Etikettarkiv: migration

Krönikor

Var saklig i argumentationen mot SD:s antimuslimska politik

Sverigedemokraternas alltmer uppskruvade retorik om islam och muslimer, samt konkreta, antidemokratiska förslag förtjänar ännu hårdare granskning.

Att sakligt kritisera religiösa idéer eller migrationspolitik är en sak – att generalisera om en hel grupp människor är något helt annat.

När muslimer gång efter gång utmålas som ett kollektivt problem riskerar det att öka misstänksamhet mot och fördomar om människor som bara vill leva sina liv som alla andra.

Skärmdump från Aftonbladet 260817.

Sverige behöver en politisk debatt där vi kan diskutera integration, religion och migration öppet, men utan att kollektivt skuldbelägga människor på grund av deras tro.

Skärmdump från SvD 260817.

Svensk demokrati bygger på att medborgarskap och rättigheter inte ska graderas efter etnisk eller religiös bakgrund. De grundläggande positiva friheterna i grundlagen, t ex religionsfriheten, gäller alla invånare i Sverige. SD har med obehaglig uppriktighet klargjort att de anser att det inte ska gälla den muslimska minoriteten.

En nationell identitet kan bygga på språk, historia, kultur och gemensamma demokratiska institutioner. Etnonationalism – som SD förespråkar, utifrån politiska förslag och uttalanden – riskerar däremot att göra människors härkomst till ett mått på hur ”svenska” de anses vara.

Skärmdump från Richard Jomshofs officiella X-konto 260817.

Demokrati innebär inte bara majoritetsstyre. En fungerande liberal demokrati innebär också att majoriteten inte fritt kan ta ifrån minoriteter deras grundläggande rättigheter. Detta är en helt avgörande faktor när debatten handlar om muslimer, invandrare eller andra minoriteter.

När någon, politiker eller vanliga människor, talar om ”muslimer”, ”invandrare” eller andra stora grupper som om de vore homogena, kan det vara effektivt att be dem precisera vilka människor och vilka problem de faktiskt menar. Det flyttar diskussionen från svepande generalister till konkret politik och argumentation.

Skärmdump från Dagens Nyheter 260817.

Jag vill egentligen inte tro att alla som röstar på SD är rasister, muslimhatare eller antidemokrater. Däremot anser jag att väldigt mycket av partiets politik och retorik ska kritiseras stenhårt. Med en sådan inställning blir det svårare för motdebattörer att vända debatten till en pseudodiskussion om huruvida vi förolämpar sverigedemokratiska väljare.

Det är helt nödvändigt att vi inte tröttnar på att kritisera SD:s politik, som är såväl antidemokratisk som etnonationalistisk. Kritiken bör vara saklig och syfta till att argumentera mot partiets konkreta förslag och medvetet spetsiga uttalanden. Det är när vi glömmer bort att vara sakliga och börjar misskreditera SD-väljare som grupp som vi dribblar bort möjligheten att kunna påverka just dem som väljer att lägga sin röst på SD.

På vår hemsida www.Motargument.se finns massor av artiklar som ger oss fakta och motargument som kan hjälpa oss att fortsätta vara sakliga i debatten mot Sverigedemokraterna.

#svpol #SDhaveri #val2026

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar, Krönikor

Svensk nog att köra Sverige till jobbet – men inte att kalla Sverige sitt hem

Det finns en gammal föreställning i svensk politik om att alla riksdagspartier i grunden är jämförbara. De vill olika saker, använder olika slogans och bråkar om skatter, vård, skola, kriminalitet och migration. Sedan går väljarna hem och röstar. Det är en behaglig föreställning. Problemet är bara att den ibland inte stämmer.

Det blev tydligt i Skaraborg när Sverigedemokraterna satte upp valreklam på bussar med budskapet:

”Saknar du Mogadishu? Återvandringsbidraget hjälper dig hem.” (Källa: Aftonbladet)

Ett tjugotal bussförare med somaliska rötter sjukskrev sig i protest. Västtrafik beslutade därefter att ta ner reklamen och konstaterade att man inte hade förutsett den arbetsmiljörisk som uppstod.

Och där borde diskussionen egentligen börja. För det här handlar inte om att någon blev upprörd över en valaffisch. Människor blir upprörda över valaffischer varje dag. Det tillhör demokratins enklare nöjen. Det handlar om någonting annat. Bussen är förarens arbetsplats och arbetsredskap. Föraren kan inte byta kanal, bläddra vidare eller lägga reklamen åt sidan. Han ska köra den, timme efter timme.

Om föraren själv har somalisk bakgrund blir situationen närmast absurd. Han förväntas utföra sitt arbete i ett fordon som samtidigt meddelar människor med hans bakgrund att det finns ekonomisk hjälp att få om de vill åka ”hem”. Det är svårt att föreställa sig en motsvarande situation med något annat riksdagsparti. En moderat kan naturligtvis tvingas köra en buss med socialdemokratisk reklam och tycka att budskapet är fullständigt fel. En socialdemokrat kan på motsvarande sätt köra omkring med moderata budskap om skattesänkningar. Men ingen av dem behöver fundera på om reklamen samtidigt ifrågasätter deras rätt att betrakta Sverige som sitt hem.

Det är skillnaden, och det är därför den vanliga invändningen – ”alla partier annonserar ju” – är så ointressant. Ja, alla partier annonserar. Men alla partier gör inte människors ursprung och tillhörighet till en del av själva budskapet.

Det är dessutom inte första gången SD:s reklam i kollektivtrafiken skapar problem för dem som arbetar där. Under valrörelsen 2022 protesterade tunnelbaneförare i Stockholm mot ett helt tåg täckt av SD-reklam. Fackförbundet Seko krävde riskbedömning och pekade både på personalens mående och på risken för konflikter och säkerhetsproblem. Fyra år senare har budskapet blivit betydligt mindre diskret. Nu står det Mogadishu på bussen.

Nästan samtidigt uppstod en annan konflikt kring SD:s valreklam, denna gång på Stockholms centralstation. Där hade partiet placerat delar av sin kampanj på stationens dörrar. Budskapet byggde på en så kallad ”två dörrars politik”, där vissa människor markerades som icke önskvärda. Jernhusen tog ner delar av kampanjen och uppgav bland annat att reklamen kunde uppfattas som att vissa resenärer inte var välkomna på stationen. SD invände mot den beskrivningen och mot hur godkännandeprocessen hade hanterats.

Det intressanta här är inte att fallen är identiska, för det är de inte. Det intressanta är mönstret. På Centralstationen kunde budskapet uppfattas som att vissa människor inte var välkomna. På bussarna erbjuds människor med koppling till Somalia ekonomisk hjälp för att åka ”hem”. Samtidigt går SD till val under det betydligt mjukare huvudbudskapet ”Vi gör Sverige till Sverige igen.”

Det är skicklig reklam. Lite nostalgi, lite folkhem, en antydan om att någonting har gått förlorat och nu ska återställas. Men slogans av det slaget fungerar bara så länge ingen ställer den uppenbara frågan: När slutade Sverige vara Sverige? Vad var det som gjorde landet mindre Sverige? Och vilka människor förknippas med denna förändring?

Frågan blir särskilt intressant med tanke på Sverigedemokraternas historia. I partiets politiska förhistoria finns Bevara Sverige Svenskt, BSS. Dagens slogan är naturligtvis inte densamma. ”Bevara Sverige Svenskt” och ”Vi gör Sverige till Sverige igen” är två olika formuleringar och det vore ohederligt att påstå något annat. Men tankefiguren har en påfallande familjelikhet: Sverige har förändrats, någonting har gått förlorat och landet måste återställas.

Sedan kommer de andra kampanjerna och hjälper till med tolkningen. På den stora valaffischen finns nostalgin. På bussen står Mogadishu.

SD:s idéer om återvandring är inte nya. De har funnits länge. Det som har förändrats är hur öppet och konkret delar av politiken kommuniceras. Det handlar inte längre bara om migrationsvolymer, integration eller hur många människor Sverige kan ta emot. Budskapet riktas till människor som redan bor och arbetar här. ”Saknar du Mogadishu?”

Det är där ordet ”hem” blir så viktigt. För vem avgör var en annan människas hem ligger? En person kan vara född i Somalia och ha sitt hem i Skövde. Han kan arbeta här, betala skatt här, ha sina barn här och köra tusentals andra människor till jobbet varje vecka. Ändå placerar den politiska reklamen hans tänkta hem i Mogadishu.

Det är etnifierande politik. När människors tillhörighet till Sverige på detta sätt görs beroende av ursprung blir det rasistisk politik i praktiken. Och när samma människa dessutom förväntas köra omkring med budskapet under sin arbetsdag blir den politiska teorin plötsligt en arbetsmiljöfråga.

Det är därför bussförarnas protest är mer avslöjande än många timmars partiledardebatt. Den gör den abstrakta diskussionen om nationalism konkret. En människa sitter bakom ratten och gör exakt det som politiker ständigt säger att invandrare ska göra: arbetar, försörjer sig, håller samhället igång och kör resten av oss till jobbet. På sidan av hans buss står samtidigt ett politiskt budskap som pekar mot ett annat land och kallar det ”hem”.

Där finns hela motsägelsen. Svensk nog för att köra Sverige till jobbet, men tydligen inte självklar nog för att kalla Sverige sitt hem.

Det är inte en vanlig konflikt mellan höger och vänster. Det är inte en strid om några procentenheter i kommunalskatten. Det handlar om vem som anses höra till.

SD vill gärna betraktas som ett parti bland andra. De sitter i riksdagen, förhandlar med regeringen och köper reklamplats precis som alla andra. Men parlamentarisk normalisering förändrar inte innehållet i politiken. Ibland räcker det med en buss för att påminna oss om det.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa:

Aftonbladet: SD:s valreklam tas ner efter protest

I fokus

Åkesson (SD) vill ”lägga exakt noll kronor på integrationen”

Inför valet 13 september har Sverigedemokraterna, i en intervju med partiledare Jimmie Åkesson (SD) i SR Ekot, aviserat att de vill lägga noll kronor på integration. Att helt strypa resurserna i integrationspolitiken skulle få allvarliga konsekvenser: stora samhällskostnader, ökd segregation och en skadad ekonomi. Kritiker menar att integration inte sker automatiskt utan kräver aktiva statliga insatser.

Att SD inte vill ha någon integrationspolitik är i sig ingen nyhet, men att de intensifierar valkampanjen med skarp retorik är ingen slump. Det är ett tämligen riskfritt vallöfte, då inget annat parti är av åsikten att Sverige inte ska ha någon integrationspolitik. Däremot sänder budskapet en viktig signal till väljarna.

I en intervju med SR Ekot utvecklar Åkesson resonemanget:

”Jag skulle vilja lägga exakt noll kronor på integration, det är inte en pengafråga, det är en fråga om ett individuellt ansvar att anpassa sig till samhället eller inte”. (Källa: Dagens industri)

Åkesson är tydlig med att orsaken till att SD anser att Sverige inte bör ha någon integrationspolitik i grunden är en principfråga för partiet och att det inte egentligen inte har något med att spara i budgetutgifter att göra.

I samma intervju säger Åkesson att han inte ser några nya reformer komma vad gäller integrations- och migrationspolitik, eftersom nuvarande mandatperiod inneburit många repressiva reformer på två av SD:s favoritområden.

De viktigaste motargumenten mot SD:s nollkronevision för integrationen är:

Ekonomi

  • Högre långsiktiga kostnader: Att dra in stöd till språkutbildning (SFI) och arbetsmarknadsåtgärder förlänger tiden till självförsörjning, vilket ökar statens utgifter för försörjningsstöd.
  • Förlorade skatteintäkter: Utan integrationsinsatser tar det längre tid för utrikes födda att komma i arbete, vilket minskar skattebasen som finansierar välfärden.
  • Arbetskraftsbrist: Många sektorer (exempelvis vård, omsorg och transport) är helt beroende av att nyanlända snabbt validerar sin kompetens och kommer ut i jobb.

Sociala aspekter, välfärd, arbete och säkerhet:

  • Ökad segregation och utanförskap: Att lämna hela ansvaret på individen riskerar att cementera parallellsamhällen där nyanlända isoleras utanför det svenska majoritetssamhället.
  • Kriminalitet och gängrekrytering: Utan fungerande skolgång och vägar till lagliga jobb ökar risken för att unga i s k utsatta områden dras in i kriminalitet.
  • Sämre språkinlärning: Språket är nyckeln till samhället. Att dra in resurser till riktad svenskundervisning försvårar kommunikation med myndigheter, skola och arbetsgivare.
  • Systemfel i välfärden: Skolor, socialtjänst och sjukvård drabbas hårt om nyanlända inte får grundläggande samhällsorientering och stöd tidigt.
  • Individen behöver verktyg: Även om individen har ett eget ansvar krävs det strukturella verktyg (såsom validering av utländska betyg) för att anpassningen överhuvudtaget ska vara praktiskt möjlig.
  • Skapar en permanent underklass: Förslaget riskerar att skapa en permanent underklass av människor som befinner sig i Sverige lagligt men saknar reella chanser att bli en del av samhället.

Varför vill SD satsa noll kronor på integrationen?

Officiellt säger de att integration är ett individuellt ansvar som inte bör belastas staten. I själva verket går uttalandet hand i hand med SD:s nollvision på asylinvandring, och det uttalade målet för nettoinvandringen är att den ska vara kraftigt negativ, vilket innebär att betydligt fler personer ska lämna Sverige än som flyttar hit.

Utspelet om att Sverige bör avsätta noll kronor på integrationspolitik är såväl valstrategiskt som symbolpolitiskt.

#val2026

Källor:

Aftonbladet: Åkesson: Vill lägga exakt noll på integration

Dagens industri: Åkesson: Vill lägga exakt noll på integration

Sverigedemokraternas hemsida

I fokus, Krönikor

Jomshof (SD) kallar sina motståndare förrädare – och kallar det demokrati

Richard Jomshof (SD) förkunnar i ett inlägg på X att den enda ministerposten han skulle kunna tänka sig är ”avislamiseringsminister”. Han beskriver Socialdemokraternas väljare som ”importerade islamistiska kärnväljare” och hävdar att segregation, gängkriminalitet, organiserad brottslighet, förnedringsrån och gruppvåldtäkter är resultatet av en medveten socialdemokratisk politik. Sedan kommer ordet ”förräderi” och ännu en hänvisning till Vidkun Quisling. Det är värt att granska vad som faktiskt sägs – och vad som saknar täckning.

Jomshof fortsätter: ”Jag vet nämligen att det riskerar att slå hårt mot era importerade islamistiska kärnväljare.”

Redan där gör Jomshof tre helt olika kategorier till en och samma: utrikes födda, muslimer och islamister. Det finns inget stöd i SCB:s partisympatistatistik för en sådan slutsats. SCB visar visserligen att Socialdemokraterna har större stöd bland utrikes födda än bland inrikes födda. Men undersökningen redovisar partisympatier efter bland annat födelseland, kön, ålder och utbildning – inte efter religion och definitivt inte efter huruvida väljaren är islamist. Att kalla människor för ”importerade islamistiska kärnväljare” är alltså inte statistik. Det är Jomshofs egen politiska etikettering.

I denna diskussion måste vi skilja på islam, islamism och radikal islamism. Motargument har tidigare berört detta ämne ett flertal gånger.

Men Jomshof skriver inte ”antiislamismminister”. Han skriver ”avislamiseringsminister”. Det är en betydande skillnad. Om ”avislamisering” betyder att staten ska motarbeta själva religionen islam eller människors möjlighet att utöva den, uppstår ett uppenbart problem: religionsfriheten är grundlagsskyddad. Regeringsformen garanterar var och en friheten att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion. Jomshof borde därför förklara vad han faktiskt vill ”avislamisera”: islamistisk extremism – eller Sverige från islam och muslimer? De två sakerna är inte synonyma.

Sedan kommer nästa steg. Jomshof räknar upp ”den accelererade segregationen, det växande utanförskapet, gängkriminaliteten, den organiserade brottsligheten, islamiseringen, förnedringsrånen eller överfalls- och gruppvåldtäkterna” och slår fast: ”Allt är en följd av den högst medvetna politik ni har tvingat på det svenska folket.”

Det är ett närmast skolboksmässigt exempel på en monokausal förklaring av komplicerade samhällsproblem. Migration spelar roll för samhällsutvecklingen och forskning visar också överrepresentation för vissa migrantgrupper inom delar av brottsligheten. Det finns ingen anledning att förneka det. Men därifrån följer inte att migration eller S ensamma förklarar ”allt”.

Brå:s forskningssammanställning Migration och brott från 2025 beskriver hur migration kan ha både brottshöjande och brottsreducerande effekter och hur resultaten varierar beroende på bland annat typ av migration, brottslighet, samhälle och tidsperiod. Forskningen är betydligt mer komplex än Jomshofs påstående om en enda politisk orsak till en lång lista av samhällsproblem.

Även historieskrivningen om svensk migrationspolitik blir märklig om ansvaret läggs uteslutande på S. År 2008 genomförde Fredrik Reinfeldts borgerliga regering en omfattande reform av arbetskraftsinvandringen som gjorde det betydligt enklare att rekrytera arbetskraft från länder utanför EU. Efter flyktingkrisen 2015 gjorde den S-ledda Löfvenregeringen det motsatta och lade fram lagstiftning som begränsade möjligheten att få uppehållstillstånd och anpassade regelverket till EU-rättens miniminivå. Man får naturligtvis kritisera båda regeringarnas beslut. Men berättelsen om en ”högst medveten” S-plan som ensam skapat dagens problem håller inte ens mot Sveriges moderna politiska historia.

Och så kommer Quisling – igen. Jomshof skriver: ”Jag skulle vilja gå så långt som att säga att den är ett förräderi mot Sverige och det svenska folket.” Sedan tillägger han att det finns en historisk parallell till ”en viss norsk landsförrädare”. Ingen behöver fundera särskilt länge över vem han menar.

Vidkun Quisling var inte en norsk politiker som råkade föra en politik hans motståndare ogillade. Han var fascist, samarbetade med Nazityskland efter invasionen av Norge och ledde en pronazistisk marionettregim under den tyska ockupationen. Efter kriget dömdes han för landsförräderi. Hans namn blev internationellt synonymt med en person som förråder sitt land genom samarbete med en ockupationsmakt.

När Jomshof återkommande använder denna referens om demokratiska politiska motståndare handlar det därför inte bara om ett ”hårt ordval”. Han placerar dem symboliskt i samma moraliska kategori som en landsförrädare som samarbetade med en främmande ockupationsmakt.

Det är här Jomshofs text blir mer intressant än ännu ett aggressivt inlägg på sociala medier. Argumentationen följer en tydlig struktur: S-väljare beskrivs som ”importerade islamistiska kärnväljare”. Samhällsproblemen sägs vara resultatet av en medveten politik. Politiken påstås vara riktad mot ”det svenska folket”. Jomshof själv och hans politiska sida sägs däremot ”sätta Sverige främst”. Och motståndarna jämförs slutligen med Quisling.

Det är en förskjutning från normal demokratisk konflikt till något annat. I en demokrati kan en regering fatta katastrofalt dåliga beslut. Politiker kan vara naiva, inkompetenta eller ideologiskt förblindade. De kan kritiseras hårt och röstas bort. Men det gör dem inte till landsförrädare.

När politiska motståndare i stället beskrivs som människor som medvetet har förrått nationen upphör de gradvis att framställas som legitima deltagare i samma demokratiska system. De blir i retoriken fiender till landet och folket. Det är särskilt anmärkningsvärt eftersom Jomshof i samma text skriver: ”Till skillnad från er så tror jag på demokratin.”

Demokrati innebär inte att det egna partiet ensamt representerar Sverige eller ”det svenska folket”. Demokrati innebär att människor med olika uppfattningar om migration, religion, kriminalpolitik och integration har samma rätt att delta i det politiska systemet – och att den som förlorar ett val fortfarande är en legitim politisk motståndare, inte en förrädare.

Islamistisk extremism ska bekämpas. Gängkriminalitet ska bekämpas. Antisemitism, kvinnoförtryck och religiös fundamentalism ska bekämpas oavsett varifrån de kommer. Men inget av detta kräver att miljoner svenska väljare misstänkliggörs som en importerad islamistisk väljarbas eller att demokratiska motståndare jämförs med en nazistisk kollaboratör. Tvärtom. Ett demokratiskt samhälle måste kunna försvara sig mot extremism utan att själv börja använda extremismens klassiska uppdelning av samhället i det sanna folket och dess förrädare.

Det är den skillnaden Richard Jomshof tycks få allt svårare att upprätthålla.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Inlägg på Jomshofs officiella X-konto

Motargument: Terminologi – islamism

Riksdagen: Religionsfrihetslag (1951:680)

Brå: Migration och brott

Artiklar

Tidö kritiseras för språkkrav i äldreomsorgen

Det lagreglerade språkkravet inom äldreomsorgen, som vann laga kraft den 1 juli 2026, har mött skarp kritik från forskare, fackförbund och kommuner. Även om de flesta parter är överens om att goda kunskaper i svenska är avgörande för patientsäkerheten, riktas kritiken mot hur kraven har utformats och implementerats.

De huvudsakliga kritikpunkterna är:

  • Bristfälliga och rättsosäkra språktester: Många kommuner har på eget initiativ infört språktester vid rekrytering, vilket har fått hård kritik från språkforskare.
  • Oklart syfte: Tester som används når ofta inte upp till grundläggande kvalitetskriterier. Det saknas en tydlig definition av vad ”språklig kompetens” faktiskt innebär i äldreomsorgens vardag.
  • Rättsosäkerhet: Forskare vid Göteborgs universitet varnar för att testerna är godtyckliga och riskerar att stänga ut kompetent personal från arbetsmarknaden på felaktiga grunder.
  • Låg kvalitet: Även Socialstyrelsens utredare har lyft att de befintliga testerna inte alltid håller tillräckligt hög kvalitet.

För kort tid och för lite pengar

Kommuner har uttryckt stor frustration över regeringens tidsplan och finansiering.

  • Snäv tidsram: Flera kommuner, däribland Botkyrka och Sundsvall, har lyft att omställningen har gått alldeles för fort.
  • Underfinansiering: Trots att regeringen avsatt miljoner i statsbidrag menar kritiska kommuner att budgeten inte räcker till för att finansiera den omfattande språkträning och validering som krävs.

Ökad personalbrist i en redan krisande sektor

Äldreomsorgen lider redan av svår personalbrist och en åldrande befolkning.

  • Hinder för rekrytering: Kritiker varnar för att hårda, exkluderande språkkrav fördjupar bemanningskrisen.
  • Beroende av utländsk arbetskraft: Eftersom sektorn är helt beroende av personal med utländsk bakgrund kan stela krav leda till att tomma rader inte går att fylla, vilket i sin tur slår mot arbetsmiljön och de äldres trygghet.

Kravet på ”akademisk” nivå (Gers B2)

Regeringens beslut att sätta referensnivån till Gers B2 har ifrågasatts.

  • För hög nivå: Nivå B2 innebär att man kan förstå komplexa texter och argumentera självständigt. Kritiker menar att denna nivå närmar sig akademisk svenska och är ett orimligt högt krav för praktiskt omsorgsarbete, där fokus snarare borde ligga på funktionell och relationsbyggande vardagskommunikation.

Motargument välkomnar att regeringen har en ambition att höja de svenska språkkunskaperna hos anställda i äldreomsorgen. Mot bakgrund av kritiken som den nya lagen om språkkrav stött på är det svårt att tro att regeringen lyssnat på forskare, fackförbund och kommuner om hur språkkravet har utformats och tillämpats.

Risken med det nya lagreglerade språkkravet är att Tidö i ivern att blidka väljare och bemöta enstaka händelser går miste om kompetent personal i en redan underbemannad sektor. I ärlighetens namn vill många infödda inte arbeta i vård och omsorg pga låga löner och dåliga arbetsvillkor.

Källor:

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2026/06/nu-infors-sprakkravet-i-aldreomsorgen/

https://arbetet.se/2026/06/02/sprakproblem-i-aldreomsorgen-i-tre-av-fyra-kommuner/

https://arbetet.se/2026/06/28/tusentals-har-svart-med-svenskan-nu-infors-sprakkrav-i-aldreomsorg/

https://www.sverigesradio.se/artikel/spraktester-for-aldreomsorg-kritiseras-haller-inte-mattet

https://www.gu.se/forskning/sprakkrav-och-spraktest-i-aldreomsorgens-rekrytering-vad-hur-och-varfor

https://www.socialstyrelsen.se/aktuellt/svar-pa-fragor-om-sprakkravet-i-aldreomsorgen/

https://www.dagenssamhalle.se/samhalle-och-valfard/aldreomsorg/sylvass-kritik-mot-nya-sprakkravet-for-kort-tid-och-for-lite-pengar/

https://www.vardanalys.se/digital-publikation/redo-for-framtiden/

Myter

Myt: ”Sverige är inte hela världens socialkontor”

1 kommentar

Enligt färska siffror från UNHCR befinner sig 0,1% av världens flyktingar i Sverige. Små, fattiga och tätbefolkade länder i närheten av, eller i, katastrofområdena tar in mångdubbelt fler flyktingar än vi gör i Sverige.

I debatten snickrar man kreativt ihop föreställningen om en s k ”massinvandring” med ett populärt mantra. Mantrat är ihåligt och utan substans samt bygger på en främlingsfientlig myt. Myten jag tänker bemöta i denna artikel är denna:

”Sverige är inte hela världens socialkontor”.

Det som med emfas påstås vara ett legitimt argument ingår i den retorik som som används av en del i flyktingdebatten. Det är en retorik som anammats av ”invandringskritiker”, även kallade ”sverigevänner”, men som jag helst benämner ”sverigehatare”. Först och främst används myten för att man tror på den, men den används också i tron att den inte går att bemöta – ett vapen omöjligt att värja sig mot. Men det fina är att den visst går att bemöta.

136 miljoner människor kommer att befinna sig på flykt i världen i slutet av 2026. De vanligaste orsakerna till flykt är krig, förföljelse, konflikter, terror, tortyr, våld och brott mot mänskliga rättigheter.

49 % av dessa flyktingar är s k internflyktingar, dvs placerade i det egna hemlandet.

10 % är återvändande flyktingar och internflyktingar.

6 % är asylsökande.

5 % är andra personer i behov av internationellt skydd.

3 % är övriga utsatta personer.

65% av flyktingar under UNHCR:s mandat var i slutet av 2025 från fem länder:

  • Venezuela 6,5 miljoner
  • Ukraina 5,2 miljoner
  • Syrien 4,9 miljoner
  • Afghanistan 3,7 miljoner
  • Sudan 2,8 miljoner
Zaarati-lägret i Jordanien. 2013 beräknades lägret hysa 144 000 syriska flyktingar.

Här finns världens alla flyktingar

Fördelningen på världsregionerna i slutet av 2025 ser ut som följer:

  • 54 % Afrika och Mellanöstern
  • 18 % Nord- och Sydamerika
  • 15 % Europa (mer än hälften av dessa befinner sig i Turkiet)
  • 14 % Asien och Stilla Havsområdet

Libanon är fortsatt det land med störst andel flyktingar, 13 % av dem som befinner sig i Libanon är flykting i slutet av 2024.

Om vi kikar på Sveriges andel av världens flyktingar ser vi att 0,1 % av dem befann sig i Sverige i slutet av 2025.

Sverige och ”massinvandringen”

I flyktingdebatten finns människor som hävdar att Sverige går på knäna, och att det skulle bero på ”massinvandringen”. Det finns varken rim eller reson i att använda sig av detta som ett argument. Mot bakgrund av att  små, fattiga och tätbefolkade länder i närheten av, eller i, katastrofområdena tar in mångdubbelt fler flyktingar än vi gör i Sverige, som i förhållande till dessa länder är extremt rikt och glesbefolkat, så håller inte argumentet.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera följande:

15% av världens flyktingar uppehåller sig i Europa. 0,1% av världens flyktingar uppehåller sig i Sverige. Således är myten en lögn, som troligtvis har en mängd olika orsaker; rädsla, oro, främlingsfientlighet, människosyn, naivitet och okunskap är faktorer som gör att myten lever vidare.

Myten om Sverige, socialkontoret och ”massinvandringen” går inte sällan hand i hand med föreställningen om att livstidsförsörjning delas ut på löpande band till alla asylsökande.

Debattera gärna, men jag ber er som deltar i debatten att göra det sakligt och utan att sprida lögner och myter.

Så, nej, Sverige är inte hela världens socialkontor. Och, nej, Sverige har ingen ”massinvandring”. Det är en myt som används av ”invandringskritiker”, främlingsfientliga och rasister. För att bemöta myten krävs att vi har rätt fakta.

Källor:

UN: Global Appeal 2026

UNHCR: Refugee Statistics

Statista: Major refugee hosting countries

Worldometers

Mer att läsa:

#bidrag på Motargument.se

Artiklar

SD vill ha mer repressiva reformer

Om man jämför Sverigedemokraternas nuvarande politik med vad som faktiskt har genomförts inom Tidösamarbetet finns det flera frågor där SD antingen anser att reformerna inte gått tillräckligt långt eller där förslagen ännu inte blivit verklighet. Tidöpartierna själva har redovisat att en stor del av Tidöavtalet har genomförts, men inte allt.

Några av de viktigaste områdena är:

  • Mer omfattande återvandring. SD vill strama åt återvandringspolitiken ännu mer. Ett aktuellt exempel är att partiet vill att även svenska medborgare som frivilligt avsäger sig sitt medborgarskap ska kunna få återvandringsbidrag. Det ingår inte i dagens regler och har inte stöd hos övriga Tidöpartier.
  • Ännu stramare invandringspolitik. Tidöregeringen har redan genomfört stora åtstramningar, men SD vill bland annat minska invandringen ytterligare, begränsa anhöriginvandringen mer och i vissa fall göra det lättare att återkalla uppehållstillstånd och medborgarskap vid exempelvis grov brottslighet eller felaktiga uppgifter. Vissa delar utreds eller har genomförts, medan andra återstår.
  • Ministerposter för SD. Under mandatperioden har SD varit stödparti utanför regeringen. Partiet har länge sagt att de vill ingå i en framtida regering och ha egna ministrar, vilket inte varit fallet under Tidöregeringen. Man har gjort anspråk på tunga ministerposter så som migrations-, justitie- och kulturministerposterna.
  • Ytterligare kriminalpolitiska skärpningar. Många skärpningar har redan genomförts, men SD driver fortfarande fler förslag om längre straff, utökade möjligheter till utvisning av kriminella utlänningar och fler befogenheter för rättsväsendet. En del nya förslag presenteras fortfarande gemensamt med regeringen och är ännu inte genomförda.
  • Minskad EU-integration. SD är i grunden ett EU-skeptiskt parti och vill generellt föra över mindre makt till EU än vad regeringen som helhet vill. Eftersom Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna är mer EU-positiva har SD inte fått fullt genomslag för sin linje.
  • Klimat- och energipolitik. SD vill gå längre än regeringen när det gäller att minska kostnader kopplade till klimatpolitiken, samtidigt som de vill satsa mer på kärnkraft och tona ned vissa klimatåtgärder. På flera punkter har regeringen rört sig i SD:s riktning, men inte fullt ut enligt partiet.
  • Kulturpolitik. SD vill gå längre än regeringen vad gäller omfördelning av kulturstöd, förändring av public service i grunden (det har höjts röster om att avskaffa PS), ökat fokus på svensk kultur och nationell identitet samt förändrade principer för bidragsgivning. Partiet är inte intresserat av att hålla armlängds avstånd till kulturen. Som en garant för det förhållningssättet har man uttryckt att man vill ha eget ansvar för kulturpolitiken.

Sammanfattningsvis kan man säga att Tidöregeringen har genomfört många reformer som SD prioriterat, särskilt inom migration, kriminalpolitik och energi. De största återstående skillnaderna handlar främst om:

  • att SD vill sitta i regeringen
  • en ännu stramare migrations- och återvandringspolitik
  • ytterligare skärpningar inom rättspolitiken
  • en mer EU-skeptisk linje än den övriga högern
  • att SD vill styra kulturpolitiken på egen hand

Vid en eventuell vinst för Tidöpartierna i riksdagsvalet i september 2026 kommer SD att få ännu större inflytande i svensk politik. Under nuvarande mandatperiod har mycket av partiets migrations-, kriminal- och energipolitik redan genomförts. Den repressiva politik som förts av Tidöregeringen riskerar att intensifieras efter valet i höst.

#Tidö #val2026 #riksdagsval2026 #Sverigedemokraterna #SD

Källor:

Regeringen: Regeringen och Sverigedemokraterna presenterar bokslut över Tidöavtalet

Omni: SD vill att fler ska kunna få återvandringsbidrag

Sverigedemokraterna: Vad vi vill

Nationalekonomiska Föreningen: Minoritetsregeringar och regeringsfrågan inför valet 2026

SvD: Lämna landet och slipp fängelse

Omni: SD-topp: ”Vi borde ha posten som kulturminister”

Artiklar

Tidö och angiverilagen får utstå kritik

Kritiken mot den nya lagen om informationsplikt, av motståndare kallad ”angiverilagen”, handlar främst om att den öppnar för ett angiverisamhälle, skapar svåra etiska dilemman för offentliganställda samt riskerar att driva papperslösa djupare in i ett skuggsamhälle. Lagen innebär en skyldighet för sex specifika statliga myndigheter att lämna uppgifter till polisen och Migrationsverket om en person kan antas sakna tillstånd att vistas i Sverige.

Lagen om informationsplikt vann laga kraft 13 juli 2026. Som lagen står skriven idag omfattas följande myndigheter av informationsplikten:

  • Arbetsförmedlingen
  • Kronofogden
  • Skatteverket
  • Försäkringskassan
  • Pensionsmyndigheten
  • Kriminalvården

De aktörer som inte omfattas av lagen, dvs INTE har att ha skyldighet att anmäla papperslösa till polisen är:

  • Skola
  • Socialtjänst
  • Hälso- och sjukvård
  • Bibliotek

Sverigedemokraterna har varit tydliga med att de anser att även dessa aktörer ska omfattas av lagen om informationsplikt. Efter en eventuell vinst för Tidö i riksdagsvalet i september 2026 kommer SD oundvikligen att få ett starkare inflytande och större mandat att påverka lagstiftningen än mer än vad de kan idag.

Den starkaste kritiken sammanfattar vi på Motargument så här:

  • Yrkesetik och förtroende: Fackförbund och yrkesgrupper menar att lagen går stick i stäv med deras yrkesetiska principer. Bland annat har Vårdförbundet varnat för att förtroendet för hälso- och sjukvården undermineras, och det finns barnmorskor som uttryckt beredskap för civil olydnad då de riskerar att tvingas rapportera papperslösa, födande kvinnor.
  • Problemet med sidoinformation: Även om verksamheter som skola och direkt vård formellt undantagits från den direkta anmälningsplikten, varnar fackförbund som Akademikerförbundet SSR för så kallad sidoinformation. Detta innebär att uppgifter som samlas in inom ramen för de sex berörda myndigheterna ändå kan leda till att papperslösa spåras, vilket indirekt slår mot barns skolgång och rätten till vård.
  • Arbetsmiljö och administration: Fackliga organisationer, däribland IF Metall, vänder sig starkt emot lagen och beskriver kraven som helt orimliga för de anställda. Det skapas en pressad arbetssituation, då enskilda tjänstepersoner tvingas navigera i komplicerade juridiska och moraliska dilemman.
  • Humana och samhälleliga konsekvenser: Människorättsorganisationer som Civil Rights Defenders och Amnesty varnar för att rädslan för att bli angiven kommer att göra att papperslösa helt undviker att söka nödvändig vård eller skicka sina barn till skolan, vilket ökar utsattheten i samhället.

Den nya angiverilagen får konsekvenser för såväl individen, som riskerar att drivas djupare in i ett skuggsamhälle, som Sverige i stort, då den skapar ett ”angiverisamhälle” och skapar svåra etiska dilemman för offentliganställda. Papperslösa födande kvinnor undviker vård, och barn drabbas då de förlorar tillgång till skola och rätt till vård.

#Tidö #val2026 #riksdagsval2026 #Sverigedemokraterna #SD

Källor:

Morgonbladet: Facket: vården inte undantagen från informationsplikten i praktiken

Akademikerförbundet SSR: Angiverilagen – information för dig som jobbar inom staten

Civil Rights Defenders: Alla mot angiveri

Amnesty: Vägra stå tyst när mänskliga rättigheter kränks – skriv under och stoppa angiverilagen!

Artiklar

Konsekvenser när Tidö avskaffar permanenta uppehållstillstånd

Den 12 juli 2026 avskaffades permanenta uppehållstillstånd (PUT) som huvudregel i Sverige genom regeringens proposition om att slopa PUT. Ändringen anpassar de svenska asylreglerna till EU:s miniminivå. De största nackdelarna med att slopa permanenta uppehållstillstånd (PUT) till förmån för tidsbegränsade uppehållstillstånd är försämrad integration, psykisk ohälsa, minskad ekonomisk tillväxt och ökad byråkrati. Kritiken kommer bland annat från forskare, fackförbund och Migrationsverket, som betonar att brist på långsiktig trygghet motverkar syftet med integrationspolitiken.

Motverkar integration och språkinlärning

  • Minskat incitament: Utan garanti om att få stanna minskar motivationen att lära sig svenska eller etablera sig i samhället.
  • Kortsiktigt fokus: Individer fokuserar på omedelbar överlevnad och tillfälliga jobb snarare än långsiktig utbildning eller karriärval.
  • Svagare förankring: Det civila engagemanget och viljan att bli en del av det svenska föreningslivet försvagas när framtiden är oviss.

Negativa effekter på arbetsmarknad och ekonomi

  • Svårare att starta företag: Utländska medborgare drar sig för att investera kapital och starta bolag om de riskerar utvisning.
  • Minskad köpkraft: Banker nekar ofta bolån och långsiktiga krediter till personer utan PUT, vilket minskar konsumtion.
  • Kompetensflykt: Högkvalificerad arbetskraft väljer bort Sverige till förmån för länder som erbjuder snabbare vägar till permanent trygghet.

Psykisk ohälsa och social utsatthet

  • Konstant stress: Att leva i ständigt limbo skapar konstant oro och traumatiserar individer på nytt.
  • Drabbar barnen: Barn i familjer utan PUT upplever en otrygg uppväxt, vilket försämrar deras skolresultat och mående.
  • Ökat skuggsamhälle: Personer som får avslag efter att ha rotat sig i flera år väljer i högre grad att gömma sig och leva papperslösa.

Ökad byråkrati och statliga kostnader

  • Extrem administrativ press: Migrationsverket tvingas hantera miljontals återkommande förlängningsärenden, vilket skapar enorma handläggningsköer.
  • Skattepengar slösas: Enorma resurser läggs på att ompröva redan godkända fall i stället för att fokusera på nya asylsökande eller brottsbekämpning.

Svenska arbetsgivare, branschorganisationer och fackförbund har reagerat med stor oro, skarp kritik och varningar för allvarlig kompetensbrist. Reaktionen är särskilt stark eftersom slopandet av permanenta uppehållstillstånd (PUT) sker parallellt med andra skärpningar, såsom det höjda försörjningskravet för arbetskraftsinvandring.

#Tidö #val2026 #riksdagsval2026 #Sverigedemokraterna #SD

Lästips:

Socialmedicinsk tidskrift: Hur mår nyanlända flyktingar med tillfälligt uppehållstillstånd?

Regeringen: Bättre migrationsrättsliga regler för forskare och studenter Ds 2024:31

Aasylrättscentrum: Utredningen föreslår en särskild lag om återkallelse av permanent uppehållstillstånd

Dagens Juridik: ”Återkallelse av permanenta uppehållstillstånd – ett hot mot rättssäkerheten”

Myter

1 av 33 uppehållstillstånd beviljas utomeuropeiska flyktingar (2026)

2025 var det år med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på över 40 år. I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges flyktinginvandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som erhåller uppehållstillstånd. Motargument har kikat på siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbete.

Totalt har 34 126 uppehållstillstånd beviljats hittills under 2026. Dessa fördelar sig enligt följande:

  • Anknytning 10 797
  • Arbete 10 942
  • Skydd (inklusive massflyktsdirektivet) 4 532
  • EU/EES: 3 427
  • Studier 4 081
  • Verkställighetshinder 347

Om vi bryter ner siffran för ”anknytning” i de olika grupperna så finner vi att 892 personer beviljats uppehållstillstånd som anhörig till en person som har flykting-/asylgrunder. Övriga inom samma kategori som beviljats uppehållstillstånd är: Adoption (4), anhörig till övriga (9 801), samt personer med synnerliga skäl anknytning (100), totalt 9 905. I gruppen ”Anknytning – anhörig till övriga” ingår personer med anknytning till exempelvis svenska medborgare eller till personer som har uppehållstillstånd i Sverige på andra grunder än asyl, arbete eller gäststudier, t ex nyetablerade/etablerade förhållanden till person i Sverige som inte fått uppehållstillstånd av asylskäl tidigare. I gruppen ”personer med synnerliga skäl anknytning” ingår bl a personer som är make/sambo till någon som är bosatt/har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige (Utlänningslagen 5 kap 3a § stycke 1 och 3).

1 av 33 uppehållstillstånd går till utomeuropeiska flyktingar

Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd blir siffrorna 4 532 + 892 + 347 personer = 5 771. (Den första siffran är siffran för asyl (skydd), den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder, och den tredje siffran är verkställighetshinder. Antalet beviljade uppehållstillstånd hittills under 2026 enligt massflyktsdirektivet, dvs flyktingar från Ukraina, är 3 587. Medan den totala siffran på 2026 års beviljade uppehållstillstånd är 34 126. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att 17 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl/skydd och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså ett av sex: 1/6.

Det finns de som anser att uppehållstillstånd för utomeuropeiska flyktingar är ”sämre” än uppehållstillstånd för flyktingar från Ukraina. Motargument är av uppfattningen att en flykting är en flykting, oavsett ursprung. Antal beviljade uppehållstillstånd för personer med utomeuropeisk bakgrund är 945. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att knappt 3 % av alla beviljade uppehållstillstånd är för personer med utomeuropeisk bakgrund. Alltså knappt ett av 33: 1/33.

Vi påminner om att 2025 är året med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på över 40 år.

För den som vill läsa mer om t ex fördelningen mellan tillfälliga och permanenta uppehållstillstånd, persontyp (ensamstående, familj eller ensamkommande) samt kön kan hitta det på Migrationsverket.se.

Detta är en spinoff på artikeln Myten om alla uppehållstillstånden (2025). Där finns adekvata länkar till Migrationsverket.