Etikettarkiv: kriminalitet

Är det ”knökfullt” i svenska fängelser?

Det pågår en alarmism i den svenska debatten som gör gällande att de svenska fängelserna är överbelastade. Sanningen är att bland europeiska länder är det endast Island och Finland har färre fängelsekunder än Sverige.


”KNÖKFULLT!” ropade Kristianstadsbladet.
– det handlade om svenska fängelser….

Knökfullt?

Jämfört med vad? Låt oss jämföra med övriga länder i Europa.

Klicka på bilden för att förstora den.
ÖVERBELÄGGNING

Överbeläggning på fängelser har i flera år varit ett stort problem i många länder i Europa. I Norra Makedonien, Italien, Ungern och Frankrike är beläggningen 115% eller mer. Ytterligare tio länder överskrider 100 %.

Det gör inte Sverige.

HUR MÅNGA SITTER I FÄNGELSE?

Jämförelsevis få personer sitter i fängelse i Sverige – bara Island och Finland har färre.

I takt med ropen på hårdare och längre straff så blir det mindre plats på fängelserna. Detta är enkel logik.

Problemen ska inte ignoreras.

Men att måla upp situationen på svenska fängelser som en jättekris, att spekulera i upplopp är ingen bra modell för att lösa de problem som finns på svenska anstalter.

Däremot gynnar det alla dem vars enda syfte med att delta i samhällsdebatten är att skapa panik.

Gå inte på det.

Fakta går alltid först.

Därefter lugn och sunt förnuft.

Hetsigt gapande och skrikande löser inga problem.

PS
En person påpekade klokt i min FB-tråd att situationen på svenska häkten är svår. Jag vill inte förminska dessa problem. Det beror delvis på att folk sitter häktade alltför länge. Det har en koppling till situationen på anstalterna men är delvis ett annat problem än mitt inlägg handlar om.

—–
Artikeln i Kristianstadsbladet är från förra sommaren men debatten har sedan fortsatt i olika grader av alarmism.

Källa:

Kristianstadsbladet: Knökfulla fängelser är en säkerhetsfara.

Andelen utrikes födda misstänkta för våldtäkt har minskat dramatiskt

Patrik Engellau ville leda i bevis att ”invandrare” är mer kriminella än svenskar i allmänhet. Så han beställde siffror från SCB och BRÅ för en rapport. Men hans rapport misslyckas.  Han lyckas däremot förvandla större delen av det svenska kungahuset till utlänningar. Men han kan inte dölja att andelen utrikes födda kraftigt har minskat sin andel av dem som misstänks för våldtäkt.


Äntligen var det dags att försöka summera mina intryck av rapporten om ”Invandring och brottslighet” från ”Den Nya Välfärden”, signerad Patrik Engellau.

Låt mig i all enkelhet meddela att jag har många kommentarer. Och de är av rätt olika slag. Till att börja med går det naturligtvis inte att prata om rapporten utan att prata om den agenda som Engellau aldrig har försökt dölja.

Likt många andra som länge har tjatat om att BRÅ borde göra en rapport liknande den som senast publicerades 2005 så är Engellau intresserad av att visa att ”invandrare” (utlänningar, utrikes födda, utländsk ursprung) är mer kriminella än svenskar i allmänhet. Detta är den hypotes som han vill leda i bevis. Vad en sådan slutsats i så fall ska innebära är inte helt klart, men det ingår ju som bekant i retoriken från diverse personer och organisationer från högerhåll att detta är ett synnerligen allvarligt samhällsproblem.

Eftersom BRÅ hittills inte har gjort någon uppdatering av rapporten 2005 så bestämde sig Engellau för att beställa relevant statistik från BRÅ och SCB för att själv göra den.

Jag har granskat rapporten sedan den kom i början på juni. Vid flera tillfällen har jag haft anledning att kontakta SCB och BRÅ för att få ytterligare klarhet i en del saker. Därför har mina kommentarer dröjt.

Men nu är det dags.

För att inte även denna uppdatering ska skjutas på framtiden har jag valt att mycket kortfattat summera mina intryck i några få punkter. Jag kommer att skriva mer utförligt på min egen blogg och hoppas få klart detta till helgen eller strax efter.

1. Frågan om ursprung

För Patrik Engellau är det uppenbarligen viktigt att särskilt definiera vilka människor som har ”svenskt ursprung”. Inte svensk medborgare, inte född i Sverige. Det krävs mera. För Engellau är en människa av svenskt ursprung en som är född inrikes och vars båda föräldrar också är födda inrikes.

Med den indelningen finns det bara fem människor på bilden på kungafamiljen som har svenskt ursprung – prins Daniel, prinsessan Estelle och prinsarna Oscar, Alexander och Gabriel. Alla övriga är utländska.

Det är lätt för de allra flesta att inse att detta är struntprat. Men det är inte bara strunt. Allt detta prat om ”ursprung” är också kränkande, förlegat och dumt, och det splittrar inte bara kungafamiljen utan många, många andra familjer i vårt land. Ingen – förutom möjligen Engellau och några till på den bruna kanten – skulle förneka att de människor som syns på bilden tillhör samma familj. Som så många andra liknande i vårt land.

Att prata om ursprung är ett eget påhitt av Engellau och det förekommer inte i den officiella svenska statistiken. Däremot finns begreppet ”svensk bakgrund”. Där inkluderas även de människor som har en svenskfödd förälder. Med denna terminologi är det på bilden bara Christopher O’Neill och drottning Silvia som har utländsk bakgrund. Och det verkar ju mer rimligt, eller hur? Om det nu är så viktigt…

När jag talade med SCB var de ytterst noga med att påpeka att denna indelning för att definiera skillnaden mellan svensk och utländsk bakgrund är den terminologi man sedan 2003 använder i svensk officiell statistik, och att man inte på något sätt ställer sig bakom Engellaus hemsnickrade variant.

Det är en smula oklart vad Engellaus syfte är med sitt begrepp ”ursprung”, men det dominerande intrycket är att han på detta sätt vill kunna prata om ”riktiga svenskar”. Med Engellaus synsätt är följaktligen varken vår kung Carl XVI Gustaf eller kronprinsessan Victoria eller hennes syskon prins Carl Philip och prinsessan Madeleine ”riktiga svenskar”.

De är ”andra generationens invandrare”. De har utländskt ursprung.

2. Hur ska man räkna?

När jag först började läsa rapporten gjorde jag som jag brukar – jag kollade siffrorna. I tabellerna står det att utgångspunkten för analysen är alla personer mellan 15 och 44 år som under perioderna 2003 – 2007 samt 2012 – 2017 var skäligen misstänkta för brott.

Liksom standarden ser ut i svensk officiellt statistik delas dessa personer in i fyra kategorier:

  1. Inrikes födda med två inrikes föräldrar
  2. Inrikes födda med en inrikes född förälder
  3. Inrikes födda med två utrikes födda föräldrar
  4. Utrikes födda

Därpå delas gruppen utrikes födda in i de olika regioner av världen som dessa personer är födda i. Här har Engellau skapat egna kategorier:

Västländer
Östeuropa
Latinamerika
Västra Asien
Östra Asien
Okänt

Ingenstans i rapporten uppges vilka länder som Engellau anser bör räknas till de olika kategorierna, men SCB skickade mig listan. Det visade sig då bl a att kategorin västländer innehåller en del oväntade inslag – där finns bl a Papua Nya Guinea, Fiji och Samoa.

Jag har tillbringat två månader på Samoa och jag skulle inte vara beredd att kalla landet för ett ”västland”. Men i detta sammanhang spelar det mindre roll – personer födda i dessa länder utgör en ytterst marginell del av den svenska befolkningen.

Uppdraget handlade alltså om hur många personer mellan 15 – 44 som var skäligen misstänkta under de två femårsperioderna och hur stor andel de utgjorde av alla i den åldersgruppen.

Från BRÅ har Engellau fått siffrorna på antalet personer som under perioderna har varit skäligen misstänkta för brott. Och från SCB har han fått uppgifterna på antalet folkbokförda personer.

När det gäller uppgifterna från BRÅ har jag inga synpunkter. Jag utgår ifrån att siffrorna därifrån är korrekta. Men när det gäller siffrorna från SCB – eller snarare vad de sägs representera – finns det ett mycket stort problem.

Man skulle ju kunna tycka att det vore enkelt att plocka fram siffrorna på hur många mellan 15 – 44 som var folkbokförda i Sverige åren 2002 – 2006 samt 2013 – 2017. Men det är inte särskilt enkelt. Med lite eftertanke inser de flesta detta.

Det vi har i statistiken är antalet folkbokförda personer ett givet år och hur gamla de var då. Vill vi ha svar på frågan ”Hur många mellan 15 – 44 var folkbokförda i Sverige 2013 – 2017?” så kan vi inte titta på ett visst år. Då får vi bara antalet som var folkbokförda just det året.

Därför har man gjort på ett annat sätt. Man plockar ut alla som var 15 – 39 år den 31 december 2012. De äldsta i gruppen – 39-åringarna – blev ju 44 år under den relevanta perioden.

Med denna metod följer vi en specifik grupp (de som var 15 – 39 den 31 december 2012). I praktiken innebär detta att vi får fram ett urval av dem som var 15 – 44 under denna femårsperiod. Ett stort urval, men likafullt ett urval. De som inte kommer med är de som år 2017 var 15 -19, de som år 2016 var 15 – 18 osv. Inte heller får vi med dem som år 2013 var 40 – 44, de som år 2014 var 41-44 osv.
Detta är dock möjligen ett mindre problem.

Men vad händer om det något år under perioden flyttar in ett stort antal människor till Sverige? Utrikes födda personer som blev folkbokförda i Sverige exempelvis 2016 och 2017? Med den räkningsmetod som används för det statistiska underlaget i Engellaus rapport så finns dessa personer helt enkelt inte med. De var ju inte folkbokförda den 31 december 2012.

Är då inte detta en petitess? Nej, det visar sig att det tvärtom är något som får mycket stor inverkan på det statistiska underlag som Engellau analyserar.

Att räkna antalet 15 – 44-åringar perioden 2013-2017 genom att utgå från alla som är 15 – 39 den 31 december 2012 ger oss en siffra. Jag kallar det att ”räkna i förväg”. Ett annat sätt att räkna är att istället utgå från hur många 20 – 44-åringar som var folkbokförda den 31 december 2017. Detta kallar jag att ”räkna i efterhand”. Den som år 2017 var 20 var 15 år 2013.

Med detta andra sätt att räkna – i efterhand – får vi nu fram helt andra siffror.

Och det intressanta är att medan skillnaden är marginell när det gäller inrikes födda, så är skillnaden dramatisk när det gäller utrikes födda. Skillnaden mellan de två sätten att räkna uppgår där till en kvarts miljon människor (251 482). I förlängningen får detta mycket stora konsekvenser för de olika gruppernas andel av brottsligheten och sådant som överrepresentation och överrisk.

Jag vill här göra två anmärkningar.

För det första är detta inte en metod som Engellau kan lastas för. Att på detta sätt ”räkna i förväg” gjorde BRÅ även med sina två tidigare rapporter 1996 och 2005. Jag har kollat uppgifterna i dessa två och även där förekommer det vissa förskjutningar. Men inget som motsvarar den stora diskrepans som finns perioden 2013-17. Även under den första period som Engellau har valt – 2002 – 2006 finns det en skillnad, men även den är mindre än i den andra perioden.
I sig är det naturligtvis inte särskilt märkligt. Under perioden 2013-17 hade Sverige ett mycket stort inflöde av utrikes födda till Sverige. Därför blir det också stor skillnad på att räkna antalet utrikes födda 2012 eller 2017.

Ökningen i de två mätmetoderna signalerar ett inflöde på cirka 30 000 från Västländer, 50 000 från Östeuropa, 5 000 från Latinamerika, 100 000 från Västra Asien, 25 000 från Östra Asien och 40 000 från Afrika. På fem år.

Men det centrala i detta sammanhang är att valet av hur man räknar får stor inverkan på frågan om andelen som är misstänkta för brott. Antalet skäligen misstänkta är ju nämligen det faktiska antalet under perioden 2013-2017. När populationen ökar så blir den kriminella andelen mindre.

För det andra så är det sannolikt förenklat att bara byta ut den ena räkningsmetoden till den andra. Men fakta kvarstår att när skillnaden är så stor för en specifik grupp – utrikes födda – så är räkningsmetoden något som bör tas med i beräkningen.

Eftersom räkningsmetoden och de resultat som blir konsekvensen genomsyrar hela rapporten så är det svårt att i detalj diskutera mer specifika ökningar, minskningar och procentandelar. Därför är Engellaus rapport oanvändbar utan omräkning.

3. Andelen skäligen misstänkta för våldtäkt har minskat kraftigt bland utrikesfödda

Det finns ett resultat som Engellau själv uppenbarligen är en smula brydd över.

Andelen inrikes födda personer med två inrikes födda föräldrar – de personer som i Engellaus ordval har ”svenskt ursprung” – har fördubblat sin andel av dem som är skäligen misstänkta för våldtäkt.

Han skriver:

”Det är anmärkningsvärt att benägenheten hos personer med svenskt ursprung att begå våldtäkt skulle ha ökat så kraftigt som statistiken visar. Man vet inte om ökningen av andelen personer med svenskt ursprung som misstänks för våldtäkt beror på ändrat beteende eller ändrade bedömningar.”

Jo, nog är det anmärkningsvärt. Särskilt för Engellau. Detta stämmer ju inte med den vanliga retoriken från dem som är intresserade av att dela upp folk efter var de är födda eller var deras föräldrar är födda. Där framstår det som om våldtäkt är något som bara utländska män känner till och gör sig skyldiga till.

Naturligtvis är detta dumheter.

Vi kan samtidigt betrakta detta ur ett annat perspektiv. Hur ser det ut om vi istället fokuserar på de utrikes födda bland dem som är skäligen misstänkta för våldtäkt?

Om vi jämför gruppen utrikes födda med gruppen inrikes födda med två inrikes födda föräldrar så påverkar den kraftiga ökningen bland svenskarna alla andra grupper eftersom de utgör jämförelsegrunden.

Ett sätt att mäta detta är att använda begreppet överrisk. Det visar sig nu att överrisken har sjunkit dramatiskt för de utrikesfödda om vi jämför BRÅ 2005 med de två perioder som Engellau redovisar.

Minskningen är ett faktum också med den räkningsmetod som han tillämpar men den blir ännu tydligare om vi tar med ALLA som var folkbokförda den 31 december 2017.

Det begrepp som här används är alltså ”överrisk” – en jämförelse mellan två grupper där man fokuserar på hur mycket större risk att den ena gruppen misstänks för brott. Här finns det som ibland kallas ”socioekonomiska faktorer” – inkomst, utbildning – men även ålder, exempelvis att det är betydligt vanligare att personer mellan 25 – 40 misstänks för brott än personer över 40. Men av alla faktorer är kön den enskilt viktigaste. Fyra femtedelar (80%) av all brottslighet begås av män och mönstret blir ännu tydligare ju mer våld som är inblandat – då är männen 9 av 10 bland de skäligen misstänkta. När vi tittar på våldtäktsbrotten specifikt så är kvinnliga förövare knappt synliga i statistiken.

Generellt gäller i Sverige att den officiella statistiken ska vara könsuppdelad. I BRÅ 2005 är detta också en självklarhet. Men hos Engellau finns ingen könsuppdelning av siffrorna – allt som har med könsskillnader lyser med sin totala frånvaro. Därför finns det heller ingen möjlighet att analysera hur stor andel kvinnor som finns i de olika kategorierna eller vilken typ av brott de begår.

Engellaus rapport handlar om en och endast en faktor – överrisken för utrikes födda och personer med utländsk bakgrund att begå brott i Sverige. Att det finns en sådan överrisk är ett känt faktum. Denna överrisk finns dokumenterad i många länder. I Finland visar exempelvis siffror från Statistikcentralen att män födda i Sverige är åtta gånger vanligare bland de misstänkta för sexualbrott jämfört med gruppen män födda i Finland.

De siffror som vi nu har genom Engellaus rapport visar något mycket intressant. När det gäller gruppen utrikes födda så har alltså överrisken sjunkit dramatiskt när det gäller antalet skäligen misstänkta för våldtäkt. Från 5,1 i BRÅ:s rapport 2005 till 1,7 för perioden 2013-2017 i Engellaus rapport.

Detta är en mycket tydlig indikation på att skrämselpropagandan från högerhåll om någon sorts ”våldtäktsepidemi” i spåren av flyktingvågen helt enkelt är falsk. Genomfalsk.

Till sist.

Jag bifogar en jämförelse mellan Engellaus statistik och den revidering som jag har gjort utifrån en översyn av räknemetoden för de folkbokförda – specifikt för tabell 4 som rör våldtäkt.

Dubbelklicka två gånger för att läsa tabellerna.

En mer genomgripande analys av de olika räknemetoderna och en genomgång av vad det får för konsekvenser lämnar jag med varm hand åt andra. Engellaus rapport går inte att använda utan en sådan genomgång.

Låt mig bara påpeka att det verkligt viktiga arbetet ligger framför oss – nämligen att på allvar analysera mäns brottslighet. När det gäller specifikt våldtäkter så borde det inte förvåna någon att det faktiskt inte spelar någon roll var våldtäktsmannen eller hans föräldrar är födda. Men om vi kan påverka utvecklingen så att ingen pojke som föds idag någonsin hamnar bland de skäligen misstänkta för våldtäkt därför att han inte våldtar – så har vi lyckats uppnå något avgörande. Det borde vara vårt centrala fokus.

Det finns många fler kommentarer jag skulle kunna göra.

Men här stannar jag. För nu.

Polisen: Ingen ökning av ”utsatta områden”

Nationella operativa avdelningen (NOA) har återigen släppt en rapport som redovisar s k ”utsatta områden” i Sverige. Det finns fortsatt många områden där utanförskapet präglar vardagen. Antalet områden som numer, enligt kriterierna, kvalar in på listan är 60. Vid förra kartläggningen var siffran 61.


NOA är en organisationsenhet inom Polismyndigheten. NOA inrättades 2015, och ersatte då i många delar den tidigare s k Rikskriminalen.

I december 2015 kom den första rapporten över ”utsatta områden” från NOA. Då, för snart fyra år sedan, hade Sverige 53 ”utsatta områden”. För ganska exakt två år sedan, juni 2017, kom den andra rapporten från NOA. I denna rapport hade det skett en signifikativ ökning, från 53 till 61 områden som då levde upp till kriterierna för vad som är ett ”utsatt område”. Nu har alltså den tredje rapporten från NOA publicerats. Det har på två år skett en minskning, om än väldigt liten: Sverige har idag 60 ”utsatta områden”.

För många av oss är ”utanförskapsområden”, ”utsatta områden” och ”no go-zoner” samma sak. Följande kriterier – inte särskilt uttömmande – krävdes för att ingå i Folkpartiets ursprungliga ”Utanförskapets karta”, som publicerades 2004:

• att färre än 60 procent av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade samt
• att den andel skolelever som gått ut grundskolan med fullständiga betyg låg under 70 procent eller att andelen röstande i senaste kommunalval låg under 70 procent (eller båda).

NOA:s kartläggning av ”utsatta områden” är utförd av en professionell aktör med fler parametrar i sin metodik. NOA:s kartläggning ger en mer heltäckande bild av hur utanförskapet ser ut i Sverige.

Kriterierna för ”utsatta områden” är komplexa

NOA har tagit fram ett antal kriterier som ska uppfyllas för att ett område ska betraktas som ett ”utsatt område”. Man har delat in områdena i ”utsatta”, ”särskilt utsatta” och s k ”riskområden:

1). Ett ”utsatt område” är geografiskt avgränsat, karaktäriseras av låg socioekonomisk status där kriminella påverkar lokalsamhället. Påverkan är snarast knuten social kontext i området än kriminellas vilja att ta makten och kontrollera lokalsamhället. Läget anses allvarligt.
2). Ett ”särskilt utsatt område” har en social problematik och kriminell närvaro som leder till en utbredd ovilja att delta i rättsprocesser samt svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses akut.
3). Ett ”riskområde” befinner sig i riskzonen att bli ett ”särskilt utsatt område”. Ett eller ett par av de fastställda kriterierna saknas. Läget anses alarmerande.

Mer om kriterierna som krävs för att ett område ska klassas som ”utsatt” finner du på sidan 4 i rapporten.

2017 fanns 32 ”utsatta områden”, 6 ”riskområden” samt 23 ”särskilt utsatta områden” i Sverige. Totalt rörde det sig om 61 områden 2017. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)

I den senaste rapporten, som publicerades den 3 juni 2019, ser siffrorna ut som följer: 28 ”utsatta områden”, en minskning med fyra (4) områden, 10 ”riskområden”, en ökning med fyra (4) områden, samt 22 ”särskilt utsatta områden”, vilket är en minskning med ett (1) område. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)

Noterbart är att rapporten från 2019 är den första där ALLA lokalpolisområden har kartlagts, alltså inte enbart förmodat ”utsatta områden”. Detta innebär att områden som tidigare kan ha flugit under radarn också har granskats. NOA förklarar att kartläggningen ger en bättre lägesbild och bättre kunskap, vilket i sin tur skapar förutsättningar för en god verksamhetsplanering.

Utvecklingen går i rätt riktning

I den nyaste rapporten skriver man följande om den generella utvecklingen:

”Sammantaget är den generella bedömningen att situationen utvecklats i rätt riktning, även om det skett försämringar i några områden. Polisen har bättre förutsättningar att genomföra sitt uppdrag framöver men arbetet med att fortsätta minimera den kriminella påverkan i lokalsamhället kommer att vara aktuellt att arbeta mot under en längre tid.

Polisen upplever generellt att benägenheten hos de boende i områdena att samarbeta med polisen har ökat sedan föregående bedömning. Många områden uppger att människor i allt större utsträckning väljer att prata med polisen när de befinner sig i områdena. En bidragande faktor till den positiva utveckling som ses i flertalet områden kan vara att lokalpolisområdena ökat sin förmåga att interagera och försöka lösa olika problem i dessa områden, exempelvis genom ett gränssättande och relationsskapande arbete. Detta har medfört både förbättrade kontakter med lokalsamhället och en förbättrad personkännedom.

En framgångsfaktor för att öka polisens möjlighet att utföra sitt uppdrag som lyfts i flera områden är en kontinuerlig närvaro av poliser. En viktig beståndsdel i utvecklingen är att polisen generellt möts av mindre våld och öppna konfrontationer i de bedömda områdena. Fenomen som våldsamma upplopp och falska larm för att locka in poliser i områden för att sedan utsätta dem för attacker är betydligt mer sällsynta nu än tidigare.” (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)

Att NOA:s definition är bättre, mer komplex och rättvisare än tidigare definitioner är inget som intresserar de som anser att Sverige har massvis av ”no go-zoner”.


Fotnot: Begreppet ”no go-zon” kan beskrivas som att det är ”farligt för allmänheten att vistas i området”. I begreppet innefattas också föreställningen om att polisen inte klarar att utföra sitt arbete, läs ”inte kör in på ett område”.

Det finns inga no go-zoner i Sverige. Däremot finns det numer 60 områden i Sverige där förhållandena är varierande vad gäller utanförskap, kriminalitet, integration, segregation och framtidstro.

Tiggeriförbud är uttryck för rasism

Debatten om tiggeriförbud tycks aldrig ta slut. Vad är det som får en majoritet av svenskarna att vilja se ett nationellt tiggeriförbud? Motargument har kikat lite på en mängd orsaker. Slutsatsen är tyvärr att rasismen mot romer är den huvudsakliga orsaken till att vi vill förbjuda människor att räcka ut en hand.


Tiggeridebatten har pågått i många år. Den har intensifierats de senaste åren eftersom det på många ställen i Sverige har blivit en del av stadsbilden. Utanför livsmedelsbutiker, intill bankomater och utmed gågator sitter människor och räcker ut en hand. Varför gör de det, tänker ni? Borde de inte ”klippa sig och skaffa ett jobb?”.

Om det ändå vore så enkelt.

Det finns massor av anledningar till att människor inte har möjlighet att på egen hand försörja sig själva eller sina familjer. Det finns också människor som pga missbruk, social utsatthet och psykisk ohälsa tvingas att be andra människor om hjälp. Jag tänker inte gå in på orsaker till vad som driver människor att komma till Sverige och tigga. Jag kommer inte heller att försöka bena ut varför missbrukare, socialt utsatta och psykiskt sjuka har valt att tigga.

Det jag vill att vi funderar över är varför en majoritet av svenskarna vill förbjuda tiggeri, och varför jag anser att ett tiggeriförbud av så många anledningar är fel.

Förbud sparkar på dem som redan ligger

Tiggeriförbud utgår ifrån att man kan förbjuda fattigdom. Det är en omöjlighet att förbjuda fattigdom så länge världen ser ut som den gör med diskriminering, rasism, fördomar och ojämlikhet. Målet ska vara att utrota fattigdom, inte förbjuda den. Idag känns det som en utopi. Salig Hans Roslings värv ger oss hopp om att det blir bättre och bättre: fattigdomen minskar.

Tiggeriförbud är fel väg att gå för att bekämpa fattigdom. Det behövs andra insatser och resurser. Mycket resurser. Vi vet att det sker en utveckling, men vi vill naturligtvis se att den utvecklingen går snabbare. Arbetet med att stärka fattigas rättigheter i EU måste intensifieras. ”Vägen framåt är inte förbud utan hårt arbete och samverkan mellan hemländernas regeringar, EU-parlamentet, svenska och andra länders många biståndsorganisationer och kyrkor.” (Källa: Dagen)

Vidare kan vi konstatera att förbud inte gör så att tiggeriet försvinner. Däremot kommer situationen för tiggare att försämras, i och med att hetsjakt och tvång mot tiggare att upphöra att be om den hjälp de behöver legitimeras. Utifall att de ändå väljer att fortsätta tigga kommer de framöver att begå kriminella handlingar. Många kommer att begå annan brottslighet för att finansiera sin försörjning eller sitt missbruk.

Redan idag, då tiggeriförbud är verklighet på vissa utvalda platser i vissa utvalda kommuner, är tiggeri ytterst stigmatiserat. Denna stigmatisering ökar vid ett nationellt tiggeriförbud. Det finns även en stor risk för att hoten och hatet mot de utsatta grupper som fortsatt räcker ut en hand kommer att öka.

Tiggeriförbud är att sparka på den som redan ligger, och strider mot den oantastliga tanken om människovärdet och allas lika värde.

De resurser som krävs för att efterleva ett tiggeriförbud är oändliga och orimliga. Vidare kan vi konstatera att tiggeriförbud eliminerar (i viss mån) symptomen, men orsaken består.

Ett nationellt tiggeriförbud – även lokala dito, för den delen – är inte samhällsekonomiskt effektivt. Det är inte heller en långsiktig lösning. Det finns studier som vittnar om hur svårt det är att övervaka tiggare samt att rättsprocesserna är kostsamma. Dessutom har rättsprocesserna dålig effekt – tiggeriet upphör inte. (Källa: No Safe Place – The Criminalization of Homelessness in U.S. Cities – A Report by the National Law Center on Homelessness & Property)

Resurserna som måste läggas vid ett eventuellt nationellt tiggeriförbud kan användas till så mycket bättre saker: vi kan använda de pengarna till att bekämpa, och utrota, fattigdom. Att poliser ska bedriva hetsjakt på människor som räcker ut en hand är slöseri med skattepengar.

Vän av ordning undrar om välgörenhetsorganisationer, politiska partier, enskilda bloggar, idrottsföreningar och andra organisationer ska tillåtas fortsätta be om donationer? Är inte detta tiggeri? Är inte detta organiserat tiggeri?

Att be andra människor i offentligheten kan i grunden inte kriminaliseras.

Varför vill vi förbjuda människor att räcka ut en hand?

Det finns siffror på att en majoritet av folket är för tiggeriförbud(Källa: SR). 62 % är för ett nationellt förbud, medan 20 % är mot. Hur kan det komma sig att de politiska partierna inte håller med folket i denna fråga? I dagens läge är det Moderaterna och Sverigedemokraterna som är för ett nationellt tiggeriförbud. Jag är rädd att människor inte har funderat särskilt mycket på varför de ställer sig positiva till tiggeriförbud.

På folklig nivå tror jag att anledningen till att så många är för ett tiggeriförbud har sina orsaker i en rad olika faktorer:

  1. rasism mot romer, dvs antiromism/antiziganism
  2. vi stör oss på tiggarna (i logikens namn: ska vi då förbjuda allt och alla som vi stör oss på?)
  3. kriminalitet – vi utgår ifrån att tiggarna är kriminella och utsatta för människohandel, trots att de flesta inte är det
  4. estetik – vi vill inte se misären individerna befinner sig i, och det ”ska inte finnas i Sverige”
  5. egoism – ”det är mina pengar”
  6. dåligt samvete – vi har svårt att acceptera att människor är tvingade att räcka ut en hand och be om finansiell hjälp samtidigt som man själv är på väg in på ICA för att handla det där lilla extra.

Polismyndighetens (NOA) rapport ”Nationell lägesbild – Brottslighet med koppling till tiggeri och utsatta EU-medborgare i Sverige” från 2015 konstaterar följande om tiggeri kopplat till kriminalitet:

”Polisens bedömning är att de flesta av de utsatta EU-medborgare som kommer till och befinner sig i Sverige för att tigga gör det frivilligt, utan kriminella syften och utan koppling till organiserad brottslighet. De flesta samarbetar i mindre grupper av familjemedlemmar, släktingar eller vänner som gemensamt organiserar resan till Sverige och boendet under vistelsen här.”

Är DU för tiggeriförbud? Kan du förklara för mig varför du vill kriminalisera tiggeri?

Och om du anser att tiggeriförbud enbart ska gälla EU-migranter och inte ”våra egna”: DU HYSER RASISTISKA ÅSIKTER.

Jag vill hävda att de flesta som vill se ett tiggeriförbud menar att det enbart ska gälla icke-svenska medborgare. Nästan alla av dessa är romer från andra EU-länder, framför allt Rumänien och Bulgarien. Det finns en (1) accepterad rasism kvar i Sverige, och det är den mot romer. Den baserar sig på fördomar, generaliseringar och rädsla. Fördomar om romer som kriminella, generaliseringar om att ”alla vet hur romer är”, och rädsla för främlingar – dvs de som är annorlunda. Det är rasism. Och det är det som till största del orsakar svenskars vilja att förbjuda tiggeri.

Tiggeriförbud har obehagliga historiska konnotationer. Det vi upplever idag är dessa historiska konnotationer på ”repeat”. Motargument rekommenderar de lästips som jag länkar i slutet av denna krönika. Där kan vi förstå hur dessa historiska konnotationer ser ut, och varför det är en farlig utveckling vi står inför.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

”Tiggarproblemet” löser vi i Rumänien

En hyllning till Mariefred

Rasismen mot romer är accepterad

Nu blir det förbjudet att vara fattig

Nazisterna och det ”organiserade tiggeriet” 1933

Sverigedemokraternas myter om tiggeriet

Rasistiska och antirasistiska myter om ”tiggeri”

Föreningen Hem om tiggeriförbud

”Organiserat tiggeri” och den svenska polariserade debatten

Är tiggeriet organiserat eller inte? I den svenska polariserade debatten är det mest två röster som hörs, de som säger att tiggeriet är organiserat av kriminella och därmed att tiggarna är kriminella, och de som säger att det inte är det. Den polariseringen är farlig. Den gör att man missar en massa saker. Mänskliga tragedier utspelar sig i gråzonerna mellan de två polerna.


Jag har skrivit om nazismen och deras kamp mot organiserat tiggeri på 30-talet. Nazisterna ville piska upp hat mot romer och fattiga och de grupper som gav hjälp till romer och fattiga, och drog igång en kampanj mot ”organiserat tiggeri”. precis som Sverigedemokraterna idag drog de likhetstecken mellan tiggare och kriminella och tiggeri och kriminalitet, och stigmatiserade hela folkgrupper.

Att SD gör samma idag är typiskt för tidsandan.

Är tiggeriet organiserat?

Men betyder detta att tiggeriet INTE är organiserat? Ska man tro de i den motsatta polen i debatten, och många antirasister, så är det så. Eller så pratar man inte alls om hur det är.

Svaret är: nej absolut inte. Det är organiserat, i värsta fall av kriminella, men oftare av personer som ser sig som entreprenörer som vill hjälpa tiggare och tjäna en hacka själv. Ganska ofta av släktingar eller av personer som vill hjälpa till av ideella skäl också.

Ska vi kunna hjälpa de som är utsatta, och framför allt om vi vill råda bot på missförhållandena för romerna i hemländerna, som Bulgarien och Rumänien, måste vi ta med det i beräkningarna. Vi kan inte ha skygglappar eller anpassa debatten efter ideologiska betänkligheter. Men allt måste givetvis debatteras utan rasistiska generaliseringar om romer.

Hur vet vi detta? Ja, man kan ju prata med dem, till exempel. Men man förstår det även om man inte pratar med dem. Om man tittar så ser man sällan bråk om platserna tiggarna sitter på. Och ofta är det en och samma tiggare som sitter där. Ofta har äldre personer med noll möjlighet att hävda sin rätt till en plats en och samma plats i flera månader, och det kan vara en riktigt lönsam plats, utan att någon annan gör anspråk på den. Antalet som tar sig hit och själva hittar en plats utan att luta sig mot någon form av organisering är nog ganska få.

Historien upprepar sig

Om man tittar på fenomen som tiggeri förr och nu har den ofta varit organiserad. Det måste man göra, annars skulle det bli krig om de bra platserna. Man kommer överens inbördes, man tilldelas en plats av en entreprenör, en grupp eller familj man tillhör eller av personer som arbetar ideellt. Ofta är det en mix av alla dessa faktorer.
Och tyvärr, eftersom vi pratar om en organisering i det fördolda, kan i värsta fall kriminalitet vara inblandat.

Om man vill kan man dra liknelser med svenskarna som emigrerade och hamnade i USA:s städer på 1800-talet. De sökte ofta hjälp från andra landsmän. Informell hjälp oftast, även om det fanns arbetsförmedlingar och liknande för skandinaver. Denna hjälp var inte alltid hederlig. Hamnade man i Chicago riskerade man att behöva hjälp från den svenska maffian i staden. På östkusten hamnade man ofta i det som kallades skandinaviska maffian om man sökte jobb i en hamn. Hamnarna på östkusten var nämligen till stor del kontrollerade av skandinaver. grupperna ville tjäna pengar svart, och hjälpa varandra socialt, men hamnade inte så sällan i kriminalitet.

Det betyder inte att det är rätt att dra alla tiggare eller rumänska romer över en kam, lika lite som det hade varit rätt att dra alla svenskar i USA över en kam bara för att maffian där var svensk (Läs om Fred Lundin t ex). De flesta svenskar som flyttade till USA organiserade sig utan att hänfalla till grov kriminalitet.

Men i dagens polariserade Sverige är det svårt att diskutera en sån här sak. Å ena sidan har vi rasistiska skränhalsar som hävdar att alla tiggare är kriminella, och å andra sidan personer som inte vill diskutera problem och dilemmat i tiggeriet av rädsla att det gynnar de rasistiska skränhalsarna.

Tiggeri är ofta organiserat, men inte nödvändigtvis kriminellt

Så, ja, tiggeriet är organiserat, vilket var och en själv kan se på hur välfungerande systemet fungerar, utan slagsmål och krig om platserna. Men nej det betyder inte att alla tiggare är kriminella eller att man bör förbjuda tiggeri. Människor organiserar sig, ofta med släktband och vänskapsband som grund men ofta också med vinst och pengar som drivkraft, för så fungerar vi människor. Vi är inte ensamvargar, vi är sociala varelser.

Men en del tiggare hamnar riktigt illa ut. Och ska vi kunna hjälpa dem måste vi ha en öppen diskussion om alla aspekter av tiggeriet. Dessutom behövs det om vi ska stoppa den kriminalitet som en del av de som organiserar tiggeriet sysslar med.

Men ska vi lyckas med det måste vi kunna skilja mellan två begrepp: ”en del” och ”alla”. Att dra alla romska tiggare över en kam är rasism, att prata om något en del romska tiggare gör är inte rasism. Så enkelt är det. Precis som det inte var rasism att tycka att den svenska maffian i Chicago var ett problem för 110 år sedan, men det var rasism att antyda att alla svenskar var kriminella.

Vi behöver mindre polarisering och mer öppen dialog om ALLA problem vi har i samhället, utan skygglappar. Och nej, jag vill inte förbjuda tiggeri. Sättet man kan stoppa tiggeriet bäst på är att vrida om näsorna på de styrande i Bulgarien och Rumänien så de tar krafttag mot utanförskap och fattigdom bland romer, och mot den rasism mot romer som grasserar i de länderna.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Samhällsnytt: ”Kriminaliteten i Sverige liknar alltmer inbördeskrig”

Den alternativa mediebloggen Samhällsnytt hävdar i en krönika att ”hundratusentals svenskar är direkta eller indirekta offer för den kriminalitet i Sverige som alltmer liknar inbördeskrig”. Det man missar i sin dystopi är att brottsligheten i Sverige har legat still de senaste tio åren, och att våldet minskar.


Rolf Malm, Samhällsnytts krönikör med en alldeles unik retorik, skräder inte orden i artikeln Rensa ut och börja om!. Han anklagar justitieminister Morgan Johansson, för att

”dagligen provocera svenska folket genom att intill gränsen för ren mytomani förneka en allt brutalare verklighet. Nedlåtande behandlar han det svenska folk för vilkets trygghet han har ansvaret som naiva dumskallar. Hundratusentals svenskar är direkta eller indirekta offer för den kriminalitet som alltmer liknar inbördeskrig – men deras lidande bagatelliserar ministern med löjeväckande lögner till förmån för brottsligheten.” (Källa: Samhällsnytt)

Men liksom alla andra med samma retorik pratar Rolf Malm i nattmössan. Och jag vet inte hur många gånger personer som Malm kan sprida rent nonsens innan folk till sist inser att det är just det de gör på Samhällsnytt.

Låt oss titta på den polisanmälda brottsligheten de senaste tio åren och ställa några frågor.

1. Har den totala polisanmälda brottsligheten gått upp?

Nej. Den totala brottsligheten har legat stilla. Under dessa tio år har antalet polisanmälda brott pendlat kring 15 000 polisanmälda brott per 100 000 invånare. Vissa brott har minskat, andra har ökat, men som helhet har brottsligheten alltså varken ökat eller minskat.

2. Vilka brottstyper har ökat?

Det finns två brottstyper som verkligen har ökat dramatiskt. Det ena är datorbedrägeri och det andra är olovlig ID-användning.

Datorbedrägerierna har ökat med 628% – från 184 till 1 339 anmälningar per 100 000 invånare. Den olovliga ID-hanteringen, som inte var kriminaliserad före 2016, steg förra året till 300 anmälningar per 100 000 invånare.

Utan dessa två brottstyper hade den totala brottsligheten haft en markerad minskning.

Vi hade då haft en minskning på 1 531 polisanmälda brott, eller 10 % sedan 2009. Från 15 117 till 13 586. Även sexualbrotten har ökat. Från 169 år 2009 till 219 per 100 000 invånare förra året. Det handlar om en ökning på 30%. Det vanligaste sexualbrottet är sexuellt ofredande. Polisanmälda våldtäkter utgör en dryg tredjedel av sexualbrotten.

3. Vilka brottstyper har minskat?

Stöld, rån och misshandel tillhör de brott som har minskat. Förmögenhetsbrotten utgör merparten av all brottslighet – ca 60 procent. Om man undantar datorbedrägeri så har förmögenhetsbrotten minskat med 16 procent eller från 9 340 till 7 808 sedan 2009.

Den polisanmälda misshandeln har också minskat. Det handlar om 12 procent från 928 till 816 anmälningar per 100 000 invånare.

Detta är alltså den polisanmälda brottsligheten.

När det gäller misshandel så bekräftas minskningen av Socialstyrelsens statistikdatabas över personer som vårdats för övergrepp av annan. Det har minskat även där.

Jag bifogar Socialstyrelsens egna grafer över detta – båda könen, män och kvinnor – i olika åldersgrupper. Minskningen är generell men den är dramatisk när det gäller män – särskilt i gruppen unga män.

När det gäller NTU – BRÅ:s årliga intervjuundersökning – är den behäftad med så stora mätfel att den inte går att använda för att beskriva brottslighetens omfattning. Detta har Motargument rett ut i en tidigare artikel.

Alla dessa fakta finns lätt tillgängliga i den offentliga kriminalstatistiken och i Socialstyrelsens Statistikdatabas. Var Rolf Malm hittar sin information är inte helt lätt att utröna. Men hans snack om inbördeskrig visar att han talar i nattmössan.

Sanningen är att den totala brottsligheten i Sverige har legat still de senaste tio åren. Och våldet minskar.

NTU:s systematiska mätfel

NTU (Nationella trygghetsundersökningen) används av vissa som källa för att påstå någonting om hur många som har utsatts för sexualbrott i Sverige och även för att påstå någonting om en eventuell ökning. Det går inte att använda NTU för dessa påståenden.


Ni har säkert inte undgått rapporteringen om NTU, BRÅ:s årliga intervjuundersökning där man frågar ett urval personer om brott – om de har blivit utsatta för brott, om de är oroliga för brottsligheten och vilket förtroende de har för rättssystemet.

Häromdagen kom den studie som gäller händelser 2017 i en rapport som kallas NTU 2018.

De som har följt mig vet att jag har skrivit flera gånger om just NTU och om det flagranta mätfel som har präglat de studier som hittills har genomförts under drygt tio år.

Det var därför med viss spänning som jag läste igenom årets undersökning. Hur skulle man adressera dessa systematiska mätfel?
Inte alls visade det sig.

Jag har tidigare på Motargument skrivit om dessa mätfel. Jag visar då också på att diskrepansen är stor även när det gäller misshandel.

Men jag ska här rekapitulera vad mätfelen handlar om:

I NTU frågar man ett urval personer i Sverige om de har utsatts för brott. De som svarar ja på frågan om de har utsatts för exempelvis sexualbrott får därefter svara på följdfrågor, bl a frågan om detta har anmälts till polisen.

I höstas gjorde jag en jämförelse mellan de antal som i NTU uppgav att de hade polisanmält med den officiella statistiken om polisanmälningar. Och det visade sig då att skillnaden var stor – vissa år anmärkningsvärt stor.

För år 2016 var det uppgivna antalet polisanmälningar mer än tre gånger så högt som det verkliga antalet. Andra år är skillnaden mindre men inget år är det uppgivna antalet lägre.
Vad kan vi nu dra för slutsats av detta?

Det är något som gör att siffrorna blir fel. Systematiskt och kraftigt fel. Mindre variationer hade kunnat accepteras – framför allt om skillnaderna hade varit åt båda hållen, både högre och lägre siffror. Men det är alltså systematiskt högre siffror i NTU än i den verkliga kriminalstatistiken. Jag har i mail kontaktat BRÅ för att få svar på vad detta kan bero på, men inte fått något annat svar än att det ”inte är lämpligt” att jämföra kriminalstatistiken med NTU.

En mycket märklig reaktion. Givetvis är kriminalstatistiken i det här fallet en sorts objektiv kontroll av om uppgifterna om just polisanmälningar i NTU är korrekta eller inte. Oavsett om felet beror på att respondenterna lämnar felaktiga uppgifter eller om det finns något som kan förklaras statistiskt så är detta ett mätfel som måste bemötas.

Det var därför med stort intresse jag undersökte data i årets NTU. Men det visar sig nu att det i NTU 2018 som kom häromdagen inte finns någon följdfråga om huruvida det brott en person har utsatts för är polisanmält. I årets NTU-undersökning finns det alltså ingen objektiv kontrollmetod.

Jag vill i det här sammanhanget jämföra med USA, där man har genomfört en liknande brottsofferundersökning ända sedan 1973. I National Crime Victimization Survey (NCVS) ställer man en uppsättning liknande frågor som i den svenska NTU – bl a också frågan om brottet är polisanmält.

Även i den amerikanska undersökningen finns vissa avvikelser jämfört med den officiella kriminalstatistiken – som i det här fallet när det gäller ”rape” och ”aggravated assault”, men
de är inte alls av samma storleksordning som i Sverige – och dessutom varierar skillnaden – ibland är det fler i NCVS och ibland är det färre. Och man tar dessa avvikelser på största allvar.

2016 var siffran i NTU över antalet polisanmälda sexualbrott 234 % högre än den officiella siffran. I USA var siffran 25 % lägre. Året därpå var den amerikanska offerundersökningens siffra 50 % högre.
När det gäller misshandel var skillnaderna i USA marginella – mellan 8 och 16 procent lägre för 2016 och 2017 – i Sverige var motsvarande siffra för 2016 150% högre.

Men nu kan vi inte jämföra hur offerundersökningen och kriminalstatistiken skiljde sig åt i Sverige år 2017. Medan vi kan jämföra detta i USA har vi alltså inte denna möjlighet i Sverige.

Detta är beklagligt.

Det finns flera skillnader mellan årets NTU och tidigare års. Bland annat har man räknat om tidigare års resultat med utgångspunkt från vissa metodförändringar. Detta innebär att antalet utsatta personer under åren 2007 – 2016 nu bedöms vara mycket högre än tidigare. I genomsnitt handlar det om en fördubbling.

Detta innebär att tidigare års uppskattningar av antal utsatta har reviderats kraftigt. År 2017 var antalet som enligt NTU 2018 utsattes för sexualbrott närmare en halv miljon (483 000 personer) – en ökning med den reviderade siffran för år 2016 med 130 000 eller 37 procent.

Man har också valt att inte redovisa antalet brottshändelser utan bara antalet utsatta personer. Därför går det inte att utläsa om även antalet brottshändelser ska revideras.

Men om vi utgår från de siffror som finns från tidigare NTU så kan vi se hur ökningen över tid korrelerar med den felaktiga ökningen av hur många händelser som polisanmälts. När antalet polisanmälningar är kraftigt fel så är också den generella siffran mycket hög.

En halv miljon människor som utsatts för sexualbrott. Och ett mörkertal på 96%. Det är förstås förfärliga siffror, men frågan är – kan vi lita på att dessa siffror stämmer?

Kan vi anse oss veta att närmare en halv miljon personer utsattes för sexualbrott 2017 – samtidigt som det ”bara” gjordes 20 284 polisanmälningar?

Jag anser att vi inte kan det. Inte innan BRÅ har rett ut vad de systematiska mätfelen beror på.

Och jag utgår från att NTU inför nästa års studie återställer de frågor som de nu har utelämnat.

Om NTU handlar om att fånga mörkertalet borde det vara en självklarhet att ställa frågor om polisanmälningar. Och det borde också vara en självklarhet att även redovisa antalet händelser – inte bara antalet utsatta personer.

Tills vidare anser jag fortsättningsvis att NTU inte kan användas för att påstå någonting om hur många som har utsatts för sexualbrott i Sverige och därför inte heller för att påstå någonting om en eventuell ökning.

Felen är för allvarliga och sträcker sig över lång tid.


Jämfört med tidigare år har NTU ett betydligt större urval. 200 000 personer ska ha getts möjlighet att via nätet svara på frågorna. Men även bortfallet har ökat. Det är idag på 60% – det var ca 74 000 personer som faktiskt svarade på frågorna.

Jag vill också understryka att rapportförfattarna skriver att de hoppas kunna återkomma med ”följdfrågor” till nästa NTU. Jag utgår från att bland dessa även ska ingå frågan om det brott som en utsatt person berättar om har polisanmälts.

Alltmer ovanligt med våldtäkter utomhus

Polisanmälda våldtäkter har ökat med 26 procent på tio år.
Hela ökningen är våldtäkter inomhus. Den typiska överfallsvåldtäkten – där en för offret obekant person är förövare – sker just utomhus. Och vi kan därför med utgångspunkt från kriminalstatistiken säga att ökningen av polisanmälda våldtäkter inte handlar om överfallsvåldtäkter. 


Det finns folk som säger att de tycker att det där med sexualbrott är ett stort samhällsproblem.

Men som plötsligt börjar humma och skruva på sig när förövaren är någon de känner.

Det bisarra försvaret för Jean-Claude Arnault är i det avseendet inget undantag. Den stora skillnaden är att hans vänner har tillgång till media.

Men mönstret känns igen. ”Inte kan väl han?”

Det finns en gammal god journalistisk regel att en misstänkt person inte ska namnges innan en dom har fallit. I denna regel ingår också att man inte ska gå in och ifrågasätta domen när den väl har fallit – inte påstå att en dömd person egentligen är oskyldig och inte heller att någon som har friats egentligen är skyldig.

Givetvis finns det undantag.

Efter noggrann granskning har rättsövergrepp kunnat avslöjas och dömda personer har fått resning i Högsta Domstolen. Men att slentrianmässigt utan någon som helst grund bara gå ut och säga ”jag tror att den där domen är fel”, är förkastligt. Det är den cirkusen som nu pågår kring Arnault.

Ett annat och egentligen större problem med samhällsdebatten om sexualbrott är alla dessa som ständigt gapar om våldtäkter – men bara om de kan få det till att handla om utlänningar.

Jag har skrivit detta förut:

Den som bara bryr sig om våldtäktsoffer när förövaren är utlänning saknar all trovärdighet.

Vi som tycker att alla våldtäkter är lika fel, och som vill ha nolltolerans mot alla former av sexualbrott vi kämpar på.
Vi finns på kvinnojourer och i grupper som #allavi.
Vi är ett oräkneligt antal kvinnor som ger stöd och kärlek till alla som har blivit utsatta. ALLA. Oavsett vem som är förövare, svensk eller utlänning, känd eller okänd.

Ibland syns kampen ojämn, den offentliga debatten är alldeles för ofta så ytlig och dum att man tar sig för pannan. Då och då kommer politiska utspel baserade på inget mer än ett blött pekfinger upp i luften.

Sen lever vi ju alla med den där vulgärbilden av hur en typisk våldtäkt ser ut.

Nej, det handlar inte om nån som hoppar fram ur en buske en mörk natt.

Överfallsvåldtäkter är ytterst ovanliga.

De allra flesta våldtäkter sker inomhus och offret känner sin förövare. Alldeles för ofta är det en pojkvän, make eller före detta. Alldeles för ofta är det en ”god vän” eller bekant som kvinnan trodde sig kunna lita på.

Men vad kan vi då veta om våldtäkter och andra sexualbrott? Jag har en längre tid plockat fram de siffror som finns i offentliga arkiv som är relevanta för olika typer av våld. Det finns i huvudsak tre källor:

1. Socialstyrelsens statistik över människor som fått vård,
2. Kriminalstatistiken över alla polisanmälda brott och
3. BRÅ:s intervjuundersökning NTU baserad på ett urval av befolkningen.

Socialstyrelsen är en värdefull källa när det gäller att beskriva våldsutvecklingen – om vi håller oss till det fysiska våldet. Men som bekant är sexualbrott inte alltid förknippat med fysiskt våld. Därför är Socialstyrelsens statistik inte till någon större hjälp i det här sammanhanget.

Jag har därför tittat närmare på kriminalstatistiken över polisanmälda våldtäkter mot kvinnor.

När det gäller de polisanmälda misshandelsbrotten så finns statistiken uppdelad mellan inomhus/utomhus och bekant/obekant förövare. Tyvärr finns inte uppdelningen mellan bekanta och obekanta förövare när det gäller våldtäkt. Att införa denna särredovisning i statistiken kring sexualbrott skulle vara mycket värdefullt.

Men här finns en uppdelning mellan inomhus och utomhus. Och i någon mån kan vi av detta ändå dra vissa preliminära slutsatser om hur många förövare som är okända för offret. Givetvis förekommer det att en förövare som offret är bekant med våldtar utomhus, men det är mindre sannolikt att en helt obekant förövare våldtar inomhus. Vid våldtäkter inomhus är förövaren i normalfallet en man som kvinnan är bekant med. Det finns visserligen exempel genom kriminalhistorien där serievåldtäktsmän har specialiserat sig på att bryta sig in hos sina offer. Den s k ”Södermannen” John Svalstedts metod var att på natten klättra in igenom öppna fönster i okända kvinnors hem och våldta dem.

Men detta är mycket ovanligt.

Våldtäkter inomhus – förövaren är bekant.

Våldtäkter utomhus – förövaren är bekant eller obekant.

Det är därför intressant att titta närmare på hur det ser ut när det gäller antalet våldtäkter inomhus och utomhus.

Och här upptäcker vi något intressant.

Antalet polisanmälda våldtäkter har ökat med 26 % de senaste tio åren. Hela ökningen handlar om våldtäkter inomhus.

Våldtäkter som sker utomhus har samtidigt minskat. Vi kan dra följande slutsatser:

1. ökningen på 26 % de senaste tio åren är helt och hållet våldtäkter inomhus – sannolikt i de allra flesta fall med förövare som kvinnan är bekant med.

2. Den typiska överfallsvåldtäkten – där en för offret obekant person är förövare – sker just utomhus – våldtäkter utomhus är en mycket liten och allt mindre del av alla våldtäkter.

3. med utgångspunkt från kriminalstatistiken kan vi därför säga att ökningen av polisanmälda våldtäkter inte handlar om överfallsvåldtäkter. 

I grafen anger jag hur många fullbordade våldtäkter mot flickor och kvinnor som polisanmäldes åren 2008 – 2017 per 100 000 invånare.

Här kan man se att andelen polisanmälda våldtäkter som sker utomhus minskade från drygt 17 procent 2008 till drygt 13 procent 2017.

Och trenden är nedåtgående.

OBS: jag vill understryka två saker.

1. Naturligtvis finns det ett mörkertal när det gäller våldtäkter – långt ifrån alla våldtäkter polisanmäls. Tyvärr har vi idag inget säkert sätt att närmare bestämma hur stort mörkertalet är. BRÅ:s årliga intervjuundersökning NTU, baserat på ett urval personer, är ett försök i den riktningen men lider av allvarliga mätfel, vilket jag har skrivit om tidigare på bloggen – ”På spaning efter mörkertalet”.

2. Grafen är baserad enbart på statistiken om polisanmälda våldtäkter mot kvinnor. Även män kan vara offer även om deras andel är liten. I 5 procent av alla polisanmälningar om fullbordade våldtäkter 2008 var offret en pojke eller man och 2017 var den siffran 8 procent. Även här handlar det framför allt om en ökning av våldtäkter inomhus.

Myt: Sverige och ”no go-zonerna”

 Det råder en falsk konsensus kring begreppet no go-zoner och dess förekomst i Sverige. Sverige har inga no go-zoner. Däremot har vi 61 områden som klassificeras som ”utsatta”, ”särskilt utsatta” och riskområden.


I en krönika på Samhällsnytt 31 oktober 2018 nämns att det finns över 200 utanförskapsområden i Sverige där blåljuspersonal måste ha poliseskort. För att reda ut myten måste vi först definiera begreppen:

1). Ett ”utsatt område” är geografiskt avgränsat, karaktäriseras av låg socioekonomisk status där kriminella påverkar lokalsamhället. Påverkan är snarast knuten social kontext i området än kriminellas vilja att ta makten och kontrollera lokalsamhället. Läget anses allvarligt.

2). Ett ”särskilt utsatt område” har en social problematik och kriminell närvaro som leder till en utbredd ovilja att delta i rättsprocesser samt svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses akut.

3). Ett ”riskområde” befinner sig i riskzonen att bli ett ”särskilt utsatt område”. Ett eller ett par av de fastställda kriterierna saknas. Läget anses alarmerande.

2017 fanns 32 ”utsatta områden”, 6 ”riskområden” samt 23 ”särskilt utsatta områden” i Sverige. Totalt rörde det sig om 61 områden 2017. Antalet områden har ökat sedan senaste rapporten, vilket tros bero på att polisen har fördjupat sin kunskap genom ökad närvaro, fördjupad kartläggning och samverkan. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)

Begreppet ”no go-zon” kan beskrivas som att det är ”farligt för allmänheten att vistas i området”. I begreppet innefattas också föreställningen om att polisen inte klarar att utföra sitt arbete, läs ”inte kör in på ett område”.

Det finns inga no go-zoner i Sverige. Däremot finns det 61 områden i Sverige där förhållandena är varierande vad gäller utanförskap, kriminalitet, integration, segregation och framtidstro.

SD är ett rasistiskt parti – 5. Uttalandena


För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.

I förra delen av artikelserien om SD:s rasism kunde vi konstatera att de motioner som lagts av deras ledande företrädare speglar den rasistiska grundsyn som föreligger i partiets principprogram och ideologiska grund. I denna artikel stannar vi hos dessa ledande företrädare för att se hur de de ger uttryck för partiets rasism i debatter och uttalanden.


Sverigedemokraterna har gjort många uttalanden i svensk media genom åren som milt sagt kan verka något korkade och rasistiska. Oftast väljer sverigedemokraternas talespersoner att inte stå för vad de sagt när de senare konfronteras med sina uttal och menar att det sagda har tagits ur sin kontext.

SD vill göra gällande att krig och umbäranden är ett normaltillstånd i de muslimska länderna och att olika muslimska grupper samt kristna och judar för den delen inte kan leva sida vid sida. I ett exempel från en riksdagsdebatt 2015 lyfter Kent Ekeroth (SD) fram Irak som en symbol för dessa missförhållanden.

Han påstår där att kurder, araber och kristna inte kan leva tillsammans utan att krig uppstår, vilket är problematiskt för alla som har någon som helst insyn i förhållandena i Irak. I den kurdiska delen av Irak lever exempelvis kristna, muslimer (såväl arabiska som kurdiska) och andra folkgrupper fredligt tillsammans och kyrkor och moskéer står sida vid sida och har så gjort i tusentals.

I klippet från ett torgmöte som Kent Ekeroth (SD) höll i Trelleborg 2015 sprids myten om att det till att börja med inte rör sig om flykt utan om en invasion och att man inte flyr från exempelvis Danmark eller Tyskland för att ta sig vidare till Sverige. Det Ekeroth gör sig skyldig till här är faktarevisionism där han gör gällande att Danmark och Tyskland med andra ord inte tagit emot flyktingar då flyktingarna istället valt Sverige som har ett bättre bidragssystem.

I en riksdagsdebatt mellan Björn Söder (SD) och Adnan Dibrani (S) 2013 påpekar Dibrani i ett anförande att alla människor i Sverige har invandrat någon gång under historiens tid. Han talar om effekten av att slänga ut alla invandrare och vad det skulle resultera i för vården där många invandrare idag arbetar. Detta är något som får Söder att se rött och i stället för att bemöta sakfrågan så utbrister han att han tycker att det är fräckt av Dibrani att som invandrare förringa Sverige och svenskarna och kalla dem för invandrare, vidare menar Söder att Dibrani inte är svensk, något som åter igen känns igen från debatten från 1930-talet och nazisternas ständiga kamp att avhumanisera folkgrupper.

Vidare i en debatt mellan Richard Jomshof (SD) och Christina Höj Larsen (V) i debattprogrammet Agenda 2015 ställer Jomshof utsatta grupper mot varandra när han talar om hur flyktingpolitiken får gå före skolpolitiken, äldrevården och sjukvården. Han ställer alla flyktingar skyldiga till ökat våld i form av kastade handgranater mot bilar och gruppvåldtäkter. Detta trots att problemen kring brottslighet inte har med ursprung, kultur, etnicitet eller religion att göra. Det finns en mängd andra parametrar att ta hänsyn till vad gäller kriminalitet. Åter försöker SD och Jomshof att avhumanisera flyktingar och i det här fallet förklara alla flyktingar som brottslingar.

Jimmie Åkesson (SD) beskriver i en partiledardebatt om invandring 2015 integrationsfrågan som ett totalhaveri vilket är en typisk taktik för SD. Deras beskrivning av Sverige som en dystopisk misär likt en roman av Kafka passar givetvis deras agenda som ett populistiskt parti.

Vidare i en debatt i SVT 2014 mellan Björn Söder (SD) och Jonas Sjöstedt (V) vidmakthåller Söder att om man blir för många nationaliteter i ett land, exempelvis samer, judar och kurder så blir det svårt att upprätthålla de svenska värderingarna.

I en debatt i SVT:s Aktuellt 2014 mellan Mattias Karlsson (SD) och Jonas Sjöstedt (V) menar Karlsson att det är på regeringens ansvar att man bröt mot praxis och valde att rösta på alliansens budget efter att den egna budgeten föll.

I ett framförande 2008 i Skånes regionfullmäktige talar Björn Söder (SD) om gömda flyktingar eller papperslösa som brottslingar, detta trots att det på intet sätt är brottsligt att uppehålla sig i landet utan uppehållstillstånd eller andra papper.

Även Mattias Karlsson (SD) hänvisar till papperslösa flyktingar som illegala människor i sitt anförande i Sveriges riksdag 2017. Retoriken talar sitt tydliga språk, Sverigedemokraterna för en klar rasistisk om inte direkt nazistisk politik.

Listan över SD:s rasistiska uttalanden kan göras lång, men jag tror ni förstår att ett parti med så många uttalanden som SD har som lutar sig  mot en rasistisk retorik och som aldrig har behövt stå för något av sina uttalanden utan varje gång de ställs mot väggen så är det alltid bortförklaringar om att de är feltolkade eller att man har tagit citatet ur sin kontext.

SD är ett rasistiskt parti.

I artikelseriens nästa del kommer vi att redovisa högt uppsatta SD-politiker som har fått stanna trots partiets nolltolerans mot rasism.


YouTube, Björn Söder och Adnan Dibrani

YouTube, Björn Söder och Jonas Sjöstedt

YouTube, Björn Söder i regionfullmäktige

YouTube, Jimmie Åkesson i partiledardebatt om invandring

YouTube, Kent Ekeroth torgmöte i Trelleborg

YouTube, Mattias Karlsson och Jonas Sjöstedt

YouTube, Mattias Karlsson i Sveriges riksdag

YouTube, Richard Jomshof och Christina Höj Larsen

Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.