Etikettarkiv: nazism

Bokrecension: Den hotade demokratin

Olle Wästbergs senaste bok “Den hotade demokratin. Så kan den räddas i populismens tid” är en viktig läsning för alla i Sverige som vill bidra till att demokratin blir bättre som när det kommer till engagemang, medborgarskap och samtalsprocesser. Boken innehåller också  analyser om Sverigedemokraterna och varnande budskap rörande partiets odemokratiska historia och agerande i modern tid. 

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har bland annat uttalat sig om att han gick med i partiet under 1990-talet på grund av dåvarande nej till EU-kampanjen. På den tiden var SD ett nynazistiskt parti med biologiskt föreställd rasism i sin agenda. Partiet har fortfarande inte gjort upp med sin historia samtidigt som partiets medlemmar och sympatisörer till och med har försökt förneka partiets historia genom åren. 

Förvisso har SD förändrats sedan slutet av 2000-talet men partiets agenda är till stor del oförändrad. Detta har i sin tur lett till diskussioner, ofta präglade av olika överdrifter och myter, i stilen om att SD vore ett “parti som alla andra”. I forskningen om högerpopulism finns belägg och argument att partier som SD förvisso är demokratiskt valda genom parlamentariska processer samtidigt som sådana partier är mer eller mindre etnokratiska

Till skillnad från demokrati som är ett samtalsbaserat styrelsesätt genom respekten för friheter, rättigheter och pluralism är etnokrati bland annat tanken om en etnisk nation. I en sådan nation ska bara människor av en viss etnicitet vara medlemmar och kunna bestämma men utan hänsyn till åsiktsmångfald, föreningsbildning eller världens utveckling. Inom EU har bland annat Ungerns premiärminister Viktor Órban uttalat sig i stilen att “ungrare inte är en samling individer” och att politisk opposition inte behövs i “den illiberala demokratin” som Órban förespråkar.

Órban har i sin tur hyllats av högerpopulister och nationalister i Europa, även av SD:s politiker som ser Órbans korrupta och odemokratiska styre som ett föredöme. En ny bok som förklarar SD:s odemokratiska agerande är  “Den hotade demokratin. Så kan den räddas i populismens tid” av författaren, aktive liberalen och den tidigare ansvarige för Demokratiutredningen Olle Wästberg

Boken handlar framför allt om att demokratins tillstånd i Sverige har försämrats under de senaste åren, bland annat med tanke på att antalet individer som är medlemmar i politiska partier och intresseföreningar är mycket lägre idag jämfört med för 30 år sen. En central tes i Wästbergs bok är att populismens framväxt där man delar upp människor i föreställningen om “korrumperade eliter och det ädla folket” beror även på att etablerade partier har blivit för elitistiska och slutna organisationer samtidigt som fler i Europa och på andra håll upplever att man inte kan påverka politiken och göra sin röst hörd på seriöst sätt. 

Wästberg förklarar bland annat paradoxen i att SD, trots sin retorik om “sjuklövern” och “vänsterliberaler”, faktiskt är det mest slutna och centralstyrda partiet i Riksdagen. 

I boken finns även ett helt kapitel om SD:s historia och nuvarande utveckling. Som faktumet att det fortfarande heilades (Hitlerhälsning) på möten när dagens partiledare Jimmie Åkesson blev medlem under 1990-talet. 

SD har, enligt Wästberg, ändrat sina ord i kommunikationen från “sparka ut svartskallarna” men de har fortfarande samma ambitioner genom andra metoder som att säga “stoppa all invandring från etniskt avlägsna kulturer”. Wästberg skriver även vad som skulle kunna hända om SD skulle ta makten och genomföra sin agenda. I scenariot med egen majoritet skulle inte SD införa diktatur på en gång, utan i första hand skulle de stoppa all invandring och skapa kontroll över offentliga medier och centrala institutioner som domstolar och polis. 

Att SD till exempel har föreslagit att asylsökande, som individer utan svenskt medborgarskap, inte ska kunna demonstrera och yttra sig är direkt odemokratiskt. Boken är också intressant eftersom Wästbergs budskap är att inom demokratins och parlamentarismens spelregler är det OK att ignorera partier som SD samtidigt som övriga partier behöver lösa olika problem och utmaningar i samhället som finns idag. 

SD har trots sin status som tredje största parti endast en mindre del av kärnväljare medan majoriteten av SD-väljarna i grunden ogillar partiet men väljer att proteströsta på andra. Men framför allt är det viktigt att demokratin i stort förnyas om Sverige i framtiden ska kunna vara en välfungerande och digitaliserad demokrati.

”Recycling the right” – antisemitiskt återbruk

I Theodor Fritschs antisemitiska skrift Storfinansens synder från sent 1920-tal framträder tydliga paralleller till SD:s islamofoba opinionsbildning. Här finns också samma slags konspirationistiska världsbild och etnonationalism som blivit allt synligare hos företrädare för SD och andra högerpopulistiska grupper.

Finns det något att lära av dessa likheter, eller är människan dömd att uppfinna hjulet varje gång någon gläntar på dörren till fascismen?


Theodor Fritsch var en tysk antisemit och opinionsbildare som från sent 1800-tal och fram till sin död 1933 producerade och gav ut en mängd skrifter i den så kallade “judefrågan”. Han anses vara en av nazismens förgrundsgestalter och hans Reichshammerbund; en antisemitisk och rasbiologiskt driven folkrörelse vars syfte var att återupprätta det tyska folkets ren- och storhet genom att befria dem från judendomens inflytande, var en av de första att använda svastikan som symbol. Strax innan sin död 1933 blev han invald som riksdagsman för NSDAP.

Flera av hans skrifter översattes även till svenska och gavs ut på E. P. Holmvalls förlag som en del i serien “Bibliotek i judefrågan”. Ytterligare titlar ur förlagets produktionskatalog vittnar om dess inriktning: Den statsfientliga judiska läran, Den hemliga världsregeringen eller den dolda handen, Entente-frimureriets hemliga spel under världskriget, Hakkorset, dess betydelse och ursprung och Spritmonopolet och judarnas välde i Sverige (den sistnämnda författad av Adolf Andersson, politiker i Bondeförbundet). Det fanns alltså en på den tiden aktiv utgivning av antisemitisk litteratur som underblåste en konspiratorisk bild av juden som en aktör, vilken i det fördolda strävar efter världsherravälde till vilket pris som helst.

Den aktuella boken har titeln Storfinansens synder: En vidräkning och består till största del av en bitter uppgörelse med det tyska rättsväsendet, med vilket Fritsch haft en konflikt. Bakgrunden till denna konflikt är en av Fritsch författad artikel, där han anklagat finansmannen Max Warburg för allehanda brott mot det tyska folket. Bland annat hävdade Fritsch att judarna, via Warburg, hade finansierat bolsjevikerna i Ryssland, spionerat på Tyskland åt allehanda främmande makter och konspirerat för att tvinga in Tyskland i ett krig (första världskriget) man var förutbestämd att förlora. Fritsch åtalades för förtal och dömdes efter en flerårig process till fyra månaders fängelse.

Fritsch ägnar större delen av sin bok åt att publicera de bevis han sökt anföra i rätten, men som avfärdats. Det rör sig om totalt 37 inlagor som på olika sätt skildrar Fritschs antisemitiska och konspiratoriska världsbild, där judarna bakom kulisserna styr världen och dess folk med järnhand. Att dessa snarare bekräftar åtalspunkten än friar honom från den tycks han inte vara medveten om.

Det som slår mig när jag läser boken är dock inte antisemitismen eller konspirationismen i sig. Jag känner redan till dessa företeelser och de huvudsakliga dragen är bekanta, även om jag inte känner alla namn som förekommer. Istället är det hur dessa “bevis” för den judiska konspirationen att ta över världen är fylld av paralleller till dagens debatter och hur samma frågor åter tycks vara på (eller på väg upp på) tapeten, genom antingen opinionsbildning från “sverigevänliga” medier och politiska aktörer eller via de olika konspirationsgrupper som börjat göra väsen av sig i kölvattnet efter Donald Trumps presidentskap och den rådande Corona-epidemin – och som trots sin allmänna spretighet lyckas förenas i just tron på en dold hand som styr världshändelser och hela befolkningar enligt på förhand uppgjorda planer.

Antisemitism och konspirationism i aktuell tappning. (Bilden hämtad från adl.org)

NATIONEN

I boken förekommer vid flera tillfällen resonemang om hur “juden” inte kan vara tysk på riktigt, eftersom det innebär en lojalitetskonflikt som det judiska ofelbart går segrande ur. Han skriver bland annat att “av en tvistefråga mellan en av de egna och en kristen gjorde de [judarna -min anm.] alltid en nationell fråga” (s. 33). Fritsch är förstås inte ensam om att utforska dessa tankebanor; vid ungefär samma tid skriver Adolf Hitler – den man som senare kommer att vara högste ansvarig för Förintelsen, vilken tog livet av omkring sex miljoner judar – i sitt manifest Min kamp om hur han går från att tänka “är det här en jude?” till “är det här en tysk?” när han på Wiens gator möter människor med kaftan och skruvlockar. Idag upprepas resonemanget av bland andra SD:s Björn Söder, som vid åtminstone två tillfällen uttryckt hur judar (och samer) inte är svenskar:

I en kommentar på Centerpartiets Facebooksida skrev han 2018 att judar och samer “har minoritetsställning i Sverige just för att de inte är svenskar” [min kursivering], ett synsätt han redan 2014 givit uttryck för i en intervju med DN:s Niklas Orrenius.

Söders resonemang grundar sig i samma sorts lojalitetskonflikt som Fritsch och Hitler målar upp i sina skrifter och som har sin grund i den nationalistiska aspekten av deras gemensamma världsbild: Juden (eller samen, tornedalsfinnen, romen, sverigefinnen…) kan inte vara lojal mot både judendomen och Sverige, eftersom de olika nationerna har skilda intressen, därför måste hen “bestämma huruvida de vill tillhöra den svenska nationen eller till någon av minoritetsgrupperna”, enligt Söder. Fritsch, om han levt idag, skulle antagligen säga detsamma.

KONSPIRATIONEN

En ytterligare ingrediens är den mer eller mindre uttalade idén om en judisk konspiration – en dold hand som aspirerar på total kontroll över världen. Det mest kända exemplet på denna myt är det så kallade “Sions vises protokoll”: en antisemitisk skrift baserad på en satirisk pamflett ursprungligen riktad mot Napoleon Bonaparte. Här misstänkliggörs bland annat frimureriet, kommunismen och kapitalismen som varande verktyg i händerna på judarna. Hitler hänvisar direkt till denna skrift i Min Kamp och Fritsch väjer inte för att anspela på samma konspiratoriska världsbild i sina skildringar av bland annat socialdemokratin, som de båda anser vara en kuliss för judiska intressen.

Fritsch, som i denna av sina böcker främst fokuserar på den ekonomiska sfären, talar mycket om finansvärldens internationella prägel och radar upp en mängd insinuanta påståenden om hur (judiska) bank- och finansmän dragit fördelar av första världskriget, såväl i upptakten, skeendet och eftermälet av denna europeiska konflikt. Detta genom inflytande i politiken, liksom genom regelrätt spioneri och insideraffärer. Det som detta framförallt landar i, är uppfattningen att “judarna” är ansvariga för kriget och dess konsekvenser för Tyskland och det tyska folket (vilka de alltså inte heller anses tillhöra, annat än i formell bemärkelse).

Den judiska konspirationens beståndsdelar innehåller några väl kända begrepp; Man talar bland annat om marxismen som ett politiskt verktyg i judarnas händer – inte helt ojämförbart med hur man idag inom den populistiska/alternativa/extrema högern talar om hur partier (kanske främst S och MP) har “islamiserats”. Globaliseringen är ett annat begrepp man använder sig av för att dels illustrera (det förment judiska) samarbetet över nationsgränserna, vilket ska förstås som stående i konflikt mot nationella intressen, men också för att ytterligare understryka judarnas illojalitet mot nationen.

Sammantaget resulterar detta i att Fritsch (och Hitler) identifierar en grupp – ett folk – som lever bland oss, men som inte är en del av oss, och som konspirerar mot oss i strävan efter vår undergång; som samhälle och folk. Nästan exakt på det sätt Sverigedemokraterna talar om muslimer och Islam idag.

RASEN

Storfinansens Synder är en uppenbart djupt antisemitisk skrift. Gång på gång återvänder Fritsch till “judarna” som roten till det onda; som genom att konspirera mot Tyskland och hennes folk strävar att förgöra henne. Men vilka är då dessa “judar”?

Jag frestas att ibland se dem som en symbol, snarare än en beskrivning av en faktiskt folkgrupp. När Fritsch likställer judendomen och socialdemokratin och Hitler i Min kamp beskriver marxismen och fackföreningsrörelsen som judiska skapelser (samt att han anklagar judarna för de miljontals döda i ryska revolutionen) får jag intrycket att vadhelst som sticker i dessa herrars ögon, så går det att härleda till “judarna” på ett eller annat sätt.

Men det vore att bagatellisera den rasism som trots allt genomsyrar såväl Min Kamp som Storfinansens synder. Här framställs juden oblygt som antitesen till allt mänskligt, liksom SD:s Martin Strid i direktsänd TV 2017 förde ett kort men kärnfullt resonemang om huruvida muslimer är fullt ut människor.

Denna skarpa åtskillnad mellan oss och dem – och resonemang om blodets renhet – handlar förstås om rasism i såväl biologisk som kulturell form. Juden och det judiska inflytandet ska elimineras från alla sammanhang, liksom idag inga moskéer ska tillåtas förändra den svenska stadsbilden eller slöjor den visuella demografin.

ÅTERKOMSTEN

Jag har ovan bara givit några få exempel på hur det tidiga 1900-talets antisemitism och framväxande nazism har paralleller med det tidiga 2000-talets islamofobi och högerpopulism (i form av exempelvis sverigedemokrati, alt-höger och traditionell högerextremism). Dessa exempel, tillsammans med ett par andra, kan sammanfattas i en kort lista:

  • Att man idag från sverigedemokratiskt håll söker utmåla 1900-talets folkhems-socialdemokrati som de egentliga nazisterna, följer samma logiska och retoriska mönster som när Theodor Fritsch och Adolf Hitler sökte utmåla socialdemokratin som en del av den judiska konspirationen.
  • Aron Flams alternativa historieskrivning om Sveriges roll under andra världskriget (och som i flera twitter-trådar motbevisats av historikern Mikael Nilsson) har paralleller till Hitlers egna skildring av det första världskriget, där han på eget bevåg skriver in judarna i en betydande roll för dess utgång.
  • Den svartmuskige juden som försökte smutsa ner det rena, tyska blodet för 100 år sedan byttes av SD ut mot ne***r som försökte smutsa ner det rena, svenska blodet.
  • Den nationella isolationism som ser internationellt samarbete (“globalism”) som ett hot har fått nytt syre. Denna hotbild, som både Fritsch och Hitler beskriver målande, uttrycks idag inte bara av representanter för populisthögern, utan även av till synes helt vanliga, konservativa ledarskribenter och opinionsbildare.
  • Anklagelser mot politiska fiender om att de i hemlighet styrs av judarna förekommer också idag – men nu heter det istället att de “islamiserats”.

Listan kan göras lång. Och kanske är det i slutändan den slutsats som bör väcka mest oro: Att den rasism, nationalism och konspirationism som lade grunden för det europeiska 1900-talets mörkaste år av allt att döma än en gång knackar på dörren och vill släppas ut.

Vi vet redan vad som ryms i en avhumaniserande retorik, inte minst i kombination med en starkt nationalistisk världsbild och ideologi. Och även om det denna gång kanske inte leder till samma extrema konsekvenser (världskrig och dödsläger), så kvarstår grundproblemet: Att denna så kallade Weltanschauung i sin mest positiva manifestation inte är annat än en nedtonad version av dessa konsekvenser.

Bara en dåre tror sig kunna hålla den dörren öppen, utan att samtidigt släppa ut det som dväljs där.

Var inte den dåren.

Fråga: ”Kan en grupp vara rasistisk även om den har mörkhyade medlemmar?”

”Jag och en vän satt och diskuterade politik, och vi ställde oss frågan, vad menar SD:are som använder argumentet, ”nä men vi är inte rasister/nazister för att vi har mörkhyade i vårt parti” ”.

Denna fråga ställer signaturen ”Veronica”. Nedan svarar Xzenu, som den första texten i artikeltypen ”Frågelådan” på Motargument.se. Skicka gärna in dina egna frågor till Motargument, via fraga@motargument.se

Hej Veronica!
Huruvida ett politiskt parti eller motsvarande organisation bör räknas som ”rasistiskt” eller inte bör rimligtvis handla om tre saker:

1. Vad för politik är det som partiet försöker genomföra?
2. Vad är det för retorik som kommer från partiets aktivister i allmänhet, förtroendevalda i synnerhet, samt officiellt antagna dokument i yttersta synnerhet?
3. Vad har partiet historiskt för band till organiserad rasism och nazism?

Det är dessa tre frågor om partiet i stort som bör avgöra vår syn på partiet i stort, snarare än huruvida en eller annan enskild partimedlem personligen är en person som bör räknas som rasist.

Att en person har en eller annan hudfärg är dessutom absolut inte något bevis för att personen skulle ha eller inte ha några rasistiska värderingar. I USA må rasism i första hand förknippas med en uppdelning mellan svarta och vita, men här i Sverige är den ljushyade ursprungsbefolkningen samer en av de grupper som (både historiskt och i nutid) är svårt utsatta för rasism både på samhällsnivå och i många enskilda fall. I Rwanda mynnade rasistiskt hat mellan folkgrupperna Hutu och Tutsi ut i ett folkmord, och här i Sverige så är en av Sveriges mest ökända nynazistiska terrorister mörkhyad.

Sen så är det väl nästan ingen som hävdar att dagens SD skulle vara något renodlat nazistiskt parti, även om partiet fortfarande torde ha en del nazister i sin medlemskår och bevisligen har nazistiska rötter – en av Sverigedemokraternas grundare en var SS-veteran som under andra världskriget stred för Hitlers regim ”Tredje Riket”. Frågan om hur dagens SD är beskaffat bör handla om rasism snarare än om nazism, och då i termer av ”hur pass rasistiskt, rasistiskt på vilka sätt, och rasistiskt mot vilka” snarare än den falska dikotomin ”antingen fullständigt rasistiskt mot alla eller inte ett dugg rasistiskt mot någon”.

När någon hävdar att hen själv eller en grupp som hen ingår i inte kan vara rasistisk för att någon vän eller gruppmedlem är mörkhyad, då framför hen indirekt tre felaktiga påståenden:

1. Att rasism alltid skulle vara enbart mot mörkhyade eller alltid vara mot alla hudfärger och etniska bakgrunder utom den egna. Men så fungerar det ju inte. Istället kan rasism inriktas på många olika sätt.

2. Att rasism skulle vara något som en person eller grupp antingen är fullt ut eller inte har någon koppling till alls. Men så fungerar det ju inte. Istället kan en person eller grupp vara mer eller mindre rasistisk mot sina måltavlor, och även vara flexibel och göra undantag. När en person har fördomar och stereotyper om en viss grupp så är det inte alls ovanligt att hen gör undantag för de gruppmedlemmar som hen känner personligen: ”Alltså, DU är ju inte sån!”.

Avslutningsvis så vill jag rekommendera min tidigare artikel ”Till dig som inte vill något illa men som ändå funderar på att rösta på SD”.

Mvh Xzenu

Recension av Jonathan Lundbergs ”Sverigevänner”

Jonathan Lundbergs bok “Sverigevänner – Ett reportage om det svenska nätkriget” berättar på tematiskt och grävande sätt om hur framväxten av så kallade “alternativa medier” och samspel med Sverigedemokraterna under 2010-talet.

I boken redovisar Lundberg historiken bakom det som idag kallas för “kulturkriget” i svensk debatt som rörande frågor om migration och religion. Utöver berättelser om ett förändrat politiskt och medialt situation är boken också en berättelse om värderingskonflikten i samhället. 

Lundbergs berättelse startar i USA år 2003 i samband med grundandet av forumet 4chan, som är populär bland tonårspojkar som ofta kände sig mobbade och maktlösa. Forumets aktiviteter på basis av rasistiskt innehåll blev enligt författaren början på “nätkriget” i Sverige. Här får läsaren veta mer om “the alt-right” (den alternativa högern) rörelsen präglad av idéer som vit nationalism, nynazism, antisemitism och muslimfobi. 

Författaren beskriver också hur 4chan blev det viktigaste verktyget för alt-right medlemmar att skapa innehåll och budskap med syfte att stödja Donald Trumps kandidatur till USA:s presidentpost under 2016. I samband med det har även Sverige blivit en avgörande symbolfråga för både liberaler och konservativa, liksom andra politiska aktörer. Framåt valet 2014 blev det allt vanligare i forumet med att beskriva Sverige som ett “mångkulturellt helveteshål” och “ett land i kaos” på grund av invandring, islam, feminism och mångkultur. 

Läsaren får också veta att under valet 2018 kom många ur alt-rightrörelsen och sympatisörer från Sverige att skapa innehåll som skulle gynna Sverigedemokraterna, även genom rasistiska videos och memer. En stor del av boken fokuserar på utvecklingen hos SD genom intervjuer med partiets ledande medlemmar som SD:s “digitala mogul” Jacob Wallerstein som bland annat, absurt nog, hävdar att SD alltid försöker att rapportera i enighet med sanningen.  

En av bokens främsta poänger är bevisandet hur SD medvetet har planerat, organiserat och finansierat aktörer som kallas för hatsajter och rasistiska portaler. Lundberg menar att målet för SD och de högerextrema portalerna, som t ex Samhällsnytt (f d Avpixlat och Politiskt inkorrekt) är att vinna väljare och påverka människors  sociala verklighetsbilder genom fokus på negativ rapportering om invandring, brottslighet och sambandet mellan. Det är också enligt Lundberg en del av den nationalistiska och högerkollektivistiska agendan att genomföra en sorts kulturell revolution och med tiden etablera kontroll över offentliga institutioner.

Boken avlsutas med författarens  konstaterande att nätkriget har vuxit bortom Sverigedemokraterna, Stå upp för Sverige (Facebookgruppen) och den ”sverigevänliga” rörelsen. Enligt Lundberg är Sveriges politiskt medvetna befolkning idag delad i två läger, där författaren retoriskt frågar om vilka värderingar ska vara ledande i framtiden?


Boken ”Sverigevänner – Ett reportage om det svenska nätkriget” gavs ut på Piratförlaget i november 2019 och finns sedan en tid tillbaka att få i pocketversion.

Myten att antisemitismen inte tas på allvar

Det finns röster i debatten som gör gällande att politiker och debattörer inte tar antisemitismen i Sverige på allvar. Detta är en myt. Såväl på regeringsnivå som i den politiska debatten och media adresseras hatet mot judar. Det är ett ständigt pågående arbete att ta fram åtgärder för att motverka antisemitism och för att få ut information om vad den innebär, hur den ser ut och vad som behöver göras.


”Antisemitism är en viss uppfattning av judar som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska yttringar av antisemitism riktas mot judiska eller icke-judiska personer och/eller deras egendom samt mot de judiska samfundens institutioner och utrymmen för religiöst bruk.” (Källa: International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA))

För fördjupning i antisemitism/judehat rekommenderas artikeln Terminologi – antisemitism i Motarguments terminologi-serie.

Det finns en utbredd föreställning i Sverige att det inte görs något åt antisemitismen. Detta stämmer inte. Det har gjorts, och görs, stora satsningar på att informera, utbilda och arbeta förebyggande mot antisemitism. Samtidigt finns utrymme för straffskärpning då ett brott begås med hatbrottsmotiv. Hatbrott innefattar hets mot folkgrupp och olaga diskriminering.

I slutet av 2018 presenterade FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) en rapport som vittnar om att antisemitismen i Europa ökar.

Svante Weyler, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), framförde i en intervju med Sveriges Radio 2019 konstruktiv kritik och menar på att Sverige och Europa måste ta antisemitismen på allvar.

Judiska centralrådet uppmärksammar att det finns en misstro och en bild av att Polisen inte tar antisemitiska hatbrott på allvar.

En ledarskribent på Gefle Dagblad uttryckte i en ledare 2018 det som en icke försumbar andel journalister och enskilda personer menar är verkligheten, nämligen att antisemitiska hatbrott inte tas på allvar, då det inte utdöms tillräckligt hårda straff till gärningspersonerna.

Alternativa nättidningen Ledarsidorna.se anammar en konfrontativ, och mindre konstruktiv metod i sin kritik, som bl a riktar sig till politiker och debattörer.

Antisemitismen i Malmö

Malmö nämns ofta som skräckexempel vad gäller antisemitism. I motsats till vad som ofta påstås tar politikerna i Malmö judehatet på största allvar.

Hatbrott med antisemitiska motiv är vanligare i Malmö än i andra delar av landet. En bidragande orsak till detta är konflikten i Israel-Palestina. Det finns människor med rötter i Mellanöstern som tar med sig konflikten till Malmö. En annan bidragande orsak är att det traditionellt finns en uttalad antisionism hos såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet. Gränsen mellan antisionism och antisemitism är luddig, och det finns fall där det är rotat i antisemitism. En tredje bidragande orsak till den ökande antisemitismen är att den antisemitism som ansågs ha minskat efter andra världskrigets slut och Förintelsen åter blossar upp. En förklaring till det kan vara att människor som växer upp idag inte har tillräckliga kunskaper om antisemitismens konsekvenser i framförallt Nazityskland.

Malmö synagoga 2007. Attribution: jorchr. Attribution-ShareAlike 3.0 Unported (CC BY-SA 3.0)

Malmö stads hemsida finns massor av information om vad man gör för att motverka antisemitism. Bl. a. satsas det mycket resurser på att upplysa förskole- och skolelever. Det fanns en planering för att det under våren och hösten 2020 skulle göras s.k. ”hågkomstresor” till förintelseläger i Polen.

Forum för demokrati och mänskliga rättigheter är en mötesplats där politiker (alla partier i Malmös kommunfullmäktige är representerade) möter olika aktörer och medborgare. I dialog med politiker finns möjlighet för organisationer och allmänhet att delge sina synpunkter och förslag på initiativ i arbetet mot antisemitism i exempelvis styrelser och nämnder. Tanken med detta forum är att skapa delaktighet, öka trygghet och tillgänglighet, öka valdeltagandet samt minska antalet hatbrott. Två gånger om året ges möjlighet att ha en dialog med politikerna.

I november 2019 presenterade Malmö stad ett samarbetsprojekt med Judiska Församlingen. Som en del av satsningen presenterade kommunledningen åtgärder fram till 2023. Kommunen avsätter 20 miljoner kronor på arbetet mot antisemitism de kommande tre åren. Syftet är att förbättra judars liv i Malmö. De ekonomiska medlen ska bl a gå till Judiska Församlingens uppstartsstöd till utbildningscenter i synagogan. Församlingen får också ekonomiskt stöd för att stötta stadens arbete med att synliggöra judisk kultur och identitet, t. ex. genom visning av synagogan och högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag. Två miljoner kronor öronmärks årligen för att grundskolorna i Malmö ska arbeta aktivt mot antisemitism.

Informations- och undervisningsmaterial om antisemitism

Forum för levande historia hittar man mycket information om antisemitism och hatbrott med antisemitiska motiv. Här finns också länkar till BRÅ (Brottsförebyggande rådet) med rapporter och analyser.

För att få historien bakom fotot, klicka på https://knowyourmeme.com/memes/death-to-all-juice

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) är en ”religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism”. På hemsidan finns digitalt informations- och undervisningsmaterial om antisemitism. Här finns också artiklar om bl. a. regeringens arbete mot antisemitism. SKMA tar emot donationer. På SKMA:s blogg finns nyhetsbrev och berättelser.

Forum för levande historia och SKMA har tillsammans tagit fram informations- och undervisningsmaterial, kallat ”Antisemitism – då och nu”.

Region Stockholms årliga pris för arbete mot främlingsfientlighet och rasism gick 2019 till Aktionsgruppen mot antisemitism och rasism vid Karolinska universitetssjukhuset och till Sahar Almashta som står bakom podden ”Integration i praktiken”.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) fick 2017 ett regeringsuppdrag att göra en fördjupad studie om antisemitiska hatbrott. På regeringens hemsida läser vi:

Genom historien har den judiska minoriteten fått utstå omfattande diskriminering och förföljelser, i Sverige och i andra länder. Judars och judiska församlingars utsatthet för antisemitiska handlingar tar sig bland annat uttryck i hot, hets mot folkgrupp och ärekränkning. Både nationella och internationella rapporter har på olika sätt lyft att upplevelser av utsatthet, hot och hat har ökat bland judar i Sverige den senaste tiden. (Källa: Regeringen.se)

Två år senare, i maj 2019, var studien klar. BRÅ presenterade då ”Antisemitiska hatbrott – rapport 2019:4”. Rapporten är framtagen för att kunna arbeta förebyggande mot antisemitism.

Regeringen tar antisemitism på allvar

Regeringen har nyligen presenterat ett meddelande om ett antal ”Insatser mot antisemitism och för ökad säkerhet”. I dokumentet kan vi läsa om såväl insatser som har genomförts som insatser som pågår. Flera av insatserna ingår i den nationella planen mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott som regeringen antog 2016. Insatserna består av (klicka på länken här för mer information):

  • Hågkomst av Förintelsen
  • Insatser för utbildning och kunskapshöjande insatser
  • Stöd till det civila samhället
  • Insatser inom rättsväsendet
  • Insatser mot våldsbejakande extremism
  • Internationellt samarbete

Som ett led i regeringens satsningar på att motverka antisemitism kommer en internationell sammankomst att äga rum i Malmö. Ursprungligen skulle ”Malmö International Forum on Holocaust Remembrance and Combating Antisemitism” ske i oktober 2020, 75 år efter andra världskrigets slut och befrielsen av Auschwitz-Birkenau, samt 20 år efter den första Stockholm International Holocaust Forum och grundandet av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA). Pga den pågående pandemin är sammankomsten framskjuten till 13-14 oktober 2021. Inbjudna är stats- och regeringschefer, forskare, experter och representanter från civilsamhället från totalt 50 länder.

International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) är ett internationellt samarbete som ”förenar regeringar och experter i syfte att stärka, främja och verka för utbildning, ihågkommande av och forskning om förintelsen överallt i världen och att upprätthålla åtagandena i Stockholmsdeklarationen från 2000”. Sverige är ett av 31 medlemsländer.

Att antisemitismen i Sverige inte skulle tas på allvar av politiker, media eller av enskilda personer är en myt. Det görs kraftfulla och riktade satsningar på att informera, utbilda och arbeta förebyggande mot antisemitism. Media uppmärksammar hatbrott mot judar och publicerar insändare och artiklar som handlar om antisemitism. Det finns många enskilda personer som delar med sig av egna erfarenheter i olika forum.

I Malmö förs ett levande och aktivt arbete som involverar staden såväl som andra organisationer och allmänheten. Konsensus råder om att hatbrott mot judar är ett allvarligt samhälls- och demokratiproblem.


Rekommenderad läsning:

Terminologi – antisemitism


 Källor:

International Holocaust Remembrance Alliance: IHRA:s arbetsdefinition av antisemitism

Polisen.se: Hatbrott

FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter): Experiences and perceptions of antisemitism – Second survey on discrimination and hate crime against Jews in the EU (2018)

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA)

SR.se: ”Vi måste ta antisemitismen på allvar”

SR.se: Polisen vill få fler att anmäla antisemitism

Gefle Dagblad: Bawar Ismail: Hur ska Sveriges judar känna sig trygga om antisemitiska hatbrott inte leder till kännbara straff?

Ledarsidorna.se: Anarki med inslag av antisemitism präglar dagens samhällsdebatt

Aftonbladet: Varannan svensk: Antisemitismen har ökat i Sverige

Aftonbladet: Forskning: ”Antisemitism mer utbredd bland svenska muslimer”

SVT.se: SSU-demonstranter sjöng ”krossa sionismen” – kritiseras för antisemitism

Expressen: V publicerar antisemitiska teorier på lokala hemsidan

Smedjan: Antisemitismen är en skam för vänstern

Malmö stad: Arbete mot antisemitism

Malmö stad: Forum för demokrati och mänskliga rättigheter

Malmö stad: Nytt samarbete och program för att förbättra judars liv i Malmö

Forum för levande historia: Sökning på ”antisemitism”

Forum för levande historia och Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA): Antisemitism då och nu

Region Stockholm: Aktion mot antisemitism och människors historia i fokus när pris delades ut

Regeringen.se: Uppdrag till Brottsförebyggande rådet att göra en fördjupad studie om antisemitiska hatbrott

Brottsförebyggande rådet (BRÅ): Antisemitiska hatbrott – Rapport 2019:4

Regeringen.se: Insatser mot antisemitism och för ökad säkerhet

Government.se: Malmö International Forum on Holocaust Remembrance and Combating Antisemitism

Bokrecension: Sd och nazismen av Maria Robsahm.

Sverigedemokraternas historiska koppling till nazismen är något av en het potatis i samhällsdebatten. Företrädare för SD blir ofta upprörda när frågan kommer på tal. Motargument har läst en ny bok av Maria Robsahm.

I P1:s Lördagsintervju med Jimmie Åkesson 1 februari frågade programledaren Monica Saarinen särskilt om hur han såg på SD:s historia. Han menade att den nazistiska kopplingen är överdriven och att det inte var något som han märkt. Ett annat exempel är händelserna i samband med Norrköpings museums utställning om nazism där SD:s ordförande i staden polisanmälde museet för förtal. När nazismen i förbindelse med SD kommer på tal i olika sammanhang är förnekelse den dominerande responsen. Man säger att man inte känner igen sig, att det handlar om överdrifter, att det var länge sedan, inte längre relevant och SD påstår nu att de har nolltolerans i partiet mot nazistiska idéer och ageranden.

Fakta är ändå fakta. Historien kan inte konstrueras hur som helst. Kritisk granskning av källor och dokument är historievetenskapens metod att klarlägga saker och ting. Vad som faktiskt hände, vilka som var involverade, vad de gjorde och varför.

Därför är det väldigt lägligt att det nu kommit en bok som nogsamt redovisar fakta i målet ”Sverigedemokraterna och nazismen”. Boken bygger på ett omfattande källmaterial, som t. ex. många nyhetsartiklar och den är organiserad i tre delar. Den första delen behandlar partiets historia. Här får vi inblick i en undervegetation av högerextrema organisationer och ideologiska miljöer.  Detta är den miljö SD växt fram i och där partiet alltjämt navigerar. Här ser vi bl a hur partiets nolltolerans fungerar internt som ett instrument för ledningen att hantera maktkamp och interna konflikter i partiet.

Bok av Maria Robsahm, foto av Åsa Boholm.

Del två är ett kortare kapitel, en översättning av det tyska nationalsocialistiska arbetarpartiets (NSDAP) partiprogram från 1920. Intressant läsning och jämförelsepunkter med SD:s politik idag är onekligen påtagliga i flera frågor. En mer systematisk jämförelse av det nazistiska partiprogrammet med SD:s principprogram (motsvarigheten till partiprogram) hade gjort denna del av boken fylligare när det gäller att mer i detalj kunnat belysa de politiska och ideologiska kopplingarna. Den tredje delen fokuserar på SD:s nutid och ger en sammanställning av 88 dokumenterade tillfällen där SD-politiker ger uttryck för nazistiska värderingar och åsikter eller där SD har organisatoriskt samröre med nazistiska aktörer eller organisationer. Den sammanställningen talar för sig själv.

Boken är utgiven på Vaktel förlag, omfattar lite drygt 100 sidor – är välskriven och lätt att läsa. Layouten är luftig, överskådlig, innehåller en hel del bilder ur olika arkiv. Texten riktar sig till den breda allmänheten och fungerar som en utmärkt sammanställning av fakta och saklig information. Språket är neutralt och utan onödiga krångligheter. Vi saknar endast en förteckning över de organisationer som nämns och en förkortningsförteckning.

 

Sverigedemokraternas halmgubberetorik

Henrik Arnstad är historiker, journalist och författare. Han skriver en debattartikel i Aftonbladet. I artikeln beskriver han bl a att Sverige har världens största parti med nazistiska rötter. Sverigedemokraternas presschef Henrik Gustafsson gillar inte det han läser. Han förvränger medvetet för att argumentera mot en påhittad halmgubbe. Dagen efter skriver Gustafsson en replik och ser repliken som en plattform för att bedriva falsk propaganda.


SD:s presschef Henrik Gustafsson skapar en påhittad halmgubbe. Det gör han genom att förvränga Henrik Arnstads text till att betyda något annat än den faktiskt gör. Gustafsson utmålar SD som om de vore utsatta för förtal, men i själva verket handlar det om en genomtänkt strategi för att kunna bedriva falsk propaganda. Med hjälp av den påhittade halmgubben skapar sig Gustafsson förutsättningar för att argumentera ohederligt:

  • Gustafsson påstår att Arnstad ”rasist- och fascistanklagar en majoritet av svenska befolkningen”.  MEN det är inte väljarna han anklagar, det är SD han anklagar.
  • Gustafsson menar att Arnstad har fel när han skriver att SD hatar alla utom ”vita invandrare”. Korrekt är dock att SD gör skillnad på inom- och utomeuropeisk invandring.
  • Gustafsson skriver: ”Vi är det mest Israelvänliga partiet i Sverige”. Det är irrelevant, då antisemitism inte (nödvändigtvis) går hand i hand med antisionism.
  • Att SD har invandrare i sina led är inte en garanti för att de inte är rasister. Du kan vara gift med en utomeuropé och fortfarande vara rasist.
  • Att SD har utomeuropeiska väljare är inte konstigt. Rasister finns i alla skepnader. Att rösta på SD om du har invandrarbakgrund tyder på historielöshet.
  • Att säga att SD i viss mening är antidemokrater är inte fel. SD har åsikter om, och vill ändra i, grundlagen. De uttrycker också att de inte delar värderingar med de andra partierna.
  • Att ett parti väljs demokratiskt är ingen garanti för att det är ett demokratiskt parti.
  • Arnstad är långt ifrån ensam om att kalla SD fascister, rasister och/eller nazister.
  • De andra partierna har inte gett SD ”rätt i invandringsfrågan”. SD hade vuxit oavsett, med hjälp av sin lockande propagandaapparat och retorik. De skapar otrygghet genom skrämseltaktik.

SD:s presschef begår dessutom ett antal direkta sakfel: i 2012 års debattartikel skriven av Arnstad (går att läsa med *wayback machine) hävdar SD:s fascism, inte nazism/antisemitism. Den påstådda debattartikeln från 2015 är i själva verket från 2013 (i Aftonbladet). Gustafsson missar att även i ovan nämnda artikel talar Arnstad om SD:s fascism.


Länk till Arnstads debattartikel ”Flyktinghatet gör SD störst i världen” (Publicerad i Aftonbladet 200317)

Länk till Gustafssons replik ”Du försöker skrämma folket att rösta ”rätt”” (Publicerad i Aftonbladet 200318)

Motargument: ”Logikfel: Halmdocka”


* Wayback machine är ett verktyg som sparar en webbsida så som den ser ut i det ögonblicket. Det kan användas om man inte vill ge webbsidor ”klick” (Motargument gör detta då vi delar texter från högerextrem alternativmedia), eller – som i detta fall – då en artikel har låsts.

SD och nazisterna på Stureplan 1939

Just nu pågår aggressiva försök från SD att normalisera sitt parti. Med lögner och angrepp på överlevande från Förintelsen försöker man tvätta det bruna ur historien. Men i försöken avslöjas tvärtom mer. I denna anda försöker sverigedemokrater sprida lögner om Socialdemokraterna.


Nu senast handlade det om en demonstration på Stureplan 1939 som påstods visa att S stödde nazisterna. Men ingenting kunde vara längre från sanningen. De unga personer som med hakkorsflaggan syns på bilderna är medlemmar i Nordisk Ungdom, ungdomsavdelningen till nazistpartiet Svensk Socialistisk Samling (som fram till året innan hade hetat Nationalsocialistiska Arbetarpartiet).

Om några månader har Hitler och den tyska nazismen dragit in världen i andra världskriget. Ett krig som sex år senare kan summeras – det har kostat mer än femtio miljoner människors liv och omfattat historiens värsta förbrytelse – det organiserade massmordet på över elva miljoner civila, män, kvinnor och barn, däribland sex miljoner judar.

Men 1939 i centrala Stockholm finns det människor som marscherar i nazistiska led med hakkorsflaggor och åskådare som lyfter handen i Hitlerhälsning. Dessa foton används nu för att smutskasta socialdemokraterna. Och eftersom de som följer SD ofta är djupt okunniga om svensk historia så finns det sannolikt de som tror på skrönan att dessa marscherande ungdomar är socialdemokrater.

Svensk Socialistisk Samling leddes av Sven-Olov Lindholm. Här inspekterar han just medlemmar ur partiets ungdomsrörelse Nordisk Ungdom.

En av frontfigurerna för Nordisk Ungdom var Gustaf Ekström som 1988 var med och grundade Sverigedemokraterna. I oktober 1936 blev han förbundssekreterare för Nordisk Ungdom och ansvarade då för manifestationer, som den på Stureplan. 1939 hade han lämnat detta uppdrag men inte sitt parti och sin ideologi.

Kopplingen mellan dessa nazister på Stureplan 1939 och Sverigedemokraterna är alltså direkt och personlig.

Stureplan var en favoritplats för Nordisk Ungdom när de sålde sin tidning ”Den Svenske Folksocialisten” något de också skrev om i tidningen.

Notis i ”Den Svenske Folksocialisten” som fram till 1939 hette ”Den Svenske Nationalsocialisten”.

Gustav Ekström anmälde sig 1941 som frivillig till Waffen-SS och deltog i den nazistiska invasionen österut, kallad Barbarossa Vid den stora krigsförbrytartribunalen i Nürnberg efter kriget förklarades Waffen-SS vara en kriminell organisation. Tribunalen konstaterade att förband ur Waffen-SS hade begått omfattande krigsförbrytelser på både väst- och östfronten. Tre av dessa massmord på västfronten förknippas med ortsnamnen Le Paradis och Oradour (Frankrike) och Malmedy (Belgien).

Men det var på östfronten de mer omfattande massakrerna genomfördes. Dessa brott är inte lika detaljerat dokumenterade som de på västfronten. Men det är väl dokumenterat att Waffen-SS deltog i det systematiska folkmordet på judar i de av Tyskland ockuperade områdena i öst, särskilt i Belarus och Ukraina. Framför allt i det inledande skedet av Operation Barbarossa spelade Waffen-SS en avgörande roll. Under år 1941 beräknas förband ur Waffen-SS ha mördat drygt 50 000 judar.

SS-chefen Himmler lyckönskar svenska Waffen-SS-frivilliga i Sennheim 1943.

Och 1988 var Gustaf Ekström med och grundade Sverigedemokraterna. Den svenska nazismen på 1930-talet, Waffen-SS 1941 och SD 1988. Den historiska kopplingen är klar.

Du som röstar SD, vad lockar dig?

SD är numera Sveriges största parti*.

Det är ett alarmerande underbetyg till övriga riksdagspartier, men sanningen är att även media har skuld i utvecklingen.

Tyvärr är det så att många i min närhet och på nätet sympatiserar med SD. Jag kan inte se det på utsidan, men jag kan till viss del förstå vilka det rör sig om. Jag förstår det utifrån hur människor uttrycker sig och hur övertygade de är om saker som faktiskt inte stämmer.

Den bild av Sverige som partiet målar upp är inte korrekt. Vi har en förkärlek för att tro och känna det som beskrivs runt omkring oss. SD:s Sverigebild är fylld av lögner, myter och halvsanningar.

Framför allt spelar partiet på människors rädsla, oro och otrygghet. Ju mer partiet hamrar in hur illa ställt det är i Sverige, desto mer verkar människor lyssna. Även media bär ansvar.

Du, just du, där i mitt flöde som redan röstar på SD, eller funderar på att göra det, vad är det som lockar dig?

Var kritisk, ifrågasätt den där bilden, ta reda på fakta och granska de artiklar, FB-inlägg och historier som cirkulerar. Du kommer snart bli varse att väldigt mycket inte stämmer. Rena lögner sprids för att misskreditera minoriteter i allmänhet, muslimer och invandrare i synnerhet.

Många personer som i mina ögon alltid varit humana och omtänksamma människor, har gått på SD:s lögner och propaganda.

Fotot är från 1991. Sverigedemokraternas årliga 30 novembermarsch. Attribution: Expo.

Det knyter sig i magen och känns tomt i bröstet när jag hör människor i min närhet eller på nätet uttrycka SD-åsikter. Det händer dagligen, många gånger.

Tyvärr är jag troligtvis mer än nödvändigt misstänksam, då en ogenomtänkt tanke uttalas öppet. Varje gång det händer försöker jag intala mig att det är en för personen enstaka åsikt baserad på missförstånd och okunskap. Jag vill inte acceptera att personen jag håller av hyser rasistiska tankar och åsikter. Samtidigt innebär din röst på SD att du godkänner deras förkastliga människosyn, tankar och åsikter.

Jag har svårt att bortse från att personer jag håller av faktiskt sympatiserar med ett parti grundat av nazister och rasister, och som dessutom inte har förändrat sin politik sedan starten.

Jag är medveten om att jag i stunden kanske dömer dig för snabbt. Som en ryggradsreflex antar jag att din uttalade ”SD-åsikt” per automatik innebär att du sympatiserar med SD.

Det vi måste ha med oss är att SD är samma parti som de alltid har varit. Under 80- och 90-talen var SD öppet nazistiska. Tankegodset idag är detsamma. Förpackningen och outputen är annorlunda. Fokus har ändrats från judar till muslimer. Idag är det muslimer som utmålas som det STORA HOTET mot Sverige.

SD saluför ständigt den rasistiska konspirationsteorin och myten om Eurabia, dvs muslimernas skickligt iscensatta övertagande av Europa.

SD-propaganda 90-tal.

Myten om Eurabia (uppstod på 70-talet) och folkutbytesmyten (uppstod långt tidigare, hade sin storhetstid under Nazityskland) salufördes förr enbart av fascister, nazister och rasister, men nu har de accepterats alltmer.

Även ett demokratiskt valt parti som SD saluför nu dessa myter och konspirationsteorier helt öppet. Och gemene man går på deras lockbete.

Richard Jomshof på Twitter 2017.

För SD är en (1) invandrare en (1) för mycket. SD har alltid fört en extrem migrationspolitik, oavsett hur flyktingströmmarna har sett ut under åren de existerat som parti.

Vi minns Balkankriget på 90-talet och Syrienkriget på 10-talet. Men dessförinnan och däremellan har flyktingströmmarna varit små. SD:s syn på migration har aldrig förändrats.

SD kräver numera stopp för kvotflyktingar – de allra mest utsatta som Sverige är skyldiga att ta emot – och flyktingstopp. I deras vilja är numera nettoåtervandring, dvs fler ut än in vad gäller människor, högprioriterad. Förr kallades detta repatriering, men ordet är stigmatiserat och därför väljer man ordet återvandring.

Mattias Karlsson på Facebook 2017.

SD pratar ständigt om massinvandring och islamisering, att Sverige befinner sig på avgrundens kant. Man pratar om att Sverige befinner sig i inbördeskrig.

Partiet har påverkat opinionen så till den grad att media (såväl mainstream- som alternativ) förmedlar samma Sverigebild.

Fakta säger något annat:

Sverige är fortsatt ett av världens bästa länder att leva i.

Kriminaliteten ökar INTE.

Massinvandringen existerar inte.

Den största delen invandrare är återvändande svenskar, arbetskraftsinvandring (samt deras anhöriga) och gäststudenter.

Den s k islamiseringen existerar inte. På vilket sätt islamiseras Sverige? På vilket sätt har DU påverkats av att muslimer också är svenskar?

Jag vet att många argumenterar utifrån att välfärden är under all kritik. Ja, det stämmer. Det vi glömmer bort är att det inte är något nytt orsakat av den påstådda massinvandringen. Det har genom åren funnits stora brister i välfärden.

Orsaken är inte invandring. Orsaken är fördelning. Fördelning av resurser (skattepengar) och fördelning av människor. Vissa kommuner tar emot massor av flyktingar, medan andra knappt tar emot några. Självklart belastas då välfärden.

Svaret är inte invandringsstopp. Svaret är att vi måste förändra fördelningen av resurser och människor.

22% av invandringen till Sverige är asyl- och flyktingrelaterad. Egentligen är siffran lägre, då EU-medborgare inte räknas in i siffrorna.

SD och Jimmie Åkesson vill göra gällande att 120 000 invandrare 2019 är flyktingar.

Det är lögn. Strax över 26 000 personer beviljades uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder.

Vi ska vara på det klara med att den mest stigmatiserade och utskällda invandringsgruppen, ensamkommande, utgör 0,2% av totala antalet beviljade uppehållstillstånd. Totalt 254 ensamkommande beviljades uppehållstillstånd förra året.

Mattias Karlsson på Facebook 2014.

Det är skrämmande hur SD:s propagandaapparat och undergångsretorik attraherar människor. SD talar sällan korrekt fakta. SD säger sig vara ”sverigevänner”. I själva verket hatar de Sverige. SD lyfter ALDRIG fram något positivt med Sverige.

Jag vägrar tro att ca 25% av svenskarna har anammat SD:s Sverigebild. Jag har svårt att greppa att så många människor ser partiets enformiga, monotona och sverigehatande politik som bra.

Såväl partiets företrädare som politik fastställer att minoriteter, oavsett om det är hbtq-personer, kvinnor, samer, judar, romer, muslimer eller andra invandrargrupper, är andrahandssortering. Sverige är för svenskarna, och det gamla slagordet ”Bevara Sverige svenskt” från 80-talet lever i allra högsta grad.

* I TV4:s sammanvägning av flera väljarbarometrar är SD största parti med 24,0%. S får 23,5%.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

#EUval2019: Högerextremismen i EU kraftigt splittrad

I EU-valet rönte högerpopulister, nationalister och EU-skeptiker stora framgångar. Symptomatiskt för dessa grupperingar är att de har svårt att samla sig i en (1) partigrupp. Om man vill påverka är det klokt att kunna enas om en (1) partigrupp. Istället sprider de ut sig på flera partigrupper. De förlorar på det, samtidigt som demokratin är vinnare.


Resultatet av EU-valet 2019 visar på ett splittrat Europa. Vi har å ena sidan extremister såväl till höger och vänster, å andra sidan har vi gröna, socialister, liberaler och konservativa. Extremisterna arbetar EU-kritiskt och splittrande. Företrädare för de andra ideologierna försöker på olika sätt vara kreativa och arbeta för ett bättre EU.

Vi som tycker om demokrati ser tyvärr att antidemokrater (vänsterextremister, vänsterpopulister och kommunister), tillsammans med en del socialister, har lyckats formera sig i en (1) partigrupp: Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster (GUE/NGL). Det är klokt av dessa grupperingar, men det är samtidigt ett slag mot demokratin. Viktigt att notera är att partigruppen har endast 41 mandat, och är den minsta av alla partigrupper. Den är också mindre än de grupplösa.

Däremot ser vi också att högerextremismen* inte klarar av att formera sig i en (1) partigrupp. Istället sprider man ut sig på flera partigrupper.

Utspridda i tre olika partigrupper

Den nya partigruppen Identitet och demokrati (ID), skapad av Matteo Salvini (Lega) och Marine Le Pen (Nationell Samling) har 73 mandat i Europaparlamentet, fördelade på:

  • Vlaams Belang (Belgien): 3
  • Svoboda (Tjeckien): 2
  • Dansk Folkeparti (Danmark): 1
  • Alternative für Deutschland (Tyskland): 11
  • EKRE (Estland): 1
  • Nationell Samling (Frankrike): 22
  • Lega (Italien): 28
  • FPÖ (Österrike): 3
  • Sannfinländarna (Finland): 2

I partigruppen ID ingår inget svenskt parti.

Partigruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR) sitter på 62 mandat i Europaparlamentet. I denna gruppen ryms såväl konservativa som ekonomiskt liberala, högerpopulister, nationalister och EU-skeptiker. Partigruppen spretar betänkligt då den innehåller partier som vill splittra EU, men också många som vill utveckla samarbetet i EU. I ECR finner vi bl a följande:

  • VMRO (Bulgarien): 2
  • ODS (Tjeckien): 4
  • Greek Solution (Grekland): 1
  • VOX (Spanien): 3
  • Independent (Kroatien): 1
  • Brothers of Italy (Italien): 5
  • Nationella Alliansen (Lettland): 2
  • FvD (Nederländerna): 4
  • United Poland (Polen): 2
  • Lag och rättvisa (Polen): 24
  • Sverigedemokraterna (Sverige): 3

Partigruppen Europeiska folkpartiets grupp (EPP) är den största partigruppen i Europaparlamentet med 182 mandat. Här ingår Moderaterna (4 mandat) och Kristdemokraterna (2 mandat). I EPP hittar vi:

  • Fidesz (Ungern): 13

Högerextremister* (inklusive nazister) som valt att inte ingå i någon partigrupp (totalt 54 mandat, varav 2 innehas av grekiska kommunister, 1 av en partilös kroat och 1 av en pro-europeisk/satirisk tysk):

  • Gyllene Gryning (Grekland): 2
  • 5-stjärnerörelsen (Italien): 14
  • Jobbik (Ungern): 1
  • Partilös (Slovakien): 1
  • Kotleba (Slovakien): 1
  • The Brexit Party (Storbritannien): 29
  • Democratic Unionist Party (Storbritannien): 1
  • Human Shield (Kroatien): 1

Ungerska Fidesz ingår tills vidare i ECR, även om de har varit avstängda under en längre period. Viktor Orbán har uttryckt att han kommer att arbeta för att stanna i ECR.

Värt att notera är att

  • Vänsterpartiet ingår i en partigrupp, GUE/NGL, med ett stort antal antidemokratiska och kommunistiska partier, t ex PC (Partido Comunista), Komunistická Strana och Akel.
  • Moderaterna och Kristdemokraterna ingår i samma partigrupp, EPP, som nationalisterna i Fidesz.
  • Sverigedemokraterna samarbetar i Europaparlamentet med högerpopulister, EU-skeptiker och nationalister som t ex Lag och rättvisa, VOX och FvD i partigruppen ECR.

Att de som ingår i den vidare beteckningen av högerextremism* (högerpopulism, nationalism, nazism och EU-skepticism) inte kan enas om en (1) partigrupp är symptomatiskt för de ideologier som ingår i högerextremismen. Eftersom de har svårt att finna samarbete och enas kring det som är gemensamt för dem, sprider de istället ut sig på 3 olika partigrupper. Ett stort antal har också valt att stå utanför partigrupperna.

Genom att sprida ut sig på flera partigrupper minskar de högerextrema antidemokraterna sitt inflytande. På så sätt minskar de också sin förmåga att göra skada. Det är bra för demokratin.

187 mandat i Europaparlamentet (av totalt 751) innehas av partier som innefattas i den vidare definitionen av högerextremism.

OM de hade kunnat enas hade de blivit den största partigruppen med marginal, eftersom de då hade minskat EPP med Fidesz 13 mandat.

* Jag väljer att ta med EU-skepticism i den vidare beteckningen av högerextremism eftersom de liksom nationalister, högerpopulister och nazister arbetar EU-kritiskt/splittrande. Även kommunister är EU-skeptiska, men jag har valt att inte ta med dem här, eftersom de per definition är vänsterextrema och att deras ideologi är så främmande de högerextremas.


Mandaten i Europaparlamentet fördelar sig på följande sätt:

  1. Europeiska Folkpartiets Grupp (EPP) – 182 mandat -Moderaterna (4), Kristdemokraterna (2)
  2. Progressiva förbundet av socialister och demokrater (S&D) – 152 mandat – Socialdemokraterna (5)
  3. Förnya Europa (Renew Europe) – 108 mandat – Centerpartiet (2), Liberalerna (1)
  4. De Gröna/Europeiska Fria Alliansen (G/EFA) – 74 mandat – Miljöpartiet (2)
  5. Identitet och demokrati (ID) – 73 mandat – inget svenskt parti
  6. Europeiska konservativa och reformister (ECR) – 62 mandat – Sverigedemokraterna (3)
  7. Grupplösa – 54 mandat – inga svenska ledamöter
  8. Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster (GUE/NGL) – 41 mandat – Vänsterpartiet (1)

Källa:

http://www.europarl.europa.eu/about-parliament/en/organisation-and-rules/organisation/political-groups