att religionsfriheten också innefattar ”frihet från religion”.

Religionsfrihetsgrundlagen har ändrats genom åren, mot bakgrund av att Sverige förmodligen är världens mest sekulära stat. Däremot kvarstår rätten till att bekänna sig till vilken tro en så önskar.

Ingenstans i grundlagen nämns ”frihet från religion”

I de paragrafer som återstår av religionsfrihetslagen läser vi följande (i sin helhet):

1 § Envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse.

2 § Det står envar fritt att för religiös gemenskap deltaga i sammankomst och sammansluta sig med andra.

3 § För offentlig gudstjänst gälle ej andra hinder än sådana som i allmänhet äro stadgade för sammankomst, till vilken allmänheten har tillträde.

4 § Ej må någon vara skyldig tillhöra trossamfund. Åtagande i strid mot denna bestämmelse vare utan verkan.

Med trossamfund förstås, förutom svenska kyrkan, sammanslutning för religiös verksamhet, vari ingår att anordna gudstjänst. (Källa: Riksdagen)

I motionen skriver Wiechel och Andersson att ”Oavsett religion, bör det betraktas för vad det är och alla människor ska få den självklara friheten från andra människors tro”. (Källa: Riksdagen)

SD är inte explicita, men det är tydligt vilken religion de syftar på

I motionen skriver Wiechel och Andersson inte specifikt att det är islam och muslimer de åsyftar, men att döma av vad de uttrycker är det just denna religion och denna grupp som de riktar in sig på. Formuleringar som ”särlagstiftning framförts i kombination med krav på specialanpassad kost inom den offentliga bespisningen”, ”könssegregerad simundervisning”, ”offensiv och återkommande propaganda för en viss religiös åskådning i högtalare” och ”inte vilja ta en kvinna i hand eller påstå att hon är oren är inte bara diskriminering utan en skymf mot alla kvinnor” illustrerar detta.

Religionsfriheten är absolut i svensk rätt men också i den internationella rätten. Detta i enlighet med såväl regeringsformen som artikel 18 i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen artikel 9.

Där inskränkningen är föreskriven i lag kan polisen neka allmänna tillstånd. Enligt Europakonventionen artikel 9 berör denna inskränkning inte religionsutövningen i sig:

”Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.” (Källa: Europakonventionen)

Föreställningen om att religionsfrihet också innefattar ”frihet från religion” i offentligheten är felaktig. SD:s motion bekräftar detta. Samtidigt som den bekräftar det, skrivs den som om det faktiskt står skrivet i religionsfrihetslagen att religionsfrihet också innefattar ”frihet från religion”.

Strukturell rasism och privilegier

Gästkrönika av Michael Williams

Att vara född till vit man är inget jag kan känna skam och skuld för. Jag har däremot anledning att skämmas om jag inte tar ansvar för min position i världen och undviker att agera utifrån denna förståelse. Mitt liv och mina möjligheter i livet är ett resultat av djupa orättvisor, där strukturell rasism nära på garanterar att jag får mer på andras bekostnad. Det innebär att jag som vit är privilegierad, och väldigt mycket mer privilegierad eftersom jag är en vit man.


Strukturell rasism innebär att vi lever i en ordning som definierar och separerar oss utifrån attribut som hudfärg. Det är ett system som bestämmer hur vi människor uppfattar varandra, fördelar makt i samhället och i mångt och mycket styr hur vi lever våra liv. Några delar inte den uppfattningen och argumenterar att strukturell rasism inte existerar, framför allt inte i Sverige. Den statistik som visar att strukturell rasism kraftigt begränsar många människors möjligheter och liv, avfärdas med ofta svepande argument relaterade till biologiska antaganden eller uppfattningar om att vi alla har samma förutsättningar att lyckas i livet, om vi bara lägger manken till.

Ofta är den strukturella rasismen osynlig för mig som vit. Min vita hudfärg ger mig en trygg tillhörighet och garanterar mig ett smörgåsbord av olika valmöjligheter i livet. Om jag inte aktivt tänker efter så kan jag tro att den tillvaro jag lever i också är  tillgänglig för alla andra på exakt lika villkor.

I Sverige är vi ju inte rasister och i vårt samhälle existerar inte rasism och i de fall rasism existerar så är det ett individuellt problem. Svenska värderingar, helt enkelt. Men är det egentligen så enkelt?

Hur kan den strukturella rasismen se ut?

När en människa nekas adekvat sjukvård med hänvisning till kulturell svimning, då ser jag strukturell rasism.

När en människa misstänks för snatteri utifrån hudfärg eller klädsel, då ser jag strukturell rasism.

När valdeltagandet är lågt i socialt utsatta bostadsområden, då ser jag strukturell rasism.

När politiker motsätter sig avidentifierade jobbansökningar i offentlig verksamhet, då ser jag strukturell rasism.

När polis eller ordningsvakter väljer att kontrollera en rasifierad människa i en grupp bestående av vita människor, då ser jag strukturell rasism.

När jag läser att det finns färre rasifierade akademiker på grund av att segregering och socioekonomiska faktorer begränsar chanserna till ett gott liv redan i grundskolan, då ser jag strukturell rasism.

Inget av ovanstående är något som drabbar mig som vit man. Jag är fri att röra mig utan rädsla i det offentliga rummet. Jag är fri att välja väg i livet utan att begränsas av hur min hud ser ut. Nu finns det förstås fler faktorer än att vara rasifierad som är diskriminerande. Några av dessa beskrivs i diskrimineringslagstiftningen. Det betyder att som vit kan alltså även jag drabbas av diskriminerande strukturer som begränsar mina möjligheter i livet, men jag är ändå alltid vit – och de privilegier det medför kan ingen ta ifrån mig.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Featured image attribution:
Tony Webster
Attribution-ShareAlike 2.0 Generic (CC BY-SA 2.0)

Skolvalet i Göteborg

Skolvalet i Göteborg har väckt starka reaktioner från högerpopulistiskt håll. Anledningen är den prioriteringslista som Göteborgs Stad har för årskurs 1 till 9, där nyanlända får förtur till skolplatsen i det fall ett val måste göras.  Högerpopulisterna rasar och det tycks som att Göteborgs alla skolor svämmar över av nyanlända som sparkar ut de ”rättmätiga” eleverna. Fakta är att av totalt 6 000 elever som gjort skolval i Göteborg är det tre nyanlända som har fått förtur.


Sverigedemokraterna är inte sena att hoppa på tåget. SD:s gruppledare Jörgen Fogelklou berättar att Sverigedemokraterna reagerat redan 2015 på prioriteringen som de menar är fel. Den 11 maj 2020 yrkade Sverigedemokraterna igen för ett avskaffande av de nyanländas förtur.

Högerpopulisterna hävdar att de nyanländas önskemål kontinuerligt prioriteras högst och att det är de svenska barnen som får betala priset. De menar att det är på grund av de nyanlända som de svenska barnen tvingas resa olagligt långt och att barn med särskilda behov placeras på skolor som inte kan ge det stöd som de behöver.

För eleven fanns möjlighet att göra upp till fem önskemål om skolplacering. 89% av eleverna gjorde ett aktivt skolval, varav 78% fick sitt förstahandsval. 13% av eleverna (eller 1 400) har inte fått något av sina val. Här är det dock inte givet att det fanns fem ifyllda alternativ, till exempel hade 600 av de 1 400 endast ett ifyllt önskemål. (Källa: Göteborgs Stad)

Göteborgs Stad är medvetna om att skolvalet, som genomförs för andra gången, inte gått smärtfritt och beklagar detta. Göteborgs Stad går igenom de placeringar som faller utanför rimliga transportsträckor samt placeringar till barn med särskilda behov. Förvaltningsdirektören för grundskoleförvaltningen Bengt Randén har startat en internrevision för att ta reda på vad som gått snett inför och under skolvalet.

Vid en närmare granskning, som GP gjorde den 15 maj 2020, står det klart att det är ungefär 6 000 elever som sökte till årskurs 1 till 9 i Göteborgs Stad. Av de här 6 000 eleverna har tre (3!) nyanlända fått förtur. Tre av 6 000. Eller, om man räknar med hela skolvalet, vilket inkluderar även ansökan till förskoleklass (som inte ger nyanlända förtur), tre av 12 000. SD:s gruppledare Jörgens kommentar på den siffran lyder att: ”Det är tre för många.”


Källor:

Göteborgs-Posten. Tre nyanlända får förtur – pekas ut som orsak till skolvalskaoset.[Hämtad 2020-06-07]

Göteborgs Stad. Antagningsregler för förskoleklass och grundskola [Hämtad 2020-06-07]

Göteborgs Stad. 5 juni 2020. Nya beslut om skolplaceringar i förskoleklass och grundskola [Hämtad 2020-06-07]

Polarisering, rasism och sexköpslagen

Debatt kring den svenska sexköpslagen väcker ofta starka känslor. När en fråga är komplicerad och berör människor som på olika sätt far illa så kan det vara frestande att byta ämne till något meningslöst gräl. Detta kan lätt användas av personer som försöker polarisera befolkningen kring uppdelningar utifrån hudfärg, sexualitet och kön. Nu senast en alternativmediejournalists försök att förvandla ämnet till att bli en fråga om att vara för eller emot vita heterosexuella män.


Mot den svenska sexköpslagen finns saklig kritik som den från Amnesty International och RFSL, men även kritik i stil med den som härom dagen kom från Mats Dagerlind på sajten “Samhällsnytt”, vilken är mer känd under sitt gamla namn “Avpixlat”. Den sistnämnde har egentligen inget att säga om det som borde vara centralt i frågan, nämligen sexarbetarnas situation: Istället manar han båda sidor i debatten till att polarisera utifrån kön och hudfärg – en polarisering det är förrädiskt enkelt att ansluta sig till. 

I en debatt brukar deltagarna vara oense i någon sakfråga, och kan även vara oense i diskursiva frågor: vad diskussionen egentligen handlar om, vad de ord som används ska innebära, och så vidare. För att debatten alls ska fungera behöver parterna även ha någon form av diskursiv allians. Alltså att de har någon form av underförstådd överenskommelse om vad diskussionen egentligen handlar om och innebär och så vidare. Låt oss därför börja med att jämföra å ena sidan den kritik mot sexköpslagen som framförs från människorättsorganisationer och från sexarbetare, och å andra sidan den kritik som Dagerlind framför.

Till den seriösa kritiken mot sexköpslagen hör att den slår hårt både mot sexarbetare och mot traffickingoffer. Båda grupperna blir stigmatiserade, och i den mån de inte är svenska medborgare blir de även utvisningsbara. Sexarbetarna blir infantiliserade och indirekt omyndigförklarade, samtidigt som de får sämre kunder och sämre arbetsförhållanden. Dessutom blir det svårare att lämna branschen för de som väl gått in i den, och i den mån det blir svårare att komma in i den från början så innebär detta en stärkt maktposition för storföretag och förtryckande familjer över de personer som annars hade kunnat använda sexarbete till att bli oberoende från dem. Både traffickingoffer och de sexarbetare som blivit utsatta för övergrepp får svårare att få upprättelse. Det sistnämnda beror på att stigmatiseringen gör det svårt att anmäla och att lagen kriminaliserar sexarbetares möjligheter till att skydda varandra, samtidigt som fokus flyttas bort från vad sexarbetaren har blivit utsatt för till att istället läggas på själva sexköpet som ett brott mot staten. Centralt för den seriösa kritiken är att säljarna står i fokus, att det är deras mänskliga rättigheter och behov som frågan handlar om. Detta är något som de flesta av sexköpslagens kritiker och anhängare i princip är överens om.

Skärmdump från Twitter 200607.

I bjärt kontrast mot detta perspektiv bygger Dagerlinds resonemang istället på en idé om att han själv skulle vara i behov av att få ha sex med kvinnor, som om detta skulle spela någon roll för huruvida det skulle vara okej för honom att ha sex med en annan människa. (När en person vill ha någon form av sex, intimitet eller tjänst av en annan människa så borde ju det avgörande istället rimligtvis vara huruvida detta är okej för den andra personen.) Hans resonemang innehåller tre huvudkomponenter. Först kommer en ”bait-and-switch” angående kategoritillhörigheter och deras utsatthet. Därefter ger han ett ensidigt narrativ om ensamhet. Till sist gör han en polarisering utifrån hudfärg och kön – i vilken han försöker lura läsaren att ta för givet att frågan om sexköpslagen skulle handla om att vara för eller emot vita män, och lockar in läsaren till att välja sida i denna pseudokonflikt.

”Bait and switch” om utsatthet

Något som borde vara självklart för alla är att varje människa ingår i många olika kategorier, och att varje sådan kategori och kombination av kategorier påverkar personens förutsättningar i olika sociala miljöer. På akademiska brukar detta kallas för “intersektionalitet”. De människor som ingår i viss kategori eller kombination av kategorier kan vara mer eller mindre utsatta eller mer eller mindre fria från utsatthet. Detta kallas ibland även för att  vara “underprivilegierad” respektive “privilegierad”. Att en person ingår i en kategori som i en viss social miljö är “privilegierad” innebär inte att personen inte skulle vara utsatt på något sätt, utan bara att hen inte är utsatt utifrån just denna kategoritillhörighet. Eftersom varje människa ingår i många olika kategorier så är de flesta människor i minoritet på ett eller annat sätt.

Fenomenet bait and switch innebär att först få med sig folk på något bra, för att därefter diskret byta ut detta bra mot något helt annat – då i hopp om att åhörarna/publiken/kunderna inte ska lägga märke till bytet, och därför fortfarande vara med på noterna. När det som byts ut är en bil eller annan pryl som ska säljas så kallas bait and switch på svenska för ”falsk marknadsföring”.

Dagerlind ägnar en stor del av sin text åt att beskriva hur jobbigt det är att lida av en allvarlig fysisk sjukdom som leder till stora funktionsnedsättningar. Förvisso är denna situation säkerligen fruktansvärt jobbig, inte minst i dessa coronatider.

Dessutom är det också så att allvarligt fysiskt sjuka personer utgör en utsatt grupp i samhället på flera sätt. Denna grupps utsatthet kan så klart samverka med andra grupptillhörigheter.

Här hade det till exempel ha varit rimligt om Dagerlind hade kommit in på hur extra jobbigt det skulle vara att lida av samma sjukdom för en person som är papperslös flykting och som därmed inte får tillgång till sjukvård, eller för den delen att vara sexarbetare och därmed inte få dels av samhällets stöd under coronakrisen. Men Dagerlind är inte papperslös flykting, utan ingår istället i den krets av sverigedemokrater med flera som tenderar att titulera sig ”sverigevänner”. Och den logik han försöker introducera för läsaren är att eftersom hans sjukdom gör

 honom utsatt och han är en vit man så måste detta innebära att vita män skulle utgöra en särskilt utsatt grupp i dagens Sverige. Innan hans berättelse om sjukdomen omärkligt glider in på denna bait and switch så hinner han dock introducera sitt resonemang om ensamhet…

Ensidigt narrativ om ensamhet

Dagerlind beskriver en ensamhet som förmodligen är högst verklig och som i sig förtjänar sympati, även om hans vinkling av den är högst problematisk: Trots att det han pratar om handlar om kontakt med andra människor så framställer han det ensidigt som en fråga om hans egna behov och hans egen ekonomi.

undefined

Om Dagerlind vill ha ett etiskt förhållningssätt till sexköp så behöver han dels respektera sexarbetarna och dels verka för att de ska ha drägliga villkor. Och om han vore seriös med detta så borde han nämna det i sin artikel, istället för att liksom så många andra i hans subkultur fokusera ensidigt på självömkan och på sina egna önskemål och behov.

Förvisso är det så att allvarliga sjukdomar och funktionsnedsättningar ofta försvårar både sociala och sexuella kontakter, även om de sociala och sexuella behoven är lika stora som innan. Detta eftersom dessa i allmänhet inkluderar att spendera sin ork och energi på varandra, samtidigt som en allvarligt sjuk person ofta lider akut brist på just ork och energi.

De sociala behoven kräver tillgång till andra människor, samtidigt som alla är överens om att vuxna människor är beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en social kontakt. Sålunda tillhandahåller socialtjänsten ett system med arvoderade kontaktpersoner som en del socialt utsatta svenskar kan få tillgång till. En sådan överenskommelse är inte bindande: Både klienten och kontaktpersonen kan när som helst dra sig ur, om någon av dem inte längre känner sig bekväm med umgänget.

I Danmark finns även ett motsvarande system för sexuella kontakter, medan Sverige istället ser funktionsnedsatta sexköpare som sexbrottslingar. Vari ligger då skillnaden mellan Sverige och Danmark?

Dagerlind framställer det som om det skulle handla om missunnsamhet i allmänhet och att missunna honom orgasm i synnerhet. I själva verket torde skillnaden handla om något helt annat.

Den verkliga grunden till skillnaden mellan de båda ländernas policies torde istället handla om att medan danska myndigheter utgår från att vuxna människor är beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en sexuell kontakt, så utgår svenska myndigheter från att vuxna människor inte skulle vara beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en sexuell kontakt.

Polarisering utifrån hudfärg och kön

Utifrån att ha vinklat frågan om kontakt mellan människor till att ensidigt handla om hans egna behov så går Dagerlind vidare till att lägga fokus på att han själv råkar vara en heterosexuell vit man. Han antyder att sexköpslagens förespråkare egentligen skulle vara okej med sexköp i de fall då köparna är mörkhyade eller homosexuella, att deras egentliga agenda skulle handla om att hata vita män. Här erbjuder Dagerlind en polarisering som flera mycket olika målgrupper av olika skäl kan uppleva som lockande.

Dagerlinds påstående om hudfärg är grundlöst, och hans påstående om läggning missar att det torde handla om synen på säljarna snarare än om synen på köparna. Det rör sig antingen om nedlåtande medlidande (condescending compassion) mot kvinnliga sexarbetare eller om bristande omtanke om utsatta manliga sexarbetare, alternativt om en blandning av båda.

Att detta leder till en större acceptans för homosexuella sexköpare än för heterosexuella sexköpare torde vara en bieffekt snarare än ett mål i sig.

På det stora hela försöker Dagerlind få frågan att handla om en polarisering angående att antingen stå upp för heterosexuella vita män eller kämpa mot heterosexuella vita män.

För den som redan stör sig på hans egocentriska perspektiv blir det här väldigt lätt att gå in i en diskursiv allians med honom: att svara med att fräsa något nedsättande om heterosexuella vita män, och att därmed inför hans anhängare framstå som ett bevis på att Dagerlind skulle ha haft rätt i sak.

Dagerlind utmålar en konflikt mellan å ena sidan heterosexuella vita män, och å andra sidan ett allmänt sammelsurium av feminister, invandrare och HBTQ-personer.

Han bjuder in alla till att delta i denna konflikt, och instinktivt eller kalkylerat ger han ordentlig uppmuntran åt båda håll till de som skulle kunna vara intresserade av att välja den ena eller den andra sidan i denna falska dikotomi.

Medan han till incels och andra deppiga svenska heterokillar erbjuder en bas för att se honom som sin förkämpe och martyr så erbjuder han samtidigt till sexköpslagens förespråkare en perfekt fiende att vända sin vrede mot. En fiende som sopar alla de verkliga problemen och svåra frågorna under mattan, för att istället vältra sig i en provocerande privilegieblind egocentrisk självömkan som inbjuder till att basha för hans kön och hudfärg snarare än att försöka höja nivån.

I den mån han får några napp i form av folk som bashar honom för att vara en vit man så har dessa därmed underförstått givit honom rätt i hans polarisering. För hans meningsfränder blir det lätt att se detta som om det skulle bevisa hans rättfärdighet och martyrskap, vilket i sin tur gör det lättare för dem att enas kring honom i gemensam kamp mot den förment onda omvärlden.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Attityderna om #HBTQI-personer fortsatt oacceptabla

Attityderna om HBTQI-personer i Europa har inte förändrats nämnvärt de senaste sju åren. Detta enligt en studie genomförd 2019 av EU:s Fundamental Rights Agency, hädanefter förkortat FRA. Diskrimineringen, fördomarna och intoleransen mot HBTQI-personer kvarstår. På arbetsplatser, i skolan, på caféer, restauranger, barer och nattklubbar märker vi det. Vi upplever det också på bostadsmarknad, i vård och socialtjänst. Att vi fortsatt bevittnar förekomst av trakasserier, hat, fysiskt och sexuellt våld mot HBTQI-personer är inte acceptabelt. Trans- och intersexuella är överrepresenterade bland offren.


FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) har under 2019 gjort en omfattande studie, ”A long way to go for LGBTI equality”, av hur HBTQI-personer upplever att människor i EU, Nordmakedonien och Serbien ser på dem. I studien ingår också hur HBTQI-personer upplever den egna livssituationen.

Motargument har läst rapporten, som publicerades i maj 2020.

Sammanfattningsvis kan sägas att allt fler människor är öppna med sin sexuella läggning och/eller könsidentitet och -uttryck. En majoritet av HBTQI-personer väljer att inte hålla sin partners hand offentligt eller tar en längre väg hem i rädsla av att utsättas för våld.

De grupper som ingått i studien är homosexuella, bisexuella, transsexuella och intersexuella. Det totala antalet svarande var knappt 140 000, och är den hittills mest omfattande studien gällande attityderna om HBTQI-personer. Den förra studien gjordes 2012.

Attityderna är i stort sett oförändrade

Studien visar att attityderna om HBTQI-personer inte har förändrats nämnvärt sedan förra studien.

40 % av dem som är mycket öppna med att vara HBTQI uppger att de har utsatts för trakasserier. 10 % uppger att de har attackerats fysiskt eller sexuellt.

Den vardagliga diskrimineringen fortsätter. På arbetet, i skolan, på restauranger, barer och nattklubbar, på bostadsmarknaden, i affärer, i vård och socialtjänst förekommer diskriminering. Extra utsatta är trans- och intersexuella, som vid uppvisande av legitimation får utstå hån.

I rapporten läser vi att människor i allmänhet, och HBTQI-personer i synnerhet, som utsätts för trakasserier och/eller våld inte vågar polisanmäla eller anmäla till organisationer.

Attityden om HBTQI-personer skiljer sig mellan de länder som ingår i studien.

Studien visar att många HBTQI-personer fortfarande känner sig tvingade att dölja sin sexuella läggning eller könsidentitet och -uttryck. Rädslan att utsättas för diskriminering, hat och/eller våld är stor.

Principen om likabehandling är grundläggande i EU, och uttrycks tydligt i TEU (Treaty on the European Union), artikel 2, och i artikel 21 i EU:s grundläggande rättigheter.

Rapporten från FRA om attityderna om HBTQI-personer är tänkt att ligga till grund för hur EU-länderna (inklusive EU-kandidaterna Nordmakedonien och Serbien) bör arbeta för att förbättra HBTQI-rättigheterna, såväl lagligt som politiskt.

I rapporten noterar vi att 52 % av HBTQI-personer över 18 år är öppna med sin sexuella läggning eller sexuella läggning och könsidentitet/-uttryck. Detta är en ökning från 36 % 2012.

Vi ser att 60 % av svarande undviker ofta, eller sällan, att hålla sin samkönade partners hand offentligt.

Andelen svarande som känner sig diskriminerade på caféer, restauranger, barer och nattklubbar ökade från 18 % till 26 % mellan 2012 och 2019.

Vi ser en ökning av andelen svarande som uppgivit att de under de senaste 5 åren upplevt trakasserier, innefattande kränkande eller hotfulla situationer (inklusive av sexuell natur) på arbetet, på gatan, i kollektivtrafiken, i affärer, på Internet eller någon annanstans. 2012 uppgav 45 % att de upplevt det, och 2019 hade siffran ökat till 59 %.

Andelen svarande som uppgivit att de har blivit fysiskt eller sexuellt attackerade (exklusive hot om våld) är oförändrad och ligger på 5 %. Noterbart är att transpersoner är utsatta i högre grad.

Förändringar i sociala attityder om HBTQI-personer

40 % av svarande uppger att de upplever att fördomar och intolerans om HBTQI-personer har minskat ”lite” eller ”mycket” under de senaste 5 åren. Återigen ser vi att trans- och intersexuella i mindre utsträckning delar den upplevelsen.

Å andra sidan uppger 36 % att fördomar och intolerans om HBTQI-personer har ökat ”lite” eller ”mycket”.

Det finns stora skillnader mellan de olika länderna i studien. I länder som Irland, Malta och Finland upplever mer än 70 % av svarande att fördomarna har minskat de senaste 5 åren. I Polen (68 %) och Frankrike (54 %) upplever en majoritet av svarande att fördomarna har ökat under de senaste 5 åren.

Vad gäller utsatthet för våld uppger 43 % av svaranden att de upplever att våld mot HBTQI-personer har ökat ”lite” eller ”mycket” under de senaste 5 åren.  33 % uppger att de upplever att nivån är densamma. I Frankrike (73 %) och Polen (66 %) upplever majoriteten av svaranden att våldet mot HBTQI-personer under de senaste 5 åren har ökat ”lite” eller ”mycket”. I Malta (70 %) och Irland (59 %) upplever en majoritet att våldet mot HBTQI-personer har minskat ”lite” eller mycket”.

Vad påverkar fördomar, intolerans och våld?

Svaranden fick, utifrån en rad nämnda faktorer, uttrycka vad de tror har bidragit till ökning eller minskning av fördomar, intolerans och våld mot HBTQI-personer under de senaste 5 åren. Majoriteten svarade att de tror att en stor anledning till att det skett en förbättring är att ”HBTQI-personer syns och deltar i vardagslivet”. Andra anledningar tros vara ”positiva förändringar i lagstiftning och politik”, samt ”stöd från offentliga personer, offentliga personer och ledande personer i civilsamhället”.

På frågan om vad HBTQI-personer tror är anledningen, utifrån en rad nämnda faktorer, till att det skett en försämring är

  • ”negativ offentlig diskurs bland politiker och/eller politiska partier”,
  • ”brist på stöd från civilsamhället”
  • ”brist i tillämpningen av existerande lagar och politik”.

I studien fick svaranden frågan om i vilken utsträckning de anser att deras regering agerar mot fördomar och intolerans om HBTQI-personer. 33 % svarade att de tycker att deras regering definitivt eller troligen bekämpar fördomar och intolerans om HBTQI-personer. I topp av länderna i studien finner vi Malta, med 83 % av svaranden som anser att deras regering gör ett bra arbete vad gäller fördomar och intolerans om HBTQI-personer. I botten finner vi Polen, där endast 4 % av svaranden, uttrycker att deras regering gör ett bra arbete.

Åtgärder för att förbättra attityder om HBTQI-personer

För att effektivt kunna implementera EU-lagen, i enlighet med Victims’ Rights Directive, krävs att offer uppmuntras att polisanmäla hatbrott. Detta kommer i sin tur att innebära att stödet för offer kommer att effektiviseras. Hatbrottsoffer kommer att få en individuell bedömning, vilket innebär att det tas hänsyn till sexuell läggning, könsidentitet och -uttryc. Det betyder att specifika säkerhetsbehov kan beaktas.

Principen om icke-diskriminering är grundläggande i EU:s politik och lagstiftning. Tyvärr innefattar det lagliga ramverket inte alla HBTQI-personer. Sexuell läggning är inkluderad i Treaty on the Functioning of the EU (TFEU), artikel 19,  och i artikel 21 i EU Charter of Fundamental Rights. Däremot är könsidentitet och -uttryck inte inkluderade.

Resultaten av FRA:s studie visar att HBTQI-personer i EU anser att lagar och politik, inklusive attityder hos politiker och offentliga personer och samhällsledare starkt påverkar deras liv. Rapporten syftar till att lyfta HBTQI-personers liv och rättigheter, samt påverka politiker och beslutsfattare att intensifiera arbetet med att tillgodose alla människors, inklusive HBTQI-personers, rättigheter.


HBTQI står för:

H: Homosexuella
B: Bisexuella
T: Transsexuella
Q: Queer
I: Intersexuella


Källa:

FRA: A long way to go for LGBTI equality (2020)

SD halverar biståndet – skyller på corona

Sverigedemokraterna är sämst i klassen på internationellt bistånd. Partiet har genom åren ihärdigt hävdat att de är de riktiga humanisterna som hjälper dem som verkligen behöver hjälp ”på plats”. Samtidigt har SD alltid varit de som budgeterat minst pengar på internationellt bistånd.  Med hänvisning till coronapandemin passar SD nu på att halvera biståndsanslaget.


SD har under många år insisterat på att de skulle vara det mest humanitära partiet, då de vill hjälpa på plats. Med argumentet att man har budgeterat biståndet så att de allra mest utsatta får ta del av pengakassan har man ansett sig vara de som bryr sig om flyktingar ”på riktigt”. 

Vi på Motargument har tidigare slagit hål på påståendet om att SD skulle vara Sveriges biståndsvänligaste parti . SD har varit skickliga på att framställa sig som de som ger mest. I själva verket är det de som har gett minst. SD har valt att inrikta sitt bistånd på framför allt UNHCR, som är den organisation som synts mest i debatten samt är den organisation som arbetat i närområdet där krigsflyktingar från framför allt Syrien befinner sig. SD har med hjälp av denna strategi gett väljarna en missvisande bild av SD:s biståndspolitik.

”Hjälp på plats”-argumentet

SD har genom åren vänt och vridit på siffrorna, och på så sätt försökt hålla fast vid att de är det biståndsvänligaste partiet. Men efter nedskärningen på biståndet i höstas förlorade argumentet bärighet.

Och med 2020 års vårbudget befäster SD sin position som partiet som är sämst på internationellt bistånd. Partiet stramar åt satsningarna ytterligare genom att sänka biståndsramen från 0,7 % av BNI till 0,5 %.

Därmed ligger SD under alla andra partier när det gäller satsning på bistånd. Regeringen ligger kvar på det av tidigare regeringar fastslagna målet om en biståndsram på 1,0 % av BNI, det vill säga 52,1 miljarder kronor. Även Kristdemokraterna anslår 1,0 %, medan Moderaterna håller kvar vid sitt anslag från i höstas med 0,7 % av BNI.

Rohingya Refugees Camp in Ukhia, Cox’s Bazar, Bangladesh (6 February 2019). Attribution: CAPTAIN RAJU. Attribution-ShareAlike 4.0 International (CC BY-SA 4.0)

SD halverar biståndsramen

SD har 29 april 2020 motionerat om att Sverige ska sänka sitt internationella bistånd. Motionsskrivarna påpekar att utgiftsområdet internationellt bistånd förutses kosta 46 miljarder under 2020 samt att regeringens biståndsbudget ”karaktäriseras av brist på uppföljning och iögonenfallande exempel på improduktivt slöseri”.

SD poängterar att deras biståndsbudget skulle spara mer än 20 miljarder per år. I slutet av det korta stycket om bistånd i motionen motiverar SD nedskärningen med att Sverige befinner sig i en pågående kris. De menar att det då inte är hållbart att skänka pengar till andra länder utan motprestation. Åkesson m fl avslutar med att påstå att ”biståndsverksamheten dessutom gett upphov till ren korruption undergräver inte vår slutsats”.

I motionen finns inget som redovisar partiets särskilda satsning på det humanitära biståndet eller hälsovården. Istället väljer SD att påstå att Sverige måste minska biståndet och skyller på den pågående coronapandemin.

Myter om bistånd

Det sprids en hel del myter om att biståndet är ineffektivt, går till korruption, vuxit okontrollerat, och att pengarna behövs bättre i Sverige. Konfederationen CONCORD Sverige (som ingår i CONCORD Europa med fler än 2 600 organisationer under sitt paraply) har listat 10 myter om internationellt bistånd.

Vad är då anledningen till att SD ständigt framställer sig som det mest humanitära partiet, något de faktiskt fortsätter göra? Konsekvensen av SD:s politik skulle bli att Sverige på sikt åter blir ett mer etniskt homogent land. Medelst stoppad invandring, återvandring och utvisningar är målet att göra Sverige ”svenskt” igen.

Mantrat om ”hjälp i närområdet” och att ”pengar ger mer när man hjälper på plats” är, och har alltid varit, en ursäkt för att man inte vill ha hit invandrare. I SD:s värld är en (1) invandrare en (1) för mycket. Partiet har fått stå oemotsagt, och ogranskat, då de självsvåldigt har iklätt sig rollen som de ”riktiga flyktingvännerna”.


Källor:

Riksdagen: Med anledning av 2020 års ekonomiska vårproposition. Motion 2019/20: 3603 av Jimmie Åkesson m.fl. (SD)

Riksdagen: Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd Motion 2019/20:2658 av Björn Söder m.fl. (SD)

OmVärlden: Sverigedemokraterna vill halvera biståndet

Artiklar på Motargument som berör SD och bistånd

Straffa inte offren för våld i internationella kärleksrelationer

Vad bör vi göra för att motverka att relationer blir destruktiva, och för att göra det lättare att ta sig ur en relation som reda blivit destruktiv? Lösningen är definitivt inte att bestraffa de som är utsatta. Här kommer fyra bättre förslag.


Våld i nära relationer är ett stort problem i hela världen. Detta oavsett inblandade parters kön eller nationalitet, men problemet försvåras när en av parterna har en utsatt situation. Vilket vissa i sin tur vänder mot de utsatta. När vissa svenska medborgare systematiskt begår övergrepp mot utländska medborgare så föreslår Moderaternas Hanif Bali och Expressens Linda Jerneck att lösningen skulle vara att förbjuda offren från att vistas i Sverige.

Vi lever i en värld där olika medborgarskap har olika status och där människor med olika medborgarskap i praktiken har olika rättigheter. Denna obalans kan leda till utsatthet när två personer med olika medborgarskap inleder en relation med varandra. Fem viktiga faktorer som kan leda till utsatthet är:

1. Ekonomiskt underläge
2.
Bristfälliga språkkunskaper
3. Bristfälligt socialt kontaktnät
4. Bristfälligt socioekonomiskt skyddsnät
5. Blir utkastad ur landet om relationen tar slut

Var och en av dessa fem faktorer bidrar lätt till att en relation blir destruktiv. Detta även om alla inblandade parter menar väl och går in i relationen ärligt med alla kort på bordet. Vilket inte alltid är fallet. Där har vi en sjätte riskfaktor:

6. Hemlighållande av riskfaktorer såsom tidigare misshandelsrelationer eller att tidigare partners har blivit utvisade

Det Bali och Jerneck föreslår är att när en svensk man och en thailändsk kvinna har en relation med varandra så ska det bli lättare för Migrationsverket att förvägra kvinnan uppehållstillstånd i Sverige. Detta lagförslag skulle drabba alla inblandade i en del ömsesidiga och justa kärleksrelationer där det inte förekommer misshandel eller utnyttjande.

Relationer där den svenska parten utnyttjar eller misshandlar sin thailändska partner skulle den föreslagna lagen lätt missa, och i de fall där den råkar träffa rätt så skulle den fortfarande bestraffa offret snarare än förövaren: Lagen skulle inte förhindra eller stoppa misshandelsrelationer, utan enbart se till att offret inte befinner sig i Sverige (alternativt enbart befinner sig i Sverige på turistvisum) när misshandeln sker. Detta är inte rimligt. Istället bör vi eftersträva lösningar som faktiskt adresserar problemen.

Fyra reformer som skulle minska relationsmigranters utsatthet något enormt är att utvidga försörjningsplikten, låsa upp språkträning, tillhandahålla kontaktperson, samt att informera om partnerns historik.

1. Utvidga försörjningsplikten

Att som svensk bjuda in en utlänning till att bo tillsammans i Sverige innebär att svensken åtar sig att försörja denna partner så länge som relationen varar. Denna försörjningsplikt upphör när relationen slutar, och om relationen slutar innan partnern har fått permanent uppehållstillstånd så blir partnern utkastad ur landet. Här skulle det kunna vara rimligt att införa en förlängning av försörjningsplikten, så att expartnern får rimlig tid och möjlighet att hitta ett jobb eller en ny relation för att stanna i landet. (På lång sikt vore det rimligast att alla får flytta vart de vill utan att det ska krävas uppehållstillstånd, men detta är en reform som måste införas globalt snarare än av enstaka enskilda länder.) Denna reform adresserar den första, fjärde och femte av de sex riskfaktorerna.

2. Låsa upp språkträning

Onlineresurser för att lära sig svenska borde vara tillgängliga för alla som vill lära sig svenska, inte bara för personer som redan bor i Sverige. Ta till exempel Sveriges Televisions utmärkta app “Språkplay”, vilken låter dig se nyheter med mera på lätt svenska med pedagogisk textning. Närmare bestämt så är programmen textade på svenska, men samtidigt förklaras varje ord i textningen på valfritt språk. Dock känner Google av vilket land en person befinner sig i, och tyvärr så är Språkplay inställd så att det inte går att ladda hem den utan att befinna sig i Sverige.

Genom att tillgängliggöra appar och andra onlineresurser så skulle det bli lättare att i utlandet lära sig svenska, vilket vore bra både för alla som av en eller annan anledning vill lära sig svenska och för oss som redan pratar svenska. Denna reform adresserar den andra av de sex riskfaktorerna.

3. Tillhandahålla kontaktperson

Redan idag har socialtjänsten ett system där socialt isolerade människor kan få en kontaktperson att träffa en gång varje eller varannan vecka. Detta system skulle med fördel kunna börja tillämpas på personer som flyttar till en ny ort för att vara med en partner. Detta gäller både svenskar som flyttar inom landet och utlänningar som flyttar till landet. Det kan vara oerhört värdefullt att kunna träffa någon som inte redan ingår i partnerns vänkrets. Denna reform adresserar den tredje av de sex riskfaktorerna.

4. Informera om partnerns historik

För den som flyttar till Sverige för en relation kan det vara viktigt att veta huruvida partnern tidigare varit dömd för sexbrott/relationsbrott/misshandel och huruvida någon av hens tidigare partners har blivit utvisad ur landet. Idag hemlighåller myndigheterna ofta denna information för personen som ansöker om anknytningsvisum. Detta då med hänvisning till att skydda den svenska partnerns integritet. Men reglerna är redan sådana att den svenska personen måste medverka i visumprocessen. Så varför inte bara införa som en del av processen att en måste samtycka till att myndigheterna lämnar ut relevant information till partnern?

De flesta människor som inleder en relation gör detta med goda intentioner och med förhoppningar om en juste ömsesidig relation. De fyra ovan föreslagna reformerna skulle göra en sådan relation lättare att uppnå och upprätthålla. Och för de som kallt kalkylerat inte vill ha någon juste relation utan istället är ute efter någon att utnyttja så skulle reformerna göra det mindre attraktivt att ta hit en partner från utlandet.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

SD:s lögn om krisberedskapen

Tack till Mikael Carlsson som skrev om detta i Facebook-gruppen #Inteimittnamn

Enligt SD har de ”i många år lyft behovet av en ökad krisberedskap” och de påstår att de andra partierna först nu har insett detta – ”när fler nu fått upp ögonen för vikten av att förbereda samhället för olika typer av kriser.”

Källa: Aftonbladet ”Jimmie Åkesson: Vi måste tänka på svenskarna först” 200423

Låt oss kolla detta.

Det de påstår är alltså att att SD i många år lyft behovet av en ökad krisberedskap – vilket i praktiken borde synas i deras budgetförslag.

De skulle alltså ha satsat oändligt mycket mer på vår krisberedskap om de hade haft makten.

Så hur ser det ut i deras senaste budgetförslag?

Hur mycket mer pengar vill SD satsa på svensk krisberedskap jämfört med regeringen?

Så här jobbar SD systematiskt. Eftersom deras lögner alltför sällan synas så sprids dessa dimridåer utan kontroll. Särskilt bland folk som inte läser mer än rubriker.
Källa:
”Vi tryggar välfärden – Sverigedemokraternas förslag till statsbudget 2020”- https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/vi-tryggar-valfarden—sverigedemokraternas_H7022682