Myter

Myten om alla uppehållstillstånden (2025)

2024 var det år med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på 40 år. I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges flyktinginvandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som erhåller uppehållstillstånd. Motargument har kikat på siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbete.

Migrationsverkets statistik över beviljade uppehållstillstånd visar att Sverige beviljar långt färre uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund idag jämfört med under flyktingvågen relaterad till kriget i Syrien för ett antal år sedan. Motargument har ännu en gång granskat Migrationsverkets statistik över beviljade uppehållstillstånd. Vid närmare efterforskning visar det sig att ungefär 1 av 6 beviljade uppehållstillstånd hittills under 2025 är asyl-/flyktinggrundade.

Motargument har granskat siffrorna för beviljade uppehållstillstånd under ”toppåren” 2016 och 2017. Vi har tidigare granskat siffrorna för 2019, siffrorna för 2020, siffrorna för 2021, siffrorna för 2022, siffrorna för 2023 och siffrorna för 2024 vad gäller beviljade uppehållstillstånd.

Migrationsverket släpper månadsvis uppdaterade siffror. Dessa aktuella siffror visar att procentandelen som beviljats uppehållstillstånd på grunder som av s k ”invandringskritiker” betraktas som ”dåliga” har sjunkit ännu mer. Röster i debatten gör gällande att personer som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrund samt på anknytning relaterat till asyl- och flyktinggrund är uppehållstillstånd som är ”dåliga” för Sverige.

Så hur ser siffrorna ut?

Totalt har 82 694 uppehållstillstånd beviljats hittills under 2025. Dessa fördelar sig enligt följande:

  • Anknytning 23 352
  • Arbete 21 311
  • Skydd (inklusive massflyktsdirektivet) 12 037
  • EU/EES: 10 196
  • Studier 15 226
  • Verkställighetshinder 572

Om vi bryter ner siffran för ”anknytning” i de olika grupperna så finner vi att 2 106 personer beviljats uppehållstillstånd som anhörig till en person som har flykting-/asylgrunder. Övriga inom samma kategori som beviljats uppehållstillstånd är: Adoption (10), anhörig till övriga (20 975), samt personer med synnerliga skäl anknytning (259), totalt 21 244. I gruppen ”Anknytning – anhörig till övriga” ingår personer med anknytning till exempelvis svenska medborgare eller till personer som har uppehållstillstånd i Sverige på andra grunder än asyl, arbete eller gäststudier, t ex nyetablerade/etablerade förhållanden till person i Sverige som inte fått uppehållstillstånd av asylskäl tidigare. I gruppen ”personer med synnerliga skäl anknytning” ingår bl a personer som är make/sambo till någon som är bosatt/har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige (Utlänningslagen 5 kap 3a § stycke 1 och 3).

1 av 6 uppehållstillstånd är asyl- och flyktinggrundat

Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd blir siffrorna 12 037 + 2 106 + 572 personer = 14 715 (Den första siffran är siffran för asyl (skydd), den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder, och den tredje siffran är verkställighetshinder. Antalet beviljade uppehållstillstånd hittills under 2025 enligt massflyktsdirektivet, dvs flyktingar från Ukraina, är 8 707. Medan den totala siffran på 2025 års beviljade uppehållstillstånd är 82 694. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att 18 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl/skydd och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså ett av sex: 1/6.

Det finns de som anser att uppehållstillstånd för utomeuropeiska flyktingar är ”sämre” än uppehållstillstånd för flyktingar från Ukraina. Motargument är av uppfattningen att en flykting är en flykting, oavsett ursprung. Antal beviljade uppehållstillstånd för personer med utomeuropeisk bakgrund är 3 330. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att 4 % av alla beviljade uppehållstillstånd är för personer med utomeuropeisk bakgrund. Alltså knappt ett av 25: 1/25.

För den som vill läsa mer om t ex fördelningen mellan tillfälliga och permanenta uppehållstillstånd, persontyp (ensamstående, familj eller ensamkommande) samt kön kan hitta det på Migrationsverket.se.

Som en jämförelse kan vi kika på siffrorna över beviljade uppehållstillstånd under 2016, dvs det år då Sverige historiskt sett hittills beviljat störst antal uppehållstillstånd*. Under 2016 beviljades totalt 150 535 uppehållstillstånd. Av dessa beviljades 71 671 personer uppehållstillstånd på asylskäl och 15 148 personer beviljades uppehållstillstånd på anknytning med asyl-/flyktinggrund. Antalet så kallade ”dåliga” uppehållstillstånd under 2016 var alltså 71 671 + 15 148 = 86 819. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att knappt 58 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså  nästan tre av 5: 3/5.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2019 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid ungefär en av fem: 1/5.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2020 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid en av sex: 1/6.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2021 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid en av sex: 1/6.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2022 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid två av fem: 2/5.

I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2023 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid ett av fem: 1/5.

Trenden de senaste åren är att andelen sjunkit år efter år. Siffrorna sjönk i såväl faktiska antal som i procentandel. Mellan 2016-2021 (en femårsperiod) hade andelen beviljade uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund långt mer än halverats. Under 2022 ökade andelen till ”rekordnivåer”. Detta har delvis sin orsak i att det pågår ett krig i Ukraina, vilket har medfört att miljontals flyr landet. Under 2023, 2024 och 2025 har andelen minskat igen. Det har, trots att kriget i Ukraina är inne på sitt tredje år, sin orsak i att svensk asyl- och migrationspolitik har stramats åt under senare år. Vi påminner om att 2024 är året med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på 40 år.

Det finns ett flertal faktorer som påverkar siffrorna. Det har gjorts förändringar i det s k etableringsprogrammet, vi har den nya gymnasielagen som antogs 7 juli 2018, reformen av det gemensamma europeiska asylsystemet och FN:s globala migrationsramverk.

Motargument välkomnar debatter i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det tyvärr förekommer ohederligheter i debatterna.

* 2017 är ”toppåret” vad gäller beviljade uppehållstillstånd på anknytning med asyl-/flyktinggrund: 19 129 personer.

Källor:

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2020

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2021

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2022

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2023

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2024

Migrationsverket: Beviljade uppehållstillstånd 2025

Migrationsverket: Frågor och svar om massflyktsdirektivet

Korta motargument

Kristersson, Fried och Åkesson

Gästinlägg av Simon Fuglsang

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad de här två bilderna tillsammans egentligen står för. Om de är högst aktuella och viktiga eller snarare banala och passé. Om de säger något om tiden vi lever i just nu eller om de talar till en helt annan dåtid.

Jag vet inte heller om de är ett uttryck för realpolitik eller ett tecken på svek. Om det vi ser är en form av normalisering, och i så fall om det är ännu ett steg i att göra en gång otänkbara samarbeten till något helt vardagligt, något som riskerar att flytta hela det politiska landskapet i en riktning som många av oss aldrig bett om och aldrig ställt oss bakom.

Det enda jag vet är att de båda bilderna finns och att de väcker tankar. Många fler än vad två tusen ord skulle kunna göra. Men mina tankar är egentligen inte de viktiga här.

Det som verkligen spelar roll är vad de väcker hos dig.

Vad tänker du när du ser de här två bilderna tillsammans? Vad säger de om samtiden vi lever i? Ser du normalisering och om ja, är det något negativt?

Jag vet inte än. Jag har inte tänkt färdigt. Det jag vet är att bilderna finns. Och att de säger någonting.

Länk till Simon Fuglsangs Instagramkonto

Korta motargument

SD är världens största parti med nazistiska rötter

I en ledare i SD-propagandaorganet Samnytt spelas återigen betydelsen av Sverigedemokraternas ursprung ner. I texten läser vi:

”Konservativa partier i Europa växer. SD kliver fram som Sveriges näst största parti. Liknande rörelser når regeringsmakten i Italien, Nederländerna, Ungern, Slovakien och Tjeckien.” (Källa: Samnytt)

Vi får aldrig glömma bort att SD idag är det överlägset största partiet i världen med nazistiska rötter. Inget annat parti med liknande rötter är ens i närheten. De partier som åsyftas i ledartexten i Samnytt saknar nazistiskt förflutet, utan är snarare konservativa, högerpopulistiska och nationalistiska. Partier i andra länder som varit sprungna ur nazismen har aldrig riktigt lyckats och konkurrerats ut av partier som saknar nazistisk bakgrund.

Att den svenska regeringen valt att samarbeta med ett parti med nazistiska rötter är helt unikt. Efter valet 2026 kan SD komma att ingå i regeringen.

Länk till ledarartikeln i Samnytt (sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik): https://archive.is/wip/DFUxa

Lästips:

Syre: ”SD är det överlägset största partiet i världen med nazistiska rötter”

Artiklar

SD skryter om minimilön på 33 390 kr för arbetskraftsinvandrare

På Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto slår man sig för bröstet över att Tidöregeringen, genom att höja försörjningskravet för arbetstillstånd, stryper arbetskraftsinvandringen så att den enbart omfattar personer som tjänar mer än 33 390 kronor (90% av medianlönen i Sverige).

I postningen av propagandabilden läser vi:

”Socialdemokraterna har i decennier pratat om att skärpa kraven för arbetskraftsinvandring, men aldrig gjort något åt det.

Till skillnad från Socialdemokraterna levererar vi. Den 1 juni nästa år höjs försörjningskravet för arbetskraftsinvandring till 90 procent av medianlönen, vilket i år motsvarar en månadslön på 33 390 kronor.

Vi gör Sverige bra igen!” (Källa: Facebook)

Skärmdump från SD:s Facebookkonto 251212.

Förutom att invandrare som idag går till arbetet varje dag, har skapat sig ett liv i Sverige och gör skillnad i t ex vård och omsorg, restaurangbranschen eller som städare, så är kravet på 33 390 kronor som minimilön för att erhålla arbetstillstånd ett hån mot alla som är anställda i låglöneyrken. Många kan bara drömma om en sådan månadslön.

I kommentarsfältet till SD:s inlägg på Facebook är många upprörda över att människor som arbetar och ”gör rätt för sig” i viktiga yrken straffas med utvisning. Många reagerar också på att många har en månadslön som är långt mindre än 33 390 kronor. Vi ska ha i beaktning att många av kommentarerna är skrivna av människor som sympatiserar med SD, men att många av deras väljare inte anser att denna lagändring är rimlig, eller rättvis mot någon, oavsett bakgrund.

Andelen uppehållstillstånd inom kategorin arbetsmarknad har minskat med hela 26 %, från 36 514 stycken 2023 till 27 009 stycken 2024. Det höjda försörjningskravet har inneburit färre ansökningar. Migrationsverket har dessutom arbetat mer aktivt för att motverka missbruk på arbetsmarknaden.

2023 trädde en lag gällande höjt försörjningskrav för arbetskraftsinvandrare. Då låg minimilönen för att få arbetstillstånd på 80 % av medianlönen i Sverige.

Nu har regeringen dragit åt tumskruvarna ytterligare. Det höjda försörjningskravet innebär att för att kunna erhålla arbetstillstånd krävs en minimilön på minst 90 % av medianlönen i Sverige. Idag ligger den siffran på 33 390 kronor per månad. Lagen kommer att träda i kraft 1 juni 2026.

Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, har i ett yttrande kritiserat det höjda försörjningskravet med motiveringen att Sverige kan komma att gå miste om värdefull arbetskraft samt att det råder brist på arbetskraft på hela arbetsmarknaden. I yttrandet utvecklar SKR resonemanget med att befolkningen blir allt äldre, vilket i sin tur leder till att vi kommer att få ett underskott på arbetskraft i framtiden.

Källor:

Länk till inlägget på SD:s Facebookkonto

Migrationsverket: Fortsatt minskning av uppehållstillstånd under 2024

SCB: Medianlöner i Sverige

Regeringen: Ny lönenivå för arbetstillstånd och skärpta krav för anhöriginvandring

Migrationsverket: Höjt försörjningskrav för arbetstillstånd

SKR: Yttrande – Remiss – Ett höjt försörjningskrav för arbetskraftsinvandrare

Artiklar

Jomshof (SD) kräver ”islamistisk nollvision” – kopplar moskéer till utsatta områden

Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof gick i veckan till angrepp mot islam och invandring i ett inlägg på sin Facebooksida, i samband med att polisen publicerat sin nya lista över så kallade utsatta områden. Han lägger skulden för dessa områden på religion och invandring.

I inlägget skriver Jomshof att problemen i dessa områden inte bara handlar om kriminalitet, utan också om islamism och invandring. Han föreslår bland annat att Sverige ska “förbjuda utländsk finansiering av moskéer”, “stänga samtliga moskéer med extremistkopplingar” och “införa en islamistisk nollvision”. Han avslutar med att kräva att inga fler moskéer ska byggas på svensk mark.

Skärmdump från Richard Jomshofs officiella Facebookkonto 251202.

Jomshof kopplar polisens klassificering av utsatta områden till en bredare samhällsanalys där islam och migration utpekas som centrala orsaker.

Han listar fem åtgärder som går långt bortom kriminalpolitik:

  • bekämpa islamismen och införa en “nollvision”,
  • stoppa invandringen från MENA-länderna,
  • skapa en svensk version av den amerikanska myndigheten ICE,
  • öka återvandringen,
  • och införa lojalitetsförklaringar för dem som “är kvar”.

1. Bekämpa islamismen – men Jomshof vill förbjuda moskéer

I flera riksdagsmotioner har Jomshof och andra SD-ledamöter krävt förbud mot utländsk finansiering av moskéer och kontroll av imamer, bland annat i motion 2025/26:566.

Men Jomshofs formulering “inga fler moskéer på svensk mark” saknar motsvarighet i partiets formella motioner.

Ett sådant förbud skulle bryta mot religionsfriheten i regeringsformen (2 kap. 1 §) och Europakonventionen (artikel 9).

Sverige har redan lagar som gör det möjligt att stänga lokaler som används för brottslig verksamhet eller hatpropaganda. Jomshofs krav riktar sig alltså inte mot extremism i sig – utan mot religionsutövning som sådan

2. Stoppa invandringen från MENA

Jomshof har i flera motioner, bland annat 2016/17:762, krävt stopp för invandring från “islamiserade kulturer”. Även om han inte nämner MENA uttryckligen, syftar motionen till samma geografiska område.

Ett geografiskt eller religiöst baserat invandringsstopp skulle strida mot EU:s diskrimineringsförordning och FN:s flyktingkonvention. Polisens och Brå:s egna rapporter visar dessutom att kriminalitet i utsatta områden förklaras av segregation, skolmisslyckanden och ekonomiska klyftor – inte ursprung.

3. “Svensk version av ICE” – vad Jomshof egentligen föreslår

När Jomshof kräver en “svensk motsvarighet till ICE” hänvisar han till den amerikanska myndigheten Immigration and Customs Enforcement – ökänd för massgripanden av papperslösa, inre utlänningskontroller och förvar där även barn hållits inlåsta.

Sverige har redan Gränspolisen och Migrationsverkets återvändandeenhet, som verkställer utvisningar enligt lag. Men dessa är bundna av svenska rättsprinciper: proportionalitet, rätt till juridiskt ombud och förbud mot kollektiv bestraffning.

En “svensk ICE” skulle innebära en särskild tvångsmyndighet med långtgående befogenheter att frihetsberöva och deportera människor utan full rättslig prövning.

Modellen har i USA kritiserats av FN:s kommitté mot rasdiskriminering, Human Rights Watch och Amnesty International för att legitimera rasprofilering. Ett sådant system skulle stå i konflikt med regeringsformens 1 kap. 9 §, där all myndighetsutövning ska präglas av likabehandling och saklighet.

4. Öka återvandringen

SD har länge drivit kravet på ökad “frivillig återvandring”, senast i motion 2025/26:258.

Partiet vill införa ekonomiska incitament för personer att lämna Sverige och har föreslagit att dubbla medborgarskap ska kunna återkallas. Men internationell rätt förbjuder att medborgarskap återkallas på diskriminerande grunder. FN:s konvention om statslöshet (artikel 8) skyddar mot just den typen av tvång.

5. Lojalitetsförklaringar

Ingen riksdagsmotion har föreslagit att invandrare ska svära lojalitetsed, men Jomshof har fört fram tanken i intervjuer och på sociala medier.

Idén skulle strida mot likhetsprincipen i regeringsformen (1 kap. 9 §) och innebär i praktiken att medborgarskap görs villkorat av åsiktsprövning – en modell som förekommit i auktoritära stater, inte i demokratiska rättssystem.

Demokratisk konfliktlinje

Jomshofs fempunktsprogram är inte ett kriminalpolitiskt förslag – det är en ideologisk plattform. Den flyttar fokus från lag och ordning till religiös och etnisk sortering av medborgare.

När en riksdagsledamot med inflytande över rättspolitiken kräver “inga fler moskéer på svensk mark” och en “svensk ICE-myndighet” handlar det inte om trygghet – utan om en statlig modell där vissa människor aldrig fullt ut räknas som svenska.

Artiklar

Kulturell rasism, ny forskning (del 2)

Detta är andra delen av två i en artikelserie om hur rasismen förändrades när biologiska argument om ”ras” blev motbevisade.

Mer eller mindre samma beteenden finns också i Sverige, bland annat hos Sverigedemokraternas politiska kommunikation. Trots att biologiska rasidéer i princip inte finns i politiken lever en ny sortering kvar genom begrepp som ”svenska värderingar” och olika föreställningar om vem som kan bli ”riktigt svensk”.

När människor bedöms utifrån en påstådd “kulturell essens” snarare än sina individuella handlingar fungerar det som en modern variant av äldre rasideologi. Det avgörande är därför inte vilka ord som används. Rasism kan existera utan att någon uttalar ordet ”ras”. Det viktiga är vilken funktion språket fyller, om hur det begränsar människors rätt att leva och verka i samhället liksom människors möjlighet att förstås som likvärdiga invånare eller medborgare, eller om det ger politiskt stöd åt att vissa grupper ska ha färre rättigheter

För att förstå och bemöta dagens rasism måste fler, enligt Cornelissen, se hur kultur och nation blivit dess nya språk. Det är först när vi synliggör dessa mönster som vi kan bygga en antirasism som faktiskt svarar på vår tids verklighet. När det inte längre gick att säga att ”vita britter” var biologiskt överlägsna, började politiker och opinionsbildare istället tala om kultur, tradition, religion och nationell identitet. Eftersom att identifiera sig som svensk inte är detsamma som att en är mer värd eller överlägsen jämfört med människor i fattigare och mindre utvecklade samhällen som Syrien och Somalia. För retoriken om “svenska värderingar” handlar om tanken att vissa värderingar ska vara reserverade för svenskar. Vad det bland annat handlar om är att förepråka godtyckliga hinder för migration, inskränkning av rättigheter och misstänkliggörande av vissa grupper som muslimer.

Dessutom kvarstår, enligt Cornelissen, den strukturella rasismen, där historiska och nutida ojämlikheter fortsätter att producera skillnader i inkomst, bostadsvillkor, hälsa och utsatthet för polis och myndigheter. Även om “ingen” längre säger ”vi tror på rasbiologi” lever konsekvenserna av tidigare rasism kvar i samhällets institutioner och i människors livschanser. Rasismens kärna är fortfarande att rangordna människor och begränsa deras rätt att höra till kan leva vidare under andra etiketter, till exempel när ”kultur” eller ”värderingar” används för att vilja behandla människor illa och orättvist.

Källor:

The Conversation: Racism never went away – it simply changed shape

UCL: Neoliberalism and Race

Forum för levande historia: Eugenik – igår, idag och i övermorgon (Torbjörn Tännsjö)

Artiklar

SD-Samnytt tigger pengar – igen

Det högerextrema SD-propagandaorganet Samnytt har svårt att få ekonomin att gå ihop. På sistone har nätbloggen upprepade gånger vädjat till sina läsare om donationer och prenumerationer för att kunna fortsätta ”specialbevaka de områden där etablissemangsmedia uppvisar underlåtenhetsförsyndelser”. Samnytt påstår vidare att de fokuserar ”brett på allmän nyhetsjournalistik”.

Vidtecknad vill tro att Samnytt är desperata. Mot bakgrund av att gänget på nätbloggen tidigare inte systematiskt tiggt om donationer och förlängda, eller nya, prenumerationer är det med största sannolikhet inte ett spel för gallerierna. I en nypublicerad artikel läser vi:

”Samnytt står nu inför en avgörande period. Vår verksamhet har ytterst begränsade reklamin­täkter och inget statligt stöd eller finansiärer till skillnad från många andra medier. Vi är helt beroende av våra läsare för att tidningen ska finnas kvar.” (Källa: Samnytt)

Skärmdump från Samnytt 251205.

Vi på Motargument, som är ett helt igenom ideellt, politiskt och religiöst obundet projekt, har noll resurser i jämförelse med Samnytt, som fortsatt har ekonomiska intäkter. Motargumenti förespråkar fri journalistik och medie- samt yttrandefrihet.

Samnytt är en institution inom högerextrem alternativmedia. Gänget startade upp 2008 som Politiskt inkorrekt, ändrade namn 2011 till Avpixlat och sedan 2017 kallar de sig Samhällsnytt, vilket senare kom att korrigeras till Samnytt. En inte alltför långsökt teori är att Dagerlind, Ekeroth och deras vänner med jämna mellanrum väljer att ändra skepnad av taktiska skäl. När ett inarbetat namn blir alltför stigmatiserat kan man vips ändra till ett annat namn och på så sätt värva nya läsare.

Alternativmedia har inte samma förutsättningar och resurser som etablerad media. Samnytt förlorade sitt redaktionsstöd 2021 eftersom de inte uppfyllde följande kriterier:

  • följer god medieetisk sed
  • främjar tillgängliggörande av sitt redaktionella innehåll till personer med funktionsnedsättning

2020 erhöll Samnytt 1 192 119 kronor i redaktionsstöd, Året efter mottog de 350 000 kronor, och därefter bedömdes de inte längre uppfylla Mediemyndighetens kriterier för att erhålla redaktionsstöd..

Som jämförelse har den alternativa mediebloggen Motargument alltsedan starten 2012 erhållit lika mycket i redaktionsstöd som Samnytt gör idag, dvs 0 kronor.

Motargument konstaterar att det högerextrema SD-propagandaorganet Samnytt har svårt att överleva. Alternativmedia i behov av ekonomiskt stöd måste leverera högkvalitativ journalistik för att kunna överleva. Kan det vara så att Dagerlind, Ekeroth och deras kompisar inte levererar det folket vill ha?

Länk till Samnytts artikel (sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik):

Samnytt: Ska Samnytt finnas kvar nästa år? – Då behöver vi din hjälp

Lästips:

Motargument: Varning för Samnytt!

Artiklar

Kulturell rasism, ny forskning (del 1)


Detta är första delen av två i en artikelserie om hur rasismen förändrades när biologiska argument om ”ras” blev motbevisade.

Akademikern Lars Cornelissen visar genom sin forskning att rasismen i Storbritannien aldrig försvann efter andra världskriget, utan att den bara ändrade på sina uttryck och ord. När biologiska argument och ras blev motbevisade och socialt oacceptabla ersattes dom av kommunikation om kultur, nationell identitet och värderingar.

Politikers retorik från 1960-talet och framåt har handlat därför mindre om ”raser” och mer om hotet från ”andra kulturer”. Budskapet var i praktiken detsamma, om att vissa grupper inte hör hemma i landet. Denna kulturella rasism är idag den mest utbredda formen och normaliseras genom ett språk som ironiskt nog utger sig för att vara ”icke-rasistiskt”. Cornelissen menar därför att dagens rasism främst opererar genom retorik om kultur, nation och identitet samt och hur den fortsätter att skapa ojämlikhet, orättvisa och godtycklig exkludering.

I en ny artikel i The Conversation skriver politologen Lars Cornelissen, verksam vid Manchester Metropolitan University och knuten till Independent Social Research Foundation, om hur rasismens uttryck har förändrats i Storbritannien efter andra världskriget. Utgångspunkten är också temat i hans nya bok Neoliberalism and Race, där han undersöker hur rasism överlevt i samhällen som officiellt tagit avstånd från rasbiologi och idéer om raser som över- och underlägsna. Cornelissen intresserar sig för hur språk, politiska projekt och ekonomiska förändringar tillsammans omformar rasism utan att göra den mindre farlig.

Rasismen är idag inte mindre närvarande än tidigare, men den uttrycks på andra sätt. I stället för att handla om falska föreställningar om biologiska raser som under större delen av 1900-talet, formuleras dagens rasism främst genom föreställningar om kultur och nation. När politiker och debattörer säger att dom bara oroar sig för värderingar hos vissa invandrare, sammanhållning eller nationens framtid är det lätt att tro att detta ligger långt från gårdagens rasbiologi. Utvecklingen i Storbritannien visar enligt bland andra Cornelissen att mer eller mindre samma beteenden och intressen fortsätter att styra vem som anses höra hemma i landet och vem som definieras som ett problem och hot.

Cornelissen menar bland annat att före det andra världskriget var idéer om raslig överlägsenhet djupt integrerade i det brittiska politiska tänkandet. Sådana idéer rättfärdigade kolonialismen och gav stöd åt eugenik och föreställningar om den ”vita rasens” överlägsenhet. Efter nazismens brott genom dödsläger och Förintelsen som folkmord emot judar och andra blev sådana tankar politiskt omöjliga att försvara. En global uppgörelse med ”vetenskaplig rasism” följde, ledd av FN och Unesco, som slog fast att inga människor är över- eller underlägsna. Cornelissen och andra menar att trots sådana framgångar så försvann inte rasismen eller rasistiska beteenden. I stället skedde en förändring där rasismen överlevde genom att använda nya ord, begrepp och uttryck.

Enligt Cornelissen blev utvecklingen först tydlig under 1960- och 70-talen, när invandringen från tidigare kolonier ökade. Brittiska politiker kunde inte längre tala om ”rasrenhet”, men dom kunde tala om kultur, nationell identitet och ”oförenliga värderingar”. När invandrare beskrevs som en kulturell fara eller som ett hot mot “brittisk livsstil” var det egentligen samma ambitioner och intressen som tidigare framförts med rasbiologiska termer. Skillnaden var att det nu presenterades som oro för kultur i stället för ras. Den som yttrade sig kunde dessutom säga att detta ”inte var rasism”, eftersom begreppet ras aldrig nämndes. Det är detta som forskare sedan tidigare kallar kulturell rasism, nämligen att idéer som upprätthåller hierarkier mellan grupper genom att påstå att vissa kulturer skulle vara förbestämt sämre, mer underlägsna, primitiva eller mindre kapabla till att bli del av nationen.

Med tiden har denna språkförskjutning normaliserats, menar Cornelissen. Retorik som tidigare hade orsakat politisk skandal, till exempel liknelser mellan migranter och naturkatastrofer eller ord som ”invasion”, har i Storbritannien blivit en vardaglig del av debatter rörande invandring, migration och flyktingar. Journalister och opinionsbildare har beskrivit grupper av människor med avhumaniserande metaforer, och högerpopulistiska politiker och skribenter skriver och talar öppet om vissa kulturer som underlägsna. Samtidigt används enligt Cornelissen ofta en mycket snäv definition av rasism där endast öppna glåpord, hatbrott eller våld räknas. Den bredare och mer subtila nivån av rasism, som bygger på kultur och nation, förblir på det sättet ofta ignorerad.

Källor:

The Conversation: Racism never went away – it simply changed shape

UCL: Neoliberalism and Race

Forum för levande historia: Eugenik – igår, idag och i övermorgon (Torbjörn Tännsjö)

Myter

Myten om den ”importerade brottsligheten”

Det börjar bli tröttsamt att behöva ta den här diskussionen om och om igen – och lika skrämmande att se hur lite den biter. Trots årtionden av forskning, statistik och historiska fakta upprepas samma påståenden: att brottsligheten i Sverige skulle vara “importerad”, att gängvåldet är “en följd av invandringen”. Det är en berättelse som saknar verklighetsförankring, men som lever vidare eftersom den tjänar ett syfte.

Sverigedemokraterna och deras opinionsmaskineri använder den för att skapa en känsla av hot – och därigenom bana väg för ett mer auktoritärt Sverige, där kontroll, övervakning och misstänkliggörande ersätter tillit och socialt ansvar.

En myt som flyttat fokus från verkligheten

SD:s återkommande påstående att den organiserade kriminaliteten skulle vara ett “importerat problem” låter till en början enkelt och logiskt: “Det fanns inga gängskjutningar förr, alltså måste de ha kommit med invandringen”. Men det är en historiskt falsk och politiskt konstruerad förklaring.

Organiserad kriminalitet har funnits i Sverige långt innan landet blev mångkulturellt – och den har vuxit ur svenska samhällsproblem, inte migration.

Organiserad kriminalitet – äldre än invandringen

Redan under 1920-talets spritförbud blomstrade svensk smuggling. Längs kusterna verkade nätverk av svenska fiskare, åkare och affärsmän som smugglade in alkohol från kontinenten. Det var avancerad logistik, stora pengar och omfattande våld – allt långt innan någon pratade om “invandrarbrottslighet”.

På 1950–70-talet styrdes illegala spelklubbar och svartklubbar i landets storstäder av svenska kriminella nätverk som tog betalt för skydd och ordning. Samtidigt växte MC-gängen fram ur svenska arbetarklassmiljöer – subkulturer som utvecklades till organiserade brottssyndikat.

Med andra ord: Sverige hade organiserad kriminalitet långt innan dagens invandring ens existerade som fenomen.

Gängvåldet i dag – socialt, inte kulturellt

Dagens gängvåld är allvarligt, men dess orsaker är sociala och ekonomiska, inte kulturella. Kriminologer som Jerzy Sarnecki och Ingrid Sahlin visar att gäng uppstår där unga människor saknar framtidstro, jobb och fungerande skolor.

Brottsförebyggande rådets (Brå) analyser visar dessutom att sambandet mellan “utländsk bakgrund” och brott försvinner när man kontrollerar för klass, inkomst och utbildning. Det är alltså fattigdom och marginalisering, inte etnicitet, som förklarar var kriminalitet växer fram.

Och dessa förhållanden är resultatet av svensk politik – beslut om bostäder, arbetsmarknad och utbildning – inte av migrationen i sig.

SD:s berättelse: från orsak till syndabock

SD:s tal om “importerad kriminalitet” är inte ett missförstånd, utan en medveten politisk strategi. Den flyttar skulden från strukturella problem – som ojämlikhet, skolmisslyckanden och bostadssegregation – till “de andra”. Genom att koppla invandring till otrygghet kan partiet sedan kräva hårdare lagar, fler poliser, mer övervakning och inskränkta rättigheter.

Det är en retorik som skapar rädsla, inte lösningar, och som långsamt förskjuter det demokratiska samtalet mot auktoritära reflexer.

Historiska paralleller – samma myt, nya syndabockar

Mönstret är gammalt. På 1930-talet beskylldes romer och resande för “tjuveri och lösdriveri”. På 1970-talet var det finska arbetskraftsinvandrare som påstods stå för “supande och slagsmål”. På 1980-talet talade man om jugoslaver och sydeuropéer som bil- och ficktjuvar. Idag är det unga män med rötter i Mellanöstern eller Afrika som pekas ut.

Det handlar inte om fakta, utan om behovet av en syndabock. När samhället splittras, söker vissa politiska krafter en grupp att skylla på – och använder den för att samla stöd för hårdare kontroll.

Svenska exempel på organiserad kriminalitet

De som fortfarande hävdar att “organiserad brottslighet är något nytt” bör minnas:

  • Spritkungen och smugglingen (1920–30-tal) – svenska nätverk som byggde hela förmögenheter på illegal handel.
  • Svartklubbar och spelverksamhet (1950–70-tal) – inhemska strukturer med våld, utpressning och korruption.
  • MC-gängen (1970–idag) – helsvenska miljöer som utvecklats till internationella brottsnätverk.
  • Bolagsplundringar och momsbedrägerier (1990–2020-tal) – avancerad organiserad ekonomisk brottslighet, ofta med svenska huvudmän.

Detta är alla former av organiserad kriminalitet – och de har en sak gemensamt: De uppstod här, inte “kom hit”.

Slutsats: brottsligheten är svensk – hotet mot demokratin är politiskt

Att fortsätta tala om kriminalitet som något “importerat” är inte bara historielöst – det är farligt. Det underblåser misstänksamhet mellan människor, försvagar tilliten och öppnar dörren för partier som vill styra genom rädsla.

Den verkliga faran är inte att brottsligheten är “utländsk”, utan att den används politiskt för att normalisera hårdare tag, starkare statlig kontroll och ett Sverige där trygghet bara gäller vissa.

Organiserad brottslighet är ett gammalt, svenskt problem.Men att förvandla den till ett verktyg för främlingsfientlig politik – det är den verkligt importerade faran: en auktoritär ideologi med rötter långt utanför demokratins värdegrund.

Källor:

BRÅ: Migration och brott

Jerzy Sarnecki: Introduktion till kriminologi, Volym I och II (Studentlitteratur, 2014)

Lars Korsell (Brå): “Organiserad brottslighet i Sverige” (Liber, 2009)

Krönikor

Främlingsfientlighet som politisk strategi

Under de senaste dagarna har USA:s president Donald Trump i ett regeringsmöte som sändes offentligt angripit invandrare från Somalia med grovt nedlåtande och dehumaniserande språk. Han sade bland annat att somaliska invandrare är ”skräp”, att deras land ”stinker”, att de ”bidrar ingenting” och att de borde ”åka tillbaka dit de kom från”.

Trumps retorik riktar sig inte mot enskilda individer med dokumenterat brottsligt beteende, utan mot hela diasporan och immigrationsgruppen inklusive medborgare eller personer med laglig status. Samtidigt planerar federala migrationsmyndigheter enligt rapporter en storskalig operation i delstaten Minnesota med fokus på somaliska immigranter, vilket tolkas som konkretisering av retoriken i faktisk repression.

Kritiker menar att detta är ett systematiskt angrepp mot muslimska/minoritets-invandrare och en strategi för att frammana rädsla. Denna typ av retorik och politik demonisering, kollektiv skuld och nedvärdering påminner om klassiska populistiska grepp: man identifierar en svag, redan marginaliserad grupp, tillskriver dem samhällsproblem, som brottslighet, ekonomisk belastning och social oro, och använder det för att mobilisera stöd bland majoritetsbefolkningen genom rädsla och misstänksamhet. Sådana tal gör inte bara människor illa, de normaliserar hat, bidrar till polarisering och legitimerar repressiva insatser utan att skilja på individuella handlingar och kollektiv identitet.

Sveriges regering och migrationsminister Johan Forssell: Stram migrationspolitik och skuldplacering i svensk kontext

Även i Sverige kan man se parallella tendenser, inte alltid med lika vulgärt språkbruk som i Trumps fall, men med liknande dynamik: invandringskritik som följs av konkreta politiska åtgärder, skuldplacering och retorik som kategoriskt pekar ut invandrare som problem.

Regeringen har föreslagit skärpta regler för medborgarskap och utvisning, bland annat med krav på språkkunskaper, ”svenska värderingar” och att invandrare ska skriva på ett slags ”Sverige­kontrakt”.



Den hemliga överenskommelsen med Somalia där svenska skattemedel använts för att finansiera så kallade “spöktjänster” för att få Somalia att ta emot utvisade visar hur regeringen konkret kopplar utvisningspolitik till bistånd och internationella avtal. Då media avslöjat att tjänsterna verkar ha gått till personer nära den somaliska premiärministern, och oppositionen har KU-anmält ärendet. Regeringen har inte dragit sig för att försvara sig, något som understryker att kontroversen snarare tjänar som politisk markör än som ett äkta korruptionsrisktagande. Resultatet är en migrationspolitik där fokus ofta ligger på att markera hårdhet, att ställa invandrare som en grupp med problem i stället för att kritiskt granska systemiska problem: misslyckad integration, bristande resurser, politiska eller ekonomiska strukturer som skapar marginalisering. Det finns också ett ideologiskt budskap: integration och medborgarskap ska vara en belöning som ges till de som lever “rätt” i enlighet med ”svenska värderingar” och utan beroende av bidrag.

Migrationsminister Johan Forssell. Attrbution: By Janwikifoto – politik.in2pic.com, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=11607040

I båda fallen, USA och Sverige, fungerar främlingsfientlig retorik som avledningsmanöver och politiskt verktyg för att skapa enkla förklaringar till komplexa problem. Det gör det lättare för makthavare att framstå som hårda och beslutsamma, utan att själva behöva ta ansvar för strukturella misslyckanden.

Varför retoriken får genomslag och konsekvenserna

Att sådana budskap får genomslag beror delvis på att de svarar mot reella frågor som oroar delar av befolkningen: kriminalitet, integration, ekonomisk belastning och bostadsbrist. Men genom att kanalisera oron mot invandrare riktas uppmärksamheten bort från politikens och samhällsstrukturens brister och från hur ekonomisk ojämlikhet, bostadssegregation, diskriminering, dåligt stöd för arbete och integration har skapat en samhällelig sårbarhet.

Konsekvenserna är allvarliga: minoritetsgrupper hamnar i kollektiv skuld även om brott eller fel begåtts av ett fåtal så bestraffas många. Rättssäkerhet, medborgerliga rättigheter, asylrätt och mänskliga rättigheter riskeras när migrationspolitik drivs med känslomässig, kollektiv stigmatisering. Social polarisering, ökad rasism/främlingsfientlighet och misstro mellan grupper underminerar samhällssolidaritet och demokrati. Man gör en politisk ansvarsförskjutning: i stället för att kräva ansvarsutkrävande för sociala problem, fokuserar man på att utvisa eller förbjuda vissa människor.

Främlingsfientlighet som politisk strategi, ett demokratiproblem

Att populistiskt demonisera invandrare vare sig i USA eller Sverige är inte bara en fråga om smaklös eller provokativ retorik. Det är en medveten politisk strategi som tjänar till att:

  • Samla stöd bland rädda eller osäkra väljare genom att ge enkla svar.
  • Skuldbelägga maktlösa grupper för problem som i själva verket är strukturella.
  • Driva igenom repressiv policy (utvisningar, inskränkningar, social kontroll) utan att behöva ta ansvar för misslyckad integration, ojämlikhet eller systembrister.

I praktiken underminerar det demokratiska värden, tolerans, rättvisa och mänskliga rättigheter samtidigt som det ökar risken för diskriminering, marginalisering och social fragmentering. Det viktiga och svåra steget framåt är att kräva ansvar av politiker som väljer att använda främlingsfientlighet som ett politiskt vapen. Medier och medborgare måste ta ansvar och granska och ifrågasätta sådana strategier.

Man kan naturligtvis använda invändningen att USA och Sverige har mycket olika historiska, sociala och demografiska förutsättningar. Det stämmer. Men det är inte skillnaderna som gör analysen meningsfull, det är likheterna i mekanism och strategi. Genom att jämföra får vi en bättre förståelse för hur främlingsfientlig populism fungerar, inte som en följd av unika omständigheter, utan som ett gemensamt kännetecken för samtida maktpolitik. Att vi ser dessa mönster i både USA och Sverige och med så tydlig retorik och konkret politik borde vara väckarklocka: de demokratiska riskerna ökar, och det är upp till forskare, journalister, medborgare att se det som sker, dokumentera och motarbeta.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

BBC: Trump says he does not want Somalis in US as ICE plans Minnesota operation

kbps: Trump says he doesn’t want Somalis in the U.S., urges them to go back to their homeland and fix it

The NY Times: New ICE Operation Is Said to Target Somali Migrants in Twin Cities

Regeringen: Skärpta krav för svenskt medborgarskap

Regeringen: Ett skärpt regelverk om utvisning på grund av brott

SVT Nyheter: M: Invandrare ska skriva på Sverigekontrakt

Omni: Svenska miljoner går till ”spöktjänster” i Somalia

KaabTV: Sweden Under Fire Over Secret $517,000 Payment To Somalia For Deportations

DN: Hemligt upplägg: Svenska pengar till regeringen i Somalia

Aftonbladet: Forssell KU-anmäls för Somaliapengarna

SVT Nyheter: Sällan har en skandal varit lika välkommen som denna