Etikettarkiv: flyktingar

Samhällsnytt kan inte sluta sprida #fakenews

 


Samhällsnytt har återigen publicerat en artikel som vrider på sanningen så till den milda grad att det vore parodiskt om det inte vore för den ogenerade rasismen. Denna gång är det migranter som utsätts för övergrepp under pågående sjönöd som i #fakenews-maskinen förvandlas till otacksamma och lättkränkta bedragare.


I en artikel på Samhällsnytt (Avpixlat) bjuder politiske chefredaktören, tillika ansvarig utgivare Mats Dagerlind på en sällan skådad uppvisning i hur man förvandlar en nyhetsartikel till rasistiskt nonsens. Rubriken ”Illegala invandrare stämmer Italien inför Europadomstolen: Vi kränktes när vi räddades på Medelhavet'” sammanfattar väl vad som påstås relativt väl och som vanligt litar Dagerlind på att Samhällsnytts läsare inte kommer att klicka på länken som utgör textens källmaterial. Genom sig själv känner man andra heter det ju, för Mats Dagerlind har uppenbarligen inte heller läst artikeln han hänvisar till.

Artikeln som Dagerlinds text bygger på, ”Flera migranter stämmer Italien”, är publicerad av Sveriges Radio och skiljer sig på fler ställen än rubriken. I ingressen på Samhällsnytts artikel kan man läsa att migranterna

”(…)anser att de  blivit kränkta när de av den tyska frivilligorganisationen Sea Watch och den libyska kustbevakningen räddades från att drunkna i Medelhavet i november”.

I SR:s ingress får man dock reda på att stämningen handlar om att migranterna anser sig ha blivit illa behandlade under räddningsaktionen, ett ganska långt steg från den bild Mats Dagerlind vill måla upp.

Faktum är att SR:s rapportering utgör god grund för att ifrågasätta om det ens rörde sig om en räddningsaktion i ordets rätta bemärkelse;

”Den tyska frivilligorganisationen Sea Watch och den libyska kustbevakningen deltog i manövern, som filmades från Sea Watch fartyg. På videon syns hur libyerna slår med rep på migranterna, som de dragit upp på däck från den vita gummibåten och hur vissa migranter kastar sig tillbaka i vattnet för att komma undan.

Åtminstone tjugo drunknade, hävdar Sea Watch som guppar med ribbåtar runt det libyska fartyget för att rädda liv.”

SR skriver vidare att det libyska fartyget vänder

”(…) hemåt med en migrant fortfarande hängande utanpå fartyget vilket är som att driva personen i döden. En italiensk helikopter griper in och surrar som en ilsken geting nära över libyerna och vrålar stopp, stopp för att personen ska dras ombord. ”

I Samhällsnytts rapportering, som alltså hänvisar till SR:s artikel (!), heter det istället att den libyska besättningen gjort allt man kan för att rädda de drunknande (och otacksamma) migranterna. Det rep som enligt SR användes för att slå på människor i nöd förvandlas till ett räddningsredskap i Mats Dagerlinds huvud.

 

Bokrecension: ”Kommer de, så skjuter jag oss”


Bernt Hermeles nya bok ”Kommer de, så skjuter jag oss” är en välbehövlig kalldusch av antisemitisk historia. Hermele tar oss med på en resa genom århundraden av hat och förföljelse, där vissa valde att stå upp och säga emot, medan andra försökte ducka undan hatet och istället smälta in i mängden.


Min farmor är en av alla judar som med fasa följde upptrappningen av antisemitism under 30- och 40-talen. Hon är en av alla dem som levde med hotet hängande över sig, som höll andan vid nyhetssändningarna. Skulle tyskarna komma hit? Hatet har dock vare sig begränsats till Tyskland eller till andra världskriget. Farmor är uppvuxen i centrala Stockholm där hon sedan bott under merparten av sitt hittills 93-åriga liv. Farmor har beskrivit hur antisemitismen följt henne under hela tiden. Som barn var hon inte välkommen hem till klasskamrater efter skolan, barnens föräldrar ville inte ha en judinna i sitt hem. Senare i livet förlorade min farfar sin anställning efter att ha gift sig med farmor. Företagets ledning ville inte ha en judinna kopplad till företaget. Idag är farmor livrädd för den utveckling hon ser där rasism normaliseras och nazistiska organisationer växer sig starkare.

Hermele påminner oss om att antisemitismen inte på något sätt är  nytt och visar på alla de tydliga kopplingar som fanns mellan Sverige och Nazityskland. Han sveper över århundrade av kristna tvångsdop, stigmatisering och ”forskning” som sades bevisa judarnas opålitlighet. Han beskriver ett samhälle där antisemitismen varit ett helt accepterat inslag i samhällsdebatten, där uttalade antisemiter återfunnits i såväl kungahuset som inom den politiska eliten. 

Utöver den välbehövliga uppdateringen på antisemitismens historia väcker Hermele många tankar kring vår samtid. Jag har i mitt arbete varit i kontakt med många nyanlända flyktingar som börjat rätta sig i de rasistiska leden.

De har lyckats komma hit, få sitt uppehållstillstånd, och vill nu snabbt distansera sig från kollektivet ”nyanlända” för att själva undgå den växande främlingsfientligheten. De är tydliga med att vilja betala skatt, att göra rätt för sig, att ”betala tillbaka till Sverige”.

I nästa andetag kommer svepande generaliseringar kring hur deras forna landsmän eller andra nysvenskar inte tillför något till det nya samhället. Vissa har gått så långt som att förespråka helt stängda gränser.

Hermele beskriver liknande fenomen bland judar i Sverige som snabbt assimilerats och släppt sin religiösa och kulturella identitet för att ducka undan antisemitismens radar. 

Farmor har 2 barn, 7 barnbarn och 6 barnbarnsbarn. Hon pratar mer om judendomen sedan hon blivit äldre, som att den delen av hennes identitet blivit ännu viktigare att inte glömma. Hon pratar ofta om sin rädsla för den värld hon lämnar efter sig till oss. En värld där nazister återigen marscherar på gatorna. Och där allt fler verkar tycka att människans värde avgörs av hennes religion och ursprung. 

Var tog vår essens vägen?


De grundläggande principer som vårt land byggts på, verkar inte längre gälla. För att ”skydda” Sverige har vi gjort Sverige till något som inte längre är Sverige.


Allt oftare förvånas jag av de politiska krumsprången. De flesta debatter verkar vara hämtade från en annan tid, ett annat land. Eller en annan verklighet.

För mig har den svenska ”essensen”, det som är unikt för Sverige och svenskar, inneburit att vara rättvis, solidarisk och hjälpa den som behöver hjälp. I praktiken har det för mig inneburit att vara lyhörd för andra, skaffa sig en så övergripande bild som möjligt av en situation eller ett tillstånd och sedan efter bästa förmåga försöka förändra till det bättre.

Jag har varit stolt över vårt system, som skyddar den som är svag eller som saknar egna resurser. Jag har varit stolt över byråkratin (ja, faktiskt) som ser till att det sociala skyddsnätet fungerar rättvist och för alla, utifrån lagarnas intentioner. Jag har varit stolt över den demokratiska utgångspunkten som genomsyrat samhällets alla nivåer. Allas möjlighet att komma till tals, allas lika rösträtt och allas lika värde. Jag har efter bästa förmåga bjudit in till delaktighet i de sammanhang jag befunnit mig i. Stolt och glad när jämställdhetslagen trädde i kraft.

Såg smått bekymrad ut i världen utanför Sverige och förundrades över olikheterna. Blev arg över ojämlikheter, diktaturer, folkmord, ogenomträngliga sociala strukturer som låste in människor. Som bestal dem från vad jag tyckte var deras födslorätt; valfriheten och rösträtten.

Så kommer ju människor därifrån, hit till oss! Många! 2015 var ett rekordår. Och jag tänkte att nu, NU har vi möjligheten att verkligen ”sälja in” vårt svenska sätt att tänka om och förhålla sig till demokrati, jämställdhet, likhet inför lagen, allas valfrihet att forma sina liv.

Hur har vi gjort då, vi duktiga svenskar, för att välkomna de som kommit hit?

Vi har bemött genom att visa upp något helt annat!

Vi berövar människorna valfriheten att forma sina liv – trots enorm kompetensbrist får man som asylsökande inte jobba utan måste be om särskilt tillstånd, och de som bor på anläggning får i många fall inte ens laga sin egen mat.

Vi frångår lagar och sunt förnuft – medicinska åldersbedömningar som inte någon läkare verkar vilja ställa sig bakom, försäkringskassan är så hård i sina bedömningar att till och med riksrevisionen smäller myndigheten på fingrarna (och i skrivande stund har myndighetens GD blivit ”omplacerad”). Vi avvisar personer till platser dit vi själva avråds från att åka pga säkerhetsläget.

De som till slut fått UT förväntas delta i olika projekt utifrån sin position som ”flyktingar”, innehåll är allt från matlagning till yrkesutbildning där man tappar bort den enskildes unika kompetens och strävansmål – VILL du laga mat? VILL du bli undersköterska? Detta är viktiga frågor som ställs i alltför ringa omfattning. Istället för allas lika möjligheter och valfrihet, klumpas den heterogena gruppen ”från tredje land” in i samma arbetsmarknadspolitiska vanföreställning.

Tills för bara något år sedan förvägrades asylsökande barn till och med skolmat i vissa kommuner.

Den svenska essensen i form av allas lika värde, demokrati, delaktighet och valfrihet är bortsopad. Gamla traditioner och samarbeten som t ex passfriheten inom Norden frångicks. Solidariteten och löftet att följa den internationella överenskommelsen om asylrätt blev i praktiken avskaffat. För vad? Att skydda landet? Från vad? Vi har ju redan gjort det till något annat!

Vår egen oklädsamma inställning till omvärlden blir blottlagd. Vi vet bäst, Vi kan bestämma vad det är du vill och behöver. Du förstår inte. Du kan inte. Vi har en annan standard. Det är jobbigt. Slöja, näää… Va, dricker inte alkohol?! Hur ska vi då göra på personalfesten?!

Solidariteten, valfriheten, individen i centrum och allas lika möjligheter har försvunnit. Vår essens har sjappat. Likt en fullproppad semestervolvo som flyr det rätlinjiga villakvarterets kantskurna gräsmattor och stramt klippta häckar. Grejen är att när semestervolvon kommer tillbaka efter alldeles för lång tid, med sina 2,1 barn, fredagsmys och hund, så har gräset torkat och häcken vuxit sig vild.

Demokrati kräver ständig ansning. Inte att man sjappar och lägger sina värderingar, sin essens, i malpåse. Då härjar allsköns ogräs.

Och det är inte min essens. Inte mitt Sverige.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

”Språkplikten”: Straffa inte invandrarna för politikernas misstag!


Det är bra att det pratas om att nya svenskar måste integreras och lära sig svenska. Men det är viktigt HUR man pratar om detta. Mitt parti, Socialdemokraterna, har nu gjort ett utspel om språkplikt som skuldbelägger invandrarna för dåliga svenskkunskaper.


Detta trots att det är regeringarna som styrt de sista 40 åren som vägrat ge asylsökande svenskundervisning, som skapat ett SFI som är stelbent och som inte lyckats kombinera undervisning med arbete. Ja, man kan inte ens få ut föräldrapeng och gå på SFI samtidigt, vilket har tvingat en massa kvinnor att avbryta språkstudierna vid föräldraledighet.

Det var barska, hårda ord som hördes från Socialdemokraternas partihögkvarter förra veckan. ”Språkplikt”, ”krav”, ”plikt” ”obligatoriskt”, ”att mista ersättning” om man inte lyder order och lär sig svenska. Som finansministern sa förra veckan:

”För att ha möjlighet att leva fullt ut i Sverige måste man kunna prata svenska. Om man behöver svenska ja då ska man också lära sig svenska. För det behövs det bra stöd men också tydlig krav”,

Det är ingen slump att man valt att skuldbelägga invandrarna som kommit hit. Valet av ord betyder mycket. Spinndoktorerna på Sveavägen 68 har beslutat att lägga partiets förslag så nära Sverigedemokraternas språkbruk de bara kan. Därför blir det fokus på krav och ordning och reda. Sånt ska locka väljare, tror man…

Men det är inte invandrarnas fel att de regeringar vi haft sen 70-talet inte har prioriterat sånt som språkkunskaper.

Under 90-talets början kunde flyktingar bli sittande 3-4 år i en stuga ute i skogen medan de väntade på uppehållstillstånd. Det fanns ingen svenskundervisning och de var förbjudna att jobba och lärde aldrig känna någon svensk. Och fick aldrig någon information om det svenska samhället. De satt och väntade på uppehållstillstånd i det svenska vintermörkret medan fulla sverigedemokrater kastade ölflaskor mot förläggningarna och skrek ”sieg heil, sieg heil, negrer, försvinn härifrån”.

Jag kände ganska många afrikaner då. När de väl fick uppehållstillstånd kunde de knappt ett ord svenska och visste inget om landet. De hade levt 3-4 år på bidrag utan att jobba och fick veta att de var tvungna att fortsätta att leva på bidrag medan de gick i svenskundervisning. En undervisning som var lika för alla. Professorn från Kampalas universitet satt sida vid sida med analfabeten från Somalia, i samma klassrum.

2015

Alliansen gjorde en del bra saker. De fick ner väntetiderna för flyktingarna rejält och förbättrade SFI. Det ska sägas, det var bra. SFI har blivit flexiblare, så att doktorn inte sitter ihop med analfabeten. Iallafall inte så ofta.

Men i grunden ändrade de inte på systemet. Idén var att flyktingar skulle leva på bidrag, förbjudas jobba (utom i vissa speciella undantagsfall) och skulle INTE lära sig svenska eller få information om vårt samhälle. När de väl fick uppehållstillstånd var tanken att de skulle fortsätta att leva på bidrag och gå SFI några år, Systemet var stelt, och möjligheterna att jobba och gå SFI samtidigt var begränsade, lika begränsade som möjligheten att få föräldrapeng och studera i SFI samtidigt.

Min minister pratade igår om 2015 års utmaningar. Att ”vi inte var rustade”. Jag undervisade hundratals flyktingar i enkel svenska då på flyktingcaféet i Borgholm jag var med och drev. Jag minns det så väl. Så fort flyktingarna kom in i caféet för första gången frågade de mig och mina vänner två saker. Det första ”var finns det jobb, jag vill jobba?”. Det andra ”var kan jag lära mig svenska?”.

Att prata om plikt och krav är att förolämpa flyktingarna. Det enda de som kom hit 2015 bad om var ett jobb och en möjlighet att lära sig svenska. Men det fanns inte, för det ingick inte i hur politiker byggde vår migrationspolitik. Det är inte flyktingarnas fel att det var så.

Svensk integrationspolitik är inte misslyckad. I internationell jämförelse är den ganska bra. (Läs om det här!) Men problem finns. Vi är många som pratat om dessa i många år och velat ha en lösning på dem. Arbetslösheten bland nya svenskar är stor. Språkkunskaperna är ofta dåliga. Studieresultaten bland barnen är usla.  Men, som sagt, det är inte flyktingarnas fel att det är så.

Sveavägen 68

Skulden till de problem som finns bär de som styrt landet. Det är alltså inne på Sveavägen 68, vårt partihögkvarter, och inne i Rosenbad och inne i Riksdagen, vi bland annat ska leta efter anledningen till att vi har integrationsproblem och till att språkkunskaperna är dåliga.

De som kom hit på 90-talet passiviserades ofta. Sätt människor i förläggningar i 3-4 år utan att lära sig svenska och utan att kunna arbeta. Låt dem bara leva på bidrag, och se vad som händer.

Samma med de som kom hit 2015. Jobb fanns inte, mer än för ett par lyckliga. I bästa fall kunde nån flykting få obetald praktik. Som en sa till mig. ”Sverige var inget drömland. I Turkiet kunde vi syrier jobba och få pengar. Här får vi slavarbete, arbete utan lön. Det är förnedrande.”

Först ger vi dem ingen svenskundervisning och förbjuder dem att jobba. Sen ändrar vi politik och hotar att straffa dem för att de inte kan svenska och inte har jobb. Ska vi verkligen göra så?

En socialdemokrati med visioner!

För att få en bra integrationspolitik ska man först och främst sparka varje spinndoktor som just nu rekommenderar mitt parti att närma sig SD i språkbruket.

Sen gör man något enkelt men för politiker ack så svårt. Man ber om ursäkt. Man säger ”vi vill be om ursäkt till de nya svenskarna och alla andra svenskar att vi gjort fel under så lång tid”. Sen presenterar man bra lösningar.

”Från och med nu ska nya svenskar få möjlighet att lära sig svenska från dag ett. Man ska skapa ett system för enkla jobb för flyktingar, en form av praktik, men den ska resultera i att man får mer i plånboken som flykting. Obetalda praktik”jobb” ska bannlysas. Samhällsinformation ska presenteras för flyktingarna. När de väl får uppehållstillstånd ska de få gå i SFI, men ett SFI som är mer individanpassat. Det ska gå att som kvinna ta hand om barn och gå i SFI.

Det ska läggas fokus på jobb och det bästa vore att kombinera jobb och studier. Jag är ganska förtjust i Alliansens förslag om inträdesjobb, fast jag anser att lönen bör sättas lite högre. Idén att kunna kombinera studier på SFI på kanske 30% med jobb 70% av tiden är otroligt värdefull. Det är i praktiken omöjligt idag. Frågan om hur vi skaffar jobb till er med bara grundskola i bagaget, måste sättas i fokus. Ni är många och det finns extremt få enkla jobb för er i vårt land. Att låta nya svenskar få enkla jobb, med lönebidrag från staten, under 2-3-4 års tid, samtidigt som de studerar, kan lösa många av problemen.  Vi Socialdemokrater uppskattar bra idéer när vi ser dem. Alliansen har ett bra förslag. Vi behöver bara justera det lite så det blir arbetsrättsligt säkrare.

Vi lyssnade inte på er när ni kom hit. Nu ska vi ändra på det, nu lyssnar vi på er, nya svenskar. Ni ville ha fokus på jobb, studier och samhällsinformation, det ska vi se till att det blir fokus på.

Vi ska inte straffa de av er som kom hit för några år sedan, för att vi förde en dålig politik. Men många av er kommer att vilja lära er svenska på allvar. Ni kommer att vilja ta del av de förmåner vår nya politik innebär.”

Vi kan lösa problemen men utan att lägga skulden på invandrare. Ju mer vi låter som om det är invandrarna som är lata, som inte vill lära sig svenska, ju mer ger vi SD och rasisterna rätt. Det är nämligen det de påstått ända sen dagarna då SD:s skinheads kastade ölpavor mot förläggningen i Gimo och ritade hakkors på väggarna.

Dessutom låter partiledningen alltmer som Jan Björklund. Vill vi att det ska vara så?

/Mvh, er partikamrat: ”arga sossen” Torbjörn Jerlerup

PS

Om det inte känns bra att samarbeta med Alliansen om inträdesjobben, och genom kompromisser förbättra deras idéer, så hitta på en egen lösning som möjliggör jobb och studier samtidigt. Om inte ni har en sådan så sätt er för guds skull inte på tvären. Vi behöver nya idéer.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Hjälpa på plats?


Det upprepas ofta att vi måste göra mer för att stoppa flyktingar från att påbörja sin flykt. En önskan att hjälpa fler personer på plats i sin hemregion. Påståendena brukar låta som så: vi kan med varje krona potentiellt sett hjälpa fler. Det insinueras därmed att det skulle vara för dyrt att hjälpa här.


Exakt vilka personer skulle kunna få bättre ”hjälp på plats” i sin hemregion?

  • Är det de oskyldiga, obeväpnade, oskyddade barnen och tonåringarna och mammorna som har utsatts för militärdiktaturers bomb- & kemikalieattacker?
  • De som råkar ut för en naturkatastrof som orkaner, jordbävningar, vulkanutbrott, översvämningar i t.ex. Haiti, Bangladesh…?
  • De som inte är heterosexuella och som förföljs av homofober?
  • Flickor och pojkar som könsstympas?
  • Aktiva organisatörer och medlemsvärvare i HBTQ-rörelser, Anti-FGM eller i fackföreningar och oppositionspartier – i länder där sådant är förbjudet och belagt med dödsstraff?
  • Troende som vill gå på gudstjänst i ett annat religiöst samfund än det som är sitt hemlands religiösa ”statsreligion”? Sekulära ateister?

Är det några av dessa personer som SD vill hjälpa på plats? Exakt vilka metoder, medel, redskap och verktyg är det som SD tänker sig, för att hjälpa några av de ovan nämnda från att bli förföljda, torterade, lynchade, mördade – av socialkonservativa, extremistiska, fundamentalistiska religiösa?

Personer som försöker leva i sin vardag, på sin uppväxtort, trots att de är ständigt utsatta för hot och förföljelse. De som behöver en förändrad livssituation för att omgivningen de vill leva i har omkringboende i deras närområde som utgör livshotande risker – på grund av intolerans, religionsförtryck, socialkonservativa osv.

I många länder i världen finns radikala, extremistiska, fundamentalistiska, socialkonservativa, fackföreningsfientliga, militanta religiösa och homofober som förtrycker, förföljer, könsstympar och mördar de vilka de anser inte förtjänar att leva, älska och umgås med sin kära – det förekommer även i tältläger som drivs av UNHCR.

Personer som rättighetsadvokater, människorättskämpar vilka vill arbeta för att demokratisera, reformera, modernisera sitt land, organisera arbetare och utsatta – de kommer för alltid ha hotfullt motstånd mot sitt eget liv och mot sin familj från alla socialkonservativa och homofoba grannar i sin uppväxtregion.

”Bistånd får inte handla om givarens glädje, […] varje satsad krona ska göra så mycket nytta som möjligt.” – SD:s Höstbudget 2018, sida 32.

”För varje satsad krona går det att hjälpa betydligt fler människor i krisområdenas närhet än vad som är möjligt i Sverige” – SD:s Höstbudget 2018, s. 33

Har det verkligen någonsin varit en tävling att hjälpa flest? eller att givarna (”sjuklövern” eller de 87% som inte röstat på SD) bara vill ge för att givarna ska känna sig nöjda och som godhetsapostlar?

Om SD nu anser att varje satsad krona ska göra så mycket nytta som möjligt – jaha, men då så, då handlar det för SD alltså endast om givarens (SD:s) egen glädje över kostnadseffektivitet? – trots att SD själv skriver ”Bistånd får inte handla om givarens glädje”!

Men, ärligt talat, är det inte snarare så att SD:s hela utrikespolitik är utformad, av socialkonservativa, opportunistiska, populistiska, protektionistiska, fackföreningsfientliga, intoleranta godhetsapostlar för att försöka skydda SD:s kärnväljare – socialkonservativa, intoleranta och möjligen homofoba väljare från att få fler nya grannar i sitt närområde, på svensk mark?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa: SD:s ”Höstbudget 2018

https://sd.se/wp-content/uploads/2017/10/H%C3%B6stbudget-2018.pdf

Modern kolonialism

Ännu fortsätter västvärlden betrakta övriga klotet som sin buffertzon.

Världen utanför Europa har betraktats som en slags stödzon där vi kunnat hämta vad vi vill, annektera det vi önskar. Afrika är kanske värst härjat av västerlänningar, idag är det inte människor vi kidnappar utan naturresurser i form av t ex olja, guld, virke och till och med fisken i haven. Kvar finns enorma sår i naturen, korruption och konflikter.

Nu finns förslag om att använda områden utanför Europa även till asylmottagning och, i vissa förslag, också boende för de som beviljats asyl. Jag förstår inte hur en politiker av idag kan föreslå att avskaffa asylprövning vid det egna landets gräns, eller att föreslå att någon som beviljats asyl inte ska få vistas i det landet. Det strider mot FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna och europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, vilket man kan läsa mer om här.

Det skvallrar också om en otidsenlig syn på omvärlden – att vi västerlänningar fortfarande kan använda den helt efter eget behag och utan att ta i beaktande andra nationer och människor.

I dessa ”asylanläggningar” ska människor på flykt alltså befinna sig.  I väntan på att västerlänningarna bestämmer sig för vad de kan vara användbara till. Likt en enorm bemanningspool.

Är vi inte klara med att utnyttja och bestämma över människor vi anser vara tillhöriga ”dom andra”? Var vi inte klara med det efter kolonialismen? Eller efter andra världskriget?

Är vi verkligen där, att vi återigen slutat se människans oinskränkta egenvärde?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

 

 

Danmarks socialdemokrater vill överge Flyktingkonventionen

Sydsvenskan rapporterar att danska Socialdemokraterne vill skärpa möjligheterna till att få asyl i landet. Enligt förslaget ska det inte gå att söka asyl vid gränsen eller vid landets största asylmottagning, Center Sandholm. Partiet vill i stället att asylsökande skickas till ett tredje land, exempelvis i Nordafrika, där mottagningscentrum ska upprättas och som ska skötas av danskar. Där ska personerna som sökt asyl vistas under tiden deras ansökan behandlas. Men de flyktingar som beviljas asyl i det nya systemet ska heller inte få komma till Danmark. De ska i stället skickas till ett av FN:s flyktingläger, enligt förslaget.

Socialdemokraternes partiledare Mette Frederiksen säger till DR Nyheter att de föreslagna lagändringarna är ”mer humana” än Danmarks nuvarande asyllagstiftning.

Danmark har ratificerat Förenta Nationernas Flyktingkonvention och dess tilläggsprotokoll.

Av artikel 40 i Flyktingkonventionen framgår att:

”Stat må vid undertecknande eller ratifikation av konventionen eller vid anslutning till densamma förklara, att denna skall utsträckas att gälla för alla de områden för vilkas internationella förbindelser staten i fråga är ansvarig, eller till ett eller flera av dem. Förklaringen blir verkande,
då konventionen träder i kraft för sagda stat.”

Det medför att Danmark har förpliktigat sig att pröva asylansökningar på danskt territorium.

Artikel 4 ger en flykting rätt att utöva sin religion inom asyllandets territorium. Något som Danmark inte kan garantera om flyktingen förpassas utanför danskt territorium.

Artikel 5 förbjuder asyllandet att tillämpa konventionen på ett sätt som ger flyktingen sämre rättigheter enligt konventionen. Det blir inte möjligt om Danmark skickar asylsökande till ett annat lands territorium.

Artikel 6 ger flyktingen rätt att så långt som möjligt försättas i samma situation som om vederbörande inte vore flykting. Något som inte är möjligt om flyktingen förvisas från danskt territorium till ett flyktingläger.

Artikel 7 ger flyktingar rätt att inom senast tre års vistelse i asyllandet vistas där under samma förutsättningar som utlänningar i allmänhet. Något som inte är möjligt om den asylsökande skickas från Danmark till ett läger i annat land.

Artikel  13 ger flyktingen rätt till samma rätt till ägande av fast och lös egendom och hyreskontrakt som utlänningar i allmänhet. Det omöjliggörs om Danmark skulle skicka asylsökande till läger i andra länder. Artikel 15 ger en flykting rätt till föreningsfrihet i asyllandet, vilket inte blir möjligt om Danmark förvisar asylsökande beviljar asyl och tvångsbosätter flyktingen till läger i ett annat land.

Artikel 16 ger flyktingar rätt till full tillgång till nationella domstolar inom asyllandet, vilket blir omöjligt om Danmark förpassar flyktingar till ett läger i ett annat land.

Artikel 17 flyktingar rätten till ”den förmånligaste behandling” av rätten till avlönad anställning inom asyllandet. Det blir inte möjligt för flyktingar att ta anställning i Danmark och Danmark förbjuder flyktingar att vistas i Danmark, utan istället förpassar dem till läger i ett annat land.

Artikel 18-19 ger flyktingar rätt till fri näringsverksamhet och fri yrkesutövning som motsvarar utlänningar i övrigt. Det blir inte möjligt om Danmark förvisar flyktingar till läger i andra länder.

Artikel 21 ger flyktingar rätt till ”så förmånlig behandling som möjligt” avseende tillgång till bostäder och på ett sätt som inte får vara sämre än för utlänningar i övrigt. Det blir inte möjligt om Danmark förvisar flyktingar till läger i andra länder.

Artikel 24-25 ger flyktingar rätt till samma arbetsrättsliga skydd och stöd av asyllandets förvaltningsmyndigheter som asyllandets egna medborgare. Det blir inte möjligt om Danmark förvisar flyktingar till läger i andra länder.

Artikel 26 ger flyktingar rätt att visas och röra sig fritt inom asyllandet, inklusive rätten att välja bostadsort och enbart med de begränsningar som gäller utlänningar i övrigt som vistas lagligt i asyllandet. Det blir inte möjligt om Danmark förvisar utlänningar till läger i andra länder. 

Partiledningen i det danska socialdemokratiska partiet kanske inte inser vad det innebär när ett land ratificerar en FN-konvention och det kan inte uteslutas att partiledningen inte heller är närmare bekant med FN:s Flyktingkonvention.

Partiledningen har inte föreslagit att Danmark skall frånträda eller ignorera FN-konventionen. Det är något som inget land hittills har gjort och om ett land försöker, måste det enligt artikel 38 i Flyktingkonventionen underkastas en prövning av Internationella domstolen. FN:s medlemmar av vilka Danmark är ett, riskerar att vid systematiska brott mot sina konventionsförpliktelser att i förlängningen bli föremål för FN-sanktioner.

En ratifikation av Flyktingkonventionen är därutöver ett av flera krav för att ett land skall beviljas och behålla sitt EU-medlemskap.

De danska Socialdemokraternas förslag skulle därutöver och parallellt bryta mot ett flertal artiklar i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Efterföljande av den konventionen är ett krav för medlemskap i Europeiska rådet och medlemskap i Europeiska rådet är ett krav för bibehållet EU-medlemskap.

Därutöver utgör förslaget om det realiseras i dansk lagstiftning ett flagrant åsidosättande av bland annat EU:s Asylprocedurdirektiv, familjeåterföreningsdirektiv och skyddsgrundsdirektiv. Denna artikel saknar utrymme för att gå in hur de danska Socialdemokraternes lagförslag i detalj, artikel för artikel, strider mot EU:s lagstadgade reglering av EU:s totala regelsystem för flyktingar.

De danska Socialdemokraterne ”erbjuder sig” att som ”kompensation” för förslagets genomförande att ta emot 500 kvotflyktingar om året, till skillnad från dagens noll kvotflyktingar.

Den fråga som återstår i sammanhanget, är huruvida de danska Socialdemokraternes förslag kommer att stoppas av Folketinget och om inte, av behöriga internationella domstolar till vilka asylsökande i Danmark kan vända sig.

Enligt artikel 6 i Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna har var och en rätt till en rättvis rättegång.

Om det i framtiden blir aktuellt för asylsökande i Danmark att vända sig till Europadomstolen görs det genom en ansökan från dess hemsida.

 

 

Vad är skillnaden på flyktingar och migranter?

I invandringsdebatten slarvas det inte sällan med begreppen. Flyktingar och migranter är begrepp som blandas samman. Det finns väsentliga skillnader, och det är viktigt att vi skiljer på begreppen, eftersom det kan komma att påverka attityder och åsikter kring extremt utsatta människor.

Flyktingar är människor som flyr väpnad konflikt eller förföljelse. Dessa människor utnyttjar sin asylrätt i enlighet med den Allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna. De länder som har ratificerat FN:s konvention om flyktingars rättsliga ställning och dess tilläggsprotokoll är skyldiga att släppa in skyddssökande människor i landet och tillhandahålla en rättssäker asylprocess. Mottagarländerna är skyldiga att inte skicka tillbaka människor till länder, eller områden, där det finns risk för att dö, bli fängslad, bli utsatt för tortyr eller kroppsstraff.

Migranter är en bredare kategori och innebär människor som, tillfälligt eller permanent, lämnat sitt hemland. De flyttar för att skapa förutsättningar för ett bättre liv. Det kan innefatta att söka arbete, utbildning, familjeåterförening eller andra orsaker. Till skillnad från flyktingar, finns det inga hinder för migranter att återvända. Migranter som uppehåller sig olagligt i ett land kallas irreguljära migranter (tidigare ”illegala invandrare”). De är en utsatt grupp i samhället som saknar rättslig status och är offer för såväl diskriminering som övergrepp. Det är viktigt att betona att det inte är brottsligt att vara irreguljär migrant.

För mottagarländerna är distinktionen flyktingar och migranter fundamentalt viktig.

Mottagarländer behandlar flyktingar i enlighet med såväl nationell som internationell lag om flyktingskydd och asyl. Varje land har särskilda skyldigheter gentemot människor som söker asyl i landet. UNHCR har i uppgift att stötta och hjälpa länderna att uppfylla dessa skyldigheter. När det kommer till migranter ser det annorlunda ut: här gäller landets immigrationslag (i Sverige kallad Utlänningslagen) och processordning.

Det kan vara riskfyllt att sammanblanda begreppen flykting och migrant. Det problematiska är att förfarandet kan komma att påverka de lagliga rättigheter som flyktingar åtnjuter. Det tenderar också att påverka allmänhetens inställning till flyktingar, då det kan skapa misstänksamhet kring människors egentliga status. Även asylmyndigheter (i Sverige Migrationsverket) tenderar att bli misstrodda i sitt arbete.

Om vi kikar lite på de människor som tagit sig över Medelhavet till Europa de senaste åren: Är de flyktingar eller migranter?

De är både och.

De allra flesta är flyktingar, eftersom de har sitt ursprung i krigshärjade länder eller länder som anses vara ”flyktingproducerande”. Detta innebär att det finns behov av internationellt skydd. Det finns en liten del som kommer från andra platser. De flesta av dessa är migranter.

Det finns tydliga skillnader mellan flyktingar och migranter. Låt oss avstå ifrån att klumpa ihop dem. Flyktingar och migranter har olika rättigheter och skyldigheter. Det vi ska ha med oss är att alla människor ska bemötas med respekt och värdighet.

Mot bakgrund av distinktionen mellan flyktingar och migranter är det svårt att se att det skulle finnas substans i retoriken om ”lyxflyktingar” och ”bidragsmigranter” från krigshärjade länder. Debatt är bra, men den måste vara saklig och nyanserad för att vara konstruktiv.

Källor:

Amnesty International: Flyktingar och migranter

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

Flyktingars rättigheter

Migrationsinfo: Irreguljära migranter

UNHCR viewpoint: ”Refugee or migrant” – which is right?

Riksdagen: Utlänningslagen

Globalis: Konflikter

Myt: ”Vi har fullt, vi kan inte ta emot fler”

I flyktingdebatten höjs inte sällan röster om att Sverige antingen borde minska invandringen kraftigt eller stoppa den helt. Argumenten som saluförs av dessa röster baserar sig på myter, som i sin tur bygger på lögner.

Myten jag tänker bemöta i denna artikel är denna:

”Vi har fullt, vi kan inte ta emot fler”.

Sverige är glesbefolkat. Tillväxten av den infödda befolkningen i Sverige, liksom i andra i-länder, är negativ, vilket innebär att utan invandring hade Sveriges befolkning minskat. Migrationen är nödvändig för att förhindra den negativa trenden.

Inflödet av människor till Sverige kan bidra till att befolkningsnivåerna upprätthålls samt se till att tillhandahålla en bas av människor i arbetsför ålder, vilket i sin tur krävs för att stödja det växande antalet pensionärer i Sverige.

Joakim Ruist, nationalekonom vid Göteborgs universitet, skriver följande på Migrationsinfo:

Ett större problem som västvärlden står inför kommande decennier är en ökande andel äldre i befolkningen. De stora barnkullar som föddes tiden närmast efter andra världskriget börjar nu gå i pension. Arbetsmarknadens påfyllnad i form av unga som når vuxen ålder är jämförelsevis mager och därför kommer en arbetstagare om 15 år att i genomsnitt via skatteinbetalningar behöva försörja betydligt fler äldre än idag. I Sverige beräknas kvoten mellan äldre personer och personer i arbetsför ålder i befolkningen – den så kallade äldreförsörjningskvoten – öka från dagens 0.31 till 0.34 om 15 år och 0.39 om 30 år, under antagande om ingen invandring alls. Det motsvarar ett behov av omfördelning av en avsevärt större andel av arbetsinkomsterna än idag.

Det vi inte tänker på i sammanhanget är att fördelningen av flyktingar inte är jämn mellan kommuner. Om vi bara ser till att fördela människorna jämnt över landet så kan Sverige ta emot betydligt fler flyktingar. Enligt Per-Arne Andersson, avdelningschef på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är det krisartat i ett 40-tal kommuner i landet. Detta skulle kunna avhjälpas om anvisningarna sprids ut på ett mer hållbart sätt.

Den 1 mars 2016 kom den nya bosättningslagen. På Migrationsverkets hemsida kan vi läsa följande om lagen:

Från 1 mars i år ska alla kommuner kunna anvisas att ta emot nyanlända som har beviljats uppehållstillstånd. Totalt kommer 21 702 personer att omfattas av anvisningar för bosättning till kommuner i år. Den nya lagen avser att ge en mer rättvis fördelning av nyanlända i landets kommuner och samtidigt förbättra nyanländas möjligheter att komma in i samhället och på arbetsmarknaden.

Vissa nyanlända med uppehållstillstånd ordnar sitt boende på egen hand. De som inte gör det blir kvar i Migrationsverkets boenden medan de väntar på anvisning, något som fördröjer en etablering på arbetsmarknaden och i samhället.

Mängden nyanlända som en kommun ska ta emot beror på:

  • kommunens befolkningsstorlek
  • arbetsmarknadsläge
  • det sammantagna mottagandet av nyanlända och ensamkommande barn
  • hur många asylsökande som redan vistas i kommunen

Anvisningar av nyanlända görs av Migrationsverket. Kommuner med goda förutsättningar för integration kommer att anvisas fler nyanlända än kommuner med sämre förutsättningar. Detta medför att fler människor kommer att anvisas till kommuner med goda förutsättningar för etablering.

I förordning 2016:40 om fördelning av anvisningar till kommuner kan vi i detalj läsa oss till hur länstalen och kommuntalen för 2017 såg ut. Länstalen fastställdes av Arbetsförmedlingen (fram till januari 2017 då Migrationsverket tog över hela ansvaret) och Länsstyrelsen i respektive län har fått i uppdrag att föreslå kommuntal, vilka senare har fastställts av regeringen i en av förordningarna. Antalet nyanlända som ska omfattas av anvisningar till kommuner var 23 600 för 2017. Antalet nyanlända som ska omfattas av anvisningar till kommuner ska vara 15 200 för 2018.

Tyvärr är det så att den nya lagen delvis har misslyckats med sitt syfte, vilket var att stärka det kollektiva ansvaret så att alla kommuner får ansvar för att ta emot nyanlända. På sikt skulle detta medföra en bättre integration. Kommunernas ansträngningar har ändå gett resultat. Merparten av Sveriges kommuner har klarat att ta emot de nyanlända som anvisades under 2016 och 2017.

Fördelningen på anvisningarna är trots den nya bosättningslagen fortsatt skev. Som exempel kan nämnas toppkommunen Ljusnarsberg med 129,2 anvisningar per 1 000 invånare och bottenkommunen Staffanstorp med 3,6 anvisningar per 1 000 invånare. Dessa kontraster mellan kommuner visar på att det finns massor att göra vad gäller anvisningar och flyktingmottagandet.

För att kunna ge Sverige förutsättningar att hantera integrationen av nyanlända krävs att fördelningen på anvisningar skärps upp, och troligtvis behöver bosättningslagen ses över ytterligare. Det finns plats, det finns resurser. Det finns ett 40-tal kommuner som är överbelastade, men om andra kommuner tar sitt ansvar och avlastar de kommuner som har det tufft, så finns alla möjligheter för att Sverige skulle kunna ta emot fler flyktingar.

Ännu ett argument för att bemöta myten om att Sverige skulle vara fullt är att kika på hur många nätannonser om bostäder som finns ute till försäljning och uthyrning. Det finns ett icke försumbart antal kommuner där bostadsbristen är överhängande, men det finns också kommuner där motsatsen råder. Även i kommuner där trycket på bostadsmarknaden är stort finns det möjligheter att finna någonstans att bo, oavsett ursprung. Regeringen genomför en kraftfull satsning på nybyggnad av bostäder i Sverige. Mer om detta går att läsa om här. Argumentet att flyktingarna tar våra bostäder håller inte.

Debattera gärna, men jag ber er som deltar att göra det sakligt och utan att sprida lögner och myter.

Så, nej, vi har inte fullt, och vi kan ta emot fler. Sverige behöver invandring, eftersom befolkningstillväxten bland infödda är negativ. Den ökande andelen pensionärer kräver också en större mängd människor i arbetsför ålder. Där är invandringen en viktig faktor.

P.S. Jag vill påminna om att Sverige har ratificerat Flyktingkonventionen, vilket innebär att vi har internationella förpliktelser vad gäller flyktingar, non-refoulement och vilka som inte innehar flyktingstatus. Mot bakgrund av detta kan argumentet ”vi har fullt” inte bedömas vara relevant.

Källor:

Migrationsinfo: Invandring och en åldrande befolkning

SR: ”Sverige kan ta emot fler flyktingar”

Sveriges Riksdag: Lag (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning

Sveriges Riksdag: Förordning (2016:40) om fördelning av anvisningar till kommuner

Migrationsverket: Bosättningslagen

Nyanlända i din kommun 2018

Enorma skillnader i flyktingmottagandet

Myt: ”Sverige kan inte vara hela världens socialkontor”

”Massinvandring”. Låt oss smaka på ordet. Vad är denna ”massinvandring”, och varifrån kommer uttrycket?

I debatten snickrar man kreativt ihop detta uttryck med ett populärt mantra. Mantrat är ihåligt och utan substans samt bygger på en främlingsfientlig myt. Myten jag tänker bemöta i denna artikel är denna:

”Sverige kan inte vara hela världens socialkontor”.

Det som med stor emfas påstås vara ett legitimt argument ingår i den retorik som som används av en del i flyktingdebatten. Det är en retorik som anammats av ”invandringskritiker”, även kallade ”sverigevänner”, men som jag helst benämner ”sverigehatare”. Först och främst används myten för att man tror på den, men den används också i tron att den inte går att bemöta – ett vapen omöjligt att värja sig mot. Men det fina är att den visst går att bemöta.

65,6 miljoner människor befinner sig på flykt i världen (uppgift från juni 2016). De vanligaste orsakerna till flykt är krig, förföljelse, konflikter, terror, tortyr, våld och brott mot mänskliga rättigheter.

40,3 miljoner av dessa flyktingar är s k internflyktingar, dvs placerade i det egna hemlandet.

17,2 miljoner av världens flyktingar finns under UNHCR:s beskydd.

5,3 miljoner är palestinska flyktingar registrerade av FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar (UNRWA).

2,8 miljoner är asylsökande.

Här finns världens alla flyktingar

Fördelningen på världsdelarna ser ut som följer:

  • 30% Afrika
  • 26% Mellanöstern och Nordafrika
  • 17% Europa (mer än hälften – 55% – av dessa befinner sig i Turkiet)
  • 16% Nord- och Sydamerika
  • 11% Asien och Oceanien

De länder i världen som huserar flest flyktingar från andra länder är (2016):

  1. Turkiet (2,9 miljoner)
  2. Pakistan (1,4 miljoner)
  3. Libanon (1 miljon)
Källa: http://www.unhcr.org/globaltrends2016/

De länder i världen som tar emot flest asylansökningar är (2016):

  1. Tyskland (722 400)
  2. USA (262 000)
  3. Italien (123 000)

Sverige hamnar utanför topp tio med 28 939.

Källa: http://www.unhcr.org/globaltrends2016/

Libanon är fortsatt det land med störst andel flyktingar, 1 av 6 som befinner sig i Libanon är flykting. På andra och tredje plats finner vi Jordanien, där siffran är 1 av 11, och Turkiet, där 1 av 28 är flykting.

Av de 67,75 miljoner människor (uppgift från slutet av 2016) beräknades vara ”persons of concern” (flyktingar) befann sig 349 303 i Sverige. 0,5% av världens flyktingar hittar vi alltså i Sverige.

Vilka länder i världen har flest flyktingar (inklusive internflyktingar)?

  • Colombia (7,4 miljoner)
  • Syrien (7,1 miljoner)
  • Irak (5,3 miljoner)

I Europa ser det ut så här:

  • Ukraina (1,8 miljoner)
  • Tyskland (1,2 miljoner)
  • Frankrike (370 000)

Sverige och ”massinvandringen”

I flyktingdebatten finns människor som hävdar att Sverige går på knäna, och det beror på ”massinvandringen”. Det finns varken rim eller reson i att använda sig av detta som ett argument. Mot bakgrund av att  små, fattiga och tätbefolkade länder i närheten av, eller i, katastrofområdena tar in mångdubbelt fler flyktingar än vi gör i Sverige, som i förhållande till dessa länder är extremt rikt och glesbefolkat, så håller inte argumentet.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera följande:

17% av världens flyktingar uppehåller sig i Europa. 0,5% av världens flyktingar uppehåller sig i Sverige. Således är myten en lögn, som troligtvis har en mängd olika orsaker; rädsla, oro, främlingsfientlighet, människosyn, naivitet och okunskap är faktorer som gör att myten lever vidare.

Myten om Sverige, socialkontoret och ”massinvandringen” går inte sällan hand i hand med föreställningen om att livstidsförsörjning delas ut på löpande band till alla asylsökande.

Debattera gärna, men jag ber er som deltar i debatten att göra det sakligt och utan att sprida lögner och myter.

Så, nej, Sverige är inte hela världens socialkontor. Och, nej, Sverige har ingen ”massinvandring”. Det är en myt som används av ”invandringskritiker”, främlingsfientliga och rasister. För att bemöta myten krävs att vi har rätt fakta.

Källor:

UNHCR: Figures at a glance

UNHCR: Populations Statistics

UNHCR: Global Trends – Forced displacement in 2016

Mer att läsa:

#bidrag på Motargument.se