Etikettarkiv: nazism

Bokrecension: ”Kommer de, så skjuter jag oss”


Bernt Hermeles nya bok ”Kommer de, så skjuter jag oss” är en välbehövlig kalldusch av antisemitisk historia. Hermele tar oss med på en resa genom århundraden av hat och förföljelse, där vissa valde att stå upp och säga emot, medan andra försökte ducka undan hatet och istället smälta in i mängden.


Min farmor är en av alla judar som med fasa följde upptrappningen av antisemitism under 30- och 40-talen. Hon är en av alla dem som levde med hotet hängande över sig, som höll andan vid nyhetssändningarna. Skulle tyskarna komma hit? Hatet har dock vare sig begränsats till Tyskland eller till andra världskriget. Farmor är uppvuxen i centrala Stockholm där hon sedan bott under merparten av sitt hittills 93-åriga liv. Farmor har beskrivit hur antisemitismen följt henne under hela tiden. Som barn var hon inte välkommen hem till klasskamrater efter skolan, barnens föräldrar ville inte ha en judinna i sitt hem. Senare i livet förlorade min farfar sin anställning efter att ha gift sig med farmor. Företagets ledning ville inte ha en judinna kopplad till företaget. Idag är farmor livrädd för den utveckling hon ser där rasism normaliseras och nazistiska organisationer växer sig starkare.

Hermele påminner oss om att antisemitismen inte på något sätt är  nytt och visar på alla de tydliga kopplingar som fanns mellan Sverige och Nazityskland. Han sveper över århundrade av kristna tvångsdop, stigmatisering och ”forskning” som sades bevisa judarnas opålitlighet. Han beskriver ett samhälle där antisemitismen varit ett helt accepterat inslag i samhällsdebatten, där uttalade antisemiter återfunnits i såväl kungahuset som inom den politiska eliten. 

Utöver den välbehövliga uppdateringen på antisemitismens historia väcker Hermele många tankar kring vår samtid. Jag har i mitt arbete varit i kontakt med många nyanlända flyktingar som börjat rätta sig i de rasistiska leden.

De har lyckats komma hit, få sitt uppehållstillstånd, och vill nu snabbt distansera sig från kollektivet ”nyanlända” för att själva undgå den växande främlingsfientligheten. De är tydliga med att vilja betala skatt, att göra rätt för sig, att ”betala tillbaka till Sverige”.

I nästa andetag kommer svepande generaliseringar kring hur deras forna landsmän eller andra nysvenskar inte tillför något till det nya samhället. Vissa har gått så långt som att förespråka helt stängda gränser.

Hermele beskriver liknande fenomen bland judar i Sverige som snabbt assimilerats och släppt sin religiösa och kulturella identitet för att ducka undan antisemitismens radar. 

Farmor har 2 barn, 7 barnbarn och 6 barnbarnsbarn. Hon pratar mer om judendomen sedan hon blivit äldre, som att den delen av hennes identitet blivit ännu viktigare att inte glömma. Hon pratar ofta om sin rädsla för den värld hon lämnar efter sig till oss. En värld där nazister återigen marscherar på gatorna. Och där allt fler verkar tycka att människans värde avgörs av hennes religion och ursprung. 

Om fruktan och kärlek

Fördelen med att vakna ohemult tidigt är att man kan komma att minnas saker och få lite sammanhang.

I veckan har mycket av det jag delat och skrivit varit på temat skräck, omedvetet. Vad rädsla är och gör med oss. Det är ett långlivat tema i mitt liv på många sätt; inte så konstigt då det troligen är allmänmänskligt och en av de mest basala och primala känslor vi har.

Jag minns en kväll för många, många år sedan, då jag var på en fest där jag kände få, och kände mig lite ensam. Men värdinnan, en då gravid kvinna som hävdade sig kunna magi, var en sympatisk själ som gav mig uppmärksamhet trots att vi inte kände varandra. Hon berättade att hon fann en av gästerna obehaglig, då han också var magiker, men en som fokuserade på fruktan snarare än på kärlek, som hon gjorde. Jag minns att jag berättade att jag, om än inte magikunnig eller troende, också (redan då) var övertygad om att fruktan var en starkare kraft än kärlek. Jag minns inte exakt hennes svar, men kontentan var att hon i mig såg mer godhet och värme trots detta, och att det handlade mer om vad man gjorde med sitt fokus än vilket det var. I alla fall är det så jag minns och tolkade hennes ord; det var i alla fall ord av tröst och tillit. Det var, antar jag, något av en vändpunkt för mig, trots att jag inte såg det då. Det var på den tiden då jag var väldigt negativ och pessimistisk, och det kändes ovanligt att någon som inte kände mig såg gott i mig, trots att jag just sagt något som torde uppfattats som något negativt.

Hur som helst, jag har alltid, eller i alla fall så långt jag kan minnas, tänkt att fruktan är en starkare drivkraft än kärlek. Båda är förvisso urkrafter i oss, primala känslor, men medan kärlek är bra för vår långsiktiga överlevnad, att kunna finna och samspela med en grupp, så är fruktan bra för vår omedelbara överlevnad. Kärlek kan övervinna konflikter inom en grupp, men det är fruktan som kan rädda oss från farliga situationer där vi kan skadas eller dödas. Det har också lett till att jag varit väldigt modstulen inför individer eller grupper som använder hat som drivmedel för sina kampanjer, såsom rasister, nazister och liknande. För emedan kärlek kan få oss att hålla ihop, så är det just den långsiktiga känslan. Den omedelbara känslan, fruktan, trumfar lätt kärleken hos många. Dessutom är kärlek svårare; förvisso tror polypersonen i mig att kärlek kan vara obegränsad i hur många vi kan älska (även om jag inte är ett fan av det flummiga ”allälskandet”), men hur många vi än kan känna kärlek till så blir det sällan alla. Och de som hamnar utanför kommer att känna sig utanför, bli bittra och söka förståelse för varför just de är de som ratats. Och det kan leda till självhat, eller hat för andra. Notera att jag nu med kärlek också inkluderar inkludering, alltså inte bara romantisk eller vänskaplig kärlek, utan helt enkelt en känsla av att höra hemma i ett samhälle eller någon grupp. Kanske kan man lite förenklat säga att hat är bristen på kärlek, men det är förstås en massiv förenkling, många som hatar har ju familj. Fruktan kan komma ur flera källor, även om jag tror att brist på kärlek, i en eller annan form, kan vara roten till en hel del av det. Ironiskt nog kan kärlek givetvis också vara roten till fruktan; fruktan att förlora det man älskar.

Nu ska jag inte grotta ner mig mer i amatörfilosofi här, det kan bli väldigt långt och till slut duga mest som nattläsning en sömnlös kväll, men jag tror att min poäng mynnar ut i det här – jag har inte tänkt på mina tankar och teorier som rädslan som den starkare kraften på ett tag, trots att jag i grunden formulerade den tanken mycket ur just sådant som jag ser ske idag. Ökad radikalisering, ökat hat och ökad frustration. Jag tror att mycket av det vi ser ske idag beror på fruktan. Jag tror att mycket av det beror på en frammanad fruktan, en som många politiska grupper tror är något positivt – att ökad otrygghet på arbetsmarknaden är något bra. Att ökade klasskillnader är något bra. Att ökad ojämlikhet är något bra. Och att de oönskade bieffekterna av detta, segregering, frustration, panik är acceptabla, ibland kanske rentav önskvärda.

Denna fruktan piskas upp och kanaliseras sedan av populister och skräckmånglare för sina egna intressen. Och det är där vi står idag.

Och det är därför jag på sistone känt mig så kraftlös, uppgiven, med en stark känsla av hopplöshet. För jag har aldrig sett hur man kan vinna mot fruktan och hat med kärlek. Fascism är på det sättet en stark ideologi – möter du det med kärlek och vilja till förändring ses du som svag och lätt att krossa, möter du det med våld så bevisar du ideologin rätt. Men det är kanske är så att jag i natt insåg något som jag inte tänkt på förut – att rädsla faktiskt kan användas åt flera håll. Jag menar nu inte rädsla som i att vi ska agera som dem, jag tänker inte bli monstret jag vill bekämpa, men att den rädsla som driver detta hat, denna övertygelse faktiskt också kan användas emot de som besitter den. Jag vet inte exakt hur eller på vilket sätt, men tanken ger mig märkligt nog lite hopp såhär i denna ogudaktiga morgontimma. Att kanske kan rädslan fås att övervinna sig själv. Eller i alla fall vändas till något konstruktivt.

För det ska vi minnas – rädsla i sig är inte något negativt. Rädsla är naturligt och en stark drivkraft för vår överlevnad. Det är hur rädslan används och behandlas som avgör slutresultatet. Det är ju trots allt rädsla som också driver oss som motarbetar rädslans apostlar. Det är en vacker ironi, tycker jag.

Och det kanske var vad hon menade, den där gravida magikunniga värdinnan, för så många år sedan.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Är du rasist ELLER vänsterextremist?


Att kasta mindre väl valda epitet på den som inte tycker som du är inte produktivt. Konstruktiva samtal och debatter bygger på argument, inte på att skrika högst.


Kommunist!

Rasist!

Vänsterextremist!

Nazist!

På sociala medier, såsom Facebook och Twitter, finns generella attityder som kategoriskt, och utan större eftertanke, förpassar in meningsmotståndare i fack. Om vi spetsar till det lite går det att sammanfatta så här:

  • Den som inte är ”sverigevän”, nationalist, ”invandringskritisk” eller uttrycker liknande uppfattningar är per automatik kommunist och vänsterextremist.
  • Den som inte är för mångfald, globalism, öppenhet eller uttrycker liknande uppfattningar är per automatik rasist och nazist.

Det finns en uppsjö varianter på benämningar, men dessa fyra är de vanligaste.

Det är oroväckande att även folkvalda politiker faller i epitetsfällan. Mekanismerna är desamma för dem som för oss ”vanliga dödliga”.

Skriker högst skriker inte bäst.

Vad är det för mekanismer som styr att vi så gärna vill stämpla meningsmotståndare som det ena eller det andra? Saknar vi argument? Är det den förkastliga vi och dom-mentaliteten som härskar? Handlar det om att vi vill demonisera och framställa oss själva som bättre? Vill vi tysta?

Vi ska komma ihåg att det är nödvändigt att inte göra avkall på respekt. Mottagaren är en människa av kött och blod som, liksom jag själv, har känslor. Att stigmatisera, polarisera och nedvärdera är inte människovärdigt, det är att spotta på oss själva. Det slår, för eller senare, alltid tillbaka mot oss själva.

Att slänga ogenomtänkta epitet omkring sig är förkastligt, kontraproduktivt och leder inte diskussionen framåt.

För det är väl ändå det vi vill uppnå? Vill vi inte få motparten att börja fundera? Vill vi inte väcka tankar? Vill vi inte så ett frö till förändring? Vill vi inte uppnå en konstruktiv debatt?

När jag hänfaller till att klistra etiketter på människor som inte tycker som jag själv har jag passerat linjen för vad som är konstruktivt. Dessutom har jag förutbestämt den andres människosyn eller åsikt. Men det ger inga resultat. Det enda som händer är att debatten trampar vatten: vi kommer ingenvart.

Allt är inte svart eller vitt. Alla antirasister är inte kommunister och alla nationalister är inte nazister.

Jag skulle vilja avsluta med att mana till besinning då vi diskuterar politik med varandra. Men du väljer själv, och du gör det utifrån din avsikt. Ett sista tips: håll dig innanför ramarna för vad som är OK att uttrycka. Var försiktig med orden, ord har makt. Ord förvandlas alltför lätt till näthat.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

”Jag hatar inte alla, därför kan jag inte vara rasist!”

Kan någon vara antisemit trots att hen har judiskt blod? Kan någon vara islamofob trots at hen är f d muslim eller har muslimska släktingar? Svaret är ja! Är argumentet ”jag hatar inte alla, därför kan jag inte vara rasist”, gångbart? Nej!

Det mesta av den rasism vi ser idag är inte knuten till rasbegreppet, etnicitet eller biologi, utan är det som ofta kallas kulturell rasism. Det riktas mot en religion eller en kultur eller en grupp och är så funtad att den skuldbelägger hela gruppen, inkluderat etniciteten om det förekommer.

Om detta har jag funderat idag. Jag förbereder nämligen en artikelserie om olika rasister i Sverige idag. Lasse Wilhelmson, Sara Mohammad, Ahmed Rami, Israel Shamir och andra som ofta förekommer i debatten.

I samband med det har jag lyssnat på några intervjuer med Lasse Wilhelmson, och kikat på några artiklar med Israel Shamir. Båda är ökända förintelseförnekare och antisemiter. Men de två hävdar med emfas att de inte kan vara antisemiter, eftersom de är judar och eftersom de säger att de inte skuldbelägger alla judar för vad ”den judiska maffian” gör. Enskilda judar har de inget emot och etniciteten har de inget emot, påstår de.

Detta är ett intressant fenomen eftersom man ofta hör samma argument i debatten. Många islamofober idag kan ena sekunden säga att islam är som nazismen eller prata om ”de våldsamma muslimerna” för att andra sekunden säga att de inte har något emot ”enskilda muslimer”, de är ju bara ”religionskritiker”. En del debattörer kallar sig stolta islamofober och rantar högt om att islam är som nazism, men påstår ändå att de inte har något emot alla muslimer, ”inte alla nazister är ju onda”.

rexvid-hijab-c3a4r-som-ss-uniform

”Politisk islams uniform”? Då kan man ju fråga sig: är övriga muslimer alltså som nazister utan uniform?

Rasismens förändring

Rasismen har förändrats. Den gamla etniskt grundade rasismen finns fortfarande kvar men det mesta av rasismen fungerar idag på ett annat sätt. Den är det som ibland kallas ”kulturell rasism”.

Kulturell rasism är givetvis inte särskild från den biologiska rasismen. Tvärtom. Om man demoniserar ”det judiska” eller pratar om en ”judisk maffia” så svartmålas alla judar (religion och etnicitet). På samma sätt svartmålas alla muslimer av att man demoniserar islam. Inte bara kulturellt. Hatet mot muslimer slår även mot barnen, som om religionen förts vidare via blodet och DNA:t.

Ex-muslimer gör ofta en stor poäng av att deras mamma är muslim eller att de har muslimska vänner eller liknande. De kan inte vara rasister då, säger de. Islamofober poängterar att de inte hatar alla muslimer, att det visst finns ”goda muslimer”. Muslimhatare säger att islam är som nazismen för att i nästa ögonblick med oskyldiga vädjande ögon säga att de minsann inte menar att de muslimer som ”beter sig som oss” är nazister. Bara de äter fläsk, undviker moskén, ogillar Koranen, tar avstånd från profeten och dricker lilla nubben till midsommar så är de OK.

Rasister betonar ofta det där med att ”de bara hatar islam och inte alla muslimer”. Den betyder mycket för dem. De är minsann inte islamofober. De fördömer inte alla muslimer, bara de som följer islam.

skc3a4rmklipp

Lasse Wilhelmson och Israel Shamir

Islamofober som resonerar så resonerar som moderna antisemiter gör. Även de betonar oftast att de minsann inte hatar alla judar. De påstår att det bara är ”det judiska” eller den ”judiska maffian” eller ZOG (Zionist Occupation Government) eller den sionistiska världskonspirationen som de vill stoppa.

Effekten är dock densamma. När man demoniserar den judiska strävan efter ett eget land eller judisk religion, eller generaliserar om ”det judiska” så slår det mot alla judar.

Både Lasse Wilhelmson och Israel Shamir är grova förintelseförnekare och antisemiter. Men båda påstår att de inte kan vara det. De är ju båda av judiskt blod (alltså har de inget emot judisk etnicitet) och båda poängterar att de inte hatar alla judar. A clear case, eller? Då kan de väl inte vara antisemiter?

Jovisst kan de det. Om man ser på deras rasism som inte enbart etnisk, dvs biologisk, utan även kulturell. Pratar man om en judisk maffia eller påstår att några miljoner judar ljugit om Förintelsen så slår det mot alla judar.

Om jag tillhör en bordtennisförening och det dyker upp rykten att föreningen är en klubb för pedofiler så kommer alla vuxna att misstänkas som förövare och alla barn där som offer. Så enkelt fungerar det. Även om man skulle bedyra att man minsann inte tror att alla vuxna förgriper sig på barn.

Lasse nazze?

Jag har lyssnat på en intervju som gjordes av nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen med just Lasse Wilhelmson.

Det känns absurt att lyssna på den intervjun. Wilhelmson samtalar med personer som han VET är nazister. Samtidigt berättar han att när han var barn omskar föräldrarna inte honom. Det var mitt under kriget och föräldrarna ville att han skulle överleva om nazisterna anföll Sverige. Därför omskar de inte honom. Han kan alltså inte vara okunnig om vad nazism är, ändå deltar han i deras program och sitter och babblar om ”judisk maffia” och liknande.

Ännu mer absurt blir det när han upprepar som ett mantra att han inte hatar alla judar, att han inte har något emot alla judar, och att han själv är det, så han kan inte vara rasist. Och detta sitter han och säger i en intervju med nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen! Han tror verkligen PÅ RIKTIGT att han inte kan vara rasist eftersom han inte ogillar alla judar.

Sen drar han iväg med jämna mellanrum: han kallar ryska revolutionen en judisk revolution och pratar judisk makt och judisk maffia. Givetvis antyder han att miljontals judar ljugit och ljuger om Förintelsen också.

Men Lasse Wilhelmsson är inte ensam. Internet är fult av hat mot t ex judar där hatarna sprider groteska lögner, för att direkt därefter bedyra att de minsann inte har nåt emot enskilda judar.

Att ha släkt i den grupp man hatar eller att bedyra att man inte hatar individerna, bara gruppen individen ingår i, ger en inte frikort att bete sig hur som helst. Rasism och hat är rasism även om man säger ”jag ogillar inte judar bara de tar avstånd från det judiska”…

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

What about Rasbiologiska Institutet?

När Sverigedemokraternas (SD) väldokumenterade bakgrund som en mer eller mindre öppet nynazistisk rörelse förs på tal, händer det att vi påminns om att det var Socialdemokraterna (S) som instiftade Rasbiologiska Institutet i början av 1920-talet. Att S med andra ord är minst lika goda kålsupare som SD. De sysslade ju för bövelen aktivt med rasbiologi!

Syftet är förstås att med hjälp av det retoriska tricket whataboutism – ett argumentativt “men de då!?” – förskjuta fokus från SD:s nazismkopplingar, som förstås med rätta är besvärande för partiet, till Socialdemokraternas egna och nära kopplingar till statsfinansierad rasbiologi. Men förutom att vara ett tomt motargument i sakfrågan (den om SD:s kopplingar till nazism) så är det en sanning med modifikation.

Kort historik

Statens Institut för Rasbiologi (SIFR) grundades 1922 “i syfte att erhålla en vetenskaplig grund för rashygieniska åtgärder” (Nordstedts Uppslagsbok 1948, s. 1431). Frågan om ”ras” och ursprung hade växt fram parallellt med att nationalismen sedan slutet av 1700-talet trängt allt längre in i det politiska rummet och lyckats nå en position där den togs för given. Och där det finns en nation, där finns också ett folk. ”Rasen” – det svenska folkets ursprung och väsen – var därmed även den ett begrepp som ingen ifrågasatte på den här tiden. Tvärtom lutade man sig mot än idag välrenommerade namn som Carl von Linné och Charles Darwin för att bekräfta rasbiologins vetenskaplighet. Därtill kommer profiler som idag hamnat i skymundan, som Anders Retzius.

Retzius, som var anatom och fysionom, utvecklade på 1800-talet ett avancerat system för att mäta kranier och läsa av ansiktsvinklar. Han kunde t ex med vetenskaplig pondus konstatera att “(h)vad svenskarne beträffar, så är det satt utom allt tvifvel, att de hafva ovala hufvudskålar, med lång nacke och rak, mest lodrät profillinie, samt väl proportionerade ansiktsformer.” (Hagerman, M. – Det Rena Landet, s. 173)

Det Retzius med fleras insatser bidrog till att göra, var att förkroppsliga det tänkta bandet mellan nationen och folket. De omfattande och matematiskt precisa förteckningarna över människotyper och raser i kombination med det internationella gehör Retzius fick för sitt arbete kastade ett vetenskapligt skimmer över rasbiologin som forskningsområde. Det var på den här tiden inget anmärkningsvärt överhuvudtaget i att framträdande politiker talade om hur det svenska folket var av en sällsynt enhetlig, oblandad ”ras” eller att “idioter”, “zigenare”, “tattare”, “lappar” och andra grupper av människor som bedömdes ha undermåliga eller degenerativa egenskaper diskriminerades (även om ordet “diskriminering” inte alltid tycks räcka till för att förmedla dessa och andra gruppers utsatthet och maktlöshet i händerna på “etablissemanget”). Målet var att förhindra dessa att förgifta samhällskroppen i enlighet med nationalistisk, rasistisk logik. Att bevara Sverige svenskt, rentav.

Så när riksdagen enhälligt den 13 maj 1921 beslutade att upprätta ett statligt institut för rasbiologi utifrån en tidigare motion, underskriven av bl a socialdemokraten Hjalmar Branting och högerledaren Arvid Lindman och framträdande liberaler som Jacob Pettersson, Raoul Hamilton och Knut Kjellberg, samt understödd av t ex Nils Wohlin från Jordbrukarnas riksförbund innebar det att samtliga politiska riktningar i riksdagen vid denna tid var representerade och arbetade aktivt för att underblåsa vad man skulle kunna kalla statsunderstödd rasbiologi.

Frågan om ”rasens” betydelse för nationen – och för nationalstaten – var alltså både central och förgivettagen i Sverige i början av 1920-talet. Få kunde invända mot dess synbara logik och det var egentligen först i takt med att rasbiologins implementering under naziststyret i Tyskland blev alltmer besvärande som de kritiska rösterna gavs tillräckligt med luft för att kunna börja höras. Under 30-talet tonade SIFR ned rasbiologin till förmån för ärftlighetsforskning och folkhälsa och 1958 bytte man namn till “Institutionen för medicinsk genetik” i samband med att institutet till slut lades ned och istället knöts till Uppsala universitet. Vid det laget hade rasbiologin sedan flera år tillbaka avfärdats internationellt som den pseudovetenskap den är.

Självsvåldig motargumentation

Att ursäkta SD:s nazism på 1980-talet med hur det politiska landskapet i Sverige såg ut på 1920-talet i syfte att måla upp en bild av “lika goda kålsupare” är helt felaktigt och har inget annat syfte än att avleda uppmärksamheten från sakfrågan. Att vidare påstå eller åtminstone antyda att S ensamt låg bakom skapandet av Statens Institut för Rasbiologi är dessutom även det helt felaktigt, vilket ovanstående redogörelse bör ha klargjort.

Sant är att om SD funnits som politiskt alternativ på 20-talet hade de sannolikt passat bättre in i etablissemanget än de gör idag. Det politiska Sverige var på den tiden starkt influerat av nationalistiska idéströmningar där raslära och -biologi sågs som legitim och progressiv vetenskap.

SD:s principprogram, s.13

Sant är också att även SD rört sig från de mest extrema uttrycken för dessa idéströmningar (läs: nazismen) sedan partiet bildades. Dock får vi inte glömma att den nationalism som för nästan exakt 100 år sedan alltså öppnade dörren för statsfinansierad och -understödd rasbiologi fortfarande är en uttryckligt central del i deras politiska ideologi.

SD:s principprogram, s. 34

Argumentet om Statens Institut för Rasbiologi – om det nu ens skall tas på allvar i en diskussion – är med andra ord framförallt en slags självsvåldig motargumentation. Argumentet i sig ger nämligen en tydlig fingervisning om de värden och ideal SD strävar efter att återgå till: Tiden före Per Albin Hanssons folkhemsbildande, då fortfarande bara “äkta” svenskar sågs som svenskar och s k “tattare” eller “zigenare” kunde såväl diskrimineras som förföljas med statens goda minne.

Lästips:

  • Trollsnack
  • Hagerman, M. (2006) – Det Rena Landet
  • Hagerman, M. (2015) – Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta
  • Lundborg, H. (1921) – Degenerationsfaran
  • Wikipedia om Statens Institut för Rasbiologi

 

Nu nazisympatisör, då SD:s toppnamn i Stockholm

Christoffer Dulny har kommit ut som en person som stödjer nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen (NMR). Med anledning av det blickar jag tillbaka och minns att Dulny för bara tre år sedan var förstanamn på partiets listor till kommunfullmäktige i Stockholm och han var anställd av Sverigedemokraterna (SD) fram tills i år. Jag jämför affären som fick honom utesluten från partiet med affären ”afghan”. Dulny fick gå och Jörgen Fogelklou sitter kvar, trots att Fogelklous rasism är sju resor värre än någonsin Dulnys varit.

Sveriges Radio har tittat på alternativa högern och deras nya talesperson, den f d sverigedemokraten Christoffer Dulny.  I programmet framgår det att Dulny numera tillhör de i extremhögern som öppet stödjer nazistiska NMR.

”I ett avsnitt i Nordisk alternativhögers podd ledd av Christoffer Dulny kommer de medverkande fram till att deras enda problem med Nordiska motståndsrörelsens, NMR:s, partiprogram är att de anser att NMR:s ekonomiska politik ligger för långt till vänster.  Att NMR är en nazistisk organisation och att hot och våld är en central del i deras verksamhet, kritiseras inte. I stället berättar Christoffer Dulny om hur gott rykte NMR har i den internationella alternativhögern.

– Jag har bara hört bra saker. Faktum är att när man pratar om aktivism i Norden är det nästan uteslutande NMR som nämns.

När Ekot frågar om Alternativhögerns samarbete med nazister är Christoffer Dulny noggrann med att poängtera att varken han själv eller rörelsen i allmänhet är nationalsocialister. Men han tänker inte kritisera NMR, eftersom de är eniga i den för dem mest grundläggande frågan – ras och etnicitet.

– Det finns så klart en enighet kring det allra allra mest centrala. Det handlar om att Sverige är ett land som tillhör svenskarna och ska tillhöra svenskarna”.

Dulny tvingades bort från Sverigedemokraterna 2014 efter att hans skriverier under pseudonym avslöjats.  Läs mer i Expressen om det. Expressen skrev:

På Avpixlats föregångare Politiskt inkorrekt skriver han i en kommentar om sin oro för att det föds för många muslimer i Sverige:

”även om födslotalen bland muslimer som bott ett längre tag i t.ex. Sverige eller Danmark minskar så motverkas det ändå att man, i alla fall i Sveriges fall, importerar nya muslimer i tiotusental som kommer att föda lika många barn som de muslimer som kom för 20-30 år sedan.

Man får inte missa en sådan grundläggande sak, här i Sverige har vi fortfarande en massinvandring som är bortom all vett och sans, vi har knappt börjat oroa oss för nästa steg som är att vi blir ‘utfödda’ i vårt eget land, och vi betalar dem för det genom generöst vårdnadsbidrag och barnbidrag.”

Han erkände senare att fejkkontot var hans.

– Det har helt och hållet varit ett felaktigt agerande att kommentera anonymt under ett påhittat namn, säger Dulny till SVT.

Nu har han alltså gått ”full nazi” som man brukar säga. Men för en som följt hans skriverier några år är detta ingen nyhet. Däremot är det skrämmande att denne Dulny var första namn på SD:s lista för kommunfullmäktigevalet i Stockholm 2014. Detta är för bara tre år sedan. Dulny arbetade sedan på riksdagen för SD och umgicks med ledande SD:are utan att någon reagerade fram till 2017. Om Dulny någon gång spydde ur sig något rasistiskt möttes han av tummen upp eller glada tillrop.

Man skrev artiklar med honom, som t ex ovannämnde Linus Bylund gjorde. Man intervenerade på möten som den gång Erik Myrin (mannen som skapat SD:s blåsippelogotyp) och han gick på Pride. Hans inlägg på twitter retweetades och hans inlägg på Facebook spreds. Det fanns viss intern kritik mot SD:s dåvarande ungdomsorganisation SDU, men 2014 hölls den kritiken internt.

När vi ser Dulny närma sig nazisterna ska vi veta att han var en av SD:s toppar för tre år sedan.

Om inte Expressen hade avslöjat honom hade han kanske suttit kvar i SD än idag. Att någon uttalar sig som en nazist under skydd av anonymitet från anonyma trollkonton, anses inte besvärande inom SD. Bara man inte avslöjas med fingrarna i kakburken.

Minns bara att Fogelklou som Interasistmen avslöjade var personen bakom nicket ”afghan” på Flashback. Det han sa är långt värre än något som Dulny någonsin sagt. Inte ens Dulny har gått så långt som att hylla Joseph Mengele och föreslå att Zyklon-B kunde spara in på utvisningskostnader. Men det blev ingen mediestorm om Fogelklou. Han kan sitta kvar.

Det viktiga för SD är inte att bli av med personer som tänker som en nazist. Det viktiga för SD är att de inte avslöjas som nazister offentligt! Hyckleri, hyckleri, hyckleri!

Personer i debatten: Stefan Lindgren

Nyligen hölls det en offentlig manifestation mot NATO på Gotland där Stefan Lindgren var en av de inbjudna talarna. Bland arrangörerna för manifestationen fanns såväl Miljöpartiet, som Feministiskt Initiativ och Vänsterpartiet, men även det stalinistiska partiet Kommunistiska Partiet. För att undvika att detta återupprepas kan det vara värt att kika lite på vad Stefan Lindgren egentligen skriver om på sin blogg och vad han förespråkar.

Stefan Lindgren är en känd vänsterprofil och f d redaktör för tidningen Gnistan, men har ändå har skrivit för Fria Tider (för ett exempel, se här!)

Det är intressant. Fria Tider står nämligen nära det nyfascistiska nätverket Motpol och sprider antisemitiska konspirationsteorier. (Se Polimasaren, länk här och Svenska Kommittén Mot Antisemitism, länk här)

”När det avslöjades att en kandidat på en av Centerpartiets listor inför valet 2014 spridit en grovt antisemitisk video från den tidigare Ku Klux Klan-ledaren David Duke var Fria Tiders vinkel att politikern ”spridit en video där det förekommer kritik mot judar, även känt som antisemitism”.

Förintelseförnekaren Richard Williamson hävdade 2009, intervjuad av SVT:s Uppdrag Granskning, att inte en enda jude gasades ihjäl av nazisterna och att inte fler än 200 000-300 000 judar dog i nazistiska koncentrationsläger. I en nyhet om biskopen från 2014 skrev Fria Tider att ”Williamson konstaterade att historiska bevis starkt talar emot att gaskammare användes för att utrota judar på order av Adolf Hitler”.”

Stefan Lindgren har de sista åren gjort sig känd för att söka en allians med högerextremister i ämnen som båda är överens om. Som Syrien, som att arbeta mot NATO, som att bekämpa ”sionism” och ”Israel”. Lindgren har själv beskrivit det i en artikel där han försvarar Jan Myrdal, som också skrivit för Fria Tider. ”Finns beröringspunkter bör de prövas”.

”Om det politiska diktatet lyder att bojkotta, frysa ut, förtiga fenomen som Nya tider, Fria Tider etc så är det en radikals uppgift att undersöka om de erbjuder några användbara sprickor i muren. Finns det beröringspunkter – som kritik av Sveriges undfallenhet för USA eller kritik av en anti-nationell, proimperialistisk diskurs – bör de också prövas. Det betyder inte att man godkänner rasism eller främlingsfientlighet. ” (Källa)

Han jämför denna allians med den gång när när han försvarade förintelseförnekaren Robert Faurisson. På samma sätt som förintelseförnekarens åsikter var viktiga i debatten är Fria Tiders röst viktig idag, menar han. Lindgren menar att Faurisson har fel i mycket men rätt i en hel del: ”bilden av judeutrotningarna har korrigerats en hel del under påverkan av kritiken”.

”I stället för att hata Faurisson – som är MZ:s linje – gjorde jag en intervju för Folket i Bild  med honom när han besökte Sverige, en intervju som jag tycker klargjorde hans ståndpunkter.En kritiskt tänkande individ måste inse att personer som Robert Faurisson, hur felaktiga hypoteser de än driver, kan fungera som virus som skärper immunförsvaret i en hållbar historieskrivning. Faktum är att bilden av judeutrotningarna har korrigerats en hel del under påverkan av kritiken. Även mainstreamhistoriker som Lawrence Rees har tvingats erkänna att merparten av utrotningarna skedde på östfronten och på sovjetiskt territorium (vilket Faurisson förnekade men ofrivilligt öppnade vägen för.)Att vägra peststämpla (men gärna ta hård debatt med) Nya tider är dessutom en viktig markering mot det yttrandefrihetsfientliga drev som nu går fram bland Sveriges intellektuella. ” (Källa)

Antisemiten Ahmed Rami har lagt upp delar av Lindgrens material om Faurisson på sin blogg, Radio Islam. (se det här)

Att Lindgren försvarar Fria Tider och Faurisson är ingen överraskning för oss som såg att han redan 2012 försvarade förintelseförnekaren Lasse Wilhelmson. Argumentet är att ”hedersmannen” Wilhelmson är född jude, alltså kan han inte vara antisemit.

”Linderborg tänker nu anlita juristhjälp för att väcka tryckfrihetsåtal  mot Lasse Wilhelmson.  Han har inte gjort Åsa något ont, men hon tycker sig ha upptäckt att han är antisemit.

Jag har varit kompis med Lasse Wilhelmson i det antiimperialistiska  arbetet sedan annu dazumal. Han är en hedersman och besitter stor  intellektuell integritet.

På senare år har han börjat reflektera inte bara över  Palestinakonflikten i maktpolitiska termer utan också i religiösa. Som  inte är helt ovanligt med judar som känner vämjelse över hur deras  religion används har det i Lasses fall lett till avståndstagande från  judendomen som religion.

Det måste vara honom obetaget.  Att släpa honom inför domstol för att han kritiserar den religion han  är född in i – vore ett farligt prejudikat.” (Källa här)

Wilhelmson är känd för att mena att Förintelsen är en historieförfalskning, en lögn sionisterna som konspirerar om världsmakten skapat.  (se t ex hans artikel i den antisemitiska webbtidningen Arabnyheter här). Han menar att Hitlers kamp mot judarna och andra världskriget var ”världsjudendomens” fel eftersom de ”förklarade krig” mot Hitler på 30-talet. Han har försvarat och samarbetat med såväl Israel Shamir som Ahmed Rami (källa här). Han har spritt sina teser om förintelsen på nazistiska Radio Nordfront (källa) som är en del av Nordiska Motståndsrörelsen, och dessutom på högerextrema Granskning Sverige (källa).

PÅ tal om Ahmed Rami och Wilhemson skrev Lindgren så här om Ahmed Rami på Ryska Posten.  Samma sorts försvar för en antisemitisk förintelseförnekare:

”Wilhelmssons åsikt att judisk särorganisering – åtminstone i vårt land där judarna varit helt integrerade tills alldeles nyligen – är ett steg tillbaka tycker jag är värd att diskutera i alla fall. Och måste allt på Ramis hemsida vara förgiftat bara för att han har en arabnationalistisk, antijudisk hangup? Så som en betydande del av världen (dock färre än de som domineras av antipalestinska, antiarabiska hangups).”  (Källa)

Dessutom har Stefan Lindgren försvarat det grovt antimuslimska och rasistiska nätverket Pegida. (Källa) (Källa) (Källa) (Källa)

”Nu börjar förkortningen Pegida – patriotiska européer mot islamisering  av västerlandet – att dyka upp i massmedia.

Somliga är blixtsnabbt framme och stämplar de nya tyska  massdemonstrationerna som invandrarfientliga och rentav rasistiska.  Samtidigt tvingas de som Dagens Nyheters Jan Lewenhagen (jag minns honom  från tiden innan han blev oskuld) att erkänna att de är vanliga Dresdenbor som demonstrerar…

Det är inte Pegida som hetsar tyskar mot muslimer.  Eliterna från Merkel till Maas, från Frankfurter Allgemeine Zeitung till  Tageszeitung sprider sanningsvidrigt, att Pegida handlar om islamätare,  rasister och nazister.

Så ska de ungefär fyra miljonerna muslimerna i Tyskland göras medgörliga och  upphetsade mot tyskarna! Antifa (de våldsbenägna ”antifascistiska  grupperna, ö.a.) är att förstå som den väpnade armén i sådan antitysk hets… I verkligheten har Pegida gjort klart och tydligt att de inte är mot islam, utan mot islamiseringen…”  (Källa)

Han citerade Pegidas Jürgen Elsässer då han hetsade mot flyktingar i ett av sina alster. Invandrarna sågs där som en invasionsstyrka. (På nyhetsbanken.se 160109.)

”Bitte, låt er inte förskräckas. När ni ser att medborgare är hotade till liv och lem, förhindra det: dvs. fram med batongen och ut med CS-gasen. I nödfall kan också en rejäl mängd skott över huvudena störa. Och när människoliv hotas, då har ni den rätt, ja till och med plikten att förhindra mordförsök genom målinriktade skott. Ännu är Tyskland inte förlorat. Ännu är ni bättre beväpnade än de invaderande. Men angriparna har fått blodad tand.”(källa)

Om man söker lite hittar man en hel del andra skäl till varför man inte bör ta i Stefan Lindgren med tång ens.

  • Stefan Lindgren försvarar det högerextrema EAP. Lindgren skriver  positivt om EAP:s försvar för Syriens regering och slaktaren president Assad (Källa här).
  • Han anser att homosexkulturen är ett resultat av ”problematiska könsrelationer”. (Källa)
  • Han försvarar Syriens diktator Assad. (Källa)
  • I likhet med sin vän Lasse Wilhelmson försvarar Stefan Lindgren försvarar antisemiten Israel Shamir. ”Jag läser honom varje vecka på hans modersmål, ryska.” (Källa) För  ett tydligt exempel på Shamirs antisemitism se denna länk: (källa)
  • Han försvarar den kommunistiska massmördaren Mao. (Källa)
  • Han försvarar den kommunistiska massmördaren Pol Pot. (Källa)
  • Han försvarar Stalin. (Källa) (Källa)
  • Han försvarar Putin och anser att rysk press är friare än svensk. (Källa)
  • etc etc

Ursäkta att jag frågar men vad har Stefan Lindgren att göra på manifestationer arrangerade av Miljöpartiet, Feministiskt Initiativ och Vänsterpartiet?

#Bertgate: Därför har SVT aldrig visat ”Pettersson och Bendel” från 1933

Beslut av SVT att inte visa några gamla delar av serien Bert har väckt stor uppmärksamhet. Återigen kommer debatten igång om ”censur” av åsikter. Det antas att det är censur att sluta visa gamla filmer i  TV eller att bibliotek slutar  köpa vissa böcker då värderingar förändras.

Det skriks högt om censur då några gamla böcker eller filmer som innehåller förlegade rasistiska stereotyper rensas bort. Men samma personer som ogillar att delar av TV-serien ”Bert” inte ska visas eller att ”N-ordet” försvinner, inte protesterat mot att 70-talets vänsterflum nästan helt sorterats bort från bibliotekens bokhyllor och att de värsta uttrycken av vänsterflum i barnprogrammen på TV från den tiden inte körs i repris.

Vi ska kika på en svensk film som aldrig visats på svensk TV, detta trots att den gavs ut 1933 och är en av svensk films största succéer genom tiderna.

”Pettersson och Bendel”

”Pettersson och Bendel” är en film som kom ut 1933 och sågs av 750 000 svenskar. Den fick ett internationellt genombrott 1935. Det är en film baserad på en bok av Waldemar Hammenhög som handlar om skumraskaffärer i utanförskapsområdet Gamla Stan. Skurken i komedin är en jude, och filmen var klart antisemitisk.

Den nazistiska propagandaministern Joseph Goebbels älskade filmen och bestämde att den skulle visas i Nazityskland. Filmen visades där 1935 och i dess spår följde internationella protester mot filmen och omfattande nazikravaller mot judarna.

Goebbels å sin sida påstod att kravallerna hade uppkommit genom att judarna protesterat mot filmen och inlett kravallerna, och att nazisterna bara ”försvarade sig”.

Här nedan kan ni se ett av Joseph Goebbels tal om filmen från när det begav sig. Goebbels säger i talet:

”Judar i Berlin vågar öppet protestera mot en antisemitisk film. Men nu har ögonblicket kommit när vi säger: hit men inte längre! Den utländska pressen styr inte över Tyskland och vi är inte ansvarsskyldiga inför utlandet, bara vårt eget folk. Führern befaller och vi lyder!”

Filmen blev en så stor succé i Tyskland att den återlanserades inte mindre än två gånger på de nationella biograferna. Den ena återlanseringen skedde precis efter Kristallnatten 1938. Den andra skedde i samband med att nyproducerade tyska propagandafilmer mot judarna släpptes 1940. Filmen visades då också i andra delar av det ockuperade Europa.

Vi i läser i Svenska Filminstitutets beskrivning av filmen:

Kalle Pettersson är arbetslös. För att få husrum för natten har han gått till Skeppsbron i Gamla Stan och hittat ett upplag staplade mjölsäckar med en presenning över. I mitten av detta finns ett tomrum som blir hans logi. Medan han sitter där under presenningen får han besök — en liten mörk yngre mansperson kryper in och lagar sin aftonvard genom att blanda regnvatten med mjöl från en av säckarna. Följande dialog utspinner sig:

Pettersson: ”Du är jude, va?”
Bendel (ivrigt): ”Nej visst inte! Bara till hälften. Min far var polack och jag är kristen. Jag har varit i Sverige micket, i sammanlagt sju år. Jag har blivit utvisad två gånger men nu ska jag stanna och bli en rik man. Jag älskar Sverige och svenskarna!”
Pettersson: ”Är det för att dom är så lätta att skoja med?”
Bendel: ”Oh nej, jag är ingen skojare. Jag ska bara göra hederliga affärer. Jag törs inget annat, för jag har inget pass. Gör jag en ohederlig affär, så kan jag bli stämd och då är det färdigt igen. Men får jag stanna i Stockholm så ska jag bli micket rik.”

Bendel har kommit med båten från Reval som fripassagerare och han har som sagt anlänt för tredje gången till Sverige. De två slår sig ihop tillsammans med Petterssons startkapital — 25 öre. Första affären rör sig om violer som de säljer på gatan. Sedan köper och säljer de en begagnad soffa. Därefter sysslar de med ett mycket suspekt skönhetsmedel…”

SVT har visat nästan alla gamla svartvita svenska filmer men inte denna, inte heller den nästan lika antisemitiska uppföljaren från 1945 (!) då åter juden spelade skurk i komedin har visats på svensk TV. Hasse Alfredsons P&B från 1983 är annorlunda, fortfarande sevärd och inte ett spår antisemitisk.

Detta må vara ett extremt exempel men det finns många, många fler exempel. Tiderna förändras och med det vad vi visar på TV och vilka böcker vi sätter fram på finhyllorna i biblioteken.

Det har aldrig ansetts OK att visa Pettersson och Bendels rasistiska stereotyper om judar i SVT, och idag visas inte heller de mest antikapitalistiska serierna från 70-talet. Att SVT drar sig för att visa filmer med infantila ”bög”- ”CP”- ”mongo”- och ”N-ordsskämt”, eller liknande,  är inte censur, det är normal utveckling.

UPPDATERAT! Artikeln nämde vissa exempel som inte visas på TV men finns tillgängliga på öppet arkiv. Jag har tagit bort de exemplen.

Israels regering: SD är ett parti med ”nynazistiska tendenser”

Gästartikel av Maria Robsahm

Det finns storpolitiska belägg för att det är korrekt att kalla SD för ett nynazistiskt parti.

Strax före jul 2016 fattade den israeliska regeringen ett avgörande beslut som också påverkar hur SD bör betraktas. Den 22 december 2016 skulle representanter för den tillträdande amerikanske presidenten Trump ha träffat två ministrar i Israels regering. Men det blev inget möte.

För i delegationen ingick en svensk politiker, sverigedemokraten Kristina Winberg, och då vägrade Israels regering att möta även övriga politiker, också representanterna för Trump, nyvald president för Israels allra viktigaste allierad. Orsaken som angavs var mycket tydlig. Enligt den israeliska regeringen, som uttalade sig i Times of Israel, representerar Winberg ett parti med ”nynazistiska tendenser”.

Detta var en politisk skräll av stora proportioner för Sverigedemokraterna. För att förstå vilken skräll detta är för SD så ska jag skissa bakgrunden. I snart femton år har SD försökt framställa sig som det mest Israel-vänliga partiet i Sverige, för att försöka tvätta bort sin egen nazism. Kombinationen med de judiska bröderna Ekeroth och omsvängningen från antisemitism till islamofobi efter 11 september 2001 var en propagandistisk snilleblixt. För om man verkligen vill kunna förneka att man är nazist så finns det inget slugare än att kalla sig israelvän och lyfta fram att man har två judar på framträdande plats i partiet.

Åtskilliga gånger har jag också hört argumentet att SD inte kan vara nazister eftersom nazister är antisemiter och SD har ju bröderna Ekeroth och älskar Israel. Men när Israels regering inte ens vill medverka på en konferens där SD finns med, rasar alltihop samman. För hur kan man vara israelvän om Israel inte ens vill ta i en med tång? Att detta inte är någon liten sak visar det faktum att Israel till och med är beredda att riskera sina egna relationer till USA.

Det finns ett antal händelser som styrker påståendena om SD:s ”nynazistiska tendenser”. Björn Söder (f d partisekreterare och numera andre vice talman i Riksdagen) väckte uppståndelse då hans antijudiska uttalande kom att hamna på en lista över de tio värsta antisemitiska händelserna 2014.

SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) har vid ett flertal tillfällen riktat kritik mot SD. När en organisation som arbetar mot antisemitism kritiserar ett parti som säger sig vara ”det enda israelvänliga partiet” ger det en tyngd som är svår att ifrågasätta. I ”SD exploaterar frågan om antisemitism – igen” ifrågasätts SD:s ”stöd” i debatten. Ett annat exempel på att SD utnyttjar antisemitismen som ett slagträ i debatten för att tvätta bort nazismstämpeln och som förevändning för sin islamofobi.

För övrigt vill jag påpeka att SD är nazister i kostym, eller med förintelse-överlevaren Emerich Roths ord ”SD är ett dolt nazistparti”.

 

Lästips:

Robsahm.se: För övrigt vill jag påpeka att SD är nazister i kostym

The Times of Israel: Backing far-right Swede, Trump proxy shuns top Israeli official

NMR medger själva att deras fana är en nationalsocialistisk hatsymbol

Jag och en grupp vänner, som fördrar att vara anonyma, har arbetat ihop ett material som visar att Nordiska Motståndsrörelsens fana och partisymbol är att betrakta som nationalsocialistisk. (Ladda ner här!) Vi grundar detta främst på att NMR själva, och deras ledare, definierar symbolen och fanan som nationalsocialistisk. Därmed bör symbolen likställas med hakkorset och det torde vara hets mot folkgrupp att flagga fanan eller bära NMR:s partisymbol i en nål på skjortan. En polisanmälan är gjord mot Simon Lindberg och Simon Holmqvist. Dessutom har en JK-anmälan gjorts för att bedöma om fanan och symbolen är hets mot folkgrupp.

Givetvis öppnar detta för stora möjligheter för privatpersoner att samla bevis för hets mot folkgrupp och anmäla själva. Det enda ni behöver göra när ni ser en NMR-medlem ute på stan är att fråga denne om hen anser att symbolen hen bär är en symbol för NMR:s  nationalsocialistiska kamp. Anser personen det är det bara att anmäla. Bifoga gärna fotobevis på att den lille hatpojken eller hatflickan bär symbolen.

Syftet är givetvis att få det testat rättsligt en gång för alla om fanan och symbolen kan anses vara nationalsocialistisk. Därmed gör vi det till ett brott att hålla eller hedra symbolen.

Simon Lindberg är ledare för NMR

Simon Lindberg har i en artikel 2013 i Nordfront definierat tyrrunemärket och tyrrunefanan som en symbol för NMR:s nationalsocialistiska kamp. En symbol som han själv stöder och leder.

“ Om man inte bekänner sig till nationalsocialismen och inte tror på radikal kamp så finns det fortfarande en del olika alternativ, vissa kanske starkare än andra och med viss skillnad i inriktning, men om man är nationalsocialist i själ och hjärta är valet av organisation nu väldigt enkelt genom att den nationalsocialistiska rörelsen står enad under fanan med Tyr-runan!”

Den presenterades så här på Nordfronts förstasida.Simon har även vid andra tillfällen framfört samma budskap. Samma år, 2013, skrev han:

Vill man se på vår kamp utifrån ett rent affärsmässigt perspektiv kan man säga att Motståndsrörelsen är vårt företag, nationalsocialismen är vår produkt och Tyr-runan är vårt varumärke. För att kunna få folk att följa Tyr-runan, välja nationalsocialismen som sin livstro och ansluta sig till Motståndsrörelsen måste vi sprida propaganda. Ju mer desto bättre. För varje flygblad vi delar ut ökar vi kännedomen om Motståndsrörelsen och nationalsocialismen. För varje klistermärke eller affisch vi sätter upp bidrar vi till folks uppfattning om vår styrka och storlek på organisationen.” (Källa)

Den 1/5 i Falun och den 7 juli i Visby sågs han bära Nordfronts symbol på sin skjortkrage. Vid båda tillfällena sågs han tala framför flaggor och bilder av tyrrunan, med fanan vajande vid sidan om sig. I Falun tågade han främst, som ledare för NMR, i ett demonstrationståg med hundratals tyrrunefanor. Bilder och länkar till filmer är skickade till polisen.

Simon Holmqvist är en av redaktörerna för tidningen Nordfront

I en artikel på Nordfront förklarar han att fanan är en symbol för hans och NMR:s nationalsocialistiska kamp.

“ Tyrrunan är alltså, förutom en symbol för vår organisation och vårt uppror, även symbolen för en nordisk och nationalsocialistisk republik, något helt nytt som dessutom är ett av organisationens främsta och mest konkreta mål.”

Brottsplatsen i detta fallet är Piteå där han var med och satte upp en fana med NMR:s symbol på. Dessutom kan man se honom bära NMR:s fana i den film som finns publicerad från aktionen.

I bevisningen inkluderas dessutom ett exempel på att Emil Hagberg från NMR öppet medger att partisymbolen är nationalsocialistisk. Dessutom utgör partiets sång till fanan, Håll Fanan Högt, ett bra bevis på fanans koppling till nationalsocialism. Det är en svensk version av den nazistiska hyllningssången till hakkorsfanan, Horst Wessel Lied.

 

Vi visar dessutom att symbolen användes i Nazityskland

Att det därför inte är en slump att NMR och dessa individer valt tyrrunefanan och tyrrunemärket som en symbol för deras nationalsocialistiska kamp. Snubben med mustaschen är Hitler. Snubben med ögonbrynen är Hess och snubben längst fram med hjälm och glasögon är Himmler. Märket är från Hitlerjugend.

  


 
Vi vill betona att symbolen, tyrrunan, INTE i sig är nazistisk. Den är en del av det svenska historiska arvet. Både historiker och ”asatroende”, ”fornsedare” använder symbolen. Fornsedarna är för övrigt oftast för mångkultur och brinnande antinazister. Som ett exempel på det har ni symbolen som HBT flagga här. Nationalsocialister stöttar inte HBT rörelsen.

 Däremot kan det klart sägas att tyrrunesymbolen och tyrrunefanan är nationalsocialistisk då nationalsocialister använder den och själva anser att den är det. Därmed är det då hets mot folkgrupp.  (För att dra två paralleller, Korset är inte en hatsymbol i sig, men på Ku Klux Klans fana är den det. Den muslimska trosbekännelsen är ingen hatsymbol, men på IS fana blir den det.)

Jag bifogar den längre skrivelsen om NMR och om fanan här:

NMRs fana – Jerlerup PDF version

Dessutom har vi skickat ett dokument med material kring Simon Lindbergs och Holmqvists brott till polisen. Den lägger inte jag ut här.

Det är fullt förståeligt om du vill att NMR ska knipa käft. Men ska vi stoppa dem måste vi egentligen få dem att babbla mer. Så prata med din lokale hatpojke eller hatflicka. Och ställ frågan om de anser att fanan eller partisymbolen symboliserar NMRs nationalsocialistiska kamp. 

/Torbjörn Jerlerup