Etikettarkiv: mångkultur

Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?

”Invandringskritiker” väljer inte sällan att bortse från vedertagen forskning och fakta vad gäller invandrare och brottslighet. Att generalisera och stigmatisera människor som mer brottsbenägna mot bakgrund av etnicitet, religion, kultur eller ursprung är inget annat än rasism.

Vi vet sedan länge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistik, men att det inte har med ovan nämnda parametrar att göra. Det finns däremot andra faktorer som har inverkan på varför vissa människor väljer en kriminell bana i livet. Vi på Motargument har nämnt dessa förr, och vi kommer att fortsätta nämna dem:

Socioekonomisk status – denna faktor har via nyare forskning visat sig vara av underordnad betydelse. Dock är den socioekonomiska statusen i kombination med andra faktorer en bidragande orsak till kriminalitet. Uppväxtförhållandena och dess betydelse för individen är i många fall avgörande för huruvida en människa faller i kriminalitet.

Fattigdom – att leva på, eller under, existensminimum, i bidragsberoende är ett avgörande kriterium vad beträffar brottsbenägenhet.

Arbetslöshet/sysselsättning – att vara arbetslös skapar en lägre nivå av KASAM* och socialt kapital hos individen. Detta plussat med  den ekonomiska statusen det innebär att vara arbetslös, ofta i kombination med dålig kunskap om, och utnyttjande av, det sociala skyddsnätet (bidragsberoende) är inte försumbara faktorer vad gäller brottsbenägenhet.

Utbildning – utbildningsnivå hos såväl individen som hos dennes umgängeskrets är vedertagna orsaksfaktorer till kriminalitet.

Neuropsykiatriska funktionsvariationer – människor med olika varianter av neuropsykiatriska funktionsvariationer, såsom ADHD, autism, Aspergers syndrom och Tourettes syndrom har en högre tendens till att falla i kriminalitet. En orsak till detta kan vara dålig impulskontroll.

Psykisk ohälsa – människor med psykisk ohälsa, t ex bipolaritet och schizofreni, löper en större risk att hamna i kriminalitet.

Riskfaktorer:

Fattigdom
Socioekonomisk klass
Socialt och genetiskt arv
Neuropsykiatriska funktionsvariationer
Psykisk ohälsa
Missbruksproblematik
Uppväxtförhållanden
Integration och segregation
Begåvning
Utbildning
Arbetslöshet
Traumatiska erfarenheter
Diskriminering
Kön
Ålder

Begåvning – låg begåvning är en riskfaktor för individen att hamna i kriminalitet.

Missbruksproblematik – missbrukare begår brott för att finansiera sitt missbruk. Människor med missbruk kommer sällan in på arbetsmarknaden. 94% av missbrukande män i 30-årsåldern är kriminellt belastade. Missbruksproblematik är således en riskfaktor för att falla i kriminalitet.

Integration och segregation – människor som lever i s k utanförskapsområden har en större benägenhet att ägna sig åt brottslighet. Det krävs större resurser för att bedriva socialt arbete och integration. KASAM är återigen ett nyckelord som beskriver segregationsproblematiken vi har i Sverige. Att bryta segregation och stärka den undermåliga integrationen är essentiella pusselbitar i det förebyggande arbetet kring kriminalitet. Detta arbete ansvarar hela samhället för. Rasism är ett integrationsproblem, vilket bl a kan ses på den rasistiska diskriminering som invandrare utsätts för på arbetsmarknaden. (Se vidare punkt ”Diskriminering”)

Socialt och och genetiskt arv – det finns en del ärftliga faktorer som i kombination med den miljö man växer upp i kan leda till en större sårbarhet och löper större risk att falla i grov kriminalitet. Samspelet mellan genetik och sociala faktorer leder till att vissa människor begår många brott, att de begår grova brott och att de hamnar i fängelse.

Uppväxtförhållanden – en dålig uppväxt är en riskfaktor för att falla i kriminalitet. Barn till skilda föräldrar och barn som växer upp i våldsam familjemiljö, kanske med alkohol och droger inblandat, löper större risk att hamna snett. Övergrepp, misshandel och tidiga debuter vad gäller tobak, alkohol och droger samt ”fel” umgänge och mycket frånvaro i skolan är ytterligare riskfaktorer. Brist på kärlek, tillsyn och omsorg under uppväxtåren kan också spela roll för individens framtid.

Förhållanden kopplade till ursprungslandet – traumatiska händelser (krig, förtryck, våld, tortyr, naturkatastrofer etc) som ligger till grund för varför människor flyr sina hemländer är icke försumbara faktorer att ta hänsyn till vad gäller brottsbenägenhet.

Diskriminering – statistiken är talande och ger bevis på att människor som är föremål för rättsprocess diskrimineras utifrån faktorer som etnicitet, ursprung, kultur och religion. Statistiken brukar gälla registrerade för misstanke om brott. Strukturell diskriminering påverkar sannolikheten för personer med olika ursprung att rapporteras och registreras som misstänkta för brott – både skyldiga och oskyldiga.

Faktorer som INTE är risker:

Etnicitet
Religiositet/ateism
Geografisk bakgrund
Föräldrarnas födelseort

Kön – statistiken visar att män är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken (endast var femte misstänkt brottsling är kvinna). Det finns också tydliga indicier på att kvinnor begår mindre andel våldsbrott än vad män gör. Stöld, snatteri, mened och falskt åtal är typiskt ”kvinnliga” brott. Narkotikabrott, rån, sexualbrott samt hot- och våldsbrott är typiskt ”manliga” brott.

Ålder – unga människor begår brott i större utsträckning än äldre. Även brottsutsattheten är större bland unga.

Det förekommer ständigt diskussioner om huruvida kulturkonflikter mellan kultur i ursprungsland och ankomstland är en förklaring till brottslighet. Det är viktigt att poängtera att den svenska forskningen inte har funnit något samband mellan kulturkonflikter och kriminalitet.

Det finns forskning som visar på att invandrare, och framförallt utomeuropeiska invandrare, i högre grad anmäls för brott och dessutom döms hårdare. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, menar att särbehandlingen inte har sin bakgrund i medveten diskriminering, men att det finns fördomar och ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Dessutom finns det belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta sina resurser mot områden där det ger utdelning. Dessa områden är utanförskapsområden, där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. Detta får till följd att svenskar i större utsträckning än invandrare undkommer anmälningar och förundersökningar. Att vara invandrare är dessvärre en belastning såväl när man misstänks som utsätts för brott. Diesen utvecklar sitt resonemang:

Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen

Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering

I forskarrapporten Likhet inför lagen har man gått igenom flera tusen fall. Resultatet av studien visar på att invandrare oftare blir anmälda för brott. Vi kan också se att invandrare utreds mer ingående och under längre tid. Det finns bevis för att invandrare, jämfört med ”svenskar”, häktas oftare och att häktade invandrare sitter häktade längre tid än ”svenskar”. Människor med invandrarbakgrund åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än ”svenskar”.

Majoriteten av människor begår inte brott. Det finns mängder av riskfaktorer när det kommer till att finna orsaker till kriminalitet hos individer. Det är viktigt att ha i åtanke att etnicitet, religion, och ursprung INTE utgör någon av riskfaktorerna. Forskning har inte heller funnit belägg för att kultur skulle utgöra en riskfaktor.

Tyvärr är det fakta att invandrare oftare uppfyller flera av kriterierna för de ovan nämnda riskfaktorerna. Att invandrare dessutom bedöms annorlunda än ”svenskar” bidrar naturligtvis också till överrepresentationen.

*KASAM = Känsla Av SAMmanhang – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är viktiga ingredienser i begreppet KASAM

Fördjupning:

Kriminalvården: Orsaker till kriminalitet (Sammanfattningsrapport från 2014)

Kriminalvården: Begåvning och brottslighet bland svenska män

Karolinska Institutet: Känsla av sammanhang påverkar upplevelsen av livskvalitet

Karolinska Institutet: Forskare försöker bryta onda cirklar

Missbruket boven bakom kriminalitet

BRÅ: Brottslighet bland personer födda i Sverige och utlandet

Jerzy Sarnecki: Är rättvisan rättvis?

Segla i motvind

Det har varit relativt tyst från Sverigedemokraterna (SD) på sistone. Att de inte har så mycket att tillföra till spelet kring Transportstyrelsen eller Anders Borg-skandalen må vara hänt, men inte ens då Kent Ekeroth dömdes för ringa misshandel tidigare i somras gjordes några särskilt uppmärksammade uttalanden från partiet, trots att Ekeroth är en viktig del av dess kärntrupp.

Helt tyst var det förstås inte, behöver kanske påpekas, men det handlade framförallt om att partiets representanter pliktskyldigt behövde svara på frågor snarare än att driva en poäng. Däremot har kusinerna i Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) och Nordisk Ungdom (NU) gjort mer väsen av sig.

NMR, som efter första maj-tåget i Falun även visat upp sig i bl a Almedalen samt figurerat i en rättegång där tre av deras medlemmar dömts för inblandning i lika många bombattentat, har vid ett flertal tillfällen visat sina sanna nazistiska färger. Men de har också mötts av motstånd och protester.

Nordisk Ungdom har de senaste veckorna visat upp sig i åtminstone två misslyckade aktioner; först på Pride i Stockholm, där de snabbt och enkelt buntades ihop av polisen innan de hann göra någon större åverkan på firandet. Andra gången var för ett par dagar sedan, då de angrep en demonstration för ensamkommande ungdomars rättigheter på Mynttorget med slagord och en rökbomb. Även då omhändertogs de snabbt och resolut av polisen.

Förvisso är medial uppmärksamhet ett mål i sig för dessa grupper, men i dessa fall verkar uppmärksamheten snarare ha genererat en slags ökad samstämmighet i den folkliga opinionen, som nu mycket tydligare än förut har börjat sätta ner foten mot de värderingar och den ideologi NMR och NU representerar – och samtidigt markerat ett gemensamt om än ickeorganiserat ställningstagande för humanistiska värderingar, människors lika värde och en övergripande vilja att jobba för ett interkulturellt samhälle som omfattar alla människor, oberoende av deras respektive sätt att leva och tro. (Interkulturalitet handlar kortfattat om mötet mellan personer från skilda kulturer och ömsesidig förståelse dem emellan till skillnad från mångkulturalitet, som i jämförelse endast handlar om samexistens.)

Interna motsättningar

Samtidigt slits både Moderaterna och SD isär av interna motsättningar. Moderaterna står kluvna mellan å ena sidan sin SD-bejakande, konservativa del och å andra sidan den mer liberala del som fortfarande anser att det tänkta samröret med SD sviker partiets centrala, ideologiska värderingar. Samtidigt tar sig det redan välkända toppstyret inom SD alltmer sektliknande uttryck, enligt vittnesmål från avhoppade medlemmar som mellan raderna målar upp en bild av ett parti som mer eller mindre tappat både riktning och styrfart. Och mitt i allt detta publicerar både Novus och Demoskop opinionsundersökningar där stödet för SD plötsligt börjat störtdyka utan någon egentlig anledning. 

Det är förstås rimligt att tänka sig att allt detta hänger ihop. Nordiska Motståndsrörelsen och Nordisk Ungdom är båda två utmärkta exempel på SD-lightrörelser. Alla tre delar samma ideologiska grund – en kompromisslös nationalism som tar sig uttryck i bl a rasism och islamofobi och som hejvilt lånar språk, tankebilder och politik från NSDAP:s nazistiska politik i Tyskland på 30-talet – även om de skiljer sig åt i uttryck och sätt att bedriva kampen. De är alltså alla delar av samma helhet. Så när NMR och NU ökar sin synliga verksamhet, slår det förstås tillbaka på SD. Kopplingarna blir tydliga och allt mer uppenbara, eftersom de ju faktiskt tycker lika – om ensamkommande ungdomar, Pride, islam, mångkultur, integration… – och därtill på samma ideologiska grunder.

NMR och NU visar alltså med största, önskvärda tydlighet i vilken riktning SD drar Sverige redan idag. Och det i sig kanske är tillräckligt för att nästan var femte SD-sympatisör ska dra öronen åt sig.

Även om man är kritisk mot ett högt flyktingmottagande, brister i integrationen eller brister i välfärden är man alltså inte beredd att offra demokratiska grundvärderingar för att åtgärda dessa frågor i den anda NMR, NU och SD arbetar.

Sätter vi dessutom detta i kontexten av det rådande inre tumultet inom både SD och deras presumtiva samarbetspartner Moderaterna och Kent Ekeroths rättshaveristiska härdsmälta, är det egentligen självklart att presumtiva väljare lämnar partiet till förmån för stabilare alternativ med fötterna fast förankrade i demokratiska och humanistiska värderingar.

Framtida utmaningar

Den stora frågan är huruvida förlusten av väljarsympatier är början på en trend eller en tillfällig svacka. Två opinionsundersökningar genomförda ungefär samtidigt ger inget annat än en ögonblicksbild att analysera sönder. Dessutom är SD bevisligen bra på propaganda och marknadsföring – det har de visat gång på gång – och de har inte börjat kampanja inför nästa års val ännu. Men folk börjar vakna nu. Bombattentat, attacker mot HBTQ-rörelsen och mot sittstrejkande ensamkommande ungdomar som hotas av utvisning till ett av jordens just nu farligaste länder samt en partiledning som verkar isolera sig alltmer från sina gräsrötter är besvärande omständigheter för partiet och det är frågor som behöver besvaras om SD vill jobba tillbaka det här tappet.

Det ideologiska släktskapet mellan SD och NMR/NU är ett faktum. De sekteristiska tendenserna inom SD fortsätter att öka, vilket i sin tur förvärrar de interna slitningarna. Närmandet till Moderaterna, som på kort sikt såg ut som en seger, liknar alltmer en förlust. Allt detta måste SD bemöta framledes.

SD seglar plötsligt och för dem oväntat i motvind, och ska de kunna reparera den här skadan utan att ge avkall på sin ideologiska grund, måste de lyckas med konststycket att motivera ett fortsatt neutralt förhållningssätt till den militanta nationalism som lurar i bakvattnet i form av bl a NMR och NU. Och därtill måste det svenska folket acceptera denna ickehållning.

Det låter sig nog inte göras i en handvändning.

Efterspel

Knappt har jag skrivit klart min krönika förrän mitt flöde fylls med bilder av våld och kaos från en liten stad i Virginia, USA. En högerextrem demonstration har i Charlottesville urartat till en veritabel orgie i våld med trettiotalet skadade och en död (därtill dör två poliser i en helikopterolycka i anknytning till demonstrationerna).

Motreaktionerna har inte låtit vänta på sig. Redan under de första två  dygn som gått har förslag om att klassa nazistiska organisationer som terrorgrupper förts fram och på flera håll har man börjat överväga att plocka ner minnesmonument med anknytning till de s k ”Sydstaterna” och deras rasistiska historia.

Frågan är om detta får återverkningar även här i Sverige? NMR planerar en demonstration i Göteborg i slutet av september och röster har redan lyfts om att det riskerar att bli ett ”svenskt Charlottesville”. Förhoppningsvis slipper vi uppleva något sådant.

Samtidigt utläser jag i reaktionerna på Charlottesville (och även i reaktionerna på Katerina Janouch’s senaste angrepp på Rosanna Dinamarca) en genomgående känsla: Folk börjar få nog. Och de säger ifrån. På skarpen.

Det är inte en dag för tidigt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Vad är ”förorten”?

Det tål att upprepas. Förorten är en geografisk plats. Förorten är inte en kultur. Förorten är inte en religion. Förorten är inte en nationalitet. Förorten är inte en inkomst. Förorten är inte en social tillhörighet.

Jag växte upp under en stor del av min barndom i den förort där den här villan ligger. Jag spenderade många dagar och ibland veckor varje månad i den här villan. Jag var med när den byggdes.

Garaget till vänster i bilden byggdes av min kära, numera bortgångne morfar medans jag lekte byggarbetare. Min morfar lade stenplattorna runt villan. Min mormor och morfar planterade växterna runt huset och min morfar planterade gräsmattan, medans jag lekte markägare och strängt beordrade min skrattande morfar att jobba hårt eller försökte hjälpa honom att klippa gräsmattan, eller klängde på hans rygg när han klippte rabatterna.

Både när mina morföräldrar flyttade in i villan, vilket var år 1979 och fram tills idag, ligger villan i en av Sveriges rikaste kommuner.

Förr i tiden bodde nästan enbart etniska svenskar i den kommunen. Idag utgör de fortfarande en klar majoritet, även om det har flyttat in massor av människor från andra länder samtidigt som kommunen är ändå rikare.

Mina morföräldrar gjorde karriär efter kriget, men hade växt upp i fattigdom och marginalisering, men i deras fall i Västerbottens skogsland. Som för de flesta miljontals andra svenskar och människor som invandrade från andra länder, blev förorten vägen till ett bra liv.

Den svenska medelklassen och en större del av den så kallade överklassen skapades i förorterna, oavsett vad nyhetsrapporteringen och förfasade debattskribenter krönikörer vill ge sken av.

Mina närmaste grannbarn som jag ständigt lekte med, var i ena fallet ett antal etniskt svenska, alla blonda och blåögda pojkar och i andra fallet en pojke och en flicka med en finsk och en sydkoreansk förälder.

Som tur var, hade vi inga vuxna som tutade i oss att vi skulle vara annorlunda från varandra mer än att vi var individer. Vi kände oss varken mångkulturella bara för att vi samtidigt hade olika ursprung och umgicks, eller ”marginaliserade” bara för att vi levde i en förort. Vi behövde varken ”integreras”, ”assimileras”, försvenskas eller lära oss vara ”toleranta” .

Inte heller kände vi oss ”privilegierade” som levde i ett höginkomsttagarområde där de flesta var egenföretagare eller högavlönade statstjänstemän.

Vi var glada så länge vi kunde bada tillsammans, åka pulka tillsammans, äta lördagsgodis tillsammans, leka kurragömma tillsammans, gå på varandras födelsedagskalas, titta på TV och videofilmer tillsammans, bygga kojor tillsammans. leka i skogarna tillsammans och både gräla, skratta och glädjas tillsammans.

Vi var bara barn som just då för det mesta var förskonade från vuxenvärldens alla förgiftande metadebatter om huruvida vi var bra eller dåliga eller hur vi levde våra liv.

Inte ens merparten av de som bor i förorternas så kallade miljonprogramsområden bor i höghus, eftersom miljonprogrammens hus till största delen utgörs av tvåvåningsbostäder.

Över femtio år innan Jimmie Åkesson började varna oss för systemkollapsen, byggde ett då betydligt fattigare Sverige en miljon hyresbostäder, villor, samt skolor och dagis, centrum, bibliotek, kontor, garage, parkeringsplatser, vägar och sjukhus åt de nästan två miljoner människor som flyttade in till Sveriges storstäder.

Det var den utmaningen som Olof Palme i ett av sina tal som dåvarande kommunikationsminister, kallade för ”Sveriges största invandring”. Den invandring som skedde inne i Sverige. Svenskarna hade övergått från att vara ekonomiska välfärdsmigranter till USA till att bli ekonomiska migranter till svenska städer.

Den migrationen sågs som en utmaning och som även medförde problem, men inte ett problem i sig.

Många av de som antingen ondgör sig över förorter eller de som på något sätt vill tala om eller ”försvara Orten”, talar inte om förorter alls, utan enbart om en begränsad del.

Sluta generalisera om förorter och när du talar om förorter, kom ihåg att de är lika mångskiftande som ”frukter” och ”blommor” och ”väder”.

Oavsett var du bor i Sverige, nästa gång du letar efter en socialt och kulturellt isolerad människa, pröva att titta dig själv i spegeln. Kanske är det du själv? Du som tror att människor i fattigare områden eller rikare områden skulle vara så fundamentalt annorlunda än dig själv, försök lära känna människor i en helt annan miljö.

De människorna kommer ofta att visa sig vara de finaste människorna som du har träffat.

PS
Jag glömde att säga att det får man väl inte säga i det här jävla landet!

Image may contain: house, sky and outdoor

 

Att förvandla ett folk

”In order to realize the pledge of imitative transformation, the colonized mass had to be cut loose from their own past and identity, and recast as people without history.” -Jan Breman

Det handlar om assimilering. Den koloniserade massan, eller varför inte den i nationen inlemmade massan, måste klippa banden till sitt förflutna och till sin tidigare identitet och gå in i sin nyvunna svenskhet som historielös.

Breman, professor och sociolog, skriver om dikotomin antropologi-sociologi, där den förra i ett historiskt perspektiv har inneburit studiet av primitiva (dvs utom-europeiska) folk, medan den senare har inneburit studiet av moderna, civiliserade (dvs europeiska eller västerländska) samhällen. Eller som Breman uttrycker det:

”While anthropology would study the ‘less advanced’ peoples, sociology would focus on the social organization of the ‘more advanced’ societies – who all happened to be located in the West.”

Den här synen, som alltså var rådande under tidigt 1900-tal, på världen som uppdelad i en civiliserad västvärld och en ”mindre civiliserad” omvärld är fortfarande rådande i (om än inte begränsad till) kärnan av sverigedemokratisk ideologi. En världsbild där vi är skapelsens och mänsklighetens krona och den logiska slutstationen för all känd utveckling. Där de andra folken befinner sig i ett tidigare evolutionärt stadium av mänsklighet och civilisation, och vår mission – med kolonisationen eller assimileringen som progressiv medicin – säger oss att ”where the natives are now, we were once; what we are now they are bound to become” (Jan Breman).

Eller som SD uttrycker det:

”Huruvida slutmålet med de mångkulturalistiska strävandena är att skapa ett samhälle där alla nationella kulturer upplöses och sammanblandas till en ny gemensam mångkultur eller om det är ett särkulturellt samhälle där en mängd vitt skilda nationella kulturer existerar parallellt inom samma stat, är för oss ovidkommande.” -Principprogrammet, avsnitt 8: Mångkulturalismen

Målet är ovidkommande, skriver de. Och javisst är det så. Kulturblandning är av ondo, likaså en mosaisk lösning med olika kulturer sida vid sida.

Mosaik

Det mångkulturella hotet

En blandning leder ofrånkomligen till degeneration, eftersom de andra kulturerna ur det logiska, evolutionära – och framförallt nationalistiska – perspektiv SD tagit till sig, måste vara mindre utvecklade, eftersom de inte redan är vi. Vi står högst på stegen och en blandning – en kulturell kompromiss – kan bara resultera i att vi måste kliva ner ett eller flera snäpp på stegen för att kunna möta vildarna halvvägs.

Mosaiken – det särkulturella samhälle SD målar upp som det andra ovidkommande alternativet – bär på samma problematik. Tillåts inte den högst utvecklade kulturen dominera (och då helst i egenskap av majoritetskultur) de andra som ryms inom vår civilisations formella och juridiska statsgränser blir resultatet ofrånkomligen negativt. Degenerativt.

Ergo finns bara en rimlig lösning: Assimilering. The mass has to be cut loose from their own past and identity, and recast as people, för att parafrasera Breman. Eller för att citera SD:

”Medlem av den svenska nationen kan man enligt vår uppfattning bli genom att antingen födas in den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den. /…/ Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.” -Principprogrammet, avsnitt 5: Nationen

Recast as people. Men är det ens möjligt? Kahin Ahmed, med 26 år i Sverige, aktiv kommunpolitiker för Moderaterna och på alla sätt urtypen för en i det svenska samhället välintegrerad individ når uppenbarligen inte upp till SD:s hårda krav på assimilering. Och förutom Richard Jomshof, som var den som satte sig till doms över Ahmed, går det att finna liknande omdömen om andra svenska medborgare satta av de flesta i den s k ”sverigevänliga” partitoppen.

Och kanske har de rätt; kanske är den assimilering de kräver av ”den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation” i själva verket omöjlig att uppnå.

Samtidigt, oavsett var en står gällande uppfattningen om det ens är rimligt att föreställa sig att det är möjligt att assimileras in i en annan kultur, behöver vi också begrunda det demokratiska i att kräva assimilering.

Identiska personer på rad

Assimilering och demokrati

Kan man t ex stå bakom en så central demokratisk hörnsten som uppfattningen om alla människors lika värde och samtidigt kräva assimilering? Eller måste man välja?

Jag har med tiden allt tydligare kommit att se på Sverigedemokraterna som en i grunden antidemokratisk rörelse. Och deras krav på assimilering är ett av de tydligare tecknen på att de på ett ideologiskt plan varken kan eller vill hålla sig inom demokratins ramar.

På individnivå är det här inget problem. Kravet på utbölingar att ta seden dit de kommer må vara otrevligt och inskränkt, men det är i sig inget hot mot demokratin. Det blir det först när någon har makt nog att försöka göra det till lag.

Till exempel i egenskap av riksdagsparti.


Källa:

Sverigedemokraternas principprogram 2011 (uppdaterad 2014)

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

”Den svenska inkvisitionen”

Nu har en av domedagsprofeterna på Avpixlat än en gång, tvångsmässigt, kräkt ur sig ännu en ”sverigevänlig” sanning. I en vad som känns som en oändlig krönika, osande av ilska och konspirationer, målas Sverige i vanlig ordning upp som ett land i fritt fall. Denna gången har tongångarna skruvats upp ytterligare några snäpp, då Avpixlat drar paralleller mellan dagens Sverige och det som ägde rum under medeltida inkvisitioner.

I krönikan som skrevs häromdagen slår Avpixlat på den största trumma de kan uppbåda. Retoriken är densamma men positionerna i argumentationen flyttas ideligen framåt och tonläget höjs. Krönikören är övertygad om att Sverige i detta nu håller på att vakna ur den ”masspsykos” som hållit Sverige i ett järngrepp de senaste åren.

Vi vaknar ur masspsykosen

Vi ”meningsmotståndare” är en ”vänstervriden häxbrännarkader” och har fram till nu gjort allt som står i vår makt för att frenetiskt puffa på ”masspsykos”-glöden, men NU, nu är vi i uppvaknande och anpassar oss efter vad folket egentligen tycker. Det är lovvärt, och hoppfullt, att ”sverigevänner” invaggas i en försäkran om att man tror sig veta vad meningsmotståndare och folket faktiskt tycker och hur vi har ändrat oss till att följa den nationalistiska och fascistiska agendan. Inget kan nämligen vara mer fel än att vi som står för en human människosyn skulle ha förändrat vår människosyn.

Grundmantrat i Avpixlats värv är dock det samma:

  • mångkulturen söndrar och sår split
  • ”sanningssägarna” är utsatta för en häxjakt där ”PK-eliten” står för förföljelsen
  • invandringens kostnader förklarar den krackelerande välfärden
  • kultur- och journalisteliten hålls ansvarig för att Sverige står på ruinens brant
  • den galopperande kriminaliteten förnekas av förståsigpåare som exempelvis kriminolog Jerzy Sarnecki (som liknas vid Bagdad-Bob)

Vi blir i domedagskrönikan också tilldelade några ”nyheter” som förstärker ”argumenten” i det pågående Armageddon vi befinner oss i:

  • vi kommer snart att få bevittna ”den största feministiska regeringen” som falskeligen stöttar förtryckta muslimska kvinnor
  • Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har skrämts att lägga ner sin granskning av Muslimska Brödraskapet
  • ärkebiskopen skall kräva att för varje moské som byggs i Sverige ska en kyrka byggas i en ”muslimsk” stad
  • ministrar stoppar fingret i hålet i havsdammen Sverige likt Haarlems hjälte Peter (mer att läsa om detta längre fram i denna krönika)

Avpixlat och sakfelen

Krönikan innehåller ett antal rena sakfel, vilka jag ämnar redogöra för här och nu.

Trots världens högsta skatter kan staten inte leverera välfärd. Försvar, polis, sjukvård, åldringsvård, skola, boende, kommunikationer – på område efter område tvingas medborgarna hitta egna, privata lösningar. Staten har brutit skattekontraktet med medborgarna. Trots den stora lögnen om invandringens lönsamhet tvingas man nu höja skatterna ytterligare för att bekosta dess ofattbart stora direkta och indirekta kostnader. Dess totala kostnader är förmodligen Sveriges bäst bevarade statshemlighet. Vi borde påminna dagens ansvariga om socialdemokraten Gustav Möllers ord om att ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”.

Sverige har inte världens högsta skatter. Då man beräknar skattetrycket, eller skattekvoten, räknar man ut kvoten mellan de totala skatteintäkterna och BNP. Sverige hamnar på sjätte plats bland länder med högst skattetryck och hade 2014 inte haft ett lägre skattetryck på 40 år. Danmark är det land som har högst skattetryck, följt av Frankrike och Belgien. Inte nog med att krönikören (medvetet?) använder sig av det direkta sakfelet, han väljer dessutom att storvulet spinna loss med högtflygande konspirationsteorier.

Debatten om huruvida invandringen är lönsam eller inte har lika många åsikter som det finns forskare, nationalekonomer och statsvetare. Beroende på vem du frågar får du olika svar, avhängiga de siffror och den fakta experten väljer att belysa. Det finns inga givna mallar på hur man ”ska” räkna på invandringens lönsamhet och, ärligt talat, gör vi oss inte en björntjänst när vi prompt vill värdera människors ekonomiska likviditet? Givetvis är det enklast för våra domedagsprofeter att anamma den invandringsfientliga faktan som avslöjar den enorma förlustaffär ekonomiska sanningssägare som exempelvis nationalekonomen Tino Sanandaji ihärdigt försöker slå i oss vanliga medborgare.

När vi börjar värdera människor i kronor och ören är vi ute på tunn och hal is. Samtidigt väljer vi att underminera hela den humanistiska värdeidén. Är människor som bidrar till välfärden medelst skatter viktigare eller bättre än människor som av olika anledningar inte har den möjligheten?

Epitet med obehaglig historisk konnotation

Hur länge ska personer som kommunisten Rossana Dinamarca få göra riksdagen till lekstuga med sina mot väljarna respektlösa barnsligheter. Hur länge ska ansvariga ministrar få åka slalomtävling mellan halvsanningar och lögner.

Påståendet att den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Rossana Dinamarca skulle vara kommunist är lika uttjatat som felaktigt. I alternativ media är det ett oantastligt faktum att Dinamarca är kommunist.

Epiteten kring meningsmotståndare är en historisk paradgren bland högerpopulister och högerextremister, och epiteten är lika många till antalet som de är konspiratoriska. Enligt ”sverigevänner” och ”invandringskritiker” är det en självklarhet att alla vi som inte talar ”sverigedemokratiska” också är ”kommunister”, ”islamistkramare” och ”vänsterextremister”. Det är näst intill omöjligt att hålla reda på alla fantasifulla epitet och nedvärderande vokabulär som cirkulerar i cyberspace. Magasinet Paragraf har satt samman två ordlistor som redovisar en del av en uppfinningsrikedom, som i stora stycken består av en smutsig retorik redan använd i en fascistiskt historisk kontext.

Den ”sverigevänliga” offerkoftan

Sverigedemokraterna må vara politiskt bannlysta, men när de nu vuxit till näst största parti går det inte längre att trovärdigt avfärda dess miljoner sympatisörer som nazister och rasister. Särskilt inte när den mångkulturella verkligheten på punkt efter punkt visar sig överträffa dessa bespottade och förföljda Sverigepatrioters värsta katastrofvarningar. I efterhand kommer man att jämföra denna politiska häxjakt på oliktänkande med medeltidens inkvisition. Dåtidens kättare och häxor dömdes av en maktfullkomlig, vidskeplig kyrka med i stort sett totalt informationsmonopol och ett välorganiserat nätverk av avlönade eller beroende medlöpare.

Är SD verkligen ”politiskt bannlysta”? Moderaternas Anna Kinberg Batra har ju nyligen brutit den, vad vi alla trodde, oskrivna regeln att inte förhandla med SD. Om detta trendbrott är rätt eller fel tänker jag inte gå in på här. Men att hävda att SD är isolerade eller ”politiskt bannlysta” är en direkt felaktighet.

Är det en retorisk fint, eller en inbillad föreställning, att uttrycka att SD har ”miljoner sympatisörer”? Vid valet 2014 erhöll SD 801 178 röster. Fram till nästa valresultat förkunnas är det den siffran som gäller. Drygt 800 000 är inte ”miljoner”.

Det där eviga tjatet om att ”PK-eliten” skulle kalla alla sverigedemokratiska väljare nazister och rasister är uttryck för att den ständigt för trånga offerkoftan sitter som gjuten på den ”sverigevänliga” kroppen, och har ingen reell täckning i verkligheten.

De som faktiskt kallar sverigedemokratiska väljare för nazister och rasister hänfaller åt samma meningslösa metoder som de som väljer att kalla meningsmotståndare för ”kommunister” och ”vänsterextremister”. Personligen väljer jag sällan att kalla folk rasister, fascister eller nazister, däremot har jag inga problem med att säga att någon uttrycker sådana åsikter. Det är viktigt att poängtera att åsikterna är föränderliga.

Diktaturen Sverige

Avpixlat-krönikören fortsätter att mässa, och jämför Sverige med svunna och nutida diktaturer:

Den nya religionens välbeställda elit förfäktar ”allas lika värde” som mantra i sin kamp för att rädda sina privilegier i form av höga riksdagslöner, välbetalda mediajobb, prestigefyllda ämbeten och säkrad ålderdom. Likt eliten i diktatursamhällen lever de ett skyddat liv i de exklusiva kvarteren, reser med de dyra flygen, kör de bästa bilarna och går före i egna gräddfiler. Inte en enda medlem av denna nya överklass av politiker, skribenter, kändisar och politiskt godkända experter lever ett vanligt Svenssonliv.

Det är väldigt enkelt att hänfalla åt att gotta in sig i enkla poänger som inte någonstans går att belägga, men som man vet går hem hos det ”arga folket”. Det är ju ”sanningen”, och samtidigt en ytterst medveten taktik och retorik från krönikören. Men belägg får vi inte, det skulle vara för mycket begärt.

Seriositeten i krönikan illustreras avslöjande då skribenten väljer att kalla Mona Sahlin ”översteprästinnan”, i ett försök att förringa hennes politiska gärning.

Gänget Anders Lindberg, Fredrik Virtanen, Åsa Linderborg och Lena Mellin på Aftonbladet nedvärderas genom att tilldelas epitetet ”välbetalda häxjägare”.

Dagens Nyheters Peter Wolodarski sägs ”sprida sina bakterier i samhällskroppen”. Komiker som Magnus Betnér, Özz Nûjen, Henrik Schyffert och Soran Ismail är i krönikörens värld hovnarrar som hånar ”sverigevänner”.

Journalisterna/författarna Henrik Arnstad och Täppas Fogelberg framställs som faktaresistenta idioter.

Som seden bjuder har även denna domedagsprofet dåligt med idéer och förslag på vad som ska göras för att vända det förlisande fartyget Sverige på rätt köl.

Hur vi stoppar översvämningen

Krönikören på Avpixlat gör slutligen en liknelse mellan Anders Ygeman och Morgan Johansson och sagan om den holländske pojken Peter som räddar staden Haarlem från översvämning genom att stoppa fingret i det hål i havsdammen som hindrar havet från att skölja över staden.

Skribenten raljerar över att nämnda ministrar anammar samma ‘quick fix’ som Haarlems hjälte och hävdar i nästa andetag att Sverige kommer att utplånas medelst att det ruskiga, mörka och iskalla havet sköljer över oss så att vi alla hamnar under vattenytan och drunknar (eller?). Liknelsen är märklig och sammanfattar på ett beskrivande sätt hur ”sverigevänner”, nationalister och sanningssägare ser på hur vi ska förhålla oss till verkligheten. De enkla och ihåliga argumenten dominerar. Nivån är patetiskt låg.

Konspirationsteori-eländet kan inte beskrivas på något annat sätt än tragikomedi. Tragiskt eftersom domedagsprofetiorna redan påverkar alltför många av oss, något som kan få ödesdigra konsekvenser – och komedi eftersom att tillvägagångssättet på vilket krönikören väljer att saluföra argumentationen är skrattretande i sin maniska ansats.

Som avslutning vill jag gärna bjuda på detta klipp från Monty Python:

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Ekonomifakta: Skattetrycket
Ekonomifakta: Skattetryck internationellt
MSB om förstudien Muslimska Brödraskapet i Sverige
Aftonbladet: Anna Kinberg Batra om förhandlingar med SD
Val.se: Val till riksdagen 2014
Learn to read: Peter of Haarlem

Mer läsning:

Myt: 800 000 svenskar kan inte vara rasister

Rasismen är en mem

Blev Sverige mångkultur år 1975?

1975 blev Sverige en mångkultur. Detta påstående cirkulerar mycket på rasistiska webbsidor, och för en gångs skull måste man ge dem rätt. Ja, 1975 blev Sverige en mångkultur. Men till skillnad från rasisterna anser jag att det var något bra.

Det finns få riksdagsbeslut som är så hatade som 1975 års ”riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken”. Så här lät det när riksdagen 1975 ersatte den tidigare assimileringspolitiken med mångkultur:

”Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten. Politiken bör även inriktas på att skapa samverkan mellan svenskar och invandrare för att öka solidariteten mellan dem liksom möjligheterna för invandrarna och minoriteterna att påverka beslut som rör deras egen situation.”

Frihetsrevolutionen på 70-talet

Beslutet 1975 var en seger för individens frihet!

På 70-talet började man bejaka människors olikheter mer och mer. Idéer om att minoriteter och avvikare måste ASSIMILERAS, d v s bli som alla andra, eller stötas ut, försvann gradvis.

Svensk ”handikappolitik” på 60-talet präglades ännu av att funktionshindrade skulle bli så lika icke-funktionshindrade som möjligt, om det inte gick skulle de gömmas undan. Homosexuella skulle stanna i garderoben. Katoliker ansågs farliga. Samer skulle sluta vara ”lappar” och bli svenskar och invandrare skulle bli ”som alla andra”.

Ännu på 70-talet tvingade man polioskadade barn att lära sig ”gå” med kryckor och metallskenor. Trots mycket smärta skulle de lära sig gå. Rullstol var fel. Döva fick lära sig att de skulle läsa på läpparna och försöka prata.

Fram till ca 1975 fick hallåor och nyhetsuppläsare på TV och radio inte prata skånska. Skolan hade i uppgift att lära folk ”rikssvenska” och vänsterhänta barn skulle läras bli högerhänta.

Detta gällde även i enskilda föreningar. Svenska kyrkan var extremt likriktad långt in på 60-talet. Det första steget för att luckra upp detta togs då de första kvinnliga prästerna vigdes. Idag diskuteras ”marxismen” i Svenska kyrkan på 70-talet en hel del. Denna s k ”marxism” var att kyrkan öppnades för mångfald.  Det var kontroversiellt när prästen Ludvig Jönsson öppet stödde homosexuella med orden: ”överallt där kärlek inträffar sker ett under”.

Samma år som beslutet om mångkultur togs, 1975, avvecklades Rasbiologiska institutet (SIFR) och man slutade att exkludera personer med funktionsvariationer, man skulle nu istället inkludera och integrera dem i samhälle. Några år senare upphörde man att betrakta homosexualitet som en sjukdom, olikheter skulle bejakas, inte bestraffas bort. Den öppna diskrimineringen av samer i skolan började avvecklas.

Istället för att bekämpa rockkulturen och ”ungdomens långa hår” började man tolerera det. Man slutade att förfölja vänsterhänta barn. Människors egna initiativ i grupp och privat började bejakas. Så sent som 1980 sågs min mamma som en farlig rebell som målade sin brevlåda röd i en by där alla brevlådor skulle vara svarta eller mörkblå: ”Tänk om alla fick göra vad de ville med sina brevlådor”. Nåt år senare släppte terrorn. Den röda brevlådan ansågs inte längre farlig.

Nu växte idén fram om att demokratin kunde bygga på mångfald och olikheter!

Folkhemmet

Om man studerar svensk politik före 70-talet ser man att man hade folkhemmet som ideal. Det likformiga var att eftersträva.

Herbert Tingsten lär ha sagt detta en gång: ”Skälet till vår stabila demokrati är att det inte finns några språkliga, religiösa eller etniska skiljelinjer i Sverige.” Det är inget unikt uttalande. Att människor skulle vara ganska lika, och inte sticka ut, ansågs viktigt i bygget av det jämlika folkhemmet Sverige.

Den politiken gick igen i allt från sexualpolitik till integrationspolitik till Konsums blåvita varor.

David Schwarz

På 60-talet insåg fler och fler att Sverige måste börja bejaka olikheterna kulturellt sett. En pionjär var David Schwarz. 1966 skrev han en artikel (som ni kan läsa här som PDF).

I den artikeln påpekade han att utvecklingen gick mot ett enat Europa, med många kulturer inom dess gränser, och en värld med mer kontakt mellan folken. På sikt skulle det inte gå att hålla Sveriges gränser stängda. Den dåvarande assimileringspolitiken skapade problem, menade han. Och ledde till att parallellsamhällen, isolerade från resten av Sverige växte fram. Alternativet för invandrarna var att utplåna sin kultur och bli helsvenska  eller att isolera sig, skrev han, Istället för assimilering bör man satsa både på sådant som svenskundervisning och hemspråksundervisning, för att bejaka både det svenska och den ursprungliga kulturen.

Schwarz skrev:

”Hur mycket andligen rikare skulle inte gemenskapen inom minoriteterna, och därigenom landets kulturliv bli om man i stället försökte få dessa människor att trivas och accepterade deras kulturella och konfessionella särart som normala inslag i det svenska samhället enligt maximen: ”Rätten att vara lika innebär först och främst rätten att vara olika!””

Ni kan läsa tre andra av Schwarz artiklar i DN här: från 1964 och 1966 och 1980.

70-talet

Schwarz och många andras arbete ledde fram till mångkulturpropositionen 1975.  Åren efter ändrades svensk politik. Hemspråksundervisning tilläts och invandrares kulturella föreningar fick stöd på lika villkor med ”svenska” föreningar.

Denna utveckling kan inte isoleras från vad som hände i samhället i stort på 70-talet. Det var en frihetsrevolution som skedde. Likriktning ersattes med mångfald. Homosexuella, muslimer, katoliker, funktionsvarierade, etc, började tolereras och inkluderas mer och mer.

Det betyder inte att allt som skedde gick till på rätt sätt. Det är legitimt att prata om problem som fanns och finns.

David Schwarz själv var intill slutet av sitt liv kritisk till svensk migrationspolitik.  Han själv, som var sekulär ortodox jude, välkomnade mångkulturen, men han ansåg att Sverige inte gick tillräckligt långt. Vi försökte prata över huvudet på invandrarna, menade han, som om vi vore deras förmyndare, och borde börja behandla dem mer som jämlikar, ansåg han. Det var för mycket ”ta hand om” och bidrag och för lite möten mellan jämlikar.

Dessutom ansåg han att vi blundade för strukturella problem, främst barnfattigdomen och arbetslösheten och risken för permanent utanförskap på grund av bristande språkkunskaper. Han var dessutom en kritiker av asylsystemet som han menade missgynnade fattiga.

Att vara glad att olikheterna började bejakas, betyder inte att man måste acceptera allt som gjorts i svensk migrationspolitik sen 1975. Respekten för människors olikheter betyder inte att man behöver blunda för strukturella problem som fattigdom, arbetslöshet och segregering.

Onekligen tog Sverige några steg framåt mot individuell frihet på 70-talet.

Nyhetsbrev mars 2017

Här presenteras de artiklar vi publicerat under mars 2017

Artiklar

Uppehållstillstånd 2016 – artikel av Johan Löfström som redovisar statistiken för 2016 gällande uppehållstillstånd

IS-hälsningen avmystifierad – artikel av Torbjörn Jerlerup om myten kring IS-hälsningen

BRÅ:s NTU 2016 – Brottsutsatthet – artikel av Johan Löfström som redovisar brottsutsattheten 2016

De farliga muslimska och judiska skäggen – artikelserien av Torbjörn Jerlerup om likheterna mellan antisemitism och islamofobi fortsätter

Skadas den sociala tilliten av invandring och mångfald? – artikel av Vladan Lausevic som benar ut fördomar kring invandring och mångfald och dess påverkan på den sociala tilliten

I fokus

Last night in Sweden – artikel av Johan Löfström om Ami Horowitz, FOX och alternativ fakta

Korta motargument

SD har tappat 2 mandatJohan Löfström

Islamiska samarbetsrådets medlemsantal – av Johan Löfström

Krönikor

Elisabet Höglunds vidunderliga mordtal – artikel av anonym gästskribent om hur Elisabet Höglund blandar ihop siffrorna

SVT:s förbud mot byxor, skånska och hijab – artikel av Torbjörn Jerlerup om hur statlig TV genom åren haft förbud mot olika företeelser

Myndigheten MSB borde granska islamhatet – artikel av Torbjörn Jerlerup som riktar kritik mot Myndigheten för samhällsskydd och beredskap

GAPF ”mer islamhat än heder” – artikel av Torbjörn Jerlerup om hur Pelas och Fadimes öden används av GAPF i ett ”islamkritiskt” syfte

Mytknäckare

Myt: Är muslimer mer våldsamma? – artikel av Torbjörn Jerlerup som knäcker myten om våldsbenägenheten hos muslimer

Skadas den sociala tilliten av invandring och mångfald?

Det är vanligt med att xenofobiska och rasistiska aktörer argumenterar att invandring skadar den sociala/mellanmänskliga tilliten. Även en mycket problematiskt och rasistisk politiker som Kent Ekeroth kan använda sig av forskning som pekar på det. Att invandring ofta leder till minskad social tillit mellan människor stämmer. Samtidigt är forskningen mer utvecklad och innehållsrik med slutsatser som inte alltid presenteras av rasistiska aktörer.

Ett mer förekommande exempel som även tas upp av rasister och nationalister är forskningen gjord av akademikern Robert Putnam. År 2007 presenterade Putnam följande resultat från forskningen om etnisk mångfald och social tillit i USA, baserad på bland annat runt 30 000 intervjuer:

  1. Ju mer mångfald desto mindre litar människor på varandra
  2. Människor litar mindre på varandra både inom och över etniska linjer

Alltså, en av Putnams slutsatser var att människor i lokalsamhällen med hög grad av etniskt mångfald litar mindre på människor även inom ”sin” etniska grupp. Putnam var oroad att hans forskning skulle användas för att argumentera emot mångkultur och att motivera invandringsrestriktioner. I sin studie tog han också upp följande slutsatser:

  1. Ökad invandring och etniskt mångfald är inte bara ofrånkomligt i moderna samhällen utan är även önskvärd på långsikt. USA:s historia visar att etnisk mångfald är en en social tillgång.
  2. På kort sikt utmanar invandringen och etniska mångfalden den sociala solidariteten och försvårar styrkan av relationer som binder människor ihop. På mellansikt upprättar framgångsrika, invandringsbaserade samhällen nya former av social solidaritet genom skapandet av nya och mer inkluderande identiteter.
Mångfald är en nödvändighet och styrka för samhället

Putnams resultat visar att utmaningen för invandringssamhällen är att skapa nya syn på ”vi” genom mer inkluderande syn på identitet. Det tar alltså tid att forma nya institutioner, identiteter och mentala föreställningar om ”oss” i samhället. USA, Indien och EU är exempel på hur mångfaldens utveckling kan beskrivas. USA kan ses som en salladsskål där skålen är gemensam medan salladen är blandmix. Indien kan beskrivas som en thali, en rund metallplatta med små metallskålar som innehåller olika rätter. EU skulle jag vilja beskriva som ett ovalt smörgåsbord med olika rätter.

Historien har ofta varit mycket svår när det kommer till fred, demokrati och pluralism. Amerikanska inbördeskriget, första och andra världskriget, anti-kolonialkampen, intolerans, folkmord, diskrimineringar, segregation, rasism, radikala nationalismer. Trots alla problem som råder idag i världen, Europa och Sverige så är situationen fortfarande mycket bättre, fredligare och öppnare om man tittar utifrån längre historiskt perspektiv. Som människor lär vi oss med tiden av våra misstag och kan överföra erfarenheterna till kommande generationer för att våra samhällen ska bli bättre.

Den höga sociala tilliten utvecklas vidare med tiden

Visserligen går det att vända på steken med argumentet om att det höga sociala tilliten bygger på att Sverige under lång tid har varit ett ”kulturellt homogent” land. Samtidigt har det visat sig att majoriteten av den invandrade delen av befolkningen förr eller senare accepterar, praktiserar beteenden och värderingar som möjliggör tillitens fortsatta utveckling. Det kan förstås låta starkt negativt i debatten om att ”det unika svenska tilliten sjunker” så låt oss titta på den senaste forskningen genomförd av Sören Holmberg och Bo Rothstein vid Göteborgs Universitet. Dessa skrev i den senaste forskningsartikeln från 2015 att även bland utrikesfödda avviker graden av tilliten åt det lägre hållet men att andelen ”höglitare” inte har minskat under åren. Dessutom menar författarna att tilliten är mycket lägre bland SD:s väljare än jämfört med andra riksdagspartiers väljare. Överlag menar författarna att trots problem som finns är den sociala eller mellanmänskliga tilliten i samhället fortsatt hög.

Sverige fortsätter att vara ett samhälle med hög socialt tillit i global jämförelse. Till exempel är fallet av det relativt monokulturella Polen har lägre grad av socialt tillit än Sverige och  Kanada. En förklaring ligger i att det centrala i samhället ofta inte handlar om identiteter med en viss gemenskap som nationen utan att det handlar om individens identifikation med institutioner som rättsstaten, demokratin, arbetsmarknaden. Det är alltså förändringar av människors inlärda beteenden (kultur) och identifikationer som innebär att den sociala tilliten utvecklas med tiden. Som Clara Sandelind menar så handlar tilliten om samspelet mellan individen och staten i första hand, och inte mellan individen och samhället.

Vikten av individualism, pluralism och öppenhet fortsätter

För Sveriges del handlar det därför om att gå emot de aktörer med nationalism, rasism och främlingsfientlighet på agendan. Värderingar som frihet, yttrandefrihet och fri åsiktsbildning baserar sig på individen och är universella. Det centrala för tilliten är därför liberaldemokratiska värderingar med koppling till lagen, rättsstaten och medborgerliga friheter. Värderingar som fler kan ta sig till oavsett födelseort och där höga tilliten utvecklas i takt med ett mer pluralistiskt samhälle.

Referenser

Avpixlat. Den unika svenska tilliten och sociala sammanhållningen sjunker. Publiceringsdatum: 2014-09-12. Nedladdat: 2017-03-09. Webbplats: http://avpixlat.info/2014/09/12/den-unika-svenska-tilliten-och-sociala-sammanhallningen-sjunker/

Arpi, Ivar. Magasinet Neo. Invandring är ingen gratislunch. Publiceringsdatum: Okänd. Nedladdat: 2017-03-09. Webbplats http://magasinetneo.se/artiklar/invandring-ar-ingen-gratislunch/

Jandt, E. Fred. An Introduction to Intercultural Communication. Identities in a Global Community. Publiceringsdatum: Okänd. Nedladdat: 2017-03-09. Webbplats: https://books.google.co.in/books?id=M5CbBgAAQBAJ&dq=Regulators+of+Human+Life+And+Identity+Culture+Nineteenth-Century+Definition+Today%E2%80%99s+Definition+Cultures+Within+Cultures+Subculture+Economic+or+Social+Class+Ethnicity&hl=sv

Holmerg, Sören & Rothstein, Bo. HÖG MELLANMÄNSKLIG TILLIT I SVERIGE – MEN INTE BLAND ALLA. Publiceringsdatum: Okänd. Nedladdat: 2017-03.09. Webbplats: http://som.gu.se/digitalAssets/1533/1533987_h–g-mellanm–nsklig-tillit-i-sverige–men-inte-bland-alla-holmberg-o-rothstein.pdf

Liberala Ungdomsförbundet. Nya tider, nya strider. ”Bortom nationalstaten – Liberala svar” av Adam Cwejman. Publiceringsdatum: Okänd. Nedladdat: 2017-03-09. Webbplats: http://rawls.luf.se/files/uploads/LUF_NyaTiderNyaStrider.pdf

Ekeroth, Kent. Nyheter 24. Ekeroth (SD): “Lavin av forskning motbevisar invandringsanhängarna”. Publiceringsdatum: 2014-11-24. Nedladdat: 2017-03-09. Webbplats: http://nyheter24.se/debatt/783524-ekeroth-sd-lavin-av-forskning-motbevisar-invandringsanhangarna

Pelling, Lena. Identitet och integration: om invandrades resurser. Publiceringsdatum: 2014-03-01. Nedladdat: 2017-03-09. Webbplats: http://digi.arbark.se/bibliotek/tankesmedjor/arenaide/pelling-integration-2014.pdf

Sandelind, Clara i Expressen. Tillit byggs inte med svenskhetskurser. Publiceringsdatum: 2016-07-20. Nedladdat: 2017-09-03. Webbplats: http://www.expressen.se/kultur/tillit-byggs-inte-med-svenskhetskurser/

Årskrönika 2016

2015 avslutades i en rutschkana. Sveriges asylpolitik havererade, gränserna stängdes, familjer inkvarterades på betonggolv och många heliga kor slaktades av våra politiker, såsom automatisk PUT för syrier och familjeåterföreningar.

Inom Motargument har vi sinsemellan olika uppfattning om vad som var rätt och fel i det läget. Det är naturligt och bra. Vi är tvärpolitiska, och representerar alla partier utom SD. Vi är socialister, liberaler och konservativa.

Det som förenar oss är synen på invandring som något i grunden positivt, och viljan att leva i ett öppet och mångkulturellt samhälle, där människor behandlas med respekt oavsett etnicitet, religion eller hudfärg.

Det som förenar oss är kampen mot rasism, fascism och främlingsfientlighet i alla former.

Om 2015 var de tvära kastens år har 2016 för Sveriges del präglats av stiltje.

Migrationspolitiken var det enda som diskuterades av politiker och ledarskribenter under 2015. Nu pratar vi istället integration, och alla partier utom SD försöker hitta vägar utifrån sin ideologi att integrera alla de människor som flytt till oss och som verkligen behövs.

SD rusade i opinionen under 2015, men under 2016 står de ganska still – i de flesta opinionsundersökningarna har de backat en smula. Faktum är att inga partier rör sig nämnvärt. Det är som om vi som är Sveriges vuxna medborgare bestämde oss för vad vi tyckte för ett år sedan, och vid den åsikten står vi sedan fast. Nationalism har i viss mån normaliserats, och många uttryck som tidigare var otänkbara att yttra är nu vardag. ”Svenska värderingar” har stötts, blötts, haussats och ratats.

Men partipolitiskt har 2016 varit en i stort sett mållös match mellan främlingsfientliga och övriga invånare. Vi har intagit våra positioner och tryckt ner våra hälar. Nu står vi där vi står och förflyttar oss inte.

I övriga världen har vi sett en tragisk normalisering av hat mot muslimer, invandrare och diverse folkgrupper. Politiska händelser i Polen, USA, Frankrike och England har visat att värden vi tagit för givna behöver försvaras även i vår generation, men för delvis nya grupper.

Antisemitismen lever kvar i vit makt-rörelser världen över och bland många kristna och muslimer från Mellanöstern som inte skiljer på staten Israel och judar överlag, muslimhatet är massivt, svarta påstås ha fått alla rättigheter de behöver och ska nu hålla tyst, annars är det omvänd rasism, HBTQ-rörelsens enorma framsteg de senaste åren riskerar att sopas undan av USAs nya presidentadministration och europeiska kvinnor förväntas å ena sidan hata samtliga flyktingar för att några enstaka individer tafsar, men samtidigt tolerera en kladdande sexist som ”Leader of the Free World”.

Terrordåd fortsätter rasera vår trygghet, och IS behåller sitt grepp om Mellanöstern, med våldtäkter, tortyr och död som följd. Diktatorer världen över plågar sina folk, och vi i de rikare länderna blundar, käbblar sinsemellan och vägrar känna ansvar.

Falska nyheter och främlingsfientlig och rasistisk propaganda och mytbildning har blivit en del av vår vardag.

Så medan svensk politik stått relativt still under 2016 har stora delar av världen tagit ett rejält kliv bakåt, in i hat och mörker.

Det finns förstås ljusglimtar. Den nya generationen som vuxit upp med mångkultur och ser HBTQ-rättigheter och frihet för kvinnor som självklarheter har världen över visat sig vara modig och medkännande med god moralisk kompass. Det ger hopp för åren som kommer.

Vi lägger 2016 till handlingarna, och blickar framåt mot en lång uppförsbacke.

Bortanför den finns en tillvaro där människor lever tillsammans i öppenhet och respekt för varandras sexuella läggning, religion och kultur, där terrordåd hör till historien och där kvinnor och minoriteter har fullständiga medborgerliga rättigheter.

För att komma dit behöver vi läsa på, källgranska, ta ställning, diskutera, motivera och övertyga släkt, vänner, medmänniskor.

Så går vi in i 2017.

Med en blandning av bävan och framtidstro, och en förvissning om att vårt engagemang behövs mer än någonsin.

#Almedalen2016: Tillit och migration

Under årets Almedalsvecka handlar mycket om Sverige i världen, och världen i Sverige. Integration, mångkultur, etablering och bistånd är heta punkter.

Jag har besökt flera evenemang under dagen och två av dem hade en gemensam nämnare; hur vi påverkas av bilden av Sverige som förändrat efter hösten 2015.

Vid paneldiskussionen “Efter systemkollapsen – hur går vi vidare” (IM och Svenska Afghanistankommittén) konstaterar Staffan Landin att på samtliga mätpunkter för ett “gott ställt samhälle” befinner sig Sverige i topp, på samma positioner som före den stora flyktingströmmen i höstas. Vi har inte fått det sämre, inte på något sätt. Det cirkulerar enorma överdrifter om hur dåligt vårt samhälle blivit. Landin påpekar också att retoriken kring diskussionen om flyktingar och migration behöver förändras, så att vi slutar betrakta migration som en belastning. Samtalsdeltagarna önskade för framtidens flyktingmottagande en gemensam politisk lösning inom Europa.

Något som även berördes i samtalet “Ökad invandring – hur påverkas social tillit?” (Fores): Här belystes två aspekter av tillit; dels den människor emellan: om man anser att människor i allmänhet (som man inte känner sedan tidigare) går att lita på, dels tilliten till samhället och samhällsinstitutioner som riksdag, regering, rättsväsende osv.

Dessa två former verkar intressant nog bete sig olika. Tilliten till andra människor verkar vara tämligen stabil hos vuxna människor, den ändras knappast alls hos en person. Tilliten till samhället och samhällsinstitutioner är däremot mycket rörlig. Bland annat tenderar tilliten till lokalsamhället att minska ju mer mångkulturellt lokalsamhället är, kunde panelen berätta. Det är inte fastställt hur orsakssambandet ser ut. Andreas Bergh, docent i nationalekonomi, redogjorde för hur tilliten till samhället bibehålls genom likabehandlingsprinciper och marknadsmekanismer som gör att alla har samma möjligheter och att alla behandlas lika. All särbehandling, även s k “positiv särbehandling” inverkar negativt på tilliten.

Andreas Johansson Heinö beskrev hur tillit varierar kolossalt på global nivå och därför antagligen hänger ihop med hur respektive samhälle är organiserat med institutioner och principer. Han uttryckte för Sveriges del bekymmer för bristen på tilltro inom vissa grupper, hur det kan skapa (och redan skapar?) allvarliga samhällsklyftor och hur då parallellsamhällen växer fram.

Hög social tillit har positivt samband med t ex demokratisk stabilitet, politiskt deltagande och lägre brottslighet. När allt fler felaktiga påståenden om särbehandling av nyanlända, migranter och invandrare får fäste i det allmänna medvetandet, påverkas tilltron till samhället negativt. Detta leder till exempelvis ökade kontrollsystem, på längre sikt ett mer avancerat juridiskt system avseende överenskommelser där muntliga avtal inte gäller utan ersätts av skriftliga som utformas av advokater. Ett annat tecken på minskad tillit är de misstankar och upplevelser av korruption som ges uttryck för på sociala medier.

Det ligger inte långt bort att fundera över hur tillit och misstro till samhället färgas av de överdrifter som Staffan Landin talade om. Min tanke efter dagens evenemang är helt enkelt denna:

Håller Sverige – och även Europa – på att skapa sig en självuppfyllande profetia?

// Therese Maurin, Almedalen 4 juli 2016