Etikettarkiv: Danmark

Till flyktingsmugglarnas försvar

Flyktingsmugglarna krävde ungefär en tredjedels årslön för att smuggla över en person med fiskebåt. Men priserna varierade. Ibland tog smugglarna med folk nästan gratis, men de flesta fick betala. De rika fick betala mer. Om de betalade bra fick flyktingarna flytvästar. Många av smugglarna blev rika på sitt smugglande. De flesta fick medalj av kungen efteråt!

Nej, jag pratar inte om smugglingen mellan Turkiet och Grekland 2015 utan om smugglingen av de danska judarna över Öresund 1943.

”Genomsnittspriset för en överfart var omkring 1000 kronor per person. Det var en tredjedel eller fjärdedel av årslönen för en yrkesskicklig arbetare, och nästan hälften av de flyende tillhörde arbetarklassen”…. (Källa)

Flyktingsmuggling är ett komplext fenomen. Att flyktingsmuggling finns beror på att den mänskliga viljan att överleva, eller att skapa ett bättre liv åt sig själv och sina barn, är stark. Så stark att man kan ta risken att dö av att bli smugglad. Men få smugglar sig själv över vatten och gränser, någon måste hjälpa dem över, det är smugglarna.

Deras verksamhet är komplex. När de danska judarna flydde över till Sverige 1943 bestod smuggelkedjan av ett första nätverk som fick flyktingarna till kusten, ett andra som förberedde överfarten och ett tredje som var själva smugglaren som hade båten de åkte i. I det andra och tredje ledet kostade det pengar. Flykten kostade alltid pengar. Det fanns ideella nätverk som samlade pengar för att rädda folk över till Sverige. Men det fanns dessutom långivare som till ockerräntor lånade ut pengar till judarna om de behövde det. Fiskarna som skeppade dem över till friheten i Sverige hade olika drivkrafter. En del gjorde det för att hjälpa, andra för att tjäna pengar. En del av fiskarna var notoriska svin, andra var självuppoffrande hjältar, men de flesta var nånstans mittemellan.

Och allt kostade pengar. Även fiskare med de mest humanitära avsikter krävde judarna på pengar. Som en försäkring för sig, sin båt och sin familj. Ingen visste om tyska patrullbåtar lurade där ute i mörkret i Öresund. Oftast fick inte fiskaren hela betalningen förrän man var i säkerhet i Sverige, man ville ju inte bli lurad.

”Turen over vandet var heller ikke gratis. Langt de fleste fiskere ville have betaling for den risikofyldte overfart, og jøderne optog lån og solgte, hvad de ejede af værdigenstande for at kunne betale en billetpris på mellem 1000 og 5000 kroner pr person. Til sammenligning tjente en faglært arbejder dengang ca. 414 kroner om måneden. Halvdelen af den dansk-jødiske befolkning tilhørte arbejderklassen, så det var priser, der ruinerede mange familier. På den anden side er det ikke kommet frem, at nogen blev nægtet overfart, fordi de ikke kunne betale – i mange tilfælde betalte mere velstående familier for de fattigste…  Som i alle nødsituationer var der folk, der misbrugte dem, der var i en desperat situation, men der var også mange, der spontant hjalp deres medmennesker, så godt de kunne.” (Källa)

En del smugglare var alltså rövhål, andra var änglar. Rövhålen begärde överpriser för att smuggla.

Efter kriget fick både rövhålen och änglarna medalj och danska staten gick in och hjälpte de flyktingar som hade lånat pengar för att komma över. Staten betalade kort och gott det de var skyldiga lånehajen. Men både fiskarna och lånehajarna och alla andra hade tagit stora risker. Rätt eller fel? Goda eller onda? Kanske varken eller?

”Vi visste att det fanns ungefär 100 flyktingar i privata hem runt Snekkersten. Vårt jobb var inte att skeppa gruppen över sundet, utan att flytta dem till Gilleleje utan att Gestapo upptäckte det. Vi använde fyra lastbilar och tre bilar för att transportera dem. Förvånade upptäckte vi att de betalade resan över sundet till oss också, där och då.  60 000 kronor. En svindlande summa på den tiden. Pengarna skulle ges till skepparn och andra inblandade. Vi noterade hur mycket var och en hade betalt och väntade sedan. ” (Källa)

Från Danmark till Vietnam och Medelhavet

Grundproblemet är givetvis krig, fattigdom och stängda gränser. Så länge det finns kommer det att finnas en rent mänsklig vilja att leva och överleva. Och det kommer att finnas människor som specialiserar sig på att hjälpa dem leva och överleva. Den senare gruppen tar ofta stora risker. Men får de lite pengar i handen kan de ta risken.

”The price for obtaining exits permits, documentation, and a boat or ship, often derelict, to leave Vietnam was reported to be the equivalent of $3,000 for adults and half that for children. These payments were often made in the form of gold bars. Many poorer Vietnamese left their country secretly without documentation and in flimsy boats, and these were the most vulnerable to pirates and storms while at sea.” (Vietnamflyktingarna 1975. Källa)

Skillnaden mellan de danska judarnas situation 1943 och situationen för flyktingar idag är att man även behöver köpa papper för att kunna fly. Men det finns en parallelll med förintelsens flyktingar även där. När judar flydde innan andra världskriget köpte de ofta förfalskade papper. Lotte Laserstein, en judisk konstnär som till slut hamnade i Kalmar, flydde 1936 med hjälp av köpta papper och dessutom arrangerade man ett fejkat bröllop i Sverige så att hon skulle kunna stanna. George Soros historia är intressant. Familjen köpte kristna ID handlingar så de skulle kunna överleva. De låtsades vara kristna. Många inblandade fick pengar för att ta risken att hålla käften. George Soros överlevde.

Under många år har det varit så för flyktingarna som tar sig in i det stängda EU. De måste ha falska papper. ID-handlingar som de gör sig av med innan de kommer till Sverige. De kanske är från Syrien men har passerat Europas gränser som spanjorer, tyskar, britter eller italienare…

Rätt eller fel, gott eller ont?

”Abu Hamada’s men claim they charge a fixed price of $1,900 (£1,250) a person, but in reality the price fluctuates. Some pay as much as $3,500, some as low as $1,500. The more you pay, the sooner you get to the boat.

All the money will eventually flow into a central fund controlled by Abu Hamada, from which he pays for the ship, the crew, his staff, transport costs and other expenses. But first the migrant usually pays the money to a third party trusted by both sides. Only when the passenger successfully reaches Italy should the third party release the money to Abu Hamada. “If the ship sinks or it goes to Greece, we lose all the money,” says Abu Uday, an engineer, like his uncle, in a past life. “It’s harder to get to [the rest of] Europe from Greece.”” (Källa)

Ju mer man kan betala, ju säkrare resa får man. Så enkelt är det. Det finns VIP-biljetter men det finns också ståplats på läktaren, för att göra den liknelsen. Om du är afrikan och vill komma till Europa via Nordafrika måste du smugglas över två hav. Det första havet är Sahara. Det är farligast. Det andra havet är Medelhavet. De afrikanska flyktingarna söder om Sahara är fattigast och hamnar oftast på de överfulla båtarna med de verkliga rötäggen till smugglare. Har du mer pengar kan du köpa dig säkerhet.

Flyktingarna från Syrien som under åren valt den södra rutten har ofta mer pengar. De kan ta en båt som är säkrare.  I de senare fallen har man ofta en tredje part som betalar ut merparten av pengarna till smugglaren, för att garantera säkerheten på resan. Dessutom slipper de resan över Sahara.

De som flyr har ofta dubbla känslor om smugglarna. Utom i de värsta fallen givetvis. Har man varit nära döden på en överfull båt hyser man oftast inga varmare känslor för smugglaren. Men ibland delar smugglarna de smugglades vedermödor. De har fått stora pengar och löper risken att fängslas och ibland att dödas. Då kan man hysa blandade känslor.

”De flesta är på flykt från Saddam Hussein. Några av dem är irakiska regimkritiker, andra är som familjen Atroushi kurder. Nästan alla har betalat 2 500 dollar för resan från Riga. För familjen Atroushi, två föräldrar och sex barn, är pengarna slut… För flyktingarna väntade senare en tältsäng och varm soppa. För besättningen väntade polisförhör och rättegång. Tre av dem dömdes till fängelse i sex till nio månader samt utvisning. Tjugo år senare har familjen blandade känslor för smugglarna. ”Visst tjänade de massvis med pengar och utsatte oss för en fruktansvärd båtresa. Men samtidigt räddade de livet på oss och lät min pappa följa med gratis, säger Shoresh.”” (Flykt över Östersjön 1993)

En smugglares berättelse

Det är inte ofta smugglarens egna röster hörs. Jag har pratat med en 2016. Han bad om total anonymitet. Vilken nationalitet han har kan jag inte skriva om. Men han har starka band till Sverige. Då ni hör talas om att någon flykting flytt direkt från Kairo till nån svensk hamn ombord på en båt kan man vara säker på att han eller hans nära kollegor står för transporten. Så mycket kan jag säga.

Är han god eller ond? Jag vet inte. Han är människa och vi är komplexa varelser. Han är beredd att stundtals riskera sitt eget liv, och riskera fängelse, för att smuggla folk för pengar. Komplext!

”Jag började smuggla flyktingar för några år sen. Jag fick frågan om jag kunde smuggla över. Och det kunde jag. Min idé redan från början har varit att erbjuda lite extra säkerhet och komfort. Jag tar lite mer betalt också. Jag har också kontakt med Turkiets bästa producenter av ID-kort och pass. Det erbjuder jag som en extra service för kunderna. Jag fortsätter med det eftersom det finns behov. Marknaden efterfrågar det.

Jag ska säga dig att det är få smugglare jag hört talas om som bara smugglar för pengarna. Jag har hjälpt många att komma över. Gratis eller rabatterat. Jag har tagit stora risker bara för att jag fattat tycke för en familj någonstans. De smugglare man pratar om i massmedia är de som packar 60 kunder in i båtar för 20. De som sätter 20 i båtar för 20 hör man sällan om, men de finns också.”

Personer han smugglat har dött på färden.

”Havet är farligt. Du som lever ett lugnt liv i ditt skyddade Sverige kan inte ana hur verkligheten ser ut. Ja det är ett skitjobb. Jag har EU medborgarskap och kan komma in i EU utan problem. Mina barn lever ett tryggt liv. De lever inte på en soptipp i Sudan eller Libanon. De är inte flyktingar i Turkiet, utan skola och där både barnen och föräldrarna tvingas jobba och bli förnedrade för nån liten dollar i månaden. Du kan inte tänka dig hur livet är för en fattig människa i Afrika eller Asien. Du lever trygg i Sverige.

Det finns många vägar in för en rik människa. De bara betalar så kommer de in i EU. De får nåt italienskt eller ungerskt pass och flygs bekvämt in i första klass. Men de som är fattiga eller bara medelklass kan inte det. Om de vill lyfta sin familj ur dynghögen eller soptippen får de ta risker.”

Kommer dagens flyktingsmugglare också att få medalj någon gång i framtiden? Det får framtiden avgöra.

Men en sak är säker. Vi vinner inget på att betrakta alla som smugglar flyktingar för pengar som onda. Människan är mer komplex än så. Världen är galen, ibland måste människor göra desperata saker för att leva och överleva i en galen värld. Att det finns andra människor som då ser en möjlighet att hjälpa dem göra det, men mot att de själva tar enorma risker och därmed att de kräver pengar, kan kännas fel. Men som världen ser ut är det inte konstigt att det är så.

MER LÄSNING

Bo Lidegaard, Landsmän, de danska judarnas flykt i oktober 1943, 2013.

Intervju med en flyktingsmugglare

Trading in souls: inside the world of the people smugglers – The Guardian

Libya’s people smugglers: military action won’t stop this multifaceted trade – The Guardian

Hiding in plain sight: inside the world of Turkey’s people smugglers – The Guardian

Libya’s people smugglers: inside the trade that sells refugees hopes of a better life – The Guardian

Syrians in Turkey: The Human Smuggler and the Young Refugee – The New York Times

Nyhetsbrev april 2017

Här presenteras de artiklar vi publicerat under april 2017

Artiklar

Brottsutveckling i Sverige enligt BRÅ – artikel av Johan Löfström om brottsstatistik

Öva civilkurage! – artikel av Johan Löfström om hur vi bör agera när vi bevittnar ett brott

Den negativa bilden av den invandrade familjen – artikel av Tina Holm om hur vi ser på svenska respektive invandrade familjer

Korta motargument

Tips för att bemöta islamofobers ”fakta” – gästinlägg av Mats Knutsson

Åkessons ”praktskandal” – korta av Helena Trotzenfeldt om hur Jimmie Åkesson hanterade terrordådet i Stockholm

Högerpopulist-vindar i Norden? – korta av Johan Löfström om högerpopulisternas utveckling i våra grannländer

Ditt minne ljuger – korta av Helena Trotzenfeldt om hur vi luras att tro att det har ”blivit värre”

Krönikor

Migrantens livslånga skuld – i samarbete med Afropé

Är religion verkligen ”som en penis”? – krönika av Torbjörn Jerlerup om hur vi bör se på religion och ateism

Blev Sverige mångkultur år 1975? – krönika av Torbjörn Jerlerup om mångkultur

Myter

Fem myter om det dödliga våldet – gästinlägg av Maria Robsahm

 

Högerpopulist-vindar i Norden?

Dansk Folkeparti i Danmark är enligt beskrivningarna på Wikipedia:nationalistiskt, konservativt, högerpopulistiskt, euroskeptiskt, socialkonservativt…

Sannfinländarna i Finland anses vara:Starkt EU-kritiska, Socialkonservativa, Nationalkonservativa, Högerpopulister…

Fremskrittspartiet i Norge beskrivs som:klassiskt liberalt, konservativt liberalt, högerpopulistiskt, euroskeptiskt…” ”…värdekonservativa och högerextrema drag…

Hur har det gått i politiska val för dessa partier i ungefär 10 år?

Dansk Folkeparti, Danmark
Folketing, vänster spalt – EU, höger spalt

2007 479 532 13,9 % 2009 357 942 15,3 %
2011 436 726 12,3 %
2015 742 094 21,1 % 2014 605 766 26,6 %

Sannfinländarna, Finland
Riksdag, vänster spalt – President, höger spalt

2007 112 256 4,05 % 2006 103 368 3,43 %
2011 560 075 19,05 % 2012 287 571 9,4 %
2015 524 054 17,65 %

Kommunval, vänster spalt – EU, höger spalt

2008 137 497 5,39 % 2009 162 930 9,79 %
2012 307 797 12,34 % 2014 222 457 12,87 %
2017 226 704 8,8 %

Fremskrittspartiet, Norge
Stortingsval, antal röster, procentandel

2009 614 717 22,9 %
2013 460 919 16,3 %

Fylkestingsval, vänster – Kommunval, höger spalt

2007 384 288 18,5 % 2007 387 476 17,5 %
2011 263 502 11,8 % 2011 275 559 11,4 %
2015 226 986 10,3 % 2015 226 638 9,5 %

Hur går opinionen i gallupinstituten och ”Poll-of-polls” i respektive nordiskt land?

Dansk Folkeparti har pendlat sedan oktober 2016 ner till 15,6 och upp mot 17,6%.

Sannfinländarna har sedan december 2015 åkt ner under 10% och har sedan pendlat mellan 7,6 och ungefär 10%.

Fremskrittspartiet har rört sig nedåt främst sedan sommaren 2016 fram till april 2017 till ungefär 12,5.

Källor:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Dansk_Folkeparti
https://sv.wikipedia.org/wiki/Dansk_Folkeparti#Valresultat
https://en.wikipedia.org/wiki/Opinion_polling_for_the_next_Danish_general_election#Individual_parties

https://vaalit.yle.fi/resultat/kv2017
http://www.vaalit.fi/sv/index/omval/kommunalval.html
https://sv.wikipedia.org/wiki/Sannfinl%C3%A4ndarna#Valresultat
https://en.wikipedia.org/wiki/Opinion_polling_for_the_Finnish_parliamentary_election,_2019

http://www.nrk.no/nyheter/innenriks/valg/val_2007/resultat/?type=parti&id=frp#valresultat
http://www.pollofpolls.no/index.php?cmd=Fylkesting
https://sv.wikipedia.org/wiki/Fremskrittspartiet
https://no.wikipedia.org/wiki/Fremskrittspartiet#Valghistorikk
http://www.pollofpolls.no/index.php?cmd=Maling&gallupid=3116
http://www.pollofpolls.no/index.php?cmd=Stortinget
https://en.wikipedia.org/wiki/Opinion_polling_for_the_Norwegian_parliamentary_election,_2017

Vem har rätt att kalla sig dansk?

Denna krönika är tidigare publicerad på Afropé

I Danmark ställer man sig, efter en omröstning i danska folketinget, frågan: När är man dansk?

Jag upplever att en normaliseringsprocess har pågått i Sverige gällande rasism sedan Sverigedemokraterna gjorde entré i riksdagen. På samma sätt upplever jag att det skedde under den period som Ny Demokrati i början av 90-talet var representerat i riksdagen. Normaliseringen jag tycker mig se idag, det handlar dels om hur media rapporterar om Sverigedemokraterna, vilket jag anser skiljer sig enormt från när de först tågade in i vår riksdag 2010. Har SD, och den politik de står för, helt plötsligt blivit ”rumsren”?

Inom public service har man allt oftare börjat bjuda in representanter för Sverigedemokraterna för att ge dem en röst. För att… ja, jag begriper faktiskt inte riktigt varför. Ett politiskt parti som är uppbyggt på de grundstenar som Sverigedemokraterna är (läs gärna deras historia, stadgar och framtidsvisioner) som handlar om exkluderande och i mina ögon ett elitistiskt samhälle.

Det finns tyvärr allt för många likheter med ett visst tyskt parti och partiledare som ledde oss till den katastrof som andra världskriget innebar för Tyskland och världen, i synnerhet för de som blev offer för den förödelse kriget innebar. Andra världskriget startade inte med att man gasade ihjäl människor i koncentrationsläger. Normaliseringsprocessen startade långt innan dess och på en mycket mer ”oskyldig nivå” än slutet.

Även på allmänna platser rapporterar många afrosvenskar och andra som av vissa inte anses ”se svenska ut”, att den öppna rasismen blivit mer tydlig och öppen och att många uttrycker rasistiska åsikter öppet, på allmänna platser, både som konstateranden, men också som rena attacker, vilket naturligtvis får fruktansvärda konsekvenser för de som utsätts.

En liknande utveckling har gått att följa i både USA där man gått från president Obama till Trump, vilket är en mycket märkvärdig övergång, men också i flera länder i Europa där vi kunnat se en tragisk utveckling ur exkluderande och rasistisk synpunkt.

I Danmark, liksom många andra europeiska länder, inklusive Sverige, tycks vi ha glömt historien, trots att vi har många levande människor än idag som faktiskt upplevde andra världskriget. I det danska parlamentet, Danske Folketinget röstades förra veckan igenom ett beslut om att inte anse att danskar med föräldrar från utomeuropeiska länder ska anses som danskar längre.

    ”…det idag finns områden i Danmark där andelen invandrare och deras efterkommande från icke-västliga länder ligger över 50 procent. Det är Folketingets uppfattning att danskar inte ska vara i minoritet i bostadsområden i Danmark.”

Uttalandet har förstås väckt stark kritik, men förslaget röstades ändå igenom med rösterna 55-54. Förslaget kom från Martin Henriksen, från invandrarfientliga Dansk Folkeparti.

Anna Mee Allerslev, född i Sydkorea och Köpenhamns integrationsborgmästare skriver på sin Facebook:

anna-mee
Skärmdump från Köpenhamns integrationsborgmästare

    ”Ett flertal i folketinget anser uppenbarligen inte att jag är riktigt dansk. Som borgmästare i landets huvudstad är det faktiskt rätt underligt. Men än värre. Som integrationsborgmästare vet jag hur mycket det betyder för nya danskar att bli accepterad av sitt nya land och känna sig dansk.”

Många med bakgrund från invandrade föräldrar eller adopterade och många andra ställer sig nu frågande till vad som sker i Danmark och vem som kan definiera vad en människa har för nationalitet/nationaliteter. Vem eller vad ska avgöra hur dansk du är?

Källor:

Adoption & Samfund

Pressmeddelande (Adopterede danskere ikke længere danskere)

Sydsvenskan

Anna Mee Allerslev

fatou-darboe-128x150
Fatou Darboe

 

Föreningen HEM om tiggeriförbud

Gästinlägg av Föreningen HEM

Det har tagit oss i HEM några dagar att smälta Stefan Löfvens uttalande om tiggeriförbud i helgen och vi tvingas inse att regeringen behöver en påminnelse om Sveriges människorättsansvar. Att kriminalisera fattigdom har aldrig varit en framkomlig väg och precis som lösdriverilagar och bettleriförbud så borde den här retoriken höra hemma på historiens sopDetipp, inte i den aktuella debatten. Vi vill här samla några olika argument varför både ett tiggeriförbud och ett licenssystem för tiggeri är katastrofala idéer, för de individer som tvingas försörja sig genom att tigga och för oss som samhälle.

Sveriges rättssystem vilar på ett antal allmänna rättsprinciper, likhet inför lagen, proportionalitet och behov ska styra hur lagar utformas. Grunden för att kriminalisera ett beteende är att det beteendet i sig är förkastligt. I de fall man vill skydda enskilda från ett skadligt beteende bör man istället använda social skyddslagstiftning. Att bestraffa någon för ett beteende man anser att de bör skyddas ifrån är fullständigt omvänt eftersom det bara förvärrar personens bekymmer att tilldöma böter eller fängelse. En neutral lagstiftning måste också vända sig mot beteenden, inte grupper, vilket i det här fallet innebär att ett neutralt förbud mot tiggeri skulle förhindra organisationers insamlingar likaväl som att förbjuda den som tappat sin plånbok att be en vänlig medmänniska om pengar till bussen hem. Om dessa situationer särskiljs betyder det att fattiga, utlänningar eller romer pekas ut specifikt av lagen och hindras från beteenden som är tillåtna för andra, något som inte skulle vara förenligt med likabehandlingsprincipen.

hand-1465707_960_720Licenser kan bara ses som en form av förbud eftersom det i alla fall då tillstånd inte ges är just det. Det skulle dessutom innebära att inrätta ett register över både vilka som får och vilka som inte får tillstånd. Den typen av register bör vi ha i färskt minne hur skadliga de kan vara och hur lätta de är att missbruka. Ett licenssystem skulle också liksom alla andra hinder framförallt drabba de fattigaste och mest utsatta och skapa ett system där en något mer världsvan landsman kan ta betalt för att hjälpa en analfabet utan språkkunskaper med att fylla i blanketter.

En kriminalisering skulle även vara problematisk ur ett rättighetsperspektiv. Sverige har förbundit sig att följa en rad juridiskt bindande konventioner och dessa styr hur vi utformar vår lagstiftning. Om ett tiggeriförbud är förenligt med Europakonventionen är inte prövat än men ett sådant fall är under avgörande i ett mål mot Schweiz. Däremot har FN:s människorättskommitté uttalat att kriminalisering av fattigdom utgör grym och förnedrande behandling och kommittén som bevakar FN:s konvention om avskaffande av rasdiskriminering påpekat att kriminalisering av fattigdom är något som drabbar minoriteter i högre grad än majoritetssamhället och är därför inte förenligt med konventionen.

För att tala lite om konsekvenserna för de grupper som drabbas av en eventuell lagstiftning är ödesdigra. Utanförskapet man befinner sig i förstärks och cementeras då man utöver sitt sociala utanförskap dessutom stämplas som kriminell. Från vårt stödarbete där vi dagligen träffar människor på gatan och i läger har vi redan kunskap om att varje utspel från politiskt håll om hårdare tag eller att inte ge i muggen omedelbart får obehagliga konsekvenser, en uppfattning som stöds av FN:s särskilda rapportör för extrem fattigdom. Det är alltid de mest utsatta, däribland kvinnor, minderåriga och funtionsnedsatta, som blir ännu mer utsatta när inkomsterna minskar och därmed beroendet av andra ökar.

Genom långsiktigt socialt arbete skulle alternativet till att tigga vara att skaffa ett jobb. Men genom att helt enkelt rycka undan den lilla möjlighet människor har till en laglig inkomst är alternativet inte att börja jobba imorgon. Alternativet är istället att tvingas in i prostitution och kriminalitet. Erfarenheter från andra länder, däribland Danmark, där förbud införts visar att tiggandet inte heller upphör. Det som händer är att människor dras nedåt i en ond spiral när skulder från böter eller anmärkningar om fängelsestraff håller fast dem i en utsatt situation som blir ännu svårare att ta sig ur.

bundesarchiv_r_165_bild-244-52_asperg_deportation_von_sinti_und_romaMed tanke på den vitbok som kom ut så sent som 2014 om övergrepp och kränkningar mot romer som Sverige begått under 1900-talet är det otroligt hur snabbt Socialdemokraterna svängt från att helt utesluta ett tiggeriförbud till att nu ha som sitt viktigaste fokus i frågan att få bort alla misshagliga människor från gatorna för att slippa se dem. Det enda ärliga argument för ett tiggeriförbud är ju faktiskt att vi som lever i ett rikt land och åtnjuter de sociala rättigheter ett medborgarskap i Sverige innebär skall slippa påminnas om alla de som inte är lika lyckligt lottade. Men erfarenheter från Norge, Danmark och England visar att det inte skulle uppnås eftersom förbud inte har avsedd effekt.

Föreningen HEM – hemlösa EU-migranter grundades i mars 2014 som ett sätt att strukturera det volontära arbetet som under några månaders tid pågått för att hjälpa marginaliserade EU-medborgare som tillfälligt befinner sig i Sverige.

Följ gärna Föreningen HEM på deras hemsida och på Facebook och Twitter

Myt: Ensamkommande ljuger

År 2014 sökte 7 049 ensamkommande barn och ungdomar uppehållstillstånd i Sverige. Medicinsk åldersbedömning gjordes på ca 3% av dem, ungefär 200, för att Migrationsverket misstänkte att de var äldre än 18 år.

161 av de som medicinskt åldersbedömdes ansågs ha fyllt 18 år – ca 2,3% av alla ensamkommande. 48 av de som misstänktes ljuga bedömdes ha den ålder de hade uppgett.

Migrationsverket beslutade under år 2014 att höja åldern på totalt sett 363 personer, ca 5% av alla ensamkommande. (161 med medicinsk åldersbedömning, 202 utan).

Åldern på asylsökande höjdes i 77 procent av de fall där medicinsk bedömning nyttjats.

Avpixlat vinklade detta:

”Färsk statistik visar att tre av fyra ‘ensamkommande’ ljuger om sin ålder”

För övrigt anser Svenska Läkaresällskapet att:

”det är varken medicinskt eller etiskt att göra åldersbedömningar med dagens metoder”

Grannlandet Danmark

En del debattörer brukar hänvisa till dansk statistik, då de försöker bevisa att tre av fyra ensamkommande ungdomar ljuger om att de skulle vara yngre än 18 år.

Fakta från Danmark ”Udlændingeservice” årsrapport:
Av 818 asylsökande ”uledsagede mindreårige” som kom till Danmark 2014 valde myndigheten att åldersbedöma 282 personer. Av dessa bedömdes 203 vara över 18 år:

”Hvis der er tvivl om, hvorvidt en ansøger, som har oplyst at være mindreårig, rent faktisk også er det, vil der blive iværksat en aldersundersøgelse. I 2014 har Udlændingestyrelsen truffet 282 afgørelser om alder, heraf blev 72 procent vurderet at være 18 år eller derover.”

79 minderåriga eller 28 procent av de som misstänkts har alltså bedömts att INTE ha ljugit om sin ålder.

De korrekta rubrikerna bör alltså både i Sverige och Danmark vara ungefär : ”1 av 4 som misstänkts ljuga om sin ålder – bedöms som att de talat sanning.” – långt ifrån klatschig rubrik, men åtminstone inga extremt grova överdrifter.

Källor:
GP: Ensamkommande ska kollas mer
Migrationsverket: Statistik 2014
Dagens Juridik: Läkaresällskapet förkastar krav på åldersbedömning

MX.dk: 203 flygtningebørn var voksne
Ny i Danmark: Uledsagede børn
Ny i Danmark: Seneste tal 2014

Svartepetterspel med asylsökande

Artikel av Helena Trotzenfeldt och Thabo ‘Muso.

Våra båda tidigare artiklar Tillbaka till Travemünde och De stängda gränserna har lett till en del debatter.

Nu har danske juristen Morten Kjærum uttryckt en något avvikande tolkning, vilket blåst nytt liv i diskussionen. Vi vill därför bena lite till i frågeställningen, och förtydliga.

Flyktingkonventionen från 1951 säger att den som söker asyl har rätt att få sin sak prövad. Den säger inget om var. Det betyder att om någon söker asyl i ett visst land, kan landet skicka personen till ett annat land om det finns ett avtal som säger att hen får en rättvis bedömning där.

Om Sverige skickar asylsökande till Tyskland eller Danmark inom ramen för ett avtal med dem följer vi fortfarande flyktingkonventionen. Inget brott mot mänskliga rättigheter äger rum.

Så långt är vi alla överens.

Men sedan påstår Morten Kjærum att Dublinförordningen utgör ett sådant avtal, för om Sverige kan bevisa att någon kommer från Danmark, t ex genom att hen stoppas på ett tåg från Danmark, går det utmärkt att låtsas att den var registrerad där och skicka den tillbaka, utan att låtsas om att hen söker asyl på svensk mark.

Vår uppfattning skiljer sig från Morten Kjærums, av följande skäl:

  1. Det finns inget lagrum i vare sig Dublinförordningen eller övrig EU-lag som ger något land rätt att skicka en asylsökande till ett land där den inte är registrerad. En text som medger undantag om man ”vet att den varit där” saknas helt. Detta är alltså något Morten Kjærum uttolkat på egen hand.
  2. Inget land har någonsin tillämpat en sådan tolkning tidigare. Sverige skulle bli först. Asylsökande har enbart återsänts till länder där de varit registrerade.

Nu kan man förstås spela svartepetter med asylsökande genom att helt enkelt dumpa dem i knät på dem som låtit dem passera utan att agera, och förklara att spelets regler är ändrade.

Men inte ens de som idag skickas tillbaka till Danmark för att de inte vill söka asyl i Sverige tas enligt Aftonbladet och SVT emot. Hur Sverige ska förmå Danmark att ta emot dem som faktiskt sökt asyl i Sverige blir då än mer obegripligt.

Vi tycker förfarandet vore inte bara ovärdigt mot dem som behandlas som svartepettrar, utan också ostrategiskt, i en tid när EU och framförallt Tyskland är vårt största hopp.

Vi undrar också vilka passager i EU:s lagstiftning Morten Kjærum stödjer sig mot.

 

Danmark sänker flyktingbidragen

Normaliseringen av främlingsfientlighet har, än så länge, hunnit längre på andra sidan sundet. I Danmark har Dansk Folkeparti fört sin hjärtefråga högst upp på den politiska agendan och flera partier, inte minst nuvarande regering, har anammat stora delar av det populistiska partiets syn på flykting- och invandringspolitik.

Utlännings-, integrations- och bostadsminister Inger Støjberg (Venstre) bekräftar att folketinget, från och med 1 september 2015, kommer att sänka bidragsnivån för flyktingar med nästan 50 %. Sänkningen utgör en del av en lag som är första steget mot ”att få tillbaka utlänningspolitiken på spåret”. Lagändringen är genomförd, efter en omröstning i folketinget med resultatet 56-50, med stöd av Venstre, Dansk Folkeparti, Liberal Alliance och De Konservative.  Støjberg förkunnar avsikten med lagförändringen:

Resultatet blir förhoppningsvis att det kommer färre asylsökande till Danmark. Det är vårt mycket tydliga mål.

De faktiska siffrorna är som följer: idag ligger flyktingbidraget för ensamstående i Danmark på 10.849 danska kronor i månaden (före skatt). Från och med tisdag kommer detta belopp att sänkas till 5.945 danska kronor (före skatt). Beloppen för par, ensamstående föräldrar etc går att finna här. De som berörs av bidragssänkningen är nytillkomna flyktingar samt de som varit utanför landets gränser under sju av de senaste åtta åren. För att ytterligare peka på skillnader mellan människor har regeringen beslutat att de flyktingar som ”behärskar danska” ska få 1.500 danska kronor i bonus.

FN:s flyktingorgan UNHCR skriver i ett gensvar att den danska lagändringen ”står i strid med FN:s flyktingkonvention (vilken tydligt säger att flyktingar inte ska särbehandlas från resten av invånarna vad gäller socialbidrag), skadar integrationen och sänder en mycket beklaglig signal till resten av Europa”. Bidragsnedskärningarna – kända i Danmark som ”kontanthjälp” – innebär att integrationsstödsersättningen blir avsevärt lägre än arbetslöshetsersättningen. Vidare kan vi läsa detta:

Även om nedskärningarna formellt även drabbar danska medborgare som är bosatta utanför EU, är den huvudsakliga måltavlan flyktingar och andra utlänningar. UNHCR uttrycker sin oro gällande kravet på att ha bott i Danmark i 7 år, som kan ha en diskriminerande effekt, och om förslagets följder som även de kan vara skadliga för flyktingar.

I en intervju i danska Politiken menar danska Röda Korsets generalsekreterare Anders Ladekarl att det inte finns några belägg för att sänkta bidrag genererar färre asylsökande. Däremot kommer den nya bidragsnivån att generera segregation – pga svårigheter för flyktingar att hitta bostäder, isolering och mer fattigdom.

Dansk Flygtningehjælps generalsekreterare Andreas Kamm manar till att bereda flyktingar arbete istället. Kamm utvecklar sitt resonemang: ”detta avtal kan få motsatt effekt på integrationen. [Utlänningar] blir isolerade, och deras barn med”.

951851Amnesty International är också av uppfattningen att de sänkta bidragsnivåerna inte kommer att påverka mängden asylsökande. Stinne Bech, politisk rådgivare i Amnesty Danmark säger att regeringen borde vara ärliga och kalla de nya ersättningsnivåerna en ”exklusionsersättning”, eftersom ministern säger att det tydliga målet är att det ska komma färre asylsökande till Danmark. Bech utvecklar sitt resonemang genom att påpeka att de nya ersättningsnivåerna skapar fattigdom och diskriminering – inte integration. Det är verklighetsfrånvänt att tro att de sänkta bidragen skulle minska antalet asylsökande.

Representanter för partierna Alternativet och Enhedslisten kallade det ”en sorglig dag för Danmark” i folketingets talarstol. Enhedslistens partiledare Johanne Schmidt-Nielsen säger så här om avtalet: ”Det kommer att få svåra konsekvenser för familjer och i synnerhet för barnen”.

Regeringen räknar med att kunna spara 400 miljoner danska kronor årligen tack vare de sänkta flyktingbidragen. Regeringen meddelar att det kommer att genomföras fler förändringar för att ”få utlänningsområdet under kontroll igen”. Asylöverenskommelsen ska, enligt regeringen, ”strama upp villkoren för utlänningar markant”. Dansk Folkeparti kallar avtalet ”en bra början”, och ser fram emot fler avtal, och ytterligare åtstramningar, på området invandrare och flyktingar.

Avtalet, och sänkningen av ersättningsnivåerna för flyktingar, är en konsekvens av att dansk politik kidnappats av Dansk Folkeparti. DF dikterar villkoren för den danska invandrings- och flyktingpolitiken, och övriga partier i regeringen är med på noterna. Regeringen påstår att asylsökningarna kommer att minska, men det finns inga garantier för det. Det vi kan vara säkra på är att avtalet kommer att innebära att Danmark blir ett än mer segregerat land, att fattigdomen ökar, att isoleringen och diskrimineringen blir allt större. Vi kommer att få ett Danmark med ett ”vi” och ett ”dom”.

 

Myt: Invandring skadar ekonomin

Ni har alla hört myten att invandringen är något negativt ekonomiskt. Att vi idag befinner oss i en sådan kris att vi måste välja mellan invandring och/eller skola, sjukvård etc. Detta är en falsk myt.

Det finns idag inget absolut säkert sätt att göra beräkningar som entydigt visar på om invandringen utgör en kostnad.

De nationalekonomiska studier som gjorts av invandring har tittat på effekter på till exempel tillväxt, handel, företagande, löner och offentliga finanser. Det finns inget självklart sätt att foga samman dessa olika perspektiv till ett svar.

Vissa studier av invandring i USA och Japan pekar på svagt positiva effekter på tillväxten, men det finns även studier som pekar på svagt negativa effekter. Studier av den fria rörligheten inom EU pekar på vissa positiva effekter på tillväxten. Flera studier pekar på att invandring leder till ökad handel med invandrarnas ursprungsländer. Andelen företagare är högre bland utrikes födda än bland inrikes födda och utrikes födda har fler anställda per företag. Det finns teorier om att öppna och toleranta samhällen är mer uppfinningsrika, och Sverige ligger också i topp i flera internationella index över innovationsklimat.

Det är inte helt klart hur invandringen påverkar de offentliga finanserna. De beräkningar som finns visar på större kostnader än intäkter. Två viktiga saker som påverkar beräkningarna är hur gamla människor är när de kommer till Sverige och hur stor andel som arbetar. En förbättrad integration kan ge stora positiva effekter. Det bör också noteras att beräkningarna handlar om offentliga intäkter och utgifter på individnivå.

De positiva effekterna som invandring har på samhällsekonomin som helhet genom ökad tillväxt, handel och företagande ingår inte.

Sammantaget kan vi se att Sverige, i likhet med till exempel Kanada och Australien, har kunnat kombinera en förhållandevis hög invandring med en god ekonomisk utveckling. Vi står oss väl såväl när det gäller mått på ekonomisk produktion som bredare välfärdsmått.

OECD "välståndsligan"
Klicka på bilden för att förstora den

Se även denna nyligen publicerade debattartikel av docenten i nationalekonomi, Andreas Bergh.

Sett över tid vet man dock att invandring haft och har positiva effekter på samhällsekonomin vilket leder till att Motargument.se valt att anlägga ett sådant perspektiv i vår syn på detta där vi numera väljer att se invandringen som en investering och inte en kostnad. Synsättet baseras också på den vanliga missuppfattningen att en utgift alltid är detsamma som en kostnad, något som helt enkelt inte är sant.

Vad gäller de siffror som SD nu anger och som har räknats fram av Riksdagens utredningstjänst, RUT, så behöver man inte göra mer än att läsa vad RUT själva anför kring dessa siffror för att förstå att de överhuvudtaget inte kan användas på det sätt som SD nu gör. RUT skriver följande:

”Att som uppdragsgivaren (Sverigedemokraterna /red.anm.) önskar beräkna statens kostnader för de angivna invandrargrupperna är en komplex forskningsfråga vars resultat är mycket beroende av vilka antaganden som görs.Utredningstjänsten har försökt besvara den mer begränsade frågan om hur stor del av statens nettoutgifter som kan kopplas till berörda grupper av nyanlända flyktingar och anhöriginvandrare.Sådana beräknade nettoutgifter ett givet år är inte detsamma som vad en viss del av befolkningen kostar. Det är inte en bedömning av hur den aktuella invandringen påverkar hela samhällsekonomin, utan en statisk beräkning på kort sikt.

Beräkningarna kan därmed inte utgöra underlag för att bedöma den statsfinansiella effekten av denna del av invandringen på längre sikt. Endast statens budget omfattas, och inte hela den offentliga sektorn. De beräknade nettoutgifterna kan inte heller rakt av tolkas som en potentiell besparing.

Observera att Sverigedemokraterna nu använder dessa siffror på exakt det sätt RUT förklarat att man inte kan göra!

Danmark

I debatten hänvisas ofta och gärna till att vi nu bara ska genomföra det som t.ex. Danmark redan har genomfört – d.v.s. begränsa invandringen.

Med det som bakgrund borde alltså Danmark logiskt sett de senaste åren ha genomgått ett ekonomiskt lyft och ligga långt över Sverige i OECD:s välståndsliga. Så har inte skett:

Från 1970-talet till början av 1990-talet hade Sverige en sämre BNP-tillväxt än flertalet andra industriländer. Detta gällde särskilt den djupa konjunkturnedgången 1991-1993. Därför har Sveriges köpkraftsjusterade BNP per capita sjunkit i förhållande till övriga industriländer under de senaste decennierna, från en fjärdeplats under 1970-talet till en 14:e plats som sämst. Sverige har efter det klättrat uppåt igen och ligger 2011 på en niondeplats.

Under de år som av SD anges som de värsta ur invandrings- och kostnadssynpunkt har Sverige alltså inte sjunkit i förhållande till andra länder utan istället förbättrat position och konkurrenskraft.

Detta blir ännu tydligare om vi jämför med Finland som under alla de år som Sverige tagit emot såväl invandrare som flyktingar varit ett närmast slutet och homogent land, trots detta inte på något område haft en ekonomisk utveckling som varit bättre än Sveriges.

I avsaknad av annat kan man alltså med hjälp av vanlig enkel logik konstatera att vad SD anför om gigantiska kostnader årligen under en lång följd av år omöjligen kan stämma. Dessa påstådda kostnader skulle i så fall ha kunnat utläsas i ekonomiska nyckeltal vid en jämförelse med länder med för övrigt likartade förutsättningar som Sverige.

Michael Gajditza

Även svenskar har varit flyktingar

Detta inlägg publicerades samtidigt på Flyktingbloggen måndagen 15:e oktober 2012.

Även svenskar har varit i den situationen att de tvingats fly undan svält, fattigdom eller förföljelse. Många svenskar har korsat främmande hav i jakten på bättre livsvillkor.

Även svenskar har då mötts av rasism, hat och fördomar.

Ett exempel på det är den svenska utvandringen till Danmark på 1800-talet och 1900-talets början. Mellan 80 000 och 90 000 svenskar utvandrade till Danmark mellan 1850 och 1910.

Har ni sett filmen Pelle Erövraren av Bille August, från 1987 med Max von Sydow i huvudrollen? Den visar hur de svenska invandrarna på ön Bornholm behandlades av många danskar. De stod längst ner på samhällsstegen, och fördomar grasserade om svenskarna.

Svenskarna är ett hot mot landets moral, de har med sig främmande seder. De tar våra kvinnor. De super som svin. Dessutom är de lata och vill inte jobba och tar våra jobb ifrån oss.

Emigrantforskaren Lars Hansson har skrivit om detta i “den glömda utvandringen“:

De svenska immigranterna tillskrevs olika negativa stereotypa drag, även om bilden av svenskarna också inkluderade positiva sidor. Svenskarna betraktades som aggressiva och hängivna på alkohol, och på Bornholm tillskrevs de samma egenskaper som finländska immigranter i Sverige på 1960-talet – begivna på sprit och vana att slåss med kniv.De svenska immigranterna sågs också som verkliga eller potentiella lönenedpressare eller i värsta fall som strejkbrytare… (1)

De ”brottsliga svenskarna”

Ett argument för att svenskarna hotade landets moral var att rasisterna ansåg att svenskar var ett folk som bestod av brottslingar. Bevis hade man på det också. Varje polis kunde berätta skräckhistorier om svenskarna i slummens Christiania eller Nyhavn. Fördomsfulla mammor bad sina unga söner akta sig för de huckleklädda svenska flickorna från Halland. Under schalen var de egentligen omoraliska prostituerade allihopa.

Det var vid denna tid ordspråket: ”gör en god gärning, hjälp en svensk till båten” myntades i Danmark. Många reagerade på ”svenskproblemet” genom att säga ”kasta ut dem”, ”bevara Danmark danskt”. (2)

Det fanns en viss sanning bakom fördomarna. Sociala och ekonomiska förhållanden gjorde att migranterna blev överrepresenterade i kriminalstatistiken i storstäderna i Danmark.(2) Därför skapade man en speciell ”uppehållsbok” för de svenska invandrarna efter ett beslut i danska riksdagen 1875. Det skulle registreras var de befann sig.

Svenskar som blev prostituerade, kriminella eller tiggare utvisades.

Brottslighet

Det där med statistiken över kriminalitet är intressant att studera lite närmare.

Antalet svenskfödda invandrare i Köpenhamn var runt 4% i slutet av 1800-talet. Nämligen 2,4 % (1870), 3,8 % (1880), 4,1 % (1890) och 3,9 % (1901). Men andelen invandrade svenskar som begick brott var högre och låg under denna perioden på runt 10%.

I procent av det totala antalet registrerade brott: 1865-1869 11,0%, 1870-1874 10,2 %, 1875-1879 10,1 %, 1880-1884 9,7 %, 1885-1889 9,3%, 1890-1894 7,3%, 1895-1899 7,5%.

Det var alltså en överrepresentation för svenskar i brottstatistiken på ca 2-4 ggr. (3)

Migrationsströmmar

Även inom Sverige fanns migrationsströmmar och precis som i fallet med svenskar som flyttade till Danmark, blev den migrationen inte helt friktionsfri heller.

Urbanisering kallas det idag. De som hamnade i fattigdom och utsatthet i städerna var framför allt ”invandrarna”, dvs folk som vandrade in till städerna från glesbygden. Landsbygdsbor blev t.ex. överrepresenterade i brottstatistiken i städerna.

Men betydde detta att migrationsproblemen inte gick att lösa eller att migrationen var fel?

Nej, tvärtom! Utan migrationen från landsbygd till stad, utan urbaniseringen hade vi antagligen inte haft det välstånd vi har idag.

Idag hör vi inte talas så mycket om nöden bland skåningar som flyttat inom Sverige. Och fulla svenskar må ännu vara ett problem i Danmark men nån större överrepresentation i brottsligheten bland svenskar som flyttat till Köpenhamn hittar man inte.

Vad har hänt?

Jo. Mot slutet av 1800-talet började liberaler, Socialdemokrater och andra politiska krafter ta strid för bättre livsvillkor även för fattiga. Man började arbeta bort problemen som alla visste fanns.

Man började uppmärksamma missförhållandena och bestämde sig för att göra något åt dem. Man blundade inte för hur det var och man ville inte stoppa migrationen till städerna. Man skuldbelade inte heller migranterna. Man sa: “Vi ser problemen och gör något åt dem”!

Tänk på ”svensk-invasionen” i Danmark och den rasism som mötte svenskarna där, nästa gång du hör någon gnälla över flyktingar och invandrare.

Fotnoter

1) Lars Hansson´, Den glömda utvandringen http://www.litorina.fhsk.se/laddaner/110519-glomda-utvandringen/den-glomda-utvandringen-i-nytt-ljus.pdf

2) Da svenskerne var en trussel http://www.kristeligt-dagblad.dk/artikel/451842:Historie–Da-svenskerne-var-en-trussel

3) Skandia 1998. Henrik Zip Sane i ”Scandia – Tidsskrift för Historisk forskning”, nr. 64:2 ”Kriminalitet og fremmedangst – politiets forhold til svenske indvandrere i København 1868-1898”, 20 sider, Lund 1998.