Etikettarkiv: migration

Åkesson (SD) vill ha totalstopp på flyktinginvandring

Jimmie Åkesson skriver på Twitter:

Sverige har skrivit under FN:s flyktingkonvention, och tar i dagsläget emot 5 000 flyktingar per år via flyktingkonventionen. Detta innebär att vi har en skyldighet att ta emot kvotflyktingar.

Sverige fick under 2020 in 12 991 stycken ansökningar om asyl, varav 4 922 fick beviljat uppehållstillstånd. Tittar man på statistik för åren sedan 2017 så har runt 2 000 personer sökt asyl i januari månad varje år; 2021 var det bara 700 som sökte asyl i januari, vilket förmodligen till största delen kan tillskrivas Covid-19. De 5 000 personer per år som får asyl är en försvinnande liten procentandel av hela befolkningen.

De flesta flyktingar stannar i ett grannland till sitt eget; oftast är det fråga om ganska fattiga länder, som ofta tar emot väldigt många flyktingar på väldigt kort tid. Det är mycket få flyktingar som söker sig till Europa, och ännu mindre till Sverige.

Helt oberoende av ovanstående så är kostnaderna för varje flykting avsevärt mycket mindre än vad de är för en svensk innan hen börjar arbeta. Vissa saker i samhället måste även få kosta pengar utan att de ställs emot varandra.

I arbetslöshetsfrågan så är den högre i gruppen utrikesfödda om man jämför med gruppen inrikes födda. Det är dock skillnader beroende på var i världen den utrikesfödde kommer från; är hen född i Nordamerika, Sydamerika eller Europa så är arbetslösheten på ungefär samma nivå som för inrikes födda. Är en person född i Asien eller Afrika så är arbetslösheten högre. Detta kan bero på att en större del personer i dessa grupper endast har förgymnasial utbildning, och att de generellt har varit i Sverige kortare tid. Det tar tid att lära sig språket, eventuellt utbilda sig och etablera sig på arbetsmarknaden. Det förekommer även diskriminering i jobbansökningarna.

När det kommer till anhöriginvandring så finns det idag regler som säger att det finns ett försörjningskrav, som ska täcka kostnaden för att försörja alla i sin kärnfamilj. De ska alltså kunna styrka att de kan försörja sig själva, vilket innebär att den ekonomiska belastningen blir betydligt mindre.

Ungefär 57 % av alla flyktingar och invandrare lämnar dessutom så småningom Sverige. Många återvänder till sina hemländer när den möjligheten finns. Att bryta upp, fly till ett annat land och rubba kanske en hel familjs liv är inget beslut som tas lättvindigt.

Enligt SCB:s rapport Tillsammans – integration i svenska samhället, så är integrationsprocessen en ömsesidig process för alla människor i samhället, inte bara de som är utrikesfödda. Att stoppa asyl- eller anhöriginvandring är i sig ingen lösning. Fokus borde istället ligga på en positiv integration.


Källor:

http://www.scb.se

https://www.migrationsverket.se/Privatpersoner/Skydd-och-asyl-i-Sverige/Att-ansoka-om-asyl/Asylregler.html

https://www.ekonomifakta.se/fakta/arbetsmarknad/integration/arbetsloshet-utrikes-fodda/

https://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Statistik/Asyl.html

Är det massinvandring?

Känner du någon person eller familj som flydde från kriget i Syrien till Sverige? Många av oss bär på tydliga minnen av mediabilderna från Jugoslavienkriget, eller är nära vän med några av de som flydde hit från Balkanländer i början av 1990-talet. Motargument anser att det är värdefullt att försöka se hela historiken över de längre tidsperspektiven: stämmer bilden om en ständigt pågående, eller ökande ”massinvandring”?

Uppehållstillstånd 1989-2020
Antal beviljade uppehållstillstånd till personer som haft asylgrundande skäl och deras nära familjeanhöriga, 1989-2020. Källa: Migrationsverket

De blå staplarna i diagrammet visualiserar antal personer som blivit beviljade ett uppehållstillstånd i Sverige, per år, för att de bevisat de haft asylgrundande skäl. Den svagt ljusblå kurvan är en matematisk genomsnittlig flerårsutjämning, ett fyraårigt släpande genomsnitt.

Det är endast under 18 av de senaste 32 åren som svenska Migrationsverket beviljat uppehållstillstånd till fler än 12 000 asylsökande per år.

De röda staplarna i diagrammet är antal personer som är nära familjeanhörig till en person som är med i en av de blå staplarna, och därför fått beviljat tillstånd att återanknytas på svensk mark. Ljusröda, rosa kurvan är ett släpande utjämnat fyraårs-genomsnitt av antalet personer som visas i de röda staplarna.

Diagrammets tydliga skillnader mellan de blå och de röda staplarna är dessutom ett av motbevisen för att de s k ”invandringskritiskas” påståenden om att ”ankarbarn” skulle sändas ensamma till Sverige för att sedan ”ta hit” hela släkten. Det var alltid en lögnaktig överdrift, en vitt utbredd skrämselpropaganda (främst under åren 2012-2016), men som hittills ännu aldrig visats inträffat i verkligheten, i Sverige.

Det är under endast 10 av de senaste 32 åren det har beviljats uppehållstillstånd till fler än 8 000 personer per år, som varit en person med nära familjeanknytning till en person som under tidigare år fått uppehållstillstånd i någon av de blå staplarna. (den man vill flytta ihop med har även krav på ”försörjningsförmåga”.)

Nära familjeanhöriganknytning gäller endast personer som är inom den svenska, så kallade ”kärnfamiljen”. (Men det finns något fåtal enstaka undantagsfall)

Så om det under en tidsperiod på cirka trettio år skulle bli en eller två höga staplar under ett enstaka år, eller för den delen 4 år i rad med ganska högt antal uppehållstillstånd till flyktingar, gör inte det så stor skillnad på hela landets befolkningsmängd.

Ett genomsnitt över hela tidsperioden i diagrammet visar att Migrationsverket beviljat uppehållstillstånd till i genomsnitt 18 589 asylsökande per år, och 7 550 ”kärnfamilj-återanknytningar” till flyktingar per år, i genomsnitt. Lägger man ihop de två kategorierna uppehållstillstånd för alla de kärnfamiljerna som haft asylgrundande skäl, så visar det på genomsnitt om ungefär 26 tusen personer per år. (1989-2020)

I proportion till hela landets befolkningsmängd på 10 miljoner personer så är det ingen märkbar ”mängd” med beviljade asylansökningar. (mindre än en kvarts procentenhet)

Någon kanske tänker: ”vänta nu, vän av ordning kan välja ut ett tidsperspektiv för att välja många fler antal utvalda år för att visa lägre genomsnitt av ideologiskt motiverade propagandaskäl”… Då kan Motargument visa att vi kan välja de fyra år kring kriget i Syrien, 2014-2017 och visa att det var totalt ungefär 244 000 personer, ett årsgenomsnitt om ca 61 000 per år, under de fyra åren i de här två grupperna summerat, som fick uppehållstillstånd i Sverige.

Fyraårsgenomsnittet har varit som högst runt 45 000 personer per år, och färre än 17 000 nära familjeanknytningar. (se de ljusaste ”släpande fyraårsgenomsnitten” i diagrammet)

Inte heller det ”tillspetsat smala” statistiska urvalet visar på någon större procentuell påverkan per kalenderår på befolkningsmängd. (ca 0,6% utav alla 10 miljoner i befolkningen)

Och, JA, under de år det bryter ut krig i ett land, där kommer delar ur befolkningen att försöka fly. Och grannländerna ser då direkt att flyktingar rör sig utanför sin hemregion, vissa försöker ta sig längre bort, och det visar sig även i EU, men ibland utspritt över längre tidsperioder.

Det pågår även en emigration av några tusentals utrikesfödda personer som flyttar bort från Sverige varje år.

Ta en titt på diagrammet igen och fundera över om det är massinvandring av så kallade ”flyktingströmmar”, och fundera över allmänhetens uppfattning av mediabilden och ”skrämselrubrikerna”.

Nuvarande lagstiftning är att det i huvudsak ges tidsbegränsade, tillfälliga uppehållstillstånd, men personer kan ansöka om förlängning.

Utvandrarna då?

Sverige har en migration, människor flyttar in i landet, personer flyttar till andra länder. Vi har en rörlig befolkning, med nettomigration som ger en tillväxt av antal personer som är folkbokförda i landet.

Invandringen kallas immigration, och det är personer som flytt hit och fått uppehållstillstånd, eller flyttat av alla andra skäl. Några har fått säsongsarbete, för att sedan flytta hem igen, eller hittar arbete i ett helt annat land.

Utvandringen kallas emigration, emigranter kan vara både svenskfödda och personer som inte fötts i Sverige.

Under detta sekel har utvandringen växt något, i en långsamt ökande trend, från 32 141 personer som emigrerat, till rekordåret, 2015: 55 830 personer.

Vi kan även titta på året då det var rekordmånga nya folkbokförda immigranter: 2016, då invandrade 163 005 personer samtidigt som 45 878 utvandrade. Nettomigrationen det året var alltså 117 127 immigranter.

Hela statistiken för helåret 2020 är ännu inte publicerad hos SCB, men immigrationen under första 11 månaderna var nästan 7 000 personer per månad i genomsnitt och emigrationen ca 4 000 personer/månad.

Personer som aldrig varit folkbokförda i Sverige finns ej med i dessa kategorier. Titta gärna lite mer på olika diagram och intressanta fakta-sidor på SCB. Motargument vill rekommendera statistik som källa till bredare kunskap och som diskussionsunderlag.


https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/manniskorna-i-sverige/invandring-till-sverige/

https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/manniskorna-i-sverige/utvandring-fran-sverige/

Myten om de 88 814 uppehållstillstånden (2020)

I debatten talas det ofta svepande om att Sverige beviljar massvis med uppehållstillstånd. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som beviljas uppehållstillstånd. Motargument har ännu en gång kontrollerat siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbete. Vid närmare efterforskning visar det sig att endast 1/6 av beviljade uppehållstillstånd är asyl-/flyktinggrundade.


I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges invandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”.

Motargument har tidigare granskat siffrorna för 2018 och siffrorna för 2019 vad gäller beviljade uppehållstillstånd.

Sammanfattningsvis konstaterade vi att siffran 132 696 (totala antalet beviljade uppehållstillstånd 2018) innefattade 41 755 personer – en knapp tredjedel – som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder. Vi konstaterade att siffran 119 568 (antalet beviljade uppehållstillstånd 2019) innefattade 26 551 personer – en femtedel – som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder.

Migrationsverket släpper månadsvis uppdaterade siffror. Dessa aktuella siffror visar att procentandelen som beviljats uppehållstillstånd på grunder som av s k ”invandringskritiker” betraktas som ”dåliga” har sjunkit ännu mer. Röster i debatten gör gällande att personer som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder samt på anknytning relaterat till asyl- och flyktinggrunder är uppehållstillstånd som är ”dåliga” för Sverige.

Så hur ser siffrorna ut?

Totalt beviljades 88 814 uppehållstillstånd under 2020. Dessa fördelar sig enligt följande:

  • Anknytning 29 468 
  • Arbete 32 379
  • Asyl 10 409
  • EU/EES 5 768
  • Studier 10 790

Om vi bryter ner siffran för ”anknytning” i de olika grupperna så finner vi att 5 507 personer beviljades uppehållstillstånd som anhörig till en person som har flykting-/asylgrunder. Övriga inom samma kategori som beviljats uppehållstillstånd är: Adoption (31), barn födda i Sverige till förälder som har PUT (7 819) samt ”övriga” (16 111), totalt 29 468. I gruppen ”Anknytning – övriga” ingår personer med anknytning till exempelvis svenska medborgare eller till personer som har uppehållstillstånd i Sverige på andra grunder än asyl, arbete eller gäststudier, t ex nyetablerade/etablerade förhållanden till person i Sverige som inte fått uppehållstillstånd av asylskäl tidigare.

1/6 av uppehållstillstånden är asyl- och flyktingrelaterade

Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd 10 409 + 5 507 personer = 15 916. (Den första siffran är siffran för asyl, och den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder). Medan den totala siffran på innevarande års beviljade uppehållstillstånd under perioden januari – november var 88 814. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att 17,1 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså endast en av 6: 1/6.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2018 låg procentsiffran för beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund på drygt 31 %, dvs en av tre: 1/3.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2019 låg procentsiffran för beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund på drygt 20 %, dvs en av fem: 1/5.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2020 ligger procentsiffran för beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund på drygt 17 %, dvs en av 6: 1/6.

Trenden de senaste åren är att andelen sjunker år efter år. Siffrorna sjunker i såväl det faktiska antal som i procentandel. Sedan 2018 (en treårsperiod) har andelen beviljade uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund halverats.

Det finns ett flertal faktorer som påverkar siffrorna. Det har gjorts förändringar i det s k etableringsprogrammet, vi har den nya gymnasielagen som antogs 7 juli 2018, reformen av det gemensamma europeiska asylsystemet och FN:s globala migrationsramverk.

Motargument välkomnar debatter i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det tyvärr förekommer ohederligheter i debatterna.


Källor:

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2018

Migrationsverket: Beviljade upphållstillstillstånd 2019

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2020

Hur ser Sveriges framtida migrationspolitik ut?

För en tid sedan presenterade migrationskommittén ett förslag på ”en  långsiktigt hållbar migrationspolitik”. Bland förslagen ser vi att tidsbegränsade uppehållstillstånd blir huvudregel, möjligheten att bevilja uppehållstillstånd av humanitära skäl återinförs, kategorin övriga skyddsbehövande slopas och försörjningskrav vid anhöriginvandring blir obligatoriskt. Parallellt pågår utredningar som kan komma att få konsekvenser för arbetskraftsinvandring, krav för medborgarskap och utvisning vid brott. När den tillfälliga lagen går ut, 19 juli 2021, ska den nya politiken presenteras.


15 september 2020 som den parlamentariska migrationskommitténs ordförande Thomas Rolén överlämnade betänkandet ”En långsiktigt hållbar migrationspolitik (SOU 2020:54)” till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S).

Märk väl att detta är ett betänkande och vi vet ännu inte hur beslutsgången kommer att se ut. Det vi vet är att senast 7 december 2020 ska remissvaren lämnats in till Justitiedepartementet och den 19 juli 2021 ska den nya migrationspolitiken vara på plats.

Utgångspunkten för uppdraget har varit att implementera en migrationspolitik som är human, rättssäker och effektiv.

Uppehållstillstånden
  • Tidsbegränsade tillstånd blir huvudregel – i tidigare gällande utlänningslag var permanenta tillstånd huvudregel.
  • Flyktingar beviljas initialt 3 års tillstånd, skyddsbehövande 13 månader. Dessa tillstånd kan förlängas med två år i taget.
  • Kvotflyktingar, dvs personer som får tillstånd via vidarebosättning, får fortsatt permanenta tillstånd.
  • Permanenta tillstånd kan beviljas, tidigast efter 3 år och endast om vissa krav uppfylls. Kraven innefattar att kunna försörja sig, kunskaper i svenska språket och om svenska samhället. Det kommer att ske en ”vandelsprövning”, dvs en säkerhetskontroll av personen.
  • Uppehållstillstånd av humanitära skäl återinförs, särskilda lättnader ska ges barn.
  • Kategorin ”övrig skyddsbehövande” slopas, då det inte finns någon internationell motsvarighet till denna grund.

Anhöriginvandring
  • Är möjligt för partner och ogifta barn (under 18 år). Här innefattas även nära anhöriga som ingått i samma hushåll där det fanns ett särskilt beroendeförhållande redan i hemlandet.
  • Sker enbart till person med tidsbegränsat tillstånd om denne har ”välgrundade utsikter att beviljas ett varaktigt uppehållstillstånd”.
  • Ska få vägras om någon av makarna är under 21 år.
  • Försörjningskrav blir huvudregel: Anknytningspersonen ska kunna försörja både sig själv och den anhörige samt ha ett boende av tillräcklig storlek och standard (detta krav gäller inte om den anhörige är barn eller är medborgare i Sverige, annan EES-stat, Schweiz eller Storbritannien såtillvida de sammanbott eller att det står klart att de har ett väl etablerat förhållande).
  • Undantag från försörjningskrav finns då personen beviljats uppehållstillstånd som flykting eller skyddsbehövande. För att undantaget ska godkännas krävs att personen söker asyl inom 3 månader efter att anknytningspersonen beviljats uppehållstillstånd, att det inte går att återförenas i annat icke EU-land samt att de sammanbott utomlands en längre tid och att förhållandet är väl etablerat.
En rad andra frågor tas upp i betänkandet
  • Bedömning av säkra och lagliga vägar till Sverige, och hur Sverige ska verka för det – systemet med vidarebosättning poängteras.
  • Analys av vilka faktorer som påverkar var personer söker asyl.
  • Internationell jämförelse av uppehållstillståndens längd, uppehållstillstånd på humanitär grund och anhöriginvandring samt de försörjningskrav som kopplas därtill.
  • Analys av åtgärder som stärker rättsprocessen i asylprocessen.
  • Konsekvensanalys av förändringsförslagen, vad gäller antal asylsökande, antal beviljade tillstånd, antal anhöriginvandrare, antal bosatta, antal arbetskraftsinvandrare, antal nya medborgare och antal återvändande.
  • Konsekvensanalys av ekonomiska konsekvenser och konsekvenser för bl a hälsa, för jämställdhet, för brott, för barn, för etablerings- och integrationsmöjligheter och för bostadsmarknad.

Flera utredningar om migrationspolitiken pågår parallellt

Det pågår tre kompletterande utredningar, som är tänkta att behandla följande ämnen:

Observera att ännu är inget av de konkreta förslagen eller utredningarna implementerat. Tidsplanen är att den nya migrationspolitiken ska vara på plats den 19 juli 2021. Senast den 7 december 2020 ska remissvaren ha kommit in till Justitiedepartementet. Hittills inkomna remissvar kan du ta del av i ”Remiss av SOU 2020:54 En långsiktigt hållbar migrationspolitikDiarienummer: Ju2020/03215″. (Denna sida uppdateras fortlöpande)

Svensk migrationspolitik är ett ständigt återkommande ämne i debatten. Förslaget som presenterats av migrationskommittén och innehållet i de utredningar som pågår kan summeras med att det kommer att implementeras en hel del förändringar i framtiden. Tanken är att den svenska migrationspolitiken i framtiden ska vara långsiktigt hållbar. För att kunna säkerställa detta krävs en del åtstramningar i den förda migrationspolitiken.


Uppdatering 201218

I en kompletterande promemoria till betänkandet En långsiktigt hållbar migrationspolitik (SOU 2020:54) finner vi ett förtydligande vad gäller anknytning. Förslagen innebär

  • en möjlighet till uppehållstillstånd på grund av anknytning till en person med tillfälligt uppehållstillstånd som har avsikt att ingå äktenskap eller samboförhållande om relationen etablerats redan i hemlandet.
  • en justerad tidpunkt för beräkningen av tremånadersfristen gällande undantag från försörjningskravet vid anhöriginvandring för kvotflyktingar
  • ändringar i den föreslagna bestämmelsen om uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter, så att barn och vissa vuxna ska kunna beviljas uppehållstillstånd om omständigheterna är särskilt ömmande

Migrationsverket skickade 7 december 2020 ett remissvar till Justitiedepartementet med krav på förtydligande på ett flertal punkter, bl a:

  • Avsaknad av förklaringsmodell till ojämn fördelning av asylsökande i Norden
  • Tydliggöra kraven för vad som krävs för att beviljas permanent uppehållstillstånd
  • Tydliggöra kraven vid förlängningsansökan
  • Hur ska de nya svenska- och samhällskunskapskraven kontrolleras
  • Flera av bestämmelserna innehåller ett betydande bedömningsutrymme

Källor:

Regeringen: En långsiktigt hållbar migrationspolitik (SOU 2020:54)

Regeringen: Kompletterande promemoria till betänkandet En långsiktigt hållbar migrationspolitik (SOU 2020:54)

Regeringen: Åtgärder för att attrahera internationell kompetens och motverka utnyttjande av arbetskraftsinvandrare (Dir 2020:8)

Regeringen: Språk- och samhällskunskapskrav för svenskt medborgarskap och andra frågor om medborgarskap (Dir 2019:70) med tilläggsdirektiv (Dir 2020:67)

Regeringen: Skärpta regler för utvisning vid brott (Dir 2020:44)

Migrationsverkets remissvar över – En långsiktigt hållbar migrationspolitik SOU 2020:54

Otillåtna avslag när HBTQI-personer söker asyl

Asylrättsjuristen Aino Gröndahl har granskat över 2 000 enskilda fall under åren 2012-2020, där personer har ansökt om asyl i Sverige med hänvisning till deras status som HBTQI-personer.

Det finns en utbredd rättsosäkerhet i dessa asylärenden; till exempel så bedöms helt identiska berättelser från samma land i många fall helt olika. En del får asyl, andra inte. Principen om enhetlighet och förutsägbarhet finns inte.

I sin bedömning har migrationsmyndigheterna ställt ett antal krav för att personen ska ha en chans att beviljas asyl. De ska anses vara trovärdiga när det bland annat kommer till att ha genomgått en inre process för att komma fram till sin sexuella läggning, könsidentitet och/eller uttryck. Hen ska kunna reflektera över sina känslor kring bland annat skam i hemlandet. Om det anses att personen har tagit för stora risker så kan ansökan avslås, då det bygger på en bild av att HBTQI-personer inte är benägna att ta risker. Det är sedan flera år förbjudet – femton enligt svensk lag, tio enligt internationell – att kräva att en HBTQI-person ska dölja att hen är HBTQI i ursprungslandet; trots detta så ställs diskretion som ett krav på många asylsökande.

Detta utgår från att alla HBTQI-personer har universellt gemensamma erfarenheter som ska bedömas, trots att de individuella förutsättningarna samt att förutsättningarna i ursprungsländerna kan se mycket olika ut. Om dessa erfarenheter inte kan beskrivs på ett sätt som anses vara trovärdigt, får den asylsökande oftast avslag och utvisas. Detta bygger mycket på hur bra de enskilda individerna kan uttrycka sig, att de förstår vad som efterfrågas och att de är villiga att prata om allt. Aspekter som PTSD, rädsla och nervositet tas inte med i beräkningen. Transpersoner och olika könsuttryck bedöms som sexuella läggningar eller identitetsdrag, och kan leda till att människor utvisas på felaktiga grunder till länder där de riskerar tortyr och dödsstraff. Sent framförda HBTQI-skäl i en redan påbörjad asylansökan avslås i 91% av fallen, då de inte ses som trovärdiga eftersom de har kommit in senare under asylprocessen. Detta strider mot bland annat UNHCR:s riktlinjer, EU-rätten och Migrationsverkets eget rättsliga ställningstagande.

Sexuellt umgänge mellan två män är idag olagligt i 70 länder världen över, medan det är olagligt med mellan två kvinnor i 44 av dessa länder. I elva länder är dödsstraff för homosexualitet ett möjligt straff. 32 länder har även lagar som begränsar i vilken omfattning HBTQI-personer öppet kan diskutera sin identitet, medan det i drygt 40 länder finns begränsningar när det kommer till hur ideella organisationer som rör HBTQI kan arbeta.


Källa:

QX: Hbtqi-asylsökande nekas asyl med otillåtna avslag

SVT: Homosexualitet brott mot lagen i 70 länder

När du hör ordet kultur…

Många tror att Sverigedemokraterna bara vill ha lite mindre invandring och lite tuffare tag mot kriminalitet. I själva verket tänker de förändra Sverige radikalt, om de får chansen. Och de tänker göra det med kulturpolitik.


”När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver”. Så lyder ett citat som ofta tillskrivs Hermann Göring.

Men citatet är inte Görings – det kommer från pjäsen Schlageter, som uruppfördes som en födelsedagspresent till Adolf Hitler redan 1933.

Att repliken ofta läggs i munnen på en av de mest ökända nazipamparna beror, får man förmoda, på att han mycket väl kunde ha sagt det. Kulturpolitiken var ju central för nationalsocialisterna, precis som för andra totalitära eller auktoritära rörelser. De definierar kulturen som en folksjäl, och samtidigt som en manifestation av nationens överlägsenhet. Kulturlivet, det vill säga litteraturen, konsten, filmen, teatern och museerna, är då ett redskap makten använder för att fostra medborgarna till den historiesyn, världsbild och faktiskt identitet som man bestämt är den enda rätta. Kultur som inte tjänar det syftet förminskas eller förbjuds.

De fria medierna betraktar man på samma sätt – all nyhetsvärdering, rapportering och analys som inte understödjer de styrandes narrativ blir något skadligt. Därför ser regimen det både som sin rätt och sin plikt att hålla kulturen och medierna i strama tyglar. Inget främmande får sippra in, inget ska avvika, allt ska vara enhetligt och passa in i berättelsen om nationen och folket.

Sverigedemokraterna är sannerligen inget undantag.

SD och monokulturen

På hösten 2019 svällde det sverigedemokratiska bröstet av självförtroende. Deras opinionsstöd ökade i mätning efter mätning. Partiets position som största parti till höger, många procentenheter större än Moderaterna, tycktes cementerad. Både Moderaterna och Kristdemokraterna graviterade i allt snävare omloppsbanor runt Sverigedemokraternas ständigt starkare lysande sol. Hjärtefrågorna kastade långa skuggor över alla andra politikområden: år av enögt fokus och propaganda hade äntligen flyttat det offentliga samtalet dithän att de andra partierna nu tävlade om vem som kunde vara tuffast mot flyktinginvandring och brottslighet.

Så Sverigedemokraterna passade på. De började flytta fram positionerna på ett helt annat politikområde. Ett politikområde som inte många förknippar dem med, men som de i kulisserna prioriterar högre än något annat.

Det är lätt att tro att Sverigedemokraterna vill att Sverige ska vara ungefär som idag, med den skillnaden att brottsligheten ska vara lägre och invandringen mindre. Men det är helt fel; inte för att de inte vill dessa saker, utan för att deras egentliga vision är så mycket mer omstörtande.

De vill bygga en monokultur, grundad på idén att det en gång fanns ett Sverige som var perfekt men gått förlorat; en sorts sjunket Atlantis som ska återuppstå genom Sverigedemokraternas försorg. I den återställda nationen finns inga avfällingar och sker inga kulturkrockar. Där råder sammanhållning mellan människor. Nationens ledare har förstås alltid landets bästa för ögonen och ska därför ha långtgående befogenheter och mer eller mindre direkt kontroll över alla viktiga samhällsfunktioner. Demokratiskt käbbel är inte längre nödvändigt; allt är redan till det bästa. Och det viktigaste sammanhållande kittet i denna nationella harmoni, är – kulturen.

Jimmie Åkesson säger det själv i en intervju från 2019, apropå att SD i Sölvesborg bestämt sig för att inte köpa in vad man kallar utmanande samtidskonst:

Det här är ju känsliga frågor, vilket är helt obegripligt för mig. Det här handlar ju om hur man använder skattepengar. Ska de användas för att köpa in konstföremål som provocerar och väcker  anstöt eller ska de användas till att köpa in sådant som skapar sammanhållning och förenar kommunens invånare. Jag väljer det senare. (Källa: Expressen)

Jimmie Åkesson 2016. Upphovsmakare: Sverigedemokraterna. Attribution-ShareAlike 3.0 Unported (CC BY-SA 3.0)

Antingen skapar konsten sammanhållning, eller så väcker den anstöt. Längre sträcker sig inte Åkessons analys. Därför förstår han inte vad som är problemet med en ordning där politiker väljer konst som ska förverkliga det egna partiets ideologiska drömmar. En ordning där politiker använder offentlig konst som ett politiskt verktyg, som ett sätt att påverka medborgarna i en ideologiskt motiverad riktning.

SD kontrollerar kulturen

Samtidigt försöker Sverigedemokraterna lura i oss att man vill befria kulturen från politiserad klåfingrighet. Partiet ser den överallt, inte bara hos Sveriges radios P3 som Jimmie Åkesson dömde ut som ”vänsterliberal smörja” 2018, i en partiledardebatt i just den kanalen. Han sade också att han tyckte att P3 borde läggas ner.

Men avsikten är inte att befria kulturen, utan att slå den i sverigedemokratiska bojor. Några citat ur Sverigedemokraternas filmpolitik, en uppvisning i Orwellskt double-speak, undanröjer eventuella tvivel om det:

I dag sker en alltför politiserad detaljstyrning sett till hur filmstöd delas ut i Sverige. Normkritik och vänsterinriktad identitetspolitik präglar den statliga filmpolitiken, vilket begränsar kreativiteten. Detta vill vi motverka. (Källa: sd.se)

Ah, filmstödet är politiserat. Man vill skydda konstnärlig frihet!
Men i nästa andetag:

Sverigedemokraterna anser att det bör vara ett mål att levandegöra det svenska kulturarvet […] genom filmatiseringar som utspelar sig i historiska svenska miljöer. […] Det vore önskvärt med ett särskilt stöd riktat mot nyproduktioner som lyfter upp och levandegör den svenska historien och det svenska kulturarvet. (Källa: sd.se)

Det står där svart på vitt – Sverigedemokraterna är inte motståndare till att statliga filmstöd riktas till ideologiskt önskvärda produktioner. De vill inte främja oberoende kulturutövning eller konstnärlig frihet. Tvärtom är Sverigedemokraterna riksdagens enda parti som uttryckligen vill kontrollera kulturen, inklusive filmstödet, för sina egna politiska syften.

På höjden av det sverigedemokratiska självförtroendet 2019 ville SD-riksdagsledamoten Aron Emilsson kalla upp cheferna för Sveriges television och Sveriges radio till riksdagens kulturutskott. Där skulle de stå till svars för specifikt programinnehåll som partiet fann misshagligt på grund av påstådd partiskhet. Emilssons utspel väckte kontrovers och det blev inget utskottsförhör för public service-cheferna, vilket inte var något misslyckande för  Sverigedemokraterna – snarare var utspelet en framgångsrik testballong, ett sätt för partiet att pröva sina auktoritära vingar, ytterligare flytta på gränserna för vad som är normalt i svenskt politiskt liv.

I svåra tider saknar SD:s splittringspolitik relevans

Men så kom coronapandemin, och plötsligt hade ingen tid med sverigedemokratiska krumbukter. Nu fanns riktiga problem att hantera. Tysklands förbundskansler Angela Merkel uttryckte det väl när hon sade att ”vi ser nu att pandemin inte kan bekämpas med lögner och desinformation, ej heller med hat och agitation”. (Källa: Neue OZ)

Och detta är ändå ett gott tecken. När samhället ställs inför en extraordinär utmaning som faktiskt är verklig, då kan alla se att en politisk kraft som enbart ägnar sig åt splittring och gnäll saknar relevans.

Men nu, på höstkanten 2020, har den politiska borgfreden kring pandemin klingat av. Sverigedemokraterna har börjat höras i debatten igen, sedan kriminalitet och migration återtagit sina platser längst fram vid politikens scenkant. Och partiets allt närmare vänner i den politiska högern, M och KD, springer villigt dess ärenden med vulgära utspel om att bygga svenska fängelser i andra länder, att barn i ”kriminella klaner” ska omhändertas av polis och att det dödliga våldet i Sverige skulle vara ”en andra pandemi”, och inte minst om att sabla ner stora delar av public service-bolagens produktion ”redan under kommande mandatperiod”.

Sverigedemokraternas politik i profilfrågorna är illa nog, men det är inte med omänsklig flyktingpolitik och empatilös hårdhet mot brottslingar som Sverigedemokraterna drar undan mattan för vår liberala demokrati. Det är när de vinner kontrollen över de fria medierna och det fria kulturlivet, som de får makt över vad vi ser, hör, läser, lyssnar till, pratar om, tänker på, frågar oss och drömmer om.

Så vad gör du, när du hör ordet kultur? 


Mer att läsa:

Sverigedemokraternas filmpolitik

SD ville kalla SVT-chefer till riksdagen, Aftonbladet i februari 2020.

”I stället för att köpa in en tavla med menskonst så kanske man kan ha en byst av någon tidigare framträdande person från kommunen som alla kan relatera till” – Jimmie Åkesson intervjuad av Expressen 2018  

Så blev begreppet ‘menskonst’ ett politiskt slagträ” – kulturartikel på svt.se från september 2019

Wikipedia om Entartete kunst, den nazistiska regimens benämning på konst man ansåg ”urartad” och därför förbjöd. Såväl konstnärer som kuratorer belades med yrkesförbud som ett led i nazitysk kulturpolitik.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Dialekter på schemat

Sverigedemokraterna diskriminerar elever med ett annat modersmål än svenska genom att lägga ut ytterligare hinder för eleverna. Denna motion går dessutom stick i stäv med deras förslag om att alla i äldrevården ska förstå vad deras vårdare säger.


I en motion skriven av riksdagsledamot Runar Filper, Sverigedemokraterna, talar han sig varm för dialektundervisning i skolan. Detta samtidigt som SD vill ta bort hemspråksundervisningen. Motiveringen till att Filper skrivit motionen är att

”Flera språkforskare har sagt att det är bra för barns språkutveckling att få bevara sin dialekt och att barn borde få tala dialekt i skolan.” (Källa: Riksdagen)

Med andra ord använder han exakt samma motivering som används av alla som är för hemspråksundervisning.

På Sverigedemokraternas hemsida står att läsa att SD vill ta bort modersmålsundervisning och erbjuda den i form av förberedelseklasser som ska ligga utanför den ordinarie skolverksamheten och där eleverna sedan ska slussas in i den ordinarie svenskundervisningen.

Skolverket skriver följande om hemspråksundervisning:

”Modersmålet har stor betydelse för barns språk, identitets-, personlighets- och tankeutveckling. Ett välutvecklat modersmål ger bra förutsättningar att lära sig svenska, andra språk och andra ämnen.” (Källa: Skolverket)

 

Om barn med annat modersmål än svenska inte skulle få modersmålsundervisning försvårar man skolgången för dem. När man samtidigt vill införa lektioner med undervisning om dialekter gör man det mer komplicerat. Dialekt brukar ofta komma naturligt för barn då de i samspel med klasskamrater lär sig dialektal svenska.

Vidare ställer jag mig frågande till hur dialektundervisning ska gå ihop med att våra äldre inom äldrevården ska förstå sina vårdare, där exempelvis bred skånska kan vara direkt obegriplig för en äldre människa från Piteå. Detta samtidigt som SD säger sig vurma för nationalstaten Sverige med gemensam identitet. Här borde de istället förorda rikssvenskan för att på så vis skapa ett uniformt språk istället för att vurma för regionala dialektala olikheter.

Denna motion är ett sätt för Sverigedemokraterna att ta bort ett viktigt stöd för elever med ett annat modersmål än svenska och samtidigt sätta upp ytterligare hinder för elever som redan kämpar för att lära sig ett nytt språk. Det har varit vetenskapligt vederlagt sedan länge att elever med annat modersmål än svenska har stor hjälp av modersmålsundervisning och det är en mänsklig rättighet att få hjälp för att klara av att lära sig språket där man bor.

Genom att ta bort modersmålsundervisningen och ersätta den med dialektundervisning skapar man en väldigt ojämn hinderbana för elever med annat modersmål än svenska. Detta samtidigt som man missar målet med att människor inom äldrevården ska kunna förstå sina vårdare och då särskilt som människor flyttar runt i vårt avlånga land.


Referenser

SD:s ”elitflyktingar”

Sverigedemokraterna har, i väntan på att få igenom sin riktiga flyktingpolitik, lagt en motion om att Sverige ska sortera flyktingar utifrån deras kvalifikation, och möjligheter att ta sig in på arbetsmarknaden. Förslaget strider mot asylrätten samtidigt som det är ett stort svek mot de mest utsatta. Motionen om ”elitflyktingar” avslogs av såväl kammaren som utskottet.


SD har en nollvision på invandring, och pratar mycket om återvandring, s k repatriering, dvs att människor ska uppmuntras att återvända till sina hemländer. Då partiet inte har mandat att genomföra sin vision, skrev Markus Wiechel och Sara Gille i höstas en motion som inte kan ses som något annat än populism och signalpolitik.

I motionen skriver Wiechel och Gille att de flyktingar som Sverige bör ta emot ska vara kvalificerade, dvs att de enkelt ska kunna ta sig in på den svenska arbetsmarknaden.

Vi läser följande ur motionen, som fått namnet ”Hänsyn till kvalifikationer i samband med flyktingmottagande”:

”Det finns oändligt många flyktingar som idag vill få hjälp av FN att bosätta sig i andra länder och många av dessa innehar kvalifikationer, erfarenheter och utbildning som Sverige är i behov av. Då ett av de bästa sätten att bli en del av den svenska gemenskapen är att snabbt få in en fot på arbetsmarknaden kan man på detta sätt slå två flugor i en smäll genom att de flyktingar vars yrkeskompetens behövs i Sverige premieras i de fall då två i övrigt likvärdiga kandidater står emot varandra. Dessa har en större chans att bli en del av det svenska samhället än slumpvis utvalda personer som kanske har långt att gå för att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Personer som innehar kompetens vi saknar kan således få en snabbstart i Sverige där de lär känna personer inom samma yrkeskategori samtidigt som de har en ökad chans till naturlig samhällsorientering. Regeringen bör utreda möjligheten till detta.” (Källa: Riksdagen)

SD:s motion strider mot asylrätten och sviker de mest utsatta

Det SD inte verkar ha funderat över att detta rimmar dåligt med tidigare uttalande om att ”de som verkligen behöver hjälp kan inte komma till Sverige” och ”hjälp i närområdet”. Motionen föreslår en form av ”arbetskraftsinvandring” med förevändningen att det skulle röra sig om flyktingar. Wiechel och Gille sorterar människor utifrån ”kvalifikationer”, och de gör det för egen vinnings skull. Att de skulle bry sig nämnvärt om människorna i fråga är knappast troligt.

SD har en nollvision vad gäller invandring. De talar också varmt om återvandring. När partiet inte har möjlighet att genomföra sina visioner väljer man signalpolitik, och propagerar för att flyktingmottagningen ska styras av vad de anser är bra för Sverige. Att styras av egoism på bekostnad av människor som flyr för sina liv är ett agerande som är svårt att ställa sig bakom.

Vän av ordning undrar hur SD motiverar att den politiken skulle gagna de som är mest utsatta. Med en sådan politik lämnas de mest utsatta åt sitt öde. Dessutom strider förslaget mot asylrätten.

SD:s motion har avslagits. Sverige kommer således inte att sortera flyktingar mot bakgrund av utbildningsnivå. Sverige kommer att fortsätta behandla alla flyktingar på lika villkor.

SD:s migrationspolitik – essensen av främlingsfientlighet

Sverigedemokraterna (SD) har i dagarna presenterat en rad krav till Migrationskommittén. Dessa krav visar med all tydlighet SD:s i grunden  främlingsfientliga hållning när det gäller migrationsfrågor.


Migrationskommittén är en parlamentariskt sammansatt grupp där samtliga riksdagspartier ingår. Kommitténs uppdrag är att utarbeta grunderna för den framtida migrationspolitiken, inklusive asylpolitiken. Direktivet offentliggjordes i juni 20019. Uppdraget ska redovisas efter sommaren, senast 15 augusti 2020 (Dir. 2019:32

Direktivet har flera målsättningar, att migrationspolitiken ska

  • vara ”human, rättssäker och effektiv”.
  • säkerställa ”att individuella skyddsskäl beaktas vid ansökningar om asyl och att Sveriges internationella åtaganden respekteras, t.ex. de som följer av FN:s konvention angående flyktingars rättsliga ställning (Genèvekonventionen) och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).”
  • motsvara ”samhällets behov av att i god tid kunna planera för grundläggande samhällsservice till personer som bosätter sig i Sverige och att dessa individer ges goda förutsättningar att etablera sig i landet.”

I media rapporteras att det politiska spelet pågår för fullt. Riksdagspartierna förhandlar i syfte att nå en överenskommelse. Särskilt kniviga punkter handlar bl a om förslag på kvantitativa mål för asylpolitiken i form av maximalt antal asylsökande som kan tas emot på årsbasis och om hur man ska se på familjeåterförening.

SD:s krav visar på främlingsfientlighet

SD publicerade nyligen på partiets Facebooksida (25 juni) en rad egna krav riktade till Migrationskommittén. Bland kraven finner vi bland annat följande:

  • Permanent uppehållstillstånd ska tas bort
  • Anhöriginvandring ska begränsas till minsta möjliga nivå
  • Volymmål för asylinvandring ska vara noll
  • Grovt kriminella utlänningar ska alltid utvisas

Det första kravet är att permanent uppehållstillstånd ska avskaffas. Permanent uppehållstillstånd (eller att personen fyller kraven för detta) är enligt regelverket ett villkor för att svenskt medborgarskap, som kräver att personen bott och vistats i Sverige i minst 5 år. Personen ska också ha varit skötsam (inga anmärkningar hos Kronofogden, domar för brott eller anmärkning hos Säkerhetspolisen). För permanent uppehållsstånd finns en rad krav: folkbokförd i Sverige i minst två år, varaktig anställning, egen försörjning, nödvändiga licenser och tillstånd för professionella eller näringsidkare.

Att ta bort permanenta uppehållstillstånd som SD föreslår, innebär att ytterst få personer i framtiden kan bli svenska medborgare. Oavsett hur länge de vistats i landet, varit skötsamma, haft egen försörjning som anställd eller genom att driva företag, så kan de inte bli svenska medborgare. För individen skapar detta naturligtvis en stor osäkerhet och för samhället innebär det att Sverige går miste om många goda krafter i form av värdefull arbetskraft, kompetens och erfarenhet.  Här strider SD:s krav mot Kommittédirektivets mål om skapa ”goda förutsättningar” för människor som kommer till Sverige att kunna  ”etablera sig i landet”.

Det andra kravet är att anhöriginvandring ska begränsas. Idag är enligt gällande regler anhöriginvandring begränsad till make, maka, sambo och barn under 18 år. Det är oklart vad SD menar med begränsning till ”minsta möjliga ”. Som regelverket ser ut nu kan familjer förenas, makar, föräldrar och barn. Andra familjemedlemmar eller anhöriga har inte rätt till invandring. Menar SD, utan att uttrycka saken i klartext, att familjeåterförening avskaffas helt? Kravet strider i så fall mot kommittédirektivets första mål: att migrationspolitiken ska vara ”human”. Dessutom strider SD:s krav sannolikt också mot FN:s Barnkonvention som blev lag i Sverige 1 januari 2020. Barnkonventionen säger att ”barnens bästa ska beaktas vid alla beslut som berör barn”. (https://unicef.se/barnkonventionen)

SD:s tredje krav är att asylinvandringen ska vara noll. Detta krav står i strid med kommittédirektivets andra mål, nämligen att asylrätten ska säkerställas så att Sverige följer sina internationella åtaganden i enlighet med FN;s konvention om flyktingars rättigheter och Europakonventionens krav på människors grundläggande friheter.

SD:s fjärde krav innebär att ”grovt” kriminella alltid ska utvisas. Regeringen har nyligen tillsatt en kommitté för att utreda skärpta regler för utvisning på grund av brott (30 april 2020).  Frågan är rättsligt snårig av flera skäl, bl a på grund av EU medlemskap och den fria rörligheten inom unionen. Den berör också frågan om statslösa personer (Regeringen Dnr 2020:44).

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att SD:s krav riktade till Migrationskommittén strider mot direktivets samtliga målsättningar, mot Barnkonventionen och det tillgodoser inte EU:s lagstiftning.

En ytterligare observation är själva språkbruket där SD genomgående talar om ”utlänningar”. Den främlingsfientliga agendan står klar.

Man tänker sig att migrationspolitiken hanterar en rågång mellan ”utlänningar” och ”svenskar” där kraven bortser helt från direktivet syfte och mål. Därmed kan kraven inte ses som annat än populistisk plakatpolitik. SD har lång väg att gå för att utgöra seriöst bidrag till framtida ”hållbar” migrationspolitik.