Etikettarkiv: migration

Om Hanif Balis motiv för uthängningen av Ung i Sveriges Amir Nabizadeh

I lördags (7/10) publicerade riksdagsledamoten Hanif Bali (M) en mycket uppmärksammad bloggtext där han säger sig bevisa att Amir Nabizadeh från rörelsen Ung i Sverige ljög om sin ålder i sin asylansökan. Bali hänvisar till en blogg som förefaller vara från 2012 och som påstås tillhöra Nabizadeh – något den sistnämnde bestämt har nekat till.

Bali är noggrann med att påpeka att Nabizadeh räknades som 18 år i svensk folkbokföring när han beviljades uppehållstillstånd och ifrågasätter alltså inte Nabizadehs uppehållsrätt i Sverige. Men genom att påstå att Nabizadeh ljugit anklagar Bali honom för att ha tillskansat sig ekonomiskt bistånd och sociala insatser som han inte var berättigad till.

Eftersom jag för egen del anser att det saknas förutsättningar för att ta ställning kring sanningshalten i Balis anklagelse ägnas det i denna text inte något utrymme åt den frågan. Istället tar texten sikte på de motiv som Bali uppgav för att  ”granska” Nabizadeh.

Motiven som Bali angivit

Som motiv för det offentliga utpekandet av Nabizadeh har Bali uppgett att Nabizadeh är en offentlig person, eller mer exakt en ”ej privat figur”. Dessutom ska hans påstådda roll som ”talesperson” och ”språkrör” för vad Bali kallar ”den mest politiskt/medialt framgångsrika [sic!] protest-& lobbyrörelse senaste 5 -7 åren” göra honom till en lämplig måltavla för riksdagsmannens offentliga synande. I enlighet med detta ska Nabizadeh ”ett flertal gånger figurerat i media med sin organisations politiska budskap att åldersfusk inte förekommer och att amnesti måste ges till alla utvisningshotade Afghaner [sic!]”. Sannolikt anges dessa motiv för att Bali vill visa att det föreligger ett allmänintresse av offentliggörandet av uppgifter kring Nabizadehs person. Men Nabizadeh själv förnekar att han skulle vara talesperson för Ung i Sverige och beskriver inte sig själv som en offentlig person.

Frågan som då uppstår är huruvida det som Bali uppgett för att legitimera sin uthängning av Nabizadeh stämmer?

1. Nabizadeh som offentlig person

I diskussioner som följde på twitter efter att åldersanklagelserna publicerats avfärdade Hanif Bali kommentarer som ifrågasatte hans agerande mot en ”enskild flykting”. Bali har sedermera gjort upprepade uttalanden  som målar en bild av Nabizadeh som en person med medialt inflytande och därmed fått honom att framstå som en ”offentlig person”. Men är det korrekt att låta förstå att Amir Nabizadeh är en offentlig person? Svaret beror naturligtvis på vad man menar när man talar om offentliga personer.

Det finns ingen exakt definition av vad en offentlig person är, men när tidskriften Resumé för ett par år sedan intervjuade allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson beskrev han tre kategorier: samhällsbärare (så som politiker, ledande tjänstemän, koncernchefer) samhällsförstörare (så som grova brottslingar) och ”de som agerar på en offentlig arena” (exempelvis artister, idrottsmän och konstnärer). Om vi väljer att förhålla oss till dessa kategorier när vi funderar kring Balis beskrivning av Nabizadeh följer tre självklara frågor:

a) Kan Nabizadeh uppfattas som en samhällsbärare?

Knappast i den meningen som avses ovan, men vi får anledning att återkomma till detta under punkt 2.

b) Är Nabizadeh en samhällsförstörare?

Såvida vi inte accepterar extremhögerns verklighetsbild kan vi utan bekymmer utesluta Nabizadeh ur kategorin samhällsförstörare. Bali har i sina anklagelser heller inte gjort gällande att Nabizadeh skulle ha gjort sig skyldig till den sortens grov brottslighet.

c) Är Nabizadeh då att anses vara en person som ”agerar på en offentlig arena”?

Inte om man med begreppet ”offentlig arena” utgår från de exempel som Sigvardsson anger (i vardagligt tal s k kändisar). Inte heller om man utgår från Balis egna påståenden om Nabizadehs person.

Visst agerar Nabizadeh, i likhet med många andra, på de offentliga arenor som omger oss i dagens sociala mediersamhälle. Men i traditionella medier, både i tryck och på webben, framstår Nabizadeh som närmast anonym – åtminstone fram till för ungefär en veckan sedan!

Offentlig person eller känd som brottsoffer?

En sökning på ”Amir Nabizadeh” i Göteborgs Universitets mediearkiv (som är rikstäckande och inkluderar TV/radio, webb, tryckta nyheter m m) för perioden 1 januari-2 oktober 2017 ger endast 19 träffar:

Skärmklipp 2017-10-08 21.40.33.png

Dessa träffar inkluderar till exempel artiklar där ett foto taget av Nabizadeh har använts och hans namn figurerar av rent upphovsrättsliga skäl samt nio träffar i en medelstor lokaltidning med artiklar som rör hans enskilda situation som ensamkommande.

Om man däremot använder samma sökterm (”Amir Nabizadeh”) bara för den senaste veckan, dvs 3-9 oktober, visas 192 träffar:

Skärmklipp 2017-10-11 22.35.44.png

Den senaste veckans dramatiska ökning av massmediala sökträffar på ”Amir Nabizadeh” har att göra med Mattias Karlssons (SD) till synes rasistiska och lagvidriga påhopp, vilket ledde till en förtalsanmälan.

Att Nabizadeh den senaste veckan figurerat mycket i det offentliga med anledning av ett förmodat brottsligt angrepp från en känd sverigedemokrat kan knappast göra honom till en offentlig person, i vart fall inte i den meningen som Bali försöker göra gällande i motiven till sin uthängning. Med andra ord är det fel att anta att den uppmärksamhet som Nabizadeh fått i egenskap av målsägande/potentiellt brottsoffer skulle göra honom mer lämpad för offentlig granskning jämte andra enskilda privatpersoner.

Så hur ligger det till? Var anledningen att Bali valde att hänga ut Nabizadeh den uppmärksamhet Nabizadeh fick dagarna efter Karlssons påhopp? Eller var det bara av ren slump som ”granskningen” kom att offentliggöras samma vecka som Nabizadeh för första gången på riktigt hamnade i massmedialt fokus, dvs efter Karlssons uttalande?

Möjligen kan tidpunkten förklaras med att Bali väntade på ”rätt” tillfälle att offentliggöra sina ”fynd” för att få maximal spridningseffekt. Värt att nämna i sammanhanget är att Bali känner till Nabizadeh sedan tidigare efter en kort dispyt mellan dem (se här och här). Det skulle även kunna vara så att det blev relevant för Bali att ägna tid åt att ”granska” Nabizadeh först när denne på riktigt hamnade på den ”offentliga arenan”.

Båda alternativ vore problematiska eftersom de, var för sig, skulle innebära att motivet för att hänga ut Nabizadeh kan härledas till den korta tidsperiod som Nabizadeh figurerar i offentligheten som målsägande/förmodat brottsoffer. Det vore helt enkelt inte relevant att hänga ut Nabizadeh tidigare eftersom väldigt få skulle bry sig. Utifrån dessa alternativ kan Nabizadeh knappast räknas som en person som verkar på den offentliga arenan på det vis allmänhetens pressombudsman tycks ha syftat på.

Om vi till fördel för Bali ändå antar att tidpunkten för uthängningen helt enkelt bara råkade sammanfalla med den vecka då Nabizadeh för första gång fick betydande medial uppmärksamhet, kan vi rikta blicken mot Balis övriga angivna motiv för att hänga ut Nabizadeh.

2. Nabizadeh som talesperson för Ung i Sverige

Utifrån ovanstående uppgifter från mediearkivet vet vi att Nabizadeh förekommit ytterst sällan i media före Mattias Karlssons påhopp. Likväl har Bali påstått att Nabizadeh är talesperson för Ung i Sverige. Man skulle kanske kunna tolka detta som att Bali menar att Nabizadeh besitter någon form av bärande samhällsposition, eller i vart fall kan sägas representera Ung i Sverige, som av Bali anses vara den medialt mest framgångsrika lobbyrörelsen de senaste 5-7 åren. Detta bör tala för en påtaglig medial närvaro av Nabizadeh, vilket det kvantitativa sökresultatet (19 träffar) av söktermen ”Amir Nabizadeh” före 3 oktober snarare tycks tala emot.

Om vi då går steget längre än det kvantitativa och tittar på det kvalitativa resultatet av söktermen, dvs. på vilket sätt Nabizadeh har förekommit i media före Karlssons påhopp så blir det tydligt att Nabizadeh talar sanning när han säger att han inte är talesperson för Ung i Sverige.

De enda gångerna Nabizadeh påstås vara talesperson för rörelsen är i Avpixlats substitut Samhällsnytt (se här och här). Om det är härifrån Bali hämtat uppgiften om Nabizadehs roll som talesperson vore det inte första gången han sprider uppgifter från extremhögern som vid en enkel faktakoll skulle visat sig felaktiga (se här)

Om vi bortser från de båda tillfällen då Nabizadehs namn dyker upp i Samhällsnytt vet vi redan utifrån ovannämnda uppgifter att Nabizadeh i majoriteten av sökträffarna (9/17) figurerar som privatperson, alltså utan någon koppling till Ung i Sverige.

I hälften av de åtta träffar som återstår förekommer Nabizadehs namn tillsammans med Fatemeh Khavari, som i dessa artiklar beskrivs som Ung i Sveriges språkrör, ledare och talesperson. Amir Nabizadehs roll framstår som onekligen perifer i dessa sammanhang, även om DN i en artikel 25 september beskriver honom som strejkens största röst på sociala medier och en av fem styrelseledamöter för Ung i Sverige. Samma artikel kretsar dock kring just centralfiguren Fatemeh Khavari, som enligt skribenten urskiljer sig genom att alltid tala i rörelsens namn. Fatemeh Khavaris namn dyker upp 567 gånger för sökperioden 1 januari-2 oktober 2017, vilket kan jämföras med de 19 sökträffarna på Nabizadehs namn:

Skärmklipp 2017-10-11 14.05.32.png

Amir Nabizadeh har under samma period, dvs. före 3 oktober, förekommit i följande former som kan antas vara av representativ kapacitet:

  • En kort kommentar i Syre (25/8) av ”Amir Nabizadeh från Ung i Sverige”
  • Ett antal kommentarer i Aftonbladet (9/8) av Amir Nabizadeh som framställs som tillhörande ”en grupp aktivister…som kallar sig Ung i Sverige”.
  • Två debattartiklar i Aftonbladet  (13/2 och 30/3) som Nabizadeh, vid sidan av en rad till synes okände aktivister, undertecknat med signaturen ”Amir Nabizadeh, Projektet Ung i Sverige

Nabizadeh har alltså, även före 3 oktober, varit framstående i sitt engagemang för Ung i Sverige och sittstrejken på Medborgarplatsen i Stockholm. Men inte någonstans förekommer han som talesperson såsom Bali har försökt att påskina. Snarare får nog den beskrivningen anses vara förbehållen Ung i Sveriges obestridliga frontfigur, Fatemeh Khavari. 

Inte heller finns det i mediearkivsträffarna något stöd för Balis påstående att Nabizadeh ”ett flertal gånger figurerat i media med sin organisations politiska budskap att åldersfusk inte förekommer”.

Den enda sökträffen på Nabizadeh som berör åldersfrågan är den senare av de två debattartiklarna refererad till i listan ovan. Artikeln kritiserar godtyckligheten i Migrationsverkets åldersuppskrivningar. Detta betyder naturligtvis inte att de som signerat debattexten påstår att ”åldersfusk inte förekommer”. Det är således upp till Bali att bevisa att dessa påståenden stämmer.

Samtidigt bör det tilläggas att Ung i Sverige stödjer alla unga asylsökande som riskerar att utvisas, inte enbart minderåriga. De arbetar alltså för en mer generös asylbedömning där åldern, under rådande omständigheter, ska spela mindre roll. Detta är Bali medveten om eftersom han skriver att gruppen anser ”att amnesti måste ges till alla utvisningshotade Afghaner” (min kursivering).

Till sist, att Nabizadehs engagemang och aktivism skulle anses vara av ”samhällsbärande” karaktär vore att feltolka försvarligheten i att granska mäktiga och inflytelserika personer. Om man som Bali har gjort, jämför ”granskningen” av Nabizadeh med mediegranskning av viktiga företagsledare (som långt ifrån alltid är försvarlig), missar man en viktig poäng. Företagsledare har direktinflytande över människors liv medan aktivister är beroende av uppmärksamhet, i många fall medial sådan, för sin sak.

Slutord

Med anledning av Nabizadehs relativa anonymitet och väldigt begränsade figurerande på den offentliga arenan före 3 oktober – tyder mycket på att utmålningen av Nabizadeh som en offentlig person är en ren efterhandskonstruktion där Nabizadehs offentliga betydelse, både för Ung i Sverige men också som medial figur, blåses upp för att legitimera Balis uthängning.

Men, undrar någon, behöver Bali överhuvudtaget rättfärdiga offentliggörande av uppgifter kring Nabizadehs ålder om han tror de är sanna?

Troligtvis beror motiveringen både på juridiska och politiska hänsynstaganden. Rent juridiskt torde Bali veta att han utsätter Nabizadeh för det som i förtalsbestämmelserna kallas ”andra missaktning”, men att detta under vissa förutsättningar kan anses vara försvarligt (se t ex denna en redogörelse av förtalsbrottets villkor, men se även NJA 2003 s. 567, NJA 2014 s. 808). Vid beaktandet av dessa bestämmelser finns det ett tydligt intresse av att framställa Nabizadeh som en offentlig person, eftersom detta höjer ribban för vilken typ av offentlig granskning enskilda anses kunna räkna med.

Rent politiskt är det självklart känsligt när man som riksdagsledamot för Sveriges näst största parti hänger ut en ung aktivist och därmed skapar en väntad hatstorm på sociala medier. Särskilt problematiskt är det om den möjliga kopplingen till dennes roll som målsägande/förmodat brottsoffer och offentliggörandet av ”granskningen” synas.

En del kritiker har således ifrågasatt lämpligheten i att man som innehavare av ett av Sveriges mäktigaste politiska ämbeten ägnar sig åt att klämma åt enskilda individer istället för att dentifiera problem med lagstiftningen och verka för att ändra den.

Men eftersom Bali anser att det ena inte utesluter det andra bör han åtminstone tänka på att presentera underlag för alla sina påståenden som är avgörande för rättfärdigandet av ”granskningen”. På så vis slipper man som läsare bli vilseledd av falska påståenden, och Bali själv kan ta ställning till om det finns tillräckliga skäl för att hänga ut personen han ”granskar”.

Om han anser att de motiv han angett för uthängningen överhuvudtaget spelar roll bör han ta dem på allvar. Frågan är varför han inte har gjort detta?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Varning för Samhällsnytt!

Den 1 september 2017 lanserades en ny alternativ nyhetssajt. Den har kommit att få det förtroendeingivande namnet Samhällsnytt.

Vad är Samhällsnytt?

På hemsidan kan vi läsa följande:

Samhällsnytt ämnar ta ett brett publicistiskt grepp. Vi kommer att bevaka fler områden där etablissemangsmedia fortfarande uppvisar underlåtenhetsförsyndelser. Vi kommer också att fokusera mer på allmän nyhetsjournalistik. Dessutom kommer vi regelbundet att göra granskande och grävande filmreportage.

Vi är fulla av entusiasm och övertygade om att det starka team vi nu har satt ihop borgar för att Samhällsnytt ska bli den publicistiska produkt som framtidens samhällsintresserade mediekonsumenter vill ha och har rätt att kräva.

Vi hälsar alla hjärtligt välkomna till den nya och förhoppningsvis berikande medieupplevelse som vi gett namnet Samhällsnytt!

Samhällsnytt är i stora drag samma som Avpixlat, som la ner samtidigt som Samhällsnytt startade upp.

Varför byter Mats Dagerlind et al namn? Innan nyhetssajten 2011 antog namnet Avpixlat gick man under namnet Politisk Inkorrekt. Den enklaste förklaringen är att man känner sig ha förbrukat sin trovärdighet efter några år. Politiskt Inkorrekt, sedermera Avpixlat, var populärt hos redan frälsta, men de bar på ett stigma som hindrade dem att nå ut till icke-frälsta.

I och med namnbytet ser man möjlighet att vinna nytt territorium. Vi som dagligen hänger med i den politiska debatten och följer såväl gammelmedia som alternativ media ser igenom denna taktik.

Intressant att notera är att Kent Ekeroth, och hans förening Sverigevänliga intressen, är den som registrerat det nya domännamnet, samnytt.se. Ekeroth, som sitter kvar i Riksdagen samt i justitieutskottet trots fällande dom för ringa misshandel, har varit kopplad till Samhällsnytts föregångare också. Ekeroth har använt sitt eget bankkonto till att samla in pengar för Avpixlats räkning, något som ledde till att han straffbeskattades då han inte redovisade intäkterna i deklarationen. Han har också haft redaktionellt inflytande på hatsajten.

Att flera i den ”nya” hatsajtens redaktion har arbetat för eller nära SD är ingen överraskning.

Namnändringen har medfört att medarbetare kommit och gått. Formaliteter som att Mats Dagerlind ändrat titel från redaktör till politisk chefredaktör är ytterligare ett sätt att försöka framstå som en seriös nyhetskälla. Nye chefredaktören Tommy Carlsson, med förflutet på Skaraborgs Läns Tidning, har funnits i kretsarna kring numera nedlagda Folkets Demonstration. Egor Putilov, aka Tobias Lagerfeldt, aka Alexander Fridback, är ännu ett nytillskott i redaktionen. Putilov uppmärksammades i våras då han i egenskap av frilansjournalist och f d handläggare på Migrationsverket skrev debattartiklar i media, men undanhöll att han i själva verket arbetade på SD:s riksdagskansli.

En annan ny medarbetare är Erik Almqvist, som enligt hemsidan är en av Samhällsnytts fasta krönikörer. Erik Almqvist är f d riksdagsledamot för SD, mest känd för att ha varit drivande i järnrörsskandalen, som ledde till hans fall, då han åtminstone officiellt uteslöts ur SD. Det internationella trumfkortet, tillika forskare och professor i socialantropologi, Jonathan Friedman, unga stjärnskottet inom nationalekonomi John Gustavsson och läraren Björn Norström är ytterligare några av de fasta krönikörerna på sajten. I sanningssägaren och företagsekonomen Jan Tullberg tycker man sig ha det hela på det torra, då Tullberg ses som en aktad och seriös krönikör. Jenny Piper, medlem i SD Ystad, som öppet har försvarat Bechir Rabani (antisemit och NMR-anhängare), är ett annat namn i staben.

Samhällsnytt säger sig vilja bredda sin journalistik och bevaka även andra saker än muslimer, invandrare, migration och flyktingar. Om vi kikar på förstasidan finner vi artiklar om flyktingar, kyrkovalet, muslimer, nyanlända, gränskontroller, gängkriminalitet, EU, ensamkommande, svenska värderingar, terror, F!, misstroendeförklaring, islamistpartier, moskéer och massinvandring.

Samhällsnytt är inget nytt. Det är samma enformiga, hatiska och främlingsfientliga mantra om och om igen.  Samhällsnytt bedriver samma ”journalistik” som dess föregångare Politiskt Inkorrekt och Avpixlat har gjort. Det som är nytt är namnet, designen på hemsidan och några skribenter.

Gå inte på den lätte.

Invandrare tung budgetbelastning

Artikel av Johannes Fredrikson och Thabo ‘Muso

Invandring och ekonomi är ett ämne som ofta debatteras och diskuteras. Tonläget är inte sällan högt och åsikterna är många men det är inte alla som presenterar sina argument tillsammans med innovativa och gedigna matematiska uträkningar. Det är därför inte konstigt att sådana inlägg i debatten får stor spridning bland de mer matematiskt kreativa väljarna. Det är dags att titta lite närmare på ett sådant exempel.

Nu när det är höstbudgettider har artikeln ”Björn Olanders: 320 MILJARDER KR FÖR INVANDRING I BUDGET 2017” om regeringens tidigare vårdbudget börjat cirkulera på Facebook. Artikeln finns publicerad på hemsidan ”Svenska dissidenter”, som kortfattat beskriver sig enligt följande:

Svenska Dissidenter är en sida med vanliga bekymrade medborgare och skribenter, som försöker vara en motpol till det vänsterliberala etablissemanget. Vi är trötta på landets vänsterliberala journalister som delar säng med makthavarna och granskar folket istället för makten.

Svenska Dissidenter är en ‘nättidning’ som så många andra, vi skriver artiklar, krönikor och bevakar händelser i våra granskningar. Vi skriver i huvudsak om vad som sker i vårt eget land Sverige, men självklart täcker vi även in händelser från andra delar av världen. Vi anser oss inte själva som ‘höger’ eller ‘vänster’, utan tycker vi kan placera oss relativt neutralt, vi skriver rom(sic) det vi tycker illa om vare sig det kan anses politiskt korrekt eller inte. Vi tar inte ställning, vi skriver.”

Tidningen gör reklam för klädföretag som bland annat säljer jackor med namn som ”Viking Divison” och har SS-runor.

En av de senaste artiklarna på hemsidan utgörs av ett grävande reportage om familjen Rothschilds 25-punktsplan för att ta över världen genom att dess icke-judiska befolkning drabbas av finansiella katastrofer, massvält och drogmissbruk. Bland mycket annat.

Budgetgranskning

Men nog om den neutrala tidningen ”Svenska dissidenter”, låt oss granska deras föredömliga granskning av vårbudgeten.

Metoden för författarens beräkning av invandringens påverkan på budgeten beskrivs så här:

“S+Mp-regeringens nya vårändringsbudget 2017 visas nedan. Sveriges befolkning uppgick den 31 december 2016 till 9.995.153 personer (källa SCB). Från 1980 t o m 31 december 2016 har Migrationsverket beviljat 2.127.423 uppehållstillstånd varav 586.192 flyktingar (27,6%), 847.735 anhöriginvandrare (39,8%), 234.148 Arbetsmarknadstillstånd/PUT (11%), samt 459.348 Övriga (=21,6% Gäststuderande, Adoptivbarn, EES samt tidsbegränsade) !!

Observera att sedan 1980 är endast 1 av 9 är arbetskraftsinvandrare, drygt 6 av 9 flyktingar och/eller anhöriga samt knappt 2 av 9 gäststudenter samt tidsbegränsade och/eller EESare/gästarbetare!! Andelen utrikesfödda i första generationen uppgick den 31 december 2016 till 1.787.497 personer eller 18% av befolkningen (källa SCB).”

Låt oss för enkelhetens skull utgå ifrån att alla statistiska uppgifter i citatet stämmer. Ett antal frågor inställer sig mot bakgrund av texten.

Hur många av alla dessa invandrade människor finns kvar i Sverige?

Om en av nio personer, eller 236.380 av de totalt 2.127.423 personer som beviljades uppehållstillstånd i Sverige kom hit som arbetskraftsinvandrare, vad hände med övriga 1.891.043 personer?

Kan man möjligtvis, rent hypotetiskt tänka sig att en del började förvärvsarbeta? Kan man till och med vara så pass djärv att föreställa sig att majoriteten, eller en absolut majoritet av dem började förvärvsarbeta?

I motsatt riktning skulle man kunna hävda att författaren mörkar statistik om EU-medborgare som flyttar till Sverige och inte behöver söka uppehållstillstånd innan de kommer hit och inte heller med omedelbar verkan efter att de flyttat till Sverige.

Mot bakgrund av att författaren skriver om ”utrikesfödda i första generationen”, är det motiverat att fråga sig vilka som kan tänkas vara utrikesfödda i andra generationen? Är det personer som är födda i Sverige men som ändå skall räknas som utrikesfödda? Ett förtydligande skulle kunna vara på sin plats.

Bodström och utredningar

Författaren skriver vidare:

”Enligt Utredningar/Thomas Bodström, S, utför invandrare 2-3 ggr fler brott än inhemska medborgare. Ur dessa uppgifter går kostnaden för invandring avläsas och beräknas enligt följande från vårbudgeten 2017:”

Den intresserade kanske frågar sig vilka ”utredningar” som Thomas Bodström har gjort gällande brottslighet.

Bodström har emellertid inte arbetat med några övergripande utredningar om brottslighet i Sverige. Varken som minister eller privat.

Det skall dock sägas att herr Bodström har en omfattande erfarenhet av brottslighet enär han arbetat som försvarsadvokat. Bland annat för den tidigare socialdemokratiske riksdagspolitikern och mångmiljonären Jan Emanuel.

Bodström har även författat ett antal romaner, av vilka samtliga fått svidande kritik i medierna. Inget av detta arbete kan dock kvalificeras som kriminologisk forskning.

Så vilken eller vilka utredningar är det som Bodström skulle ha arbetat med? Och om han har arbetat med sådana utredningar, hur kan de utredningarna ha kunnat komma fram till att invandrare  begår ”2-3 ggr fler brott än inhemska medborgare”?

Skulle Bodström ha dragit slutsatsen att invandrare inte kan bli svenska medborgare, eller är det författaren som drar den slutsatsen och i så fall är den slutsatsen korrekt?

Statistik ljuger inte

Men låt oss tränga djupare in i den föredömligt detaljerade, redigt uppställda statistik som författaren presenterar.

20993968_10155766314940712_5065531694685133079_n

Något som står ut vid en första anblick är procentsatserna som anger invandringens del av kostnaderna för varje budgetpost. Invandringen står alltså för exakt 18% av kostnaderna i 18 av 27 utgiftsområden och 36% i 6 utgiftsområden.

Enligt de uppgifter som presenteras innan tabellen framkommer det att 18 procent av Sveriges befolkning är ”utrikesfödda i första generationen”. Man får anta att denna siffra ligger till grund för att just 18% är en så vanligt förekommande andel i tabellen.

Det är en imponerande övning i matematisk stringens, tyvärr får man aldrig reda på hur fördelningen ser ut inom de olika budgetposterna. Är fördelningen av invandringens kostnader vad gäller Miljö- och naturvård densamma för Supermiljöbilspremien som för Kemikalieinspektionen?

Är kostnadsandelen densamma för Försvarets radioanstalt som för Strålsäkerhetsmyndigheten? Om inte, hur ser fördelningen ut?

Är det närvaron av invandrare i Sverige som fördyrar Sveriges försvarskostnader med 18% eller hade staten kunnat satsa 18% mer på försvaret om det inte fanns invandrare i Sverige?

Att invandringen står för exakt 18% av kostnaderna i 18 av 27 utgiftsområden är ett väldigt sammanträffande, för själva metoden kan det väl ändå inte vara fel på?

Man får inte heller reda på hur diverse komplicerande faktorer har tagits i beaktande, vilket hade varit både spännande och lärorikt. Istället lämnas man som läsare tyvärr kvar med en hel del frågor.

18% av EU- avgiften, 5.33 miljarder kronor, står tydligen i direkt korrelation till andelen utrikes födda. Hur EU-avgiften skulle bli dyrare genom att fler människor flyttar till Sverige framgår inte.

Ännu mer komplicerat blir det när man sneglar mot de poster som inte innehåller siffran 18%. Ta posten ”Rättsväsende” till exempel, Där uppgår invandringens andel av kostnaderna till 50%. Hälften kan kanske ses som en relativt stor andel, men tar man 18 (andel utrikesfödda i procent) och multiplicerar med ”2-3” (invandrares överrepresentation i brottsstatistiken) så blir det 50%. Typ.

Multiplicerar man med 3 blir siffran 54% men här jobbas det med intellektuell integritet och avrundas neråt till 50%, vilket är föredömligt.

Och i motsatt riktning, hur pass överrepresenterade är inte invandrare som anställda i en massa yrken som kostar landstingen väldigt många miljarder?

Hur är det t ex med förare av tunnelbanor och pendeltåg? Borde eller kunde staten ha satsat 18% eller mer i utökade utgifter på kollektivtrafik om invandringen inte fanns? Eller/och är det invandringen som belastar oss i onödan med 18% av kollektivtrafikskostnaderna?

Eftersom artikeln inte berör kostnader för landstingen, hoppas vi på Motargument att författaren till artikeln gräver vidare i den frågan utifrån samma utmärkta vetenskapliga metod.

Brottslighet kostar

Efter redovisningen av kostnaderna för invandringen följer en lista med 22 punkter som uppges visa olika brottstyper som ökat mellan åren 2015-2016, eller där antalet brott enbart anges utan jämförelse.

Dessvärre redovisar inte författaren hypoteser kring varför brottsstatistiken ser ut som den gör, samtidigt som han bedömer att Sverige är på väg att bli ”ett laglöst land”.

Några väsentliga observationer görs emellertid och dessa är värda att återge:

”Stenkastning mot polis, ambulans, brandkår, brevbärare och varutransporter (oregistrerad, men polisen skall börja räkna)

Skall polisen börja räkna stenar som misstänkts ha kastats mot polis, ambulans, brandkår, brevbärare och varutransporter?

Författaren fortsätter:

”Mycket stort antal migranter; tiggare, ficktjuvar, vägpirater, bärplockare, prostituerade, svarttaxichaufförer, m m. (oregistrerat, MSB & BRÅ har inte kontroll) m.m.”

Författaren har skarpsynt noterat att varken Myndigheten för Samhällsskydd eller Brottsförebyggande rådet har kontroll över bland annat antalet bärplockare och prostituerade i Sverige. Så illa är det.

Han passar även på att kritisera komikerna Henrik Schyffert och Magnus Betnér för att de enligt honom hävdar att Sverige aldrig har varit tryggare. Det är oklart varför.

Efter denna övning i hård vetenskap kan det vara nyttigt att begrunda med hjälp av musik. Särskilt denna låt som Motargument rekommenderar.

Vad är ”förorten”?

Det tål att upprepas. Förorten är en geografisk plats. Förorten är inte en kultur. Förorten är inte en religion. Förorten är inte en nationalitet. Förorten är inte en inkomst. Förorten är inte en social tillhörighet.

Jag växte upp under en stor del av min barndom i den förort där den här villan ligger. Jag spenderade många dagar och ibland veckor varje månad i den här villan. Jag var med när den byggdes.

Garaget till vänster i bilden byggdes av min kära, numera bortgångne morfar medans jag lekte byggarbetare. Min morfar lade stenplattorna runt villan. Min mormor och morfar planterade växterna runt huset och min morfar planterade gräsmattan, medans jag lekte markägare och strängt beordrade min skrattande morfar att jobba hårt eller försökte hjälpa honom att klippa gräsmattan, eller klängde på hans rygg när han klippte rabatterna.

Både när mina morföräldrar flyttade in i villan, vilket var år 1979 och fram tills idag, ligger villan i en av Sveriges rikaste kommuner.

Förr i tiden bodde nästan enbart etniska svenskar i den kommunen. Idag utgör de fortfarande en klar majoritet, även om det har flyttat in massor av människor från andra länder samtidigt som kommunen är ändå rikare.

Mina morföräldrar gjorde karriär efter kriget, men hade växt upp i fattigdom och marginalisering, men i deras fall i Västerbottens skogsland. Som för de flesta miljontals andra svenskar och människor som invandrade från andra länder, blev förorten vägen till ett bra liv.

Den svenska medelklassen och en större del av den så kallade överklassen skapades i förorterna, oavsett vad nyhetsrapporteringen och förfasade debattskribenter krönikörer vill ge sken av.

Mina närmaste grannbarn som jag ständigt lekte med, var i ena fallet ett antal etniskt svenska, alla blonda och blåögda pojkar och i andra fallet en pojke och en flicka med en finsk och en sydkoreansk förälder.

Som tur var, hade vi inga vuxna som tutade i oss att vi skulle vara annorlunda från varandra mer än att vi var individer. Vi kände oss varken mångkulturella bara för att vi samtidigt hade olika ursprung och umgicks, eller ”marginaliserade” bara för att vi levde i en förort. Vi behövde varken ”integreras”, ”assimileras”, försvenskas eller lära oss vara ”toleranta” .

Inte heller kände vi oss ”privilegierade” som levde i ett höginkomsttagarområde där de flesta var egenföretagare eller högavlönade statstjänstemän.

Vi var glada så länge vi kunde bada tillsammans, åka pulka tillsammans, äta lördagsgodis tillsammans, leka kurragömma tillsammans, gå på varandras födelsedagskalas, titta på TV och videofilmer tillsammans, bygga kojor tillsammans. leka i skogarna tillsammans och både gräla, skratta och glädjas tillsammans.

Vi var bara barn som just då för det mesta var förskonade från vuxenvärldens alla förgiftande metadebatter om huruvida vi var bra eller dåliga eller hur vi levde våra liv.

Inte ens merparten av de som bor i förorternas så kallade miljonprogramsområden bor i höghus, eftersom miljonprogrammens hus till största delen utgörs av tvåvåningsbostäder.

Över femtio år innan Jimmie Åkesson började varna oss för systemkollapsen, byggde ett då betydligt fattigare Sverige en miljon hyresbostäder, villor, samt skolor och dagis, centrum, bibliotek, kontor, garage, parkeringsplatser, vägar och sjukhus åt de nästan två miljoner människor som flyttade in till Sveriges storstäder.

Det var den utmaningen som Olof Palme i ett av sina tal som dåvarande kommunikationsminister, kallade för ”Sveriges största invandring”. Den invandring som skedde inne i Sverige. Svenskarna hade övergått från att vara ekonomiska välfärdsmigranter till USA till att bli ekonomiska migranter till svenska städer.

Den migrationen sågs som en utmaning och som även medförde problem, men inte ett problem i sig.

Många av de som antingen ondgör sig över förorter eller de som på något sätt vill tala om eller ”försvara Orten”, talar inte om förorter alls, utan enbart om en begränsad del.

Sluta generalisera om förorter och när du talar om förorter, kom ihåg att de är lika mångskiftande som ”frukter” och ”blommor” och ”väder”.

Oavsett var du bor i Sverige, nästa gång du letar efter en socialt och kulturellt isolerad människa, pröva att titta dig själv i spegeln. Kanske är det du själv? Du som tror att människor i fattigare områden eller rikare områden skulle vara så fundamentalt annorlunda än dig själv, försök lära känna människor i en helt annan miljö.

De människorna kommer ofta att visa sig vara de finaste människorna som du har träffat.

PS
Jag glömde att säga att det får man väl inte säga i det här jävla landet!

Image may contain: house, sky and outdoor

 

Nyhetsbrev juli 2017

Här presenteras de artiklar vi publicerat under juli 2017

Artiklar

I kraft av sin hudfärg – den vita kvinnans tolkningsföreträde – artikel av Tina Holm om begreppen vithet, kvinnor och offergörande

Tryckfrihetsförordningen skyddar inte nazister – artikel av Thabo ‘Muso om att tryckfrihetsförordningen inte utesluter kriminalisering av  nazistiska organisationer

SD:s idol Verner von Heidenstam om Hitlers seger – artikel av Torbjörn Jerlerup om Heidenstams stöd till Hitler, Tyskland och nationalism

Korta motargument

Svenskars födelseländer – korta av David Ehle som redovisar vilka länder som är de vanligaste födelseländerna hos svenskar

En kort lektion i fotografisk källkritik – korta av Torbjörn Jerlerup om det eviga påpekandet: var källkritisk!

Argumentationsfel: ”Men du då!” – korta av David Ehle om whataboutism

Krönikor

Je suis un globaliste – krönika av Jan Kjellin om globalism och nationalism

Historiska läxor kring globalisering och tyranni – krönika av Johannes Fredrikson om att globalisering inte är ett nytt fenomen

Jimmie Åkesson tror fel om Sveriges muslimer – gästkrönika av Salih Tufekcioglu

SD och Schrödingers rasistiska invandrare – krönika av Anders Johansson om att invandrade rasister som röstar på SD inte gör SD mindre rasistiskt

SD och NMR – Två grenar på samma släktträd – gästkrönika av Maria Robsahm

Sånt händer inte här – krönika av Jan Kjellin om vad röster på nationalister innebär

Fröet till diktaturen – gästkrönika av Maria Robsahm

Myter

SD:s parallella universum – Abortmyten – mytknäckare av David Ehle om hur SD skippar fakta till förmån för feeling

Strömmar av klanmänniskor – mytknäckare om generaliseringar kring flyktingar

SD:s parallella universum – Klimatförnekarna – mytknäckare av David Ehle om ”klimatbluffen”

Nyhetsbrev juni 2017

Här presenteras de artiklar vi publicerat under juni 2017

Artiklar

Vilken är den största invandrargruppen i Sverige? – artikel av David Ehle om vilka länder svenska invandrare kommer ifrån

Icke-vita bildstereotyper – artikel av Torbjörn Jerlerup om projektet Bilders Makt

I fokus

Nazistiska mordhot i Tierp: Hot mot rikets säkerhet! – artikel av Torbjörn Jerlerup om NMR:s inställning till de de kallar folkförrädare

SD ljuger om sin politik – artikel av David Ehle om SD:s lögner

Jomshof, Lamotte och Yttrandefriheten – artikel av Helena Trotzenfeldt om Kahin Ahmed-gate

Korta motargument

Europadomstolen: Rysk antigay-lag strider mot mänskliga rättigheter – korta av David Ehle

Krönikor

Det nationalistiska samhället – krönika av Johannes Fredrikson om SD:s nationalism och dess konsekvenser

De vackra ljusbruna barnen som alla pratar om… – krönika om mixade människor. I samarbete med Afropé.

Den nygamla borgerligheten – krönika av Vladan Lausevic om att Moderaterna avkrävs en ursäkt för sin förda migrationspolitik

När terrorismen fick patent – krönika av Dorian Ertymexx om begreppet terror och dess utövare

”Den svenska inkvisitionen” – krönika/mytknäckare av David Ehle om hur ”sverigevännerna” (i detta fall Avpixlat) ständigt påpekar att domedagen är nära

Med ironin som vapen – krönika av Jan Kjellin om att ironi kan användas som en metod att sprida propaganda

#näthat: Att så ett frö av rädsla – gästkrönika av Hanna Zetterström om näthat och hur omgivningen bör agera

Att förvandla ett folk – krönika av Jan Kjellin om begreppet assimilering

Den nygamla borgerligheten

Nyligen skrev den konservativa debattören Paulina Neuding i Göteborgs-Posten om att Moderaterna borde be väljarna om ursäkt för sin migrationspolitik från 2014. Motiveringen är att det var möjligt att ”förutse migrationsvågen” eftersom f d migrationsministern Tobias Billström (M) i regeringen 2010-2014 anser det. Politik handlar dock inte i första hand om att förutse saker och ting. Man kan fråga sig hur många politiker läser futuristiska analyser, om globalisering eller robotisering? Politikens uppgift är ägna sig åt intressen, värderingar, analysera och dra slutsatser om samhällsutvecklingen, ta beslut och inte minst – utöva ledarskap.

Politiker är också ”vanliga människor” 

Det ställs krav från samhällets sida om hur politiker bör, eller måste, bete sig, uttrycka sig och arbeta. I diskussionerna finns tendensen att uttala sig om att ”politiker” ska göra det ena eller det andra. Sådan kommunikation från medborgarnas sida är en demokratisk nödvändighet och funktionalitet. Delar av sådan kommunikation kan dock vara baserade på felaktiga uppfattningar, brist på information eller verklighetsuppfattning. Vilket är det normala i ett pluralistiskt demokratiskt samhälle. Människan är inte perfekt, och därför inte politikerna heller.

Precis som ”vanliga människor” lever och verkar politiker i informationssamhället. För sin förmåga att fatta beslut är hen beroende av information. Oavsett om hen är politiker på lokal- eller riksnivå så hämtas information, förutom via medier, från olika institutioner som myndigheter, utskotten eller partierna själva. Ingen politiker kan hämta all information på egen hand. I sin tur påverkar politikerns egna värderingar, beteenden och erfarenheter processen med analys, slutsatser och beslutsfattning.

En global, inte bara europeisk kris 

Migrationskrisen har globalt sett pågått sedan 1990-talet i samband med processer som globalisering och Europas regionalisering. Mängder av information har funnits genom åren sen dess men det har aldrig varit enkelt att dra slutsatsen om vad som skulle kunna ske i framtiden. Det beror även på att framtiden aldrig går att förutse till 100%. Däremot går det att förutse vissa trender som dock kan variera i storlek och grad. Just när det kommer till förutsägande analyser om trender med människors rörlighet.

Till exempel, före och under ”Arabiska våren” fanns det alltså gott om information om vad som skulle kunna ske. När processen drog igång så ”varnade” flera ledande politiker och ledare i EU om att ”flodvågor” av människor som skulle komma till Europa. Ändå blev det inte så under åren 2011-2014. I jämförelsen var situationen 2015 dock annorlunda. Information fanns det gott om men ändå kom ”krisen” som en överraskning för många såväl för politiker. En förklaring att det hände beror på att, trots tillgången till information, det ändå inte gick att förutse hela utvecklingen i större grad.

Därför blir det svårt att objektivt kritisera den svenska regeringen under 2010-2014. Dels eftersom det handlar om en utveckling som inte ens är en europeisk kris utan även en global kris, dels eftersom regeringens politik under statsminister Reinfeldt accepterades hos större delar av befolkningen. Än idag, trots alla händelser, förblir Sverige ett samhälle som sticker ut i europeiska och globala undersökningar om attityder till migration. Det som Moderaterna kan däremot förklara för fler väljare är varför paritet, under perioden 2010-2014, inte fortsatte med sin reformerande politik som under perioden 2006-2010. När det kommer till aspekter  som humanitär invandring, välfärd, arbetsmarknaden och bostadsmarknaden.

En pusselbit i borgerlighetens utveckling 

För att återgå till Neudings artikel så kan hennes argumentation ses som något större än bara kritiken mot Moderaterna. Det återspeglar den politiska förändringen som har ägt rum inom borgerligheten sedan 2014. En ”spricka” som uppstod mellan liberaler och konservativa, eller närmare sagt de som ville förändra mer och de som ville bevara mer. Trenderna hos de konservativa delarna av borgerligheten kan förklaras på följande sätt när det kommer till politisk fokus, identitetssyn, människosyn och politiska intressen.

Till att börja med, det första kännetecknet är att mycket av fokuset som förekommer handlar om det som gjordes fel ”under Reinfeldt” medan  mindre fokus handlar om hur Sverige bör utvecklas i framtiden. Samhällskritiken tenderar därför att handla om vad som inte var bra under den förra regeringsperioden, snarare än vad som kan göras bättre för den kommande perioden.

Det andra kännetecknet är att man är kritisk till ”identitetspolitiken” (vänster) samtidigt som man projicerar egen identitetspolitik: bland annat i form av nationalism, fokus på skyldigheter, retorik om ”svenska värderingar”, ofta otydliga uppfattningar om svensk kultur. Debatten inom borgerligheten har sedan 2014 flyttat sin fokus från socioekonomiska aspekter till mer sociokulturella aspekter som berör invandring, integration och identitet.

Ett tredje exempel är den politiska människosynen. Människor delas in mellan idealister och realister, tuffa och goda, naiva och kloka, folket och eliten. ”Realism” innebär ofta att man vill bevara och ”skydda” något medan förslag på förändringar benämns som ”idealism”. Det handlar till exempel om synen på välfärdsstatens utveckling i relation till antalet invandrande individer.

Slutligen är man ute efter ha ekonomisk liberalism men samtidigt bevara eller skydda systemen som högskattevälfärdsstaten, arbetsmarknaden och kollektiva identifikationer. Fokus handlar alltså inte mer om behov av reformer, visioner och optimism utan mer om vad som var bättre eller sämre förr i tiden.

Kraven på att Moderaterna ska be om ursäkt är därför inte bara orimliga utan även återspeglar en negativ anda som till exempel påverkar nyanlända, de ensamkommande, och tiggande medborgare. Inte minst eftersom sådana krav leder till att ilskan eller vrede även landar på människor. Till exempel som i fallet med argumentationen om fotboja för papperslösa individer. Borgerligheten borde kunna göra bättre ifrån sig inför framtiden, om Sverige ska kunna fortsätta vara ett mer humant och öppnare samhälle.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Referenser 

GP. ”Moderaterna måste be om ursäkt”. Publiceringsdatum: 2017-05-14. Nedladdat. 2017-06-01. Webbplats: http://www.gp.se/nyheter/debatt/moderaterna-m%C3%A5ste-be-om-urs%C3%A4kt-1.4279481

Sverige för UNHCR. ”Tidslinje: krisen i Syrien 2011-2017”. Publiceringsdatum: 2017-03-14. Nedladdat: 2017-06-01. Webbplats: https://sverigeforunhcr.se/blogg/tidslinje-krisen-i-syrien-2011-2016

Sverigedemokraters känsla för samhällskunskap

Flyr de flesta flyktingar främst för att de vill ha bidrag eller skapa terroristceller? Flyr de för att sprida sin religion främst?  De frågorna finns på det nationella provet i samhällskunskap för niorna i år. Och givetvis reagerar Sverigedemokraterna mot det.

Som Nyheter Idag rapporterar.

Det har även uttryckts kraftiga reaktioner från politiskt håll. SD-ledamoten i riksdagen Josef Fransson skriver på Facebook att ”indoktrinering ska påbörjas i tid”.

En som går ännu längre i sin kritik är riksdagsledamoten Jeff Ahl (SD). Han menar att det borde vara ”straffbart” att formulera ett prov på det sättet.

Skolan är inte en arena för indoktrinering, skolan är till för att göra barn allmänbildade och för att de snarast möjligast ska ut i produktion! (Samt in i armén såklart)”, skriver han på Facebook…

Stackars små sverigedemokrater.

De tycks faktiskt tycks tro på allvar att när de ser en svartmuskig person från Mellanöstern så ser de en arbetsvägrande, bidragstagande, religiöst fanatisk terrorist som sätter på getter som hobby på sin fritid.

Eller varför försvarar de annars uttalandena?

”De flesta” är generaliseringar om en grupp. På svenska heter det rasism.

Lägg märke till att frågorna generaliserar. Man hade kunnat skriva samma sorts frågor om norrlänningar, finnar, judar, ungdomar, personer med funktionsvariationer eller män och kvinnor.

Exempel på andra falska uttalanden är ”män är våldtäktsbenägna”, ”de flesta kvinnor har lägre intelligens än män”, ”de flesta funktionshindrade fejkar bara och vill lura staten på pengar”, ”när kvinnor säger nej menar de ja”, ”de flesta skåningar är feta och lata”, ”judar äter bebisar och dricker deras blod” och ”de flesta ungdomar gillar att döda pensionärer”.

Skolan ska lära barn att se att generaliseringar av denna typen är fel.

Om människor tror att de flesta flyktingar flyr för att de vill leva på bidrag, sprida sin religion eller bygga terroristceller blir de rädda. Då kanske det slutar med att man tänker på SS-uniformer och iranska mullor när man ser en hijab eller en muslimsk man.

Ungefär så som många tyskar manipulerades att se en blodtörstig våldtäktsmän när de såg en jude på 30-talet. Eller som för 40-50 år sen när mängder av svenskar tänkte på en knivviftande, full, bastubadande slagskämpe när de såg en finne.

Att SD-riksdagsmännen i artikeln tycks försvara de okunniga generaliserande påståendena om flyktingar på provet säger mer om dem än prover. Negativa generaliseringar om flyktingar så som ”de flesta” är rasism.

PS

Nästa vecka protesterar SD mot påståendet att jorden är rund.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Blev Sverige mångkultur år 1975?

1975 blev Sverige en mångkultur. Detta påstående cirkulerar mycket på rasistiska webbsidor, och för en gångs skull måste man ge dem rätt. Ja, 1975 blev Sverige en mångkultur. Men till skillnad från rasisterna anser jag att det var något bra.

Det finns få riksdagsbeslut som är så hatade som 1975 års ”riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken”. Så här lät det när riksdagen 1975 ersatte den tidigare assimileringspolitiken med mångkultur:

”Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten. Politiken bör även inriktas på att skapa samverkan mellan svenskar och invandrare för att öka solidariteten mellan dem liksom möjligheterna för invandrarna och minoriteterna att påverka beslut som rör deras egen situation.”

Frihetsrevolutionen på 70-talet

Beslutet 1975 var en seger för individens frihet!

På 70-talet började man bejaka människors olikheter mer och mer. Idéer om att minoriteter och avvikare måste ASSIMILERAS, d v s bli som alla andra, eller stötas ut, försvann gradvis.

Svensk ”handikappolitik” på 60-talet präglades ännu av att funktionshindrade skulle bli så lika icke-funktionshindrade som möjligt, om det inte gick skulle de gömmas undan. Homosexuella skulle stanna i garderoben. Katoliker ansågs farliga. Samer skulle sluta vara ”lappar” och bli svenskar och invandrare skulle bli ”som alla andra”.

Ännu på 70-talet tvingade man polioskadade barn att lära sig ”gå” med kryckor och metallskenor. Trots mycket smärta skulle de lära sig gå. Rullstol var fel. Döva fick lära sig att de skulle läsa på läpparna och försöka prata.

Fram till ca 1975 fick hallåor och nyhetsuppläsare på TV och radio inte prata skånska. Skolan hade i uppgift att lära folk ”rikssvenska” och vänsterhänta barn skulle läras bli högerhänta.

Detta gällde även i enskilda föreningar. Svenska kyrkan var extremt likriktad långt in på 60-talet. Det första steget för att luckra upp detta togs då de första kvinnliga prästerna vigdes. Idag diskuteras ”marxismen” i Svenska kyrkan på 70-talet en hel del. Denna s k ”marxism” var att kyrkan öppnades för mångfald.  Det var kontroversiellt när prästen Ludvig Jönsson öppet stödde homosexuella med orden: ”överallt där kärlek inträffar sker ett under”.

Samma år som beslutet om mångkultur togs, 1975, avvecklades Rasbiologiska institutet (SIFR) och man slutade att exkludera personer med funktionsvariationer, man skulle nu istället inkludera och integrera dem i samhälle. Några år senare upphörde man att betrakta homosexualitet som en sjukdom, olikheter skulle bejakas, inte bestraffas bort. Den öppna diskrimineringen av samer i skolan började avvecklas.

Istället för att bekämpa rockkulturen och ”ungdomens långa hår” började man tolerera det. Man slutade att förfölja vänsterhänta barn. Människors egna initiativ i grupp och privat började bejakas. Så sent som 1980 sågs min mamma som en farlig rebell som målade sin brevlåda röd i en by där alla brevlådor skulle vara svarta eller mörkblå: ”Tänk om alla fick göra vad de ville med sina brevlådor”. Nåt år senare släppte terrorn. Den röda brevlådan ansågs inte längre farlig.

Nu växte idén fram om att demokratin kunde bygga på mångfald och olikheter!

Folkhemmet

Om man studerar svensk politik före 70-talet ser man att man hade folkhemmet som ideal. Det likformiga var att eftersträva.

Herbert Tingsten lär ha sagt detta en gång: ”Skälet till vår stabila demokrati är att det inte finns några språkliga, religiösa eller etniska skiljelinjer i Sverige.” Det är inget unikt uttalande. Att människor skulle vara ganska lika, och inte sticka ut, ansågs viktigt i bygget av det jämlika folkhemmet Sverige.

Den politiken gick igen i allt från sexualpolitik till integrationspolitik till Konsums blåvita varor.

David Schwarz

På 60-talet insåg fler och fler att Sverige måste börja bejaka olikheterna kulturellt sett. En pionjär var David Schwarz. 1966 skrev han en artikel (som ni kan läsa här som PDF).

I den artikeln påpekade han att utvecklingen gick mot ett enat Europa, med många kulturer inom dess gränser, och en värld med mer kontakt mellan folken. På sikt skulle det inte gå att hålla Sveriges gränser stängda. Den dåvarande assimileringspolitiken skapade problem, menade han. Och ledde till att parallellsamhällen, isolerade från resten av Sverige växte fram. Alternativet för invandrarna var att utplåna sin kultur och bli helsvenska  eller att isolera sig, skrev han, Istället för assimilering bör man satsa både på sådant som svenskundervisning och hemspråksundervisning, för att bejaka både det svenska och den ursprungliga kulturen.

Schwarz skrev:

”Hur mycket andligen rikare skulle inte gemenskapen inom minoriteterna, och därigenom landets kulturliv bli om man i stället försökte få dessa människor att trivas och accepterade deras kulturella och konfessionella särart som normala inslag i det svenska samhället enligt maximen: ”Rätten att vara lika innebär först och främst rätten att vara olika!””

Ni kan läsa tre andra av Schwarz artiklar i DN här: från 1964 och 1966 och 1980.

70-talet

Schwarz och många andras arbete ledde fram till mångkulturpropositionen 1975.  Åren efter ändrades svensk politik. Hemspråksundervisning tilläts och invandrares kulturella föreningar fick stöd på lika villkor med ”svenska” föreningar.

Denna utveckling kan inte isoleras från vad som hände i samhället i stort på 70-talet. Det var en frihetsrevolution som skedde. Likriktning ersattes med mångfald. Homosexuella, muslimer, katoliker, funktionsvarierade, etc, började tolereras och inkluderas mer och mer.

Det betyder inte att allt som skedde gick till på rätt sätt. Det är legitimt att prata om problem som fanns och finns.

David Schwarz själv var intill slutet av sitt liv kritisk till svensk migrationspolitik.  Han själv, som var sekulär ortodox jude, välkomnade mångkulturen, men han ansåg att Sverige inte gick tillräckligt långt. Vi försökte prata över huvudet på invandrarna, menade han, som om vi vore deras förmyndare, och borde börja behandla dem mer som jämlikar, ansåg han. Det var för mycket ”ta hand om” och bidrag och för lite möten mellan jämlikar.

Dessutom ansåg han att vi blundade för strukturella problem, främst barnfattigdomen och arbetslösheten och risken för permanent utanförskap på grund av bristande språkkunskaper. Han var dessutom en kritiker av asylsystemet som han menade missgynnade fattiga.

Att vara glad att olikheterna började bejakas, betyder inte att man måste acceptera allt som gjorts i svensk migrationspolitik sen 1975. Respekten för människors olikheter betyder inte att man behöver blunda för strukturella problem som fattigdom, arbetslöshet och segregering.

Onekligen tog Sverige några steg framåt mot individuell frihet på 70-talet.

Migrantens livslånga skuld

Denna krönika är tidigare publicerad på Afropé

Det är pinsamt att tänka på, ingen vill prata direkt om det. Det blir kroppsspråket, bekymmersrynkan, som avslöjar problemet när jag trevar och tassar omkring ämnet med mina arbetskamrater och vänner. Problemet som inte får finnas, men finns. Lyxproblemet som bara vi privilegierade får smaka på, men som drabbar många, om inte nästan alla immigranter och kanske synnerligen inom den afrikanska diasporan.

Det är kontroversiellt och nästan alla jag pratar med säger sig tycka att det inte är ett riktigt problem men jag ser stressen det orsakar. Det förstör folks liv och hälsa, några har till och med hamnat i klammeri med rättvisan.

Det är tråkigt att människor som vi, som ju egentligen vunnit livets lotteri, ibland inte har tid eller möjlighet att njuta av dess frukter. Tråkigt att vi ibland inte kan dela med oss fast vi vill. Skrämmande att det vi kan ge inte räcker och att vi blir familjens snåljåp fast vi redan kanske ger till bristningsgränsen.

Jag pratar om den skuld som många immigranter bär och det ansvar som vi förväntas ta för försörjning av hela släkten eller byn där hemma i hemlandet.

Jag ser människor som jobbar ihjäl sig, som förstör alla sina mänskliga förhållanden, somnar på jobbet och orsakar olyckor eller helt enkelt begår brott. Människor som går under av depression, som aldrig känner att det de gör är tillräckligt. Javisst är det så att vi som har det så här bra ska dela med oss, jag är den första att hålla med om att man ska ge pengar och presenter. Vi lägger ihop pengar till skolavgifter, kläder och skolböcker varje termin. Det är så det ska vara, den som har ska dela med sig, men jag har tur…

Mina släktingar har det ekonomiskt ganska bra så jag har ingen som ringer mig och gråter över sjuka släktingar, obetald hyra eller ingen el. Jag har ingen i min närmaste familj som får mig att känna mig skyldig, elak, snål eller otacksam. Jag har ingen som ”jagar” mig. Men tyvärr är det vardag för många av våra vänner här i Sverige och ute i världen, de jobbar hårt och skickar nästan alla sina pengar till släktingarna i hemlandet men får varje gång veta att det inte räcker. De får veta att de är odugliga som inte lyckats tjäna tillräckligt bra för att uppfylla de förväntningar som släktingarna har. Detta är en skuld som aldrig blir mindre oavsett hur många och stora avbetalningar man gör. Så vi behöver prata om detta utan skuld och skam. Och ja, jag är medveten om att mångas resor till Europa har bekostats av lån som tagits av ibland kanske hela byn. Men ofta är dessa skulder redan återbetalda efter ett antal år, men förväntningarna minskar inte.

En av de saker jag tycker många av oss gör fel är att inte vara tydliga och sanningsenliga gällande våra förhållanden här i våra nya hemländer. Det är väldigt vanligt att immigranter jobbar hårt, ofta en massa övertid eller extra jobb och sparar 11 månader om året för att kunna spendera semestern hos släktingarna i det gamla hemlandet. Ofta ser det då ut som att vi är rika personer som har råd att unna oss det mesta när vi kommer på besök, och vi själva lockas att spä på denna myt. Det är klart att man låter sig tjusas av myten om sig själv och hur lyckad och framgångsrik man är. Detta är fel och gynnar inte någon. Det leder till förväntningar som ingen kan uppfylla och besvikna släktingar. Det är bäst att vara ärlig och säga att det inte regnar manna från himlen i Europa. Förvisso har vi många fantastiska möjligheter som fri skolgång och sjukvård, men det är också dyrt att leva här på ett helt annat sätt så det blir kanske inte så mycket över för att ta hand om alla behov som släktingarna har.

Många tar lån för att kunna köpa mark och hus, samt olika rörelser i hemlandet, dels för att hjälpa släkten men även som ett eget pensionssparande då många drömmer om att repatriera på äldre dagar. Detta är självklart inte fel men det är bra att vara ärlig om hur mycket detta kostar och att man i vissa fall gör stora avkall på andra områden och inte kan unna sig själv eller sina barn något extra på grund av dessa investeringar.

Jag pratar med en arbetskamrat som berättar att hans far missade hela hans barndom eftersom han arbetade 7 dagar i veckan för att försörja släktingar och bygga hus i hemlandet. ”- Varje födelsedag och helg jobbade pappa”, säger han sorgset, ”- och till slut när pappa dog strax efter pension försvann alla tillgångar bland släkten och snart ringde man med krav riktade till oss barn. Det var mycket sorglig och relationen mellan släktingarna förstördes. Min pappa berättade inte för dem att vi bara var en vanlig familj och att han körde taxi 13 timmar om dygnet fram tills han avled.”, fortsätter han.

En av mina egna släktingar berättar att han ständigt känner sig usel för att han inte kan bidra så mycket som han skulle vilja. Han har under långa perioder brottats med depression på grund av familjens förväntningar, han känner sig misslyckad varje gång han blir tvungen att neka. Han har redan tagit flera lån och blir ledsen när omgivningen föreslår olika brottsliga verksamheter för att han ska tjäna mera pengar istället för att stötta honom när han säger att stressen gör honom sjuk.

En annan familj berättar att de under 10 år levde i en tvårumslägenhet med 3 barn, köpte alla sina kläder och möbler på second hand och unnade inte ens sina barn en glass ute på en varm dag bara för att skicka alla sina pengar till hemlandet med drömmar om att en dag äga ett litet hotell där hemma, bara för att upptäcka att deras pengar försvunnit i korruption och bedrägerier.

En kvinna i yngre 30-årsåldern anförtror mig att hon blivit tillsagd av släktingar i hemlandet att skaffa en rik pojkvän för att kunna skicka pengar till en modern TV och dator som familjen ville ha. ”- Det var min mamma som ville att jag skulle sälja mig för en platt-TV”, säger hon sorgset.

Missförstå mig inte nu. Jag tycker absolut att vi ska dela med oss våra tillgångar, men jag efterlyser balans och ärlighet i relationerna med släktingar och familj i hemlandet. Om denna lilla text får oss tänka lite och kanske börja diskutera så har vi kommit lång väg. Honesty is after all the best policy (ärlighet är trots allt den bästa policyn).

Sara Safa
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.