Etikettarkiv: konflikt

Jo, det är farligt att resa till Afghanistan

 


En bild med okänd upphovsman eller upphovskvinna cirkulerar på Internet, i vilken det påstås att Afghanistan inte skulle vara dödligt, att en svensk kvinna som stoppade en utvisning av en afghansk man skulle ha ”kapat” flygplanet och att hon ”ljuger” om att Afghanistan skulle vara farligt.


I bilden hänvisas även till ett påstående från Masood Ahmadi, som påstås vara FN:s ”platsansvariga” i Kabul.

Påståenden om Elin och Afghanistan

Elins agerande för att stoppa utvisningen har föranlett att hon polisanmälts och rättsväsendet kommer att få ta ställning till huruvida hon kapat flygplanet och gjort sig skyldig till brott. Hennes gärning som sådan kan alla ha sin egen uppfattning om.

Elin kan däremot inte rätteligen anklagas för att ”ljuga” om Afghanistans farlighet som land. Dels på grund av att bedömningen är hennes egen och dels för att hennes påstående har stöd i fakta.

Säkerhetsläget varierar relativt kraftigt i landet. I vissa provinser och då särskilt i södra och östra Afghanistans provinser, där väpnad konflikt och svåra inre motsättningar råder. Migrationsverket bedömer även att väpnad konflikt råder i huvudstaden Kabul, men konstaterar att antalet säkerhetsincidenter i staden är lägre och att utvisning av civila afghaner kan göras utifrån en individuell bedömning.

Med andra ord är det Migrationsverket, samma myndighet som beslutade att utvisa den afghanska man vars utvisning Elin stoppade, som också bedömer att Afghanistan mer eller mindre kan vara dödligt farligt, beroende på flera omständigheter.

Vad gäller Masood Ahmadi, så är denne inte såsom bilden påstår, ”FN:s platsansvarige”. Ahmadi är däremot AVRR-expert i Kabul för FN-organet IOM; International Organization for Migration. AVRR är en förkortning av Assisted Voluntary Return  and Reintegration.

Ahmadi påstår mycket riktigt att det så långt som hans organisation påstås känna till, inte har ”inträffat någon säkerhetsincident”. Samtidigt säger han till SVT Uppdrag Granskning:

”Säkerhet är, ärligt talat, ett allmänt bekymmer för alla afghaner, inte bara de återvändande. Det är som det är. Det här är situationen, och människor lever här, och människor lever med det.”

Mot bakgrund av sedan länge välkända och väldokumenterade fakta är det oklart vad Ahmadi menar med sitt påstående om att IOM inte skulle känna till några säkerhetsincidenter.

I september 2008 publicerade IOM ett faktablad om hur organisationen sedan 2003 bistår med humanitär hjälp och identifierandet av offer för just säkerhetsincidenter.

I ett faktablad publicerat 2013 rapporterar IOM:s egen säkerhetsenhet att en terroristattack i Kabul resulterade i att en av IOM:s medarbetare dödades och flera skadades.

I ett faktablad publicerat 2013 rapporterar IOM att antalet frivilligt återvändande till Afghanistan från Pakistan minskade med 63% och att detta bland annat berodde på ett antal ökade säkerhetsincidenter.

FN:s flyktingkommissariat UNHCR som har det övergripande ansvaret och gör internationella rättsliga bedömningar avseende grunder för behov av internationellt skydd, har år efter år rapporterat om faran för många återvändande afghaner som vistats i västvärlden.

På sid. 41, andra stycket, första och andra meningen i den senaste versionen av rapporten UNHCR Eligibility Guidelines for Afghan Asylum-Seekers, anger UNHCR:

“AGEs reportedly target individuals who are perceived to have adopted values and/or appearances associated with Western countries, due to their imputed support for the Government and the international community. There are reports of individuals who returned from Western countries having been tortured or killed by AGEs on the grounds that they had become “foreigners” or that they were spies for a Western country.”

Svenska medier har under årens lopp även rapporterat om ett antal utvisade afghanska medborgare som utsatts för våld och som på grund av att de identifierats av sin omgivning som utvisade från västvärlden, har varit extra utsatta.

En utvisad, numera till Sverige återvänd afghansk medborgare misshandlades i Kabul den 5 september 2008 med slag och rispande med kniv och hot med handgranater av afghanska poliser som försökte pressa pengar av honom. Författaren till denna artikel träffade honom efter utvisningen i Afghanistan.

En annan utvisad, numera till Sverige återvänd afghansk medborgare rånades 2009 efter en utvisning till Kabul. Under merparten av sin vistelse i Afghanistan efter utvisningen vågade han inte gå utanför sin lägenhet, av fruktan för att kännas igen av fiender. Författaren till denna artikel träffade honom efter utvisningen i Afghanistan.

En utvisad afghansk medborgare dödades år 2017 i en terrorattack i Kabul.

Det finns fler exempel som visar att utvisningen av afghanska medborgare i flera fall kan vara synnerligen förenat med stor risk och detta oavsett vad IOM:s Kabulchef Masood Ahmadi påstår sig inte känna till.

Det är därför som i alla andra fall riskabelt att enbart lita på och dela påståenden från anonyma källor och detta även om de ges stöd från myndighetspersoner. Särskilt när det gäller migrationspolitik som idag utgör ett centralt tema i svensk samhällsdebatt, gäller det att som alltid granska källor och försöka verifiera fakta.

Bild från Afghanistan 2 - välkomstkramar i Kabul
Författaren till denna artikel möts av välkomstkramar i Kabul oktober 2008 och blir kroppsvisiterad i letandet av bomber och skjutvapen.

Myt: ”Sverige kan inte vara hela världens socialkontor”

”Massinvandring”. Låt oss smaka på ordet. Vad är denna ”massinvandring”, och varifrån kommer uttrycket?

I debatten snickrar man kreativt ihop detta uttryck med ett populärt mantra. Mantrat är ihåligt och utan substans samt bygger på en främlingsfientlig myt. Myten jag tänker bemöta i denna artikel är denna:

”Sverige kan inte vara hela världens socialkontor”.

Det som med stor emfas påstås vara ett legitimt argument ingår i den retorik som som används av en del i flyktingdebatten. Det är en retorik som anammats av ”invandringskritiker”, även kallade ”sverigevänner”, men som jag helst benämner ”sverigehatare”. Först och främst används myten för att man tror på den, men den används också i tron att den inte går att bemöta – ett vapen omöjligt att värja sig mot. Men det fina är att den visst går att bemöta.

65,6 miljoner människor befinner sig på flykt i världen (uppgift från juni 2016). De vanligaste orsakerna till flykt är krig, förföljelse, konflikter, terror, tortyr, våld och brott mot mänskliga rättigheter.

40,3 miljoner av dessa flyktingar är s k internflyktingar, dvs placerade i det egna hemlandet.

17,2 miljoner av världens flyktingar finns under UNHCR:s beskydd.

5,3 miljoner är palestinska flyktingar registrerade av FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar (UNRWA).

2,8 miljoner är asylsökande.

Här finns världens alla flyktingar

Fördelningen på världsdelarna ser ut som följer:

  • 30% Afrika
  • 26% Mellanöstern och Nordafrika
  • 17% Europa (mer än hälften – 55% – av dessa befinner sig i Turkiet)
  • 16% Nord- och Sydamerika
  • 11% Asien och Oceanien

De länder i världen som huserar flest flyktingar från andra länder är (2016):

  1. Turkiet (2,9 miljoner)
  2. Pakistan (1,4 miljoner)
  3. Libanon (1 miljon)
Källa: http://www.unhcr.org/globaltrends2016/

De länder i världen som tar emot flest asylansökningar är (2016):

  1. Tyskland (722 400)
  2. USA (262 000)
  3. Italien (123 000)

Sverige hamnar utanför topp tio med 28 939.

Källa: http://www.unhcr.org/globaltrends2016/

Libanon är fortsatt det land med störst andel flyktingar, 1 av 6 som befinner sig i Libanon är flykting. På andra och tredje plats finner vi Jordanien, där siffran är 1 av 11, och Turkiet, där 1 av 28 är flykting.

Av de 67,75 miljoner människor (uppgift från slutet av 2016) beräknades vara ”persons of concern” (flyktingar) befann sig 349 303 i Sverige. 0,5% av världens flyktingar hittar vi alltså i Sverige.

Vilka länder i världen har flest flyktingar (inklusive internflyktingar)?

  • Colombia (7,4 miljoner)
  • Syrien (7,1 miljoner)
  • Irak (5,3 miljoner)

I Europa ser det ut så här:

  • Ukraina (1,8 miljoner)
  • Tyskland (1,2 miljoner)
  • Frankrike (370 000)

Sverige och ”massinvandringen”

I flyktingdebatten finns människor som hävdar att Sverige går på knäna, och det beror på ”massinvandringen”. Det finns varken rim eller reson i att använda sig av detta som ett argument. Mot bakgrund av att  små, fattiga och tätbefolkade länder i närheten av, eller i, katastrofområdena tar in mångdubbelt fler flyktingar än vi gör i Sverige, som i förhållande till dessa länder är extremt rikt och glesbefolkat, så håller inte argumentet.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera följande:

17% av världens flyktingar uppehåller sig i Europa. 0,5% av världens flyktingar uppehåller sig i Sverige. Således är myten en lögn, som troligtvis har en mängd olika orsaker; rädsla, oro, främlingsfientlighet, människosyn, naivitet och okunskap är faktorer som gör att myten lever vidare.

Myten om Sverige, socialkontoret och ”massinvandringen” går inte sällan hand i hand med föreställningen om att livstidsförsörjning delas ut på löpande band till alla asylsökande.

Debattera gärna, men jag ber er som deltar i debatten att göra det sakligt och utan att sprida lögner och myter.

Så, nej, Sverige är inte hela världens socialkontor. Och, nej, Sverige har ingen ”massinvandring”. Det är en myt som används av ”invandringskritiker”, främlingsfientliga och rasister. För att bemöta myten krävs att vi har rätt fakta.

Källor:

UNHCR: Figures at a glance

UNHCR: Populations Statistics

UNHCR: Global Trends – Forced displacement in 2016

Mer att läsa:

#bidrag på Motargument.se

Om kollektiv skuldbeläggning av judar

Det händer med jämna mellanrum att judar som folkgrupp skuldbeläggs för den israeliska statens politik. Inte minst förekommer sådana anklagelser ofta i kommentarsfält som följer rapporter i såväl svensk som utländsk media om Israels brott mot palestinier.

Legitim kritik mot israeliska brott är naturligtvis påkallad och berättigad, men får aldrig direkt eller indirekt blandas ihop med så omfattande begrepp som judendom, judiskhet eller judar som folkgrupp. Sådana generaliseringar är inte bara rasistiska – vilket de uppenbarligen är – utan också historielösa och bevisligen felaktiga. Trots att kollektiv skuldbeläggning baserad på religion eller etnicitet egentligen inte är värdigt ett motargument finns det av praktiska skäl anledning att belysa hur verklighetsfrånvända sådana anklagelser är.

Både inom den akademiska och politiska sfären och i den offentliga mediedebatten är många av de främsta kritikerna av Israels behandling av palestinierna själva judar. För den som stöter på rasism i form av kollektiv skuldbeläggning av judar för Israels brott kan det således räcka med en hänvisning till dessa judiska kritiker för att helt och hållet undergräva sådana tröttsamma smutskastningsförsök. Listan kan göras lång, men jag begränsar mig här till att nämna ett par av de mest framstående kritikerna.

Noam Chomsky, professor emeritus vid MIT, har under flera decennier belyst israeliska människorättskränkningar och USA:s roll i dessa. Han har även riktat hård kritik mot civilorganisationer såsom Anti-Defamation League (ADL), vilka han menar urholkar innebörden av antisemitism genom att fördunkla skiljelinjer mellan denna form av rasism och Israelkritik. Chomsky har beskrivits som vår tids viktigaste intellektuella, även av antagonister som Harvardprofessorn Alan Dershowitz.

Chomskys inlägg om fallet kring Norman Finkelstein–en statsvetare som ligger bakom vad som beskrivits som ”förmodligen den mest seriösa forskningen om [Israel-Palestina]konflikten”–handlar om hur Finkelstein försatte sig i knipa under sina år som doktorand vid Princeton. Finkelstein hade då, enligt Chomsky, blottat den intellektuella eliten i USA som ”ett gäng bedragare” genom att avslöja den av dem hyllade boken From Time Immemorial som ett verk av ren och skär historieförfalskning.

Boken, skriven av Joan Peters, var ett hopkok av selektiva urval av citat och statistik med syftet att bevisa att palestinier inte existerade som ett urfolk i Palestina, något som ansågs ge efterlängtat empiriskt stöd för illusionen om Palestina som ”ett land utan folk till ett folk utan land”. Finkelsteins kritik tillintetgjorde detta försök till politisk historierevisionism, men också, närapå, hans framtida akademiska karriär.

finkelstein-non-copyright
Norman Finkelstein

Till slut hamnade Finkelstein på relativt blygsamma DePaul University i Chicago där han var nära att få ”tenure”, vilket närmast kan beskrivas som form av arbetsrättslig livstidsgaranti för lektorer och professorer i USA. Men Finkelsteins obevekliga förakt mot apologeter för Israels brott kastade honom återigen in i rampljuset när han under en debatt i nyhetsprogrammet DemocracyNow anklagade Alan Dershowitz för att i sin senaste bok ha plagierat Joan Peters verk. I bokform visade Finkelstein senare på punkt efter punkt hur Dershowitz vilselett läsarna. Dershowitz hade försökt stoppa utgivningen av Finkelsteins bok genom upprepade stämningshot mot utgivaren University of California Press och andra försök till maktutövning men misslyckats. Däremot ödelade kontroversen Finkelsteins akademiska karriär då DePaul förvägrade honom ”tenure”, och ingen annan erbjudit honom någon stadigvarande akademisk tjänst sedan dess.

Medan både Chomsky och Finkelstein under senare år har blivit bannlysta från Israel, så har de dessutom förlorat stöd bland aktivister inom pro-palestinska BDS-rörelsen som ser ”enstatslösningen” som det enda kvarvarande alternativet för en fredlig resolution. De båda forskarnas ställning som de mest progressiva intellektuella rösterna kring konflikten har i en växande skara pro-palestinska aktivister börjat anses vara passé. På sätt och vis kan detta sägas vara indikativt för deras viktiga bidrag i att sprida kunskap om palestiniers rättigheter och Israels brott. I en tid som var mycket mer oförlåtande mot Israelkritiska röster, riskerade Chomsky och Finkelstein mycket för att bryta genom det debattklimat som dominerade i USA under många år.

Ilan Pappe, historieprofessorn som leder ett forskningscenter vid Exeters universitet i England, är idag kanske den mest välkända progressiva akademikern inom BDS-rörelsen. I sin bok The Ethnic Cleansing of Palestine kastar han ett nytt ljus på konflikten genom att beskriva konflikten som en följd av en systematisk etnisk rensning. Han har t.o.m. beskrivit situationen i Gaza som ett långsamt folkmord (incremental genocide). Till följd av sin oeftergivliga kritik har Pappe fått utstå mordhot riktade mot honom och hans familj, vilket gjorde att han till slut kände sig tvungen att lämna Israel för England. Pappe tillhör de ”nya historikerna” som reviderat den israeliska historiebeskrivningen om vad som egentligen hände under tidigare skeden av konflikten. En annan israelisk kritiker i denna kategori, om än inte fullt så radikal som Pappe, är Avi Shlaim, professor verksam vid universitetet i Oxford. Hans forskning har starkt bidragit till att utmana narrativet som beskriver Israel som en stat som beslutsamt strävar efter en hållbar fred och som endast utkämpar krig i självförsvar.

Kvar i Israel finns en lång rad skarpa judiska kritiker. För tidningen Haaretz skriver journalisterna Amira Hass och Gideon Levy ofta om de brott som den israeliska ”apartheidregimen” begår i de ockuperade områdena. Organisationer som Jewish Voice for Peace, B’tselem, Yesh Din och Breaking the Silence ger aktivister, människorättsorganisationer och forskare runtom i världen avgörande information om de internationella brott som Israels regering är ansvarig för.

Andra framstående judiska kritiker av Israel är eller var Hannah Arendt, Judith Butler, Howard Zinn, Sara Roy, Max Blumenthal, Miko Peled, Edward S. Herman, Mark Levine, Glenn Greenwald, Richard Falk, Peter Beinhart , Joseph Levine, Anna Baltzer för att bara nämna ett fåtal. I Sverige finns Helle Klein, Dror Feiler, Henry Ascher, Olle Katz, Göran Rosenberg, Bernt Hermele och många andra, som har stuckit ut hakan genom att kritisera den israeliska staten.

dror_feiler_ship_to_gaza
Dror Feiler på Ship to Gaza

Konspirationsteoretiker påstår att många av dessa (särskilt Chomsky) är så kallade gatekeepers. I sammanhanget betyder detta att deras kritik avgör ramarna för vad som är legitim kritik, i syfte att begränsa en farligare och mer omfattande plattform för civilt motstånd. Resonemanget används i antisemitisk anda som försvar mot det argument som underbygger denna text, dvs. att många judar kritiserar Israel för de brott staten begår, och att detta om något motbevisar den rasistiska idén om kollektiv skuld (som egentligen inte förtjänar denna uppmärksamhet).

Vad som är slående är dock hur dessa och andra kritiska judiska tänkare har framtvingat nya diskurser där palestiniers rättigheter får större gehör, genom att dels förhålla sig till rådande missuppfattningar om historiska fakta och motbevisa dessa, och samtidigt belysa konflikten ur samma normativa perspektiv som vi använder när vi i Väst funderar över andra konflikter. Inte sällan arbetar de i motvind, med svårigheter att publicera eller att få sina publiceringar recenserade och utan möjligheter att framträda i mainstream media.

Framförallt har de svårt att få kritiken omvandlad i politiska handlingar. Likväl står de för en syn på konflikten som makthavare med har svårt att avvärja och som är effektiv eftersom många är villiga att ge sitt stöd när de väl konfronteras med den. Till skillnad från vad de mest konspiratoriska antisemiterna hävdar är problemet knappast denna kritik, utan de strukturella hinder som gör den fortsatt relevant.

Och för detta ansvarar naturligtvis inte de judiska kritikerna själva, och därmed inte heller judar i största allmänhet.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Möte med: Niclas och Navid – samtalsaktivister

Samtalsaktivisterna vill öka förmågan att föra samtal. Under Almedalsveckan fick jag nöjet att delta i deras seminarium. Jag fick också tillfälle att intervjua Niclas Hellgren och Navid Modiri, som är två av projektets frontfigurer.

Under seminariet presenterade sig alla fyra Samtalsaktivisterna; Navid Modiri, Elin Turesson, Tobias Swahn och Niclas Hellgren. Fyra personer med mycket olika bakgrund, med det gemensamt att de upptäckt vikten av det genuina samtalet. Det där man pratar med och inte om varandra. Där man också lyssnar till varandra.

Incheckningen är en del av metoden. Under seminariet får jag också ”checka in”. Navid leder själva processen och guidar oss åhörare – eller faktiskt är vi ju samtalsdeltagare. Vi får några enkla anvisningar; just att lyssna för att förstå är en av dem.
Vi får sedan tänka oss en situation när vi upplevt att vi inte blivit lyssnade på. De som vill, får dela med sig och berätta hur det kändes. Allt skrivs upp, eller skördas, som Samtalsaktivisterna hellre kallar det. Det stora plakatet blir fullt av ord och korta meningar. Ord som ”arg”, ”irriterad”, formuleringar som ”jag känner mig oviktig” eller ”har jag uttryckt mig tokigt, det verkar inte som hen har förstått”.
Vid utcheckningen har flera av oss fått en aha-upplevelse och många vill gärna ta med sig metoden hem till sina arbetsplatser – och familjer.

13735015_10153513713316199_4706020989386471321_o

Niclas berättar om hur samtalen, och lyssnandet, påverkar människor:

– Människor checkar in i samtalet utifrån olika bakgrunder. Sen när vi haft samtalet, vid utcheckningen, har folk hittat en slags essens, en kärna. I samtalet inser man hur mycket man har gemensamt med de andra. Man ser inte dreadlocksen eller kostymen, utan man ser bara människan. Man ser essensen av människor; att vilja höra till. 

– Människor som känner att de blir lyssnade på, brukar bli lite mjukare. Det är som att fylla en kopp. Olika människor har koppen olika mycket fylld. Om en människa aldrig blivit lyssnad på så har de en väldigt tom kopp. Och bara genom att lyssna på den människan så fylls koppen. Och så kommer de sen att komma på och fråga dig en massa grejer “oj, nu har du frågat mig en massa grejer, men vem är du, vad gör du?”

Navid flikar in:

– Du är ett levande exempel på det. När du kom till samtalsaktivisterna så var du väldigt förberedd på konfrontation. Du var ganska argumentativ. Så du kom in och var nästan såhär “nu jävlar”, liksom. Och så fick du inte det tillbaka! 

– Det var inte det att jag inte fick någonting tillbaka. Jag fick någonting annat tillbaka! Det är det som är så jäkla viktigt! I ett samtal är det två sidor som möts, och jag fick en respons. Och responsen var oväntad men väldigt, väldigt trygg. 

– De första tre gångerna så kändes du förvirrad, “jag vet inte…hur gör jag nu, jag är så van vid att först slänger jag ur mig saker och sen du och så börjar vi liksom bråka”. Och så tror jag att du till och med testade att slänga ur dig nånting och så bara föll det platt på marken. Du fick en fråga istället “jaha, vad spännande, hur menar du nu? berätta mer!”. Mjukhet och lyhördhet tillbaka. Det var inte så att det landade direkt, det var mer nästan jobbigt tror jag. Du var så van vid att argumentera.

Mångfald ökar kreativiteten och förmågan att lösa problem i en grupp eller i ett samhälle, men det kan också – såklart – medföra motsättningar. För att kunna stå ut med varandra, kunna umgås, och kunna lösa konflikter på ett kreativt sätt behöver vi komma fram till gemensamma regler för umgänge. Hur går det med det, om vi upplever varandra som hotfulla, eller rentav hatar varandra?
Navid fortsätter att berätta om hur det var när Niclas kom till Samtalsaktivisterna:

– Första gången Niclas kom in… jag minns energin när han kom in. Jag kände igen mycket av det. Ju mer vi har lärt känna varandra så har jag insett att vi är väldigt lika. Vi har gjort olika resor men vi har många delar som är väldigt lika. När vi är på skolbesök så ser jag bara de här längst bak, de där bråkiga stökiga jävlarna som jag kan relatera till. För det var så jag var när jag växte upp. Och det gjorde att Niclas fastnade. “Fan va kul, det här kommer bli nåt bra” liksom! Vi har haft en lite hundvalpig, buffig skön relation. Som också har utvecklats till en mogen och trygg relation. Men vi gillar ju att gnabbas och buffa och utmana varandra.
Det är ju det Samtalsaktivisterna handlar om, också. Vi praktiserar ju våra principer själva. Ju tryggare vår metod blir, desto mer börjar vi ha konflikter internt. Men trygga konflikter!
Det handlar inte om att alla ska sitta och sjunga “Kumbaya” – och det är också en vanlig missuppfattning om oss, att vi är nåt hippiekollektiv där alla ska vara överens och typ smeka varandra medhårs hela tiden. Tvärtom! Det finns jättemycket känslor och konflikter i vår värld som vi behöver hantera.
Vi vill kunna bidra till det. Vi vill kunna skapa trygga rum där vi kan ha trygga konflikter. Utan att hugga, ha ihjäl varandra, förtrycka eller härska. Det behöver vi ju testa internt också, med varann och på oss själva. Det är ju skitjobbigt! Våra energinivåer går verkligen upp och ner. Det är mycket smärta och sorg och tomhet som omsätts i det här. Det är ju våra ingredienser.

Trygghet är alltså en viktig faktor, helt enkelt. Jag uppfattar det som en förutsättning för att både våga prata och att kunna lyssna för att förstå. Men jag kan inte låta bli att fundera på vilka som kommer och inte kommer till Samtalsaktivisternas öppna samtal.
Hur når man dem som inte vill samtala, som hellre vill debattera, argumentera och egentligen inte vill ändra sin ståndpunkt? Jag hinner knappt ställa frågan förrän Navid svarar både snabbt och mycket engagerat:

– De finns inte, skulle jag vilja säga om jag får utmana lite! Det finns inte ett “dom som har svårt för det”. Vi har ALLA svårt för det, tror jag. Jag tror att den är väldigt viktig att utmana sig själv i.  Det är ofta det kommer människor till våra samtal som liksom “det här var jättebra, hur får vi hit dom som inte vill?” Skit i dom en stund! Bara fokusera på att nu är DU här, och jag tror att du är nog rätt så utmanad också. Lägg inte fokus på ett abstrakt “dom därborta”. Skit i det. Vi har alla svårt för det här. Vi behöver alla öva på det här. Det finns inte “dom som har det lite svårare”. 
Om en grupp människor inte kommer till våra samtal då är det vårt ansvar att få dom att känna sig ännu mer välkomna, istället för “dom vill inte komma för dom är inte intresserade av samtal”. För det är inte sant. Vi har inte lyckats få dom att känna sig trygga nog att komma. Många har kommit lite såhär försiktigt… dom har varit rädda, dom tror att vi är liksom vänster-AFA-liknande aktivister som ska slå dom på käften. Det har många sagt i efterhand, att de trodde det skulle vara så. Många som har andra typer av värderingar än vad vi har, eller som kanske röstar på partier som har andra värderingar kring migration eller integration än vad vi har. De kommer lite försiktigt såhär (Navid visar försiktigheten med hela kroppen) och sen inser dom att ”det är inte hotfullt härinne, här kan jag få säga saker och människor lyssnar på riktigt. Och då funkar ju inte mina åsiktskorridorsargument och mina “pk-maffian”, det funkar inte längre, för här lyssnar faktiskt folk.”

Niclas fortsätter:

– Om vi har 60 personer som kommer till ett samtal, och de får sin kopp lite mera fylld, så åtminstone när det kommer hem så kommer de att testa på att lyssna. Och då kommer de fylla någon annans kopp. Det vi har gått igenom i Samtalsaktivisterna det är ju bara det att någon har lyssnat. Hur mäktigt det faktiskt är! Inte bara att lyssna, utan att lyssna för att förstå. Att verkligen ta in den andra människan. Folk som kommer tillbaka dom berättar ju om hur det har ändrats därhemma, med sina kompisar, eller på sin arbetsplats. Det sprider konceptet. Vår organisation kanske inte växer, men samtalet växer. Och det är ju det som är syftet.

13767328_10153513714026199_6826266962054426423_o

Samtalet, ja. Det kan ju ta plats ansikte mot ansikte, på Facebook eller Twitter. Vad tänker Samtalsaktivisterna om t ex snabb 140-tecken kommunikation kontra att mötas i ett samtal? Hur påverkas vi av att mötas eller inte mötas på riktigt?

– Idag finns en slags skenval mellan snabb kommunikation som twitterflödet, 140 tecken och  snabbt snabbt snabbt – eller de här djupa långsamma samtalen som aldrig landar i nånting. “Nu får ni välja, antingen det här eller det där!” Men vi kanske behöver både och?!  Det är som med mat där man behöver både långsamma och snabba kolhydrater. Du behöver inte välja bort twitter för att du läser böcker också, du kan ha båda två. Det finns ingen motsättning där. Det är två typer av… nästan två typer av tidsuppfattning. Det är en del av att vara människa, det finns olika behov. En av de vanligaste missuppfattningarna med Samtalsaktivisterna är att vi vill att alla ska göra såhär hela tiden “jaha, det här är istället för debatt”. Nej! Använd debatten! Debatten är en perfekt hammare. Men vi har en skruvmejsel också. När du inser att det här inte är en spik, det här är en skruv, då kan du få låna vår dialog som en skruvmejsel. Så har du olika verktyg i din verktygslåda. Vi har vissa verktyg, debatten har andra verktyg. Twitter är ett tredje verktyg. Och du kan medvetet välja vilket av de här du vill använda.

Vad har Samtalsaktivisterna för planer för framtiden?

– Det finns jättemånga bra människor som är duktiga på att lösa konflikter, och att bidra med olika typer av verktyg i grupper som har konflikter här och nu. Det vi vill göra är att ge verktyg till lärare, coacher och gemene man att bli bättre på att ha samtal, att skapa rum och skapa samtal där vi kan ha trygga konflikter så att det inte behöver urarta. Vi jobbar proaktivt.
Och det är inte vi som ska åka runt och hålla de här samtalen, utan vi ska träna dem som ska göra det. Vi ska bidra till de verktygslådorna, öka kapaciteten av samtalsledarskap i världen, i Sverige, i skolor och på arbetsplatser. 

Genom att lyssna och bekräfta kan man alltså nå en annan slags kommunikation? frågar jag.

– Bekräfta människan, inte åsikten. Och det är det många tror, att vi bekräftar människors åsikter. Det är inte relevant egentligen. Åsikten är, på riktigt, inte relevant! Det enda personen behöver är att bli bekräftad. Det vill säga “Jag ser dig och jag hör dig och du har rätt att säga och att känna”. Sen vad du tycker… det kommer alltid finnas en massa olika åsikter. 

 

Läs mer:
Konsten att vara sig själv, bok av  Emma Engdahl
Seven habits, bok av Stephen Covey
Hostage at the table, bok av George Kohlreiser
Den berikande mångfalden, artikel av Nima Sanandaji

Andra som skrivit intressant om samtal och möten är Tristram Engelhardt och Paul Ricoeur