Etikettarkiv: kvinnosyn

SVT:s förbud mot byxor, skånska och hijab

Jag läser att SVT har en policy att anställda nyhetsprogramledare inte får bära huvudduk. 

Jaja… En gång i tiden var moralens väktare i SVT:s ledning mot att skåningar läste nyheter eller var hallåor. Alla med dialekt, inklusive alla som talade finlandssvenska var bannlysta i de positionerna.

Det var först på mitten av 70-talet som skånska och finska och norrländska blev accepterat i de viktiga positionerna.

Samma var det för övrigt i Sveriges Radio. På 40-talet kunde en nyhetsuppläsare inte tala skånska, men man intervjuade statsminister Per Albin Hansson som talade klingande skånska. Det var lätt absurt.

I vissa av SVT:s nyckelprogram fanns förr ett förbud mot byxor. Det skulle vara klänningar och kjolar. Ännu på 50-talet ansågs det samhällsfarligt att kvinnor och flickor bar byxor. På mitt jobb i hemtjänsten pratade jag med en kvinna igår som på 50-talet fick bannor för att hon bar byxor en kall vinter i skolan i Kalmar. Först på 6o-talet tillät man de farliga byxorna.

Byxor var unisex och stod för sådana hemskheter som ateism, homosexualitet och nedmontering av kvinnans kvinnlighet.

De som förfärades över byxor på kvinnor i TV lät ungefär som de som idag kissar på sig av rädsla vid tanken programledare med en hijab.

Men det ska nog ändra sig på sikt. Precis som det gjort förr.

Annelie Sjöbergs text, del 2

Så jag skriver sällan om personer, och när jag gör det handlar det nästan uteslutande om politiker. Ett undantag skedde när jag snubblade över Annelie Sjöbergs tämligen rasistiska och rätt delade Facebookinlägg, där hon utmålar somalier, eritreaner och afghaner som olämpliga att jobba i äldrevården. Texten i sin helhet återfinns i artikeln, så jag upprepar den inte här.

Efter att jag postat artikeln blev det ganska turbulent. Annelie postade något femtontal inlägg på sin Facebookvägg direkt eller indirekt relaterade till artikeln, hon och hennes vänner skrev på min vägg och på Motarguments sida och hon diskuterade i grupper. Både hon och jag fick en del hatiska kommentarer. Jag har hela tiden erbjudit henne att skriva en uppföljande artikel med hennes frågor och kommentarer, men hon har antingen inte svarat alls eller avböjt. Tills nu.

Jag tänker här möta de synpunkter jag uppfattar som centrala för Annelie i hennes kritik mot mitt inlägg. Viss tolkning förekommer förstås, men jag försöker vara rättvis.

Missförståndet

Annelie menar att jag och övriga som läst inlägget hängt upp oss på fel saker, och hon svajar fram och tillbaka. I hennes snävaste beskrivning har hon bara velat framföra att män inte ska sköta kvinnors intimhygien och att det är viktigt att den som vårdar gamla förstår språket. Vi som inte fattar detta har mer eller mindre avsiktligt missförstått, menar hon. Att hon pekade ut somalier, eritreaner och afghaner var bara en tillfällighet.

Men det håller inte.

Inlägget börjar med ”Ett argument som man ibland hör bland dem som ivrigast försvarar Sveriges generösa flyktingpolitik, är att invandring behövs för att ta hand om oss svenskar när vi blir äldre.”

Om den meningen ska avslutas med ”men det går inte för män kan inte sköta kvinnors intimhygien” eller ”men det går inte, för nyanlända pratar inte svenska”, hänger inte inlägget ihop alls. Uppenbarligen är inte alla invandrare män, inte alla gamla kvinnor, inte all äldrevård intimhygien och uppenbarligen är ingen nyanländ för alltid.

Dessutom tenderar Annelie att anpassa tolkningen efter vem som skriver, så hon halkar snabbt tillbaka till att asylinvandrarnas kultur är det egentliga problemet så fort hon inte ska övertyga oss i PK-eliten.

Det är samma sak som …

Hon har också pekat på en hypotetisk äldre, outbildad muslimsk kvinna från något muslimskt land som inte vill bli vårdad av en ung, piercad svenska i urringning som motexempel. Inte heller det håller, för det är inte en motsvarande svensk 30-talist från Kalix hon hänvisar till, utan sig själv. Det är hon själv, förmodat universitetsutbildad 60-talist, som inte vill vårdas av somalier och eritreaner.

Jag skriver mycket, och jag vet att ibland råkar man sätta ihop en mening som kan feltolkas, hur väl man än menar. Men det är inte det som hänt här. Jag menar att antingen tar man ansvar för det man skrivit, och står för sina åsikter, eller också backar man helt, och säger ”det var dumt, det blev fel”. Annelie har editerat sitt inlägg, men raljerar samtidigt över inskränkta läsare som tvingat henne dithän. Det är inte att ta ansvar. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att hon fortfarande anser att det hon skrev var rätt.

Kontaktandet av skolan

Annelie, och många ur hennes nätverk, har upprörts över att jag kontaktade skolan jag trodde hon fortfarande jobbade på. Det finns en legitim kritik i detta. Jag har själv ibland stött på personer på nätet som hånfullt hotar med att kontakta min ”arbetsgivare”, och jag tycker det är urfjantigt. Alldeles bortsett det faktum att min chef är utländsk och bor och jobbar utomlands och inte skulle fatta ett smack av ett sådant samtal, än mindre vidta någon åtgärd, är det lite ”ha, då går jag till fröken!” över konceptet.

Så varför kontaktade jag då den skola där jag trodde Annelie jobbade (eftersom det står så i hennes Facebookprofil)?

Jo, på grund av den här meningen ”När jag blir gammal vill jag bli omhändertagen och vårdad t ex av någon av alla de fantastiska och underbara omvårdnadselever som jag själv har varit med om att utbilda.”

För mig är det oerhört magstarkt att någon utbildar omvårdnadselever som hyser ett så stort förakt för människor baserat på deras etniska ursprung. Jag såg framför mig den somaliska, eritreanska eller afghanska elev som hade Annelie som lärare, med de uppenbart rasistiska fördomar hon har.

Det var anledningen till mitt mail till rektorn där jag pekade på hennes inlägg.

Förtal och hets mot folkgrupp

Under en period gjorde Annelie och hennes nätverk en stor grej av att jag skulle polisanmälas för förtal. Det gjordes upp stora planer i kommentarsfälten, och jag fick klargjort för mig att en åklagare i princip förberedde åtal (inte av Annelie, men av en ur hennes hejaklack).

Till slut förklarade jag i en diskussion att förtal mycket sällan leder till åtal såvitt man inte inleder en civilrättslig process, är minderårig eller kombinerar förtalsåtalet med åtal för andra brott. Dessutom är det inte förtal att skriva om någons text. Möjligen, om man verkligen tänjer på begreppen, kan meningen där jag kallar henne för ”smygrasist” vara förtal, men eftersom den är underbyggd tror jag det hade blivit svårt att hävda.

Däremot är det fullt möjligt att det kan räknas som hets mot folkgrupp att uttrycka sig som Annelie gör. Eller gjorde, tills hon editerade inlägget. Det är i alla fall åtalbart. Nu tänker jag inte polisanmäla Annelie. Jag skrev mitt inlägg istället. Det är oftast bättre med debatt än polisanmälan.

Slutligen

Annelie ställer följande två frågor till mig:

1) Tror du verkligen att det är det viktigaste som finns för ensamkommande afghaner att få torka gamla tanter i rumpan? Har du ens pratat med någon av dem? De har andra planer kan jag berätta för dig.

Svar: Annelie började med ”Ett argument […] är att invandring behövs för att ta hand om oss svenskar när vi blir äldre.”, och fortsätter med att förklara att ensamkommande afghaner inte är lämpliga till detta yrke. Alla invandrare är uppenbarligen inte ensamkommande och inte afghaner, och de som är ensamkommande afghaner vill kanske inte överlag vårda gamla, men det är irrelevant för sakfrågan, som är utpekandet av somalier, eritreaner och afghaner, och för den delen även muslimer överlag, som olämpliga.

2) Varför ska inte somaliska kvinnor med slöja som är analfabeter ha samma rättigheter och skyldigheter som andra svenska kvinnor och få bli en del av svenska samhället, få adekvat utbildning och kunskaper om vårt språk och vår kultur? Ska dessa kvinnor vara utestängda från gemenskap och rätten att åtnjuta den jämlikhet som t ex du och andra svenska kvinnor tar för givna, menar du?

Svar: Jag kan inte svara på denna fråga, för jag begriper den inte. Alls.

Jag hade inte skrivit detta inlägg om inte Annelie kommit tillbaka med frågor. För mig stod det liksom 1:1. Jag skrev om henne, hon skrev om mig. Och jag förstår att hon är förbannad och upprörd. Det hade jag också blivit.

Men jag tycker också att hon förtjänar att få veta hur jag resonerat och varför jag skrivit som jag gjort, och varför jag mailade rektorn. Nu när jag redogjort för detta hoppas jag denna diskussion är över.

Jag tror inte att hon är ond. Och jag kan inte uttala mig om hennes åsikter, annat än det som lyser igenom. Människor är komplexa, och det finns säkert fler lager därinne som jag inte vet något om.

Det jag däremot kan uttala mig om är hennes text. Den var grovt rasistisk.

Och hon har inte tagit tillbaka det hon skrev.

Jämställdhet i SD

Det har under alla år varit en skev jämställdhet bland SD:s förtroendevalda och deras kommunfullmäktigeledamöter. Det är i skrivande stund 1 275 SD-ledamöter som sitter i kommunerna på varsitt SD-mandat. 22% av alla dessa är kvinnor.

SD har existerat som parti i 29 år och har ännu inte lyckats locka en högre procentandel kvinnliga företrädare.

Motargument har granskat samtliga sverigedemokratiska kommunfullmäktigeledamöter som under denna mandatperiod valts in, har avgått eller uteslutits. Deras kön som de anmält till valmyndigheten har granskats, och även deras ersättare då det funnits person som har hoppat in i deras ställe.

Av alla SD-män som avgått under innevarande mandatperiod ersattes de i 84% av fallen av en annan man.
Av alla SD-kvinnor som avgått ersattes i 82% av fallen av en man.

Då manliga SD-ledamöter (281 st) avgått från sin kommunfullmäktigestol har dessa män ersatts vid 227 tillfällen av en annan man och i endast 45 av fallen av en kvinna. Vid 27 tillfällen resulterar avhoppet eller avgången i ännu en ny tom stol – för att det saknas ersättare i den kommunen.

Då en av alla de 86 kvinnliga SD-ledamöterna avgått har denne ersatts av en annan kvinna i endast 15 av fallen! I 7 av dessa tillfällen en kvinna hoppar av har det saknats en ersättare, så det har blivit en tom stol.

Hela 69 av de 84 avhoppen har resulterat i att en man tar ersättarplatsen.

Det är 50 stycken av samtliga 161 SD-ledamöter i Landstingen som är kvinnor, det är ungefär 31%.

Det är just nu 10 av alla 47 SD-riksdagsledamöter som är kvinnor, ungefär 21%!

(Anna Hagwall och Margareta Sandstedt Larsson räknas inte längre som SD-ledamöter, eftersom de är politiska vildar/partilösa.)

Intressant nog är riksdagsledamot Anna Hagwall fortfarande i skrivande stund registrerad som en SD-ledamot, trots att hon enligt uppgifter i media uteslutits ur SD den femte december 2016 – och alltså borde sakna partibeteckning på riksdagen.se

Källa:
Excelfiler från Valmyndigheten över Nuvarande Ledamöter och Avgångna Ledamöter
http://www.val.se/tidigare_val/val2014/nuvarande_led/index.html (hämtat 2/1 2017)

Med reservation för felaktigheter i räkningen, och för att Rättviks kommun ännu inte verkar ha beslutat om huruvida Anna Hagwall ska ersättas av någon person eller om hennes uteslutning kommer att resultera i en tom stol.

Respektera kvinnors fria rätt att välja kläder

Den feministiska kampen präglas av en grundläggande allmän­giltig princip; kvinnans självbestämmande.

Den senaste tidens burkinikontrovers har än en gång satt den muslimska huvudduken i fokus. Som alltid i det västerländska narrativet förkroppsligar slöjan islams förtryck mot kvinnor. I debatten reduceras slöjbärande till ett binärt tvång som kommer antingen direkt från auktoritära stater och förtryckande män, eller indirekt via ett patriarkalt värdesystem. Även då kvinnor själva väljer att bära slöja beror det alltså på ett underliggande förtryck, enligt kritikerna. En debattör i GP uttryckte det som att dessa kvinnor ”väljer sin ofrihet”. Och därför ska de frigöras; från den patriarkala struktur som styr deras val; från sina egna val; från sig själva. Hur detta bör ske diskuteras flitigt. Mer sällan diskuteras vem som besitter potential att med moralisk dygd – i motsats till diktatorisk tyranni – frigöra någon som redan uppfattar sig som fri. Vem kan frigöra en slöjbärande kvinna från en självbild hon är tillfreds med?

Att värderingar där kvinnans (och inte mannens) dygd beror på vilken utsträckning hon täcker sig eller visar blygsamhet bidrar till en patriarkal ordning är uppenbart. En vanlig motreaktion i ett sådant patriarkalt statssystem, Iran, är att kvinnor tänjer på gränserna för vad som är tillåtet, bland annat genom att bära smink och dra slöjan bakåt för att visa en del av håret. Till synes små, men ändå betydelsefulla tecken på protest.

Många västerländska feministiska tänkare menar dock att även det omvända förhållandet med förväntningar på kvinnans avtäckning och uppenbarelse bör förstås som en del av en patriarkal ordning som begränsar kvinnor. Populärkulturell och kommersiell objektifiering och sexualisering av kvinnor återspeglar många delar av vårt samhälle, där formell jämställdhet eftersträvas men ytterst lite görs åt den informella ojämställdheten. I väst ska kvinnan synas, på ett visst sätt, såsom vi är vana att se henne i reklamen: avklädd, slimmad, sminkad och så vidare. Den radikala författaren Andrea Dworkin påpekade tidigt att ingen del av den kvinnliga kroppen lämnas orörd i vår kultur. Från ”topp till tå är varje ansiktsdrag, varje kroppsdel, föremål för modifikation” (fritt översatt från Stanford Encyclopedia of Philosophy). I en sådan kultur kan en påklädd kvinna som poserar i sjal vara nog så provocerande, vilket Åhléns och H&M fick erfara efter en kritiserad reklamkampanj med beslöjade modeller. Kritiken är dock inte alldeles lätt att förstå eftersom huvudargumentet mot slöjan ofta bottnar i att den hindrar kvinnan från att ta plats.

Frågan är vad som återstår av ursprungsförtrycket (och kritiken) om dess materialisering (slöjan) har kommit att få en ny mening för användarna som är icke-kompatibel med det påstådda ursprungliga syftet. En del muslimska kvinnor beskriver valet att bära slöja som en protest mot ett västerländskt patriarkalt styre av kvinnors utseende. I likhet med hur kvinnor i Iran använder sig av medel som i väst har patriarkala förtecken för att utmana andra patriarkala normer som är mer dominerande i landet, blir slöjan ett sätt för en del muslimska kvinnor att vägra underkasta sig den sortens patriarkala strukturer som är så integrerade i vår kultur att de flesta missar att problematisera dem. Sällan ifrågasätts dessa strukturer av de som med påtryckningsmedel vill ”befria” de muslimska kvinnorna från valet att bära slöja.

Möjligtvis för att deras logik – om den applicerats konsekvent – skulle innebära en grov inskränkning av västerländska kvinnors liv. Att ingreppet mot muslimska kvinnors val skulle få liktydiga konsekvenser tycks inte bekymra de som propagerar för dess aktualisering, vilket signalerar att frågan i många avseenden styrs av en sorts kulturimperialism snarare än feministisk kamp.

Att motsätta sig sådana kulturimperialistiska försök handlar inte om att blankt acceptera kulturrelativism, särskilt inte kvinnoförtryck. Tvärtom handlar det om att belysa att denna slöjkritik, där den vägledande principen inte appliceras på den egna kulturen, i själva verket är ett praktexempel på kulturrelativism. Den som 1, inte ser hur den patriarkala ordningen i väst påverkar föreställningen om kvinnan och därmed hennes egna val och 2, inte är beredd att ”frigöra” henne från denna ”ofrihet” genom att inskränka det egna valet med samma metoder som förordas när det gäller muslimska kvinnors egna val, saknar trovärdighet i sin selektiva kvinnokamp.

I stark kontrast präglas den feministiska kampen av en grundläggande allmängiltig princip; kvinnans självbestämmande. De som selektivt frångår denna princip just när det gäller muslimska kvinnor leds av en annan sorts kamp, vare sig de inser det eller ej.

Denna debattartikel är tidigare publicerad på Dagens ETC.

Myt: Islam förtrycker kvinnor

Det finns en vitt spridd uppfattning om att muslimska kvinnor skulle vara förtryckta, diskriminerade och underordnade enbart, och explicit, för att de tror på islam. Muslimska kvinnors status kan inte särskiljas från andra kvinnors status, mot bakgrund av att kvinnor världen över dagligen möter ojämlikhet oberoende av kvinnornas etnicitet, religiösa trosuppfattning och nationalitet eller deras omgivnings etnicitet, religiösa trosuppfattning och nationalitet.

Muslimska kvinnor är inte ensamma om att drabbas av ojämlikhet i samhället.

Koranen betonar att män och kvinnor är jämlika inför Gud. Koranen förbjuder mord på flickebarn, påtalar att flickor och pojkar ska uppfostras på samma sätt, ger kvinnor rätt att neka giftermål och ger kvinnor rätt att skilja sig i särskilda fall.

Det är viktigt att poängtera att tolkningen av könsroller i Koranen varierar mellan olika länder och kulturer i den muslimska världen – det förekommer principer och förfaranden som underkuvar och förtrycker kvinnor, bl a genom tvångsäktenskap, bortrövande, nekande av utbildning, könsstympning och begränsad frihet. Återigen är det viktigt att vi påminner oss om att dessa principer och förfaranden inte är exklusiva för islam, utan förekommer också i andra kulturer och trosläror. Vissa företeelser, som vi idag möjligen associerar med en muslimsk kontext, har existerat långt tidigare och i andra kontexter, oavhängigt kultur, nationalitet och religion.

Många moderna kvinnor och män förkastar nyss nämnda begränsningar och tolkar Koranen utifrån detta perspektiv. Det är nödvändigt att vi förstår att människor med makt, precis som i länder med annan troslära än islam, ibland använder religionen som ett incitament att rättfärdiga kvinnoförtryck. Som alltid är det viktigt att vi förstår att det är människor – i huvudsak män, och inte religion, som utövar förtryck mot kvinnor.

Slöjan används ofta som ”bevis” på kvinnoförtryck. Koranen påtalar att såväl kvinnor som män ska klä sig anständigt. Hur detta påbud tolkas och efterlevs varierar mycket. Många tror att muslimska kvinnor tvingas att bära hijab, niqab eller burka. Detta är inte skälet till att muslimska kvinnor i de flesta fall bär hijab, särskilt inte i västerlandet. Tvärtom, många kvinnor väljer själva att bära hijab, niqab eller burka. Det finns flera anledningar till detta, som t ex stolthet över att vara muslim, kulturell identitet, kollektiv känsla av gemenskap eller för att uttrycka känsla av självkontroll i offentligheten.

För att ytterligare framhäva muslimska kvinnors status kan vi nämna ledarskap. Sedan 1988 fram till dags dato har vi sett inte mindre än åtta muslimska länder med kvinnliga statschefer: TurkietIndonesien, Senegal, Kosovo, Kirgizistan, Pakistan, Mauritius och Bangladesh (två tillfällen). Ett flertal muslimska länder, bl a Saudiarabien, Afghanistan, Irak och Pakistan, har en högre andel  kvinnor sittandes på nationellt folkvalda befattningar än USA.

Kvinnoförtryck kan ha religiösa förtecken, men utövas inte sällan i en egen kontext, oavhängig kultur, religion eller etnicitet. Tyvärr förefaller förtryck av kvinnor vara inkorporerat i alla mänskliga aktiviteter över hela världen. Vi gör klokt i att inte utgå från vår egen uppväxt/kontext, då det kan innebära att vi blundar för att andras kontext kan vara väldigt annorlunda i grunden. Vi bör inte ta oss det ensidiga tolkningsföreträdet över hur andra vill leva sina liv i sin kontext och i sin religiösa trosuppfattning. Detta förfarade kallas etnocentrism.

P.S. För att förekomma eventuell kritik om att denna artikel skulle rättfärdiga kvinnoförtryck i muslimska länder eller kulturer: Vi på Motargument fördömer all form av kvinnoförtryck, oavsett orsak, bakgrund eller kontext, men för den som vill börja förstå förtryck av kvinnor i någon kontext går det inte att söka felaktiga orsaksförklaringar som exempelvis vid kulturella eller religiösa särartsförklaringar.

Lästips:

Är islam kvinnoförtryckande?

Källor:

Myths and facts about Muslim people and Islam

I Am Not Oppressed

Tvångsäktenskap och arrangerade äktenskap

Feministiskt perspektiv: Kvinnors frihet förutsätter sekulär rättvisa

The Islamic Dress Code

What is the Hijab and Why do Women Wear it?

Facts about women’s rights

Rätten att vara annorlunda

Handskakningar har diskuterats en hel del den sista tiden. Med vilken rätt hälsar man annorlunda? Måste alla skaka hand i likriktningens Sverige?



Det en del muslimer beskylls för är inte att de vägrar hälsa. För hälsa gör de, med handen på hjärtat. De får skäll för att de hälsar annorlunda. Och det får man inte göra i den svenska ankdammen.

Det mest absurda är att människor som normalt sett brukar tycka att Sverige är lite inskränkt och behöver internationaliseras mer ofta också skäller på dessa muslimer och ber dem bete sig ”som alla andra”.

Förändringar tar tid i Sverige. En gång i tiden var Sverige ett land som var extremt uniformt. Kulturen var homogen och de flesta betedde sig ungefär som alla andra. 1959 öppnade den första kinarestaurangen i Sverige och 1968 öppnades den första pizzerian. Då fanns det 500 muslimer i landet. I princip ingen homosexuell hade kommit ur garderoben. Och i media chockerade herr Udden i Sundsvall läsarna med att säga att funktionsnedsatta också hade rätt att vara kåta och ha sex. I brödbutiken fanns limpa eller ljusa bröd som alla såg ungefär likadana ut. Mellanmjölken fanns inte, det var för extremt.  Sverige hade en TV-kanal och två radiokanaler – inte för att tekniken satte gränser, utan för att staten och väldigt många svenskar tyckte att det var bra om alla såg på samma sorts TV-program. Vi hade ett Televerk med orangea bilar som for omkring och i telefonbutikerna kunde man köpa endast de telefoner som staten bestämde att du skulle få köpa, med de färger staten bestämde var tillåtna. Och vi hade få uteserveringar och caféer för att staten fick för sig att uteserveringar och caféer inte var bra för svensken.

Detta började förändras på 1970-talet. Men när min mamma 1980 målade sin brevlåda röd i ett kvarter där alla brevlådor var svarta eller mörkblå kippade många efter andan – ”Får man göra så?” och ”Du kommer att få kommunen och polisen efter dig…” kunde det låta. Sen målade hon dörren röd också och människors förfäran var stor i lilla Lerberget i Höganäs. Mer krävdes inte för att få stämpeln: ”ANNORLUNDA” och ”AVVIKANDE”.

Den första svarta människa jag fick nära kontakt med var en svart läkare som kom till skolan och klämde mig på pungen i den årliga snopp-undersökningen av pojkarna. Det fanns ett adoptivbarn i det annars helvita Lerberget där höjden av att vara rebell var att trimma moppen.

Jag växte upp med två TV-kanaler för att staten tyckte det skulle vara för farligt med fler.

När kabel-TV kom var det främmande och farligt. När videon kom var den främmande och farlig. Och givetvis kvinnoförnedrande. De första katolikerna som började synas i Sverige på 1950-talet och 1960-talet möttes med hat och misstänksamhet, likt hur många behandlar muslimer idag.

imagesRätten att vara annorlunda är svag och bräcklig i Sverige. Detta eftersom den rätten är relativt ny.

Vi är än idag en produkt av bytänkandet i det gamla bondesamhället. Det avvikande var farligt eftersom det var just avvikande.

Än idag är det avvikande suspekt. Men vad som är avvikande har ändrats. På 1950-talet var det ibland suspekt att en kvinna arbetade och inte var hemmafru. idag är det suspekt om en kvinna vill vara hemmafru och inte arbeta. Att vara hemma med barnen har gått från norm till att vara det annorlunda som måste misstänkliggöras. Då var ateism suspekt, nu är religiositet lite suspekt.

Idag är det annorlunda ofta att välja att vara konservativ. Att man väljer bort Facebook. Att man skriver brev för hand. Att man hälsar på lite annorlunda sätt. Att välja traditionella könsroller där mannen arbetar och kvinnan är hemma med barnen. Att vara religiös och tro på Gud.

Att man väljer religiositet eller att kvinnan vill vara hemma med barnen eller att man hälsar annorlunda eller klär sig i hijab är faktiskt även det en rättighet. Och barn har rätt att följa föräldrarnas kultur. Det är sunt så länge de barnen också växer upp med respekten för och insikt i det som för dem är annorlunda, kanske ateism, en annan religion eller att inte bära hijab.

Det hade varit önskvärt att fler mötte det man själv anser vara det annorlunda med en viss flexibilitet. Man kanske inte benhårt måste hålla fast vid att skaka hand eller att inte skaka hand då man möter en medmänniska. Flexibilitet är bra.

Men vi har till och med rätten att vara oflexibla i våra liv. Om vi vill det. Eller vi borde ha det, för sådan är friheten.



Och handskakningarna då? Det viktiga är inte hur man hälsar på en annan människa men ATT man hälsar på kvinnor liksom på män. Man inte se om en människa är fundamentalist på om denne hälsar genom att lägga handen på hjärtat då denne möter en kvinna. Men om personen INTE ser på kvinnan eller inte hälsar alls, då är det en fundamentalism och en person med troliga terroristsympatier.

Är hijabmotståndarna mot jeans också?

Det här med människors fria val är inte enkelt. Det finns personer som anser att muslimers fria val inte skulle vara helt fritt val. Alltså tycker vissa att man måste få muslimer att sluta välja vad de själva vill.

Det låter komplicerat men mycket av debatten om muslimska slöjan är på den nivån. Hijaben, den slöja som täcker håret eller delar av håret, beskrivs som ”kvinnofientlig” och ”hatisk” och förtryckande.

Ofta hör man talas om Irans klädlagar som det yttersta beviset för att hijaben bör bekämpas och kanske förbjudas i Sverige. Men man kan undra varför motståndarna till Irans klädlagar inte vill förbjuda jeans och långa byxor också här i Sverige?

Det är nämligen så att Irans klädlagar förbjuder kjol och kortbyxor och klänningar som visar benen på kvinnor. Och kortbyxor är förbjudet på män.

Så här beskrivs Irans klädlagar på en sida på internet:

Men
Shorts are not acceptable in public places.
Wearing ties or bows is not a problem.
T-shirts are acceptable.

Women
Obeying Islamic rules including Hijab or Islamic dress-code is necessary in Iran. However these rules are not observed very strict, especially for tourists and foreigners. You must not worry about maintaining your hijab , since in times you have forgotten about it, the maximum penalty will be a request (usually in a kind way) to make it correct.
There are some minimum requirements for foreign women dress-code in public places :

1. Color : It’s a completely false belief that wearing must be dark in Iran. There is no limitation in this respect and we recommend you make sure using light colors in summer.

2. Head : Hair should be covered. It does not mean you shall have a tight scarf around your head. Don’t worry, It is very usual that some parts remain out of the cover. It’s quite acceptable for women to allow whips of their hair to frame their face. Appropriate hats & caps can do this function as well as scarves. Scarf is the most common covering for head and is called ”Roosari” in Farsi.

3. Body : Should be covered with loose clothes like man shirt, coat or manteau. Arms should not be bare.

4. Legs & feet : Legs should be covered down to ankles. Feet can be bare and you can wear sandals. Tight jeans are no problem.

Alla som anser att hijab symboliserar förtryck eftersom ”muslimska stater” och ”religiösa ledare” tvingar kvinnor att bära det, borde väl vara lika mycket mot byxor?

Nej, jag tror nog det skulle kännas integritetskränkande att någon kommer och rycker i dina jeans och kallar det en kvinnohatande förtryckssymbol, eller hur? Eller att någon kallar dig ett ”offer” för kvinnohat om du bär jeans?

Vuxnas fria val är viktigt att försvara. Rätten att bära hijab om man vill är lika viktig som rätten att INTE bära hijab om man INTE vill.

Nyhetsbrev april 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i april.

I fokus – om aktuella händelser:

När högerextremister trampar på terrorns offer – Krönika av Alina Koltsova om de två ytterligheterna högerextremism och jihadism.

Vi måste tala om debatten – Artikel av Alexandra Grönvall som vi tvingades uppdatera eftersom Ann Heberleins debattartikel i GP reviderades flera gånger.

Myt: ”Varför får ensamkommande mer än svenskar”? – Mytknäckare av Helena Trotzenfeldt som bemöter en Facebook-status som blivit viral.

Kramkulturen: I Sverige hälsar vi olika på kvinnor och män – Krönika av Torbjörn Jerlerup om handskakningsdebatten.

Mytknäckare:

Myt: Abdirisak Waberis berömda citat – Gästinlägg av Polimasaren.

Myt: Flyktingmottagning på ”europeisk nivå” – Ungern – Mytknäckare skriven av Elias Lodin och Thabo ‘Muso.

Muslimer – folkgrupp i lagens mening – Mytknäckare av Alexandra Grönvall. En HMF-dom i Södertörns tingsrätt ger rätt i att muslimer är att betrakta som en folkgrupp.

Artiklar:

Avpixlats hafsverk till källgranskning – Gästinlägg av Polimasaren. Avpixlat bryter mot de pressetiska reglerna och tummar på sanningen.

Kan man jämföra med nazismen? – Artikel av Torbjörn Jerlerup, som anser att vi bör jämföra dagens politiska rörelser med nazismen.

Korta motargument:

SDU, grenen som blev avsågad – Kort motargument om turerna kring det nya, och gamla, SDU (Sverigedemokratisk Ungdom).

Mord och dråp 2015 – Kort motargument om mordstatistiken.

Krönikor:

”Svenskfientlig” kalender –  En krönika av David Ehle om att den muslimska fastemånaden ramadan finns med i en del kalendrar.

#näthat: Verbala bombpiloter – En krönika av Thabo ‘Muso om tangentbordets makt och genomslag.

Islamism från nära håll – Gästinlägg av Ida Dzanovic om att muslimer inte skulle ta kampen mot islamism.

Recensioner:

Bokrecension: Vi lovade att berättaJohan Löfström recenserar ”Vi lovade att berätta”, en bok där människor i Palestina delar med sig av sina upplevelser mellan 2000 och 2011.

Tidigare nyhetsbrev:

Oktober 2015

November 2015

December 2015

Januari 2016

Februari 2016

Mars 2016

Nyhetsbrev mars 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i mars:

I fokus – om aktuella händelser:

”Går det inte att ge barnen pannkakor längre?” – SD-ledamot i Tierp rasar över att skolor serverar utländsk mat.

Vi måste tala om debatten – Motargument bidrar med ytterligare fakta och kritik riktat mot Ann Heberleins kontroversiella krönika ”Vi måste tala om islam”.

Mytknäckare:

Myten om ljugande ensamkommande – Motargument svarar på rasistmediers vinklade och felaktiga siffror.

Artiklar:

SD-stöd i Svealand och Norrland – En analys av SD:s valresultat 2014.

Sverigedemokraterna och kvinnosynen – En kritisk analys om SD:s bristande kvinnosyn.

Rekordkorta karriärer – Rekordkorta karriärer för ett stort antal av SD:s kommunfullmäktigeledamöter.

SD:s politiska vildar – Politiska vildar som lämnat sitt parti, men sitter kvar.

Ljuga om asylskäl redan kriminellt – Motargument informerar politiker om att ljuga om asylskäl redan är kriminellt.

Korta motargument:

TV-tips: Situation Ryssland – Motargument rekommenderar en dokumentär om nutidens ryska, patriotiska marscher och Putin-stödda propaganda-apparat.

Krönikor:

Islamofobi som levebröd – Om några av alla de som tjänar pengar på att sprida hat mot muslimer.

Sverigedemokraterna och ”nationen Sverige” – Om hur Sverigedemokraterna delar upp svenska medborgare i de som tillhör nationen Sverige och de som inte gör det.

Wachtmeister kanaliserar Trump – En kritisk analys av Ian Wachmeisters Trump-inspirerade inlägg.

Recensioner:

Fascismen som massrörelse – Bokrecension  av boken ”Fascismen som massrörelse” skriven av Arthur Rosenberg.

Tidigare nyhetsbrev:

Oktober 2015

November 2015

December 2015

Januari 2016

Februari 2016

 

Sverigedemokraterna och kvinnosynen

Att vara kvinna och med i nationalistiska rörelser är inte lätt. På ytan ser det fint ut för dem, man säger sig vilja skydda ”sina kvinnor” från ”de andra”, men hur ser det ut i det egna ledet egentligen? Hur pass skyddade är kvinnor i Sverigedemokraterna?

Under fredagen den 11 mars kom avslöjanden från Expressen om sextrakasserier inom Sverigedemokraterna, där tidningen har tagit del av en intern rapport från Sverigedemokraternas säkerhetsavdelning. Detta har då relevans med sextrakasserier som skedde tidigare, år 2013. Alltså är fenomenet egentligen ingen nyhet alls.

img_5327
Skärmdump från SD:s interna säkerhetsrapport (Expressen 160311)

SDU-kvinnan Emma Sandkvist är en av de sex namngivna kvinnorna i den interna femsidiga rapporten, då hon anmält en SD-tjänsteman för våldtäkt. När hon valde att bryta tystnaden och tala ut om händelsen gav partiet henne kalla handen. De anklagade henne bl a för ”omoraliskt leverne” och för att ha varit ”berusad” under tillfället. Partiet talar också om henne som en säkerhetsrisk för deras inre säkerhet.

En annan SD-kvinna som förekommer i rapporten är Hanna Wigh, som tidigare suttit i partistyrelsen. Hon slog larm till partikamraten och riksdagsledamoten Björn Söder om sextrakasserier inom partiet, men även hon blev direkt misstrodd och stämplad som en lögnare.

Sverigedemokraterna talar gärna om hur fel det är när utländska män våldtar kvinnor. De var väldigt snabba med att t ex reagera på händelserna i Köln och We Are Sthlm. När det var partiledardebatt i riksdagen den 13 januari i år höll partiledaren Jimmie Åkesson ett passionerat anförande om hur massinvandringen ”bidrog” till fler sexuella övergrepp.

När det dock kommer till sexuella trakasserier inom det egna ledet, väljer Sverigedemokraterna att mörka det samt stämpla de utsatta kvinnorna för lögnare och omoraliska. När det gäller att allmänt ta upp kvinnors rättigheter finns det flera paradoxer. Sverigedemokraterna är förmodligen, förutom kanske Kristdemokraterna, det enda riksdagsparti som totalvägrar omfamna ordet feminism. Partiet är väldigt konservativt när det kommer till frågor som insemination och abort. I tillägg är det betydligt fler män än kvinnor inom den sverigedemokratiska väljarkåren.

Angående Emma Sandkvist, så lyder den sverigedemokratiska sammanfattningen precis som bilden antyder. Lek med tanken att det hade varit Jimmie Åkesson som hade varit utsatt, eller att saker han utsatts för hade blivit bemött på samma sätt av partiet. Detta är en parafras på bildillustrationen i början av denna artikel:

”Sammanfattning:
1. Jimmie har enligt vittne vid ett flertal tillfällen varit berusad och hans sätt att hantera relationer i partiet är anmärkningsvärt.
2. Hans berättelse om vad som hänt i Sölvesborg stämmer inte heller överens med de vittnen som skrivit i media om Jimmies uppväxt där.
4. Från att ha varit på Scientologi-möte, anti-abortrörelsen och senare på MUF-möte och försök att ta kontakt med Ny Demokrati, tar det mindre än sex år innan han är ordförande i ungdomsförbundet och ytterligare fem år innan han är partiledare i SD.”

Samtliga uppgifter om detta går att hitta här:

Sverigedemokraternas historia (Wikipedia)

Jimmies väg till toppen (Expo)

Jimmie Åkesson (Wikipedia)

Nyfiken på partiledaren: Jimmie Åkesson

Ett annat intressant kapitel när det gäller Sverigedemokraterna och arbetet för kvinnors rättigheter är organisationen SD-kvinnor. En organisation som visade sig vara påhittad egentligen efter bevis på dokument och mejl från år 2014. I själva verket var det partiet självt som hade lurat till sig en summa på 1 418 050 kr från Riksdagens partibidragsnämnd. Detta efter att ett hemligt möte hade hållits efter valsuccén år 2010. Mötet skedde på Jimmie Åkessons kontor, där förutom partiledaren själv också den tillförordnade kanslichefen Daniel Assai samt dåvarande chefen Per Björklund deltog.

Daniel Assai är idag avhoppare från Sverigedemokraterna, och har berättat om hur planerna såg ut för att snabbt tillskansa sig drygt en miljon skattekronor till partiet. Då passade det att ansöka till det man sade skulle gå till Sverigedemokraternas kvinnoförbund. Samma kvinnoförbund som rapporterades inte existera år 2014, utan det var bl a fejkade styrelsemöte- och årsmötesprotokoll som man gick på.

Nationalismen och kvinnokampen har aldrig varit särskilt goda vänner. Det har historien visat gång på gång, och nationalistiska partier runtom i Europa visar det idag. Sverigedemokraterna är inget undantag. De säger sig värna om vad de kallar för svenska kvinnor, så länge de blir sexuellt trakasserade av rätt personer. Blir de trakasserade av sina egna heter det att de får skylla sig själva.