Det finns röster i debatten som gör gällande att den grundlagsstiftade religionsfriheten innefattar såväl rätten att bekänna sig till vilken tro en så önskar, som rätten till ”frihet från religion”. Denna föreställning är baserad på en felaktig slutledning av ordet ”religionsfrihet”. Det påstås att vi enligt lag inte ska behöva se eller höra religiösa uttryck i offentligheten. Ingenstans i regeringsformen eller Europakonventionen (som båda reglerar begreppet religionsfrihet) finner vi stöd för att religionsfrihet innebär denna form av ”frihet från religion”.
Att Sverigedemokraternas Markus Wiechel och Lars Andersson i höstas kände sig manade att lägga en motion i ämnet understryker, förutom deras egen motsägelsefullhet, att religionsfrihet inte innefattar ”frihet från religion”.
Då människor talar om ”frihet från religion” åsyftas föreställningen att vi, enligt lag, inte ska behöva se eller höra religiösa uttryck i det offentliga rummet. Att vi är fria att inte tro, eller att inte pådyvlas en tro, är föreskrivet i lag.
Vi på Motargument har tidigare berört ämnet ett par gånger, och har fått till svar av förståsigpåare att vi har fel i detta. Nu ger Sverigedemokraterna oss rätt.
Om religionsfrihet också hade innefattat ”frihet från religion”, så hade denna motion varit överflödig. Dessutom är det så att Wiechel och Andersson (medvetet eller omedvetet) har missförstått religionsfriheten som den står skriven. De läser in något som inte finns, nämligen att religionsfriheten också innefattar ”frihet från religion”.
Religionsfrihetsgrundlagen har ändrats genom åren, mot bakgrund av att Sverige förmodligen är världens mest sekulära stat. Däremot kvarstår rätten till att bekänna sig till vilken tro en så önskar.
Ingenstans i grundlagen nämns ”frihet från religion”
I de paragrafer som återstår av religionsfrihetslagen läser vi följande (i sin helhet):
1 § Envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse.
2 § Det står envar fritt att för religiös gemenskap deltaga i sammankomst och sammansluta sig med andra.
3 § För offentlig gudstjänst gälle ej andra hinder än sådana som i allmänhet äro stadgade för sammankomst, till vilken allmänheten har tillträde.
4 § Ej må någon vara skyldig tillhöra trossamfund. Åtagande i strid mot denna bestämmelse vare utan verkan.
Med trossamfund förstås, förutom svenska kyrkan, sammanslutning för religiös verksamhet, vari ingår att anordna gudstjänst. (Källa: Riksdagen)
I motionen skriver Wiechel och Andersson att ”Oavsett religion, bör det betraktas för vad det är och alla människor ska få den självklara friheten från andra människors tro”. (Källa: Riksdagen)
SD är inte explicita, men det är tydligt vilken religion de syftar på
I motionen skriver Wiechel och Andersson inte specifikt att det är islam och muslimer de åsyftar, men att döma av vad de uttrycker är det just denna religion och denna grupp som de riktar in sig på. Formuleringar som ”särlagstiftning framförts i kombination med krav på specialanpassad kost inom den offentliga bespisningen”, ”könssegregerad simundervisning”, ”offensiv och återkommande propaganda för en viss religiös åskådning i högtalare” och ”inte vilja ta en kvinna i hand eller påstå att hon är oren är inte bara diskriminering utan en skymf mot alla kvinnor” illustrerar detta.
Religionsfriheten är absolut i svensk rätt men också i den internationella rätten. Detta i enlighet med såväl regeringsformen som artikel 18 i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen artikel 9.
Där inskränkningen är föreskriven i lag kan polisen neka allmänna tillstånd. Enligt Europakonventionen artikel 9 berör denna inskränkning inte religionsutövningen i sig:
”Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.” (Källa: Europakonventionen)
Föreställningen om att religionsfrihet också innefattar ”frihet från religion” i offentligheten är felaktig. SD:s motion bekräftar detta. Samtidigt som den bekräftar det, skrivs den som om det faktiskt står skrivet i religionsfrihetslagen att religionsfrihet också innefattar ”frihet från religion”.
Vi ska vara på det klara med att religionsfriheten enligt 
Mot bakgrund av detta kan polisen neka tillstånd om böneutrop, på samma sätt som att polisen kan neka andra allmänna tillstånd där inskränkningen är föreskriven i lag. I fallet böneutrop handlar det om begreppen tid och volym, och alltså inte om själva företeelsen i sig. Kravet för ett nekat tillstånd är alltså att det ska vara störande för allmänheten. Och det gäller som sagt ALLA allmänna tillstånd, inte bara böneutrop.
Motargument 